Min moster ringde mig. Hon grät över inlägget jag skrev tidigare, om mina känslor. Det fick mig att gråta. Som nästan allt får mig att göra just nu. Livet känns så jävla meningslöst. Hon sa att det var bra att jag skrev av mig och hon sa att jag skrev bra. Att jag var duktig på att skriva. Det kändes bra någonstans inuti mig, och jag vet att hon finns där. Hon är så fin och hon tillhör en utav dem som förstår och bryr sig om mig.

---------------------

För 5 dagar sen så stod du där igen och grät framför mig, lovade att det skulle vara slut på supandet. 4 dagar senare, dagen då jag får jullov, så är vi där igen. Du dricker dig full, smygköper i taxfreen och vi ska befinna oss i samma hytt på 9 kvadratmeter under natten. Vi ska upp klockan 6 på morgonen och självfallet låter du ingen utav oss sova. Du slår mig nästan, men jag hejdar dig för ditt eget bästa. Hela jävla tiden gör jag allt för ditt eget bästa. Men du har inget eget bästa, för du är så jävla sämst. Aggressionen lämnar mig dock inte oskadd då jag rycker ifrån dig din väska, din tunga ryggsäck innehållande det du prioriterar före allt annat i världen.

---------------------

När fan är det slut. När ska du sluta dricka? När ska du förstå att det är du som drar vår familj till botten och sliter den i stycken? Eller förstår du det redan? Du vågar bara inte erkänna det för oss och för dig själv. Jag förstår det på ett sätt, för vem fan vill erkänna att man sjunkit så lågt? Vem vill skada dem man älskar med flit? Om och om igen. Varenda helg, om och om igen. Alla går sömnlösa på grund av dig. Alla går sönder på grund av dig. Sömnlösa nätter, ständiga bråk, ständig nedstämdhet, ständig bitterhet och ständig gråt. Fan vad jag inte orkar mer. Men min älskade pappa då. Han som bara åldras snabbare på grund av dig. Han som får våran familj att gå ihop och som tar med dig till ställen du inte förtjänar att vara på eller ger dig saker som du inte förtjänar att få. Han som arbetar sönder för att vi ens ska ha mat på bordet. Men som du ändå ständigt håller sömnlös, tynger ned med arbeten, skyller på i alla bråk, anklagar för otrohet och misshandel. Han som du gör så jävla illa och ändå undrar du varför han inte ger dig en kram morgonen därpå.

---------------------

Dagar som dessa är de värsta. Jag orkar inte ta mig upp ur sängen. Jag sov så jävla dåligt och du låter mig inte vara ifred nu heller. Inte är du nykter heller, klockan 15 på eftermiddagen dagen efter. Du har väl vart där igen, i skåpet alltså. Pappa drog till Åland för en timme sen. Unnar honom det, fan vad skönt att han kan åka till en plats han får vara ifred på åtminstone.

--------------------

Jag spyr. Jag spyr på din nonchalans och jag spyr på ditt beteende. Det ska fan vara över nu

Relaterbar video som får en att inse:
https://www.youtube.com/watch?v=PRZmd1KYDLA

Relaterbar text:

http://web4health.info/sv/answers/add-living-with-an-alcoholic.htm


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Trodde aldrig på ångest, klumpar i magen eller ifrågasättning av livet. Tyckte bara att sånna personer var dramaqueens som ville ha uppmärksamhet. Ända tills jag fick smaka på det själv. Det är nu jag som ses som den uppmärksamhetssökande dramaqueenen som grubblar över meningen med livet och låter andras tankar och åsikter påverka mitt liv allt för mycket. Att jämt och ständigt behöva ursäkta sig för att man mår dåligt eller hitta anledningar till att man är som man är är jag så jävla trött på. Antagligen är det bara mig det är fel på, kanske mitt självförtroende som dippar. Så jag är alltså jävligt trött på mig själv. Men det är ju på grund av andra människor? Eller är det jag själv? Behöver jag dem? Behöver dem mig? Vem är jag att ha? Vad fan bidrar jag med? Min familj behöver mig. Men resten då? Behöver du mig lika mycket som jag behöver dig? Behöver min pojkvän mig? Behöver min bästa vän mig? För är jag verkligen hennes bästa vän så som hon är min? Behöver mina klasskamrater mig? Jag tror inte det. Eller är det bara mitt självförtroende nu igen?

Har jag faktiskt ärvt hennes självförtroende och bekräftelsebehov? Kanske har missbruket också blivit mitt. Den som ärrat min uppväxt. Den som fått mig att skämmas till döds och den som gett mig mina livs värsta minnen. Jag har varit så rädd om dig samtidigt som jag har önskat dig så mycket ont. Alla gånger jag gömt det från dig, alla gånger jag tvingat i dig tabletter och alla gånger jag smugit efter dig har bara varit för ditt eget bästa. Rädslan för att samma sak som hände med morfar ska hända dig. All denna rädsla som bara har lett till större abstinens och aggression. Polissamtal och fyllecell. Blod och tårar. Skakningar och rädsla. Falska påståenden och blåögd omgivning. Lögner och osäkerhet. Huvudvärk och uttorkning. Jag har gett upp. Jag kommer finnas här vid din sida den dagen du självmant bestämmer dig för att åtgärda din sjukdom. Min högsta önskan, varje gång klockan slår 22.22 eller 12.12, eller varje gång en stjärna faller, varje gång vi säger samma sak och får önska oss nåt, så kommer min önskan vara att jag får uppleva den dagen tillsammans med dig. Men tills dess kommer vår familj vara sprucken och sårad. Sår som bara du kan laga och sår som har satt grunden till alla konflikter. Sår som varit infekterade så länge jag kan minnas. Och sår som aldrig hunnit läka innan du rivit upp dem igen.
Jag får jämt höra att jag liknar dig. Folk omkring oss ser mig som en kopia av dig. Och du ser dig själv i mig. Tankar och åsikter jag aldrig grubblat över, men som på senare tid fått mig att må dåligt. Varför säger folk att jag liknar på dig, eller att jag är som dig? Det är en rädsla jag har, att bli som dig. Samtidigt som du är min största förebild. En komplimang och en förolämpning i ett.

Så många samtal jag tagit för dig. Maskrosbarnen, socialen, polisen, kuratorn, skolsystern, kompisar, släktningar. Men allra mest samtal med mig själv. Samtal som säger "bli aldrig som henne, Corinne lova att aldrig bli som henne, det är det värsta du kan göra mot dig själv".

Hur fan tar man tag i sitt självförtroende? Får jämt höra att jag är så jävla självsäker och självkär. Folk har fått mig att tro på det, att jag kanske är självsäker trots allt. Det är väl bra, eller?
"Din familj har ju gott om pengar, du har ju inget att bekymra dig för". Hur skulle du beskriva mig med ett ord? "Självsäker". Jag säger min åsikt, jag är envis och jag uttrycker mig starkt, men aldrig på ett sätt som skulle trycka ner en annan människa? Jag letar bara efter en annan människa som har förståelse för mig. Någon som jag vågar prata känslor med utan att behöva känna skam. Någon som känner samma sak, för jag vet att det finns tusentals.

Min hjärna är som ett spinnande hjul. Jag oroar mig för samma saker hela tiden som bara spinner på i mitt huvud. Jag vill inte bo här och jag orkar inte anstränga mig längre. Jag har gett det flera försök och jag gör alltid det bästa av situationen. Jag försöker att inte tänka på det, men jag trivs inte. Jag älskar min familj och mitt liv skulle vändas upp och ned om jag skulle bo utan dem. Det skulle vara en så oerhört stor omställning och det är jag fullt medveten om. Men om jag jämför fördelar och nackdelar så överväger fördelarna. För jag vet att jag skulle må så mycket bättre där. Jag pratar alltså om Åland. Har jag fel så vet jag att min familj finns kvar i Sverige och där är jag alltid välkommen tillbaka. Samtidigt är jag så rädd. Är detta någonting som flugit i mig för att jag har distans och han bor just på Åland? Tänk om det skulle ta slut. Jag är livrädd för tanken och jag börjar gråta så fort jag tänker i de banorna. Men jag måste, måste se allt från alla perspektiv. Skulle jag vilja bo där trots det?

Jag ser och känner en så sjukt stor gemenskap när jag är där. Jag gillar att det är litet, nära till allt och att alla känner alla. Jag mår så bra när jag är där, det är som att all ångest släpper för stunden och jag svävar på moln. Jag mår så jävla bra. Jag behöver den gemenskapen och det bokstavligen gör ont i hjärtat när jag tänker på att jag inte kan få uppfylla det förens om 7 månader, det är en oändlighet. Kommer han att vänta på mig? Och hur ska jag orka tills dess? 

Jag hatar att inte veta vilka mina kompisar är här i Sverige. Jag har inte det tjejgänget här som varenda annan kotte har. En bor där borta, den andra bor på andra sidan och den tredje tar det 2 h kommunalt till. Jag har tappat kontakten med så många människor att det på riktigt känns som att jag inte har några vänner kvar. Jag har mina guldkorn och jag uppskattar och älskar dem så mycket, men that's it. Jag vet att det är mitt egna fel, för när jag hade behövt vara här som mest och binda nya kontakter så valde jag Åland före. Kanske var det det dummaste jag hade kunnat göra, den känslan slår mig ofta iallafall. Och jag ställer allt oftare ett ultimatum till mig själv. Ett ultimatum som är förjävligt jobbigt och som lyder "Antingen flyttar du till Åland så fort som möjligt om du ska må bra igen eller så bryter du kontakten med ön helt och hållet för ett tag och satsar på ditt liv i Sverige". Jag känner mig så taskig mot mig själv när jag gör det, men jag finner ändå någon sanning i det. Gör jag inte något av situationen så kommer jag fortsätta att må som jag mår, där humöret går i toppar och dalar där topparna är på Åland och dalarna är i Sverige.

Jag klarar inte av mitt egna sällskap, det ger mig sån grov ångest. Jag gör allt för att slippa mig själv. Jag är en idiot och jag hatar mig själv. Jag är dum, ful och otillräcklig. Och jag kan inte uttrycka mig själv. Jag somnade klockan 4 inatt av gråten som inte lät mig. Jag kvävde mig i kudden för att svimma och tog två sömnpiller hellre än att någon ska höra mina hulkningar. Den konstanta känslan och gråten i halsen har gett mig huvudvärk och jag går bokstavligen sönder inombords, det gör fysiskt ont. Inte något jävla uttryck. Har tankar om att skada mig själv, för vem fan bryr sig. Jag hatar mig själv. Hatar hatar hatar. Jag är en psycho bitch med universums största bekräftelsebehov. Samtidigt är jag ju världens finaste människa. Eller hur fan ska jag veta när ingen nånsin säger det till mig, ingen som ger mig den bekräftelse jag behöver. Men vem fan orkar det. Vem fan orkar fokusera på mig när de har annat att bry sig om. Jag förstår er, men inte om ni säger att ni älskar mig. Jag kan inte ens göra mig förstådd inför min egen pojkvän. Jag gör det bara värre. Bara bara värre. Jag borde låsa in mig i källaren och inte prata med en jävel för det blir bara så jävla mycket värre. Jag hatar att prata med folk om det. Kan inte ens berätta för min egen syster, eller min mamma, hon som jag fått allt ifrån. Jag står bara i spegeln och pratar med mig själv, blek som ett as och svullna ögon. Jag är så rädd. Jag har sån jävla separationsångest och de senaste 12 timmarna har det känts som att jag gjort slut med den jag älskar mest i hela universum. Men jag tror fortfarande inte att han älskar mig lika mycket. Jag gör mig själv illa med mina tankar, eller alla. Jag har världens sämsta självkänsla och jag är sjuk i huvudet. Gör slut med mig vänner, jag är redan på botten

Jag tror att jag är deprimerad.

Där har vi det svart på vitt, mina känslor

Likes

Comments

Hej. Nu är jag officiellt 16, wohoo grattis till mig.
Denna dag har varit så upp och ned. Jag vaknade i gråt och går nu och lägger mig i gråt. Men egentligen har jag haft en fantastisk dag och fått så många fina gratulationer. Jag blir så förbannad på mig själv då jag har världens finaste familj som sjunger för mig på morgonen och så är jag bara nonchalant, otrevlig och otacksam. Det är sån jag blir när jag är ledsen. Jag blir sur och det går ut på min familj, men så fort de stänger dörren så brister jag ut i tårar. Ett känslomässigt schabrak helt enkelt. Men som tur var lyckades jag skaka av mig det och visa tacksamhet till den otroligt goda frukost de fixat i ordning till mig. Inklusive de underbara presenter jag fått. Tusen tack. Tyvärr kunde inte pappa vara med och fira mig då han är i USA..

Hade en bra skoldag med massor av gratulationer och sång, har så fina människor omkring mig där. Det var lite segt att sluta halv fem idag men det gick bra då mamma kom och hämtade mig och så åkte vi tjejer direkt till Östermalm för att äta middag på den italienska restaurangen Villaggio.

Nu ligger jag här skakandes och gråter igen. Blev bara så besviken över att Valera inte kunde komma hit i helgen och att veta att jag inte kommer få se honom på 3 veckor. Ändå hade jag väl känslan av att det skulle bli så. Jag är med andra ord verkligen ingen person att ge falska förhoppningar till, jag blir hjärtekrossad om mina planer ändras haha.. Det suger så jävla hårt. Men det hade väl inte han någon aning om

Likes

Comments

Hej mina vänner! Sitter i soffan med mamma och kollar på Jul med Ernst i väntan på att julkalendern ska börja om 2 minuter, som förövrigt bara blir sämre och sämre tyvärr. Mamma hade gjort världens mumsigaste middag som ni ser här ovanför. Helt vegetariskt, precis i min smak.

Var i skolan 3 h totalt idag och fick på dessa timmar både det muntliga nationella provet i matte och kemiprovet gjort. Vill ändå säga att det gick bra på båda! Gjorde samma misstag idag igen och glömde bort tennisen. Jag åkte därför som vanligt till gymmet men fick sedan skynda hem för att hinna göra i ordning mig till tennisen och städa mitt rum, som verkligen behövdes.
Ikväll hade jag tänkt kolla ikapp skam och en massa youtubevideos och imorgon lär jag vakna till sång,
för gissa vem som fyller år då? ;-)))) Känner jag mig själv rätt så lär jag väl inte kunna sova ordentligt pga den pirriga tönt jag är.

Likes

Comments

Hej gullungar!
Denna dag har varit precis som en lördag ska vara, i princip. Vi låg och drog oss i sängen till klockan elva då jag tvingade upp oss för att jag hade bestämt mig för att sitta i biblioteket och plugga vid 12-tiden. Sagt och gjort, vi åt frukost och sen gick jag till biblioteket som ligger 3 minuter ifrån Valle. Tanken var att jag skulle få allt klart för mig inför kemiprovet på måndag, men jag hade en huvudvärk som inte riktigt ville låta mig koncentrera mig ordentligt. Mamma kom dit med fika åt mig och sedan fortsatte jag mitt pluggande tills dess att Valle kom dit och jag kände mig klar. Vi gick en sväng på stan i de få vettiga butiker som finns här på Åland och sen gick vi hem igen.

Har nu nyss ätit mat och sminkat mig. Klockan 19 ska vi till Alandica för att lyssna på projektkörens "Lucia-framträdande" som min mamma är med i. Det lär vara klart vid 21.30 tiden och då åker vi vidare till Josefines 18-årsfest i Hammarland. Kramis!

Likes

Comments

Fuck yeah, det blev rätt. Tvekade länge där ett tag om jag ens skulle ta mig till frisören, det är ju ändå aldrig värt pengarna. Är så glad att jag gjorde det här på Åland då jag fick väldigt många slingor + nyansering för ett pris på 118€ (typ 1100kr) vilket jag i Sverige behövt betala 2000 kronor för tidigare, när jag inte ens blivit hälften så nöjd som jag är nu. Vi gjorde min utväxt osynligare genom att sätta en massa ljusa slingor och sedan nyanserade hon det kallare. Good job!

Hej föresten! Kom till Valera igår kväll vid halv elva tiden och vi bara myste tills vi somnade. Eller helt ärligt, jag somnade ALDRIG. Har aldrig sovit så dåligt i hela mitt liv haha. Kan ju bero på att jag hade en massa fjärilar i magen för att jag äntligen fick vara med min älskling.
Vi tog oss upp tidigt imorse då han skulle till skolan och jag till frisören som sagt. Sen dess har jag bara suttit i bilen i väntan på att mapi skulle springa en massa ärenden. Nu är jag äntligen "hemma" och har ätit och sminkat mig. Jag lär åka tillbaka till Valle inom den närmsta halv timmen om han hör av sig, så nu ska jag göra mig i ordning. Puss

Likes

Comments

Jag har hört så mycket bra om denna serie så när även Lovisa tipsade mig om den igår så kände jag mig bara tvungen till att se den. Det är en norsk kort serie på 11 avsnitt där varje avsnitt är cirka 20 minuter långt. Jag visste att jag älskade den redan kort in på första avsnittet, helt i min smak. Den är både rolig och ångestfyllt, samt väldigt relaterbar. Stort tips!!

Likes

Comments

Hellu, nu var jag här igen fastän jag inte har något nytt att komma med. Gud vad ointressant det måste vara att läsa haha. Hur som helst, det var egentligen ganska onödigt att gå till skolan idag då min biologilärare var sjuk och det var därför endast eget arbete då de av någon anledning inte kan sätta in en kunnig vikarie..
De senaste timmarna har jag bara strosat runt i rummet med beslutsångest angående vad jag ska packa. Det låter som att jag ska åka till Afrika i två veckor men nej jag ska till Åland i 3 dagar. Men tro mig, det är typ svårare. För jag måste packa ner färdiga outfits då jag vill ha med minimalt med packning men ändå fina kläder då jag har lite roliga planer där i helgen. Det slutar med att jag sitter i H&M's kundservice och frågar om de har en specifik vit tröja i butik som jag behöver köpa imorgon för att mina outfits ska gå ihop. Jag fick till svar att "det var tveksamt" om jag inte vill åka ända till Skärholmen. Så typiskt mig haha, men gud vad stressad det gör mig av någon anledning.
Nu ska jag gå och kolla på julis, dvs julkalendern, innan jag packar färdigt. Har endast 2 h från att skolan slutar imorgon tills att vi ska åka så jag försöker få allt gjort redan nu. Puss på er

Likes

Comments

Godmorgon mina vänner! Som jag nämnde igår börjar jag inte förens halv ett så jag tar det därför väldans lugnt. Men jag vaknade ju ändå 7 av mig själv såklart. Om en halv timme tänkte jag börja min promenix mot gymmet för ett benpass. Jag har gjort en gudomlig matlåda (korv och pasta<3) till mig själv som jag tänkte käka efteråt istället för skollunch.

Hoppas ni får en bra dag, puss

Likes

Comments