Vår vän Sara hade läst mitt tidigare inlägg där jag nämnde att jag läst två artiklar om att vara extrovert eller introvert, och hon beskrev hur det är för henne att vara introvert. Det gjorde mig inspirerad att skriva och förklara om hur det för mig är att vara extrovert.

Vad jag har förstått spelar det stor roll att jag, samtidigt som jag är extrovert, är ångestfylld och övertänkande i nya sociala sammanhang.

Jag som extrovert har ett behov av social stimulans. Jag behöver prata av mig och bolla tankar med andra, annars blir jag galen.

Men bara för att jag är extrovert pratar jag inte med främlingar hur som helst. I själva verket blir jag ofta väldigt ångestfylld och övertänkande i sådana situationer. Speciellt om jag inte känner mig förbered (som när vi har besök hemma av någon jag inte känner särskilt väl) eller hamnar i rampljuset (om jag exempelvis ska redovisa). Sådana situationer undviker jag helst då jag tycker det är jobbiga och ångestfyllda. Jag avstår för de sociala sammanhangen för att det ger mig ångest, mer än att för att jag inte vill (men att jag får ångest av det gör ju på sätt och vis att jag heller inte vill).

Om jag, som ångestfylld och övertänkande, tackar nej till en middagsbjudning, mingelliknanade situationer eller en fest är det antingen för att jag har något annat roligare som jag ska på eller för att jag får ångest av det. Oftast inte för att jag ska ligga hemma ensam, men ibland kan det vara så också. Och det är väl den största skillnaden mellan mig och en introvert. För en introvert vill inte vara där det är mycket folk, för hen blir dränerad på energi av alla människor. Jag får bara för mycket ångest, om jag inte trivs, men annars skulle jag vilja befinna mig där, för av att vara själv och inte göra någonting blir jag bara rastlös, uttråkad och frustrerad. Men ibland mår jag väldigt bra av att vara ensam, som när jag skriver eller läser eller ser film. Då blir jag inte så där socialt-rastlös.

Jag är extrovert hela tiden. Jag pluggar bäst i bullriga miljöer, måste prata av mig av det jag tänker på och behöver väldigt mycket dopamin-stimulans för att bli nöjd. Jag blir sällan trött av sociala sammanhang eller tycker att det är för mycket människor. Jag kan bli trött, men oftast är det då för att jag blir ångestfylld av dem.

Men om jag har mina vänner vid min sida känner jag mig inte ångestfylld. Jag har inte som många extroverta, ett stort kompisgäng, jag har mitt lilla gäng som jag känner mig jättetrygg med.

/ C

Från 14/12-16

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments