Nu var det ju sjukt längesen jag skrev. Och det finns en anledning.

Som jag skrev i dem tidigare inläggen så försökte jag och Seth bli gravid. Och vi lyckades! Lyckan var verkligen total. Vi klarade det! På 2 månader hann vi faktiskt bli gravid. Någonting som kändes omöjligt hade verkligen hänt.

Lyckan varande hela vägen in till vecka 15 när jag fick reda på att barnet hade dött i vecka 8. Kroppen hade fortsatt vara gravid med symptom från helvetet och en fortsatt växande livmoder och moderkaka.

Jag kände redan från start att det inte riktigt skulle gå. Jag kunde inte uppskatta alla lyckoönskningar och glädje jag fick från vänner och familj. Jag kände mig inte gravid. Jag kände att kroppen inte mådde som den skulle. Jag försökte ignorera känslan. Det var bara inbillningar. Jag VAR ju gravid. 15 gravtest ljuger ju inte. Illamående varje dag, brösten gjorde så ont att jag knappt vela kliva upp ur sängen. Alla symptom fanns där men i sinnet kändes det fel.

I vecka 12 började jag bli orolig. Ingen mage syntes till alls. Visserligen får vissa inte en mage förens vecka 20 men det kändes liksom tomt därinne.

Jag gjorde det dem säger att man absolut inte ska göra. Googlade. Läste på familjeliv. Flashback. Historier om kvinnor som hade haft kvar alla symptom men fostret dött tidigt. Kvinnor som inte hade blödigt alls. Inte haft ont. Jag kände igen mig i deras historier och över missfallsriskzonen. Började pusta ut. Kände att det kanske kommer gå bra ändå. Började leka med tanken av en liten mig och en liten Seth i min famn.

Jag älskade redan barnet i magen mer än mitt egna liv. Jag har aldrig varit rädd för döden men plötsligt var jag livrädd varje dag. Jag var mer försiktig. Kollade mig för i trafiken extra mycket. Dör jag dör ju barnet.

I samma veva som jag hade gått över missfallsriskzonen försvann alla mina symtom. Poof sa det och jag mådde som jag gjorde innan jag blev gravid. Men i den veckan går man även in i den så kallade spökzonen så det fanns ändå en förklaring till mitt välmående.

En morgon i vecka 14 fann jag en fläck med blod i trosan och jag kände att nu är det över. Barnet har dött. Jag fick en tid hos gynekologen för att få göra ett ultraljud.

Jag gick dit en fredagsmorgon. Ensam. Barnet är dött. Barnet är dött. Barnet är dött. Tänkte jag hela tiden. Men en liten, liten tanke fanns där långt inne. Barnet lever. Jag kommer få veta att det inte är ett utan två friska barn. Tvillingar!! Jag försökte skjuta bort dem tankarna så gott som möjligt för jag visste ju. Barnet var ju död. Död.

Väl i den gynekologiska stolen säger barnmorskan kort och gott::

- Jag ser inget hjärtljud hos fostret.

- Vad menar du? Vad betyder det?

- Barnet dog i vecka 8. Du är i vecka 15. Titta här:

Och hon visar mig skärmen där mitt döda barn syns. Jag håller för ögonen. Vill inte se. Det gör för ont. Ta mig härifrån. Få det ur mig. Jag vill inte bära på det en enda dag till.

- När det är missfall ska man alltid vara två. Jag ska hämta en till läkare.

Hon försvinner ut ur rummet och lämnar mig där. Ensam med ett dött foster i min mage. Jag hinner inte ens reflektera i hur kall denna kvinna var mot mig. Jag ligger där i vad som känns som en evighet innan en manlig läkare kommer in och lägger en hand på mitt huvud.

- Jag ber så mycket om ursäkt för vad som hänt. Detta är hemskt.

Jag har hållit gråten inne så gott jag kunnat men hans omtänksamhet och den raka motsatsen till den kvinnliga läkaren gör att jag släpper allt. Han berättar att han också ska kolla på fostret.

- Din moderkaka är ovanligt stor så den vill vi skicka in på analys. Vill du se fostret?

Jag säger nej mellan mina snyftningar och försöker att hålla mig så lugn som möjligt.

Jag vet inte riktigt hur jag lyckades ta mig hem den där dagen men på något sätt tog jag mig hem.

Tiden efter har varit och fortfarande är det jobbigaste jag någonsin har gått igenom. Jag gråter fortfarande åtminstone 3 gånger om dagen. Blir förvånad att det ens finns kvar tårar i mitt system.

Missfall är vanligt. Det vet jag. Men det ger mig verkligen ingen tröst. Jag förlorade fortfarande ett barn. Jag trodde att jag var i vecka 15. Jag trodde att jag hade ett barn med synligt kön i magen. En liten pojke eller en flicka. Jag hade redan börjat köpa kläder. Böcker. Planerat vilken barnvagn jag skulle köpa. Så när folk försöker trösta mig med att säga att missfall är någonting normalt blir jag arg. Låt mig få sörja. Låt mig få vara ledsen. Försök inte motivera mig till att se saker på den ljusa sidan. Låt mig få vara nere i det mörkret jag befinner mig i just nu en stund till. Jag behöver det för att kunna gå vidare.

Att vara ensam i detta har varit hemskt. Jag har haft mina vänner och familj som varit väldigt stöttande men jag har ändå varit ensam. Seth. Jag behövde verkligen honom i detta och han fanns inte där för mig. Han fanns där över telefon men det är inte riktigt samma sak. Jag behövde honom hos mig alla dem nätterna jag gråtit mig själv till sömns.. Alla dem dagar jag har känt att jag helst bara vill ge upp.

Det är därför jag är här nu. I USA. Ett land jag hatar. Och jag blir arg. Jag blir arg på honom för att hans jobb inte gör det möjligt för honom att komma till mig. Till sin fru som behöver honom. Jag blir arg på honom för att han inte väljer mig framför fotbollen. För att han inte ger upp sin karriär för mitt välmående. Men samtidigt vill jag inte att han ska ge upp allt för mig. Jag vill inte vara anledningen till varför han gav upp sin dröm.

Missfall i sig är jävligt jobbigt men missfall och distans är fan inte lätt. Det tär verkligen på vårt förhållande. Jag blir arg på honom för att han inte mår lika dåligt som mig. Jag blir arg för att han inte förstår hur jag mår. Jag blir arg på att han säger fel saker.

Men jag vet att han försöker så gott han kan. Män tar det inte lika hårt som kvinnor. Kvinnor får en moderkänsla sekunden hon får reda på att hon är gravid. Mannen får oftast inte en faderkänsla förens han håller barnet i sin famn.

Jag vet att han inte känner sig tillräcklig i detta. Allt jag behöver från honom är att han finns där för mig. Och i 10 dagar framöver kommer det vara en verklighet. Men sen åker jag tillbaka och jag känner mig så jävla livrädd att vara ensam igen. Jag kommer behöva börja om från början igen. Bygga upp alla murar inom mig. Återskapa all mina försvarsmekanismer som dog den dagen jag befann mig i hans famn igen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

I lördags tog Seth ut mig på en heldagsdejt i Saint Louis. Först åkte vi till The Arch. Efter det åkte vi till Budweiser Brewery och fick gå på en så kallad öl-skola. Smakprov och lite historia bakom Budweiser. Efter det åkte vi till två av hans lagkamrater och åt mexikanskt och drack margaritas.

  • 214 readers

Likes

Comments

Hello.

Lite bilder från olika platser här i St Louis. Det är så himla fint här med allt grönt, dock förstör trafiken allt det fina. Det är någonting jag uppskattar med Sverige. Man har bevarat naturen på ett mycket bättre sätt.

Saknar Sverige sjukt mycket nu. Saknar rutiner, mina vänner, att ha ett liv i allmänhet. Räknar ner dagarna tills jag ska åka hem. Kommer sakna Seth sjukt mycket men livet är inte alltid enkelt när man kommer från två olika länder. Han kommer komma till Sverige efter sin säsong så i november-december. 6 månader ifrån varandra igen... Förhoppningvis blir det den sista gången vi behöver vara ifrån varandra en längre tid.

  • 223 readers

Likes

Comments

Asså dör sötdöden på Parker<3333

  • 232 readers

Likes

Comments

Waddup. Mindre än 4 veckor tills jag åker hem, är så taggad!

Fått en förstahandslägenhet med inflytt 1:a juni vilket är så himla skönt. Äntligen en lägenhet som är min, på mina villkor! Saga ska hjälpa mig att måla om då väggarna är hysteriskt fula.

Nu ska jag strax iväg till gymmet. Seth har bortamatch ons-fre sen ska vi förhoppningsvis spendera helgen i Lake of The Ozarks.

  • 233 readers

Likes

Comments

Har äntligen gått och köpt mig ett gymkort. Var med Mimi till hennes gym i torsdags och insåg hur mycket jag saknar att gymma. Insåg även hur otränad jag var vilket fick mig att bli mer motiverad att sätta igång på riktigt.

För mig är träning någonting som inte ska kännas påtvingat utan någonting man gör för att man verkligen vill. Jag är alltid upp och ner när det kommer till träning. Under vintern har jag nästintill noll motivation pga vädret och under våren blir jag extra motiverad.

  • 254 readers

Likes

Comments

Påskdagen bjöd på middag x2, svensk påsk är 1000 ggr bättre. Försökte förklara vad påskgummor var vilket var svårare än det låter.

  • 254 readers

Likes

Comments

I lördags road trippade jag, Mimi, Mariella och Ivan ner till Cincinnati för att kolla när killarna spelade. Dem förlorade tyvärr med 4-0.. Dem spelade inte alls lika bra som dem brukar men till deras försvar var det Cincinnatis första hemmamatch och som ni ser har dem en stor hemmapublik. Över 24000 var där och ca 25 personer var Stlfc fans.

Cincinnati var en mysig stad som jag gärna skulle vilja åka tillbaka till och spendera en natt eller två.

  • 255 readers

Likes

Comments

Snart ska jag bli moster till en pojke!!!! Är så taggad.

Likes

Comments

​Igår bilade jag och en av killarna i Seths lags flickvän Mimi ner till Memphis för att hälsa på hennes faster. Det var verkligen en sjukt cool stad som hade bevarat en massa gamla byggnader samt motellet där Martin Luther King blev mördad. Allt såg exakt ut som det gjorde när det hände. Sjukt häftigt var det!

Dessa var tyvärr dem enda bilderna jag tog då jag är så dålig på att ta bilder.. Tog en massa på snapchat men glömde att spara dem..

Imorgon ska vi åka till Cincinatti för att titta på Seths match. Det är en biltur på 5,5 timmar så det har blivit mycket sittandes i bil dem senaste dagarna men det är kul att äntligen få se mer av USA.

Likes

Comments