Header
View tracker

Hej på er! Längesen nu. Sist jag skrev ett vanligt inlägg var i augusti och då hade jag precis påbörjat min utbildning hos Inredningskurser. Nu är det november och tiden bara springer förbi. Har sagt hejdå till jobbet på Ginatricot och nu jobbar jag istället på Cassels som butikssäljare. En ny butik som öppnade här i Norrköping i september. För några månader sen tog jag även kontakt med Homestyling Norrköping. En fika senare och en praktikplats rikare! Stylar lägenheter på fritiden tillsammans med Rima och hennes företag vilket är så lärorikt och roligt. Och mellan all inredning och kläder försöker jag även få ihop det med studierna. Men än så länge är alla uppgifter inlämnade!

Daniels syster och hennes kille flyttade precis in i en lägenhet på Sandgatan. En jättefin fyra som jag fått äran att hjälpa till med när det gäller inredningen. Igår åkte vi därför runt och köpte saker till deras gästrum. Nedanför ser ni före bilder på hur det såg ut innan jag började. Och längre ner får ni även se bilder på slutresultatet. Detta var så fantastiskt kul! Min första egna styling. Kommentera gärna vad ni tycker och hoppas vi hörs av snart igen.

// Före. //

// Efter. //

Tack till Nina och Alex för att jag fick styla hemma hos er!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Dessa meningar och ord som du snart kommer att läsa, har i snart två års tid vandrat omkring inom mig. Men jag har aldrig riktigt vågat sätta mig ned och börjat skriva. För rädd för vad andra ska tycka. För rädd för vad andra kommer att säga om mig. Kanske för rädd för att bli lämnad och påmind om det sår som ännu inte riktigt läkt.

För nu är det snart två år sen. För två år sedan hände det som bara händer andra men aldrig en själv. Det var en lördagkväll i november och likt många lördagskvällar förr, skulle vi gå ut på stadens nattklubb. De vita påsarna var fyllda av flaskor med vin och cider. Och än idag kan jag höra hur klackskorna slår mot trottoargatorna. Klick klack. Klick klack. Ett gäng förväntansfulla tjejer som skulle ha en fantastisk kväll tillsammans. Displayen lyser upp i vinternatten och ett telefonnummer slås in. "Vad är koden? Vi står utanför din port nu, tror jag?". Artonfyrtiotvå knappas in och två trappor upp väntar lägenheten på sina sista gäster. Kramar ges och jackor och skor fyller upp den lilla, trånga hallens golv. Kortspel efter kortspel, shot efter shot. Redan efter någon timme känner jag hur han kastar blickar mot min ryggtavla. Jag går bort mot köket där någon bjuder mig på en öl. Jag som egentligen avskyr den smaken, sväljer fort och tänker: "Det här var faktiskt gott". Jag känner hur hans händer sveper förbi över mitt ryggslut. Han ansluter sig till oss andra och vi pratar om något, han får mig att skratta och jag börjar bli full.

När klockan slår kvart i tolv stängs musiken av och någon ropar att det är dags att gå. Pälsjackan och klackskorna är på. Den sista cidern är uppdrucken och en tjejkompis tar mig i armkrok och vi sjunger på refrängen "Du får göra vad du vill, får göra allt och lite till, du får göra vad du vill med mig ikväll". Meningarna ekas mellan husen och någon skriker håll käften, men vi skrattar bara och livet känns sådär härligt som det kan kännas när man är full och omges av sina bästa vänner. Vakten vid dörren tar min biljett och hälsar mig välkommen. Jackan hängs in garderoben och jag blir två tior fattigare. I baren dyker han upp igen. Bjuder mig på en drink och trots att jag borde säga nej för kroppen min har redan fått tillräckligt med alkohol, nickar jag glatt och tar en första klunk. Vi dansar tillsammans. Han kommer närmre.

Ett tryck för bröstet och en röst inom mig som skriker: "Du måste åka hem nu, Caroline". Jag rör mig mot utgången utan att säga något till dom andra. Någon drar i min hand och jag vänder mig om. Där står han och undrar vart jag ska ta vägen. "Inte ska du väl gå hem redan?" Jag nickar och börjar gå mot garderoben. "Jag åker med dig, du kan inte åka själv". Det blir bra tänker jag för mig själv, då kan vi dela på kostnaden. Taxibilarna står uppradade utanför och jag går mot den tredje till höger. Sätter mig i baksätet och talar om vilken adress som bilen ska köra till. Han hoppar in i baksätet och sätter sig bredvid mig. Tar tag i min hand, kysser mig över munnen och taxametern börjar ticka. Nio minuter och hundrafyrtio kronor senare är taxin framme vid min port. Han hoppar ur samtidigt som mig och vi kliver in i min lägenhet.

Äntligen släpps fötterna fria från den sju centimeter höga klackskon och pälsjackan slängs över hallgolvet. Hans händer kommer upp bakom mig och när jag vänder mig om börjar vi hångla. Men någonting känns inte rätt. Jag ber honom sluta och han blir hårdhänt. "Men sluta, jag vet att du vill ha mig" säger han och fortsätter ta på mig. Drar med mig till sängen. Plötsligt är det inte bara pälsjackan som fyller golvet i min lägenhet. Klänningen åker av. Strumpbyxorna åker av. Jag ber honom igen. "Snälla sluta". Men han lyssnar inte. Som att han plötsligt blivit döv. Som att den dunkande känslan mellan hans ben får honom utom kontroll. Som att han blir en helt annan människa än den jag tidigare känt. Han lägger sig över mig. Jag stretar emot, försöker trycka bort hans händer, men han fortsätter.

Och jag ger upp. Jag ligger där. Är rädd. Känner mig ensam. Hur kunde det bli såhär? Han vet ju vem jag är? Hur kan han inte höra på vad jag säger? Hur kan han inte sluta när jag ber honom? Som att kroppen stänger av. Som att allting svartnar. Som att allt ljud försvinner bort i tomma intet. Som att jag inte längre finns där. Som om allt vore en film. Och trots att två vänner sedan gör oss sällskap och sover i mitt kök, ger han sig på mig ytterligare en gång. Säger nej igen. Försöker trycka bort hans händer igen. Och återigen ligger jag paralyserat kvar när han stoppar in den inuti mig. På morgonen försöker han igen. Men nu, några timmar senare verkar han inte längre vara döv, för den här gången lyssnar han på mig. "Det är nog dags att gå nu" säger jag och knyter morgonrocken kring min midja. Han tar på sig sin skjorta och sina jeans. Säger hejdå och går sin väg. Och när dörren stängs igen är det som att händelseförloppet spelas upp framför mig om och om igen. Ångesten som väller över mig.

Någon frågar hur gårdagen var. Om det var mycket folk på nattklubben. Om jag gjorde av med mycket pengar på shots. Försöker engagera mig i samtalet men mina tankar är någon annanstans. Efter ett dygn bryter jag ihop. Försöker berätta för mina vänner om vad som hänt. Någon säger "Men varför skrek du inte? Varför slog du honom inte med en blomkruka i huvudet?". Någon annan påstår att jag förmodligen ville, men att jag nog ångrat mig i efterhand. Ingen verkar tro mig. Inte ens mina egna vänner. Någon tar hans parti. För inte skulle väl han kunna göra något sånt. Inte kan väl han vara en våldtäktsman. Påståendena är många. Och jag börjar ifrågasätta mig själv. Men innerst inne vet jag vad som hänt och innerst inne vet jag vad som är rätt.

Senare samma kväll smsar han mig. Ber om ursäkt för det som har hänt. Skyller på att han druckit för mycket. Skyller på att han blev för uppspelt. Skyller på att han inte kunde hejda sig. Tillsammans med en nära vän visar jag upp meddelandena. Gråter och förklarar om vad som har hänt. Det är måndagkväll, två dagar efter det som hänt och vi står parkerade utanför polishuset. Hon håller mig i handen och säger "Nu gör vi det här, nu anmäler vi idioten". Polisförhör efter polisförhör. Undersökningar på sjukhus där sköterskan påpekar att jag är lyckligt lottad att jag inte har några blåmärken. Lyckligt lottad, tänker jag? Jag har ju för fan blivit våldtagen?

Efter någon månad blir jag inkallad på ytterligare ett förhör. Den manliga polisen i fyrtioårsåldern har vid tidigare förhör redan ställt frågor som: "Vad hade du på dig? Hur mycket hade du druckit?" och tyvärr var jag inte förvånad. Han förklarar att åtalet kommer att läggas ned. Att det inte finns tillräckligt med bevis. Trots sms-konversationer där det står förklarat att ber om ursäkt, att han blivit för uppspelt och inte kunde hejda sig. Och inte nog med det, sedan knyter han sina händer, lutar sig bakåt i sin stol, tittar mig i ögonen och säger: "Och du ska veta att han var helt förstörd och ledsen när han var här". Där sitter alltså polisen och förklarar för mig att den kille som våldtagit mig, varit ledsen och förkrossad under sitt förhör?

Dessa meningar och ord har i snart två års tid vandrat omkring inom mig. Jag har aldrig vågat säga något högt. För rädd för vad andra ska tycka. För rädd för vad andra kommer att säga om mig. Men jag är trött på att vara tyst. På att läsa artiklar om unga tjejer vars liv blivit förstört. När mitt egna också blev det för två år sen. Och nej. Det hände inte i en gränd i mörkret. Och nej det var ingen främmande man som förgrep sig på mig. Men det var fortfarande en våldtäkt. 

Likes

Comments

View tracker

Resultatet av vårt första moodboard

Klumpen i halsen släppte när jag klev in genom lokalens väggar och fick skaka hand med mina blivande lärare. Jag var som nollställd inför den här helgen. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men dagen var verkligen så himla rolig! Först fick vi börja med att arbeta med olika färger. Att förstå sig på diverse kulörer och nyanser är inte det lättaste. Men det börjar sjunka in och om några månader känns allt förhoppningsvis som en självklarhet.

​​Och på eftermiddagen fick vi äntligen göra våra första moodboards! Helt klart min favorit. Till en början fick vi en bild på en familj samt ett visst färgprov som vi skulle anpassa oss till. Vi fick besvara frågor om kunden. Namn, ålder, fritidsintressen, and so on. Sen fick vi byta bild och text med ett annat par och sedan skulle vi alltså skapa ett moodboard utifrån alla frågor och den utvalda färgen. Vi satt i säkert två timmar och bläddrade bland tidningar, klippte ut motiv som sedan limmades på. Under denna dag har jag att jag äntligen förstått att det är nu jag hamnat rätt. Det är ju det exakt det här jag ska göra!

Likes

Comments

 ​1. // Hotellet 2. // Ett soligt Malmö

Klockan 10:52 rullade mitt tåg ur från Centralstationen i Norrköping. Med slutstation Malmö klev jag av på en solig perrong. Tjugofem minuters promenad senare och jag var framme på det hotell som jag kommer spendera mina kommande dagar på. Redan efter sju minuter på mitt hotellrum på femte våningen kröp sig rastlösheten fram och jag bestämde mig för att gå tillbaka till stan för att kika i lite butiker. Att shoppa själv kan vara ganska härligt. Ingen som vill skynda på eller som får en att känna sig stressad. Inne på Zara gick jag in i provrummet hela tre gånger då det hittades nya fina blusar som var tvungna att bli testade. 

Malmöfestivalen har pågått i några dagar nu och torg och gator var fyllda av olika stånd med mat och diverse delikatesser. Munkar, falafel, brända mandlar, you name it. Och mitt bland dessa stora folkmassor kan jag inte rå för att känna mig ensam. Tomhetskänslor som väller över mig. Ångesten som kommer och knackar på när det är dags att sätta sig på uteserveringen och endast ha mig själv som middagssällskap i en främmande stad. Jag gissar att det blev lite för mycket intryck på en och samma gång.

Natten har gått förvånansvärt bra. Men vid frukosten blev jag återigen påmind om att jag är ensam här. Och inget fel är det väl egentligen med det. Jag är här för min egna skull. För att jag ska studera till något som jag så gärna vill bli. Den här helgen handlar ju faktiskt om bara mig. Men ändå kan jag känna en viss skam över att behöva äta min yoghurt alldeles ensam. Som ett misslyckande. Även fast det absolut inte är det. För att motverka en kommande panikångest attack drack jag snabbt upp min juice och nu ligger jag nedbäddad i sängen igen. Försöker att andas och tänka på att om en timme börjar detta fantastiska och roliga äventyr mot att bli Inredare. 

Likes

Comments

​1. // Karlssons landställe ute i Skärgården 2.// Bad och häng ute på en ö.

Vilken dag det var igår! Äntligen lite sol igen på min lediga dag. Åkte ut till Sankt Anna och spenderade dagen ute på Karlssons landställe. Är så imponerad över att Claras pappa byggt hela huset själv. Det är verkligen hur fint som helst! På förmiddagen tog vi båten ut till en ö där vi solade och badade. Därefter blev det lunch följt av att vi åkte ring efter båten. Det var så jäkla roligt! Åh, älskade skärgården. Önskar vi också hade ett landställe där ute. 

Idag kom mamma och mötte upp mig. Vi har gått på stan hela långa dagen och det har varit så mysigt att få spendera timmarna tillsammans med henne idag. Fick med mig så himla fina saker hem också. Nu är det dags att titta på favoritserien - How to get away with murder. Har någon av er sett den? Om inte, gör det! 

Likes

Comments

​1. // Middag tillsammans med Beatrice, Jakob och Daniel igår. 2. // Läsning ur boken En tillfällig lösning. 3. // Varamon klockan 09:24. 

Äntligen fick jag ledighet och sol på samma gång igår! Daniel och jag bestämde oss på torsdagskvällen för att vi skulle åka till Varamon dagen därpå för att bada och sola under vår lediga dag tillsammans. Klockan åtta rullade bilen mot Motala och på vägen dit köpte vi oss med fika som vi kunde äta under dagen. Vädret hade inte kunnat bli bättre och det var så skönt att få uppleva en riktigt sommardag, utan några måsten eller tider att passa. 

När huden blivit lite för väl solkysst packade vi ihop våra saker och åkte hem till Norrköping igen. Avslutade vår lilla trip med en glass på Halvars. Därefter blev det en lång dusch innan jag kröp ner i sängen för att börja läsa min nya bok - En tillfällig lösning. Sexton kapitel och en halvtimme senare (herregud vilken bra bok!) var det dags att börja fixa sig inför grillkvällen hemma hos Jakob. Det bjöds på rosé och chark när vi kom fram, för att sedan toppa med grillat kött, halloumi, majskolvar och en jättegod potatissallad. Där och då var det en helt perfekt sommarkväll i juli. 

Och inte nog med det. Eftersom att jag och Daniel inte har någon semester ihop den här sommaren heller och för det mesta bara springer om varandra jobbmässigt, har det blivit svårt att få till en ledig helg ute på landet. Vi fyra satt och diskuterade våra sommarplaner och helt plötsligt frågar jag - "Men ska vi inte åka på en weekend till Gdansk då?"  Femton minuter senare var flygbiljetterna bokade och i augusti åker vi fyra till Polen tillsammans! Hur roligt? 

Likes

Comments

Som jag hade sätt fram emot gårdagen. Att äntligen få träffa min saknade Oslo-tjej här i Norrköping. Vi bokade bord på Knäppingen som är en relativt nyöppnad restaurang här i stan. Dom har ett eget bryggeri och vi var därför bara tvungna att beställa in varsin öl. Till det åt vi deras goda hamburgare och satt och pratade i minst två timmar.

Det slog oss att senast vi sågs var i november? Det är typ sju-åtta månader sen? Alldeles för lång tid. Men är det inte konstigt ändå. Att det kan gå hur lång tid som helst innan man träffar vissa vänner, men sen när man ses, då känns det som igår? Precis så kändes det. Efter några timmar på Knäppingen gick vi förbi matbutiken för att handla lite godis för att sen gå vidare hem till mig. Och sen satt vi där i soffan med tända ljus och pratade om allt som har hänt sen sist. Jag är så glad att jag har dig Nicita.

Likes

Comments

För visst hade det kunnat bli bra.

Den lilla motorbåten börjar närma sig den plats vi denna kväll ska spendera midsommarafton på. Repet kastas över, någon försöker dra in oss mot bryggan och efter ett tag lyckas ostadiga lilla jag hoppa mig upp på trädäcket. Solens strålar ligger mot sällskapets kinder och förväntningarna på kvällen är stora.

Jag cirkulerar runt bordet och hälsar på dom gäster som kommit innan oss. Vi är några minuter sena, men ingenting gör väl det. Flickorna bär vackra klänningar och killarna kostymbyxor. Inne i det lilla båthuset är borden uppdukade med cider och alla delikatesser som behövs inför ett hejdundrande midsommarfirande. Vi sätter oss till bords och redan när första potatisen blivit smakad på höjer någon glaset och snapsvisorna ekar ut över havet. Alla är i nuet, njutandes över att den svenska sommaren är här på riktigt. Eller ja, nästan alla.

Någonting skaver innanför bröstet och jag vet inte riktigt vad det är. Var det för att något gammalt, bekant ansikte inte sken upp lika glatt som sist? Var det för att den varma maten jag åt slank ner lite för fort? Eller handlar det om att alla våra svenska högtider får mig att vilja kräkas av ångest? Samtalsämnena kring bordet handlar om allt från gamla minnen och tidigare firande och fester. Men någon har även bytt jobb och en annan ska snart flytta utomlands. Någon är klar med sina studier och någon har ingen aning om vad som väntas i höst. Helt ärligt lyssnar jag inte så noga. För där sitter jag, helt upptagen med att försöka förstå vad som försiggår inuti mig. 


Snapsvisorna fortsätter att sjungas och snart är det dags att klä midsommarstången. Björkriset snurras runt det tjocka träet och eftersom mitt tålamod har ett bäst-före-datum inom några minuter ges ansvaret till dom andra. På bryggan fotograferas vackra bilder och uppför backen står två och utbyter hemlisar. Och sen har vi mig. Ståendes vid gräset, ensam, tittandes på vad som händer runt omkring mig. Avundas hur dom andras hjärtan kan slå i takt med denna stund. Denna vackra sommaridyll. För det är verkligen en perfekt kväll. Men det skiter tyvärr min kropp i.

Jag vet att jag inte är ensam, även om jag känner mig det när jag står där. Smuttandes på min cider och har ingen att prata med. Mitt fjortonåriga jag hade förmodligen anslutit mig till dom andra, struntat i om den där personen som jag inte träffat på länge, inte sken upp lika glatt som jag hade önskat. Denna kväll hade jag varit odödlig och ingenting hade kunnat förstöra den. Men tyvärr är jag inte fjorton längre. Just nu är jag tjugo år och min hjärna och mitt hjärta är i ett ständigt krig mot varandra. Det kanske inte syns, men det känns. Och det gör ont, riktigt ont.

När solen börjar smyga sig ned mot horisonten, men graderna fortfarande ligger över minst tjugofem, då känns det som att luften tas ifrån mig. Inte för att det är för kvavt, utan för att kroppen inte orkar mer. När vi dansar små grodorna runt stången hänger armar och ben bara med. Det går på rutin liksom. Ej öron, ej öron, ej svansar hava de, ej öron ej öron ej svansar hava de, sen hoppar någon in i en annan och någon ramlar ned på gräset skrattandes. Men i mitt huvud går tankarna kring hur skönt det vore att inte behöva leva mer.

Du fattar nog ingenting. För hur kan man känna så när nubben står på bordet och alla vackra kransar pryder våra huvuden? För hur kan man känna så när sommaren äntligen är här och du är tjugo år och livet precis har börjat?

För visst hade det kunnat bli bra.
Men min psykiska ohälsa tar inte semester, fastän det är midsommar.

Likes

Comments

I fredags mötte vi upp grabbarna på Trädgårdsgatan för att titta på fotbollsmatchen mellan Sverige, Italien. Dessvärre blev det förlust men det var så härligt att få umgås med gänget, dricka gott och kolla fotboll. Därefter gick vi hem till oss där vi köpte pizza, lekte lekar och fortsatte dricka. På kvällen gick vi ut och dansade och kvällen hade inte kunnat bli roligare eller mer spontan.

Lördagen var vi inte speciellt pigga men Daniels syster hade ordnat upp en sommar-musik-fest där hon och hennes två kompisar hade hyrt lokal, musikutrustning, fixat mat, ja rubbet! Vi var verkligen ett blandat gäng men kvällen var verkligen rolig. Helgen var med andra ord en väldigt rolig, fylld av dans och sena nätter.

Men nu till något helt annat... Jag har fått mitt första uppdrag av en kund! Dessutom är det en kille från en annan del av Sverige som vill ha min inredningshjälp och därför känns det extra kul. Äntligen drar allt igång! Nu ska jag därför börja göra moodboards, leta möbler och inredning tills hans lilla etta. 

Likes

Comments