View tracker

Han hade svårt att få kontroll över andningen, och hans kropp tycktes plötsligt mer medveten om sin ålder än någonsin. Huvudet kändes dåsigt, som efter några hårda örfilar. Han såg fars förvridna ansikte framför sig. Skrattet ekade i hans huvud. Kalla kårar gick längs ryggraden. Hans andetag bildade vit dimma framför honom

Runt knuten på ett av de närliggande byggnaderna uppenbarade sig en mycket gammal kvinna. Hon gick med rullator och huvudet var så kraftigt nedböjt att hon inte kunde ha sett någonting framför sig. Hennes fötter hasade över asfalten och fick gruset att knastra under blå-vita gymnastikskor. Håret var flammande rött och ansiktet var uttryckslöst.

När knappt en meter återstod mellan dem rätade hon plötsligt på ryggen och riktade blicken mot honom. Mungiporna drogs långsamt ut i ett elakt grin. En grön nyans spred sig från hakan och uppåt samtidigt som huden tycktes rinna av kraniet. Ett vått ljud ekade i mörkret när den gröna huden föll till asfalten. Den gamla damen höjde händerna som i trans och började dra av resterna av ansiktet. Hela tiden var hennes blick riktad mot hans. Hon putade med läpparna som i en invit innan hon långsamt fick med sig över läppen i en remsa av hud.

Så stod far framför honom. Hans höga figur och ärrade ansikte lyste i mörkret. En grå långrock räckte honom ner till fötterna som pryddes av enorma mocka-skor. I det ärrade ansiktet lyste den bleka huden mot månljuset, och mitt i det stirrade blodsprängda ögon utan några ögonlock att försluta dem med.

"Vad lycka, min son," sa far på sitt mycket långsamma och lågmälda vis. "Se dig här. Så här dags. Var snäll och delge mig... varför befinner du dig på denna plats..." Fars gestalt omgavs plötsligt av ett mörker. "...ensam."

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Milton vaknade av smärtan i huvudet. Han höll hårt om kudden, så hårt att fingrarna kändes alldeles domnade. Täcket låg i en hög nere vid fötterna. Hjärtat bultade i tinningarna. Milton pressade ihop ögonen och såg återigen det där hemska knotiga ansiktet framför sig. Han tvingades uppbåda all sin styrka för att inte skrika.

Samtidigt föll Johan på knä invid en sargad trädstam en knapp kilometer därifrån i samma ögonblick som en mycket gammal mans knotiga ansikte förvreds i svåra plågor.

Så började den. Befrielsenatten. Johan grät för sin son samtidigt som smärtan i huvudet hotade att slita honom i stycken. Han stod stilla med pannan mot den skrovliga stammen och flämtade,. Att ge efter för smärtan var inget alternativ. Han slog handflatan hårt mot stammen.

Det här kommer döda mig, kved en röst i hans inre.

Vekling! vrålade en annan.

Johan spottade i marken. Smaken av blod steg upp i munnen, och som en tryckvåg fick han upp middagen. Han torkade sig om munnen med underarmen. Håll ut, gubben. Pappa kommer. Mer hann han inte tänka innan en ny våg av smärta fick hans ben att vika sig under honom.

Likes

Comments

View tracker

"Jag är orolig för honom, Johan."

Johan suckade djupt. Han försökte dölja sin irritation.
Ända sedan Milton föddes hade hon varit så där ängslig. Hon kunde få plötsliga utfall av panik som tvingade honom att bli hårdnackad. Ibland kunde han tänka att han skulle klara det ensam, att Milton inte behövde hennes ängslighet, men det fanns någonting annat som han inte riktigt kunde sätta fingret på. Ibland trodde han att det var känslan av att han fortfarande älskade henne. Kanske kände han av ren vana någonting för henne.

"Det är ingen fara," muttrade han utan att se på henne. "Han behöver bara lugna ner sig lite. Mycket intryck. Saker i skolan. Ta det lugnt, han repar sig."

"Men han har inte haft svårt att sova förut."

"Det är förmodligen bara en fas. Låt det gå några dagar. Det kommer bli bra."

"Jag vet inte."

Hans tankar flöt iväg på annat håll. Han såg Jaanas läppar röra sig, men det enda han kunde höra var en susande vind och ett raspande läte långt borta. Han ansträngde sig, men det var lönlöst. Skenet vävde in honom i ett fyrverkeri av blixtar. Långt borta kunde han höra dånet. Johan slöt ögonen och visste.

Befrielsenatten. I gryningen skulle skenet bryta sig loss i pojken och han skulle se. Johan greps av fasa. För första gången någonsin ångrade han att han hade satt ett barn till världen.

Likes

Comments

En kvart innan klockan slog tre på morgonen låg pojke fortfarande vaken och stirrade i taket. Mamma hade följt med honom in på rummet och han trodde att han äntligen skulle kunna sova. Men så fort mamma hade pussat honom godnatt för fjärde gången och dragit igen dörren så att den stod på glänt - tillräckligt mycket för att släppa in en strimma ljus - kom den där hemska mannen med det trasiga ansiktet tillbaka


En liten pojkes tankebanor är i alla avseenden mycket anmärkningsvärda, så till den grad att han är betydligt mer beräknande och förstår sammanhang mycket snabbare än vad man tror.

Likes

Comments

Milton kunde inte sova alls den natten. Hans mot tyckte att det var besynnerligt när han kom upp för tredje gången strax innan tolvslaget. Hon drog honom intill sig och la handen mot hans panna.

"Hur mår du, gubben?" frågade hon med sin mjukaste röst.

Milton tyckte om den rösten hos mamma. Det fick honom att känna sig lugnare. Han tryckte hakan mot bröstet.

"Bra."

"Säkert?"

"Mmm."

Hon omfamnade honom länge, och för ett ögonblick kändes det som att han skulle somna stående. Då blixtrade världen till. Bilden av ett knotigt och ansikte dök upp och försvann. Ansiktet var förvridet i ett grin som bara vagt kunde uppfattas som ett leende.

Likes

Comments

Busscentralen i Nyköping låg alldeles öde så när som på en flock kajor som strödde omkring sopor utmed gatan. Vinden spelade svagt i natten och slet i hans långrock. Han fingrade emellanåt med knotiga fingrar ovanpå byxfickan. Fotot hade någon slags dragningskraft - en lockelse likt en viskande röst


Pojken var priset för en lång tid av möda. Pojken skulle bli hans biljett till frihet - åtminstone så mycket frihet som någon som han kunde få - och det var mycket viktigt att det skedde i precis rätt ögonblick. Vid stadshuset nästa fullmåne. Han log. Far skulle vänta vid grindarna till den brinnande världen, och han skulle bli mycket nöjd.

Likes

Comments

Han drog ett djupt andetag av den kalla luften. Vinden slet i hans stripiga hår. En fet cyklist ven förbi honom, och han följde den med blicken. Någonting i honom vred sig loss. Ilskan vällde upp i honom.

Pojken, tänkte han. Måste vara fokuserad.

Uppdraget var tydligt; pojken skulle till stadshusets trappa vid nästa fullmåne. Far skulle bli mycket olycklig om han misslyckades igen. Det sista han ville var att göra far olycklig. Han slet blicken från den feta cyklisten som aningslöst försvann in i det gapande mörkret.

Likes

Comments

2


"En liten stund," muttrade mamma. "Sen får du lova att du går och lägger dig."

"Jag lovar."

Mamma sjönk tillbaka ner i soffan och lade armen om Miltons lilla kropp. Han lade huvudet mot hennes mage, drog upp knäna mot sitt bröst och hon smekte hans hår. På teven visades en westernfilm.

Milton ryckte till när pappa plötsligt vände sig emot dem och grävde ner hela handen i skålen med ostbågar för tredje gången.

"Älskling?"

Pappa tittade upp från skålen. Hans skägg var gulnat av ostbågarna. Mamma log snett. Pappa såg ut att fundera ett ögonblick innan han muttrande sköt skålen över bordet. Mamma tog den och ställde den i knät. Hon gav Milton en retsam blick.

"Nu gör vi slut på den så inte pappa får mer. Han ser ut som en kyckling."

Milton frustade och tryckte handen mot munnen. Med andra handen närmade han sig skålen. Pappas vände blicken mot teven igen.

Likes

Comments

1


Nyköpings gator låg tysta sånär som på den visslande vinden. Några löv kastades upp och cirkulerade över gatan. En cyklist åkte rasade fram över torget. Cykeln skallrade när däcken vibrerade mot den ojämna ytan, och det skarpa ljudet skar genom tystnaden.​

Cyklisten la inte märke till mannen som satt på stentrappan som vätte upp mot stadshusets entré. Vinden kastade undan mannens stripiga hår och blottade ett knotigt och djupt ärrat ansikte i det svaga ljuset från torgets lyktor. De tunna läpparna var krökta i ett bistert leende. Mannen hummade försiktigt och lät fingrarna på en knotig och ärrad hand vandra längs ena kindens sträva stubb.​

Mannen följde cyklisten med blicken en lång stund. Hans hummande övergick i ett rossligt stönande. Ur fickan på den långa, mörkgrå rocken plockade han upp ett hopvikt foto som han lyfte mot ljuset. Den lilla pojken på kortet kunde knappt urskiljas. Han spände ögonen och såg på det slitna fotot en lång stund innan han till slut vek ihop det och stoppade tillbaka det i rockfickan. Han smackade med munnen och spottade ut en seg, brunaktig loska. Han slöt ögonen och lyfte på huvudet. Vinden slet i hans hår och fick rockens krage att fladdra.​

Han satt kvar några minuter innan han långsamt reste sig och rättade till kragen. Efter en blick åt båda hållen började han gå med tunga, släpiga steg över torget. Han klappade med handen över rockfickan där fotot låg och harklade sig.​

Det kommer gå fint, tänkte han. Pojken är perfekt.

Likes

Comments