Det var antigen 29 eller 30 december 2009 som alltid började, det var då som ärret inom mig började växa som än idag inte är läkt. Det var en helt vanlig kväll på jullovet, jag satt i soffan med mamma och pappa som man gjorde. Helt plötsligt bröt helvetet lös och det var totalt kaos och mitt i allt stod jag. Jag minns så tydligt hur pappa tog tag i mammas telefon och rusade till badrummet med mamma hack i häl och jag minns att jag inte ville vara med när detta skulle ske. Jag visste och hade vetat ett tag, mamma hade träffat en ny man. Jag vet inte hur jag visste detta med jag hade mina misstankar för hon var så annorlunda och vad hon hade varit tidigare. Men hursomhelst så smög jag ner på undervåning och stod där och lyssnade på de. Skilsmässan var ett faktum.

Sedan den dagen har jag längtat att träffa någon som vill ha mig. Jag hamnade i skymundan av skilsmässan där det var nya personer som skulle in i mitt liv och helt plötsligt var jag ingen prioritet i varken mammas eller pappas liv utan det var de nya personerna. Därmed växte en längtan att få träffa någon som skulle ge mig uppmärksamhet och vara min prioritet.

Jag hade ett kort förhållande med en tjej under gymnasiet men det var inte jag, jag var inte ärlig mot mig själv eller den tjejen. För jag vill inte vara tillsammans med en tjej, jag vill ha en kille. Att tillslut erkänna för sig själv att man är bög är något av det största jag gjort för mig själv och det jobbigaste. Jag är tacksam att leva i en värld som allt mer blir öppen men även ett land där det är okej att vara annorlunda och homosexuell men så har det självklart inte alltid varit och det har varit en svår uppväxt.

Jag har varit desperat, för på och blottat mitt liv för så många människor i hopp om att någon vill ha mig. Alla dessa appar som finns idag har jag haft och om installerat för att man hoppas att den snygga killen man såg råkade svepa vänster på en och nu får man en nya chans att han kanske gör det. Men det är bara lögner för sig själv, för han kommer förmodligen inte svepa höger denna gång heller. Det har gått så långt att jag vill förändra mig själv för att folk ska vilja va med mig.

Jag är väldigt svag för kärlekslåtar och kärleksfilmer. Jag vill själv ha den där romantiska kärlekslutet som alla filmer har, men som aldrig händer i det verkliga livet. Det har fått mig att fundera på vad är kärlek egentligen? För mig handlar kärlek om att man ska vilja vara med någon för att den är den och inte någon annan. Så varför ska jag få förändra mig för någon?

Det har varit en lång väg att inse det och jag tänker inte ändra på mig för någon. För nu tänker jag fokusera på mig själv och ingen annan. Jag ska börja älska mig själv och bygg upp min självkänsla och självförtroende.

<3  

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hela kroppen stelna till när jag hörde ringsignalen och förstod att det faktiskt var min telefon som ringde. Jag tittade på displayen och en varm känsla fyllde min kropp, det var rekryteringsföretaget. Det har gått över en vecka sedan jag var på intervjun och nu har jag vakat i timmar på just det här samtalet. Jag svarade i telefon, förväntansfull som man är när man väntar på ett besked. Mitt försök att låta lugn och sansad var enligt mig ett ypperligt försök men det var tydligt att jag var nervös på vad kvinnan på andra sidan skulle säga.

Jag fick ett mail av företaget i förmiddags och de har tyvärr valt att gå vidare med andra kandidater

Tomhet, tomhet och återigen tomhet är det enda jag känner. Jag kommer knappt ihåg hur resterande av samtalet var förutom att jag hummade och tackade. Återigen har jag fått ett nej och en kylande känsla for genom kroppen. En likande känsla som man fick när man var liten och blev tillsagd på lågstadiet, att nu har man gjort något extremt dåligt och är värdelös. Jag avslutade samtalet och vill främst bara gråta, men hur kan jag göra det när jag går runt på coop och ska handla lite proteinfyllda produkter.

Jag vill skrika, sparka, slå, gråta eller bara ha någon nära som kan ta hand om mig. Men just nu finns inget, förutom tomhet. Jag är trött på att få dessa nej, vad är det för fel på mig? Jag har utbildningen, jag är en social och trevlig filur men okej mina betyg skulle kunna vara betydligt bättre. Fokus på universitet var inte betygen utan det var att få livserfarenheter och de bästa åren i sitt liv som jag kan titta tillbaka på när jag sitter där gammal och grå och ser tillbaka på livet. Samtidigt vet jag att det är inte mig det är fel på och när jag väl får ett jobb vill jag att det ska bli en grym match. Så nu när de valde bort mig så var vi tydligen ingen match utan det är bara att leta vidare!

Något som jag stör mig extremt mycket på är de vänner och familj som endast skriver det finns fler jobb där ute. Ja, och? Det vet väl jag också, jag är inte dum i huvudet. Ibland vill man bara ha lite empati av sina vänner och familj och inte något positiv feedback! Fråga hur jag mår istället, det visar mer på att du faktiskt bryr dig om mig och inte försöker peppa mig för just nu vill jag inte bli peppad! Kanske lite hårt men det är så jag känner men jag biter ihop skickar iväg ett hjärta på facebookchatten och låter det vara så. För att komma igen behöver man ibland ett break down vilket jag har nu och om några timmar blir det nya tag.

<3  

Likes

Comments

Du var bara en person till en början. Du hade dina sätt att vara, det var inget mer med det.
Dina sätt blev till dig, och du var inte längre bara en person för mig. Du var någon som jag kände. En person med många olika sidor. Sidor jag förstod och sidor som bara du förstod.

Men alla sidor av dig; blev sidor som jag ville förstå. Du var en imperfektion, som för mig blev perfektion.
Närvaron av dig var perfektion. Tid med dig var perfektion. Att få ha dig inom räckhåll var för mig perfektion. 

Likes

Comments

Likes

Comments

Vad är det som får en att tänka tillbaka och inse, inse att man saknar någon?
Att behöva ställa sig själv frågan varför jag inte såg allt de där då, som jag tycker mig se nu. Frågan är egentligen inte varför jag inte såg det då, eller kände det. För svaret är lätt. De gjorde jag, jag kände. 

Den frågan som jag ställer mig själv är varför det väcker känslor i mig nu efter de val jag gjort. De val som jag gjorde förut.  Varför gör en känsla att jag skyggar tillbaka när den är precis framför mig, men när avståndet finns där är den känslan inte läskig. Och det är då längtan kommer fram. När jag kan se förbi den rädslan.

Är närheten en blockad och avståndet gör att jag vågar? Inte vågar för någon annan utan för mig själv. Vågar att se en helhet som jag inte vågade se innan. Tänka de tankarna som innan gjorde mig rädd och jag inte kunde hantera. Är avståndet till en början en sorts flykt som sedan kommer ifatt mig. Kommer ifatt mig när jag börjar tänka tillbaka. Och som får mig att längta.

Är det att vara efterklok på avstånd?


Likes

Comments

Ibland, ibland är jag rädd för att vara ärlig. Ärlig mot mig själv, ärlig mot den fasad av självklarhet jag bygger upp. Den självklarhet som finns, den som är byggd av universums rationella och logiska samvete. Den säger mig att sluta tråna efter det som inte finns. Men varför vill jag vara din vän?

"Att vara en vän",
en vän för någon som först långsamt tryckt en sten i hjärtat på mig för att sedan inte förstå att det exploderats. "Att vara en vän" för någon som inte ser att den en gång hela stenen ibland förvandlats till små korn som river och gnager. "Att vara en vän" för någon som fick en att tro att allt var en lögn. Det är svårt, det ska inte förnekas.

"Att vara en vän" för dig, det hjälper mig. Det hjälper mig att förstå varför det gnager, varför jag en gång lät dig komma nära med stenen från början. Jag är din vän för att jag inte kan låta bli, jag kan inte låta bli att försöka förstå hur någons skratt och suckar leder till att ens hjärta sväller upp och blir varmt.

Så nu är jag ärlig, ärlig mot mig själv. Jag vill va din vän, för du får mig att förstå varför det gjorde så ont. Det kanske bygger på mina egna lögner, eller dina. Men ibland är en lögn det finaste vi har. Det är kanske en annan självklarhet.



Likes

Comments

Då var det dags för höstens plugg att starta, igen, för min del. När alla andra flitigt har studerat har jag skjutit upp, eller helt enkelt suttit bredvid och låtsas plugga. Alternativen att göra annat istället för att plugga har varit många, inte vettiga men många. Men nu var det dags för mig också. Tycker helt enkelt att den här kursen känns urtrist och motivationen är inte där den brukar vara. Tycker annars att hösten brukar känns lättsam när det gäller skolan, få komma tillbaka efter sommaren och få lite struktur. Sitta på biblioteket, se det bli höstmörkt utanför men fortfarande sitta kvar, dricka sitt efter-lunchen-kaffe, plugga lite mer och sedan få gå hem. Tyvärr finns inte den känslan alls nu, kanske kan bero på att jag inte fått in de rutinerna som brukar komma med att gå till skolan och sedan sätta sig ner efteråt. På ett sätt tror jag ändå att det kommer komma tillbaka så fort det blir lite mer tid i skolan, eller försöker i alla fall peppa mig själv att den kanske kommer snart. Måste ändå säga efter alla dessa inte så hoppfulla meningar känns det faktiskt som att det här bara är något jag måste ta tag i och jag kommer tycka att det känns lite lättare när jag väl har startat. Okej det är bara plugg, get real bara gör det.

Så slutsatsen av det här inlägget kan egentligen vara att även nu sluta prokastrinera och börja plugga Clara. Gör klart din uppgift och börja inte skriva eller pilla på något annat. Kram

Likes

Comments

Nouw Magazine