Nu är jag hemma i Sverige efter 6 underbara veckor i Kumasi, Ghana. Dåligt med inlägg blev det i slutet, men jag ville helt enkelt inte slösa tid framför mobilen när jag kunde spendera tiden med alla människor jag lärt känna där nere. Sista veckan var vemodig samtidigt som man var tvungen att hinna med en massa saker. Det känns konstigt att vara hemma, eller mera konstigt att man ena dagen kan vara på en plats i ett sammanhang och sedan dagen efter på en helt annan plats i ett annat sammanhang bara sådär. Samtidigt som denna veckan hemma har gått otroligt fort och det är som att ingenting har hänt hemma.

Jag har haft en otrolig upplevelse med mycket kulturkrockar, intressanta diskussioner och observationer och fått möjligheten att möta fantastiska människor både från Ghana men också från andra delar av världen. Min upplevelse går inte riktigt att beskriva i stora drag då det är alla små tillfällen och alla vardagliga saker som har gjort det så speciellt. Att åka tro-tro överallt, alla öppna människor, billig mat, färska mangos, dricka vatten ur plastpåse och bli hälsad på av alla på gatan är några av sakerna jag kommer att sakna. Men allra bäst har varit att få träffa dom fantastiska barnen på barnhemmet och jag saknar dom otroligt mycket. Som tur var fick jag Facetimeat med dom igår då några andra volontärer är kvar.

​Now I am back home in Sweden after 6 wonderful weeks in Kumasi, Ghana. I was bad at posting here in the end, but I simply did not want to waste time in front of my phone when I could spend time with all the people I got to know down there. Last week it was melancholy but at the same time you had so many things to do. It feels strange to be at home, or even stranger that one day you can be in one place in one context and then the following day in a completely different place in another context just like that. Meanwhile this week at home has gone incredibly fast and it's like nothing has happened at home.


I have had an incredible experience with a lot of cultural crashes, interesting discussions and observations and got the opportunity to meet amazing people from Ghana, but also from other parts of the world. My experience can’t be described in large measure, as it is all of the small moments and all everyday things that have made it so special. To go by tro-tro everywhere, all open people, cheap food, fresh mangos, drinking water from plastic bags and getting greeted by everyone on the street are some of the things I will miss. But the best thing has been to meet the amazing children in the orphanage and I miss them a lot. Luckily I got to Facetime with them yesterday since some other volunteers are still there.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

I helgen åkte vi norrut till Mole National Park! Resan dit tog ungefär 7 timmar med ett stopp vid en "apfristad" och matade apor och dom klättrade på en. Vidare vid hotellet vi bodde på kunde det lätt hända att man blev attackerad av en babian! Annars var vi på safari och såg elefanter och massvis av pumbas, vi såg även vidare på hur man gör shea smör och hur folk bor i lerhyddor!

This weekend we went to the north to Mole National Park! The trip took about 7 hours there with a stop at a monkey sanctuary were we feed monkeys and they climbed all over you. At the hotel we were staying at the risk of being attacked by a baboon was big! We went on safari och saw loads of elephants and pumbas, we also saw how people lived in mudhuds and how you make shea butter!

Likes

Comments

På morgonen när jag kommer till dagiset sitter Madame Mary vid sitt skrivbord och välkomnar en! Madame Mary är en power woman! Hennes familj består av hennes make, två barn och ett adopterat barn då hon inte ville att det barnet skulle hamna på barnhem! Hon har det tufft men kämpar på och det finns ingen som hon inte vill ta hand om. Hade hon fått säga sitt så hade jag gått upp 10 kilo på denna resan, då lunchen vi får av henne består av 5 portioner ris!

När man sedan går in och hälsar på barnen kommer dom framspingandes till dig i hopp om att få flyga som flygplan, gå på ens fötter, sitta på ens axlar eller bara använda en som en levande klätterställningen. Och så fort man har gett ett barn chansen så är det kört, då står resten där och skriker "do me" eller "me too". Ett riktigt träningspass är det så ibland behövs dom där 5 risportionerna!

Ibland har dom lektioner redan på dagis för att lära sig alfabetet eller räkna, då man börjar skolan redan vid 4-års åldern här! Med undervisning här har jag förstått att repetion är det det går ut på och att lära sig saker utantill, lite som det antagligen var förr hemma i Sverige! Vi sitter ofta med på lektionerna och för det mesta är det roligt men något jag inte kan med är när dom blir slagna på händerna när dom inte kan svaret. Dom är ju bara 3 år! I skolan sedan har jag förstått det som av barnen på barnhemmet att dom får mer stryk än att bara bli slagna på händerna. Det värsta med detta är att, när man själv håller en lektion så lyssnar dom inte förrän det hotas med att man ska slå dom, vilket jag vägrar att göra, så det blir bara kaos! Men för min del, hellre kaos än barn som blir slagna! På dagiset är det som sagt inte så farligt än, men barnen på barnhemmet kan ibland komma hem från skolan och säga att dom blivit slagna idag för att dom inte hade vita sockar på sig eller för att dom hade för långa naglar eller inte kunde svaret på någonting.

Förutom allt detta så har jag kommit fram till att barn är barn! Det är samma överallt i världen, dom bråkar, dom skrattar, dom är söta, dom är irriterande och dom gråter när dom inte får sin vilja igenom och ibland får dom panikbråttom till toaletten.

In the morning when I get to the orphanage Madame Mary is sitting at her desk to great you! She is a power woman! Her family is made up of her husband, two children and one adopted child because she did not want that child to go to an orphanage. It is tough for her but she is a fighter, there is no one she would not want to take care of. If she got her way I would probably gain 10 kilos on this trip, since the lunch we get from her is around 5 rice portions.

When you continue in to great the kids they come running up to you with hopes of flying like an airplane, waking on your feet, sitting on your shoulders our use you as a living tree. The minute you do it with one of the children, it is game over, you have to do it with everyone and stand around you and tell "do me" or "me too". It's a real work out so sometimes you need those 5 portions of rice!

Sometimes they have class already in day care since you start school already when you are 4 here in Ghana! Teaching here is a lot of repetition and learning things be heart, kind of like it was years ago in Sweden. We usually sit and listen to the class and most often it is fun but what I cannot stand is when they get beaten on their hands when they don't know the answer. They are only 3 years old! In school I have understood it as way worse from the children at the orphanage. The worst thing about it is that when you are suppose to hold a class they will not listen to you until you make a threat to beat them, which I refuse to so everything turns into chaos. But rather chaos than children that get beaten. At the daycare it is not that worse as said, but the kids at the orphanage can sometimes come home from school and tell us they were beaten because they did not have white socks on, because their finger nails are too long or because they did not know the answer.

Other than that my conclusion is that children are children! Wherever you go in the world, they are the same! They fight, they laugh, they are cute, they are annoying and they cry when they don't get their way and sometimes they need to rush to toilet in panic!


Likes

Comments

Och så självklart fick man malaria! I förr går kände jag mig febrig under dagen och eftersom att jag hade haft en 15 minuters feberattack på måndagen också, blev jag misstänksam! Så på eftermiddagen tog han som vi bor hos mig till sjukhuset för att ta ett blodprov! 20 minuter tog det efter att man tagit blodprovet tills man fick svaret! Sedan fick jag en spruta i baken och medicin med mig hem. På kvällen mådde jag riktigt dåligt också, då jag eftersom jag haft feber inte alls varit hungrig och inte hade ätit något. Igår var det redan bättre då jag kunde äta, men föreställ er tanken att vad man än äter så känns det som man ska spy upp det, samtidigt som man måste äta för att ta tabletter som ska få en att må bättre och av att må bättre så kommer man kunna äta igen. En cirkel som kändes omöjlig att ta sig in i den kvällen. Men igår morse kunde jag i alla fall tvinga i mig lite mat! Så om några dagar bör jag vara frisk igen! Men det som sög mest var att vi tänkt åka till Cape Coast i helgen, vilket inte blir av nu! Det får ske en annan gång helt enkelt!

Här i Ghana får 3,5 miljoner personer varje år Malaria. För en vuxen människa som har råd och tillgång till sjukvård och som upptäcker malarian i tid är det oftast inga problem. Dom som drabbas värst är barn och speciellt barn under 5 år, det sägs att varannan minut så dör ett barn av malaria någonstans i världen! Hemskt, men jag läste på och forskningen går framåt och nästa år ska man börja testa bland annat är Ghana ett av testländerna om det kommer att fungera att vaccineras mot Malaria, då det har hittats ett vaccin. Jag hoppas verkligen att det kommer visa sig att det är möjligt! Även om barnen som fått malaria överlever kan dom ofta få men för livet som hindrar dom i framtiden medans för min del den enda påverkan det har är att jag inte får ge blod i framtiden!

And of course I got malaria! The day before yesterday I felt feverish during the day and since I had felt the same way for 15 minutes on Monday, I got suspicious! So, in the afternoon the guy we live with took me to the hospital to get a blood test. 20 minutes after the blood test you got your result! After that I got a shot in my behind and a bunch of medicine. In the evening I felt horrible mostly since I had had a fever I had not been able to eat anything during the day. Yesterday it was better since I had been able to eat but image that whatever you eat you feel like you will through it up again, at the same time you have eat to be able to take your pills that will make you feel better and by feeling better you will be able to eat! A circle that felt impossible to enter that night! But yesterday morning I could finally force some food in me. So I will most probably be fine within a few days. Why it sucks the most was that we had planned to go to the Cape Coast this weekend, but now that is not happening. Will have to make that trip another time!

Here in Ghana 3,5 million people get malaria every year. For a grownup that can afford and has access to healthcare och discovers it on time it is not a big problem. The ones that it is the worst for are the children and especially children under five, it is said that every other minute a child dies because of malaria somewhere in the world. Horrible, but I read about it and it looks like research is moving along and next year they will start to test, with Ghana as one of the testing countries, if it will be possible to vaccinate people against malaria, since they have found a vaccine. I really do hope it shows that it will be possible. Even though a child survives malaria they often get damages that last for lives that could affect them in the future. But for me it only means I cannot donate blood in the future.

Likes

Comments

I fredags var det dags för mig att laga svensk mat till huset. Lyckades ganska bra måste jag säga, men saknade lingonsylten!
Sedan på lördagen åkte jag och min rumskamrat till den stora marknaden i Kumasi: Central Market eller Kejetia market som den egentligen heter . En sjukt stor labyrint, där du kan hitta det mesta. Det första vi gjorde var att växla pengar vid ett litet stånd (fortfarande sjukt fascinerande). För att sedan gå runt och titta bland alla tyger och all mat och allt man kan tänka sig. Runt själva central market är det fortfarande marknader så dit kunde man gå om man tyckte det var för trångt inuti själva marknaden, det vill säga om man hittade ut ur labyrinten. Sedan tog vi oss till shoppingcentret på vägen hem för att köpa lite nödvändigheter, typ mjölk, som ej går att hitta någon annanstans. Kvällen spenderades som vanligt med kortspel. På söndagen hakade jag och min rumskamrat på en annan av tjejerna vi bodde som skulle åka till en restaurang och käka lunch och sedan åkte vi till cultural center i Kumasi för att titta på hantverk och målningar. Sedan gick några stycken av oss till en bar på kvällen då det på måndagen var heldag på grund av ramadans slut, även om landet mest består av kristna.

On last Friday it was time for me to cook a swedish dinner for the people I live with. I succeeded pretty well I think except for not having "lingonsylt" there. Then on Saturday me and my roommate went in to the big market in Kumasi called central market or kejetia market. It's a huge maze and you can find almost anything. The first think we did was exchange money by a little stand(still super fascinating to me). Then we walked around to look at all the fabrics and the food together with everything else. Around the market itself there are still markets so you can go there if you think it is too crowded inside the actual central market and if you find your way out of there. Then we went to the shopping mall to buy some necessities such as milk which you almost can't find anywhere else. The Saturday evening we spent playing cards as usual. On Sunday one of the other girls wanted to go to a restaurant so we tagged along and had lunch there. After that we went to the cultural centre to look at all the handcrafts and art. In the evening some of us went to a bar since Monday was a holiday here because of Ramadan, although majority of people here are Christian.

Likes

Comments

På eftermiddagarna spenderar jag min tid på barnhemmet! Där bor det ungefär 60 barn, vad jag vet, i åldrarna 2 år upp till 23. Dom slutar inte bo där bara för att dom är vuxna(18 år) utan fortsätter att bo där då det är deras hem och har varit större delen av livet! Dom flesta barnen har kommit dit för att deras föräldrar gått bort och andra familjemedlemmar eller släktingar inte kan eller vill ta hand om dom. Dom lagar mat själva, tvättar själva och är otroligt självgående! Han som är ansvarig för barnhemmet gör inte så värst mycket vad jag har sett, men någonting gör han ju för alla barnen går i skolan och får mat, dock som barnen själv tillagar. Dom gör som sagt sin egen tvätt, det spelar ingen roll om du är 8 eller 15 år! Dom är som en stor familj, alla barnen bråkar då och då med varandra, lite tuffare än vad syskon hemma i Sverige gör dock, samtidigt som dom tar otroligt bra hand om varandra! Vissa av barnen är "riktiga" syskon också. Maten delas på hej vilt och dom äldre barnen hämtar dom allra minsta från skolan. Jag har nog aldrig sett barn som klagar så lite, i alla fall av vad det jag förstår! Det enda som har gett mig indikationer på att dom är föräldralösa var att en av deras första frågor var vad ens mamma och pappa hette och om dom kunde få se bild på dom.

Sedan är det rätt så uppdelat mellan killar och tjejer. Tjejerna hänger på ett ställe, killarna hänger på ett annat men framförallt så är det tjejerna och mest dom äldre tjejerna som lagar maten åt alla! Dom äldre killarna gör nog minst av alla på detta stället. Men dom flesta barnen är väldigt uppfostrade, när man är där på eftermiddagen så kommer barnen hem från skolan, i omgångar, så kommer dom flesta äldre fram och säger "good afternoon" och hälsar på en. Alla går på olika skolor och för vissa tar det 2 timmar att åka till skolan, men dom klagar inte, även om dom åker till skolan klockan 7 på morgonen och först är hemma vid 6, en själv hade ju aldrig i livet gjort det hemma i Sverige utan att ta varje chans för att klaga! Men dom här barnen vet och uppskattar skolan så mycket så det är okej och framförallt så vet dom inget annat! Självklart finns det ouppfostrade barn där också, som förra veckan när en av dom minsta tjejerna stod på ett bord och skrek, jag försökte fråga henne vad problemet var, hon fortsatte skrika och stod där i några minuter tills jag insåg vad hon sa vilket var "shut up". Men så blir det kanske när man blir uppfostrad bland och av 59 äldre "syskon"! Mer om barnhemmet kommer senare!

In the afternoons, I spend my time at the orphanage! There, about 60 children live, as far as I know, between the ages of 2 and 23 years old. They do not just leave there because they are adults (18 years old) but stay there as it is their home and has been so the majority of life! Most of the children have come there because their parents have passed away and other family members or relatives can not or do not want to take care of them. They cook themselves, wash themselves and are incredibly self-sufficient! He who is in charge of the orphanage does not do much what I have seen, but he must do something because all the children go to school and get food, although the children prepare it themselves. They are doing their own laundry, it does not matter if you are 8 or 15 years old! They are like a big family, all the children fight with each other from time to time, a little rougher than siblings in Sweden, while they are still taking incredibly good care of each other! Some of the children are "real" siblings as well. The food is shared between everyone and the older children pick the young ones up from school. I have probably never seen children complaining so little, at least from what I can see! The only thing that has given me indications that they are orphaned was that one of their first questions was what my mother and father were called and if they could see a picture of them.

It is quite divided between boys and girls. The girls are hanging in one place, the guys are hanging on another but above all it is the girls and the older ones who cook the food for everyone! The older boys probably make the least at this place. But most of the children are very well-behaved, in the afternoon, the children come home from school, in turns, most of the elderly arrive and say good afternoon and greet you. Everyone goes to different schools and for some it takes 2 hours to go to school, but they do not complain, even if they go to school at 7 o'clock in the morning and are home at 6. If this would be the case in Sweden in a bigger city, one would complain til the end of the world. But these kids know and appreciate the school so much so that it is okay for them and above all they know nothing else! Of course there are not just well-behaved children there, like last week when one of the youngest girls stood on a table and yelled, I tried to ask her what the problem was, she kept screaming and stood there for a few minutes until I realized what she was saying " Shut up ". But then it may be like that when you are raised among and by 59 older "siblings"! More about the orphanage will come!

Likes

Comments

Obroni - vit människa, det finns det inte många här förutom oss som volontärarbetar och några andra som volontärarbetar med andra organisationer och det är inte många. Detta leder till att man är ett spektakel när man går på gatan, barn kommer framspringandes och vill ta på en, det skriks från barnens sida "broni" från sidan av vägen för dom vill att man ska säga hej och vinka till dom då blir dom helt lyriska! Det är verkligen som man sett i bland på tv när folk har åkt till Afrika och barn springer efter en. Visst, vuxna här tycker också att det är kul men på ett annat sett! Dom vill gärna stanna en och prata med en, se om man kan någon twi, vart man kommer ifrån och då och då ta ett kort med en. Sedan självklart kan man höra obroni och massa skratt efter när man sitter på en tro-tro och uttalar sin hållplats, vilket man uppenbarligen gjort fel! Bästa upplevelsen var fortfarande när jag och en annan volontär var på väg till dagiset på morgonen och en pojke med sin mamma gick förbi och precis när dom var en meter framför oss så tittade ungen upp och pekade med rak arm på oss och sa till sin mamma helt utan hämning medan den fortfarande stirrar på oss: Look at the obroni! Mamman började skratta då vi också brast ut i asgarv! Igår vart jag även fotoobjekt under vår tro-tro färd, då mannen bakom mig satt och tog en miljon bilder på mitt bakhuvud (se bild). Lite visste han att en annan obroni tog bild på honom när han gjorde det! 😂

Obroni- white people, there are not many white people here except for us volunteers and other volunteers from other organisations and those are not that many. This leads to one being quite a spectacle when walking in the streets, children running up to you wanting to touch you, shouting "broni" from the side of the road because they want you to wave and say hi, which makes them really excited. It really is as you have seen it on television when people have visited Afrika and children run after you. Of course grown-ups think it is fun too, but in another way. They really want to stop and talk to you, see if you know some twi, where you come from and from time to time take a picture with you. Then you can also hear obroni with a bunch of laughters after it when you are on a tro-tro and pronounce your stop, which you obviously did wrong! Best experience was still when me and another volunteer were on our way to the day care and right when a mother and her child past us by they child looks up and points with a straight arm at us saying to the mother: Look at the obroni! Whilst still staring at us. The mother and us started laughing simultaneously! Yesterday I also became a photo object when riding the tro-tro when a man took a million pictures of my back head (see photo). Little did he know there was another obroni taking a picture of him. 😂

Likes

Comments


Helgens två höjdpunkter var en utflykt till Lake Bosumtwi igår och landlags kamp mellan Ghana och Etiopien i fotboll idag! Igår åkte vi med tro-tros, som jag nu har lärt mig att det stavas, till en liten by nära sjön och sedan vidare med en taxi ändå fram! Vår taxi-chaufför var väldigt vänlig och guidade runt oss vid sjön! Vi drack och åt varsin kokosnöt och när det var dags att åka hem så visade det sig att taxi-chauffören skulle åt vårt håll så han körde oss hela vägen hem. Måste säga att det var värt dom 10 kronorna för tro-tron vi åkte dit i, i 40 minuter gav ordentligt med träsmak där bak! Sedan tog vi en promenad runt där vi borde och köpte mat. Då smakade jag på den fantastiska delikatessen Banku 🤢 Haha, inte min kopp av te! Mer om ghaneansk mat får komma senare! Sedan spenderade vi kvällen med kortspel tills vi åkte till en bar och hängde där!

Söndagen började med en sovmorgon till 10, sedan en promenad för att köpa lite mat, innan det bar av till Kumasis arena för att titta på landskampen mellan Ghana och Etiopien. När vi väl hittat platser och satt oss ner, förresten en biljett kostade 10 kronor, så började det spöregna i 15 minuter! För min del var det rätt så skönt då temperaturen sjönk ordentligt, vilket behövdes för förmiddagen var otroligt varm! Efter regnet så började matchen och stämningen var på topp då Ghana vann med ungefär 4-0, jag tappade räkningen efter ett tag! Betydligt mer aktiv publik än när man är på match hemma i Sverige! Sedan bar det av hem igen och efter att temperaturen sjönk lyckades jag dessutom få den största aptiten jag har haft sedan jag kom hit, då det typ är för varmt för att äta lagad mat! Men nu med massa mat i magen är jag laddad inför en ny vecka med ännu flera upptäckter!

This weekends two highlights were a trip to Lake Bosumtwi and a football game between Ghana and Ethiopia. Yesterday we went with tro-tros, as I have now learned it is spelled, into a small town near the lake and then the rest of the way by taxi! Our taxi driver was very friendly and guided us by the lake! We drank and ate a coconut each and when it was time to go home it turned out that the taxi driver was going in our direction, so he drove us all the way home. Must say that it was worth the 10 crowns because the tro-tro we went there with for 40 minutes made our behinds hurt a great deal! Then we took a walk around where we live to get some food. I then tasted the amazing delicacy Banku 🤢 Haha, not my cup of tea! More about Ghanaian food will come later! Then we spent the evening playing card games until we went to a bar and hung out there!

The sunday started with a sleep in morning until 10, then a walk to buy some food, before we went off to Kumasis arena to watch the international Ghana-Ethiopian game. When we had found seats and sat down, by the way a ticket cost only 10 Swedish crowns, it started to pour down for 15 minutes! For my part, it was nice because the temperature dropped a great deal, which was needed because the morning was incredibly hot! After the rain, the game began and the atmosphere was on top when Ghana won by about 4-0, I lost the count after a while! Significantly more active audience than when you are watching a game in Sweden! Then we went back home and since the temperature fell, I managed to get the biggest appetite I've had since I came here, because it's too hot to eat cooked food! But now with a lot of food in my stomach I'm charged for a new week with even more discoveries!

Likes

Comments

Nu har en hel jobbvecka gått, idag fick jag spendera dagen hemma då min mage flippa ur i natt, men det är redan bättre! Ikväll väntar en Canada middag då det är vad som händer varje fredagkväll, folk från dom olika nationaliteterna lagar en klassisk rätt från sitt hemland. Det ska bli mycket spännande och hur jag ska få till något svenskt här nere! Men det återkommer jag med.

Hur ser egentligen mina dagar ut här? Jag vaknar ungefär vid halv sju på morgonen, då äter jag frukost och laddar upp med vatten inför dagen! Sedan blir det en ungefär 15 minuter promenad till den stora korsningen där vi hoppade av bussen från Accra på söndag natten. Därifrån tar vi en "totro", det är en minibuss med platser för ungefär 15 personer som tar dig dit du vill, eller i alla fall en bit på vägen. Turen på morgonen tar ungefär en halv timma beroende på trafik! Sedan är det 5 minuters promenad så är vi framme på dagiset och alla barnen kommer framspringandes till oss om dom inte har lektion! Dessa barnen är så söta även om man inte alltid förstår vad dom säger, men dom pratar basic engelska! Vi leker, hjälper till på lektionerna och är med och ger barnen mat! Dessa barn är allt mellan snart ett år upp till fyra-fem år. Sedan efter att vi har fått lunch själva så är det dags för vilostund, efter vilostunden bär det av till barnhemmet, dit vi tar en totro igen. Där spelar vi spel med barnen och hänger mest med dom! Dom är otroligt självgående och tar hand om allt själva. Vid 5-tiden beger vi oss hemåt vilket innebär en till totro resa hem och igår åkte jag denna vägen själv! Då kände jag mig riktigt stolt, en första milstolpe här i Ghana 😂På vägen hem är man rätt så trött så då hoppar vi in i en Carpool taxi och åker istället för den 15 minuters promenaden! På vägen hem handlar man också det man vill äta för kvällen och om det behövs påfyllning på frukosten. Väl hemma vill man bara hoppa in i duschen då man oftast dryper av svett efter dagen och sedan blir det middag. Efter det har det blivit mycket kortspel och vid 10-tiden går dom flesta i huset och lägger sig! Nu ser jag fram emot helg och att magen kommer på banan igen.

På bilderna är det vårt hus och hur vi bor!

Now, a whole working week has gone by but today I had to stay at home since my stomach acted up this but is already feeling better! Tonight is Canada dinner, this is what happens every Friday, people from the different nationalities cook something from their home country. Will be very exciting to see what Swedish speciality I will try and make. I will get back on that one!

So, how do my days here actually look like? I wake up at around 6:30 and eat breakfast and load up on water! After that it is a 15 minute walk to the junction where the bus from Accra let us off on Sunday night! From there we take a "totro", which is a minibus fit for approximately 15 people that takes you where you want to go or a bit on the way at least. The ride in the morning usually takes around 30 minutes, depending on traffic. Then it is another 5 minute walk and we arrive at the daycare and the children come running towards us unless they are in class. The children are so cute, even though we not always understand what they are saying, but they speak basic English so most of the time it is fine. Here, we play with them, help out in class and help feed them. The children here are everything from almost a year old to four-five years old. After we have had lunch it is nap time and then we go to the orphanage by totro. Here we play games and hang out with the children! They are very self-driven and take care of everything on their own! At around 5 we go back home by totro and yesterday I made this trip on my own which was a big milestone in my stay herein Ghana! On the way home we are usually very tired so instead of walking the 15 minutes home from the junction we take a carpool cab back to the house! On the way home we also make sure to buy food for dinner and breakfast! Once we are home the only think you really want to do is to take a shower since you are dripping in sweat after the day! After that it is dinner time and then we usually play a lot of card games and at around ten a lot of the people go to bed. Now, I am looking forward to the weekend and that my stomach will start working fully again!

In the pictures you see how we live!

Likes

Comments

Mina tre första dagar har varit mycket! Det har varit varmt, det har regnat och det har varit mycket nya intryck! Jag kom till Kumasi klockan 3 på måndag morgon efter en 4 timmars bussfärd från Accra! Det första som hände på flygplatsen när jag blev upphämtad var att jag inte hade några Cedis(ghanas valuta) och växelkontoret på flygplatsen hade stängt... då tänker man ju som svensk att man är körd, men nej nej! Man går helt enkelt ut på gatan och växlar istället, en sån grej! Sedan upptäckte jag under bussresan att det gillas att tuta i detta land, inte bara när det nästan händer någonting utan helt enkelt bara för att säga flytta på er här kommer jag! Eftersom det var kolsvart ute hann jag inte se så mycket av landet, men lite sömn mellan tutningarna och dom gigantiska farthindrena lyckades jag få till. När vi väl var framme med bussen så var det en 15 min promenad till huset där jag nu ska spendera sex veckor. Eftersom jag kom fram mitt i natten orkade vi inte sätta upp mitt myggnät och framförallt för att inte störa mina två roomies. Jag lyckades ta mig igenom natten utan myggbett och även fram tills nu, tror inte myggen gillar mig här nere för hemma brukar jag bli sönderbiten!

På bilderna ser ni dom andra volontärerna och bilder från barnhemmet och dagiset vi jobbar på 🇬🇭

My three first days have been a lot. It's been very warm, it has rained and there have been a lot of first impressions! I came to Kumasi at three on Monday morning after a 4 hour bus ride from Accra. The first thing that happened at the airport when I was picked up was that I did not have any Cedis(Ghanaian money) and the exchange office was closed... as a Swede at this point you think you are screwed, but no no! What you do is just go out on the street and exchange your money there instead, imagine that! Then, during the bus ride I discovered that they like honking here in this country, not just if something is about to happen but just to say get out of the way I am coming through! Since it was pitch dark outside I did not see much of the country, but I managed to get some sleep in between the honkings and the gigantic speed bumps. Once we hopped off the bus it was a 15 minute walk to house were I now will be staying for 6 weeks. Since I arrived in the middle of the night we did not want to put up my mosquito net because it would disturb my two roomies! I managed to get through the night without any mosquito bites and also until now, I don't think the mosquitoes here like me because back home in Sweden they eat me for breakfast!

In the pictures you can see the other volunteers and pictures from the orphanage and the daycare where we work 🇬🇭

Likes

Comments