Header

För ett tag sen var jag på konventet NärCon Vinter i Linköping. Det var sjukt kul att få träffa alla människor, både nya och alla kompisar som normalt sätt bor så jävla långt bort, hahah. Jag jobbade på som panda, aka funktionär, för första gången och det var också väldigt kul!! Jag var med i Cosplay-teamet (go wildcats!!) så vi hjälpte mest till på cosplaytävlingarna, peppade och hjälpte de cosplayare som behövde hjälp etc. Ärligt talat så hände det inte så jättemycket, vilket gjorde att våra normalt 6-8 timmars pass blev kortare och vi hade mer tid till att gå på konventet som besökare.

När både jag och Olivia väl kommit dit handlade det mest om att gå runt och se vad som fanns. Eftersom Närcon nu har bestämt att Ncv (Närcon vinter) ska vara ett mindre, mysigare konvent så var det väldigt annorlunda från hur förra vintern var. Det var väldigt chill men fanns samtidigt saker att göra och folk att träffa. Att även vara panda och få se alla fantastiska cosplayare up-close var verkligen något av det bästa. Inte nog med att jag fick se alla extremt bra och well-made cosplays utan jag fick även en hel del tips. Blir alltid så peppad efter konvent, vill bara ha mer av allting!! Själv har jag börjat jobba på min Princess Mononoke cosplay som hopefully kommer bli bra nog att tävla med på Kodachicon.

Tack såååååå mycket till alla jag träffade, ya'll made it worth it.

Glöm inte att följa allas insta!!

@dreamylittlekitten @rezuuun @suchfangirler @themilkykitten @dolly_unicorn @badrizia

@bowsbeforeboyss @mintyfrills @vivekatt @bakasoseji @kairouzakira @meltychocolatemoon


Likes

Comments

Chansen att faktiskt få vara i själva tv-rutan och prata var nog så ovant och annorlunda attorden fastnade i halsen. Jag har så sjukt mycket jag vill säga men har aldrig riktigt kunnat formulera mig. Jag fick min diagnos ADHD för ungefär ett halvår sedan, i början av årskurs 9. Först tänkte jag att det var goda "nyheter". Att jag äntligen skulle få den hjälp jag behövde med skola, psykiatri etc. och att jag skulle börja må bra mentalt - Men så var det inte alls. BUP ville inte heller inse att alla mina "problem" inte berodde på ADHD. Jag är ju ändå bara ännu en outbildad unge utan erfarenhet, liksom. Det var iallafall vad de tyckte.

Bara några få veckor efter att jag fått diagnosen officielt, på papper och allt, så fick jag börja med mediciner. Det var aldrig något val egentligen då jag absolut inte ville, men mina lärare och min mamma tyckte att jag borde åtminstone ge det en chans. BUP-tanterna sa i princip åt mig att jag antingen skulle ta dem eller dra. Så jag gjorde som dem ville. Ritalin tog jag först, men bara i några dagar. Det kändes som om jag fått glasögon eller något, då hela klassrummet var i extrem fokus men jag kunde dock inte styra mitt beteende. Antingen skulle jag börja gråta på två sekunder eller omedvetet slå till någon. Lucky enough så hann jag dra ut ur klassrummet innan något sådant hann hända. Mitt humör och hur jag mådde kändes fake och onaturligt. Det måendet höll sig kvar resten av månaderna då jag tog de andra medicinerna. Efter ritalin började jag med concerta. Under den tiden så åt jag inte mycket alls, tränade för mycket och pratade knappt. Jag isolerade mig från allt och alla och bestämde mig för att jag skulle bli någon annan. Medicinen var som en slags rustning av is, för jag frös hela tiden och mina känslor var tekniskt sätt borta. Det var inte jag som reagerade eller kände eller ens tänkte. Vid de gånger jag vanligtvis skulle skrattat, grät jag istället. Jag började isolera mig från mina vänner och min familj när jag kände att folk plötsligt började dra sig undan. Jag förstod inte varför, men jag ifrågasatte inte heller. Min ångest blev varken bättre eller värre av medicinen, bara annorlunda. Samma sak som med känslorna så var det inte riktigt jag som kände det. Men efter att ha skrikgråtit och argumenterat med min läkare och väntat i flera flera veckor och nånader efter någon form av förbättring från medicinen så fick jag äntligen byta igen. Den senaste minns jag inte riktigt namnet på, men den fungerade inte heller. Jag kunde fortfarande inte känna eller tänka själv, medicinen var liksom "i vägen." Just under den sista medicineringen så frös jag heeeela tiden, oavsett om jag duschade i kokhett vatten eller dansade i eld så skakade jag av kyla. Till slut mådde jag så dåligt att jag fick nog.

Jag stod mellan två alternativ;

Svälja alla tabletter samtidigt och se vad som händer eller bara lägga ner?

På något sätt, var det som om jag tog över igen och valde of course att sluta med tabletterna.

Det tog ett tag innan jag hann återställa mig igen, och jag är ännu inte där. Detta var bara en brief sammanfattning kan man säga. Mediciner ska aldrig vara den enda vägen och absolut inte det första valet. Om man ens kan kalla det ett val, alltså.

Likes

Comments