"Varför ska du då flytta till Paris?" undrade morfar en julieftermiddag när jag hade försäkrat honom om att alla i mitt kompisgäng från klassen är lika trevliga som Isac. Isac hade varit hos oss över dagen och lyckades på några korta timmar göra ett väldigt bra intryck hos min morfar. Därav frågan.

Igår var en sådan dag när morfars fråga kändes extra relevant. Om han skulle ha ställt den klockan halv fem hade jag nog inte kunnat svara. För en kort stund var alla de anledningar som fick mig att lägga orimligt många timmar på att fylla i nästan lika många ansökningshandlingar som bortblåsta.

Om vi backar bandet började min dag med att jag sov flera timmar längre än vad jag har lyckats med de senaste veckorna. Tror att jag har någon slags inbyggd väckarklocka som börjar känna att det närmar sig den tid på året då det vanligtvis är dags att återgå till en någorlunda skolvänlig dygnsrytm. Men igår tog väckarklockan alltså onsdagsledigt. Därför vaknade jag en bra stund efter att mina systrars sommarlov hade nått sina slut. En bra stund efter att mina föräldrar hade gått till jobbet. Jag åt ensamfrukost lääänge och packade upp väskorna som hade stått orörda sedan jag kom hem från landet i söndags. Detta samtidigt som jag lyssnade på Miriam Bryants sommarprat.

Vid tretiden pallrade jag mig iväg till stan för att hinna titta lite i klädbutiker innan jag skulle möta upp Anton och Wilma. Det var egentligen inte särskilt mycket som jag behövde köpa, och det jag behövde köpa var ändå inte det jag ville köpa, jag kände bara ett extremt stort behov av att titta på kläder. Så det gjorde jag. Fick med mig två t-shirts hem. Var antagligen det absolut sista jag behövde, men de passade både plånbok och shoppingsug ganska bra. Egentligen hade jag tänkt passa på att köpa en present till värdfamiljen också, men när tiden inte räckte till fick t-shirt-shoppingen gå före.

Åkte vidare till Anton där vi hade bestämt att vi skulle ses och blev mött vid porten. Han hade tydligen glömt sina nycklar i husets gemensamma lokal när han spelade pingis där med sin lillebror, så dem skulle vi bara hämta först. Wilma var påväg, fick jag veta. Men när dörren slogs upp var det inte brorsan som öppnade. Istället stod nästan alla mina lika-trevliga-som-isac-vänner där. "Överraskning!" eller något annat klyschigt ropade de säkert. Jag minns inte riktigt. Jag hade fullt upp med att vara sådär löjligt förvånad som jag knappt trodde att jag kunde vara. Glad att jag har så fina vänner som dem!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Idag fick jag äntligen sommarlov. Förvisso hade jag knappt varit i skolan på en hel vecka, så det var egentligen ingen jättestor grej. Det kändes snarare konstigt att behöva komma tillbaka till skolan efter att ha fått tjuvstarta lovet lite. Det kändes konstigt att sitta i aulan och veta att det här var slutet på något. Början på något nytt. Det kändes konstigt att veta att inget "Vi ses igen i höst!" gällde mig. Plötsligt var jag inte längre en del av det som jag fortfarande vill kalla för min skola och min klass. Särskilt påtagligt blev det när jag gick för att lämna tillbaka min skoldator. Tegelstenen som alla mina vänner får behålla i två år till. Det är konstigt det där. Att något som jag under ett års tid har velat kasta i golvet plötsligt kan bli nostalgiskt. Hur gick det till?

Kortfattat kan jag säga att dagarna som lika gärna hade kunnat vara sommarlovets första vecka verkligen har gått i ett. Timmarna som jag spenderar med mina vänner har gått över till att vara fler än de jag inte gör det. Minuterna när jag inte har något särskilt planerat har nog aldrig varit så få. Och inte en enda sekund har ägnats åt att plugga. Såhär får livet gärna fortsätta ett tag till.

Likes

Comments

Idag fick jag mens. Jag satt där på skoltoaletten utan minsta lilla mensskydd i sikte och fick mig en ordentlig påminnelse om att jag borde hålla bättre koll på min menscykel. Efter denna lilla incident skrev jag ganska omgående ett kursprov i biologi, som visade sig vara mycket lättare än vad jag hade förväntat mig. Blev lite av ett antiklimax. 

Men faktum är att det inte är någon av dessa händelser som gör att jag kommer minnas torsdagen den fjärde Maj för resten av livet (eller åtminstone ett bra tag framöver). Faktum är att jag idag fick veta att det är klart. Jag ska flytta till Paris. 

Man kunde tycka att jag borde ha hunnit smaka på orden vid det här laget. Jag har trots allt sagt dem så många gånger att jag har börjat tappat räkningen. Ändå känns det lika märkligt varje gång. JAG SKA FLYTTA TILL PARIS!!! Återkommer när jag har fått smälta det lite. 


PoK

Likes

Comments

Igår klockan 17:00 fick jag det äntligen avklarat. Det som jag har planerat att göra i x antal månader, men som ändå inte har blivit av. Jag har skickat in min ansökan!!! Tror knappt att ni kan förstå hur skönt det känns. Jag läste på någon blogg att det var viktigt att skicka in den i god tid, så för varje dag som har gått har jag blivit mer och mer stressad. Utan att överdriva kan jag säga att jag vissa nätter har legat sömnlös och tänkt på de där förbaskade blanketterna. Blanketterna som hånfullt legat orörda på mitt skrivbord. Men nu är de borta! Ivägskickade ut i cyberrymden. Äntligen kan jag andas ut!

Likes

Comments

Nu har jag fyllt i alla papper som ska fyllas i. Skrivit alla brev som ska skrivas. Kontaktat alla gamla lärare som ska kontaktas. Jag är så gott som redo att skicka in min ansökan.

Kanske har jag lite väl höga förhoppningar med tanke på att jag startar en blogg redan innan min ansökan är inskickad. Kanske vill jag bara ha en ursäkt att börja blogga. Oavsett vilket sitter jag nu här med en blogg som är helt tom. Ett oskrivet blad. Vet inte riktigt vad jag ska göra av det.

Jag minns att jag hade en blogg i sexan. När jag tänker tillbaka på den vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Eller kanske bara skämmas. Så är det med mycket jag gjorde i den åldern. Mellanstadiet var inte direkt mina golden years om vi säger så. Kanske kommer jag om 5 år titta tillbaka på det här och känna precis likadant. Sannolikheten för det är nog ganska stor. Jag är nämligen en sån som tycker att allt jag gjorde för mer än ca 10 minuter sedan är extremt pinsamt.

Trots det ska jag alltså försöka ta tag i bloggandet igen. Om jag flyttar till Paris finns det väl inget som kan gå fel? Då kommer jag väl automatiskt få spännande och intressanta saker att skriva om? För att inte tala om de fantastiskt fina bilderna jag ska ta? Om inte annat blir bloggen ett sätt att skriva av mig. Så att mitt framtida jag kan gå tillbaka och se vad jag tänkte och kände just torsdagen den nionde mars år 2017. Om mitt framtida jag händelsevis skulle undra.

Likes

Comments