View tracker

Inlove with the dark but afraid of the night. 

Its like wanting daytime but with a lot less light.

Losing sight, in a day so bright, is as simple as deceiving your wrongs as rights.

The air gets tight, you start to fight, while dreaming of flying as freely as kites.

But do not fright,  you'll reach new heights, become your own knight, and you just might;

Conquer all your fears.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag älskar dig men jag håller fast vid något som inte längre existerar. Jag älskar dig för att jag håller fast vid något som inte längre existerar. Men jag måste släppa taget snart. Jag kan inte längre bara stå ut med dina sätt som jag har för svårt för att acceptera. Dina sätt som går emot den jag är. Jag har ändrats och du med. Men vi har ändrats på två helt olika sätt. Det kanske är jag som är problemet men i min verklighet så är det du. För det är du som bryter ner oss och jag som bygger upp. Det är du som gör misstagen och jag som förlåter dem. I det här förhållandet så är det du som är vinnaren och jag förloraren, för du vinner på min förkrossade kärlek. Men jag kan inte leva med någon som inte kan besvara mig med lika mycket värde. Jag kan inte leva med någon som inte ser att det får finnas två vinnare. Tidigare var det jag som förlorade för att du vann. Nu är det jag som gör slut på oss men jag gör det med ett brustet hjärta, så nu står vi kvar som två förlorare.

Likes

Comments

View tracker

What do I do now? Im so insecure I even studder when I breathe. How does one live like this? I for one, cannot, so I stay away. Because when we don't share the same environment, I fool myself into becoming another person. One that is no longer self conscious but instead one that tries to find stability. I sleep a lot nowadays to find the peace that remains so absent when I am awake.

I don't know if you do it on purpose, if this is how you want me to feel and react to the person that you are, regardless, you make my legs weak and my head spin. Whoever said that this supposedly feels good, was lying, or maybe, my mind doesn't know how to react when my shattered pieces of a heart suddenly sends a sack filled with mixed feelings to my brain, and my whole body malfunctions. Leaving me to finally have a silent minute away from my brain and my thoughts, which in return lets me cry for longer than ten seconds. And as I weep, alone and clueless of what to do in such a strange situation, my body suddenly feels actual physical pain, one of the worst kinds where my organs seem to attempt to drag itself out of my own body. Where it seems as if the stress, sadness and anxiety that usually hit me in smaller doses, unite as one dangerous power to make me miserable. These rare moments have become more frequent and they only appear when I think of you and the evil image of love that you drew me.

But how was I not supposed to fall for you? You with the beautifully sculpted face, leaving anyone who looks your way blinded by your perfection? How does a human like myself not drag themselves closer to you? Like a blindfolded fool I ran into your arms. Unaware of the danger. Trying to make something out of nothing. I look at you whenever I get the chance to. When your attention lies somewhere else, my eyes glue themselves to you. How did you successfully become so special in my eyes as I got erased from your memory without any struggles or hesitation? You still fascinate me and I still blend in with everyone else. Either way, you'll always have a place in my heart, whether i like it or not.

Likes

Comments

She likes me either way. For better and for worse. I can't blame my moody side on PMS any longer. I am simply not happy right now. I am unhappy. I can't think of one specific reason that's bringing me down but the series of events that has brought me to carrying a load on my shoulders has gotten heavier. In other words, situations are getting worse and its too much now. But here comes the good in this. She's still by my side. My knight in shining armor. My light in the midst of all this darkness. The Patrick to my Spongebob. My bestfriend. She's by my side even though I'm not my goofy self that I usually am, which is refreshing. Usually people bolt when they see my darker side coming out, but not my Ebba.

Reminder: Fucking stick with this one. A better friend is hard to find. If you (I mean myself here) are reading this ten years from now, remember this one, okay? And reach out, it'll be worth it. I guarantee this. I even wrote her name, just for you to remember who you are talking about and how much she meant to you. So dont fuck shit up now, okay? Ok.

Likes

Comments

​Jag ger upp flera gånger om dagen. Huuuuuuuuuuur ska det här gå egentligen? Jag har lovat mig själv att jag måste tro på mig. För vem ska göra det om inte jag? Men grejen är den att fastän jag tror på mig själv kanske inte andra i min närhet gör det. T.ex. skolan då. Ett ställe man känner lite hatkärlek till men som man ändå hatar lite mer än man älskar. Mina lärare tror inte på mig så jag måste bevisa för dem att jag kan. Att jag egentligen var värdig det där som dem inte trodde. Men sen kommer ju hopplösheten och vad tänker man då? Jo man tänker att fan, jag behöver inte bevisa ett piss. Jag ska bara göra det jag kan och skita i dem och deras tankar kring mig. Men det är egentligen latheten som snackar. Det här går. Jag ska spela in min egna röst där jag läser upp definitioner som jag måste minnas utantill för proven. Kollar på viktiga föreläsningar på youtube och boycottar alla make-up videos temporärt. Lägger ifrån mig Nora Roberts fantastiskt romantiska böcker och läser Business & Management boken istället. Fuck latheten, nu kör vi.

Likes

Comments

Id like to think that you make us look like the different so that you could be the normal. That you seperate us from you because you are intimidated. That you take away ours and call it yours because you are jealous. That you feel a must to discriminate and hate to help better your own self esteem.

But this, is not the way its supposed to be. Why is it so hard to live in peace and harmony? Live together, love each other and help the ones in need. Appreciate, cooperate, take a stand and lead. Work together, build some trust and soon we will succeed. Stop the war, stop the hunger and get rid of all your greed. The human species can't seem to do anything but to run in circles so this is quite near impossible, isn't it?

Honestly though, this disgusts me. You think that your racist comment was okay? Was your joke actually funny to you? Because your little joke that you find so fucking funny, is my reality. How can you not understand that you force me to think about the colour of my skin when you repeatedly remind me of the difference in you and I. Or when you repeatedly remind me that there is no difference in you and I. Every new place that I go to make me hesitate on whether or not people are staring because I'm the only black person around or simply because I'm new. Every old place I go to remind me of every tiny corner that's actually a safe place for me to be in. I don't always feel like someone wants to kill me but I often feel like I'm in danger. However, that's not good enough to be an issue of importance.

And while we're at it, I have another question for you. Why do you assume that you will always be better than I in every situation? You do realize that I've had the same education as you, right? Because when we play Trivia Crack, you always look surprised when I win and you lose. Even though I can count your winnings on one hand and I cannot count mine on two. And why do you assume that my winnings depend on me being streetsmart? I've had everything handed to me on a silver fucking platter, I'm booksmart because I never had to be streetsmart. And when I have long braids or untidy nailpolish, I suddenly look ghetto? I understand that it can be a bit difficult to comprehend that I, a black young woman, raised by another one of those black single mothers, have been raised in a safe neighborhood with a great education. It's fine though. As long as you read this and understand that you need to get rid of the general stereotype of black people that you have in your head.

I am not writing this to you who call yourself a racist. I am writing this to you who are not racist, but who are stuck with the stereotypical view that society has brainwashed you into believing is the only truth behind the background and purpose of a young black woman. I only want you to understand that I know that you, as my friend is not a racist but having been brainwashed by society, the stereotypical view that you are not recognizing that you still have in your brain, is racist.


Likes

Comments

Jag var så jävla patetisk. Att blicka tillbaks till hela situationen är fruktansvärt pinsamt. Hur fick du mig att bli till den jag var? Hur? Jag trodde att jag var helt fullkomligt förälskad men tvekade eftersom att jag hört att det var omöjligt att veta vad kärlek är när man är liten. Men jag var ju kär i dig, jag fick bara ingen kärlek tillbaka. Jag ville inte tycka om dig. Ville inte ens ha dig som vän eller i mitt liv överhuvudtaget, jag visste ju redan då hur dålig du var för mig men jag kunde inte göra någonting åt det. Kan man tvinga känslor försvinna? Jag skämdes då och jag skäms än idag över att jag vet vad ditt tur-nummer är, vad du heter i mellannamn och datumet du fyller år. Det är inristat i hjärnan och det vägrar försvinna. Men vad vet du om mig? Nej men asså seriöst, jag undrar verkligen, jag måste få veta, vad fan vet du om mig?

Nej, man kan inte tvinga känslor försvinna. Jag är en jävligt stark människa ska du veta, så jävla boss-ass-bitch som man kan bli. Men jag lyckades ändå inte. Inte då, och inte nu. Asså fattar du det? Jag har fortfarande inte lyckats trycka ut dig från mina tankar. Ingen kärlek har jag kvar för dig men det kanske aldrig var kärlek. Det kanske var en besatthet, ett behövande av bekräftelse som jag endast fick när det passade dig. Men hur jävla länge skulle jag låta mitt mående vara beroende av dig? Jag kunde inte fortsätta vänta på att ditt humör skulle ligga på rätt plats. Men varje gång jag slutade försöka så skulle du slingra dig tillbaks.

Jag lever i en annan stad och har varit borta från din närhet i fem år. Asså fem år. Jag träffar dig några få gånger om året eftersom att du lyckas befinna dig prick överallt hela tiden. Och dessa möten drar mig endast tillbaka till fem år sen. Allt jag gör är fel så därför blir allt du gör fel. Kolla inte på mig, kolla på mig. Prata inte med mig, prata med mig. Rör inte vid mig, rör vid mig. Jag vet inte vad jag vill. 

Jag önskar att jag kunde säga att det var såhär hela tiden, men problemet är ju att det faktiskt inte var så. Hade det varit så, så hade det varit enklare att lämna dig bakom mig. Men varje gång du kom tillbaka till att bli den person som jag blev kär i, då var du det bästa jag visste. Jag visste inte, och jag vet fortfarande inte, vad det var du såg när du kollade på mig. För i dina ögon såg det ut som att du visste saker om mig som jag själv inte visste om. Kände du verkligen mig? Var jag speciell eller var det en trick du använde på alla tjejer du lekte med? Var det bara en lek? Fan jag måste få veta. Du är skyldig mig det.

Likes

Comments

Det är någon annan du egentligen vill ha. En annan dotter, en annan systerdotter, en annan syster, eller en annan kusin. Beroende på vad för roll jag spelar i ditt liv.

Men det är inte jag. Jag är den som dagdrömmer bort flera timmar av varje dag. Den som ägnar skoltid, min skoltid, på att försöka så mycket som mitt psykiska jag klarar av. Jag är den som hanterar konsekvenserna av mina egna fel. Jag vet att mitt liv inte är något spel, jag vet att mina misslyckanden inte är till någons fördel men vad ni verkar ha svårt att förstå, är att jag faktiskt klarar av en hel del.

Det enda jag vill är att ni backar lite så att jag får leva. Så att jag får bli normal och uppleva, så att jag kan få göra mer än att bara överleva.


Förlåt mig mamma, morbror, syster och kusin, För att jag inte spelar den roll ni vill att jag ska, i era liv.

Jag hoppades på att bli accepterad åtminstone av den familj jag fick när jag kom till i denna värld. Det är faktiskt inte så jävla mycket som jag begär. Bara att ni tar mig som jag är.

Likes

Comments

Jag stänger min långa kappa fastän det är varmt och byter skor från klackar till sneakers. Det är dags att gå hem. Jag gör det utav vana, för det är ju det det har blivit nu. En vana att ha på sig bekvämare skor för att kunna promenera så snabbt man bara kan eller springa vid behov samtidigt som man känner sig helt jävla blottad. Jag har hört från dag ett, att jag MÅSTE vara uppmärksam, jag MÅSTE vara beredd på att springa och jag MÅSTE tänka på vad jag har på mig. Man får ju inte retas, om jag inte skyler benen och täcker brösten blir ju pojken upphetsad och då MÅSTE han ju bara ha mig. Jag har hörlurar i öronen vilket egentligen också är en regel i sig. Man kan inte promenera med musik i öronen för då hör man ju inte vad som händer runt om en, för tänk om någon ser att jag går här ute helt ensam? Jag, en kvinna, som är helt ensam här ute på gatan. Easy target, that's what I am. Men jag skiter i alla jävla regler just nu. Jag promenerar här med musik på högsta volym för att jag vill. Jag vill lyssna på den här musiken som bidrar med dem nygjorda minnena från ikväll och jag vill komma hem och fortfarande vara glad, inte traumatiserad för att nån jävel till snubbe har bestämt sig att ge sig på mig. Men, med pepparsprej i fickan omsluten av ena min hand och fem feta ringar på den andra, så är jag helt jävla redo göra illa den som försöker något ikväll ordentligt. Och det är så jävla synd att det måste vara så.

Likes

Comments

​Jag sitter där med min kompis. Hon är från Vietnam och jag från Etiopien, men vi är båda svenskar. Fast om vi räknas som svenskar är jag osäker på. För vi sitter i restaurangen precis som alla andra där inne, vi har betalat för vår mat, precis som alla andra där inne. Vi pratar och äter, precis som alla andra där inne. Men vi ser inte ut som alla andra där inne.

Och jag tänker inte på det först, för jag har vant mig vid det. Men sen kommer det någon, en vit man, som tänkt hitta ett bord att sätta sig vid, men han blir distraherad. Han står helt stilla och kollar rakt på oss. Först trodde jag att han fastnat med blicken så jag kollar på honom, som för att väcka honom från hans tankar. Hans blick sa mer än tusen ord. 

Jag och min kompis, vi hade kommit till just den här restaurangen för att vi hade saknat sushi. Vi hade båda varit borta från Sverige i en månad för att hälsa på våra föräldrars hemland. Var det dit folket ville att vi skulle åka när dem skrek "åk hem" till oss? Vi båda sitter i en restaurang där man betalar mycket pengar för lite mat som man äter upp på 5 minuter. Och vi sitter här nu, just nu, bara för att det har gått en månad och vi saknat det så mycket. Det jag menar är, hur mycket mer svensk kan man bli? Men ändå står den här mannen här, och stirrar på oss i över 5 minuter innan han bestämmer sig för att ta ett bord lite längre bort. Det han inte förstår är att i dessa 5 minuter som han stått och glott på oss som om vi vore exotiska djur som bara hör  hemma på ett zoo, så hann han trycka in den där känslan. Den där hemska känslan man får när man är en icke-vit, i ett vitt land. 

Likes

Comments