View tracker

Så kom tiden då det var dags att summera år 2015, det märkligaste året i mitt liv. Året började ganska så bra. Jag blev invald styrelseledamot i SSU Karlstad samtidigt som jag valde att avgå som ordförande i Röda Korsets ungdomsförbund i Karlstad och istället agera styrelseledamot även där. Jag gjorde min universitetspraktik på länsstyrelsen Värmland, ett ställe jag var oerhört skeptisk till att praktisera på innan jag hade börjat. Men jag började och det visade sig vara exemplariskt. Jag hade enormt kul på min praktik samtidigt som jag genomförde några projekt. Resultatet? Jag fick enormt grymma vitsord. Något som tydligen är väldigt ovanligt för studenter, speciellt när det kommer från en myndighet. Under denna tid träffade jag även en tjej som jag var väldigt kär i - hon var också väldigt kär (trodde jag).

Vår kärlekshistoria slutade inte så lyckligt då hon var otrogen mot mig. Men, jag tar henne faktiskt i försvar. Vi hade inget bra förhållande, vi bråkade enormt mycket. Hon mådde inte bra. Det gjorde inte jag heller. När vi hade en bra stund så var den enormt bra. Vi skrattade och älskade, förmodligen bättre än vad många andra gör. Problemet var att när vi väl hade ett bråk så var det verkligen dåligt, argt, ledsamt och det fortsatte ofta i flera dagar. Lärdom? Förhållanden funkar bara när de har en hög lägsta nivå och en ganska medioker högsta nivå. Poängen jag försöker delge är att det bästa förhållandet är när topparna och dalarna inte är så djupa eller höga. Vi är fortfarande vänner jag och hon, vilket jag hoppas att vi alltid kommer att vara. Hon är en grym människa, men vi passade tyvärr inte ihop. Jag kan fortfarande önska att vi hade gjort det, för fy fan vad kul vi hade ihop.

För de kära cancerpatienterna i vår familj så gick det förhållandevis bra. Förutom för mormor. Pappa och farmor hade däremot en ganska stabil tillvaro. Mormor dog i maj och det var så våren 2015 slutade. Vi var alla väldigt bestörta. För mig och min syster var det extra jobbigt eftersom att vi aldrig varit med om något dödsfall förut. Hur hanterar man sånt? För mig visade sig den bästa medicinen vara att fortsätta att leva. Tyvärr upptäckte jag att människor i min omgivning väldigt snabbt glömmer. Det tog en vecka, sedan var det där extra stödet jag behövde borta. Sommaren började med en känsla av enorm ensamhet. Det märktes verkligen att vissa av mina vänner undvek mig för att slippa prata om det som pågick i min familj. Kanske för att jag pratade om vår situation hela tiden? Vad vet jag. Jag har iallafall aldrig känt mig så ensam förut.

Sommaren började. Jag fick ett sommarjobb på livsmedelsbutiken Willys i Karlstad, jag trivdes inte med jobbet men jag trivdes oerhört mycket med de kollegorna jag hade. Exakt på dagen en månad efter att min mormor gick bort i cancer så dog min farmor i cancer. Jag är ynglingen i släkten, den som farmor träffade sist av alla. Det var även så allting slutade. Jag var det sista barnbarnet som fick ta farväl av henne, en sensommarkväll i Juni. På natten hade hon dött. Problematiken under denna tid var att så mycket hände på samma gång. En vecka innan farmor dog, tre veckor efter mormors död så fick vi reda på att pappas cancer spridit sig till hjärnan. Jag kommer ihåg när jag fick beskedet därför att jag under rusningstrafik öppnade bildörren och sprang över vägen och ned till vattnet för att sätta mig på en brygga och gråta som aldrig förr. Jag kände mig instängd, som fångad i en riktigt värdelös mardröm. Vad fan händer i mitt liv tänkte jag. Är det här på riktigt?

Pappas cancer minskade i hjärnan. Men helt plötsligt en dag i Augusti så kunde han inte längre resa sig ur soffan. För varje dag så försvann en ny kroppsfunktion. Helt plötsligt kunde han inte gå och på nätterna skrek han av smärta. Även fast han hade fått morfin. Cancern hade spridit sig till hjärnhinnan. Game over. Nu skulle jag helt plötsligt hålla i min pappas snopp så att han kunde kissa. Han kunde inte längre krama mig, därför fick vi pussas på munnen. De sista två veckorna var helt sanslösa. Jag var hos honom varje dag på sjukhuset. Den sista veckan sov jag där varje dag. Jag ville inte lämna honom. Det är de bästa två veckorna jag och han har haft. Det var så vackert alltihop. Aldrig har jag älskat honom så mycket som jag älskade honom just där och då.

Mitt i all stress så fick jag reda på att jag blivit invald till KBABs bolagsstyrelse i Karlstad. Jag tvekade givetvis inte en sekund på att tacka ja. Vilken ära. Två dagar senare så hade pappa dött. Jag tror aldrig att jag har känt så mycket hat som jag gjorde i den stunden. Den hjälp vi som familj fått under dessa två veckor var knappt existerande. Det kändes som att ingen hade brytt sig. Men det är klart att det fanns de som verkligen ställde upp och hjälpte till. Men det var förvånansvärt många som inte ens hörde av sig för att beklaga. Till alla de som hjälpte till vill jag säga att jag är evigt tacksam. Det finns ingenting ni kan göra för att fela i mina ögon och jag kommer alltid att hjälpa er med vad som helst.

Jag valde som många av er vet att skildra pappas sista resa. Tack vare alla er som läst så kan jag glatt meddela att bloggen faktiskt har haft 40.000 visningar. Det känns oerhört bra, och det är verkligen något som jag tar med mig som något jag har åstadkommit. Utöver alla cancerfall så opererades jag under året, i oktober, operationen var väldigt lyckad. Det tog dock över två veckor för återhämtning. Slutligen så har jag nu i December varit med och anordnat julbord för ett 40-tal ensamkommande flyktingbarn. Det känns bra att få vara med och hjälpa till. Men sen fick jag ett jobb på ett flyktingboende och kände inför jul att de också skulle få julklappar. Vad gjorde jag? Jag startade en insamling och fixade 100 julklappar till dem. Det känns bra att hjälpa till. Jag vill rikta ett stort tack till alla de som skänkte kläder. Tack vare er så var detta möjligt. Kärlek till er.

​Så hur summerar jag detta år? Jag är verkligen inte så stark som det kanske verkar. Det har varit sömnlösa nätter och alldeles för mycket alkohol. Jag har verkligen inte varit en bra människa detta år. Sorgen har lyckats äta upp mig, det ser man inte minst på att jag har gått upp 10 kg enbart denna höst. Men varje dag så lyckas jag bearbeta ytterligare lite sorg - varje vecka blir hela tiden lite bättre. Men jag är glad över 2015. Vill ni veta varför? Jo, det är nämligen som så att jag endast är 24 år - Men jag kan redan nu säga att jag aldrig kommer att uppleva ett sämre år.

Så hörrni. Jag sitter bakom en datorskärm och skriver på mitt tangentbord JAG ÖVERLEVDE 2015 och till er alla som läst önskar jag ett lyckosamt 2016. Ni behöver nog inte oroa er över att uppleva ett år som mitt. Det är ganska så sällsynt.

Kärlek och respekt.
Fuck cancer.




Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har varit, som många vet, ganska sliten och uppriven efter detta år. Jag är sliten och uppriven fortfarande. Livsglädjen har gått på tomgång under en längre period och någon speciell rutin för träning eller hälsosamt leverne har varit närmast bannlyst i mitt liv. Resultatet? Låt oss lugnt säga viktökning och dålig kondis. Livet har rullat på i denna manér ett tag nu, som om jag har gått på autopilot och varit i ett stadium mellan vaket och sovande tillstånd.

Men helt plötsligt händer det.

Jag träffar den där tjejen - vackert svart hår, vackert leende, vänligt mottagande. Jag ser till mig själv och tänker att jag måste sluta tänka dessa positiva tankar. Varför skulle hon vilja ha en ovårdad typ som mig? Har du sett dig själv i spegeln? Du duger som ett bevis på att tjockhet existerar! Låt oss lugnt konstatera att självförtroendet inte är i toppform dessa dagar. Jag har träffat henne flertalet gånger och sakta men säkert så tänker jag att livet inte är så dåligt. Har jag gått upp i vikt? Ja - då måste jag se till att gå ned i vikt. Har du levt ohälsosamt? Ja - då får jag se till att börja leva hälsosamt. Försök att bli det bästa exemplaret av dig själv nu, Pontus.

Drivkraften för förändring finns där helt plötsligt.

Jag har gått från att befinna mig i ett halvt vaket tillstånd till att befinna mig i drömmarnas värld. Det är märkligt hur en människa kan påverka viljan att leva så mycket. Som en liten anekdot innan jag avslutar detta, hon och jag har inte samma religion. Hade jag vetat att hon tycker lika bra om mig som jag om henne så hade jag mer än gärna konverterat och blivit föremål för sverigedemokraternas åsiktsregistrering. Det finns säkerligen fler män och kvinnor som redan gjort samma sak för deras käraste, därför är det så viktigt att alltid bekämpa extremismen och rasismen - det dödar kärlek, helt enkelt.

Med detta så har jag redovisat för mitt obotliga tycke för denna fantastiska individ, givetvis är allt bara drömmar. Men jag vill gärna ha kvar mina drömmar, utan att SD krossar dem. 

Kärleken segrar alltid. 







Likes

Comments

View tracker

Det känns som att jag inte har några ord kvar. Jag valde att skriva om min pappas sjukdomsförlopp i vad som bara blev några veckors kamp. Det gick fort innan han helt plötsligt var borta. Det var inte vad jag hade förväntat mig. Jag ville egentligen skriva alla dessa inlägg för att öka förståelsen kring cancer, inte skildra min pappas sista dagar. Den här sommaren har varit tung och jobbig. Vi har förlorat 3 älskade familjemedlemmar i cancer. Det enda vi kan vara tacksamma över är att deras cancer åtminstone inte är ärftlig. Smärtan kommer förmodligen att finnas kvar en stund. För evigt skulle jag tippa på.

Den stora frågan är vad man väljer att göra med smärtan. Personligen känner jag att jag vill använda den till någonting positivt och kreativt. Därför skrev jag denna blogg och därför har jag även bestämt mig för att skriva en bok om allt detta. Hittills så har jag skrivit 2000 ord vilket bara är en femtedel utav all text i bloggen. Om någon har kontakter inom bokförlag eller dylikt och känner att de vill förmedla detta, kontakta mig på facebook.

Pappas kropp och utseende försvinner onsdag den 30/9 klockan 15:00 på korsets kapell, ruds kyrkogård, Karlstad. Vilket också var budskapet med detta blogginlägg, att informera. Vi har kommit överens om att alla som vill komma och hedra pappa är välkomna på begravningen. Vi lever i de sociala mediernas tid, dödsannonsen når inte ut till alla som ämnats få informationen, förhoppningsvis når detta inlägg ut till fler.

Hur du känner pappa spelar ingen roll. Om ni har träffats någon gång, om hans resa som illustrerat här i bloggen berört dig, ja oavsett anledning - Vill du hedra en helt vanlig arbetarklass människa så är du välkommen på hans begravning. Det finns inget krav på hur du ska vara klädd, det finns inget krav på vem du är - det enda krav som finns är att hedra honom och aldrig ge upp kampen mot cancern.

Hoppas vi ses där.

PS. Jag skrev dessa ord med förhoppningen om att orka säga dem på hans begravning. Skulle det vara så att jag är helt bestört så kommer prästen att säga dem åt mig. Jag publicerar orden här för alla de som är intresserade och för att ni ska veta att det är mina ord. Inte prästens. 

Jag ser dig när jag blundar, jag ser dig överallt. 

Jag ser dig vila, med din dotter i din famn. 
Jag ser dig krama om din fru, för att hålla henne varm.
Jag ser dig gå nedför gatan, med din pappa hand i hand. 

Ja, jag ser dig när jag blundar, jag ser dig överallt. 

Jag aldrig dig ska glömma, du var ändå mitt allt.
Jag ser dig överallt för kärleken vill drömma.

Ja, jag ser dig överallt, för jag vill inte glömma. 


























Likes

Comments

Hur summerar man sin pappas död? Det gör man inte. Det finns ingenting att summera. Tomrummet efter honom och saknaden av honom kommer alltid att bestå. I hela mitt liv så tänker jag längta efter honom. Frågan är hur jag gör det. Han ville aldrig att jag skulle ha en bestående sorg, han ville att jag skulle fortsätta att leva med en glädje som aldrig förr. Vilket jag också tänker att göra med minnet av honom vid min sida. De två senaste veckorna har varit de absolut finaste stunderna jag och min pappa har haft. Vi har varit öppna, känsliga, älskande och respekterande. Han fick säga sin fred och jag fick säga min.


Den 2:e september så blev han inlagd på avdelning 7 på centralsjukhuset i Karlstad. Bara dagarna innan så hade han suttit vid köksbordet och fått sjukgymnastiska övningar. Han hade förlorat sin förmåga att gå och även sin förmåga att använda sin högerhand.

”Jag ska träna varje dag, detta är bara en biverkning av behandlingen. Jag ska träna och bli bra igen”

Tyvärr så blev det inte så. Hans önskan blev inte riktigt vad han ville. Men jag vägrar att låta se hans död som något som gått förlorat eller något som var utan betydelse. Nej, hans död och hans kamp är någonting jag ska berätta om. Den ska användas för att göra skillnad i livet för så många andra. Den ska användas för att påverka folk i cancerfrågan. Min pappa dog för att göra livet bättre för andra, jag vägrar att ha någon annan åsikt. Hans död ska berättas för att göra livet bättre för alla de som fortsatt kämpar mot cancern. Om hans död påverkar folk att skänka pengar till cancerforskningen, om hans död påverkar folk att se på alla er undersköterskor, sjuksköterskor och doktorer som änglar på jorden för det arbete ni utför, ja då har hans död varit meningsfull. Om hans död skänker tröst till de familjer som gått igenom samma lidande som min egna så har hans död varit meningsfull.

Denna sommar har varit ett enda stort kaos för min familj. Vi har förlorat vår mormor, vår farmor och nu slutligen så har en make och pappa blivit förlorad på grund utav cancer. Men vi är inte offer, vi är endast några få som har haft otur likt så många andra. Slutligen så sitter vi nu här hemma, våra krafter är totalt slut. Vi vandrar runt i cirklar, vi gråter, vi sover. Processen upprepar sig. Det känns som en evighet utav tomrum och saknad. Men det är med glädje som vi minns honom och det är med insikt vi inser att livet är alldeles för kort.

Från djupet av mitt hjärta så kommer jag att överlämna detta häfte. Jag har sedan den 24e augusti skrivit blogginlägg om min pappas och min familjs resa som utspelat sig nu i slutet. Totalt antal visningar på min blogg är nu uppe i 30.000. trettio-tusen. Responsen har varit fenomenal och för det är jag evigt tacksam. Med detta så vet jag redan nu att vi alla, även ni på avdelning 7 på CSK, har påverkat folk att göra mer för alla de som lider utav cancer och att folk kommer att göra mer för alla er som så vackert jobbar med att ta hand om dem.

Jag har långt ifrån träffat alla er på avdelningen. Jag skulle ljuga om jag sa att pappa inte hade sina favoriter. Men glöm aldrig att ni är arbetskollegor, ni jobbar som ett team. Därmed så är det tack vare er ALLA som pappa fick sina favoriter. Det är tack vare er ALLA som pappas favoriter kunde värna om honom lite mer.
Det är därför slutsatsen blir att det även är ni ALLA som gjorde hans sista stunder på sjukhuset så fint.

Det sättet som ni har brytt er om honom och oss i familjen är helt ovärderligt. Jag är så oerhört tacksam för allting som ni har gjort för honom och även för min familj. Ni är ovärderliga. Det arbete ni utför är ovärderligt. Det är omöjligt att sätta ord på betydelsen ni har haft i dessa svåra och tråkiga tider. Men ni ska veta att medan diverse regeringar prioriterar att tjafsa i riksdagen istället för att ge mer pengar till vården, istället för att ge er mer kollegor, så finns det ett helt samhälle där ute som står bakom er. Ett helt samhälle som ser på er som starka, modiga och vackra individer med ett hjärta så stort att det är få förunnat.

Slutligen så vill jag avsluta med ett par ord till den ansvarige läkaren vid namnet Karin. Pappa kallade dig för lilla stumpan. Det betyder att han vet hur mycket du har kämpat för honom. Det betyder att han litade på dig och kände förtroende för dig. Du ska verkligen veta att hela familjen uppskattar det arbete du har utfört. Jag vet att ni hade gjort upp att ni skulle gå ut och springa ihop när han var frisk. Det känns som att det var en evighet sen han satt och berättade detta för mig. Men du ska veta en sak, han springer med dig nu, i de eviga drömmarnas land.

Han föddes 1963-06-06. Han dog 2015-09-17. Hans namn var Stefan Rahm.

Ibland kommer ni att möta patienter och kanske till och med familjer som är något mer vanskliga att ha att göra med. Då ska ni veta att det är sorgen som gör att de säger och gör saker som de egentligen inte menar. De kommer få reflektion över vilket arbete ni utför när de bearbetat sorgen och kommer då att inse vilket otroligt arbete ni utfört.

Min önskan är att det häfte som jag nu överlämnar till er på avdelningen förblir någonting som ni sparar och har som ett memorandum för det underbara arbetet som ni utför. Ett häfte som ni kan visa alla de nya kollegor som ansluter, ett häfte ni kan ha för att minnas, ett häfte som är ett bevis på att ni är helt fantastiska.

Hoppas häftet kan ge er styrka i stunder utav tvivel och kraftlöshet.

Tack för allt. Med vänliga hälsningar från:

Claes-Pontus Rahm, Louise Rahm, Ingela Rahm

Karlstad den 18e september, 2015.


INSIKT, SMÄRTA OCH RÄDSLA.

MÅNDAG DEN 24 AUGUSTI 2015, 18:30


Det är inte alltid lätt att komma till insikt.

I mitt allra första blogginlägg så vill jag poängtera en sak, jag skriver dåligt.
Det blir ofta långt, lite stretigt och gärna med stavfel här och var.

Ursäkta röran men jag bygger faktiskt om.

Jag har länge tänkt tanken att skaffa en blogg därför att jag mår mycket bättre när jag får prata eller skriva om det som jag går igenom. Alltför länge har jag valt den där simpla vägen där jag istället för att prata väljer att vara tyst och löser de problem som uppenbarat sig genom att ta en öl och alltför ofta även fler än en öl. Alltför ofta med en icke så angenäm berusningsgrad.

Är jag en alkoholist? Nej.
Men jag har likt många andra stött på problem som kommer utav en allmänt dålig inställning till alkohol. Om någon vill ha ett stalltips, drick absolut inte i tider där ni sörjer.

Bloggen kommer att vara privat på så sätt att allting jag skriver kommer att vara exakt det jag känner och så som mina åsikter är. Bloggen kommer dock att vara allmän för alla att läsa och beskåda. Det är helt okej att inte hålla med mig och det är också helt okej att kritisera mig. Förövrigt så blir jag tacksam om polisen för korrekt skrivande faktiskt underrättar mig om eventuella stavfel. Helt ärligt så lär man sig inte ett skit utan att någon påpekar vad man gör för fel.

Nu till insikten.

Denna sommar har jag förlorat min mormor och min farmor i cancer. Min pappa har för tillfället en hjärntumör, han talar dåligt och han kan knappt gå. Det är faktiskt åt helvete för mycket att ta till sig och ta sig igenom på en och samma gång. Jag skrev ovan att jag tidigare tänkt att skaffa en blogg, jag kan tillägga att jag har varit oerhört rädd för vad folk ska tycka. Kanske är jag gnällig? Kanske skriver jag om privata problem som de anser att jag kan hålla för mig själv? Ja inte fan vet jag. En sak är säker. Jag ser döden runt omkring mig - rädslan som dessa personer drabbade av cancer har. Rädslan som även jag har när jag ser mina nära och kära må så fruktansvärt dåligt. Nej, jag kan helt enkelt inte vara tyst. Hellre blir jag hånad än att inte ha en blogg överhuvudtaget. Det är min insikt.

Kärlek & Respekt.
Pontus.
PS. Har ni någon gång hört er pappa ligga och gråta högt på grund av den smärta som han har i hela kroppen. Det där ljudet av smärta blandat med gråt skär igenom hela min själ. Rädslan. Detta ljud lyssnar jag på i skrivande stund. Försöker hålla tillbaks känslorna. Fuck cancer.

VAD SKAPAR EN HJÄLTE?

TISDAG DEN 25 AUGUSTI 2015, 14:44

Mitt andra blogginlägg.

Jag har varken haft tur eller otur i mitt relativt korta liv. Jag föddes in ien traditionell svensk familj med de sedvanliga släktbråken och dans runt midsommarstången, julskinka på julbordet och den obligatoriska (för den tiden)Volvo 240.

Båda föräldrarna jobbade på posten. Hej hej svensson svensson. Givetvis så körde farsan lastbil medan morsan sorterade brev. Ganska så givna arbetsuppgifter med tanke på dåtidens könsroller.

Men vad får egentligen en familj att fungera?

Inte var det jag och min syster. Tråkigt att behöva säga det, men inte var det min far heller. Hur mycket jag än såg upp till honom. Den där starka mannen som körde lastbil och kunde snickra. Nej det var nog faktiskt min mor. Den där starke individen som alldeles för sällan sjukskriver sig. Hon som alltid kom hem efter jobbet och lagade mat. Jag har aldrig varit med om maken till en människa som är så himla dum snäll som vad hon är. Då menar jag givetvis dumsnäll med kärlek.

Kan man vara beroende av en annan människa? Jag tror att jag är det. Trots mina nyss fyllda 24-år så är det alltid mamma jag går till. Kan jag få skjuts? Kan jag få låna pengar? Kan jag få prata? Kan jag få.. Kan jag.. kan...

Otäcka tankar när man inser hur bortskämd man är av en kvinna som inget annat har än kärleken till sina barn.

Under mina år som obstinat tonåring som vägrade att gå till skolan och som alltid var otacksam så fanns hon hela tiden där för mig. Hon fanns alltid där för min syster. Min pappa blev utbränd - hon var där och såg till att allting fungerade. Det skulle bli en skilsmässa. Oj, vad ont det gjorde för oss alla. Jag minns en gång under denna period som hon höll om mig och grät. Hon var helt förtvivlad. Jag sa ingenting. Jag stod där i min tystnad och framstod nog som ganska kall när det enda hon ville ha var ett uns av kärlek från sin ende son.

Varje arbetsdag året om sedan 18 års ålder så har hon varit den där jobbiga pliktmänniskan vi alla önskar att vi var. En sån där människa som stiger upp i tid för att jobba och slita, komma hem, laga mat. Tvätta. Diska. Städa. Allt utan att begära något. Tja, förutom den där genom-äckliga koppen kaffe som är obligatorisk på morgonen. Att vara denna arbetande kvinna är tillräckligt för att bli kallad hjälte.

Men du är fan mer än så.

Vår familjs situation har minst sagt varit annorlunda de senaste 3 åren.
Det började med att farmor fick cancer. Din bror fick cancer och sedan fick även din man cancer. Till sist fick även din mamma cancer. Som grädde på moset så dog även en av våra hundar, Vera. Den äldsta av våra hundar (mac) fick även han (just det!) cancer. Till sist så dog denna sommar både farmor och mormor. Pappa fick för tredje gången beskedet att cancern har kommit tillbaks, denna gång i hjärnan.

Det känns som en sci-fi film. Jag menar, hur mycket ska egentligen en enda familj få stå ut med. Men den som har fått stått ut med mest är ändå du. Det är ju du som har åkt och hjälpt mormor och morfar. Det är ju du som har åkt och hjälpt farmor och farfar. Det är ju du som har tagit hand om din man.

Det är faktiskt du som har fått den här familjen att fungera.. Du är fan kryptonit mamsen.

Vad skapar en hjälte? Just det, du.
Älskade supermamma.

ATT LÄRA SIG ATT GÅ ÄR ATT VILJA.

ONSDAG DEN 26 AUGUSTI 2015, 16:21

Jag fick den stora äran att bli gudfar till en liten grabb som heter William. Det har varit fantastiskt att beskåda resan som ett litet barn gör. Att först få bevittna hur han roade sig åt ljud och inte kunde röra på sig till att senare få bevittna hur han började lära sig att stå och även gå.

Det är med oerhörd vilja och nyfikenhet som man ser lilla William greppa allt han ser i sin väg. Tv-bänkar, soffbord. Ja egentligen allt för att få ett stöd så att han hittar den balans vilket möjliggör honom att gå runt av egen kraft och även hitta en och annan bok, tv-dosa, filmfodral som han sedan kan slänga ut på golvet för att kunna roa sig.

På senare tid så har han alltmer börjat släppa tv-bänken och soffbordet för att på egen hand knalla runt på sina små upptäcktsfärder. Han går och han står. Ibland inom intervaller av några minuter. Detta tills han kommer på sig själv "va? står jag av mig själv?". I min mening ser han chockad ut när han kommer på att han går av sig själv och då sätter han sig ned på golvet. Det tar några sekunder innan han har glömt bort sin chock och han är uppe och går igen. Processen repeterar sig själv och det är alltid lika kul att se nyfikenheten, viljan och även framstegen som han gör.

I en helt annan del av livet så har min far idag äntligen fått en rullator. Det började för någon vecka sedan då han började tappa sina muskler, balansen blev allt sämre. Detta har hänt förut som biverkning till hans olika cancerbehandlingar, men aldrig så kraftigt som denna gång. En kväll för 4 dagar sedan så skulle han försöka resa sig ur soffan, det gick inte. Hur han än försökte så var det omöjligt, tills han fick hjälp upp.

Men det där med att få hjälp efter att i 50 år ha gått på egen hand var inte direkt så populärt. Nej istället skulle han försöka gå av sig själv, på precis samma ihärdiga sätt som William. Väggar, bänkar, soffbord ja egentligen allt har de senaste dagarna fungerat som ett stöd för hans balans. Samma nyfikenhet finns också där, hur länge och hur mycket som han kan gå. Vilka väggar och bänkar som han ska stödja sig emot.

Det är fantastiskt att se den där viljan när livet är som värst. För mitt i alla tråkigheter så är det nästan som att han sporras av att klara av detta själv. Jag ska minsann gå av mig själv annars är livet värdelöst! muttrade han för sig själv häromdagen. Som en envis unge som försöker lära sig cykla så vägrar han att ge upp.

Idag som den fantastiska dag det var för honom så fick han vad som närmast liknar en unges glädje på julafton. Varför? Jo, han fick äntligen denna rullator. Bestämt så har han förklarat för både sjukgymnaster och sjuksköterskor att 'Jag ska minsann klara av detta!'.

Som åskådare så har det varit lika glädjefyllt att bevittna nyfikenheten och viljan som både William och Pappa har för att gå av sig självt. Speciellt glad blir man eftersom att glöden för att leva är så enorm att man inte kan undvika att svepas med.

Jag tänker på Benjamin Buttons otroliga resa. Man är aldrig för gammal att lära sig att gå, och oavsett ålder så finns det alltid ett litet barn inombords.

Nästa blogginlägg kommer imorgon.
Kärlek & Respekt.

ATT PISSA I FLASKOR ÄR KUL

SÖNDAG DEN 30 AUGUSTI 2015, 18:21

Idag har jag insett vad dumt det är att vara långsint. Vilket jag är, därför har jag valt att be några människor om ursäkt eftersom att dem egentligen inte gjort mig något. Jag stöter gärna ifrån mig människor när jag känner att jag kan bli potentiellt sårad. Detta leder gärna till situationer som blir helt oproportionerligt urspårade i det avseendet att det ändå slutar med att jag blir sårad. Jag vill ju egentligen inte stöta ifrån mig dessa människor. Men tänk om de stöter ifrån mig. Hemska tankar för en person med dålig självkänsla.

Nu ska vi prata om att PISSA I FLASKOR.

Man kan väl lugnt säga att det inte går så bra för farsan i nuläget. Han kämpar på med sin vilja för att gå och har fått sjukgymnastiska övningar att utföra för att kunna öka sin rörlighet. Men idag har det inte alls varit bra. Han kommer knappt ur sängen och kan knappt gå med sin rullator. Det gör relativt ont för en blott 24-årig grabb att bevittna sin far bli alltmer utmärglad.

Men så kommer dessa små stunder av glädje. Han har ju en enorm humor, min far. Han väljer allt som oftast att skratta lite smått åt saker som han tycker är pinsamt. Idag var det att han inte kunde gå på toaletten. Han bad då morsan att åka iväg och köpa en "pissflaska" - det finns faktiskt särskilda flaskor att pissa i vilket jag inte hade en aning om.

Morsan tog tid på sig. Farsan blev allt mer pissnödig. Ska jag inte hjälpa dig in på toaletten ändå? frågade jag. NEJ. Det var inte populärt i hans ögon. Men så kom han på den briljanta idén att jag skulle ta en tom pantflaska och konstruera vår alldeles egna pissflaska. Sagt och gjort, en två liters coca cola blev modifierad till en pissflaska.

Farsan hade ett stort leende på läpparna när jag kom tillbaks in i rummet. Det var ju ändå ganska så kul att få ligga ned i sängen och pissa i en cola flaska.

Livet har sina goda stunder.


DET BLIR BARA VÄRRE.

MÅNDAG DEN 31 AUGUSTI 2015, 18:06

Helt sjukt hur snabbt farsans tillstånd förvärras. Det var ju bara några dagar sedan jag skrev om att han börjat tappa sina muskler och hade viljan av att lära sig att gå igen. Nu är det knappt så att han gå med den rullator han fick. Av dessa skäl så bor jag numer hemma oss mamma och pappa för att kunna hjälpa till, min lägenhet, den stor tom.

Inatt så har vi försökt att hjälpas åt jag och mamsen. Farsan har så ont att han inte kan ligga ned och sova så vi får kontinuerligt hjälpa honom upp och sätta honom i en stol. Tills det är dags för honom att försöka sova ännu engång och vi får hjälpa honom att komma till sängen igen. Så har processen sett ut hela natten. Morsan har fått sova inatt när jag hjälpt till. Men det blir ju inte så mycket sömn för någon av oss.

Klockan 11:05 hade jag fortfarande inte sovit en blund på hela natten. Jag känner rent spontant att andra åtaganden får vänta. Så om någon av er undrar vart jag tog vägen på det där mötet, så vet ni nu. Jag kan faktiskt inte dela på mig och vara två människor samtidigt.

Samtidigt så skulle jag egentligen ha varit på utbildning för ett jobb jag har fått. Det kändes fruktansvärt pissigt att behöva ställa in. Men vad ska jag göra? Sitta där som en zombie? Nej, det hade inte varit särskilt professionellt det heller.

Nu börjar den där ångesten stiga igen. De sista pengarna från sommarjobbet rullar in i september. Tanken var att det nya jobbet skulle fortsätta finansiera alla räkningar oktober och framåt. Plugget börjar inte förrän v.46, ingen inkomst därifrån heller. Åtminstone så var de väldigt noga med att poängtera att de gärna vill ha med mig och att det kommer ett nytt utbildningstillfälle.

Hoppas att det sker inom en snar framtid så att jag får lön i oktober.

PAPPA TILL SJUKHUS. VINNA ELLER FÖRSVINNA.

ONSDAG DEN 2 SEPTEMBER 2015, 20:54

Ja så kom äntligen denna dag då pappa fick komma in på en avdelning på sjukhuset. Det ger lite perspektiv på livet när en människa mår så fysiskt dåligt att han inte kan gå, äta, sova men fortfarande inte får tillgång till att vara på sjukhuset. Man liksom ser lidandet han går igenom man rent utav känner det som ett hugg i hjärtat. Inte bara hans eget lidande utan även hos övriga familjen. Det tar verkligen på krafterna av att vara i en utsatt situation.

Lidandet finns överallt. Flyktingar som drunknar. Folk som inte får vård. Någonstans så måste man fråga sig själv vad för typ av samhälle man vill leva i. Att klanka ned på vårdpersonalen som inte hinner göra sitt jobb, att klanka ned på landet som tar emot flyktingar för att "kostnaden är för stor". Det är att göra det enkelt för sig självt. Det är att bortse från lidande och fokusera på den egna vinningen. Folk måste sluta att vara så egoistiska. Folk måste försöka att se en vision om vad för typ av samhälle man vill leva i, skattesänkningar kommer inte att leda till fler händer i vården, det kommer att leda till färre. Simpel logik.

Min familj lider men jag ville bara poängtera att vi är verkligen inte ensamma och så fort jag får tillbaks mina krafter så kommer jag att fortsätta kämpa för människovärdet.

Åter till denna dryga dag. Vi (jag och mamma) transporterade farsan till sjukhuset. Det tog väl cirka sådär tre timmar med alla lyft och allt krångel som måste till för att få i och ur honom i bil och rullstol. Men han kom iallafall dit. Samtidigt så reflekterar jag över min egna egoism. Skönt tänker jag. Nu kan jag äntligen vila upp mig och återfå krafterna, äntligen kan mamma vila upp sig och återfå hennes krafter. Samvetet tryter. Pappa kommer ligga där nu, ensam, med några få timmar besök om dagen. Kallt, tråkigt. Förmodligen så kommer massvis med känslor och reflektion dyka upp gällande hans egna mors död i cancer tidigare i sommar. Jag finns inte där som stöd. Det gör ont.

Ja jag är väldigt kluven just nu. Det känns som att ha en djävul och en ängel på axlarna. Jag har enormt dåligt samvete. "Fy fan vilken jävla rudis vet du, grabben" viskade han i mina öron innan hans tårar började strömma .Mina tårar också för den delen. Vi skiljdes åt.

Jag tror aldrig att jag har saknat honom lika mycket som jag gör nu.
Livet känns som en evig kamp emot motgångar.
Tänk på flyktingarna.
Tänk på skattesänkningarna.
Tänk på pappa.
Jag måste göra skillnad.
Aldrig någonsin tänker jag vara egoistisk.
Det gör ont.
Kärlek.

KLOCKANS LJUD EKAR I TYSTHETEN.

FREDAG DEN 4 SEPTEMBER 2015, 11:02

Jag sitter bredvid min far på sjukhuset. Just nu så ligger han och sover. Han har ett stort och luftigt rum, kritvitt förstås. Ingenting hörs förutom suset utav ventilationssystemet. Jag sitter och stirrar på en tavla med en röd motorcykel med en förare som blickar ut i naturen. Frihet.

Ibland rör han sig lite, prasslet från kudden som verkar innehålla plast är svårt att undvika.

Jag kan inte undgå tankarna om en svunnen tid. Friheten att som barn få skratta och leka utan att ha en tanke på att förlora en endaste medmänniska. Ja så såg det faktiskt ut för mig bara för 3 år sedan. Jag hade inte förlorat en enda släkting, till att förlora en tredjedel av dem i sommar.

Väx upp nu Pontus. Det är dags att sluta leva i den glada världen och se verkligheten för vad den är.

Farsan blir mer och mer som ett barn. Diskussionerna blir alltmer marginaliserade och handlar alltmer om sådant som barn pratar om. Ni vet det där som man tappar greppet om när man blir vuxen, möjligheten att prata om känslor och kärlek.

Kanske borde jag inte växa upp. Jag har hellre känslor och kärlek än att åldras som en stel tråkig robotliknande individ.

Efter ett tag i tystnaden så börjar jag nu att höra väggklockans tickande. Tick tack. Det är som att det för varje sekund tickar lite högre och lite snabbare. Som en påminnelse för att stunden snart är kommen då farsans sekunder tickat slut i den eviga tidens värld.

"Pontus, jag behöver pissa"
Jaha?
"Ta den där pissflaskan där borta, jag ska bara dra fram trumpeten"
Ja okej, jag ska bara sluta blogga.

Trevlig helg allesammans.

HUR VILL DU DÖ? OM DÖDSDOM OCH OVETSKAPEN SOM FÖLJER

LÖRDAG DEN 5 SEPTEMBER 2015, 20:48

Igår var jag hos pappa nästintill hela dagen. Vi satt där och pratade, jag vill inte att han ska behöva vara ensam. Jag läste Daniel Suhonens bok (partiledaren som klev in i kylan) det tog cirka 3 sidor innan han somnande som ett barn. Ungefär 1 timma efter att vi läst klart så vaknade han när läkaren klev in i rummet.

Pontus, hur vill ni i familjen att pappa ska få somna in? Hemma eller på sjukhuset?

Hemma svarade jag givetvis, för vem vill egentligen dö på ett sjukhus. Återigen så utbytte vi tårar och tankar om vad som har varit och vad som kommer att ske. Vi kom överens om att vi har haft det bra jag och han. Vi har tåg luffat både till Tyskland och Frankrike.

Idag var egentligen dagen för det riktiga ödessamtalet.

Det var inte ett samtal som var annorlunda mot samtalet dagen innan. Pappas tumör minskar men doktorn anar att cancercellerna finns kvar i hjärnhinnan. Detta medför att nerverna och därmed musklerna slutar att fungera. Med största sannolikhet så kommer han att dö inom det närmsta.

Mirakel kan ske. Men aldrig någonsin har jag saknat honom lika mycket som jag saknar honom nu.

Ta vara på tiden med nära och kära.

EN BRA DAG!

SÖNDAG DEN 6 SEPTEMBER 2015, 20:44

Idag har några kära familjevänner åkt ifrån Norge för att träffa pappa. Det har varit en oerhört bra dag. Pappa blev ledsen på grund utav glädjen han fick att träffa dessa knäppa individer. Notera att jag säger knäppa på grund utav kärlek.

Ja, det är dom där människorna som kallar mig för Al-Rachim och min syster för Lajka.

Ni undrar varför jag blir kallad al-rachim och min syster för Lajka. Jag vet faktiskt inte varför, Lajka var ju den där ryska rymd hunden. Al-rachim har jag ingen aning om. Även om jag fick ett armband ingraverat med just det namnet.

Oavsett vad så är dom roliga, knäppa och helt jävla älskvärda.

Igår kväll när allt det tragiska hade lagt sig så satt jag och mamma och pratade med pappa. Han började prata om vilken musik som ska spelas på hans begravning. Han älskar Genesis, silver rainbow var ett måste.

Men som intro ska han ha Laleh - snö. Vilken fantastisk svensk sångerska tycker han.

PS. Sitter hos min gudson och pratar med hans föräldrar som är precis lika älskvärda. Sebbe rullar lövbiff med färskost. Line har lagat några liter med bearnaisesås. Tja, alla har sin last.

MAN LÄR SIG SÅ LÄNGE MAN LEVER. DE 3 MUSKETÖRERNA RIDER VIDARE.

TISDAG DEN 8 SEPTEMBER 2015, 23:01

Hela mitt liv har jag fått höra om de där mytomspunna Stockholms vännerna som min far har. När jag var liten så fick jag givetvis träffa dem. Minnet av dem är dock inte sådär jätteklart. Nej snarare är det så att farsans historier har fått dem att komma till liv igen. Per, gudfar till min syster ja han har farsan känt sedan han var åtta. Tummen försvann visst när de körde moppe. Kjelle han var alltid tillbakadragen men en jävligt snäll djurgårdare. Håkan, ja han känner jag ju till viss del. Hans dotter som är ett par år äldre än mig var den första tjej jag var kär i, så jo, Håkan minns jag bra. Men vad vet jag? Jag är 24 år och har inte alls upplevt dessa grabbar. Men jag kan åtminstone relatera till mina egna vänner, och jag hör ju känslorna farsan har när han berättar om dem. Därför tycker jag, egentligen utan anledning, jävligt bra om dessa grabbar jag med.

När pappa berättar om dem så känns de nästan som de tre musketörerna. Odödliga. Minnen är odödliga likt en väldigt bra berättelse.

Farsan har på något sätt haft ett konstigt förhållnings sätt till vad känslor är i hela mitt liv. Man får inte riktigt berätta för folk hur man har det. Tänk om deras respons blir nedvärderande till ens egen situation,ungefär. Ja, han har alltid varit rädd för att bli bortkommen och glömd. Han har alltid varit rädd för att folk inte ska dyka upp när han vill. De senaste två veckorna så har (som alla som läst denna blogg vet) hans allmäntillstånd kraftigt försämrats. Desto sämre han blir, desto mer vågar han utelämna sig på något sätt. Ganska märkligt kan tyckas. Men det är först nu denna vecka som han har börjat höra av sig till folk. Man märker att det finns en saknad och längtan hos honom som inte längre kan vara tyst. Slutet är nära. Jag kan nästan höra hans tankegång "vad är slutet om jag inte får träffa dem jag älskar".

Igår hände miraklet. Han tog upp telefonen och hörde av sig till de 3 musketörerna. Farsan har ens inte berätta för dem att han har cancer.. PÅ 3 ÅR.

Det är helt sjukt. Han har hållit hela sjukdomen inombords och bland väldigt närstående familjemedlemmar. Nu är locket öppnat. Efter att han hört av sig till sina vänner så sa han till morsan "Det är nu när allt ställs på sin spets som man undrar varför man inte var mer ödmjuk inför livet, varför vågade man inte mer?". Oavsett vad så märks den kärlek som han nu visar. För första gången i hela mitt liv så sa min bästa vän till mig "fan vad glad din pappa var, han var riktigt positiv och glad, det märktes att han ville ha mig där". Nu såhär i efterhand så blir jag lite tårögd, farsan har varit oerhört svår att ha att göra med. Väldigt instängd. Nu vill han att alla kommer och säger hej, och han blir lika glad vem det än är. Kärleken flödar.

Fantastiskt att man lär sig så länge man lever, även om det kanske är några veckor kvar av livet. Mitt råd är att följa sina känslor och tänka sen. Tänker man först så finns risken att man glömmer bort sina bästa vänner eller att man isolerar sig själv ifrån känslor som eventuellt smärtar.

Låt det smärta. Nästa dag finns något annat att vara glad över. Låt kärleken flöda, annars riskerar man att de 3 musketörerna rider vidare utan att ens tänka tillbaka på vem man själv var.

IDAG HAR JAG VARIT VÄLDIGT ARG PÅ PAPPA. INLÄGGET ÄR DOCK EN KÄRLEKSFÖRKLARING.

ONSDAG DEN 9 SEPTEMBER 2015, 22:44

Som rubriken lyder så har jag idag varit väldigt arg på min far. Låt mig berätta om varför. Det var sedan tidigare bestämt att hans barndomsvänner från Stockholm skulle komma september den 19e. Glädjen han har haft över detta har varit helt fantastiskt. Han ligger där som ett paket mer eller mindre, men oj, vilken glädje. Givetvis så känner både jag och resterande familjemedlemmar samma glädje när vi märker hur glad han blir. Man blir alldeles varm inombords, magen bubblar och man får ett leende på läpparna. Ingenting spelar så stor roll just i den stund när man ser den där obotliga glädjen som inte försvinner. Man rycks med på något sätt, som om det är oundvikligt att själv inte bli glad. Jag tror de flesta har känt samma känsla, när man ser glädjen hos sitt barn eller när man är sådär alldeles nykär och ligger och myser och skrattar i takt med sin kärlek. Det är denna oundvikliga glädje jag pratar om.


Idag fick jag ordet att några av de kära stockholmarna kommer redan imorgon .Inget fel i det. Problemet är bara att framflyttningen av resan sker för att farsan själv inte tror att han lever september den 19e.

Tystnad. Tankar. Hallå? Vad händer? Eko. Tankarna kommer tillbaks. Måste sluta tänka. Tårar rinner lite smått. Tystnad. ILSKA. Varför ska han ge upp såhär! Det är fan inte rättvist. Det gör så jävla ont att det inte går att beskriva säger jag i högt tonläge till min mor. ILSKA. Doktorerna borde ha gjort ett bättre jobb! Det finns andra lösningar, DE BORDE HA GJORT EN ANNAN BEDÖMNING! Ännu högre tonläge. Tystnad. Tårarna börjar rinna, jag får en klump ihalsen. JAG HAR JU FÖR FAN REDAN FÖRLORAT TVÅ STYCKEN FAMILJEMEDLEMMAR I CANCER DETTA ÅR. RÄCKER INTE DET!? Tårarna rinner ännu mer. Nu rinner även tårarna på min mamma. Vi samtalar lite, vi bestämmer oss för att vi ska resa utomlands om han dör för att på riktigt bearbeta sorgen. Vi gråter lite till. JAG VILL INTE BEARBETA NÅGON SORG! Åtminstone inte i den stund som jag sörjer.

Allting kändes så fel, det kändes så skevt. Jag och farsan är ju dem som har trott på ett mirakel ihop och när han själv nu inte gör det så inser jag på riktigt hur nära den eviga tystnaden han är. Det finns inte längre något"tänk om" det finns bara ett "när sker det".

Vi har bråkat så mycket jag och han. I hela min uppväxt egentligen. Vi är så jävla lika att vi på något konstigt sätt blir varandras motparter. Inget fel i det tänker jag, hela vår familj har alltid haft interna stridigheter. Vi tjafsar och vi bråkar för att i andra stunden lägga allting åt sidan och ha kul. Upp och ned. Hela tiden. En sak som aldrig försvinner är att vi alltid finns där för varandra oavsett vad. I skrivande stund så gråter jag igen. Jag tänker på farsans humor, alltid ska han hålla på med citat som "Ska du ha en tjottablängare mellan lysmaskarna så du får åka plingplong taxi?""Hörru du! Din lismande smilfink, kom hit!" är ett vanligt förekommande fenomen hos honom. Jag vet inte om han har snott det av någon annan, det skiter jag i också. Ingen kan få mig att skratta så gott åt det där. Inte ens originalet.

Förut på sjukhuset så tog jag upp det där med att han verkar ha ge upp. Han sa att så inte var fallet. Sedan sa han att så är visst fallet men att mamma inte skulle ha berättat något. Jag vet ju att du läser detta, pappa, så jag får ändå lov att säga att jag tycker att det är fantastiskt bra att hon tog upp det. För efter att vi pratat så fick vi båda gråta ut medan vi höll om varandra, älskade du. Jag har aldrig saknat dig så mycket som jag gör nu. Önskar att du vore här .Nu rinner tårarna igen. Fy fan vad jag hatar det. Vad gör jag utan dig? Du fattar väl att vi är så lika för att jag förmodligen har imiterat dig hela mitt liv. Herregud. Jag får sluta blogga för jag bölar på riktigt här.

Älskar dig.

PS.
Jag är faktiskt lite snyggare än dig, men du är åtminstone ett original och jag är inget annat än en kopia (haha)
Puss

INATT JAG DRÖMDE..

SÖNDAG DEN 13 SEPTEMBER 2015, 10:23

Jag har de senaste dagarna inte skrivit någonting här på bloggen. Det finns en ganska simpel förklaring till detta. Vi, rättare sagt min far, har haft mycket besök de senaste dagarna. Det har varit oerhört skönt då det gett både mig och mamma en avlastning men framförallt så har det varit skönt för pappa att få träffa alla och säga sin fred. Han är oerhört glad över att så många har varit där. Bara så att ni vet. Om detta tänker jag skriva om idag.

Inatt jag drömde.
Jag drömde inatt om en sommar som varit allt annat än bra. Där sommarflirten blivit till en flirt med döden, en dödsdans om att vinna eller försvinna. Mörkret sveptes in i min familj denna sommar för att göra den
vedervärdiga cancern ännu mer vedervärdig. Farmor och mormor dog. Jag vaknar till med tårar i ögonen och inser att det är en mardröm som redan har ägt rum. En månad skiljde de båda åt innan de försvann från jorden - döden förenade dem igen. Fan. Fan. Fan. Tänker jag i min ensamhet. Trött. Det är inte första natten som jag vaknar och inte kan sova. Jag går och dricker vatten, jag tar en sömntablett för att försöka somna om.

Vilket jag också gör med bravur.

När mina ögon slutits så började drömmen igen. Några få dagar efter att mormor dog så får min far svar på sin röntgen som säger att hans cancer har spridits sig till hjärnan, inte bra. Att få lymfom i hjärnan är oerhört riskfyllt eftersom att det lätt kan sprida sig till hjärnhinnan och påverka nervsystemet. Jag får beskedet åkandes i vår Volvo V-70 på NWT bron i Karlstad. Rött ljus. Jag brister ihop, mina tårar rinner som aldrig förr. Jag sliter av mig bältet, öppnar bildörren och smäller igen den! FAN skriker jag högt. Jag springer överbron, sicksackar mig fram mellan bilarna. Går i all hast längs cykelvägen och ned till en brygga vid älven. Tårarna rinner. Det känns som att jag sitter fast, kedjor runt min kropp. Jag får vad som närmast känns som en klaustrofobisk känsla - JAG TAR MIG INTE UR DENNA MARDRÖM. Oerhört tårfylld sitter jag med huvudet gömt i mina händer, jag känner tårarna rinna längst händerna. Jag känner en varm arm runt mina axlar. Mamma. Vi pratar lite ihop, besinnar oss, sätter oss i bilen och åker vidare. Dags att vakna upp kallsvettig igen, svårt att sova.

Jag går upp och dricker lite vatten igen och går sedan in och lägger mig, jag somnar om med bravur.

Måtte det inte gå att sova nu. Jag sover orolig mellan varven, minnena av beskedet om att cancern spridits till pappas hjärnhinna bubblar upp. Sakta men säkert tynar kroppen bort, ansiktet hänger. Armarna kan inte användas. Vi måste mata honom. Jag blir alltmer involverad, jag får hjälpa min far att pissa. Jag får tvätta min far med tvättlappar. Magen blir hård, det gör ont som ett slag rätt i mellangärdet. Det känns som att luften har gått ur mig.

Men så vänder drömmen till något annat än en mardröm.

Folk vallfärdar till pappa för att ge han styrka och kärlek. Folk från Norge, Dalarna, Stockholm kommer på besök. Min gudson kommer och säger hej. Kärleken och värmen. Tårarna som utbytts. Män som går emot den manliga normen om att inte gråta, gör det ordentligt. Farsan blir till en annan individ, glad när hans barndomsvänner från Stockholm kommer. Han är trött men tack vare dem fick vi alla i familjen en nödvändig energiboost. Per berättar om hans fina familj och deras fina hem, mellan varven så berättas en och annan rövarhistoria från förr. Bland annat utekvällar som gått allt annat än bra, ungdomens glada dagar bestod även på den tiden utav lika många misstag som nu. Magnus han visar bild på sina döttrar, gifta och i förhållande. Jävlar, vilken osis tänker jag. När min gudson (William) kom förbi så var han först ganska rädd för pappa, vad är det där för något tänkte han. Men vi lekte och William åt klemmis. Ett märke utav barnmat som för min pappa lät väldigt kul, klemmis, klemmis, klemmis satte sig på hans näthinna och vi fick höra det flera gånger under kvällningen. Det är numer det han säger när han vill ha en kram "Kan du ge mig en klemmis?". Ja, roliga ord är lite av pappas favorit att upprepa. Williams farfar Lars Ruben kom också på besök, pappa gillar Lars Ruben. Jag var inte närvarande. Men glädjen hos pappa efteråt var oundvikligt.

Från Dalarna och Norge kommer fler. Det var väldigt känslosamt när Christer och Kerstin kom, jag var aldrig där. Jag anade mina ugglor på mossen. Det skulle bli alldeles för ledsamt. Pappas stora idol har alltid varit Christer som är hans morbror. Han var ungkarl, åkte snabba bilar och pappa ansåg honom mer som en broder. Jag minns en gång när vi stod i vårt hus på barkvägen då Christer skulle åka hem, pappa var ledsen. Jag blev också ledsen. Vi stod i fönstret och kollade på när han åkte därifrån i sin Audi TT. Ledsna över att han inte stannade. Det är något alldeles särskilt med ”Krillan” som vi kallar honom, han är så varm och mysig. Jag åkte till pappa efter att Kerstin och Christer varit där och möttes av ett leende. Det hade varit kul att få träffa dem båda.

Grabbarna Khabbaz kom ifrån Norge. I bil hade de färdats från Oslo. När de kommer fram så får de vänta hos min morfar med mamma. Pappa var tvungen att vila. Inga problem tyckte de, vi kan vänta. Efter någon timme så var det dags. De åker till sjukhuset och jag möter upp dem där. Vi sitter och väntar längre bort i en korridor då pappa hade ont när han vaknade. Inga problem, vi väntar. Till sist fick de komma in i rummet. "Tjena grabbar"- superkul att få träffa dem. Med sig har de 8 matlådor. Jag repeterar. 8! matlådor som var överfulla med sesamris, kyckling, tomat. De hade med sig Nan bröd, rosa-såsen och även efterrätt som bestod av en helplåt morotskaka. Jag vet ens inte hur jag ska beskriva denna gest. Vilken varm gest. Vilken fantastisk gåva. Hur ska man någonsin kunna göra något liknande tillbaks? Farsan var överlycklig att få slippa sjukhusmaten. Mamma var överlycklig att få rosa-såsen, som hon fick i två stora hinkar. Pappa Ali har nämligen ägt restauranger och som kebabsås hade han skapat en egen sås. rosa-såsen. En mytomspunnen sås som alla kände till i Karlstad. Ja ,lyckan var nu fullbordad. Att sova var nu lugnt och skönt.

Jag snarkade vidare genom natten, högt och glatt för att vakna upp med ett leende på läpparna och insåg att nej det var ingen dröm. Dessa människor är verkligen så här underbara vilket betyder mer än allt annat i denna stund. Tack till er alla. Det är människor som ni som fortsatt utgör ett hopp för världen. Önskar att jag kunde ge er alla en kram.

Tack till:
Per och Magnus.
Christer och Kerstin.
Sebastian, William och Lars Ruben.
Sebastian, Caesar och Ali.

Tack. Någon gång i framtiden hoppas jag att på något sätt få förgylla era liv iden mån ni faktiskt har förgyllt min fars liv.

DET GÅR FORT UTFÖR.

SÖNDAG DEN 13 SEPTEMBER 2015, 17:46

Vad ska jag säga. Det finns för mycket jag vill ha sagt och för lite tid att delge mitt budskap. Detta blir mitt andra inlägg för idag, för mycket kanske men eftersom att jag inte uppdaterat på några dagar så får ni stå ut denna gång.

Först och främst så vill jag be om ursäkt för att jag inte deltog i Värmland Pride nu i helgen och jag är ledsen att jag inte har skrivit mer angående oroligheterna och den brutala behandlingen av kurder i staden Cizre i Turkiet. Tro mig, jag kommer att behandla båda ämnena i andra inlägg. Kanske blir det till och med så att det blir ett tredje inlägg idag.

Både idag och igår var oerhört känsliga dagar för mig. Det går alldeles för snabbt utför med pappas situation nu, hur länge kommer han att orka med allt detta? Jag avskyr att inte veta vad som kommer att hända och när det gör så.

Vetskap kan ibland vara bra att ha för att lugna nerverna.

Hur lång tid har vi på oss farsan? Hur lång tid har familjen på sig? Jag kan inte svara på alla dessa frågor. Jag vaknar varje dag med en knut i magen. Är idag dagen då en livslång resa tar slut och mitt liv för alltid förändras? Är det idag som kärleken jag har för dig blir till fina minnen istället för nya?

Oavsett vad så är jag glad att jag inte vet. Jag avskyr ovetskapen men jag föredrar att varje morgon hoppas att du fortfarande är här hos oss, istället för att veta på timmen när du inte gör det.

Det ger oss tid för reflektion. Rädslan gör oss sårbara i nuet, vi talar om saker vi aldrig har talat om förut. Jag har aldrig saknat en människa, och älskat en människa så mycket som jag gör dig idag.

Det är tragiskt att inse hur man tar varandra för givet när allt är frid och fröjd. Vi har aldrig kommit så mycket överens som vi gör nu, vi har aldrig haft det så mysigt som vi har nu, vi har aldrig öppnat våra hjärtan så mycket som vi gör nu. Våra sista stunder är viktigare än allt annat. Inget annat känns viktigt. Bara du.

Jag önskar att jag kunde skruva tillbaks klockan och haft dessa stunder när du var frisk. Ja jag ångrar, men jag har också insett något jag kommer att ha med mig i resten av mitt liv och det är följande:


Värna om de du älskar. Alltid. Ta inte nuet för givet, imorgon kan allt vara över.


EN SORGENS DAG, MED EN KUL ANEKDOT.

MÅNDAG DEN 14 SEPTEMBER 2015, 16:29

Som vanligt så sitter jag på sjukhuset. En stor skillnad denna dag är det faktum att jag fick lära mig taktil massage av en snäll sjuksköterska, jag fick även lära mig några fysioterapeutiska övningar av en annan. Edit* jag vet inte om de är sjuksköterskor sett till utbildningen. Oerhört varma och fina människor var de åtminstone. Jag blir verkligen berörd när man märker det intresset och välviljan som ni har - tack till er.

Ja så då sitter jag här efter att ha utfört denna taktil massage på min far. Det handlar egentligen bara om beröring så att det ska kännas sådär varmt och mysigt. Tydligen så lyckades jag ganska bra, för här ligger han och snarkar ganska så gott.

En liten kul anekdot ifrån gårdagen var det att min far skulle gå på toaletten för att göra alternativ två. Samtalet gick ungefär så här:

Pappa: Pontus kan du komma hit och läsa för mig?
Jag: Va? Nu? Du är ju på toaletten.
Pappa: Ja men jag vill att du kommer och läser för mig snälla ploppen.
Jag: Nej jag tänker inte sitta och läsa för dig när du bajsar pappa.
Mamma: Hahaha
Pappa: okej då, men i så fall vill jag åtminstone ha dörren öppen så att jag kan se er.

Så fick det också bli. Huvudsaken är ju trots allt att han har det så bra som det bara går i vad som kommer bli hans sista dagar.

Idag är en sorgens dag. Jag har varit oerhört ledsen. Jag skrev igår om hur snabbt det går och ja, vad ska man säga. Nu kan han knappt använda sin vänsterarm längre, han kan bara röra på fingrarna. Vänsterarmen har varit den som funkat längst. Talet börjar även det ge vika, han är knappt hörbar längre.

Jag hoppas verkligen att han hinner att komma hem som planerat på onsdag. Jag vet hur mycket han vill träffa hundarna, jag vet hur mycket jag, mamma och syrran vill kunna vaka över honom.

Tiden är en dyster skapelse. Men än så hinner vi att älska, än så hinner vi att skratta. Kärleken dör inte med tiden, tiden dör med tiden. Ingen saknar sekunden som precis passerade förbi, men alla saknar kärleken man har för sina kära.

Nåväl, med detta avslutar jag det här inlägget. Är det någon som behöver taktil massage, hojta!

Kärlek till er. Tack för att ni läste enda hit i inlägget.

DET ÄR ÖVER SNART. BARA TIMMAR KVARSTÅR.

MÅNDAG DEN 14 SEPTEMBER 2015, 19:46

Jag ligger bredvid honom nu, min fina far. Han ville att jag skulle sova här. Jag ville också sova här. Vi begärde en säng och vi fick det. Mamma är också här. Just nu jobbar vi på att försöka få hem min syster från Cypern, farsan vill ha henne nära.

Det är inte ens djupa andetag längre.

Nej, det är små frustande andetag fyllda med slem. Det låter som att han håller på att drunkna, det bubblar vid varje andetag. Allt detta har skett på mindre än 24-timmar. Det gör så jävla ont att inte min syster är här. Vi vill inget hellre. Vi trodde aldrig att det skulle gå såhär, pappa ville att hon skulle må bra och få ha en semester för att kunna ta itu med det tråkiga vid hemkomsten.

Tydligen har vårt hopp, särskilt pappas hopp, inte räckt till. Nu klämtar klockan. Jag bönar och ber att hon hinner hit. Min fina syster. Jag vill väldigt gärna att hon hinner hit. Personligen ligger jag här i sängen bredvid pappa och lyssnar på hans bubblande, det är det värsta jag hört. Jag vill bort härifrån, men jag har lovat honom att vara här varje sekund han har kvar. Jag tänker inte avvika från mitt löfte.

Så här sa han förut:
Grabben lyssna.. Jag älskar dig.. Men lova mig en sak, när jag dör snälla krama mig.. Pussa på mig.. Jag vill att ni tycker att jag är fin.. Precis som vanligt.. Jag skulle bli jätteglad om du vill sova här.. Var med mig..

Under tiden jag skrivit detta inlägg så fick jag höra att min syster landar i Örebro 04:00 inatt. Jag hoppas verkligen att hon hinner. Det finns väl inte så mycket mer att säga. Jag är tacksam för alla som har följt pappas slutliga resa, jag är tacksam för alla kärlek som folk har visat. Det kan vara små saker som ett "tänker på dig" eller ett emoji hjärta på Facebook. Tro mig. Det har verkligen varit stärkande.

"Det viktiga nu är att ni håller liv i mig tills min dotter kommer hem" hör jag pappa säger till en sköterska.

Tårarna rinner.

"Jag älskar dig Ingela, jag önskar att vi kunde ha 20 år till ihop".

Tårarna rinner.

Ja, så är läget. Det har tagit kraft att skriva detta meddelande. Det har nog tagit en timme. Detta är mitt sätt att bearbeta allt. Hoppas att ni har haft förståelse och ursäkta om ni tycker att det har varit för mycket. Tack för allting. Och tack för alla fina hälsningar, all fin hjälp, all mat, alla lyckönskningar. Jag älskar er alla. Ta hand om er.

PAPPAS LILLA FLICKA HANN FRAM.

TISDAG DEN 15 SEPTEMBER 2015, 19:16

Det gjorde så jävla ont igår när min syster var så långt borta och pappa ville ha henne nära. Han ville ju bara krama om sin lilla flicka. Det var ju relativt sent på kvällen och hon befann sig i Cypern. Farsans lungor fylldes med vätska och den uppenbara paniken infann sig "Jag måste få träffa Louise". Samtidigt ville han inte vara den som avbröt hennes semester, han ville verkligen att hon skulle få leva sitt liv utan en tanke på någon tråkig sjukdom.


Ni kan tänka er den smärta min syster fick när hon fick reda på detta. Hon blev helt förkrossad, vilket givetvis gjorde att vi alla fick en klump i magen. Särskilt Papi.

Sagt och gjort så ringde vi till Caesar och Laila som är närstående vänner till familjen, de kollade runt på resor åt oss och tillslut bokades en resa med Fritidsresor som möjliggjorde min syster att komma hit vid klockan 04:00. Meddelandena som strömmade in angående detta var helt fenomenala, det var total sju personer som ville åka hämta min syster i Örebro, 04:00 en måndagsnatt. Av de som jag vet hörde utav sig så finns Caesar, Laila, Lars-Ruben och kusin Emelie. Ytterligare tre till hörde av sig. Tyvärr vet jag inte namnet på er då morsan inte är här och kan delge mig denna information. Men ni ska ha ett stort tack för att ni ens övervägde detta. Ursäkta att jag inte nämner era namn, jag vet genuint inte vad ni heter.

Mitt i all denna stress så skriver min syster följande på Facebook:

"Mitt livs dyraste taxi resa. Min dyraste mobilräkning. Kosta vad det kosta vill. Jag är på helt fel plats på helt fel tidpunkt. Jag vill bara vara nära, jag vill bara hinna fram. Kosta vad det kosta vill men jag vill hinna hem, i TID. Ge mig tid. Jag älskar dig pappa. Jag är påväg"

Jag kan inte ens föreställa mig den stress som hon upplevde, den smärta som hon måste känt för att inte hinna hem. Förlåt Louise, det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Huvudsaken är att du verkligen lyckades komma hem i tid så att pappa fick sin sista stund med sin lilla flicka. Tack kusin Emelie, för att du tog dig tiden att hämta henne.

Alla förstår sig inte på vilken annorlunda sommar som vi har haft. Min pappa håller på att förlora livet nu, ja. Men mormor och farmor dog även de denna sommar, fast i lungcancer. De var på ålderns höst, jag kan verkligen köpa att förlora dem. De har båda haft ett så fint liv.

Men det som smärtar är att allt kommer på en gång!

En månad efter mormor dog, en söndag. Så dog min farmor, en söndag. En vecka efter mormor dog, så fick pappa beskedet att hans cancer spridit sig till hjärnan.

Jag är stolt över att jag har en syster och en mamma som fortfarande står på benen. Ni är så starka och fina båda två. Trots alla motgångar så är ni glada och modiga, envisa och kärleksfulla, med lite tårar mellan varven.

Samtidigt så vägrar jag att se på denna sommar med annat än värme. Det jag har fått uppleva är ovärdeligt i termer utav kärlek. Tre dödssjuka har gett mig mer kärlek än vad jag någonsin fått. Tre dödssjuka har gett mig perspektiv på livet som jag aldrig har haft.

Jag sitter och lyssnar på min pappas klokskap. Han har börjat hallucinera lite, han säger sig se sin morfar. Petandes på hans hand. Det ska tydligen vara vanligt att döende människor ser saker de annars inte gör. Jag vet inte.

Men sedan vänder han sig om och säger, jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för att de som ville säga hejdå till mig inte fick det.

Konstigt hur man på sin dödsbädd kan bry sig om andra.

HOPPAS ATT DU FÅR SOMNA IN SNART, ÄLSKADE PAPPA.

ONSDAG DEN 16 SEPTEMBER 2015, 16:27

Hör du mig? Jag vet inte om han hör mig. Känner han mina tankar? Jag vet inte om han gör det. Igår så sov jag ensam hos min far, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag hade lovat honom att stanna, men jag tvekade faktiskt för en stund. Hur skulle jag reagera om han dog i sin sömn? Det visste jag inte.

Men vi förde ihop den extra säng som vi fått till hans rum med den vård säng han har, och vi höll varandra i handen och vi fick några timmars sömn.

Det kändes vackert. Men jag var oerhört rädd. Jag kände hur hans tumme sakta smekte mig på handen för att sedan stanna upp. Adrenalin. Hjärtat slog i tvåhundra när jag blickade upp för att kolla om hans dödssjuka bröst fortfarande rörde sig. Det gjorde det. Jag lugnade mig och vi somnade om. Jag försökte trösta mig med att han pratat om att han ser sin morfar, att hans morfar är med honom, det finns ett liv efter detta tänkte jag. Somna nu. Somna nu Pontus.

I morse vaknade vi upp tillsammans, sköterskan kom in med hans mediciner. Anette heter hon, hon tvättade honom och tog hand om honom. Han är väldigt förtjust i Anette, en riktig klippa är hon, säger han. Efter att hans morgonbestyr var gjorda så kom hon in med frukost. Jag fick också frukost. Vi käkade lugnt och stillsamt till vad som möjligt var vår sista frukost. Med tårfyllda ögon så fann jag ändå en ro att få vara med honom i just denna stund.

Ett litet tag senare så började värken att ta till igen. Smärtan, värken och slemmet i lungorna kommer i skov. Han får mediciner som hjälper honom att leva lite längre, men för varje gång så ökas dosen - han får bara ondare och ondare. Avdelning 7 på sjukhuset har som jobb att se till att hans tid blir så lindrig och utan smärta som möjligt, jag tycker att de har lyckats bra.

Den ansvarige sköterskan idag heter Camilla. Jag bröt ihop förut. Något så fruktansvärt. För det gör så jävla ont, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Camilla är mamma till en kille som jag växt upp med och var någotsånär vän med i unga åldrar. Hon tröstade mig och kramade om mig med enorm värme. Tack Camilla.

Hela tiden så har det på denna avdelning sprungit runt en sjuksköterskestudent. Pappa har sedan dag 1 sagt "vafan grabben, säg något när hon är i rummet". Pappa tycker väldigt mycket om henne. Friya heter hon. Han gör det så till den milda grad att han häromdagen när jag var här och han skulle äta mat, sa till henne att hon skulle mata honom istället för att jag skulle göra så. Hon matade honom med mycket noggrannhet och omtanke. När hon sitter där och matar honom så pratar vi om att hon studerar, pappa visste inte om detta, han frågade om vi inte hade setts förut. Jag och Friya tittade på varandra och sjöng ut i rungande ja, att jo det har vi.

Vad pappa inte vetat är att jag sedan jag såg henne här på avdelningen har tyckt att det varit oerhört pinsamt. Men jag berättade för honom. Historien är den att jag såg henne på Burger king, hon jobbar där. Efter några utekvällar i rad så märkte jag att det var något speciellt med henne, hon var ovanligt professionell, glad och även snäll. Med en otroligt fascinerande värme så blev jag faktiskt tagen. En av dessa utekvällar, varm under rocken förstås, bestämde mig för att ge henne en chokladask. Det stod några tiggare utanför burger king, jag gav dem varsin cheeseburgare mot att de gick in med chokladasken till henne och hälsade från Pontus som står där ute, hon kollade, jag log. Detta var en förutsättningslös gåva, jag förväntade mig ingenting i gengäld, jag ville bara visa henne vad jävla bra jag tycker om hennes bemötande. Givetvis var jag charmad. Jag tycker precis som min far utbrast häromdagen "tjejer som henne Pontus, de blir man tillsammans med för resten av livet". Jag håller med. Men det var inte därför hon fick denna chokladask.

Jag och pappa har alltså likvärdig smak när det kommer till tjejer. Men vad jag vill få sagt är, från djupet av mitt hjärta. Tack Friya för att du som ung sjuksköterskestudent är ett ljus i mörkret för min pappa. Du är jätteduktig och jag tror att du kommer bli en superbra sjuksköterska. Jag skulle ge dig en kram från pappa. Jag har inte vågat. Hoppas du läser detta meddelandet.

Som ni förmodligen vet vid denna tidpunkt så är det bara timmar kvar för min far. Ansiktet stelnar mer och mer, kroppen gör ondare och ondare. Tröttheten och behovet av sömn går inte längre att stilla - snart är den eviga sömnen här.

Jag tänker inte lämna hans sida, jag tänker vaka över honom. Jag tänker värna och älska honom. Men trots detta, så är det med djup smärta som jag inser att jag önskar att han får somna in.

Jag vill inte släppa taget. Jag måste släppa taget.

VILAI FRID. 630606 - 150917.

TORSDAG DEN 17 SEPTEMBER 2015, 08:21

Vi har i flera dagar trott att du skulle dö, älskade pappa. I morse så fick du äntligen somna in, saknaden jag har nu är obeskrivlig. Du var verkligen mitt ess, samma humor, samma känslor. Jag är så tacksam och glad att jag har fått spendera dessa sista dagar med dig och hur du med både glädje och kärlek haft mig där.

Jag har borstat dina tänder. Jag har masserat dina ben. Jag har masserat din rygg, jag har gjort så att du ler. Jag har kliat på dig. Jag har matat dig. Jag har bytt din snus, och jag har pussat dig på din mun. Jag har sagt att jag älskat dig, jag har gråtit på din axel. Jag har sovit bredvid dig medan jag kramat om din hand.

Du har lyssnat på mig läsa bok. Du har sagt att du är så stolt över dina barn. Du har sagt hur mycket du älskar oss alla. Du har sagt att du är nöjd med allt vi har gjort för dig. Du har verkligen lidit. Du har verkligen haft ont. Du har aldrig klagat, nej du har varit glad. Du har kämpat i snart tre år. Du har krigat så jävla bra. Du har varit den bästa pappan. Du har varit så älskad, ja du har varit allt. Du är och du förblir min största hjälte. Louise är och förblir din lilla flicka. Mamma är och förblir din fru. Emelie är och förblir någon som avgudar dig. Stina fortsätter att vara din extradotter. Per är fortsatt din bästa vän. Du är fortsatt krillans ögonsten. Du är fortsatt din pappas lilla grabb.

Jag förstår inte hur jag ska kunna leva utan dig! Jag vill inte leva utan dig! Vem ska jag nu ha i min närhet som förstår mig lika bra som du gjorde.

Det värsta av allt är inte själva döden, utan det är med den enorma orättvisa du fick dö på.

Sedan klockan 8 igår så har jag och mamma, Louise, Emelie och Stina suttit bredvid dig. Sett hur du kippar efter andan. Ångesten du hade för att dö. Du krigade verkligen för du ville inte lämna oss. Det pågick hela natten och det har varit brutalt att se.

Efter ett tag började du att prata så konstigt. "Släpp mig, släpp mig" säger du, fastän att ingen håller i dig. Du drar tungt efter andan, kämpar. "Lyft, lyft" ingen förstår vad du menar, vi lyfter armarna "Nej, lyft" vi höjer sängen. "Nej, lyft" vi drar upp dig så att du hamnar högre upp i sängen. Inte heller det funkar.

När Stina kom (hon kom något senare) så satt vi andra och försökte hålla tårarna borta och humöret uppe. Vi skämtade om den ögoninflammation som jag har fått, den som du de senaste dagarna brytt dig så mycket om och försökt att få alla andra att tvätta och lindra.

Du vaknade till en kort stund, frågar vad vi pratade om. Mitt öga pappa, svarar jag. "Jaha, är det något fel på det?" Jag visar honom ögat "ja jävlar du" säger han, som om han inte sett det ännu.

Han lägger sig tillrätta och säger att han inte orkar. "Jag måste få sova" säger han, för att sedan tillägga "vi ses på andra sidan".

Men han vaknade vid klockan 5 och frågade vart han var. Trodde att han var död. När han fick höra att det fortfarande var torsdag så utbrast han "vafan".

Detta är en smärta, jag aldrig kommer släppa. Detta är en smärta, jag aldrig kommer glömma.

Att du i den sista stunden i livet, fick denna upplevelse och att ingen av oss kunde hjälpa dig. Det känns helt jävla orättvist.


cancerfonden.se

Likes

Comments

Vi har i flera dagar trott att du skulle dö, älskade pappa. Imorse så fick du äntligen somna in, saknaden jag har nu är obeskrivlig. Du var verkligen mitt ess, samma humor, samma känslor. Jag är så tacksam och glad att jag har fått spendera dessa sista dagar med dig och hur du med både glädje och kärlek haft mig där.

Jag har borstat dina tänder. Jag har masserat dina ben. Jag har masserat din rygg, jag har gjort så att du ler. Jag har kliat på dig. Jag har matat dig. Jag har bytt din snus, och jag har pussat dig på din mun. Jag har sagt att jag älskat dig, jag har gråtit på din axel. Jag har sovit bredvid dig medan jag kramat om din hand.

Du har lyssnat på mig läsa bok. Du har sagt att du är så stolt över dina barn. Du har sagt hur mycket du älskar oss alla. Du har sagt att du är nöjd med allt vi har gjort för dig. Du har verkligen lidit. Du har verkligen haft ont. Du har aldrig klagat, nej du har varit glad. Du har kämpat i snart tre år. Du har krigat så jävla bra. Du har varit den bästa pappan. Du har varit så älskad, ja du har varit allt. Du är och du förblir min största hjälte. Louise är och förblir din lilla flicka. Mamma är och förblir din fru. Emelie är och förblir någon som avgudar dig. Stina fortsätter att vara din extradotter. Per är fortsatt sin bästa vän. Du är fortsatt krillans ögonsten. Du är fortsatt din pappas lilla grabb.

Jag förstår inte hur jag ska kunna leva utan dig! Jag vill inte leva utan dig! Vem ska jag nu ha i min närhet som förstår mig lika bra som du gjorde.

Det värsta av allt är inte själva döden, utan det är med den enorma orättvisa du fick dö på.

Sedan klockan 8 igår så har jag och mamma, Louise, Emelie och Stina suttit bredvid dig. Sett hur du kippar efter andan. Ångesten du hade för att dö. Du krigade verkligen för du ville inte lämna oss. Det pågick hela natten och det har varit brutalt att se.

Efter ett tag började du att prata så konstigt. "Släpp mig, släpp mig" säger du, fastän att ingen håller i dig. Du drar tungt efter andan, kämpar. "Lyft, lyft" ingen förstår vad du menar, vi lyfter armarna "Nej, lyft" vi höjer sängen. "Nej, lyft" vi drar upp dig så att du hamnar högre upp i sängen. Inte heller det funkar.

När Stina kom (hon kom något senare) så satt vi andra och försökte hålla tårarna borta och humöret uppe. Vi skämtade om den ögoninflammation som jag har fått, den som du de senaste dagarna brytt dig så mycket om och försökt att få alla andra att tvätta och lindra.

Du vaknade till en kort stund, frågar vad vi pratade om. Mitt öga pappa, svarar jag. "Jaha, är det något fel på det?" Jag visar honom ögat "ja jävlar du" säger han, som om han inte sett det ännu.

Han lägger sig tillrätta och säger att han inte orkar. "Jag måste få sova" säger han, för att sedan tillägga "vi ses på andra sidan".

Men han vaknade vid klockan 5 och frågade vart han var. Trodde att han var död. När han fick höra att det fortfarande var torsdag så utbrast han "va fan"

Detta är en smärta, jag aldrig kommer släppa. Detta är en smärta, jag aldrig kommer glömma.

Att du i den sista stund i livet, fick denna upplevelse och att ingen av oss kunde hjälpa dig. Det känns helt jävla orättvist.



  • 4198 readers

Likes

Comments

Hör du mig? Jag vet inte om han hör mig. Känner han mina tankar? Jag vet inte om han gör det. Igår så sov jag ensam hos min far, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag hade lovat honom att stanna, men jag tvekade faktiskt för en stund. Hur skulle jag reagera om han dog i sin sömn? Det visste jag inte.

Men vi förde ihop den extra säng som vi fått till hans rum med den vårdsäng han har, och vi höll varandra i handen och vi fick några timmars sömn.

Det kändes vackert. Men jag var oerhört rädd. Jag kände hur hans tumme sakta smekte mig på handen för att sedan stanna upp. Adrenalin. Hjärtat slog i tvåhundra när jag blickade upp för att kolla om hans dödssjuka bröst fortfarande rörde sig. Det gjorde det. Jag lugnade mig och vi somnade om. Jag försökte trösta mig med att han pratat om att han ser sin morfar, att hans morfar är med honom, det finns ett liv efter detta tänkte jag. Somna nu. Somna nu Pontus.

Imorse vaknade vi upp tillsammans, sköterskan kom in med hans mediciner. Anette heter hon, hon tvättade honom och tog hand om honom. Han är väldigt förtjust i Anette, en riktig klippa är hon, säger han. Efter att hans morgon bestyr var gjorda så kom hon in med frukost. Jag fick också frukost. Vi käkade lugnt och stillsamt till vad som möjligt var vår sista frukost. Med tårfyllda ögon så fann jag ändå en ro att få vara med honom i just denna stund.

Ett litet tag senare så började värken att ta till igen. Smärtan, värken och slemmet i lungorna kommer i skov. Han får mediciner som hjälper honom att leva lite längre, men för varje gång så ökas dosen - han får bara ondare och ondare. Avdelning 7 på sjukhuset har som jobb att se till att hans tid blir så lindrig och utan smärta som möjligt, jag tycker att de har lyckats bra.

Den ansvarige sköterskan idag heter Camilla. Jag bröt ihop förut. Något så fruktansvärt. För det gör så jävla ont, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Camilla är mamma till en kille som jag växt upp i och var någotsånär vän med i unga åldrar. Hon tröstade mig och kramade om mig med enorm värme. Tack Camilla.

Hela tiden så har det på denna avdelning sprungit runt en sjuksköterske student. Pappa har sedan dag 1 sagt "vafan grabben, säg något när hon är i rummet". Pappa tycker väldigt mycket om henne. Friya heter hon. Han gör det så till den milda grad att han häromdagen när jag var här och han skulle äta mat, sa till henne att hon skulle mata honom istället för att jag skulle göra så. Hon matade honom med mycket noggrannhet och omtanke. När hon sitter där och matar honom så pratar vi om att hon studerar, pappa visste inte om detta, han frågade om vi inte hade setts förut. Jag och Friya tittade på varandra och sjöng ut i rungande ja att jo det har vi.

Vad pappa inte vetat är att jag sedan jag såg henne här på avdelningen har tyckt att det varit oerhört pinsamt. Men jag berättade för honom. Historien är den att jag såg henne på Burger king, hon jobbar där. Efter några utekvällar i rad så märkte jag att det var något speciellt med henne, hon var ovanligt professionell, glad och även snäll. Med en otroligt fascinerande värme så blev jag faktiskt tagen. En av dessa utekvällar, varm under rocken förstås, bestämde mig för att ge henne en chokladask. Det stod några tiggare utanför burger king, jag gav dem varsin cheeseburgare mot att de gick in med choklad asken till henne och hälsade från Pontus som står där ute, hon kollade, jag log. Detta var en förutsättningslös gåva, jag förväntade mig ingenting i gengäld, jag ville bara visa henne vad jävla bra jag tycker om hennes bemötande. Givetvis var jag charmad. Jag tycker precis som min far utbrast häromdagen "tjejer som henne Pontus, de blir man tillsammans med för resten av livet". Jag håller med. Men det var inte därför hon fick denna choklad ask.

Jag och pappa har alltså likvärdig smak när det kommer till tjejer. Men vad jag vill få sagt är, från djupet av mitt hjärta. Tack Friya för att du som ung sjuksköterske student är ett ljus i mörkret för min pappa. Du är jätteduktig och jag tror att du kommer bli en superbra sjuksköterska. Jag skulle ge dig en kram från pappa. Jag har inte vågat. Hoppas du läser detta meddelandet.

Som ni förmodligen vet vid denna tidpunkt så är det bara timmar kvar för min far. Ansiktet stelnar mer och mer, kroppen gör ondare och ondare. Tröttheten och behovet av sömn går inte längre att stilla - snart är den eviga sömnen här.

Jag tänker inte lämna hans sida, jag tänker vaka över honom. Jag tänker värna och älska honom. Men trots detta, så är det med djup smärta som jag inser att jag önskar att han får somna in.

Jag vill inte släppa taget. Jag måste släppa taget.

  • 2922 readers

Likes

Comments

Det gjorde så jävla ont igår när min syster var så långt borta och pappa ville ha henne nära. Han ville ju bara krama om sin lilla flicka. Det var ju relativt sent på kvällen och hon befann sig i Cypern. Farsans lungor fylldes med vätska och den uppenbara paniken infann sig "Jag måste få träffa Louise". Samtidigt ville han inte vara den som avbröt hennes semester, han ville verkligen att hon skulle få leva sitt liv utan en tanke på någon tråkig sjukdom.

Ni kan tänka er den smärta min syster fick när hon fick reda på detta. Hon blev helt förkrossad, vilket givetvis gjorde att vi alla fick en klump i magen. Särskilt Papi.

Sagt och gjort så ringde vi till Caesar och Laila som är närstående vänner till familjen, de kollade runt på resor åt oss och tillslut bokades en resa med Fritidsresor som möjliggjorde min syster att komma hit vid klockan 04:00. Meddelandena som strömmade in angående detta var helt fenomenala, det var total sju personer som ville åka hämta min syster i Örebro, 04:00 en måndagsnatt. Av de som jag vet hörde utav sig så finns Caesar, Laila, Lars-Ruben och kusin Emelie. Ytterligare tre till hörde av sig. Tyvärr vet jag inte namnet på er då morsan inte är här och kan delge mig denna information. Men ni ska ha ett stort tack för att ni ens övervägde detta. Ursäkta att jag inte nämner era namn, jag vet genuint inte vad ni heter.

Mitt i all denna stress så skriver min syster följande på Facebook:

"Mitt livs dyraste taxi resa. Min dyraste mobilräkning. Kosta vad det kosta vill. Jag är på helt fel plats på helt fel tidpunkt. Jag vill bara vara nära, jag vill bara hinna fram. Kosta vad det kosta vill men jag vill hinna hem, i TID. Ge mig tid. Jag älskar dig pappa. Jag är påväg"

Jag kan inte ens föreställa mig den stress som hon upplevde, den smärta som hon måste känt för att inte hinna hem. Förlåt Louise, det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Huvudsaken är att du verkligen lyckades komma hem i tid så att pappa fick sin sista stund med sin lilla flicka. Tack kusin Emelie, för att du tog dig tiden att hämta henne.

Alla förstår sig inte på vilken annorlunda sommar som vi har haft. Min pappa håller på att förlora livet nu, ja. Men mormor och farmor dog även de denna sommar, fast i lungcancer. De var på ålderns höst, jag kan verkligen köpa att förlora dem. De har båda haft ett så fint liv.

Men det som smärtar är att allt kommer på en gång!

En månad efter mormor dog, en söndag. Så dog min farmor, en söndag. En vecka efter mormor dog, så fick pappa beskedet att hans cancer spridit sig till hjärnan.

Jag är stolt över att jag har en syster och en mamma som fortfarande står på benen. Ni är så starka och fina båda två. Trots alla motgångar så är ni glada och modiga, envisa och kärleksfulla, med lite tårar mellan varven.

Samtidigt så vägrar jag att se på denna sommar med annat än värme. Det jag har fått uppleva är ovärdeligt i termer utav kärlek. Tre dödssjuka har gett mig mer kärlek än vad jag någonsin fått. Tre dödssjuka har gett mig perspektiv på livet som jag aldrig har haft.

Jag sitter och lyssnar på min pappas klokskap. Han har börjat hallucinera lite, han säger sig se sin morfar. Petandes på hans hand. Det ska tydligen vara vanligt att döende människor ser saker de annars inte gör. Jag vet inte.

Men sedan vänder han sig om och säger, jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för att de som ville säga hejdå till mig inte fick det.

Konstigt hur man på sin dödsbädd kan bry sig om andra.



  • 2741 readers

Likes

Comments

Jag ligger bredvid honom nu, min fina far. Han ville att jag skulle sova här. Jag ville också sova här. Vi begärde en säng och vi fick det. Mamma är också här. Just nu jobbar vi på att försöka få hem min syster från Cypern, farsan vill ha henne nära.

Det är inte ens djupa andetag längre.

Nej, det är små frustande andetag fyllda med slem. Det låter som att han håller på att drunkna, det bubblar vid varje andetag. Allt detta har skett på mindre än 24-timmar. Det gör så jävla ont att inte min syster är här. Vi vill inget hellre. Vi trodde aldrig att det skulle gå såhär, pappa ville att hon skulle må bra och få ha en semester för att kunna ta itu med det tråkiga vid hemkomsten.

Tydligen har vårt hopp, särskilt pappas hopp, inte räckt till.

Nu klämtar klockan. Jag bönar och ber att hon hinner hit. Min fina syster. Jag vill väldigt gärna att hon hinner hit. Personligen ligger jag här i sängen bredvid pappa och lyssnar på hans bubblande, det är det värsta jag hört. Jag vill bort härifrån, men jag har lovat honom att vara här varje sekund han har kvar. Jag tänker inte avvika från mitt löfte.

Så här sa han förut:
Grabben lyssna.. Jag älskar dig.. Men lova mig en sak, när jag dör snälla krama mig.. Pussa på mig.. Jag vill att ni tycker att jag är fin.. Precis som vanligt.. Jag skulle bli jätteglad om du vill sova här.. Var med mig..

Under tiden jag skrivit detta inlägg så fick jag höra att min syster landar i Örebro 04:00 inatt. Jag hoppas verkligen att hon hinner. Det finns väl inte så mycket mer att säga. Jag är tacksam för alla som har följt pappas slutliga resa, jag är tacksam för alla kärlek som folk har visat. Det kan vara små saker som ett "tänker på dig" eller ett emoji hjärta på Facebook. Tro mig. Det har verkligen varit stärkande.

"Det viktiga nu är att ni håller liv i mig tills min dotter kommer hem" hör jag pappa säger till en sköterska.

Tårarna rinner.

"Jag älskar dig Ingela, jag önskar att vi kunde ha 20 år till ihop"

Tårarna rinner.

Ja, så är läget. Det har tagit kraft att skriva detta meddelande. Det har nog tagit en timme. Detta är mitt sätt att bearbeta allt. Hoppas att ni har haft förståelse och ursäkta om ni tycker att det har varit för mycket.

Tack för allting. Och tack för alla fina hälsningar, all fin hjälp, all mat, alla lyckönskningar. Jag älskar er alla.

Ta hand om er.

  • 4425 readers

Likes

Comments

Som vanligt så sitter jag på sjukhuset. En stor skillnad denna dag är det faktum att jag fick lära mig taktil massage av en snäll sjuksköterska, jag fick även lära mig några fysioterapeutiska övningar av en annan. Edit* jag vet inte om de är sjuksköterskor sett till utbildningen. Oerhört varma och fina människor var de åtminstone. Jag blir verkligen berörd när man märker det intresset och välviljan som ni har - tack till er.

Ja så då sitter jag här efter att ha utfört denna taktil massage på min far. Det handlar egentligen bara om beröring så att det ska kännas sådär varmt och mysigt. Tydligen så lyckades jag ganska bra, för här ligger han och snarkar ganska så gott.

En liten kul anekdot ifrån gårdagen var det att min far skulle gå på toaletten för att göra alternativ två. Samtalet gick ungefär så här:
Pappa: Pontus kan du komma hit och läsa för mig?
Jag: Va? Nu? Du är ju på toaletten.
Pappa: Ja men jag vill att du kommer och läser för mig snälla ploppen.
Jag: Nej jag tänker inte sitta och läsa för dig när du bajsar pappa.
Mamma: Hahaha
Pappa: okej då, men då vill jag åtminstone ha dörren öppen så att jag kan se er.

Så fick det också bli. Huvudsaken är ju trots allt att han har det så bra som det bara går i vad som kommer bli hans sista dagar.

Idag är en sorgens dag. Jag har varit oerhört ledsen. Jag skrev igår om hur snabbt det går och ja, vad ska man säga. Nu kan han knappt använda sin vänsterarm längre, han kan bara röra på fingrarna. Vänsterarmen har varit den som funkat längst. Talet börjar även det ge vika, han är knappt hörbar längre.

Jag hoppas verkligen att han hinner att komma hem som planerat på Onsdag. Jag vet hur mycket han vill träffa hundarna, jag vet hur mycket jag, mamma och syrran vill kunna vaka över honom.

Tiden är en dyster skapelse. Men än så hinner vi att älska, än så hinner vi att skratta. Kärleken dör inte med tiden, tiden dör med tiden. Ingen saknar sekunden som precis passerade förbi, men alla saknar kärleken man har för sina kära.

Nåväl, med detta avslutar jag det här inlägget. Är det någon som behöver taktil massage, hojta!

Kärlek till er. Tack för att ni läste enda hit i inlägget.

  • 2437 readers

Likes

Comments

Sverige 2015. En socialdemokratisk politiker vid namnet Kjell Hedvall debatterar i ett Facebook inlägg för användandet av ordet "Negerboll" istället för användandet av chokladboll. Anledningen till att jag ser denna artikeln överhuvudtaget är för att det är den mest delade artikeln idag på Aftonbladet. Jag repeterar, det är den mest delade artikeln idag på Aftonbladet. Jag blir förundrad över hur språkanvändandet negerboll vs. chokladboll kan väcka en sådan debatt i Sverige. Kjell Hedvall hänvisar till den falang som gladeligen väljer att benämna bakverket för chokladboll för "PK-maffian" tydligen så känner han flera mörkhyade som skrattar åt att man ens valt att ändra namn på bakverket.  

Dumma politiker som vill ta bort Negerboll och PK-maffian som inte har några problem med att kalla bakverket för chokladboll!

När denna debatt eller den debatt om Pippi Långstrumps icke användande av ordet "Negerkung" kommer upp på dagordningen så brukar det vara folk som ryter ifrån högt i sina inlägg "Vart fan är det här landet på väg, dessa jävla politiker måste sluta rota i vår historia". Inläggen delas som en löpeld på sociala medier. Jag vill poängtera för er som reagerar på detta sätt att det inte är politiker som tar beslut om negerbollens vara eller icke vara. Politiker tar inte beslut om språkbruk. Det är liksom inte politikernas uppgift här i världen. Tja, SD kanske vill införa ordet negerboll för att förbättra dessa människors liv. PK-maffian som Kjell Hedvall uttrycker sig om dem som är som mig. vi är tydligen en maffia för politisk korrekthet när vi anser att användandet av chokladboll är helt okej. Vi är tydligen politisk korrekta för att vi inte har ett problem med utfasningen av ordet negerboll.

Nu kommer ni att få reda på lite intressant fakta som är ganska kul för er alla som är pro-negerboll.

Det kanske är för snabb utveckling i världen för att ni ska hänga med, ordet negerboll kanske är en alldeles för stor förändring i era liv. Jag vet inte. Men det är konstigt att ni har hängt upp er så enormt på ett ord. Blir era liv sämre av att ni inte får säga negerboll? Bakverket smakar väl detsamma oavsett vad ni kallar det? Iallafall, intressant fakta för er är att ordet neger och negress tillkom världen på grund utav gammal vetenskap om raser. Det fanns i detta fall en "negroid-ras" och det var då främst afrikaner och afroamerikaner som benämndes som den negroida-rasen. Eftersom att ny forskning visar att det inte är någon skillnad mellan raser att det inte finns en lägrestående ras, så har den nya vetenskapen frångått dessa teorier om människoraser. Språkforskarna har då kommit fram till att ordet neger är nedsättande och föråldrat. Svenska akademins ordbok uppdateras relativt ofta, där gamla ord fasas ut och nya tillkommer. Detta är vad som har skett med ordet negerboll. Det är inte politiker som tagit beslutet - jag är ingen PK-maffia. Nej, jag lyssnar bara på forskningen. Forskningen och vetenskapen säger att det är nedvärderande att säga neger. Forskningen och vetenskapen säger att det är dags att utveckla vårt språk, vi ska inte använda ordet negerboll längre. Jag förhåller mig till denna utveckling, den är inte speciellt jobbig för mig.

Tänk om vi inte hade språkutveckling?

Ty det hade varit adekvat roligt alldenstund allestädes allmogen skola prata ungefär så där? Låt forskningen och i synnerhet språkforskningen gå framåt. Sluta att hänga kvar i det gamla och förgångna. Jag vill ogärna gå tillbaks till runskriften och därmed så får ni gladeligen kalla mig för PK-maffia. Jag gillar nämligen utveckling och även när språket utvecklas till det bättre. Om ni har vänner som är mörkhyade och som inte blir kränkta av negerboll - FINE. Detta kan dock aldrig vara ett argument för att kränkande och föråldrat språkbruk används. En liten anekdot bara. Om det gamla och förgångna språket är så mycket bättre än vad forskare kommer fram till, skulle ni då kunna döpa era söner till det gamla gedigna svenska namnet Snorre? Jag tror inte ni skulle göra det. 

Tack för mig. 

























Likes

Comments