Ja jag skär mig. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har fått frågan om jag skärt mig. Båda mina armar och lår bär ärr. Just nu syns d på armarna knappt längre, men jag undrar hur det ser ut så fort d e sommar. Det kommer synas mer då antar jag eller kanske inte. Ärren på låren är dock snäppet värre just nu. D är fortfarande inte helt läkta pga att d är nyare än d andra och jag kan inte sluta klia upp såren. Och jag kan garantera att det syns mer så fort sommaren kommer.. Jag började skära mig för att jag mådde skit. Jag hade ångest över skolan och mådde psykiskt dåligt. Och som jag nämnde i mitt första inlägg så träffade jag en kille. Han fick mig att känna mig speciell. Älskad. Och det var första gången på så länge som jag verkligen var lycklig. Det var så fantastiskt och jag tyckte om honom, verkligen. Det gjorde jag, mer än allt. Sen tog det slut och min byggnadsställning rasade samman. Det började samma dag som han dumpade mig. Jag var ensam hemma. Först kunde jag inse vad som hade hänt, men sen greps jag av panik. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Det första som slog mig var att jag ville glömma smärtan av att va krossad inuti. Så jag gjorde det jag verkligen inte skulle göra. Jag letade upp en skarpell. Först tog det stopp. Jag bara satt där och darrade med bladet någon millimeter från min hud. Sen så var det som jag gick in i en dimma. Min hjärna stängde av. Det var som om jag inte kunde styra min kropp. Dagen efter var jag förkrossad. Dagen efter det och efter det. Att skära mig var som den bästa utvägen. Man fick glömma smärtan av att vara ledsen. Det blev min utväg. För minsta lilla tog jag fram skarpellen. I början höll jag mig bara uppe mot armarna, allt för att det inte skulle synas. Tillslut insåg jag att det inte funkar längre. Det var ingen bra utväg. Istället för att sitta med ett leende på läpparna satt jag å grät. För jag ville inte, men jag lyckades inte sluta. Jag hade blivit besatt. Jag började bära t-shirt och såren gick allt längre och längre ner för mina armar ända ut över fingrarna. Det gick så långt att jag hade med min skarpellen överallt i skolan, till stallet. Jag kund e inte lämna den ifrån mig. Och det blev alltid lite värre. Tillslut så sa några i klassen att alla tjejer hade samlats för att prata om mina problem. Hur de vill söka hjälp åt mig och hur de ville kontakta mina föräldrar. Jag fick rent ut sagt panik. Lyckades på något sätt få hela klassen att inte säga något till någon, men bara några dagar senare hade jag glömt dra min kofta över händerna. Pappa såg. Det var så jag började gå hos kuratorn. De rent utsagt tvingade mig dit. De tog allt jag kunde skada mig eller det trodde dem i alla fall. Det värsta med att gå till kuratorn är vägen från klassrummet dit. Inte att sitta där. Med hjälp av henne, hästarna och min bästa vän, Ida, lyckades jag sluta.

En dag när jag var hemma från skolan fick jag ett åter fall. Den dagen lyckades jag stå emot, men dagen efter orkade jag inte. Det är där ifrån ärren på benen kommer. Det allra värsta med det är att jag missade min kurator tid den dagen jag fick återfall. Om jag hade mått bra och gått på den hade jag klarat mig. Men det kändes inte som om jag kunde prata med någon om det som hände. Jag visste att jag kunde prata med Ida, men jag behövde en vuxen. En vuxen som jag inte har en nära relation till.

Mitt andra återfall var just precis, någon dag innan fjällen och när vi kommit hem igen. Det är så svårt att säga varför egentligen, för jag vill verkligen inte minnas d. Nu har jag låtit såren sprida sig längre ner på låren och ut över axlar och nyckelben.

Jag är verkligen inte stolt över det jag gjort, men det är så fruktansvärt svårt att sluta. Under så lång tid har jag låtit det vara utvägen, låta den fysiska smärtan ta över smärtan av att känna sig sårad, oduglig ler bara få slippa ångesten. Men det allra allra värsta är att känna allas blickar på en och veta vad folk tänker. Jag vet inte hur många gånger folk sagt att jag bara gör det för uppmärksamheten eller att jag är emo. Att få höra "du har ett så perfekt liv, du vet inte hur det är att må dåligt". Det är inte så värst kul. De ger mig tekniskt sätt mer motivation för att fortsätta än att sluta.

Jag skäms för mina ärr, för mig själv. Och jag försöker sluta, jag försöker sluta varje dag. Iblan orkar man bara inte och då är det bara att fortsätta kämpa.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Okej så som ni kanske har märkt har jag inte uppdaterat på typ tre veckor eller vad de nu är och detta på grund av att jag varit i fjällen och sen när jag kommit hem inte riktigt haft tid att skriva.
Vi var i alla fall i Trysil i en vecka och ja d var ju både bra å dåligt om man säger så ahhaha. För att lättar ska förstå lite om min vecka så måste jag gå tillbaka till förra skidresan.

Okej så om jag minns rätt så var denna resan intyg april kanske, har dock inte riktigt någon aning ahhaha. Så detta utspelar sig andra skiddagen. Jag hade tidigare dagen innan testat på snowboard för första gången och skulle då för första gången upp in de större backarna. Just denna dagen var det inte så himla mycket snö och det fanns då risk för is fläckar. Det som hände mig var att jag var på väg att tåa när jag hamnade på världens isfläck och brädan bara försvinner under mig. På något sätt måste jag ha slagit i handen för jag hade så förnämligt ont å kunde knappt röra handleden. Så den dagen spenderade jag på sjukhus, men d va inget värre än en liten flisa eller vad man säger. Dock kunde jag inte åka förens sista dagen var där och då var det ända alternativet skidor. Handen gjorde dock så ont att jag bara orkade åka halvdag.

Så tillbaka till denna resan. Jag tyckte som sagt att det var sjukt kul med snowboard och ville därför fortsätta med det även denna gången, men då med lektioner då jag kände på mig att det fortfarande satt i mig från min skada.
Jag började med lektionerna efter fyra dagar och höll på tills vi skulle åka hem. Åkte även lite två dagar innan kursen, men kände bara att jag var rädd och skulle få ännu sämre självförtroende.
Under kursen utvecklades jag i alla fall jätte mycket. Från att inte våga tåa till att kunna åka off-pist.

Så efter en vecka infäller åker jag hem med träningsvärk Ingela kroppen, en blå svanskota och en hyfsat nöjt jag.

Likes

Comments

Okej först och främst hej och god jul, förlåt att jag varit borta så länge. Nu är det i alla fall julafton och jag har inte gjort något inlägg på fyra dagar och detta pga att jag absolut inte haft tid, men hade i alla fall tänkt å berätta om varje dag sen dess för det har faktiskt hänt saker varje dag.

Okej så i torsdags var jag i alla fall frisk igen så jag skulle gå på avslutningen. Det första jag gjorde när jag skulle göra mig iordning var att tappa min ena frans på mitt helt nystädat golv, men självklart är det spårlöst borta. Asså min stress där var groooov. Så ja det var ju bara att skita i fransarna och dra till skolan. Julavslutningen var som alla andra år. Kören sjunger, rektorn pratar och pris delas ut. Dvs lika tråkigt och onödig som vanligt. Efter avslutningen åkte jag i alla fall till stallet för att vara med Tuva och mitt under kvällen fick vi för oss att hon skulle sova hos mig. Så det är nu allt börjat hända. Vi åker hem till Tuva så hon kan hämta sina saker och duscha sen är vi på väg hem och sätter oss på spårvagnen. Hållplatsen innan korsvägen tvärnitar spårvagnen och sen åker den inte och det är inte så att vi tänker att det är något konstigt med det. Tillslut hör man chauffören säga ungefär såhär. "Vi har fått lite problem, det ligger en flicka under vagnen". Och alla får ju panik, men vi får inte gå av spårvagnen förens räddningstjänsten osv är på plats. När de väl är där så ser jag och Tuva till att komma iväg för det var verkligen obehagligt. Sen händer inte så jätte mycket den kvällen.

Dan efter, fredag. Vi åker ner till stan och träffar två människor och de va en helt galen situation. Sen åker vi i alla fall till stallet eftersom både jag och Tuva ska rida. På schemat stod det hoppning och små tävlingar. Tävlingarna gick ut på att må skulle hoppa en bana och samla poäng. 10 poäng om man träffade mitten av hindret, 5 om man kom på sidan. Sen fick man minus 5 om man vägrade, rev eller red fel väg. Max poängen låg på 100 och jag och Foxy lyckades få ihop 90 poäng vilket ledde till att vi vann (äran). Hon kändes ovanligt fräschoch vi red på nytt träns idag vilket verkligen gick super!! I slutet av lektionen bytte även jag och Ekorre hästar så red Carla. Verkligen en mysig ponny som både är lik och olik Foxy.

Under lördagen skulle vi fira jul hos min morfar och det är egentligen inte så mycket mer att berätta om det. Fick 500 kr. En necessär och lite saker från The Body Shop. Blev i alla fall väldigt glad.

I dag var det då julafton och jag började dagen genom att åka till stallet för att ta hand om Issas häst, Mongolia. Där var jag kanske 3 timmar. Mocka, fixade maten och vattnet, skötte och longerade. Verkligen as mysigt att vara i stallet en stund och mongo är verkligen hur mysig som helst, helt fantastisk häst. Sen hade jag i alla fall bråttom hem då vi skulle fira jul med mormor och några kompisar. Fick ett par nya ridbyxor, (som dock va för stora så att jag behöver byta) ett par adidas leggins, sammanlagt 1400 kr, dusch saker och en pompom boll. Verkligen hur nöjd som helst.

Ska verkligen försöka att uppdatera varje dag men det är lite svårt att hinna med ibland. Hur som helst så är klockan rätt mkt så Ska sova ahaha.

Likes

Comments

I morse vaknade jag med grov huvudvärk och illamående. Jag valde ändå att äta lite för att se om jag mådde bättre, men det blev snarare sämre. Så jag valde hur som helst att inte gå till skolan då jag kände att det inte gjorde så mycket om jag missade något pga att vi antagligen skulle kolla på film för det mesta. Hur som helst sov jag i kanske två timmar efter det innan jag gick och tog ett bad för att jag frös och för att ta hand om mig själv. Efter det städade jag mitt rum, åt och nu sitter jag här.

Finns egentligen inte så mycket mer att säga om idag förutom att det har ´varit rätt lugnt och skönt att få vara hemma. Dock hade jag planerat att åka till stallet, men känner inte att jag kommer orka det. Saknar min lilla Foxy extremt mycket, men får träffa henne på fredag igen, om det inte är så att jag åker till stallet imorgon.

Nu ska jag i alla fall kolla upp en tävling som jag har för mig är den 26e. Eller tävling och tävling. Julklappshoppning. Är osäker på om jag ska va med eftersom det inte är helt hundra att jag får henne, men tänker att jag kanske anmäler mig och typ skriver att jag bara är med om jag har Foxy. Okej där lät jag som en hemsk människa, men menar mest att jag inte tycker det är värt att lägga 180kr start om jag inte ens har hästen jag har. Och dessutom kommer jag ju skriva det på et trevligare sätt än vad jag beskrev det här. Hahahahah

Likes

Comments

Idag var det sista ridpasset för jullovet i min tisdagsgrupp. Vi skulle köra en lek/tävling som gick ut på att rida samma runda på så lik tid fast på två olika hästar. Jag skulle då rida Sockan och Duchess. Det kändes väldigt bra att ha just de två hästarna eftersom båda har rätt lika gångarter. Och det visade sig faktiskt att jag hade rätt.

Min första runda red jag med Sockan vi fick tiden 56,4 sekunder och med 8 poäng. Andra rundan hade jag Duchess och red på tiden 55,1 dock minns jag inte antalet poäng.
Är i alla fall otroligt nöjd eftersom jag på senaste tiden bara ridit Foxy och det verkar lite tråkigt att hon inte var med på lektionen idag, men han gosa lite med henne innan.

Idag har varit en hyfsat bra dag. Skippade idrotten för att jag har skit ont i min hals men annars flöt dagen på som vanligt. Nu är det bara två dagar kvar i skolan och sen jullov. Ska verkligen bli skit kul. Ska rida två lektioner och ta hand om min kompis häst. Möjligtvis tävla den 26e och sen ska jag förhoppningsvis träffa min bästa vän. Sen så den 30e ska vi iväg till Trysil för att åka skidor eller i mitt fall försöka lära mig åka snowboard.
Är i alla fall taggad över lovet och hoppas att det ska bli ett bra lov!

Likes

Comments

Det här är jag, Claudia Alice Cristina Bellenger. Jag är 15 år gammal och detta är mitt liv.

Jag föddes 28 juni 2002 kl 08.04. Jag har alltid fått höra att jag har lätt och bli arg och då menar jag rent ut sagt förbannad. Med tiden blev det bättre och jag visade mer av min glada sida. Jag har alltid älskat djur speciellt katter. Jag började intresserad mig för hästar och brukade skötte om en liten shetlandsponny som liten. Efter mycket tjat fick jag börja på ridskolan inne i centrum. Detta var år 2009 och det är bland det bästa jag någonsin gjort. Sen jag började rida har jag fått så mycket kärlek. En massa nya vänner, vissa som jag känt enda sen jag började och vissa som jag bara känt ett tag, men det jag vill komma till att alla mina vänner och hästarna betyder så himla mycket för mig att det inte ens går att förklara. Utan dom skulle jag aldrig vara den person jag är idag.

31 augusti 2014. Jag hade letat efter medryttare häst i flera år och hade aldrig hittat någon. Men just detta datumet åkte jag å test red en häst som kommer betyda extremt mycket för mig. Som fick mig att må bäst under den perioden som jag mådde dåligt. Jag är än idag medryttare på honom, men han är utlånad på foder vilket gjort att jag inte träffat honom på snart ett år. Med tiden fick jag i alla fall börja rida fler utav deras hästar och nu rider jag alla förutom fölet som vi ska rida in till sommaren.

Samma år den 31 oktober började jag sköta en av stallets nya hästar, Mary. En liten speciell häst som jag kommit mycket nära. De gånger jag varit ledsen har jag kunnat sätta mig inne hos henne och hon fanns där för mig. Hon kunde trösta mig så som ingen annan kunde göra. Snart är antagligen våren resa tillsammans slut, men det kan jag prata om någon annan gång.

Tiden gick och jag utvecklades mer och mer inom ridningen. Jag flyttades upp till en utbildningsgrupp där vi fick hjälpa till att utveckla de nya ponnyerna som kom till gfrk. Våren 2017 i mars flyttade jag upp till stallets ponny tävlingsgrupp. Där fick jag börja rida universums bästa ponny som kommer att betyda mer än alla andra hästar gjort för mig. Fram till sommaren var jag lite rädd för att rida henne, men mina kompisar pushade på mig och sa att jag skulle fortsätta. Nu i höst fick vi en ny ridlärare som har hjälpt mig extremt mycket och jag och Foxy har kommit varandra så nära.

I början av sommaren började jag få kontakt med folk i Bua och bla en kille som jag tyckte om extremt mycket. Och ja vi blev tsm i augusti och var tillsammans i ungefär två månader innan han valde att dumpa mig för att han gillade en annan tjej. Under hela perioden i 8an var jag osäker på mig själv och mådde inte helt bra. Sen fick han mig att må bättre, men allt kom som en chock när han dumpade mig. Jag som mådde dåligt redan innan började skada mig själv. Det hela slutade med att mina föräldrar fick reda på allt och nu går jag hos kurator och allt har blivit så mycket bättre. Det som har hjälpt mig mest av allt är min allra bästa vän, mitt allt. Hon har verkligen alltid funnits där för mig och hon är alltid den första som märker om det är något och jag kan verkligen prata med henne om allt. Har hur som helst ingen kontakt med honom längre eftersom jag bara mår sämre av att tänka på att vi faktiskt hade något.

Att börja blogga igen var min kurators ide. Att kunna prata med folk och öppna upp mig. För jag tycker fortfarande att detta är ett jobbigt ämne och detta är ett stort steg för mig.

Likes

Comments