Hur många gånger har du fått ditt hjärta krossat?
Hur många gånger har någon lurat dig?
Hur många gånger har du känt att han är den rätte och sedan lämnade han dig?
Hur många gånger har du varit sömnlös? Och varje gång du stänger ögonen ser du minnen.
Hur många gånger har du berättat din historia?
Hur många gånger har du släppt in någon?
Hur många gånger har du tappat bort dig själv?
Hur många sorger att du genomgått?
Kanske du slutade vara dig själv när han lämnade. Då regnet kändes kallare mot din hy. Och du blev kyld.
Du hatar de gångerna du inte hatar honom.
Du hatar på din lilla kropp som inte gjort annat än att burit runt dig i snart 19 arma år.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Du ger mig tårar på min kind men som besatt kan jag inte sluta lyssna på dig.
Och kanske var det du som gjorde att jag aldrig mer kommer vara rädd för min egen död i allmänhet.
”För det ger mig tröst idag, tanken att det är just så. Även om min existens upphör i samma ögonblick som jag dör, om allt bara blir svart, ingen återfödelse, ingen ny dimension, så kommer jag att leva i varje tanke som tänks om mig just då. Om det så är en minut efter min död i en tanke hos min mamma eller om det är om 34 år när någon främling lånar min bok på ett bibliotek och funderar över vem var den där Kristian Gidlund egentligen, så kommer jag att finnas.” Kristian Gidlund

För man kan inte helt sluta existera, för om man finns i en tanke då finns man ändå. Visst måste det vara så?

Men kanske är det också därför jag så gärna vill vara bäst, bli ihågkommen, eller göra något bra, göra något rätt eller bara inte sluta upphöra.

Just nu är jag där, då ett stort prov hänger över mig. Mår illa, nervös och har en rädsla för att misslyckas. Min värld kretsar runt samma skit. Rädslan över att misslyckas över något som inte kommer spelar roll i framtiden.

Precis just då sätter jag på ditt sommarprat, Kristians sommarprat. Som jag gjort så många gånger förr. Första gången 2013. Gråtit, kommit till insikt och blivit tacksam.

Gråtit över all den sorg som finns i ditt liv. Insikt om att det mitt liv kretsar kring är likgiltig. Känner äntligen tacksamhet över allt jag har.

Fan va sorgligt det är att du inte kan utrycka dig mer. Du som måste vara en utav de klokaste personerna som besökt denna jord. Fan vad jag önskar att du var min vän. Jag älskar att lyssna på dig och läsa dina texter.

Likes

Comments

Inte för längesedan, inte förut, inte nyss trodde jag det
Jag andas
Andas
Haha det trodde jag aldrig
Trotts att mina anteckningar häromdagen löd:

Och där kom sammanbrottet
Baksmällan av lyckan
Ångesten letar sig igenom kroppen
Från ögonen rinner tårarna
Och ännu en gång ställer jag mig frågan om vad jag vill?


Den kommer, den finns där och bedövar mina mänskliga förmågor. Ibland river den isär mig, tar en liten bit av mig som jag aldrig kommer få tillbaka. Sårar mig mer än vad något annat kan göra.

Innan acceptans, dödade du mig inifrån och ut.
Men nu jag har lärt mig att ta dig i handen. Vi har varit ovänner alldeles för länge och inte släpper vi taget om varandra heller.
Men kanske är vi vänner nu, kanske kommer du aldrig mer strypa luften till mina lungor.
Kanske
Vandrar jag hand i hand med min ångest.

Likes

Comments

Dagboks utdrag:

Prov om tre dagar, Skriva ett tal i svenska, studentfest, träna, sova, äta. Skratta, leva. Stress, ångest. Samma sak, samma dag. Likadant.
Tills något stannar din vardag. Några läppar formar ord. Tom i blicken hör du dom. Du förstår ingenting. Orden har en meningen men fyller ingen. Tomhet, gråt, smärta, sorg. Något trycker över bröstkorgen men du förstår inte. Illamående letar sig upp till strupen. Klump i halsen och tappad balans. Orden hörs igen. Du ställer frågor som inte ens blir klara, du tappar ord, du tappar mening, du förstår inte. Chock, ett skrik, tårar, meningslöshet. Det gör ont
Detta är på riktigt, livet är på riktigt, döden är på riktigt.
Du fastnar i en bubbla där allt är dimma.
Existensen upphör. Alla meningar som fanns är bort blåsta. Vart tar allt vägen som en gång fanns, det som nu är borta. Alla de de där känslorna, alla tankarna, alla idéer och alla de där drömmarna.

För några månader sedan då livet gav mig en käftsmäll.

Likes

Comments

Jag har gått och blivit lycklig
Helt på egen hand
Utan kärlek
Bara kärlek till mig själv
Ville bara säga att jag gått och blivit lycklig
Till mig själv, jag är lycklig

Likes

Comments

Det är kallt, jag är kall
Kan någon värma mig, kan någon göra mig varm
"Du är kall"
Vet redan, visste, visste inte det innan, innan då jag var varm
Sakta frös jag, jag blev sten, stenhård is
Önskar jag var varm, men jag kan inte, är kall, för kall, blev för kall, för att jag aldrig mer ville vara varm mot stenhård is
Den frös mig och det är ingen som kan värma mig nu
Jag är kall

Likes

Comments

Trappa upp, hand i hand. Han drog henne in till sitt sovrum. Tilltro om att han menade det han sa, att hon var vackrast och den enda.

Trappa ned, ensam. Oförstående över att hon gett honom det enda han var ute efter. Inget annat än ett objekt.

Dummast i världen, blåst och korkad. Hur kunde hon tro på det han sa. Hur kunde hon tro på att han ville ha henne.

Hon vill aldrig mer vara den, som någon lätt slingra runt sitt lillfinger. Men bara en kort tid efter faller hon för samma spel, samma sak, samma han.

Varför skulle han vilja ha henne en andra gång? Det spelade ingen roll vad hon visade i skolan; långa uppsatser, talang att ifrågasätta och förstå. För hon kunde inte förstå att hon inte var mer än ett objekt för honom.

Någon annan som verkligen älskade henne, visade att hon verkligen betydde någonting. Men det satt kvar, hon skulle aldrig kunna lita på att hon var tillräcklig trotts alla ord. Den lyckliga resan var kort.

Trappan ned ensam, igen. Förkrossad över att hon inte räcker till, med sitt hjärta i någon annans hand som avvisar det. Hatet mot henne själv växer och tar över.

På väg upp från botten lyssnar hon på orden igen, om att hon är vacker. Kanske vara det bara ett plåster till hennes sår till en början. Men sedan föll hon igen. Lät honom komma in, litade.

Varför ekar det tyst? Hon konfronterar honom och fruktan blir till sanning. Än en gång stod hon där, omsprungen och förstod ingenting. Han som hela sommaren tittat på henne med något extra i blicken. Men som direkt gav upp när han fick det han ville ha.

Nu lovar själv att hon aldrig någonsin ska göra samma misstag, aldrig mer tillför tro sig till någon. Hon ska aldrig mera vara den som står kvar tomhänt.

Hon börjar se på ting så som livet format henne, han är inte han. Han är ett objekt precis som att hon inte är hon.

Blickar som möts, ord blir outtalade och det fanns något där som gjorde att hon föll, trotts sin syn på världen och dens moral. Men den skulle lära henne ännu en gång att det var inte hon, det var en annan, hon var bara objektet.

Aldrig mer skulle någon få hennes hjärta. Aldrig mer känna lyckaspirr aldrig mer känna sorgens smärta. Nu var hon hårdare än granit och sprickfri. Ingen skulle få komma in till hennes djup. Aldrig skulle någon få spräcka hennes hårda skal hon nu skapat. Ett objekt hårdare än granit.

Likes

Comments