- Vänligen öppna upp för era fönster och titta ut över höger vinge för dagens soluppgång. Snart kommer vår personal ut med efterrätten.

Jag har tagit mig ur det värsta. "Det svarta hålet" är blott ett minne och snart kommer personalen ut med efterrätten; chokladmousse. Aldrig vill jag tillbaka där jag var. När folk ser på filmer om skadade idrottare (eller andra utövare) ser de inte vad som sker bakom kulisserna; varenda jävla armhävning, rynkade ögonbryn och all nervositet. Jag överlevde nyss just den delen som regissörerna väljer att spola över i filmerna med soundtracket "the eye of the tiger" i bakgrunden; den RIKTIGA comebacken.

Det värsta med "det svarta hålet" är att den kommer tillbaka och biter dig i rumpan då du minst anar det. Men att klara sig ur det en gång lägger grunden för att överleva den nästa gång, och nästa gång och nästa...

Hursomhelst, så sitter jag här nu; fönsterplats, molnfritt, perfekt för "titta-jag-flyger-flygplan-instagrambilden" och med segerns sötma i min högra hand... chokladmousse! Just nu känns det rätt bra. Min skada har jag under kontroll och tittar jag ut genom fönstret kan jag se ner till marken. Landningsbanan är kanske inte i sikte än, men nu ser jag iallafall något.., hopp?

- Nu kommer säkerhetsbältets skylten att släckas då vi passerat de turbulenta luftvägarna. Men vänligen sitt kvar i ditt säte med säkerhetsbältet på. Tack!

Ja flygvärdinnan kanske har rätt? Jag ska inte låta denna framgång hetsa mig till att träna hårdare. Allt handlar om kontroll; vad, hur och när jag tränar. Allt för att inte trilla tillbaka i Mordors avgrund.. "det svarta hålet". För denna kommande period gäller det att hålla en stabil progression och sitta med säkerhetsbältet på. Dessutom, flygplanstoan stinker och golvet är klibbigt av... låt oss kalla det "dåliga prickskyttar", så lika bra jag sitter kvar där jag gör..

Nu ska jag återgå till min chokladmousse, men ifall någon annan som sitter på det här planet (eller något annat?) vill prata lite, så har jag en ledig plats bredvid mig. Jag sitter på plats 8F.

Välkommen!

Likes

Comments

Välkommen ombord på denna flight, Boeing 787!

Destination: Skadefri

Ankomst: Kvart över aldrig

Snart kommer personalen och delar ut menyer med ett stort utbud, bland annat; köttbullar med besvikelsemos, pasta med smärtpanerad kyckling samt en tårdoppade tryfflar..

Vänligen sätt på flygplansläge på mobilen, spänn fast säkerhetsbältena så åker vi!


Ungefär sådär ser jag på min skada; som ett flygplan som aldrig vill landa. I skrivande stund har jag suttit på detta skitplan i ca. 5-6 månader... Har flygresan åtminstone varit bekväm kan man fråga sig? Behöver jag ens svara på det (se utbudet på menyn). Som en känd basketspelare en gång sa: "Skador är helvetet på jorden" och det är precis vad det är, ett helvete.

Ifall vi tar en snabb titt tillbaka till för 6 månader sen då jag gjorde min skada. Min automatiska reaktion var direkt: "det här kan inte hända mig? Jag är ju precis i uppsvinget av min karriär. Jag ska ju spela landslaget..". Jag var i förnekelse. Detta varade i ungefär 2 månader tills jag började inse att jag skulle behöva fortsätta avstå från träningarna ett bra tag framöver.¨

Min reaktion efter två månader blev en beslutsamhet att snabbt ta mig tillbaka. "Jag är säkert speciell, jag kommer tillbaka snabbt bara jag tränar" tänkte jag. Efter att ha rehabat 2 ggr/dag i 2 månad kom min nästa reaktion då sjukgymnasten sa att jag eventuellt skulle vara skadad över sommaren; Tårar. Äntligen insåg jag vad som stod på spel och framöver kommer den period som nog är jobbigast för alla skadade elitidrottare.

Framöver kom så klart ännu mera rehab men framförallt förändringen. Under förändringen var/är jag tvungen att stryka gamla drömmar, planer och idéer som jag hade innan jag blev skadad. "Nej, jag kan inte åka på den landslagssamlingen." "Nej, jag kan inte träna med den där elitspelaren" osv osv. Utöver allt jag är tvungen att tacka nej till måste jag hitta andra saker att tacka ja till. För min del blev det mer skola och högre betyg.

Just nu befinner jag mig i det svarta hålet; jag ser inget positivt med framtiden eller nuet och skadan är som mest opålitlig. Frågar man flygvärdinnan på skitplanet jag sitter i säger hon "det är lite turbulent just nu". Låt mig beskriva turbulent för er: en shitstorm av slit, känslor till höger och vänster och uppgivenhet. Vi tjejer skulle eventuellt kunna kalla det mensens klimax!

Snart kommer flygvärdinnorna ut med maten, men innan det vill jag bara nämna; att trots jag har målat upp en mörk dramatisk bild av skadan så vill jag ändå understryka att jag inte har, eller kommer, att ge upp. Hatar cheezy quotes men "det kommer att bli bra". Så ni kan ta det lugnt, jag kommer inte att hoppa av planet 😉

/F

Likes

Comments

Först och främst; det här är ingen blogg. Det här är anteckningarna av en bitter elitidrottare med en långvarig skada. Jag skapade den här bloggen i ett syfte; att dela med mig av erfarenheten (för varför ska jag genomlida det här själv), tårarna, frustrationen, hoppet och motivationen. Det här är ingen blogg för dig som vill bli peppad eller läsa "cheezy motivational quote", det här är en blogg för dig som vill kämpa med mig eller så är det här enbart en blogg bara för mig. I slutändan är kanske jag den enda som läser dessa inlägg, men hoppet av att någon annan skadad stackare därute vill göra detta med mig gör att jag kommer fortsätta skriva.

Och slutligen; för det andra; välkommen till min comeback..

Buckle up kids, it's gonna be a bumpy ride!

/F

Likes

Comments