Hejsan. Det har faktiskt kommit in några frågor från läsare. Roligt. Härligt att en del faktiskt följt bloggen med spänning och kommit med frågor kring resan. Här kommer frågorna med mina svar.


Vart trivdes ni bäst, på kusten eller i Bogotá?

För min egen del trivdes jag överlägset bäst i Bogotá. Cartagena var alldeles för varmt för min smak medan Bogotá var mer behagligt vädermässigt med varierande väder från dag till dag. Det fanns mycket mer att se och göra i Bogotá också. Däremot tror jag Anton än idag hade varit i Cartagena om han inte haft en tur och-returbiljett hem till Bogotá.


Varför hade du Leksands-tröja på dig på det där berget?

För att det var den mäktigaste platsen vi besökte under hela resan och då passade det bra att själv ha något mäktigt på sig.


Är Colombia ett fattigt land?

Svår fråga. Än svårare då vi bara besökt Bogotá, Cartagena och Granada. Jag kan iallafall säga såhär att klyftorna är väldigt stora mellan stad och landsbygd liksom mellan fattiga och rika. Jämför man mot Sverige så är det inte så stor skillnad på en livsmedelsaffär om du så är på Östermalm eller Älvdalen. Det var det i Colombia. I Bogotá var det mesta fräscht och i Granada var det lite mer nedgånget trots att butiken tillhörde samma kedja. Sedan ser man betydligt fler människor som sover på gatan än man gör här. Det känns mer accepterat i Colombia eftersom de öppet går och letar i soptunnor efter mat och ligger på gatan mitt på dagen ibland. Det kan jag tycka är en fin sak i Bogotá ändå. Att alla samhällsklasser möts på något vis. Finans-snubben på lunch står och småpratar med den hemlöse mannen utanför en butik i centrum, det var ingen ovanlig syn, Nu finns det också förutsättningar för Colombia att göra sig av med lite fattigdom tack vare att det är lugnare i landet numera och inget inbördeskrig som står i vägen.

Du verkar ha ett gott öga för Colombianska tjejer. Föredrar du dem före Svenska haha?

Jadu haha. Det var iallfall en chock när jag kom till Colombia och fick se dem. Å andra sidan häpnade en del grabbar i Colombia när vi sa att vi var från Sverige, för där var ju tjejerna gudomliga enligt dem. Kanske är det så att man söker efter de som man inte kan få. Utbudet av blonda tjejer i Colombia är ju minimalt och de man så övergripande brukar kalla för Latinas finns det inte så mycket av i Sverige heller. Men tjejerna i Colombia föll mig oerhört bra i smaken iallafall.

Vad är kostnaderna för att söka sina rötter och vad det är man får hjälp med? Vad jag förstår betalade du både till AC och till en advokat i Colombia. Det blev väl en hel del tusenlappar kan jag tro. Tror du att det går att söka sina rötter utan så många mellanhänder?

Några tusenlappar blev det. Ca. 20 000 svenska kronor totalt. Först betalade vi 3 000 kronor till adoptionscentrum för att de skulle kontakta advokaten i Colombia för att starta sökningen. Sedan skulle advokaten i sin tur ha ca. 10 000 kronor för att göra jobbet och eftersom att jag hade turen att hitta min biologiska mamma tillkom också en avgift på ca. 7 000 kronor för att han lyckades med uppgiften. Sedan hyrde vi ju en tolk och en minibuss med chaufför för mötet med min biologiska mamma som inte heller var gratis. Vi betalade mat, husrum och resa till Granada plus arbetstid för tolken. Chauffören skulle också ha boende och lön för arbetet.

Jag tror självklart att det går att söka sina rötter utan dessa mellanhänder. Då ska man nog däremot kunna språket i det land man söker eller typ känna någon eller åtminstone känna någon som känner någon som jobbar med sökningar. Det går nog också att på egen hand åka till Colombia och ta kontakt med ICBF, myndigheten för familjer och adoptioner som är ungefär som IFO i Sverige. Utifrån det kan man säkert ta sig vidare med lite eget arbete. Annars kan man ju alltid söka till spårlöst! Idag är ju också Facebook en källa till information och kontakt med personer världen över och den kan leda en mycket långt. Mitt tips är att börja där på egen hand om man har någon information som kan hjälpa en på traven. Ett fullständigt namn, bostadsort och ungefärlig ålder bör man iallafall ha på den man söker.


Kommer du att åka tillbaks till Colombia?

Självklart kommer jag det. Landet gjorde ett gott intryck på mig, åtminstone de få platser jag besökt, och även nu när jag håller kontakten med min biologiska mamma. Frågan är däremot när jag åker tillbaks, det ligger ju en bit bort så att säga.


Hur lång tid tog resan?

Effektiv flygtid från Stockholm till Bogotá var ungefär 15 timmar. Så totalt med byten och väntan så tog det nästan ett dygn. Olika tidszoner också, Bogotá ligger sju timmar bak Stockholm så jetlaget kändes.


Är du nöjd över att du gjorde resan?

Väldigt nöjd. Stort tack till mina föräldrar och framförallt mamma Lis som hjälpt till att realisera denna trip på tre veckor.


Kommer du att blogga mer?

Nej det kommer jag inte. Detta får avsluta denna blogg men man ska aldrig stänga några dörrar helt. Kanske dyker jag upp med något nytt någon annan gång, men det är ganska tidskrävande ändå.


Hur var mötet med din biologiska mamma?

Det var helt fantastiskt. Vi hängde med dem under två dagar och fick också komma hem till dem på lunch en dag. Därefter spelade vi fotboll innan vi åkte hemåt till Bogotá igen, det var det jobbigaste. Sedan hade jag ju turen att träffa henne två gånger till också efter det, något som jag inte visste då.


Hur var partylivet i Bogotá?

Det var ganska bra. Har inte någon erfarenhet av utländska partyställen men Bogotá var helt okej. Lite dött eftersom det fanns så otroligt många småställen att gå ut på. Men önskade man att gå ut och dansa, dricka lite gott och ha en trevlig kväll var Zona Rosa the place to be. Där fanns det mesta och då menar jag verkligen det. Däremot får man inte vara för kräsen i musikväg om man vill ut. Även om Bogotá är en ganska modern stad så spelade klubbarna och barerna inte mycket internationellt. Det kanske inte heller har att göra med att det är modernt heller, vad man spelar alltså. Det spelades mycket vallenato och inhemsk musik och det tycker jag är fint att man håller i och bevarar lite egen tradition och historia. Annars var det mycket reggeaton och salsa.


Dessa frågor och svar får också avsluta denna resa, på riktigt. Återigen, tack till er som varit med och följt bloggen och roligt att det kom in lite frågor nu också. Ha det bra! / Oskar






Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

På ren begäran från några läsare under bloggens gång, senast igår, tänker jag nu att ni får ställa frågor till mig om resan. Undrar du något om resan eller inte förstått något jag redan skrivit ut, skicka frågan till mig i en kommentar på detta inlägg eller på mig via något annat socialt medie. Nu håller jag tummarna för grabbarna i Dala-Järna IK i Dalarnas division fyra i fotboll. Vansbro står för motståndet och dem som vet, dem vet. Det här är lite extra, lite mer än bara en vanlig match.


Jag kommer svara på frågorna i ett inlägg i morgon eller på måndag.


Vi hörs! / Oskar

Likes

Comments

Tidsomställningen är det jobbigaste med att komma hem igen, jag är pigg och trött på opassande tider här i Sverige. Annars lite skönt i övrigt att komma hem till Sverige ånyo men jag är nog den i gänget som inte hade haft något mot att vara kvar. Även om det är gott med potatismos, strömming och lingonsylt slank ajiacosoppan ned tilsammans med någon god björnbärslemonad. I stort är jag bara positivt överraskad över landets utveckling fram tills idag, ja skillnad märks bara från när vi var där senast för tio år sedan. Det är ju lätt att säga att bilarna var moderna i de kvarter där vi höll till för de tror jag att de hade varit även om vi spolar tillbaks till 2007. Däremot var det mer frekvent man skymtade en Volvo och i våra kvarter även en XC 60.


Resan har varit givande och på något vis känns det som om Colombia stått och väntat på mig sedan jag lämnade landet senast likt jag har väntat på att åka dit, måtte det inte ta tio år till innan jag återvänder igen bara. De Colombianer vi mött har varit trevliga och framförallt väldigt sociala och pratsamma, en egenskap som jag på något sätt måste fått från min biologiska mamma som nog är snäppet vassare än mig på att prata till och med. Jag har tidigare avfärdat teorier om att ärva talanger som rent joll, men nu har jag anledning att betvivla min skeptiska inställning. En sak som jag fått med modersmjölken är det musikaliska. Damaris, min biologiska moder sjunger mycket och plockar då och då fram dragspelet. Även om jag inte spelar så mycket nu för tiden har jag även haft ett stort musikintresse och spelat och sjungit för fullt. Däremot är det väl inte 50-tals rock ´n roll och dansband Damaris är specialiserad på och mina färdigheter inom Vallenatomusiken är inte stora, men det har ju med andra saker att göra. Att colombianen i regel är ganska pratsam har faktiskt varit märkbart, men jag undrar snarare om det inte är vi svenskar som är otroligt tystlåtna och osociala istället? Netflix-serien Narcos är omåttligt populär i Sverige och namnet på serien är en förkortning av det Colombianska ordet Narcotraficante som syftar på en person som jobbar med knarksmuggling, Serien framställer Colombianerna som tysta, rädda och osociala. Så kanske det fick lov att vara på den tiden Colombia var ett slagfält, vad vet jag. Det man ska komma ihåg är att serien Narcos inte speglar dagens Colombia utan utspelar sig för 25 år sedan.


Tidigare i sommar ställde jag något ironiskt frågan om jag utvecklat nya sidor i min personlighet när jag kommer hem till Svedala igen. Jo på något sätt har jag sett saker och blivit så tillfredsställd av resan att jag är mer säker som person, jag har fyllt det där tomrummet jag haft genom att träffa min biologiska mamma och hennes familj. Resten av resan var också härlig och jag tror att de andra på resan också tyckte det. Stort av min Svenska familj att ordna denna resa också och roligt att grabbarna ville med också. Tack också till Järnvägskiosken, Specsavers, Löfbergs och LP Skog i Älvdalen för lite resesponsring. Detta var en fantastiskt resa och med dem orden kommer jag avsluta denna blogg, iallafall för denna gång.


Här nedan kommer jag slänga upp en del bilder med tillhörande texter:

Mitt, Adams och Antons hotellrum i Cartagena. Stökigt och redo för återfärd till Bogotá.

Landningsbanan i Bogotá.

Här blir vi avsläppta på flygplatsen Aeropuerto Internacional Rafael Nuñez i Cartagena. Minibussen vi fick tag i hade 14 sittplatser.

Fotbollsstadion El Campin i Bogotá där de båda Bogotá-lagen Millionaros FC och Independiente Santa Fe spelar sina hemmamatcher. Hör spelas även en del landslagsfotboll men inte regelbundet eftersom Colombia inte har någon speciell nationalarena. Här såg pappa år 2007 VM-kvalmatchen mellan Colombia och Argentina somslutade med 2-1-seger till Colombia. Då var det fest.

Målet som skymtar mot kameran är det mål som Lionel Messi gjorde 0-1 i 2007 i matchen mot Colombia som farsan såg.

Flygplatsen i Cartagena. Hemresan stördes av djävulens försening. Vi tog oss hem iallafall.

El Campin

En återvändsgränd i en del av området Suba i Bogotá

Bild över en del av barnhemmet där jag bodde som bebis

Kortade ned håret på en salong i Suba. 30 kronor kostade det.

Från barnhemmet CRAN där jag bodde första tiden i livet

Matsalen på barhemmet. Den skarpsynte kan notera att det står dosering uppskriven för varje måltid

Vakten som släppte in oss på barhemmet

De skrivkunniga barnen på barnhemmet fick måla teckningar och skriva sina drömmar för framtiden. Någon ville lära sig Engelska någon annan ville bli advokat.

Små hus på barhemmet där barnen kan samlas

Jag, brorsorna och Señora Ximena som är grundaren av barnhemmet. En kvinna som pratar perfekt Engelska och som mamma och pappa träffat alla gånger de varit till landet. Hon var glad att se att det blivit något av oss! Hon är även dotter till den framlidne före detta presidenten i Colombia Alberto Lleras Camargo som två gånger satt på posten

Förutom ABB och Volvo är det inte mycket Svenskt i Colombia. Här åtminstone en nyöppnad HM-butik.

Jag, Adam och Anton drog en spontanare till nöjesfältet Salitre Magico i Bogotá.

Här hamnade vi allt som oftast

Från barnhemmet

En ställe på Zona Rosa i Bogotá där jag och Adam hängde en kväll

Här är en bild på DJ:en Gustavo Lugo Romero och jag

Under några minuter stiftade vi bekantskap med dessa fina Bogotá-tjejer på Zona Rosa

Att fika på Juan Valdez Café är ett måste i Colombia

Ensamma på flygplatsen i Bogotá?

Innan vi lyfte med 10-timmarsflyget från Bogotá till Madrid. Innan vi kom på planet blev jag stoppad tre gånger mer än de andra i gänget. Pass skulle visas, det skulle luktas på innehållet i min väska, jag skulle visiteras och väskans botten skulle checkas med en skruvmejsel. Säkerheten är hög när det gäller drogtrafiken ut från Colombia och de väljer vilka de kollar lite extra.

Mysig toalett inne på sushi-restaurangen 100 meter från hotellet i Bogotá. Kunde inte låta bli att ta en selfie.

En bil på Cartagena som var decimeter från att klyva pappa bakifrån

Mysigt att komma hem och sätta sig i våran Volvo 740 och glida runt byn och kolla läget. Det mesta var sig likt i Dala-Järna.

Tack för att ni följt med på denna resa! / Oskar

Likes

Comments

Hallå på er. Det var några dygn sedan senast och vi har hunnit slå oss till ro här i Cartagena, staden som lever på nätterna. Cartagena är en riktig turiststad som har ungefär en miljon invånare och innan vi åkte hit tänkte jag att tack vare turismen finns det kanske bra kunskaper inom det engelska språket. Nejdå, verkligen inte. Det är lika trögt som i Bogotá om inte ännu värre, men jag gillar det. Kulturen och språket finns bevarat på ett sätt som jag aldrig sett tidigare. Inte för att jag är en särskilt världsvan person men jag trodde åtminstone Cartagena skulle vara lite sargat av turismen. Det är fortfarande ett äkta ställe utan speciell amerikanisering, det gillas.


Nu när jag tänker efter har jag inte hört några andra på hotellet, förutom vi, som inte pratar spanska. Visst är det turistigt och många sällskap som inte kommer från just Cartagena eller ens Colombia. Men däremot kommer de då istället från andra spansktalande länder i Sydamerika. Temperaturen är sällan under trettio grader här och det är ett rejält klibbigt klimat. Det var som att gå in i en bastu när vi anlände från kyliga Bogotá.


Vistelsen har bara varit bra fram tills igår då jag vaknade upp dyngförkyld och helt golvad. Jag gjorde inte många knop igår men de andra höll igång. Det klassiska misstaget att ställa rummets luftkonditionering på för låg temperatur tog ut sin rätt. Trots närmare elva timmars sömn inatt började dagen sådär ändå. Halkade på vägen från frukosten och sparkade i min tå som nu är näst intill död. Får se hur jag löser det då. Visst, det är en del små bekymmer hos mig och oss. Förkylning, för varmt in rummet, en tå som smärtar med mera. Däremot är det svårt att riktigt gnälla när man numera dagligen ser personer som har det mycket sämre men ändå håller humöret uppe och utstrålar en livsglädje.


Stranden här är fin men vattnet är väldigt smutsigt här. Det roligaste med att bada i havet är att parera för alla vågor som kommer och anfaller en utifrån. Idag öppnade äntligen vår pool här på hotellet efter reparation sedan vi anlände. Ja det var ju också rätt segt ja, att det tog två timmar att få ett rum från att vi anlände. Det var hissar ur funktion, ovetande personal, problem med passen och byte av rum. Men det verkar ha gått bra det också, för oavsett hur krångligt det är med mycket i detta land verkar det dock alltid som att det löser sig till slut.


På kvällarna här i staden är det ett jäkla ståhej. Livemusik i turistbussar, partybussar som åker runt och försäljare som stoppar en var trettionde meter. Justja, något mindre roligt är att det inte är ovanligt att bli stoppad av prostituerade tjejer när man stannar till på gatan i kvällningen. De säger att de jobbar med massage men kan erbjuda mer tjänster för en summa pengar, här gäller det att vara tydlig om man inte vill ha något.


Svaret på frågan från föregående inlägg blir också NEJ. Cartagena har inte tagit för stor smak av turismen.


Har inte tagit så många bilder på slutet, men här är en del som fastat på rullen:

Damaris kom och sa adjö på flygplatsen, ganska spontan men väldigt mysigt.
Bogotás södra delar uppifrån

Innan landning i Cartagena

Framme på kusten

Vi hade inte bokat någon taxi från flygplatsen men det visade sig vara ett obefintligt problem. Tio sekunder från utgånen av flygplatsen hade vi en minibuss klar.

Några av de dansare som underhöll en kväll på hotellet

All inclusive och allt vad det innebär. Här är hotellets bar och dansgolv.

Vakten som har hand om porten på hotellet på kvällstid.

En låda med diverse presenter i som Damaris skickade med från Bogotá. Lådan hade hon spraymålat själv och motivet var en bild på Jimi Hendrix, en gitarr och mitt namn,

Några tjejer från Cartagena i vår ålder som vi träffade på en kväll.

Vårt hotell här

Karibiska havets kust

Nu ska jag försöka kurera mig och min tå och sedan prova min hatt som jag just köpt. Ha det bra i Sverige så hörs vi snart igen! / Oskar

Likes

Comments

Hej Sverige. Klockan är strax 21:30 på fredagskvällen här i Bogotá. Igår var det Colombias nationaldag och aningen fler landslagströjor syntes på gatorna tilsammans med alla flaggor som vajade från byggnaderna. Vi blev avrådda att ta oss till centrum för att se militärparaden på grund av risk för oroligheter. Här i Colombia fins det fortfarande grupper som inte är nöjda med fredsavtalet. En sådan är gerillagruppen ELN och enligt personalen här på hotellet fanns det en hotbild mot civila och risk för protester. Allt gick lugnt till vad jag vet och senare på kvällen träffade vi en kompis här i Bogotá och kollade runt lite i stan för att sedan gå på en salsa/karaokeklubb. Colombianer är stolta. De är övertygade om att det inte finns någon bättre plats på jorden än här. Charmigt på något sätt och tjusningen att se en nationaldag här jämfört mot i Sverige är att man faktiskt har något stort att fira. Det finns en historia bakom landet och att den tjugonde juli hålls som nationaldag är för att landet blev självständigt från Spanjorerna det datumet år 1810. Då hette det i och för sig "Storcolombia" eller "Gran Colombia" och var då ett rike tilsammans med nuvarande Venezuela och Ecuador. 1830 blev Colombia det land det är idag bortsett från att Panama tillhörde Colombia fram till tidigt 1900-tal. Inget ont om oss Svenskar, men nog firas nationaldagen med mer stolthet här, en befogad sådan.


Imorgon klockan 11:30 plockas vi upp av Taxi vid vårt hotell för att sedan i ungefär en och en halv timme flyga till kuststaden Cartagena. Det blir fint det. Sol och värme-bränna och svåda, Bad och god mat-maneter och turister. Nejdå, detta blir bra även om det nog är en sönderturistad stad. Det återstår att se hur det är med den saken. Scrolla nedåt på bloggen nu så ska ni få se bilder från de senaste dagarna.



"Den tar vi!" ropade jag och så hoppade vi på en buss till centrum helt spontant. Detta var nog det närmaste vi kunde komma att få åka så kallad "Colombiabuss". Växelspaken var det mäktigaste jag sett. 1x1 meter med en stor spak från golvet som chauffören manövrerade. Fragment från gamla Colombia.

Regeringsbyggnaden i Bogotá. Presidentens bostad ligger här. Vänder du blicken och går tio minuter uppåt hamnar du i kåkstäder. Kontraster.

Från Plaza de Bolivar

Vi testade en av de få inhemska ölen-Club Colombia.

Pizza, stor skillnad mot den svenska vi är vana, men charmig. Däremot längtade jag hem till Mora och järnvägskiosken under måltiden. Dem kan dem. Restaurangen låg ett stenkast från regeringsbyggnaden.

Fotboll i en park i norra Bogotá. Här trivs vi, iallafall jag och Erik. Såhär mycket bollvana var det länge sedan jag hade.

Från fredagens tur upp till Monserrate 3 152 meter över havet.

I den mäktiga kyrkan på toppen av Monserrate. Gudstjänst och bilden visar tydligt vad jag tror på.

Åsnan fullpackad med grönsaker och frukter anlände till restaurangdelarna på berget. Om de gått upp för berget med Åsnan? Ja,

Träffade en kvinna i en butik. En T-shirt med Pablo Escobar på i hennes butik fångade vår uppmärksamhet-sedan var samtalet igång.

Avslagen stämning på finrestarungen i Bogotás ekonomikvarter. Vi var de enda utan kostym eller märkesskjortor. Maten dröjde, pappa försökte beställa på järnamål och mamma drog på sig feber uppe på berget.

Jag och Tyffany, en tjej jag fått kontakt med via nätet. Bogotátjej som jobbar på en japansk restaurang i staden.

Skön Mexikan som jobbade som dörrvakt.

Fruktansvärd video på mig och Anton i ett försök att dansa salsa. För det var så vi firade nationaldagen på kvällen. Salsaklubb i Bogotá.

Grinden till höger med taggtråden är porten till vårt hotell.

Vi hörs snart igen. Ha det gott! / Oskar

Likes

Comments

Hallå, nu ska ni få se foton från bilresan från Bogotá till Granada på cirka 20 mil. Jag hade mycket väl kunnat göra ett inlägg med en rubrik i stil med: "Fantastiskt fina platser jag aldrig trodde jag skulle se". Det är att försköna det jag såg och det är inte tanken med denna blogg. Här kommer självklart en hel fina foton, men också en del mer tragiska.

Illegala bostäder som staten försöker få bort genom att bygga nya billiga hyreshus. Elen är ofta snodd och påkopplad från närliggande nät, vattnet tas från vattendrag. Kontraster.

Dessa vyer från bilen går inte av för hackor

Sjukt brobygge på gång mellan Chipaque och Villavicencio.

Ha det bra. Hörs snart igen! / Oskar

Likes

Comments

Här är alltså bilden på mig och mina systrar. Äsch, vad är det med det då? Fån vänster: Loren (som är biologisk), Vanessa och Valentina. De sista två har en annan far än mig och Loren.

Hej Svedala. Nu sitter jag på hotellet i Bogotá och skriver. De andra sover som stockar och det är lugnt och skönt. Igår och i förrgår fick jag så chansen att träffa min biologiska mamma med familj. Tanken är att inte bli för långdragen i beskrivningen men vissa saker är värda att berättas. Efter att ha ätit lunch i det varma Granada, söder om Bogotá, kontaktade våran tolk Maria min biologiska mor. Hon sa att hon skulle anlända. På messenger tidigare under dagen hade hon meddelat att hon hade cirka 50 minuter till vårt hotell. Vi ringde därför lite i förhand. Vi skulle gå en sväng och sedan tillbaks till hotellet för att bada lite. På vägen till hotellet ser jag Damaris glida in i en bil tilsammans med hennes man. Jag grips av mindre panik eftersom detta var så oförberett. Det visade sig att hon hade skrivit fel och lagt på en nolla i meddelandet. 5 minuter tog det med bil från hemmet till hotellet.


Hon var nervös vilket märktes och hur jag kände mig kanske ni också förstår. Vi för en konversation på spanska och jag berättar att tolken är på väg. Damaris morsar på ägarna av hotellet och på personalen, hon känner dem och har även en häst som står i deras stall. Ägarinnan kommer fram och hälsar och efter jag gått iväg frågar hon vem i hela världen den där långa killen var. Damaris svarade med stolthet att det var minsann hennes son varav ägarinnan gick upp i spinn och sedan lämnade oss ifred.


Vi gick för att sätta oss vid en liten damm tilsammans med tolken och situationen var helt absurd. Men det mest intressanta med första mötet var att det kändes som att vi känt varandra jämt. Visst, det var en kvinna jag aldrig samtalat med i verkligheten tidigare men genom alla konversationer på nätet har vi lärt känna varandra bra. Hon förklarade att hon jobbade på ett sjukhus när hon var gravid med mig. Livet var lite turbulent och hennes kollegor förespråkade en abort, vilket inte hon ville. Istället lämnade hon bort mig för adoption.


Damaris frågade om jag ville träffa mina systrar och självklart svarade jag ja, De anlände efter en stund och jag hälsade. Stämningen var, som man nu så alldagligt alltid säger, stel. Vi kikade på hästar och spelade fotboll tilsammans med syskonen och deras pojkvänner. Efter ett tag försvann Damaris och kom senare tillbaks med en måltid åt hela gänget. Så fint. Sean delade vi ut presenter och kärlek. Någon fick ett skohorn från Petterssons i Älvdalen, en annan fick ett örngott med Dalahöstar på. Men alla systrar och Damaris fick ett silvrigt halsband med ett hjärta på. Vad jag fick? En hel del vinterkläder. Det är ju kallt i Sverige påpekade dem,


Igår måndag åkte vi och tittade på Granda staden med cirka 50 000 invånare som familjen bor i. Det skiljer mycket på klimatet från Bogotá. Fem timmar i bil och du kommer till tropiskt fuktigt klimat från den torra och kalla Bogotá-luften. Därefter var det dags för mat hos familjen. Maten var god och portionerna gigantiska, jag åt upp. Efter maten tog vi oss mot en park där vi spelade fotboll innan skyfallet gjorde entré. Jag pratade en del med Loren som är den syster som är helbiologisk. Hon berättade att hon hade vaga minnen från när jag var i Damaris mage. Loren var drygt fyra och hjälpte mamma med en hel del saker under graviditeten och pratade med mig genom magen, som hon sa. Däremot var hon och Damaris de enda som visste om att jag fanns innan vi fick kontakt i Maj.


Blöta och lite smått kalla var det dags att säga adjö till min biologiska mamma och mina systrar. Det blev otroligt jobbigt. Efter att kramat om dem så började de andra röra på sig och jag och Damaris satt kvar. Vi stod och höll om varandra för en stund och jag smekte hennes hår, det luktade friskt av citrus. Jag kände hennes tårar mot mig och jag fällde också en tår innan jag gick mot bilen. Eller tanken var inte att försköna ögonblicket; jag storgrät och såg nog inte helt klok ut när jag gick mot bilen. Bilen rullade och jag kände mig knäckt och satt hela tiden och hoppades på att någon glömt något så att vi kunde vända och åka tillbaks och få skymta dem igen. Men trots allt har familjen Caceres/Loaiza det riktigt bra och lever ett bra liv och det är det viktigaste för mig. Vilken jäkla tur jag haft under resans gång är också fantastiskt och hjälpen från Mamma Lis och Pappa Sven-Erik är också oumbärlig. Hej då Granada, vi ses igen någon gång.

Nedan följer foton från dagarna i Granada:

Örngottet var redan invigt

Utanför familjens hem

Erik gav sin fotboll till Lorens son Mattias.

Hela gänget samlat i Parque El Montoya

Likes

Comments

God eftermiddag Sverige. Klockan är strax efter 07 på morgonen och jag ligger i en hängmatta på terassen utanför vårt hotellrum i Granada. Det är mulet och temperaturen ligger kring 22 grader. Igår fick jag så träffa min biologiska mamma Damaris och hennes familj vilket var ett roligt möte. För det var just vad det var, roligt. Glädje var temat för kvällen och vilken kväll det blev. Mer om mötet kommer senare men nu är det frukost på gång. Slänger upp lite bilder från gårdagen här nedan. Ha det bra! /Oskar

Likes

Comments

Nu är vi och har varit i Colombia i ungefär ett dygn. Det är fantastiskt, maten är god, hotellet är fint och flickorna här är de vackraste jag någonsin sett.


Resan då? Jo, vi började åka från Dala-Järna klockan 23 på kvällen under torsdagen. Där mötte Adam och Anton upp och sedan var det boarding och avfärd. Resan gick från Stockholm-Amsterdam och sedan långresan på tio timmar från Madrid till Bogotá. Efter otaliga timmar i sömn och en hel del förtärd flygplansmat landade vi på kaffet och kokainets mark. Det låter mainstream och också lite opåläst kanske, men det är väl lite därför vi är här också. För att övertygas om att det Colombia som framställs i den så omåttligt populära serien Narcos, inte är detsamma som man möts av idag. Pappas historier från 1999 när han och mamma var här för att hämta mig tycks spegla en svunnen tid i landet. Som den obligatoriska kontrollen under taxibilen med spegel som alltid gjordes av säkerhetsskäl, för att säkerställa att ingen sprängladdad utrustning skulle avsluta färden. Sådant och mycket mer verkar inte alls finnas i samma utsträckning idag.

Efter långt köande fick vi komma in i landet och i minibuss ge oss ut i den ljumna Bogotánatten för att åka till hotellet. Salsamusik spelades på radion, trafiken var sjuk och svag lukt av doftgran blandat med eukalyptus infann sig i bussen. Allt var som det skulle alltså. Men något har hänt sedan jag var här för tio år sedan och ja, jag baserar det på de vaga minnen jag har sedan senast tilsammans med mor och fars ord. Det är fräschare nu.

Idag lördag har vi varit i en del av Bogotás norra kvarter, där också hotellet ligger, för att kolla runt lite. Vi besökte ett köpcentrum som heter Unicentro och där förblev vi en lång stund. Bogotás väder är känt för att klassas som ett schizofrenifall. Sol när vi gick dit, hällregn och sol om vart annat resten av dagen. Just när vi tänkt gå hem kom så regnet.

Sedan tog vi oss hem till hotellet och vände för att sedan gå tillbaks till en fotbollsplan vi sett på vägen till köpcentret tidigare på dagen. Planen var av asfalt och blöt av eftermiddagens regn. Jag, Adam och lillebror Erik testade den nya bollen Erik köpt under dagen. Den funkade och det gjorde hans fotbolls-skills också. Han fick namnet ”Junior” av Bogotápojkarna vi lirade med. Under flera timmar spelade vi för att sedan gå in och köpa oss en varsin dricka på en liten butik på vägen hem. Butiken hette Exito och är en stor livsmedelskedja i Colombia. Sex kronor styck kostade de 33-centilitersburkar vi köpte. Drickan avnjöts på en bänk framför en, för dagen stängd, frisersalong i staden. Om den var god? Kall dryck har aldrig smakat godare än den gjorde ikväll på en bänk 2 600 meter över havet. Dryckens smaker i ett konstnärligt sampel med avgasdofter och lukten av eukalyptus från träden var ett episkt ögonblick. Kanske alldagligt och banalt, men det gjorde något med mig. Friheten att kunna vara ute trots att det skymmer är också skön, det var inte ens att tänka på när jag blev hämtad. En av grabbarna vi spelade fotboll med tidigare sa också att det var kul att spela med oss såhär på eftermiddagen just innan mörkrets intrång.

-Det hade vi inte kunnat göra för tjugo år sedan, avslutade han.

Imorgon bitti kl. 06:00 (13:00 svensk tid) åker vi till Granada för att träffa min biologiska mamma för första gången sedan hon lämnade bort mig. Har haft kontakt med henne idag och hon är lika spänd som jag. Vädret ska bli dåligt och det är en jobbig resa dit på ungefär 6 timmar. Det spelar ingen roll alls, nu kör vi bara. Detta kommer bli en stark resa, det känner jag på mig.

Här nedan följer foton från dagen.

Vi spanar in fotbollsplanen som vi spelade på senare under dagen.

Pappa spanar in ett bygge. Det gillar han.

Påväg till fotbollsplanen

Det episka stunden på bänken

I ögonblicket innan jag tog bilden och jag ställde mig upp så frågade jag lillebror Erik:

- Ser du staden? Det är här du och jag kommer ifrån, det är här vi hör hemma egentligen.

Han tog en klunk Cola och svarade svarade skeptiskt på frågan.

Ludvikaföretaget ABB syns runt om i stan.

Ha det bra så hörs vi snart igen! / Oskar

Likes

Comments

Hej kära läsare, även om jag talar till en lite mindre skara nu än tidigare i vår. Det är mitt fel eftersom bloggen blivit lite åsidosatt efter allt som skett här i vår. Nu är allt i sin ordning iallafall och på fredag åker vi över till Colombia för denna resa som bloggen egentligen skulle handla om. Jag har nu slutat mitt sommarjobb på Radio Siljan, den lokala radion över Siljansbygden i Dalarna, vilket gick ganska bra ändå. Ikväll väntar en liten middag med vänner från Mora som ett litet avsked innan resan. Nu låter det kanske som att jag inte kommer tillbaks, men vem vet. Kanske är det inte den samme Oskar som återvänder senare i Augusti utan det kanske är en person med helt nya perspektiv på livet. Då kanske jag sett saker på nära håll som gör att jag uppskattar tillvaron i Sverige ännu mer. Ojojoj vad klischéartat det där lät, men man måste få uttrycka sig lite förutsägbart ibland. Det är dock inte denna bloggs syfte att bli någon klyschig blogg, för då kan jag lika gärna sänka den i graven.


Måste också ta tillfället i akt att offentligt tacka mamma Lis för att denna resa ens går att genomföra. Utan hennes stöttning och fixande med resan skulle resan aldrig kunna gå. Hon har fixat med adoptionscentrum, kontakt med Colombia och med bokning av hotell och resa. Det är en stor summa pengar det rör sig om också detta kalas. Först själva sökandet som landade på 20 000 :- SEK och sedan boende och resa som kostar ytterligare. Förstår nu hur bra stöttning jag har haft och det är förmånligt eftersom jag vet att andra adopterade i samma sits inte alls haft turen att ha samma hjälp.

På söndag åker vi till Granada för att hälsa på min biologiska mamma med familj. Minibuss, taxichaufför och tolk är inbokad i två dagar med övernattning. Om det är gratis? Nja, inte riktigt. Dessa två dagar, med mat boende och resa som vi också ska betala för tolken och chauffören, kostar ungefär som en Thailandsresa skulle gjort. Jag betvivlar inte att det skulle vara ljumnare för plånboken att hyra en tolk samma tid i Stockholm.


Hur som helst; vi ska åka till Colombia på fredag! Hur sjukt är det inte att kunna säga att jag ska åka ner för att hälsa på min biologiska mamma? Det hade jag aldrig trott skulle hända, åtminstone inte såhär snabbt. Följ bloggen för vidare uppdateringar.


Ha det gott. / Oskar

Mamma Lis och jag.

Likes

Comments