I måndags kväll hade vi bestämt att vi skulle försöka prata som vanligt fram tills jag kommer nästa torsdag. Men jag gjorde misstaget att skicka ett numer till en depression stödlinje det första jag gjorde på morgonen. Tänkte där och då att det var bra. Försöka få honom att hitta stöd för hur han mår. Men han blev på dåligt humör för det vilket resulterade i att han ignorerade mig och mina sms.

Min ångest är jobbig som den är men när han ignorerar mig känns det verkligen som att jag ska dö. Känns liksom som att jag inte har rätten att säga åt honom att han inte kan behandla mig hur som helst. Jag har ju det också jobbigt inombords. Inte lika jobbigt som honom men jag har det fortfarande jobbigt.

Nu har ångesten från missfallet gått över till ångest över honom och hans välmående. Jag vet inte vad jag ska göra. Igår försökte jag vara stöttande. Han skickade bara korta kalla sms tillbaka när han väl svarade. Jag fortsatte försöka vara positiv. Skicka sms där jag sa att jag älskade honom. Att jag stöttar honom igenom allt men fick ingenting tillbaka. Och då vaknar den där jävla ångesten. Den är hemsk. Vill bara skära upp hela kroppen och dra ut den. Få den ur mig.

Vill bara skrika åt honom att jag inte orkar. Jag klarar knappt av att gå till jobbet när han behandlar mig såhär. Jag känner mig som skräp. Samtidigt vet jag att det inte är Seth som behandlar mig såhär. Inte den riktiga Seth. Den riktiga Seth skulle aldrig göra såhär mot mig.

Känns så jobbigt att jag inte fick sörja klart innan nästa moment kom. Nu måste jag vara den starka även fast jag inte känner mig redo att vara den starka. Vet inte hur man överlever någonting dylikt. Försöker stötta men allt jag gör är fel.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

  • 84 Readers

Likes

Comments

Idag mår jag bättre. Seth känner ju att han inte vill vara med någon. Av någon konstig anledning känns det bättre. Att veta att jag inte är den enda han har stött bort. Det är ju det depression gör med en människa.

Nu har jag istället ångest för att jag inte kan hjälpa honom. Vill vara där för honom på bästa möjliga sätt. Har försökt läsa på så gott som möjligt angående vad en partner till en deprimerad ska göra. Vill inte ge upp på oss även fast allt känns så hemskt och jobbigt just nu. In sickness and in health<3

En dag ska vi vara sådär lyckliga igen.

  • 91 Readers

Likes

Comments

Trodde verkligen jag var djupt nere i skiten. ”Det kan inte bli värre än såhär.” - Det blir bara bättre härifrån.

Ack så fel man kan ha.

Efter missfallet la jag sjukt mycket på Seth. Det var hans fel att jag mådde så pass dåligt som jag gjorde för att han inte var där. Hans fel att jag kände mig ensam. Allt var hans fel. Något som jag berättade om och om igen.

Jag fick liksom aldrig en reaktion från honom. Han var aldrig ledsen över missfallet. Det kändes som att det inte betydde något för honom. Han verkade mer ledsen och besviken när han hade förlorat en match än när vi förlorade vårt barn.

Så jag använde honom som ett bollplank. Matade på med elaka ord och förolämpningar. Allt för att få en reaktion. Känn någonting då!! Varför är du inte ledsen när det är allt jag är?? Varför är jag så ensam i detta? Är det för att du är man? Är det för att du aldrig vela ha barn? Är det för att du helt enkelt inte bryr dig? Är det för att du aldrig varit bra på att visa känslor?

När allt hade lagt sig och vi lyckats tagit oss ur det jag trodde var det jobbigaste i vårt förhållande kom nästa smäll. Seth är tydligen deprimerad och jag är anledningen.

Hela den här tiden har han mått sämre än jag. Och jag matade på med förolämpningar ovetandes om hans kamp där inne i kroppen.

Jag har alltid misstänkt att Seth inte mår bra. Det har funnits tecken på psykisk ohälsa. Men när jag frågar honom insisterar han att han är lycklig. Utifrån verkar han verkligen vara världens lyckligaste människa.

Seth har alltid tyckt att det är omanligt att visa känslor. När jag berättade att mina ex grät ibland när vi bråkade började han skratta och tyckte det var konstigt. Jag har sett Seth gråta en gång efter över 3 år tillsammans. Han grät nästan på vår bröllopsdag. Bara nästan.

Så att erkänna att han inte mår bra har väl inte varit det lättaste för honom. Machokulturen vi har här i Sverige är ännu värre i USA. Män ska inte må dåligt. Män ska ta hand om sin kvinna. Försörja. Vara pelaren i ett förhållande.

Men nu har han äntligen erkänt. Hade jag vetat hade jag aldrig behandlat honom så som jag gjorde. Jag var verkligen elak. Någonting jag ångrar så sjukt mycket nu i efterhand. Men hur skulle jag kunna veta?

Nu har jag en man som är som ett spöke. Jag har sett hans ansikte en gång sen han berättade att han är deprimerad och det var det läskigaste jag sett. Han var som ett spöke. Det var som att det inte fanns en själ där inne. Han såg bara tom ut.

Och enligt honom gör jag det värre. Han vet inte varför jag gör det värre. Jag triggar hans känslor. Kanske för att jag var så pass elak. Kanske för att han inte älskar mig länge. Jag vet inte. Inte han heller.

Hur ska man kunna stanna i ett förhållande när man får sin partner att må sämre? Utan honom är jag olycklig. Vill inte leva utan honom. Men med honom är han olycklig. Så vad gör man? Lämnar man eller stannar man?

  • 112 Readers

Likes

Comments

Tänkte att det kan vara skönt att få skriva av sig här.

Jag mår inte bra. Jag är ostabil och känner mig liksom trasig inombords.

Ångest har jag haft sen jag var liten. Kommer ihåg hur det kändes då. Som att jag bara vela hem till mamma och gråta i hennes famn hela dagen. Den känslan var där i några få sekunder men den var så stark och obehaglig att den liksom satt kvar hela dagen.
Jag förstod inte där och då var den känslan kom ifrån eller vad den betydde. Jag var ju bara 10år gammal.

Den smög sig på ännu mer när jag kom in i tonåren. En kompis ifrågasatte min sexualitet och frågade om jag var lesbisk för att jag tog på hennes bröst när vi skulle ta ett roligt kort.


Jag är som många vet bisexuell, någonting jag såklart inte visste då så hennes anklagelser fick verkligen ångesten att blomstra. Jag mådde så himla dåligt. I den åldern och samhället vi lever i var ju homosexualitet någonting dåligt. Någonting man absolut inte vill vara. Så jag vela verkligen försvinna. Aldrig dö. Bara inte vara någonting. Lägga mig under en sten och stanna där.

En dag innan jag skulle på ett disco sa jag till min mamma:
- Mamma jag tror jag är lesbisk.
- Varför tror du det?
- Jag vet inte.
- Tycker du att det är äckligt att pussa på pojkar?
- Nej.
- Då är du inte lesbisk Cornelia.

Och poof försvann ångesten. Nu var jag åter en "vanlig" tjej.

Åren gick och jag åkte på min första utlandsresa där jag hade min första "relation" men en tjej. Jag blev inte äcklad utan jag tyckte om det. Men under min gymnasietid och fram tills bara ett år sedan har jag sagt att jag bara är med tjejer på fyllan. Någonting som inte stämmer utan jag var av någon anledning inte redo att acceptera vem jag var.

Jag har äntligen accepterar det. Vilket är sjukt skönt. Jag är nu dock gift med en man så många tror ju att min sexualitet helt plötsligt ändras till straight nu. Vilket inte stämmer.

Så min ångest startade nog som en sorts identitetskris och har ständigt funnits där i mig. Puttrande, redo att koka över. Vilket den gjorde nu efter mitt missfall.

Jag har bra dagar och jag har dåliga dagar. Som i förrgår när jag hade en riktigt bra dag som gick över till en riktigt dålig dag på bara någon minut.

Jag mår bättre än var jag gjorde i början, det gör jag. Men den där jävla ångesten smyger sig på när man minst anar det. Det är självklart ännu värre att jag är ensam. Behöver verkligen Seth mer än någonsin nu.


Och någonting jag blir så arg på är att psykisk ohälsa är SÅ vanligt. Jag hur sjukt många kompisar som mår dåligt. Det är dags att inse att detta är ett stort problem i samhället. Det är en smärta som inte syns men känns så tydligt. Det har verkligen hjälpt mig sjukt mycket att få prata med andra människor som också har ångest eller mår dåligt. Att veta att man inte är ensam. Ensam är inte stark. Tillsammans är vi starka.

  • 137 Readers

Likes

Comments

Nu var det ju sjukt längesen jag skrev. Och det finns en anledning.

Som jag skrev i dem tidigare inläggen så försökte jag och Seth bli gravid. Och vi lyckades! Lyckan var verkligen total. Vi klarade det! På 2 månader hann vi faktiskt bli gravid. Någonting som kändes omöjligt hade verkligen hänt.

Lyckan varande hela vägen in till vecka 15 när jag fick reda på att barnet hade dött i vecka 8. Kroppen hade fortsatt vara gravid med symptom från helvetet och en fortsatt växande livmoder och moderkaka.

Jag kände redan från start att det inte riktigt skulle gå. Jag kunde inte uppskatta alla lyckoönskningar och glädje jag fick från vänner och familj. Jag kände mig inte gravid. Jag kände att kroppen inte mådde som den skulle. Jag försökte ignorera känslan. Det var bara inbillningar. Jag VAR ju gravid. 15 gravtest ljuger ju inte. Illamående varje dag, brösten gjorde så ont att jag knappt vela kliva upp ur sängen. Alla symptom fanns där men i sinnet kändes det fel.

I vecka 12 började jag bli orolig. Ingen mage syntes till alls. Visserligen får vissa inte en mage förens vecka 20 men det kändes liksom tomt därinne.

Jag gjorde det dem säger att man absolut inte ska göra. Googlade. Läste på familjeliv. Flashback. Historier om kvinnor som hade haft kvar alla symptom men fostret dött tidigt. Kvinnor som inte hade blödigt alls. Inte haft ont. Jag kände igen mig i deras historier och över missfallsriskzonen. Började pusta ut. Kände att det kanske kommer gå bra ändå. Började leka med tanken av en liten mig och en liten Seth i min famn.

Jag älskade redan barnet i magen mer än mitt egna liv. Jag har aldrig varit rädd för döden men plötsligt var jag livrädd varje dag. Jag var mer försiktig. Kollade mig för i trafiken extra mycket. Dör jag dör ju barnet.

I samma veva som jag hade gått över missfallsriskzonen försvann alla mina symtom. Poof sa det och jag mådde som jag gjorde innan jag blev gravid. Men i den veckan går man även in i den så kallade spökzonen så det fanns ändå en förklaring till mitt välmående.

En morgon i vecka 14 fann jag en fläck med blod i trosan och jag kände att nu är det över. Barnet har dött. Jag fick en tid hos gynekologen för att få göra ett ultraljud.

Jag gick dit en fredagsmorgon. Ensam. Barnet är dött. Barnet är dött. Barnet är dött. Tänkte jag hela tiden. Men en liten, liten tanke fanns där långt inne. Barnet lever. Jag kommer få veta att det inte är ett utan två friska barn. Tvillingar!! Jag försökte skjuta bort dem tankarna så gott som möjligt för jag visste ju. Barnet var ju död. Död.

Väl i den gynekologiska stolen säger barnmorskan kort och gott::

- Jag ser inget hjärtljud hos fostret.

- Vad menar du? Vad betyder det?

- Barnet dog i vecka 8. Du är i vecka 15. Titta här:

Och hon visar mig skärmen där mitt döda barn syns. Jag håller för ögonen. Vill inte se. Det gör för ont. Ta mig härifrån. Få det ur mig. Jag vill inte bära på det en enda dag till.

- När det är missfall ska man alltid vara två. Jag ska hämta en till läkare.

Hon försvinner ut ur rummet och lämnar mig där. Ensam med ett dött foster i min mage. Jag hinner inte ens reflektera i hur kall denna kvinna var mot mig. Jag ligger där i vad som känns som en evighet innan en manlig läkare kommer in och lägger en hand på mitt huvud.

- Jag ber så mycket om ursäkt för vad som hänt. Detta är hemskt.

Jag har hållit gråten inne så gott jag kunnat men hans omtänksamhet och den raka motsatsen till den kvinnliga läkaren gör att jag släpper allt. Han berättar att han också ska kolla på fostret.

- Din moderkaka är ovanligt stor så den vill vi skicka in på analys. Vill du se fostret?

Jag säger nej mellan mina snyftningar och försöker att hålla mig så lugn som möjligt.

Jag vet inte riktigt hur jag lyckades ta mig hem den där dagen men på något sätt tog jag mig hem.

Tiden efter har varit och fortfarande är det jobbigaste jag någonsin har gått igenom. Jag gråter fortfarande åtminstone 3 gånger om dagen. Blir förvånad att det ens finns kvar tårar i mitt system.

Missfall är vanligt. Det vet jag. Men det ger mig verkligen ingen tröst. Jag förlorade fortfarande ett barn. Jag trodde att jag var i vecka 15. Jag trodde att jag hade ett barn med synligt kön i magen. En liten pojke eller en flicka. Jag hade redan börjat köpa kläder. Böcker. Planerat vilken barnvagn jag skulle köpa. Så när folk försöker trösta mig med att säga att missfall är någonting normalt blir jag arg. Låt mig få sörja. Låt mig få vara ledsen. Försök inte motivera mig till att se saker på den ljusa sidan. Låt mig få vara nere i det mörkret jag befinner mig i just nu en stund till. Jag behöver det för att kunna gå vidare.

Att vara ensam i detta har varit hemskt. Jag har haft mina vänner och familj som varit väldigt stöttande men jag har ändå varit ensam. Seth. Jag behövde verkligen honom i detta och han fanns inte där för mig. Han fanns där över telefon men det är inte riktigt samma sak. Jag behövde honom hos mig alla dem nätterna jag gråtit mig själv till sömns.. Alla dem dagar jag har känt att jag helst bara vill ge upp.

Det är därför jag är här nu. I USA. Ett land jag hatar. Och jag blir arg. Jag blir arg på honom för att hans jobb inte gör det möjligt för honom att komma till mig. Till sin fru som behöver honom. Jag blir arg på honom för att han inte väljer mig framför fotbollen. För att han inte ger upp sin karriär för mitt välmående. Men samtidigt vill jag inte att han ska ge upp allt för mig. Jag vill inte vara anledningen till varför han gav upp sin dröm.

Missfall i sig är jävligt jobbigt men missfall och distans är fan inte lätt. Det tär verkligen på vårt förhållande. Jag blir arg på honom för att han inte mår lika dåligt som mig. Jag blir arg för att han inte förstår hur jag mår. Jag blir arg på att han säger fel saker.

Men jag vet att han försöker så gott han kan. Män tar det inte lika hårt som kvinnor. Kvinnor får en moderkänsla sekunden hon får reda på att hon är gravid. Mannen får oftast inte en faderkänsla förens han håller barnet i sin famn.

Jag vet att han inte känner sig tillräcklig i detta. Allt jag behöver från honom är att han finns där för mig. Och i 10 dagar framöver kommer det vara en verklighet. Men sen åker jag tillbaka och jag känner mig så jävla livrädd att vara ensam igen. Jag kommer behöva börja om från början igen. Bygga upp alla murar inom mig. Återskapa all mina försvarsmekanismer som dog den dagen jag befann mig i hans famn igen.

Likes

Comments

I lördags tog Seth ut mig på en heldagsdejt i Saint Louis. Först åkte vi till The Arch. Efter det åkte vi till Budweiser Brewery och fick gå på en så kallad öl-skola. Smakprov och lite historia bakom Budweiser. Efter det åkte vi till två av hans lagkamrater och åt mexikanskt och drack margaritas.

  • 386 Readers

Likes

Comments

Hello.

Lite bilder från olika platser här i St Louis. Det är så himla fint här med allt grönt, dock förstör trafiken allt det fina. Det är någonting jag uppskattar med Sverige. Man har bevarat naturen på ett mycket bättre sätt.

Saknar Sverige sjukt mycket nu. Saknar rutiner, mina vänner, att ha ett liv i allmänhet. Räknar ner dagarna tills jag ska åka hem. Kommer sakna Seth sjukt mycket men livet är inte alltid enkelt när man kommer från två olika länder. Han kommer komma till Sverige efter sin säsong så i november-december. 6 månader ifrån varandra igen... Förhoppningvis blir det den sista gången vi behöver vara ifrån varandra en längre tid.

  • 395 Readers

Likes

Comments

Asså dör sötdöden på Parker<3333

  • 404 Readers

Likes

Comments

Waddup. Mindre än 4 veckor tills jag åker hem, är så taggad!

Fått en förstahandslägenhet med inflytt 1:a juni vilket är så himla skönt. Äntligen en lägenhet som är min, på mina villkor! Saga ska hjälpa mig att måla om då väggarna är hysteriskt fula.

Nu ska jag strax iväg till gymmet. Seth har bortamatch ons-fre sen ska vi förhoppningsvis spendera helgen i Lake of The Ozarks.

  • 405 Readers

Likes

Comments

Har äntligen gått och köpt mig ett gymkort. Var med Mimi till hennes gym i torsdags och insåg hur mycket jag saknar att gymma. Insåg även hur otränad jag var vilket fick mig att bli mer motiverad att sätta igång på riktigt.

För mig är träning någonting som inte ska kännas påtvingat utan någonting man gör för att man verkligen vill. Jag är alltid upp och ner när det kommer till träning. Under vintern har jag nästintill noll motivation pga vädret och under våren blir jag extra motiverad.

  • 426 Readers

Likes

Comments