Flickans ögon, som svarta diamanter, är målmedvetet riktade rakt fram på en punkt vid horisonten. Hon blinkar inte. Ett nattlinne i vitt och rosa som räcker henne till knäna vaggar mjukt i takt med varje steg hon tar. Den täta dimman löses upp där hon går på nakna fötter över asfalten den här kyliga septembernatten.

Gamle Frank följer henne med blicken från verandan där han sitter på sin halmstol med pipan mellan fingrarna. På grund av sin insomni är han vaken större delen av nätterna. Den där flickan går alldeles själv. I nattlinne, som om hon går i sömnen. Hon är barfota trots att första snön redan har kommit och gått.
Plötsligt står flickan framför honom med ansiktet en decimeter från hans. Ögon svarta som natten stirrar på honom. Inga ögonlock som sluter dem. Gamle Frank känner en ilning av skräck i ryggraden. Flickans ansikte är uttryckslöst. Ögonen bränner som om de stod i flammor. Han öppnar munnen för att säga någonting. Fråga hur det är fatt med henne. Skrika på hjälp. Han får inte ut ett ljud. Flickan öppnar sin lilla mun. Läppar säras långsamt och gamle Frank stirrar rakt i en djup avgrund. En tomhet lika mörk som hennes kolsvarta ögon. Han försöker andas, men någonting har stockat sig i halsen.

Flickans kolsvarta ögon blänker till. Gamle Frank hinner inte ens skrika. Det som finns kvar av gamle Frank när flickan lämnar honom är en blålila hud löst sittande över ett skelett.

Den lilla ljushåriga pojken med stora nyfikna ögon och en liten, spetsig näsa ser gamle Franks utmärglade kropp, förvriden och med munnen vidöppen. Där ögonen skulle ha suttit finns bara tomma hålor. Flugor svärmar över den blålila, hårlösa skallen.

”Mamma, varför är morfar blå?”

Mamma tittar chockat på sin son innan hon flyger upp ur köksstolen. Tidningen faller ner till golvet och familjens katt sticker iväg som ett svart streck. Hon springer ut ur huset och vidare mot sin pappas hus. Hon förbereder sig. Hon har vetat länge att den här dagen skulle komma.

Men hon hade aldrig kunnat förbereda sig på det här.
Hon snubblar till i trappan upp mot verandan, slår i smalbenet mot avsatsen men förmår inte skrika. Hon känner den inte.

Mamma, varför är morfar blå?

Den lilla pojken skriker i mammas famn. Hon håller en tröstande hand om bakhuvudet på honom. Utanför fönstret går en flicka längs vägen. Det är inte det att en flicka går ensam mitt i en våldsam storm som skrämmer mamman. Flickans hår kastar inte i vinden och hon har varken skor eller strumpor på fötterna. Nattlinnet vaggar i takt med hennes steg. Det är som att hon är en del av stormen.

Plötsligt stannar flickan, och ett litet leende ansikte vänds långsamt mot fönstret. Svarta ögon glittrar i mörkret.
Den lilla pojken tystnar. Mamman känner en hand krypa längs ryggraden upp mot skuldrorna. En rysning går genom henne. Hon drar sig undan från pojkens kind för att kyssa hans panna.
Två svarta ögon i en leende flickas ansikte stirrar på henne.

En flicka och en ljushårig pojke med en spetsig liten näsa går längs gatan utanför fönstret. Hon håller hans hand i sin. Vinden får inte tag i dem och dimman tycks lösas upp där de går.
Deras svarta ögon möts i ett leende.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Han låg kvar en lång stund efter att far hade försvunnit i dimman. Hans skalle ömmande fortfarande. Bara vindens brus bröt tystnaden. Han reste sig och kom på fötter. Svetten som hade runnit längs pannan hade torkat in i ansiktet. Händerna darrade när han trevade utanpå rocken. Fotot. Var är fotot? Det var borta. Han slängde av sig rocken och trevade i fickorna på sina jeans. Ingenting. Paniken som vällde upp i honom stockade sig någonstans i halsen och fick hans skrik att låta mer som ett kvidande. Fotot var borta. Hur? Hade far tagit det? Nej. Far skulle ha visat att han tog det. Det måste ha ramlat ur någonstans. Inget foto - ingen vägvisare. Han skulle bli tvungen att hitta den där riddaren. Den lärde. En rysning gick genom hans kropp. Han undrade hur gammal den här var. Han undrade om han skulle ha en chans mot den.

Den lärde tar jag hand om. Ett tvivel hade redan börjat gro i honom innan han började gå längs den ensliga vägen.

Det kändes som att hjärtat stod stilla i Johans bröst. Far var här. I Nyköping. I den här tiden. Johan kröp fram från sitt gömställe medan kroppen skälvde. Milton. De tänker ta Milton. Mer än hundrafemtio års hat vällde upp i honom,

Likes

Comments

Skenet blev starkare. Milton grät tyst när det fjärde anfallet slutade. Tårar rann längs kinden och blandade sig med svetten från hans panna. Han hörde röster. De började som viskningar, men eskalerade till våldsamma skrik. Den sprängande huvudvärken letade sig neråt ryggraden och exploderade i en slitande smärta mellan skulderbladen. Bilden som dök upp för hans inre var en mörk gestalt med skräckinjagande uppsyn. Det ärrade ansiktet pulserade och det breda leendet som inte nådde upp till ögonen förvred ansiktet i ett fruktansvärt grin. Milton blundade, men ansiktet tycktes komma allt närmare. Skriket mynnade ut i ett kacklande skratt som fick hans blod att frysa till is.

Han föll till hårt till marken när far äntligen släppte greppet om hans ömmande kranium. Fars gigantiska nävar hade omslutit hans huvud. Mycket avlägset hade han kunnat höra fars röst, morrande och väsande på samma gång, om misslyckande och svek. Om familjen över allt. Han skrattade. Det värkte i munnen och tjutet i öronen var bedövande. Han såg upp och fann sig stirrandes rakt in i fars blixtrande ögon. Det ärrade ansiktet var alldeles stilla.

"Pojken..." dundrade fars röst. Far gjorde en paus som tycktes pågå in en livsålder. "...Ska hit inatt. En av de lärda har fått vetskap om pojkens krafter, och kommer att försvara honom med sitt liv. Du vill inte möta honom ensam, det klara du aldrig."

Fars ögon svartnade och en dimma omslöt honom.

"För pojken hit. Den lärde kommer att följa efter. Ta med pojken genom porten. Jag tar hans om hjälten. Svik mig inte igen."

De sista orden dröjde sig kvar som ett eko medan dimman tätnade kring fars väldiga gestalt.

Sedan var han borta.

Likes

Comments

Han hade svårt att få kontroll över andningen, och hans kropp tycktes plötsligt mer medveten om sin ålder än någonsin. Huvudet kändes dåsigt, som efter några hårda örfilar. Han såg fars förvridna ansikte framför sig. Skrattet ekade i hans huvud. Kalla kårar gick längs ryggraden. Hans andetag bildade vit dimma framför honom

Runt knuten på ett av de närliggande byggnaderna uppenbarade sig en mycket gammal kvinna. Hon gick med rullator och huvudet var så kraftigt nedböjt att hon inte kunde ha sett någonting framför sig. Hennes fötter hasade över asfalten och fick gruset att knastra under blå-vita gymnastikskor. Håret var flammande rött och ansiktet var uttryckslöst.

När knappt en meter återstod mellan dem rätade hon plötsligt på ryggen och riktade blicken mot honom. Mungiporna drogs långsamt ut i ett elakt grin. En grön nyans spred sig från hakan och uppåt samtidigt som huden tycktes rinna av kraniet. Ett vått ljud ekade i mörkret när den gröna huden föll till asfalten. Den gamla damen höjde händerna som i trans och började dra av resterna av ansiktet. Hela tiden var hennes blick riktad mot hans. Hon putade med läpparna som i en invit innan hon långsamt fick med sig över läppen i en remsa av hud.

Så stod far framför honom. Hans höga figur och ärrade ansikte lyste i mörkret. En grå långrock räckte honom ner till fötterna som pryddes av enorma mocka-skor. I det ärrade ansiktet lyste den bleka huden mot månljuset, och mitt i det stirrade blodsprängda ögon utan några ögonlock att försluta dem med.

"Vad lycka, min son," sa far på sitt mycket långsamma och lågmälda vis. "Se dig här. Så här dags. Var snäll och delge mig... varför befinner du dig på denna plats..." Fars gestalt omgavs plötsligt av ett mörker. "...ensam."

Likes

Comments

Milton vaknade av smärtan i huvudet. Han höll hårt om kudden, så hårt att fingrarna kändes alldeles domnade. Täcket låg i en hög nere vid fötterna. Hjärtat bultade i tinningarna. Milton pressade ihop ögonen och såg återigen det där hemska knotiga ansiktet framför sig. Han tvingades uppbåda all sin styrka för att inte skrika.

Samtidigt föll Johan på knä invid en sargad trädstam en knapp kilometer därifrån i samma ögonblick som en mycket gammal mans knotiga ansikte förvreds i svåra plågor.

Så började den. Befrielsenatten. Johan grät för sin son samtidigt som smärtan i huvudet hotade att slita honom i stycken. Han stod stilla med pannan mot den skrovliga stammen och flämtade,. Att ge efter för smärtan var inget alternativ. Han slog handflatan hårt mot stammen.

Det här kommer döda mig, kved en röst i hans inre.

Vekling! vrålade en annan.

Johan spottade i marken. Smaken av blod steg upp i munnen, och som en tryckvåg fick han upp middagen. Han torkade sig om munnen med underarmen. Håll ut, gubben. Pappa kommer. Mer hann han inte tänka innan en ny våg av smärta fick hans ben att vika sig under honom.

Likes

Comments

"Jag är orolig för honom, Johan."

Johan suckade djupt. Han försökte dölja sin irritation.
Ända sedan Milton föddes hade hon varit så där ängslig. Hon kunde få plötsliga utfall av panik som tvingade honom att bli hårdnackad. Ibland kunde han tänka att han skulle klara det ensam, att Milton inte behövde hennes ängslighet, men det fanns någonting annat som han inte riktigt kunde sätta fingret på. Ibland trodde han att det var känslan av att han fortfarande älskade henne. Kanske kände han av ren vana någonting för henne.

"Det är ingen fara," muttrade han utan att se på henne. "Han behöver bara lugna ner sig lite. Mycket intryck. Saker i skolan. Ta det lugnt, han repar sig."

"Men han har inte haft svårt att sova förut."

"Det är förmodligen bara en fas. Låt det gå några dagar. Det kommer bli bra."

"Jag vet inte."

Hans tankar flöt iväg på annat håll. Han såg Jaanas läppar röra sig, men det enda han kunde höra var en susande vind och ett raspande läte långt borta. Han ansträngde sig, men det var lönlöst. Skenet vävde in honom i ett fyrverkeri av blixtar. Långt borta kunde han höra dånet. Johan slöt ögonen och visste.

Befrielsenatten. I gryningen skulle skenet bryta sig loss i pojken och han skulle se. Johan greps av fasa. För första gången någonsin ångrade han att han hade satt ett barn till världen.

Likes

Comments

En kvart innan klockan slog tre på morgonen låg pojke fortfarande vaken och stirrade i taket. Mamma hade följt med honom in på rummet och han trodde att han äntligen skulle kunna sova. Men så fort mamma hade pussat honom godnatt för fjärde gången och dragit igen dörren så att den stod på glänt - tillräckligt mycket för att släppa in en strimma ljus - kom den där hemska mannen med det trasiga ansiktet tillbaka


En liten pojkes tankebanor är i alla avseenden mycket anmärkningsvärda, så till den grad att han är betydligt mer beräknande och förstår sammanhang mycket snabbare än vad man tror.

Likes

Comments

Milton kunde inte sova alls den natten. Hans mot tyckte att det var besynnerligt när han kom upp för tredje gången strax innan tolvslaget. Hon drog honom intill sig och la handen mot hans panna.

"Hur mår du, gubben?" frågade hon med sin mjukaste röst.

Milton tyckte om den rösten hos mamma. Det fick honom att känna sig lugnare. Han tryckte hakan mot bröstet.

"Bra."

"Säkert?"

"Mmm."

Hon omfamnade honom länge, och för ett ögonblick kändes det som att han skulle somna stående. Då blixtrade världen till. Bilden av ett knotigt och ansikte dök upp och försvann. Ansiktet var förvridet i ett grin som bara vagt kunde uppfattas som ett leende.

Likes

Comments

Busscentralen i Nyköping låg alldeles öde så när som på en flock kajor som strödde omkring sopor utmed gatan. Vinden spelade svagt i natten och slet i hans långrock. Han fingrade emellanåt med knotiga fingrar ovanpå byxfickan. Fotot hade någon slags dragningskraft - en lockelse likt en viskande röst


Pojken var priset för en lång tid av möda. Pojken skulle bli hans biljett till frihet - åtminstone så mycket frihet som någon som han kunde få - och det var mycket viktigt att det skedde i precis rätt ögonblick. Vid stadshuset nästa fullmåne. Han log. Far skulle vänta vid grindarna till den brinnande världen, och han skulle bli mycket nöjd.

Likes

Comments

Han drog ett djupt andetag av den kalla luften. Vinden slet i hans stripiga hår. En fet cyklist ven förbi honom, och han följde den med blicken. Någonting i honom vred sig loss. Ilskan vällde upp i honom.

Pojken, tänkte han. Måste vara fokuserad.

Uppdraget var tydligt; pojken skulle till stadshusets trappa vid nästa fullmåne. Far skulle bli mycket olycklig om han misslyckades igen. Det sista han ville var att göra far olycklig. Han slet blicken från den feta cyklisten som aningslöst försvann in i det gapande mörkret.

Likes

Comments