View tracker

Ligger i min säng en torsdag och kollar igenom mina ask frågor, har fått några roliga och några elaka. Skrattar åt alltihopa, bryr mig verkligen inte vad andra tycker om mitt utseende, jag blir ju inte finare för att någon kommenterar det eller säger att jag är ful, skrattretande,verkligen!
Men det var inte det jag ville få fram, har fått några frågor om min pappa, min familj, min mamma min moster, hur mycket som helst, det har gått så himla mycket rykten och tisslat och tasslat så jäkla mycket om min uppväxt, alltså skäms ni inte? Har ni seriöst ingenting bättre för er än att gå runt och prata om en 14årings uppväxt? Det väcker så himla och stora känslor hos mig, det har alltid vart ett stort hål sedan min pappa gick bort.
Vad som hände har ingen att göra med, eller vad som hände med min mamma. Hatar att folk snackar så mycket skit när dom inte har en blekaste aning om vad som har hänt. Det här är ett stort ämne som jag tar åt mig väldigt mycket utav, jag har mått så himla dåligt, sömnlösa nätter där man legat och bara gråtit. Det är så sjukt jag är ändå så liten men har gått igenom så himla mycket redan!
Men nu till er som är så nyfiken och snackar så mycket så ska jag ta upp min lilla historia till er.
Min mamma är den starkaste kvinnan på jorden,hon bodde på ett hem, då när hon bodde där träffade hon min pappa, Jonathan. Då blev jag till och hon valde att ha kvar mig, men tyvär när jag blev 2 år så blev det så att min pappa tog en överdos och då. Mamma blev väl besatt och kunde inte ta hand om mig nå mer då fick min moster komma in och ta hand om mig. Min mamma har berättat hur ledsen och förstörd hon var över att hon var tvungen över att lämna mig till min moster. Men iallafall fick jag flytta med min moster till Stockholm. Under tiden så träffade min mamma Jani, som idag är min låtsaspappa. Dom var väl båda fast, men på något sätt drog dom sig ur det och klarade det tillsammans, sedan när jag var ungefär 6 år fick jag flytta hem, till Mamma, jag minns den dagen så väl. Jag var så nervös över att få lära känna henne, men också ville jag inte lämna min moster, jag hade liksom 3 systar (mina kusiner).
det var känslosamt men ändå kul. Men jag minns när jag skulle börja på skolan här, redan då fick jag konstiga blickar, föräldrar som inte ville att deras barn skulle få umgås med mig. Jag mådde så dåligt ända till 4an ungefär, mobbad över mitt utseende, mitt ursprung. Över att min pappa var en sådan pajas och inte kunde hantera drogerna. Sånna saker, som tar en rakt i hjärtat. Men såklart har jag stått på mig och klarade allting, på egen hand! Jag är så stolt över mig själv, men en idag kan jag bara bryta ihop, tänk att vakna upp en morgon och veta att du inte har en pappa nå mera, aldrig träffa honom mera. Jag skäms så sjukt mycket över det här att han tog överdos.
Idag, har min mamma och låtsaspappa jobb, bra betalt, jag har en lillasyster och livet rullar väl på.
Men det är inte så vackert igentligen, mitt det här svarta hålet kommer aldrig att fyllas upp riktigt, ingen kommer komma och göra det bra, aldrig. Men jag står på mig, att ge upp har liksom aldrig vart ett alternativ? Aldrig. Jag kommer aldrig att ge upp även hur svårt det är, jag vet hur jäkla jobbigt det är när man är i en jobbig period där man bara vill bort ifrån denna värld. Helt otroligt. Och folk som pratar men inte har en aning om vad dom pratar om, kan ni bara lägga ner med skitsnacket? Det räcker nu. Less och så himla trött på mänskligheten som inte kan visa respekt!
Minns en dag där jag fick en fråga där dom skrattade över att min pappa var död, jag minns så väl så väl hur jag bara ville bort och hur himla dåligt jag mådde, aldrig vart så förstörd i hela mitt liv. Där var jag verkligen på botten, så du som skrev det, grattis du lyckades iallafall med det du vela, så himla äcklad så det skriker om det.
Skriver det här för människorna som skriver Elaka saker till folk: var försiktiga, folk har känslor.
Och till dom som blir utsatt för något sånt här dagligen för mobbing och sådant, ta hjälp av vänner och familj, prata med någon. Eller om någon har någon mamma, pappa, syster hund bror katt farmor morfar moster vad som helst som stått dig nära som gått bort, jag vet hur det är, men glöm inte att den alltid är med dig som en skyddsängel, du kommer gå igenom sömnlösa nätter, inte äta på dagar, vill bara bort och fullständigt skita i allt. Jag vet hur det känns för jag har gått igenom samma sak, det är det hemskaste, jag ber varje dag för min fina pappa, jag vill att han ska vara med varje dag. När jag gör viktiga saker, tex flytta hemifrån, studenten, följa mig till altaret när jag ska gifta mig..
Åh drömmer mig bort! Ni som har en pappa ta hand om honom för man får bara 1! En dag kanske han helt plötsligt är borta. Lika med mamma din.
Ville bara skriva ut nig lite känslor isället för att sitta och trycka på det. Ha det

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker