View tracker
View tracker


Mixa ihop krossad ananas och frysta mangobitar, tillsätt vatten för rätt konstistens :-)

Likes

Comments

View tracker

Vissa kanske anser att du blir förälder bara för att du får ett barn, men enligt mig är det inte riktigt så enkelt. Du blir inte förälder bara för att du har haft sex och blivit gravid alternativt gjort en kvinna gravid. Föräldrarollen handlar om ansvar och är något riktigt värdefullt som du bör göra dig förtjänt av. För jag lovar dig, det kommer en dag då ditt/dina barn växer upp och kommer ifrågasätta din roll som förälder. Det är barnen som i slutändan värderar dig som förälder och då gäller det att kunna ge en förklaring till varför du gjort dina val i livet. 
 
Som jag nämnde tidigare så innebär föräldrarollen ett ansvar och inte vilket ansvar som helst. Det handlar om att vara en av de viktigaste personerna i ditt barns liv, att finnas där oavsett vad som händer. Det handlar om engagemang, uppfostran och stöttning. Jag ställer mig ofta frågan, varför skulle någon inte vilja vara det bästa för sitt barn? Men tyvärr så förekommer det idag ett helt hav av halvt eller helt frånvarande föräldrar, statistiskt sett mest män och då undrar jag, hur är det möjligt att vilja välja bort sitt eget kött och blod? Hur kan man vara så fri från självinsikt och rannsakan? 
 
För att du ska kunna få tillbaka något av ditt barn så krävs det att du varit en bra förälder. Vad som är en bra förälder har självklart inget generellt svar utan är en subjektiv upplevelse. Det handlar om att barnet upplevt dig som en bra förälder. Egentligen handlar det om något så enkelt som villkorslös kärlek, att barnet känt att du funnits där och stöttat när det behövts. En bra förälder ska bry sig på riktigt.
 
Du behöver inte ha gjort de bästa valen i livet, men du ska kunna förklara varför du gjort som du gjort. Min mamma har inte på långa väger tagit de bästa besluten jämnt men jag anser ändå att hon varit världens bästa mamma. Det beror på att hon gång på gång visat sin kärlek till mig och min syster och jag vet att hon alltid försökt. Hon har kämpat för oss och ingen annan. Hon har funnits där och stöttat när det behövts. Hon har varit en trygghet för oss även om inte alltid omgivningen varit trygg. Ju äldre jag blivit desto mer har jag förstått och jag tror att i takt med att du växer desto mer värderar du dina föräldrar efter hur det är och har varit. 
 
Nu när jag själv har barn så förstår jag mer. Det finns ingen kärlek som är mer överväldigande än den man känner för sitt barn. Eller iallafall bör känna, om man är en normal människa. Jag tror inte att det är möjligt att älska någon mer än man älskar sina barn. Jag vill göra allt för Vera och jag känner en oerhört stor rädsla att det ska hända mig någonting av den enkla anledningen att hon behöver mig. Och rädslan för att det ska hända henne något ska vi inte ens tala om, den är totalt obeskrivlig. Ditt barn borde helt enkelt vara det absolut bästa som hänt dig, det mest värdefulla du har.
 
Det jag vill ha sagt är helt enkelt att ingen kan ta föräldrarollen för givet utan det är något du bör förtjäna. Och det finns inga godtagbara ursäkter i världen för att inte ha tagit sitt ansvar som förälder, utan det är något man bara gör, iallafall försöker så gott man kan.
 
Jag och mamma
 
 

Likes

Comments

Tänkte skriva ett inlägg om vad jag upplevde som det sämsta respektive det bästa med att vara gravid. Det sämsta var att inte kunna träna som förut, att behöva gå på toaletten exakt hela tiden (jobbigast på nätterna), att inte hitta en bekväm sovställning, att känna sig otroligt osexig och klumpig. att inte kunna ta en öl eller ett glas vin, att behöva sova med BH (behövs dock fortfarande eftersom jag ammar), att vara så otroligt trött fysiskt hela tiden och att inte kunna köpa fina kläder.
 
Men såklart fanns det även bra saker med att vara gravid, det bästa med att vara gravid var att ha någonting att se fram emot och räkna ner till, att få undra vem den där personen i magen faktiskt är, att känna sparkarna i magen, att förbereda inför ankomsten med shopping, planering osv...
 
Jag upplevde egentligen aldrig graviditeten som jobbig, däremot tyckte jag inte det var särskilt kul att vara gravid. Jag hade väldigt få krämpor och gick inte upp alls mycket i vikt. Jag själv tror att det till viss del har att göra med att jag var så pass ung. Jag hade med andra ord väldigt tur, men som jag sa tidigare så tyckte jag inte att det var speciellt roligt mer än i början, vilket jag tror till största delen beror på att större delen av mina intressen inte passade med att vara gravid. Sista halvan av graviditeten kändes därför bara som en enda lång väntan och jag fick inte möjlighet att utveckla mig själv på det sätt som jag är van vid. Jag brukade alltid ha flera saker på gång och jag engagerade mig i tusen saker, men under graviditeten hade jag nästan inget annat att göra än att förbereda för Veras ankomst. Det gjorde mig rastlös och frustrerad inombords vilket gjorde mig ganska deppig. Nu när jag inte längre är gravid känner jag mig mycket gladare och full av motivation.
 
Jag vill väldigt gärna ha fler barn, iallafall två till, men just nu känner jag inte för att vara gravid igen, men jag vet att jag kommer känna annorlunda om ett par år. Dessutom tror jag att allt kommer gå mycket snabbare med andra barnet eftersom man redan har ett barn att fokusera på. Allt kommer antagligen gå mycket enklare också eftersom jag redan varit med om det en gång, det vill säga jag har erfarenhet sen innan. Just nu vill jag bara fokusera på Vera och se henne växa upp samt hitta tillbaka till min kropp och mitt liv, men i framtiden vill jag absolut ha fler barn, men som tur är så finns det förhoppningsvis tid för det.
 
Bild på mig i vecka 40
 
 

Likes

Comments

Nu är det bara ett fåtal timmar kvar av 2015. Det har minst sagt varit ett riktigt händelserikt år, bland annat har jag genomgått en graviditet och fått världens finaste dotter. Tänk om jag hade vetat det vid samma tidpunkt förra året? Några dagar innan jag plussade flyttade jag & Daniel in i vår egna lägenhet, en riktigt fin tvåa på 77 kvm. I juli var vi i Turkiet, vilket var riktigt mysigt. Under året har jag jobbat en hel del, jobbat med föreningen, engagerat mig politiskt osv. Jag är nöjd med 2015, även fast det är många saker jag saknat. 
 
Det jag har saknat mest är träningen. I början av året så satsade jag och Daniel väldigt mycket på träningen och vi hade precis kommit igång ordentligt när jag plussade. När man inte längre kan träna fullt ut och göra allting så tappar man lätt motivationen så därför blev det inte så mycket träning resten av året. Jag tränade ju mycket gymnastik och satsade mycket på min vighet och det är ju någonting som inte går att göra när man är gravid. Så ett av mina mål inför 2016 är att komma igång med träningen på riktigt igen och bli lika vig som jag var innan. Jag vill även hitta tillbaka till gymnastiken och utveckla mig ytterligare. 
 
Det är ingen idé att ge sig själv nyårslöften eller sätta för höga mål inför det nya året. När jag var yngre så gav jag inga nyårslöften, däremot satte jag alltid upp "mål" inför det nya året, mest för att motivera mig själv, men i år tänker jag inte sätta upp massa mål som jag kanske ändå inte hinner genomföra eller klara, utan istället ska jag ge mig själv realistiska mål för att göra det kommande året så roligt som möjligt. Jag ska till exempel satsa på att klara stilla salto inom träningen och som jag nämnde tidigare bli minst lika vig som jag var innan, jag ska även börja satsa på skådespeleriet igen och försöka hinna göra en del statist/filmroller. Jag ska klara mina kurser inom ekonomprogrammet, se min dotter utvecklas under sitt första levnadsår och ha så roligt jag bara kan tillsammans med Daniel. Det viktigaste för mig är inte vad jag gör utan att jag gör någonting. På nyårsafton 2016 vill jag kunna titta tillbaka på året och se att jag faktiskt åstadkommit någonting, att jag har utvecklats och bidragit med något meningsfullt. 
 
Lite av 2015 i bilder. Glöm inte följa mig på instagram @corneliacheer
 
 
 
 
 

Likes

Comments

Jag hade väldigt tur under min graviditet, eftersom jag endast gick upp totalt 7-8kg och det enda som växte var magen. Trots det så vägde Vera 4445g och var 53 cm lång så hon var mycket större än vad vi förväntade oss. Jag räknade med en bebis på ca 3000g eller lite mer. 

Under graviditeten åt jag i stort sett som vanligt, men inga supermängder. Jag tror att det är viktigt att inte skylla sitt matintag på graviditeten på så sätt att man tänker att "men jag är ju gravid, jag kan äta det här" osv. utan försöka äta som man gjorde innan alternativt nyttigare samt inte sluta röra på sig. I slutet hade jag dock till och med svårt för att gå promenader men jag tvingade ändå mig själv att gå kortare sträckor för det kändes inte bra att kroppen skulle sitta still helt och hållet. 

Sen får man inte glömma att alla har olika förutsättningar, olika kroppar osv vilket innebär att vissa går upp lättare i vikt, påverkas mer av gravidhormoner osv. Som tur är har jag svårt för att öka i vikt vilket jag är otroligt tacksam för. 


3,5 dygn efter förlossningen 


6 dagar efter förlossningen


En vecka efter förlossningen 

Likes

Comments

Nu är namnet officiellt bestämt. Vår dotter heter nu Vera Alice Lilly Hallbom 

Likes

Comments

Här kommer min förlossningsberättelse, med vetskap om att den är väldigt rörig. Jag hade ingen tidsuppfattning under förlossningen och i slutet var jag knappt vid medvetande pga ingen sömn eller mat på cirka ett dygn.

 

Den 11 november runt klockan 19.00 började jag få lite känningar. Det var dock väldigt oregelbundet och kändes inte direkt som värkar. Slemproppen hade troligtvis börjat släppa i omgångar under dagen, vilket gjorde att jag anade att något var på g. Senare på kvällen började värkarna bli lite mer tydliga. Vi gick och la oss runt 22.00 och jag ligger och trycker i Daniels hand varje gång jag får en värk. Daniel börjar klocka värkarna. Jag tycker inte att de känns så starka och jag gissar på att de endast är cirka 30 sek långa. Tillslut säger han att de kommer med cirka 3 min mellanrum och håller i sig cirka 60-90 sekunder. Jag har dock svårt att tro det då det inte känns som det stämmer. Daniel ringer förlossningen och de säger att vi kan komma in. Vi tar en taxi och är framme på förlossningen cirka 02.30.

 

Vi får ett rum och CTG kopplas på i cirka 30 min. Allt ser bra ut. Barnmorskan kommer in för att kolla hur öppen jag är, vilket hon säger är 2,5-3cm. Det innebär att förlossningen är på gång och vi kommer få stanna. Hon föreslår att jag ska ta ett bad vilket jag gör. Jag sitter i badet och tar värkarna, vilket går väldigt bra. Daniel vill också bada ;). Jag hoppas att badet ska göra att jag öppnar mig snabbare. Daniel försöker få mig att äta lite choklad eftersom jag inte ätit sedan lunchen dagen innan. Jag sitter i badet i cirka en timme och vi går sedan tillbaka till rummet. Får förslaget att sitta i en av fåtöljerna för att ta värkarna, provar det men tycker inte om det. Försöker gå lite med gåstol varvat med att sitta eller ligga på sängen. Daniel fortsätter tjata om att jag ska äta men jag vägrar eftersom jag mår illa.

 

CTG kopplas på igen. Ett personalbyte görs och den nya barnmorskan kommer in för att känna hur öppen jag är. Klockan är cirka 8.00 på morgonen. Hon säger då att det verkar ha gått tillbaka då hon endast tycker att jag är öppen cirka 1 cm. Detta ger ett riktigt bakslag och jag tappar motivationen helt… värkarna känns mycket värre nu men jag har inte öppnat mig något alls, utan istället gått tillbaka. Daniel försöker fortfarande få i mig mat, men jag kan verkligen inte äta. Jag försöker istället få mig festis mellan varje värk. Han håller mig i handen under värkarna och finns där hela tiden.

 

De föreslår att de ska ta hål på hinnorna för att få förlossningen att få framåt. Vi tvekar först och föreslår att jag ska äta frukost först med tanke på att det kommer innebära kraftigare värkar och jag har ingen energi i kroppen. Vid 9-tiden kommer de in med en macka som jag successivt försöker få mig men det går dåligt. Vi inser att enda sättet för att få det att gå framåt är att ta hål på hinnorna så att vattnet går. Alternativet är att vi får åka hem igen och vänta ut det. Daniel frågar personalen om jag verkligen är i skick för att klara av att föda då jag redan här är helt borta och orkeslös. Barnmorskan svara att det inte är några problem, att kroppen klarar det.

 

 

Så vi bestämmer att vi ska ta hål på hinnorna, vilket dem gör. Lite vatten rinner ut. Samtidigt placeras en elektrod på bebisens huvud för att hålla koll på hjärtljuden. De är en aning snabba och bebisen har även bajsat i fostervattnet vilket tyder på en stressad bebis. Jag tycker det är jobbigt att behöva ligga ner under värkarna och vid varje värk känns det som att det kommer ut en flod med vatten. Jag minns att jag frågade flera gånger om inte vattnet kunde ta slut därinne för det kändes verkligen som det kom ut flera liter. Jag ber att få prova lustgas men de tycker jag ska vänta med det tills värkarna är värre.

 

När de sedan känner hur öppen jag är igen så har det inte alls gått så mycket framåt som de hade hoppats. Jag är endast öppen cirka 2,5 cm, men jag har verkligen jätteont nu. Jag tjatar om att jag vill prova någon annan bedövning, jag har endast använt vetekudde hittills. Jag föreslår akupunktur eller TENS, och de säger att de ska hämta någon som kan sätta akupunktur. (TENS verkar de inte ha tillgång till). Det dröjer dock ett långt tag innan jag får akupunkturen och jag tycker inte att det hjälper något alls, men jag hoppas det kan få mig att slappna av lite mer så att förlossningen ska gå framåt.

 

De föreslår nu att jag ska få värkstimulerande dropp för att jag ska öppna mig fullt. Detta skrämmer mig eftersom jag tycker att jag har tillräckligt ont nu och bara tanken på att de ska bli ännu värre är hemsk. Jag börjar överväga smärtlindring. Eftersom vi inte har några andra alternativ och jag har slutat bry mig så är det detta som görs. Under tiden försöker Daniel fortfarande få i mig vätska men jag har nu börjat spy upp den vätskan jag har i kroppen. Jag får därför även koksaltlösningsdropp pga att jag inte har någon vätska eller energi kvar i kroppen.

 

Det värkstimulerande droppet börjar med ca 20 ml, vilket tydligen i slutet hade ökats ända till 120 ml, något som jag som tur var inte var medveten om då. Nu är värkarna riktigt hemska och jag är nära på att skrika efter epidural men kommer på mig själv med att jag först ska prova lustgas. Nästa gång personalen kommer in ber jag att de ska visa hur den funkar. Jag provar sedan lustgas men kan inte bestämma mig för om jag tycker den hjälper eller inte, kanske pga att värkarna hela tiden blir starkare. Jag blir mer beroende av lustgasen ju starkare värkarna blir. Då och då blir jag illamående och måste spy men det kommer knappt upp något. Jag ligger sedan i sängen i något som känns som en evighet och försöker ta mig igenom alla värkar med lustgasen och värmekudde på magen och vid varje värk fortsätter det att komma ut vatten. Daniel finns hela tiden bredvid, påminner mig om att andas och andas med mig, men det är omöjligt att andas nu, det gör för ont. Jag skriker och gnyr i lustgasmasken och kan inte ha den för länge för då blir jag alldeles yr och spyr.

 

Jag har sedan på ganska kort tid öppnat mig till 7 (!!!) cm. Hör Daniel säga ”Hör du, du är öppen 7 cm” och jag får äntligen tillbaka lite motivation eftersom jag vet att det snart är över. Ganska snart efter detta börjar jag känna krystvärkar. Vid varje värk vill jag nu trycka på och det är omöjligt att inte göra det. Jag säger ”Jag känner krystvärkar nu” och barnmorskan ser att jag vill trycka på.

 

Jag har sedan inget minne av hur lång tid det är emellan att jag är öppen 7 cm tills det att jag får börja krysta men helt plötsligt hör jag någon säga att jag får trycka på. Krystvärkarna var otroligt läskiga när de väl kom men jag upplevde det ändå som skönare att få börja hjälpa till och på så sätt hantera värkarna. Så tillsammans med Daniels peppande och hejande så krystar jag och för varje krystvärk kommer huvudet lite längre ner. Jag minns att jag undrade hur många krystningar det skulle ta innan huvudet var ute för det kändes som en evighet, som att det inte hände något trots att jag tryckte på som bara den. Såhär i efterhand är jag glad att det tog ett tag eftersom det minskar risken för att spricka. Barnmorskan höll hela tiden emot med en varm våt handduk. Daniel guidar mig och motiverar mig att ta i vid varje värk.

 

Jag hör sedan någon säga ”En värk kvar och sen är ni föräldrar” och då dröjer det jättelänge innan värken kommer, jag försöker automatiskt att trycka på ändå men det går inte. Barnmorskorna försöker tvinga fram en sista värk och tillslut helt plötsligt är hon ute. Jag börjar direkt gråta och skratta och känslorna bara väller över mig. Hon är ute. Jag klarade det. Jag får upp henne på bröstet direkt och det är det mest fantastiska ögonblick jag någonsin varit med om.

 

Daniel klipper navelsträngen och moderkakan kommer tillslut ut efter att barnmorskan tryckt lite på magen och jag hostar till. Det kändes inte ens. Jag behövde heller inte sy någonting eftersom jag endast fick två lindriga bristningar som skulle läka av sig själv. 

Likes

Comments

De allra flesta människor har nog känt ångest över ekonomi någon gång. (Ja förutom dem som i stort sett har obegränsat med pengar, vilket är en väldigt liten andel människor.) Att känna ångest över pengar är inget konstigt, med tanke på att allt i samhället kretsar kring just pengar. Det är svårt att komma på något som inte går att koppla till värdet av pengar. Nej, pengar löser inte alla problem, men den tråkiga sanningen är tyvärr att det löser väldigt många problem som en människa kan råka ut för, kanske lite för många ibland.

 

Det som jag däremot vill poängtera är att det är skillnad på att känna ångest eller press över sin ekonomi ibland och att känna det jämnt, det vill säga att ha en ständig ihållande stress och ångest över just pengar. Ordet pengar är laddat med ångest. Ekonomi överlag är något som ofta ligger till grund för att människor mår psykiskt dåligt under en längre tid. Ekonomi är ofta orsaken till självmord. Är det bara jag, eller tycker ni inte att det är väldigt sorgligt att pengar är så betydelsefullt i samhället och i våra liv?

 

Jag själv har växt upp med negativa känslor kring ekonomi och pengar. För mig har det alltid handlat om att kämpa alldeles för mycket. När det dykt upp saker som kostar så har jag alltid varit ovetandes när det gäller möjligheten att kunna betala eller inte. Jag minns hur vi letade och skrapade ihop småpengar från alla jackor och väskor vi kunde hitta hemma bara för att kunna gå och köpa mat. Nu är jag vuxen och självständig, men ångesten över ekonomi förföljer mig ännu. För en person som växt upp helt utan pengar så krävs det lite mer för att ta sig ut i vuxenvärlden. Man har liksom inte fått samma möjligheter av föräldrarna. Man saknar liksom några av de viktiga byggstenarna, t.ex. körkort, sparpengar, möjlighet att bo hemma längre och spara ihop pengar, ekonomiskt stöd osv.

 

Ångesten kan uttrycka sig i flera olika former och på olika sätt. Det kan exempelvis vara så att en avgift eller kostnad på en sådan liten summa som 100kr kan skapa ångest, eller att man verkligen inte vill bli hemskickad från jobbet 15 min innan man egentligen ska sluta för man vill inte förlora lön. Det kan också vara så att man blir alldeles för stressad när det gäller att ta körkort och påverkas för mycket av ekonomin. Istället för att fokusera på lärandet och körkortsutbildningen så lägger man fokus på hur mycket pengar man kommer att förlora samtidigt som man har en oro över att inte ha råd att fortsätta utbildningen eller att inte ha råd att köra upp flera gånger ifall man inte klarar det direkt. Detta är exempel på ångest som kan bli riktigt farlig under en längre tid, eftersom att den tar över alldeles för mycket fokus och energi från det dagliga livet. Den energin behövs till annat. Det är inte meningen att man ska behöva pussla med pengarna för att de ska räcka till, att ständigt behöva planera och prioritera på ett väldigt ångestfyllt sätt. Självklart är det vanligt att människor behöver planera och prioritera sin ekonomi, det gör ju alla på ett eller annat sätt, men man ska inte behöva prioritera om man ska få äta mat en månad eller inte. 

Likes

Comments

Livet är inte självklart, inte på något sätt. Jag har under hela min uppväxt dagligen påmints om detta genom olika händelser och motgångar. Jag tror att alla människor egentligen är medvetna om att ingenting är självklart, att vi inte kan ta saker för givet, ändå så är det så otroligt vanligt att folk gör det. Hur kommer det sig att vi trots denna medvetenhet inte riktigt förstår allvaret?

Hur vi ser på och värderar livet har ju självklart sitt ursprung i vår uppväxt, våra erfarenheter och individuella upplevelser. Beroende på vad vi varit med om så ser vi automatiskt på livet på olika sätt. Vi reagerar även olika på motgångar och problem som vi ställs inför. Jag har lärt mig att livet är som en berg och dalbana där du inte har den blekaste aning om vad som kommer runt nästa krök. Du kan egentligen inte förebereda dig för det är inte säkert att det faktiskt är på det sätt som du förväntat dig. Oavsett hur mycket du planerar och förebereder dig så kan livet byta håll helt plötsligt och du måste börja om från början. Felet som många gör är att de stirrar sig blinda på sin perfekt planerade plan som ligger på en alldeles rät och fin linje ända fram till målet. Den där räta linjen finns inte, den existerar inte överhuvudtaget. Om du lyckas följa planen in i minsta detalj utan att stöta på ett enda problem på vägen så är jag nästan säker på att du inte lever på riktigt. Det ska kännas att leva. Livet är kämpigt och det är lika bra att vänja sig. Samhället väntar inte på någon utan livet skyndar på för fullt och det kommer en dag då du upptäcker att livet susade förbi och kvar står du och inser att du inte hann med. ”Det är inte synd om dig, gör aldrig dig själv till ett offer”.

Ta inte för givet att du har hela livet framför dig, för det kan ta slut vilken sekund som helst. Ta inte för givet att du kommer att träffa någon att leva med, ta inte för givet att du kan få barn, ta inte för givet att du kan jobba med det du vill (även om du självklart aldrig ska ge upp din dröm, men var beredd på att det krävs fokus, engagemang och antagligen flera motgångar på vägen för att lyckas). Men det absolut värsta är att ta andra människor för givet. Du kan aldrig veta hur länge de stannar kvar i ditt liv, det finns inga garantier och därför är det så otroligt viktigt att kämpa för att hålla kvar personer som är betydelsefulla i sitt liv. Det är viktigt att ta reda på vad som egentligen är viktigt i ens liv och därefter lägga energi och fokus på rätt saker. Det krävs att man påminner sig själv dagligen eftersom det är lätt att vardagen tar för mycket från ens fokus.

För mig så kommer aldrig karriär, pengar, prylar eller liknande bli mer betydelsefulla än min familj och personliga relationer, vilket antagligen de allra flesta skulle säga. Det krävs dock att man verkligen förstår innebörden i detta och inte låter det ta upp för mycket av ens energi som man egentligen borde spendera på just de människor som är viktiga i ens liv. Jag säger absolut inte att det inte är viktigt att göra karriär, men livet handlar om prioriteringar och uppoffringar och det är därför viktigt att ställa sig frågan, vad är viktigt i MITT LIV? En sak har jag i alla fall lärt mig och det är att vi aldrig kan ta något för givet.

Likes

Comments