När man gått där, år ut och år in för att bara invänta det där perfekta ögonblicket och stunden. Stunden där man äntligen kan släppa bomben om sin absolut största hemlighet någonsin.

För det första så vill jag bara säga att.

1: Den perfekta tiden för att "avslöja" sin hemlighet, existerar verkligen inte!
2: Att vänta gör ingen gott!

Om jag fick bestämma så skulle man liksom bara vara, bara vara sig själv, utan att ens behöva tänka tanken att man måste berätta något eller "komma ut" Kärlek är kärlek, sen om du väljer en peson där du känner att du verkligen behöver förklara, det kan jag köpa. Tex syrrans gamla ligg från nian, eller kompisens killes gamla ragg, eller en som bor 200 mil bort och att jag därför är tvungen att flytta från alla.

Jag törs även påstå att man inte kommer ut bara en gång.

I dagens samhälle med all denna rädsla för obegränsad kärlek, så har man kvar den där funderingen att. HUR blir jag bemött nästa gång någon får veta att jag är gay, och nästa gång när någon frågar om jag är gift eller sambo och i så fall med vem.

Eller när tjejen du trodde var din vän, plötsligt börjar stöta på dig och du lite snyggt förklarar att du inte gillar tjejer.

Vareviga gång så finns rädslan bakom dina ögon, att HUR kommer nu denna person att reagera när jag förklarar att jag är gay?

OM och OM igen, måste man berätta och sedan vänta på en reaktion.

Allt det där som liksom alltid varit påstått normalt, blir en total sanning, bara för att vi är påvisade att det just skall vara så.

VADÅ SKA VARA SÅ?? Vem säger det? Jo för det handlar om fortplantningen, får jag till svar. Fortplantning? Skojar du med mig? De par som lever i hop som har snopp och snippa, men inte kan få barn på eget sätt, hur gör då dom?

När du är förlovad eller gift så har du oftast en ring på fingret, men talar den ringen då om, om du är i hop med en mörkhårig eller blond person? Nä exakt, så vad är då skillnaden på vilket kön du gillar?

KÄRLEKEN ÖVERVINNER ALLT! Brukar det heta. Men det är ju inte sant. För kärleken som folk väljer blir ju inte accepterad.

Jag vet inte, men är jag naiv om jag säger eller snarare tycker, att människan är obegränsad?

Jag menar, vi är ALLTID så fria i våra tänkanden och även val av handlingar och leverne. Det är ju ingen som slår ner mig på gatan för att jag väljer att utbilda mig till undersköterska.

Det är heller ingen som spottar på mig bara för att jag väljer att måla mitt nya hus i en skitful grön färg.

MEN när det kommer till vem jag ska älska. Då jävlar är det ok att tycka både det ena och det andra, för nog ska jag göra precis som ni tror att alla andra vill att man gör. DU stör dig på att jag älskar en person av samma kön. Men vänta nu.......

Har någon tvingat dig att göra likadant? Nä! Har någon ens påstått att det är si eller så vi ska göra bara för att JAG gör det? NÄ! Så vad fan är problemet med kärlek? Kärlek ska vara obegränsad, rättare sagt kärlek ÄR obegränsad, men sen kommer det in såna jäkla urdumma människor som med sin ovisshet och begränsning för känslor och verklighet. Dom människorna ska få förstöra så mycket på grund av en elakhet som byggs upp till ett hat.

Enligt min mening så är det den som inte låter dig älska de dina på ditt sätt, som ska vara orolig varje gång DOM förklarar att dom tycker så. Det är inte du som faktiskt älskar någon. Varför ska du behöva förklara varför du älskar? Nu låter jag så sentimental, men jag menar vartenda ord. Att älska är det finaste och ÄRLIGASTE som finns.

Tyck illa om mig om jag är elak, tyck illa om mig om jag gör dig illa, men älska mig när jag älskar. Om vi alla bara kunde älska så skulle ingen behöva gå och vara rädd.

Rädslan ligger tyvärr i fokus för elakheten. Jag vet en tjej som hade sex med en tjej, lite smått oskyldigt då men dagen efter så ringer hon upp sin mamma och frågar om hon är lesbisk. Hon pratar inte ens med sin vän på flera dagar bara för att hon först skäms men också för att hon är rädd för vad andra ska tycka och tro.

Mycket av vår rädsla handlar just om vad ANDRA ska tycka..

Allting handlar om just könet. Om killar som läser detta rannsakar sig själva, så vet ni nog med er att ni bara älskar att se två tjejer hålla på sexuellt... Men ni gillar man och kvinna i ett förhållande!? Dubbelmoral!?

Jag tror på kärlek jag tror på en öppenhet och en ärlig tvåsamhet...

Jag är INTE gay, jag är hetero, men jag kan faktiskt inte se någon skillnad på mig och på nån som är gay. Enda skillnaden är väl att vi inte älskar samma personer.

Pride! Jag älskar dessa festivaler...

Det är då ingen som ser ner på dessa rockfestivaler där folk blir våldtagna stup i kvarten, folk som blir misshandlade när dom ligger i leran och sover.

Men Pride, där det verkligen bara är kärlek, glitter och glamour. Där folk är glada och älskar att befinna sig i en gemenskap. Där man faktiskt pratar med folk man aldrig träffat förut, man kramas, dansar och ler TILLSAMMANS. Där ska det hatas och snackas skit om..

Nä gott folk, ni får nog trots allt ta och tänka om. INGEN kommer att TVINGA dig att göra något mot din vilja, men snälla respektera kärlek och du ska se att du också blir respekterad på just ditt vis..

Och till er som ännu inte berättat er "hemlighet" Låt inte era hjärnspöken tala åt er. Familj och vänner är vårat allt. Visa dom ditt rätta jag så fort du kan, för att få en knuff av ömsesidig respekt och push i rätt riktning kan vara lättare så snart det än kan bli.

Familj kan vara av blod, men också inväxt. Familj betyder även det kärlek. Att bry sig om och vårda en person oavsett om det är biologiskt eller ej.

Men glöm aldrig att, i dag aldrig kommer att komma igen och snart är där en person du älskar som aldrig mer kommer beträda vår jord. Det låter hårt, men det är så sant. Jag har varit där. Jag förlorade min älskade mamma den dagen hon dimmade in i sjukdomen MS. Hon kommer aldrig att vara sig själv. Min älskade mormor som jag skulle hälsa på som dog två dagar innan. Tänk om hon ändå hade haft äran att få träffa alla mina 7 barn!

Glöm heller aldrig bort att människorna omkring dig inte finns där för att du bett dom, utan för att dom valt att finnas där! Också för att dom bryr sig. Så låt dom få veta att du är du och att du älskar som du gör.

PS du är inte gay bara för att du är med och har kul. Jag är som sagt inte gay och jag har varit med sååå mycket på både pride men även en hel hög med andra event. Och vi har verkligen SÅ kul tillsammans. För alla är vänner, alla är människor och alla kan ha kul tillsammans.! Människor som älskar att älska och även älskar att ha kul och en fantastisk gemenskap. Testa att umgås med vem som helst och du ska se att du blir en gladare person på alla sätt.

Lägger upp en bild på mig och "brorsan" ok två då. En där alla sa att vi såg ut som Barbie och Ken. Bilden heter "Vem mördade Barbie och Ken" Sen även en bild där vi är på väg till en gaykryssning...

Ta hand om er och varandra.

Varma kramar Claudia Holmsell

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Detta inlägg är faktiskt lite läskigt.

Och man kan nästan tro att det inte är sant men jag var där, jag VET att det är sant!!!

Jag arbetade som vanligt på min lilla kvarterskrog. Stod i fönstret och såg på Herr gårman.
Herr gårman blev röd,,,,,,, Tick, tick, tick och sen blev han grön..............................

Så där höll han på, i säkert över en timma innan jag fann mig till sinnes att jag hade en hel del att göra.

Uff, jag hade 13 sällskap som var bokade för kvällen!

Jag var inte så där alls taggad för att jobba denna kväll. Allt kändes så nedstämt och hopplöst, för jag började verkligen tvivla på mig själv. Varför? Jo, kvällen innan så hade vi en fullsatt bar. Det var fullt ös och en massa roliga människor.

Jag hade trots allt en stor fördel som bodde ovanpå min bar. En sådan fördel har inte många som arbetar på nätterna. Vad jag menar med fördel är att mina små älsklingar 2 och 4 år gamla, kunde komma ner en trappa för att säga god natt till mamma. Jag kunde umgås på dagarna med mina två små barn för att sedan arbeta på kvällen, med dom sovandes en trappa upp.

Jag bodde då ihop med någon. Den någon kom ner på restaurangen kvällen innan och såg att jag hade full bar. Den någon var även lite smått onykter. Den någon blev väldigt svartsjuk på en person som börjat prata med honom om den där tjejen i baren (jag)

Ja och det var då verkligen inte ok att nån annan tyckte att den någons tjej skulle vara "snygg" NÄ för då tog det hus i helvete. Det var inte personen som gav komplimangen som fick stryk, nej nej. Det var flickvännen i baren. Dvs JAG!

Blev spottad i ansiktet och knuffad på, och även ifrågasatt som krögare. Om jag var en sån som tog betalt för tjänster osv.

Suck, kände jag bara. Jag behövde verkligen en kort semester. Ja kort var ordet. Även om jag skulle behövt typ ett års semester. Men det var otänkbart då ingen skulle kunna driva stället medans jag var borta.

Jag kom då på att det faktiskt var söndag dagen därpå och då kan man ju bege sig ut på sjön.

Biljett bokad till både buss och båt.

Söndagen kom och jag gick ner till busstationen med mina två tjejkompisar som valde att följa med mig på kryssningen till Åbo.

Klev några timmar senare ombord på båten. Båten som skulle under ett dygn ta oss med på böljan blå.

Vi hade bokat den första sittningen på middagen. Tur var väl det, för jag var verkligen utsvulten.

Öl och vin ingick till middagen. Men jag var så hungrig och trött så hade jag druckit alkohol till maten så hade jag behövt gå ner i hytten för att sova efteråt. Jag tog i stället coca cola och en cider.

De långa köerna på buffébordet var såå värt att vänta på. Det var liksom så där mättande och gott som vi annars bara är vana vid på julbordet.

När vi till slut kommer på att vi inte kan få ner en endaste bit potatisgratäng till, så tycker vi att en sån där tobakspinne skulle sitta fint.

Vi går ut på däck för att andas lite, sedan så styr vi vidare till vår hytt för att piffa oss för att senare gå upp på dansgolvet.

Väl på dansgolvet så ser vi att det är ganska tomt. Men vad sjutton är nu detta? Kom då på att vi var ganska så tidiga på "discot"

Var ju sån där gammeltjo på däcket under. Jag som älskar att dansa, övertalar mitt sällskap att gå en våning ner för att dra en gammeltjo, som jag kallalde det.

Kommer ner dit och hör hur dansbandsjagvetintevad dom hette, sjöng och spelade. Riktigt bra faktiskt. Gammal i Gamet som man är så börjar man både sjunga med och dansa till de gamla godingarna som de spelade.

Blickade ut över folkhavet för att se efter de äldre männen. Varför i hellskotta kollar du in de äldre? Frågar mina vänner.

Varför? Jo, för det är ju dom som kan dansa. Jag gillar inte att behöva föra, och när man dansar med en äldre så vet dom exakt hur man för. Ja ungefär som min pappa. Han är en grym dansare tillsammans med min plastmamma. Dom äger dessa båtar vill jag lova. Dom är nästan mer till sjöss på dans.. :-)

En röst säger precis att, nu tackar vi för oss, men det går att dansa vidare en våning upp, på discot. God natt mitt herrskap.

Vi går ut i korridoren för att leta oss fram till trappan som tar oss en våning upp.

Väl uppe på discot så är det fortfarande inte så mycket folk som hunnit sig dit.

Bra musik, ett relativt tomt dansgolv och ett par glas öl under hatten intar jag självklart dansgolvet. Tvingar med mina två vänner, som inte är så där lika bekväma att dansa helt alléna på ett dansgolv med en massa bling bling runtom.

Lyckades få med dom upp där och vi skrattade och sjöng med till musiken, när ett par killar plötsligt glider in vid vår sida. Dom ställer sig så att vi bildar en ring på dansgolvet.

En av killarna kommer snabbt fram till mig och vill dansa, helst bara han och jag. Jag skrattar lite och säger nej nej nu kör vi! Nu dansar vi här med alla.

Vilka är ni förresten, frågar jag.

Vi är ett hockeylag från Göteborg! Säger kilen. Trevliga killar måste jag säga. Inga dryga fulla pack utan glada i hågen och vänliga på alla vis. TRODDE JAG!!!

Ser då att det sitter en kille helt ensam vid ett bord. Frågar killarna om det är deras vän.

-Ja han är med i vårat lag, men bry dig inte om honom för han är värsta mesen och han kan inte dansa. Han platsar liksom på "bänken" ha ha ha. Killen tyckte att han var skitrolig när han uttryckte sig som han gjorde.

Jag stelnade till och blev totalt vansinnig, men jag höll min och tog ett snabbt beslut.

Lämnade hastigt dansgolvet och stegade fram till killen. Satte mig bredvid honom och presenterade mig. Han lyfte försiktigt upp huvudet från glaset han höll i och tittade försynt på mig och sa sitt namn. ( Vill minnas att han hette David)

Jag sa till "David" att jag kollat in honom och att jag tyckte att han skulle hänga med upp och dansa med mig.

Vad säger då denna söta, rara, underbart trevliga David. Jo! Jag kan inte dansa så jag sitter bättre här.

Men va? Hallå! Jag kan inte heller dansa bra, men vem bryr sig. Vi dansar för att det är kul. kom igen kan du inte dansa med BARA mig?

Mycket mycket övertalan och många minuter senare så har jag lyckats få med David upp på dansgolvet.

Jag tänkte att jag får väl vara lite töntig och visa honom lite enkelt hur man kan dansa.

Viskade i hans öra att han skulle göra som jag. Höger ihop, vänster ihop, höger ihop, vänster ihop.

Vi tog tag i varandras händer och jag sa att han kunde stå på mina fötter bara för att få känna rytmen. (töntigt jag vet) Men det funkade verkligen. Killen nästan totalt exploderar och känner en vad jag tror trygghet. Han svänger fram och tillbaka, han hajar rytmen och han liksom bara gör allt "rätt"

Då kommer hans så kallade kompis fram till mig och säger att jag ska skita i honom för han kan ju som sagt inte dansa.

VA? Säger jag. Skämtar du? Han är ju kung! Han dansar skitbra plus att han verkligen KAN föra när man dansar två. Plus att jag tycker han är snygg, säger jag.

Jag ägnar all min uppmärksamhet till den här David. Jag dansar bara med honom i detta hav av människor som nu befinner sig i vår så kallade ring.

Helt plötsligt så händer något som både jag och mina två vänner liksom aldrig kommer att glömma.

Davids kompisar kliver in och dansar MED honom. Dom lyfter upp honom och snurrar runt på dansgolvet. Dom highfivear med honom och till och med skrattar MED honom.

Två killar ska gå till baren för att köpa grogg. Vad gör dom? Jo dom frågar David vad han vill ha.

Dom köper red bull och vodka. (rävgift om ni frågar mig)

Helt plötsligt så dansar ALLA med just David. Jag tar ett steg tillbaka och låter killarna bara vara. Jag går långsamt mot ett bord för att sätta mig ner ett slag. När jag sitter där med mina tjejkompisar så ser jag hur alla bara dansar med David och David skrattar och dansar för fullt.

Jag ler och känner mig lycklig inombords och jag önskar att detta kommer att fortsätta.

Natten nalkas mot sitt slut och vi far ner till vår hytt för att få ett par timmars sömn innan den härliga frukostbuffe som väntar.

Tre stycken tröttmössor stapplar upp till frukosten för att där mötas av ett glatt killgäng. David var den personen som vi faktiskt såg först. Han satt där vid bordet och berättade nån slags historia för grabbarna och alla killar satt och skrattade högt och man såg verkligen en glädje i de alla...

Jag törs säga att jag inte gjorde massor, men jag hjälpte vänskapen med en liten knuff som verkligen fungerade.

Hoppas verkligen att David fortfarande i dag är en starkare, modig person med en massa killkompisar omkring sig.

Jag brukar ofta tänka på David och det skulle vara så otroligt roligt att få höra hur han har det i dag.. Men med mina fina minnen från den kvällen så kan jag luta mig bakåt och tänka att. David fick i alla fall en oförglömlig kväll törs jag lova och det värmer mitt hjärta gång på gång när jag tänker tillbaka på denna lilla resa vi gjorde.

Tänk på gott folk att ni kan göra så extremt lite för att egentligen göra så otroligt mycket..

Snälla ni, var aldrig dumma mot folk. Ta hand om och respektera ALLA i er omgivning så ska ni se att allt bara blir till det så mycket bättre..


Nu sussar min lilla bebis tryggt bredvid mig så nu kan jag äntligen få ett par timmars sömn jag också.

Var rädda om varandra och ta vara på både vänskap och människor runt om er.

Kram från Clådan...



Likes

Comments

Nästa vecka så går finalen i Idol av stapeln. En final där det står två värdiga finalister.

Fördelen med kort/foton är man inte kan se smärtan. Att föda sju barn är inte svårt. Men att hålla upp ryggen rät är desto svårare med denna enorma smärta jag har. Dumma dumma rygg som är så pass trasig att jag knappt kan röra mig. Men jag gav mig fasen på att jag skulle klara av att få på mig mina rosa glittriga skönheter....

I går föll jag till golvet när jag var på Ö&B för att köpa en julstjärna. Släppte endast min kundkorg och vände mig om, då small det till. Sitter nu och ser hur blå jag är på benen. Lägger givetvis in en bild ;-) Försöker hålla kroppen upprätt, ler och försöker mitt yttersta för att barnen skall kunna känna sig trygga hemma, trots en handikappad mamma.

Så att kunna sticka i väg och se idol nästa vecka hade varit en liten permission från mitt "fängelse" som jag ser det. Men det är väl bara att drömma vidare. Får sitta hemma och drömma mig bort, drömma mig upp på scenen igen!

Borde befinna mig i Göteborg den 12:e för en plåtning, men näää det går ju inte heller. Lär väl dröja ett tag innan jag kan vara on stage igen. :-( Men jag kan säga som så här. GE INTE UPP, GE I STÄLLET DITT ALLT ATT SIKTA UPP!

För sisådär en åtta år sedan, så gick jag visst in på Willys för att handla. Där stod en sån där skitjobbig telefonförsäljare ni vet. Jag kan nog kanske ha råkat slänga ur mig något spydig när han ställde någon konstig fråga om vilken telefon jag hade. Jag menar, visst. sure, säkert att han brydde sig om vilken telefon jag hade. Det var ju då deras knep att få en att stanna till och börja prata lite..

För det första så kollade jag på killen med stora såna där blondinknäppa ögon ni vet. Tänkte, eller sa säkert högt vad jag tänkte. Att. Jösses, du kan ju verkligen inte prata rent. Eller så är det jag som bara inte kan förstå. Skeåne kom han från gott folk, SKEÅNE! A jag stannade tydligen till och pratade en sväng... Låter ju lite mysigt ändå, men jäklar vad man får anstränga sig för att ens hänga med i snacket. :-P

Killen slutar sin säljartaktik, då han märker att det bara är totalt omöjligt att försöka sälja något till en blondin som liksom bara har den kommande kvällen i sina tankar.

Killen frågar mig då vad man gör i Nyköping en kväll som denna.

Ja man går till Rockbaren såklart, där sjunger man karaoke och tar en öl med mig. A nåt i den stilen kan jag kanske ha sagt. Jag menar, jag ville ju locka kunder till mina vänners krog. ;-)

Efter den kvällen så fann jag verkligen en vän med en gudomlig sångröst. En vän som fortsatte komma till lilla Nyköping, från Skeåne . Vi sjöng, spelade musik, och skrattade en hel del. De gånger vi faktiskt förstod varandra, jag med min gnälliga blandning av Eskilstuniska/rikssvenska och han med sin skeåniska/gröt i halsen. :-P

Denne enormt glada påg berättar för mig att han sökt till ett känt musikprogram. Det hade inte gått så bra. Anders våran egna lilla Anders Bagge måste ha haft en lätt dövhet och säkert något konstigt syndrom på sina öron det året. Enligt MIN mening, för varför i Hela friden gick inte denna seångfeågel veidare?

SCHUUU gånger senare och en SJUNDE plats med en röst och en ton av skånisk karaktär som sjöng sig rakt in i hjärtat, som vi knappt visste att vi hade.

Ja det är för jäkla härligt att se hur folk kan både utvecklas, men även lyckas. Mr J, vi önskar dig verkligen ALL lycka till i framtiden. Din glädje, dina fina låtar och din otroliga tro på mänskligheten är en enorm egenskap att besitta. Tvivla aldrig på dig själv, för nu har du sett att din allra högsta önskan kan bli sann.

För att vara så där lite skitjobbig som bara jag kan. Så måste jag säga att när jag här om dan fick ett mail så relaterade jag till denne påg, och med det menar jag att. Vinsten kommer efter att du aldrig har gett upp. I mailet så stod det att (jag citerar)

"Beundrar dig så, du är en fantastisk mor till alla era barn och ni verkar vara en underbar familj"

Men oj, tror jag var orden jag sa. Jag blev så rörd och var tvungen att genast skriva tillbaka till personen som skrev dessa ord till mig.

Jag började även att tänka lite på mig själv. Ja, faktiskt på mig själv. Kom då på att de sista både "ljuva" men ändå intensiva åren så har inte så mycket handlat om mig själv. Inte heller om Tobbe, min älskade man och den finaste pappan man kan tänkas ha till sina barn.

Nä, vet ni. ALLT har handlat om våra 7 barn, 5 födda på fem år. Vårat totalt sjuka mögelhus till boende. Våra barn som vi nästan förlorade i sjukdom. En mamma och pappa som TROTS nyfödda bebisar, infann sig på sitt arbete nästan direkt efteråt. Två helt underbara tonåringar som älskar att bo hos oss med den totala Familjeanda som vi trots allt lyckats skapa.

Vad jag vill säga med detta inlägg är att, som många säger GE ALDRIG UPP.

Vi blev nersparkade såå många gånger, men vi reste oss upp gång på gång.

Vill man någonting så måste man kämpa. Till slut så står man där med drömmen i sin hand.

Och man får fram för allt inte glömma bort att le. Jag älskar att le och göra andra människor glada. 💓

Allt har handlat om att få ha friska barn, ett fint hem, en trygg inkomst, ja vi har till och med öppnat upp vårat hem för andra ungdomar, som behövt vår kärlek och även värmande händer med bollar att kunna kasta fram och tillbaka. Det har varit helt underbart att få göra verkligen allt för de våra.

Vore verkligen så kul att kunna gå på idolfinalen på fredag. gå upp på scenen själv, tjattra med publiken sjunga en trudelutt.. Ja men just det, drömma går ju.... 😜

DET FINNS INGA BILJETTER KVAR! Men åååå det hade ju bara varit så jäkla skoj att på fredag få stå där i globen och se 2017-års idol koras.

Men, ja jag skriver ett men som om det var dåligt menat. Inte alls. Jag får helt enkelt tillbringa idolfinalen hemma i soffan med mina barn och min fantastisk man. (OCH Bubbel) Min fina underbara älskade man, som åker tidigare från jobbet en fredag för att kunna "pynta" huset till jul, tillsammans med mig och barnen. (Slänger in lite bilder så får ni se hur fint det blev)

Visst, det hade verkligen varit skitskoj att fått gå med min man eller dotter på finalen i den där stora vita golfbollen, men jag kan likaväl se på allt hemifrån. Jag trivs superbra hemma och speciellt nu när det är så juligt och mysigt. Sen att jag kanske lite snyggt "slänger" kidsen i säng tills allt börjar. Det är en annan historia, för vi har ju i alla fall fått mysa dagen igenom med mat o tatis och säkerligen massa bus. Natti natti med de små. På med volymen på NÄSTAN max och sen KÖR vi IDOLFINAL för HELA slanten.. Kan stå i soffan och drömma mig bort för en sekund. Sjunga med för fulla muggar.

Men jag tror nog att jag skulle vara en underhållande programledare/konferencier. Det är ju liksom lite min grej, gillart så. Jag älskar att bjuda på mig själv på ett äkta, roligt, spännande och realistiskt galet sätt. När jag talat inför 1000-tals personer förut så har jag läst manus en gång och sedan snabbt gjort om ord och meningar till mitt egna men inom ramarna, för att få det att vara så där vardagsrumssnackigt ni vet.. :-) Älskar ju liksom att prata både med och för folk.

Ja när man väl lekt klart med tankarna så hör man här bredvid ett gällt litet skri. Det är en liten bebis som pickar på ens uppmärksamhet, för att hon är hungrig. Älskade unge, nu får du aldrig mer sluta att andas, jag vill för alltid vara trygg i livet med både dig, din underbart älskande pappa och även dina syskon.

Det roliga är att även om min man och jag varit tillsammans i åtta år så har vi bara sååå kul ihop. Det är jag så tacksam för. Det som också värmer mitt hjärta är att min man stöttar mig i allt, trots min handikappade rygg. Det är kärlek vill jag lova.

JUST DET!! I MORGON SKA VI KÖPA DENNA "LILLA" TOMTE!!!!

Skon på bilden är den jag har på mig... Älskar den verkligen, ska köpa den i andra färger också. :-) För jag skulle nog behöva några fler skor.. Ha ha ha ha....

Nu ska vi adventsfika. Jag har bakat och min man lagar kalkon.. Mumma...


Ta hand om er. Kramar från Clådan. <3 <3 <3




Likes

Comments

Jag har alltid varit både öppen och ärlig om vad som händer i mitt liv. Jag har verkligen inget att skämmas för och jag delar gärna med mig.

Året var 1998, det regnade och blåste och på tvn så ljöd ljudet av det där programmet som liksom aldrig slutade, ni vet. Bingolotto hette det!

Jag som alltid haft en väldigt nära relation till min mor, kände att jag måste ringa henne bara för att snacka lite skit. Jag hade ju tråkigt då min sambo för då hade gått i väg till en vän.

Mamma svarade inte och jag sjönk ner i soffan för att kolla runt lite på de olika kanaler som jag faktiskt hade. Då slits plötsligt dörren upp och där står min sambo med sin mobiltelefon i högsta hugg och ropar till mig att det är min morfar.

Jag får telefonen och säger ett snabbt och högt HALLÅ!

Hej! Mamma har fallit till golvet och blev liggandes så hon är i detta nu på väg in till sjukhuset i ambulans.

Mamma satt i sin soffa och såg på bingolotto när hon somnade till. Telefonsignalen väckte henne och hon reser sig i hast. Hon faller till golvet och blir liggandes där.

Hon kravlar och kryper för att kämpa sig ut till telefonen som finns i köket.

Vågar inte ringa mig, sin dotter. Hon ville inte oroa mig. Så hon ringer sin mamma och pappa för att be om hjälp. Dom åker ut till henne på direkten och dom ser också att situationen är allvarlig, så dom tillkallar ambulans.

Mammas lårbenshals hade gått av och mamma blir kvar, vårdad på Mälarsjukhuset.

Min mamma, min älskade mamma. Hon hade brutit sig. Var det på grund av att jag ringde? Hon skyndade ju sig upp från soffan för att svara när JAG ringde. Men hjälp! Var det MITT fel nu? Ja, det är klart att det var. Om jag inte ringt så hade hon aldrig fallit. Stackars lilla mamsen. Man fick till och med reda på att hon tyvärr hade MS.

MS? Vad sjutton är det?

Efter att ha läst på om sjukdomen så säger mamma tvärt.

-Jag tänker då INTE hamna i rullstol och jag tänker aldrig ge upp mitt stora fina hus.

Det hemska är att mamma hamnade i rullstol och mamma fick dock en egen lägenhet men på ett boende med hjälp dygnet runt.

Hur kan det bli så? Varför? Min mamma som var så otroligt både driftig och stark. Hon arbetade med ekonomi. Hon gick ut med högsta betyg i högskolan. Hon spelade golf. Hon hade gjort Hole in one. Hon hade TVÅ stugor i sälen, dit vi åkte på helgerna under vinterhalvåret. Hon hade båt i Stockholms skärgård dit vi for för att mysa under somrarna. Plus att hon uppfostrade två barn.

Hon stöttade mig i allt jag ville göra. Jag fick min häst, jag lyckades ta mig till SM i elitgymnastik, jag spelade golf, jag spelade på mitt piano och sjöng alldeles för många timmar om dagen när mamma arbetade hemma. Jag var en irriterande tonåring som liksom ville ha sin vilja igenom, men som ändå lyckades flytta hemifrån bara femton år gammal och även klarade av det galant.

I dag sitter jag här, lyckligt gift med min drömman som jag bara trodde fanns på film. Har fått sju stycken barn. Men med en mamma som är som ett litet paket. Hon sondmatas, hon tvättas i sängen och hon kan knappt prata alls. Min älskade mamma som jag alltid ringde till. Ja, tro mig. Om det så bara var så att jag kissade en annan färg eller om jag hade fått en tjuvringning på telefonen, eller bara rent av var ledsen eller glad över något så ringde jag henne och vi kunde prata i timtal.

Nu har jag inte pratat med henne på över två månader. Jag vågar inte oroa henne med lillans andningsstopp. (Vår lilla bebis som är 2 månader gammal, född i v 34 liten och skör) När jag väl ringde hem till henne så fick jag inget svar. De som arbetar där har heller inte ringt upp mig trots att jag nu ringt ett flertal gånger.

Fy sjutton hur orättvist livet kan vara. Fy fasen på ren Svenska vad jag saknar våra skratt, men även våra långa samtal om i princip ingenting.

Jag är så otroligt tacksam att jag fått min plastmamma på pappas sida som jag verkligen ser som min mamma. Allt hon gjort för mig. Allt hon hjälpt mig med både i tankar men även handling. När vi nu fött barn för tidigt och hamnat på sjukhus. Hon och pappa har då funnits där med skjuts och matlådor men även kärlek och tanke. Till dom kan jag ringa om allt. Behöver jag råd eller bara vill skvallra lite så slår jag deras nummer. Det är inte alla som har den turen.

Men trots allt detta, så måste jag få svära och säga FUCK ALLA SJUKDOMAR!!!!!

Jag bönar och ber att jag får finnas för min sju barn always and forever!

Slänger in en bild på mamsen så får ni se om ni tycker vi är lika. Tar även en bild på fyra av de små så får ni se hur fyra små liv kan vara så otroligt lika.. :-) <3

Nu sover min lilla bebis gott med sitt andningslarm så då ska nog även jag ta och sova en liten stund..... Känns som jag tjatar, men tåls att upprepas gång på gång.. Är så otroligt tacksam över vår NEO-vård som finns så att vår lilla Jaylie ändå kan få vara hemma med oss efter en helt otroligt snabb och stärkande vård och tillväxt! <3

Måste även påminna er om att vara snälla mot varandra, ge all den kärlek ni har, för rätt som det är så finns inte den ni älskar kvar vid er sida.

Kram på er och på återseende. <3





Likes

Comments

Var det tvunget att behöva sluta med döden?
Var du tvungen att försvinna?

Du fortsatte stigen vi en gång varnade dig för? Stigen som vi alla vet leder mot stupet, stupet rakt ner i det mörker som är det eviga slutet. Slutet på livet du faktiskt fick, slutet på precis ALLT!

Varför är döden det värsta vi vet? Döden kan ju faktiskt inte vara värre för dig själv än vad den är för de överlevare som finns bredvid och runt om dig. Du valde själv att sluta andas, du valde själv att fortsätta den dunkla vägen...... Men snälla, svara mig bara på en sak!!!!

VARFÖR?????

Du hade vänner, du hade Familj, du hade en bana att blicka framåt på, en bana som kallas framtid.


Varför skriver jag så hemska saker? Varför beskriver jag dessa saker som så verkliga?

Jo, vet ni! Detta ÄR verkligheten för allt för många människor runt om oss. Folk som verkligen är närmare er än vad ni kan tro.

Jag har äran att i dag få träffa många ungdomar. Ungdomar som känner en tillit till mig som vuxen och förälder.

Det jag både sett men även fått inse de sista åren är att dessa förbaskade droger, finns närmare oss än vad vi ens törs ana.

Tack gode gud och alla andra att MINA barn fått den filosofin som jag både haft och har, att droger är livsfarligt. Men tyvärr tar det inte bort realiteten av att deras vänner och även bekanta har fått erfara dessa livsfarliga ämnen. För ämnen är precis vad det är.

Finns det verkligen någon verklighet i mina tankar? Är den nyfunna kunskapen bara tankar, eller är det en ren och skär sanning?

Det läskiga med detta ÄR, att tyvärr så är ALLT en ren och skär sanning och verklighet!

Jag undrar vad det är som får en människa att testa dessa livsfarliga saker. (Droger)

Jag besitter nog faktiskt svaret själv. Det måste vara så att någon säger till en annan att "testa detta, det är ett piller eller en cigarett som får dig att må sååå bra. Alla bekymmer bara försvinner. Du behöver inte dricka dig full, du behöver inte få tag på någon som köper ut från bolaget. Du kan bara ta detta piller eller röka några bloss som jag har här och sedan så har vi fest hela natten igenom. Du kommer känna dig som en gud, du är liksom bara lycklig och alla ledsamheter liksom försvinner för en kväll. Du börjar till och med att tänka på ett mer positivt sätt. Tro mig jag har testat själv och jag VET vad jag talar om", säger den här så kallade kompisen.

(Hoppas ni förstår att detta INTE är mina ord)

Jag själv har alltid varit rädd för droger, jag har alltid klart deklarerat för folk vad jag tycker om detta och till min stora förvåning så har tydligen människor accepterat detta. Jag kan faktiskt räkna på EN hand när jag sett skiten på nära håll. (Som jag vet då)

Jag fick till och med i mig något en gång. Jag var i Thailand och vi var där en månad. Vi var 12 dagar på samma ställe. Ett ställe som var väldigt gemytligt och tryggt på sitt sätt.

En kväll så skulle vi ha en "fest" i deras bar och vi som var boendes där skulle hjälpa till att ordna denna fest. En kille från Göteborg vid namn David, var duktig på musik osv så han ordnade med det. Själv är jag som ni vet en musikälskare på alla sätt och vis, så jag satte mig bredvid denna David på kvällen för att hjälpa till med musiken, men även få just MIN favvomusik uppspelad.

David tar fram sitt Camelpaket Ett paket med cigaretter. Jag rökte ju själv, och bad snällt att få ta en cigg av honom.

Visst fick jag det. Hade druckit Tequila den kvällen och allt började genast att snurra, så där som när man åker discojet, eller tekopparna. Jag skyndade mig till min bungalow då jag kände att jag var tvungen att kräkas.

Kom in på mitt rum och jag sprang fort som fan fram till toaletten. Ni som varit i Thailand vet att deras toaletter är fulla med vatten. Inte som här i Sverige att det bara är den nedre delen som är fylld.

Nä så vad händer då här? Jo! Jag kräks som både 17 och 18. I och med allt vatten i stolen så skvätter det upp igen i mitt ansikte. Huuuga mig, fyyyfan och en rad massa olika svordomar till. Detta blir då ett ont ekorrhjul. Jag kräks, vattnets sprutar i mitt ansikte och jag kräks igen. Osv, osv.

Jag tror ju då i detta nu att jag är lättpåverkad av den tequila jag druckit LÄS shottat under kvällen.

Morgonen kommer och jag vaknar i sängen. Då medveten om att jag måste ha däckat. FAN! Jag som skulle ut igen och fortsätta partajandet. Varför är jag så otroligt lättpåverkad så jag spyr och sedan däckar?

Slänger på mig ett par Billabongshorts inköpta här i Thailand och snabbar mig ut till restaurangen för att få i mig lite av den enormt goda frukost dom serverar.

Sitter där och halsar i mig min nypressade apelsinjuice när David plötsligt dyker upp vid mitt bord.

Tjeena, säger han. Du försvann tidigt i går!

Ööö aaa, jag tål tydligen inte tequila och när jag sedan tog sista ciggen så rann det väl över. Tvivale säger jag.

Ha ha ha, säger David. Du trodde väl inte att det var en vanlig cigarett??

VA??? HJÄLP? Har JAG tagit droger? Frivilligt dessutom?? Vågade inte fråga honom vad det var för något. Kände att jag bara ville skrika, skrika rätt ut. Helst på polis, ambulans och brandkår på en gång. Han den här människan har ju helt plötsligt fått mig både kriminell men även fått mig kliva över mina egna gränser. Fyyyy fan vad jag ville slå honom hårt i hans skäggiga ansikte.

Stackars Davids fru, som dessutom hade en 1-årig son med denna människa. Usch.

Här kan ni se en baksida av en både läskig och olaglig handling som du faktiskt blir sjuk av, men som du också kan råka illa ut för.

Detta är något som tyvärr DAGLIGEN försiggår i vårat egna SVERIGE. Våra älskade barn som vi trodde att vi kunde skydda till max, råkar ut för dessa överjävliga övergrepp. Ja för övergrepp är precis vad det är.

Någon ger en person något för att den personen tror att detta blir du "rolig" av. Det du då inte vet är att detta är en dåligt blandad drog. Så den du ger detta till tvärdör pga livsfarligt intag av dödliga droger. Ska en oskyldig tjej eller kille behöva sätta livet till bara för att någon lurar i denna något som är livsfarligt då det är felblandat. En person som blev ilurad att det skulle bli en extrarolig kväll, en person som bara ville göra som de andra. en person som några timmar senare hittas DÖD. En pojkvän, flickvän, mamma, pappa eller vän som blir lämnad kvar i en total sorg!

Vissa människor/ungdomar blir till och med ofrivilliga narkomaner pga att dom från början blivit ilurade eller ännu värre påtvingade en massa skit som dom sen inte klarar av att leva utan. Där skapas ett beroende man inte visste att man kunde ha.

Och vad JAG har förstått av allt jag hört så är det lättare i dagens samhälle att få tag på just droger än alkohol.

Jag blir oerhört skärrad, rädd och även fly förbannad för hur denna skit har så lätt att hamna i barns händer.

Sen ännu mer både livrädd, skärrad, förvånad och ifrågasättande. Hur en tonåring kan sitta och säga att han saknar denna skit. Saknar att flyga i väg för en sekund. Han förstår ju då inte det livsfarliga med det hela. Han förstår inte att han om 2 veckor kan sitta där och bara dregla och inte knappt veta vad han heter. Inte heller ens kunna höja sin högerhand för att morsa på en kompis.

Vi måste hjälpa våra ungdomar att komma bort från denna skit. Ja även om det nu inte är våra egna som råkat hamna i trubblet pga dessa okontrollerbara droger. Så är det deras vänner, eller vänners vänner. Tro mig så nära finns denna skit.

Det är för mig en sån skrämmande framtid vi går till mötes. Våra älskade barn/tonåringar och deras vänner möter dessa droger dagligen. Både i skolan men även i hemmet för vissa.

Fick precis i dag veta att niondeklassare TVINGAR sjundeklassare att sälja droger. Ja ni läste rätt. En skola i Nyköping där man alltså tvingar de mindre barnen att sälja detta. Det är ju fullständigt sjukt och helt absurt galet. Hur sjutton ska vi kunna skydda våra små?
De stackars oskyldiga barnen som verkligen inte vet vad det är dom tvingas ner i. Fyy fan på ren svenska.

Där sitter du med telefonen i örat. Där en röst precis förklarat att hon inte finns mer. Hon eller han har tagit just den där överdosen man bara läst om tidigare. Eller än värre, fått i sig det där som hon inte ens visste vad det var.

Mord på öppen gata skulle jag kalla det för. Men innan vi är fler som hamnar där med just telefonen i handen så måste någon slags ändring ske.

Bort med skiten, bort med det för all framtid. om vi alla kan hjälpas åt så kan vi i alla fall vara en längre bit på väg. Kanske önsketänkande, men mina tankar är ändå värda att funderas på.

Du är inte dum om du "tjallar" på någon som nyttjar droger. Du kan eventuellt rädda liv!

Ta hand om er och era nära och kära.

Många kramar från Claudia Holmsell <3


Likes

Comments

Vill jag göra tv hemma? Ha ha ha svaret på den frågan skilde sig lite på mitt svar och min mans svar. Bara det att jag INTE är övertalbar, men det är min man!!! (Tror jag) 😝

Först måste jag bara berätta att jag hittat kvinnan i mitt liv. eller, nej nej inte kvinnan I mitt liv. Utan kvinnan LIK mig i mitt liv. A nä men jag slänger upp en bild så törs jag påstå att ni förstår. Sen om ni vet vem det är, nja joo jag kan nog gissa att ni säkerligen känner till denna underbart varma person...
Hon har nästan lika många skor som jag har. Dock så har hon betydligt mer snygga skor än vad jag har.

Kan ni gissa vem hon är?
Hon är liksom den som jag känner att jag verkligen kan hänga med, typ 24/7. En person som är precis som jag och som är den där personen som man inte trodde fanns som är så där ändå exakt som en själv.

I detta nu så larmar min bebis larm, så jag får ta en skrivpaus och springa och titta.....


Folk brukade kalla mig för bimbo. Visst, jag kan väl hålla med om att jag många gånger betett mig som en. Sen i bland när man får frågan om diverse krig och dess årtal och man bara står och kliar sig i huvudet och undrar varför i hela friden man ska behöva kunna sånt!

För mig är sådana saker inte så viktiga att kunna. Missförstå mig rätt nu. Klart att det inte är oviktiga saker vi talar om, men just varför jag ska/borde kunna detta utantill om vilka datum osv.

Jag är mer insatt i till exempel, lagen, hur man får reda på saker och ting, vilka myndigheter som gör vad och varför, hur man gör för att klara sig i den i dag krångliga och knepiga vardag som vi faktiskt har.

Fråga mig en endaste fråga om graviditet, eller hur man tröstar en gallskrikande bebis så ska ni se att ni har ett verkligen relevant svar som är betydande i detta nu. Hur länge ett deprimerande krig höll på är väl så orelevant det verkligen kan bli när du har en liten liten bebis som skriker för full hals så du inte riktigt vet var du ska ta vägen.

Eller vad som helst som man kan råka ut för under en graviditet. Jag har MÅNGA gånger gett svar ÅT både barnmorskor men även läkare om vad det kan vara eller bero på. Jag har hört/sett folks frågor om div grejor ang deras graviditet och jag har redan där vetat svaret på vad det kan vara och varför. Har ju då varit gravid ett par ggr och råkat ut för det mesta under alla graviditeter.

Jag har också hjälpt sååå många människor med deras ansökningar till höger och vänster. Även hjälpt till att få folk att veta vart dom ska vända sig beroende på vad det är dom behöver.

Sen att jag i detta nu fuskar lite med min lilla bebis, är en annan sak.

Jag har iom min dotters andstopp fått hem en så kallad saturationsmätare. När hennes puls och eller syresättning går ner så larmar den. Såå superbra verkligen, för då vågar jag somna en stund på natten. Är det då så att hon slutar andas så larmar den och vips, så vaknar jag.

Jag ser på displayen när pulsen både ökar och sjunker. I bland när hon ligger i sin Trollvagga och jag ser hur pulsen går upp (vilket den gör om dom tex får magknip) så börjar jag vagga henne, så i stället för att hon skall börja skrika så faller hon åter in i ro igen. Fuskigt men väldigt skönt.
😍

Fick lov mitt i allt här och nu rusa på toa, då jag lyckats dra på mig en väldigt mycket mer än lindrig urinvägsinfektion. Tog snabbaste vägen till en toalett och det råkade bli i min dotters badrum. Ja, här hemma har tonåringarna och vi föräldrar egna toaletter. ( tack gode gud för det) Men jag törs verkligen lova att det mest städade badrummet är vårat ( Tobbes och Mitt) medans det mest stökiga är Belindas, våran dotters. Hm, ska nog lägga upp en bild så får ni se. Visst, jag kan bli strypt för det, men det får jag ta. Det är säkert bra för nån slags cirkulation i kroppen att bli det så va fasen, det är det värt! 😜


Ok, jag älskar våran Trollvagga som våran lilla Jaylie ligger i, MEN jag är sååå villig i detta nu att bygga in en motor i den. Ja, så att den vaggar henne av sig självt, för nu måste jag resa mig IGEN!!

Men jag ska säga er en sak. Detta är som ni säkert redan vet, mitt SJUNDE barn. Jag är vaken nästan hela nätterna med henne. När hon sover så vakar jag över henne och ser så hon andas som hon ska. Hon slutade ju med det ett par gånger och vi fick åka ambulans med en blå bebis. Det var inte skitkul, så jag känner att dessa vakna nätter är verkligen INGENTING för mig. Jag får sova i bland mellan kl 09-11 på förmiddagen och jag lovar er att det räcker alldeles utmärkt för mig.


Jag är ju då en sån människa som arbetat direkt efter jag fött barn. Har lite myror och även bokstäver i brallan PLUS att man faktiskt vill tjäna pengar till familjen. Så att kombinera arbete, amma/pumpa ta hand om familj är ett måste och en verklighet som jag måste säga att jag har lyckats med. Men nu när ryggen min sviker och mina nervskador som jag fått gör sig påminda med att jag bara rasar i backen, tappar det jag håller i, eller bara får så ont att jag skriker. Så är jag något som jag själv kallar tvångssjukskriven. Det känns som man är i sitt egna lilla fängelse.

Nu när jag inte FÅR/KAN arbeta som jag vill så måste jag ändå göra något. Så varför inte passa på att visa vår vardag med alla dessa barn och uppfostran som VI gör. Hur man får skeppet att både flyta och sväva samtidigt. Tips och idéer hur man känner sig trollbunden till sin andra äkta hälft. Hur och varför man liksom bara känner det där pirret absolut heela tiden, utan att överdriva.

Eller bara en sån sak som att få en hög med tonåringar, både egna men även andras att trivas som fisken i vattnet hos oss TROTS att det finns en massa i bland skrikandes småbarn under samma tak.

jag har sagt det förut och jag säger det igen. Här umgås vi allihopa Barnen och tonåringarna är en del av OSS! Vi bakar, lagar mat, kollar på film, tjattrar och spelar spel tillsammans med dom. Dom är ALLTID en del i vårat liv hemma i vårat hus, oavsett om dom är våra egna eller inte.

Här under ser ni våra små mysa vid både tv och akvariet medans pappa lagar mat och mamma matar bebis och tänder ljus.

Nu fick bebis komma upp till pappsen. Han undrar varför hon kräks. Hmm d kan nog ha och göra med vad han tvingar henne att kolla in i. Som ni ser, han har nå skit på tröjan. 😂
I går var det internationella prematurdagen och iom att 4 av våra sju barn är prematur så uppmärksammade vi den. Vår Neovård i Sverige är ju bara helt enorm. Förstå att dom kan rädda så små bebisar som 500 gram. Ett smörpaket. Det är helt ofattbart men så betydelsefullt allt som dom faktiskt gör.


Avslutar detta inlägg med några bilder på lilla Jaylie som föddes för 6 veckor sen. Vår lilla plutt som redan väger 3 kg och hennes systrar.

Ta hand om varandra och glöm inte bort att ge av er kärlek. 💖

Kram från Claudia

Likes

Comments

Folk brukar se på mig stint och fråga hur sjutton jag ens klarar av att stå på benen.

Jag har fått vara med om såå mycket. Glömmer nog aldrig mitt första stora offentliga framträdande som faktiskt var med THE BOPPERS! The Boppers, vilka är The Boppers? Frågar jag när jag får veta vilka killarna är som står bredvid mig på sidan av scenen i Eskilstuna på Parken Zoo, några minuter innan vi beträder scenen.

Eller när jag fick frågan var micken satt, när jag satt och spelade piano. Micken? Vilken mick?
Ja den där ljudet kommer ifrån. För det där kan verkligen inte vara DU som spelar! NÄHÄ? och varför kan det inte vara JAG som spelar?

Jösses, jag glömmer aldrig min mammas böner om att jag kanske skulle kunna ta bara feeeem minuters paus från mitt pianospelande hemma i huset i Brottsta. Grannhuset till där vår egen legendariska fotbollsspelare Kenneth Andersson faktiskt vuxit upp. Stackars mamma som då hade ena företaget som hon skötte helt själv hemma i huset. Ett kontor på övervåningen, med en dörr som alltid stod på glänt. En dotter som till och med skolkade från skolan bara för att få spela piano. Åtta timmar kunde jag sitta där och klinka fram för mig nya melodier.

Att få vara välsignad med detta gehör som jag faktiskt har är för mig en superkul grej. Speciellt när jag hör en låt som jag bara älskar från första gången jag hör den. Ja, för då är det bara för mig att sätta mig vid pianot och börja spela och plocka ut den. Sen att man försöker yla fram typ samma sång som det man nyss hört, är en annan sak.

Musiken har verkligen alltid legat mig varmt om hjärtat. Glömmer aldrig när jag på fritids satt och spelade på en gammal orgel "i natt jag drömde" och alla mina kompisar stod i ring runt om och sjöng med och glatt önskade låtar.

Men jag hade även ett aktivt liv också. Jag tävlade nämligen i elitgymnastik. Ja jag var aktiv redan som både barn och tonåring. Jag började i nybörjartrupp men avancerade snabbt och till och med tidigare än vad min ålder tillät, till de större trupperna som det så fint hette.
När jag en dag, snabbare än vad jag trott äntligen tillhörde A-truppen så vet jag att jag tänkte. Detta är mitt absoluta kall. Jag trivs med detta och jag brinner för att utvecklas och få lära mig nya saker, helst i dag. Glömmer aldrig när jag 11 år gammal gjorde min första dubbelsalto. Det var liksom som i en saga. Eller när jag fick äran att tävla i SM.

Glömmer heller aldrig mitt utslag på ett par 3-hål. Där jag skickar bollen i koppen, men som studsar upp. Grrr 2 slag i. Borde vara nöjd iom mina endast 11 år, men näää det skulle ju ha varit hole in one!

Kan också blicka tillbaka till mina underbara dagar på Ekholmen. På Ekholmen tillbringade jag mina somrar tillsammans med mina fantastiska hästar. Det var även där som jag "hoppade" mig till en första plats på pallen. Lärde mig att hantera arga hingstar. Ha ha, vilket jag fick nytta av i framtiden. 😜


Ja jag borde nog egentligen skriva en bok om mitt liv, som såå många faktiskt tyckt att jag skall göra. En bok där sanning och till och med konsekvens skrivs ner. Ja jag är väl medveten om att vissa äktenskap, vänrelationer och många fler saker kommer att ifrågasättas och kanske till och med avslutas. Men jag känner lite som så, att ALLA faktiskt är värda sanningen till slut. Jag kan ha fel, men MIN sanning och MINA ord kan då INGEN ta ifrån mig.

Visst jag har fört med osanning jag också, det ska jag verkligen inte sticka under stolen.

Glömmer aldrig kvällen på Patricia i Stockholm. En kväll när jag var sååå superhungrig och superless på att stå i kö. Smyger fram och släpper bomben om hemligheten som "ingen" skulle få veta. Ja, att just vi från Hänt extra faktiskt var där och spionerade, men gärna ville få i oss en bit mat först. Servitrisen var väldigt snabb med att ge oss det där lilla "extra". Men baaara om vi lovade att nämna hennes namn och också som en sån där extraordinär servitris, som Patricia skulle vara lite extra glada över att få ha som anställd. Hmmmmm? :-P

Så, skulle jag nu välja att skriva en bok om mitt liv så skulle man nog kanske vara tvungen att censurera en hel del. Eller, nja varför då egentligen? Som jag skrev innan. All sanning är värd att få trädas fram. Skulle nog faktiskt vara lite roligt att få berätta allt som hänt, både i mitt liv men även på sidan om som jag ändå varit delaktig i.

Alla komiska saker men ändå häftiga och läskiga saker som utspelat sig. Till exempel att jag skaffar barn med en "snubbe" som är ELVA år äldre. En person som visar sig vara så jättesvartsjuk och kontrollerande på verkligen ALLT. En person man lämnar men som i sin tur träffar en "tjej" som är exakt kopia av denna otroligt småknepiga egenskap. En person som kommer att bli en plastmamma till min förstfödda dotter. En plastmamma som faktiskt under alla dessa år smått psykiskt får min dotter att lida. En svartsjuka till min dotters mor, som faktiskt är utan dess like. En svartsjuka som är osund som då får barnet att vilja fly från dom. Och mycket mer därtill.

Så då går man vidare i livet och träffar ytterligare en kille. En kille som blir pappa till mitt barn nr 2. En kille som var reko och snäll från början, men som senare visar sig vara allt annat än laglig mm mm. Använder mitt namn i sitt leverne så att sluträkningarna hamnar hos mig. Ljuger om att barnet hans inte har några kläder och måste låna pengar från folk. Stjäl barnets födelsedagspengar, åker dit för polisen i sin bil gång på gång och då också med barnet i bilen, försöker få ut pengar från ett annat land i barnets namn, förfalskar både min och andras namnteckningar. Jösses, listan kan verkligen skrivas lång.

Sen att man bara lyckas träffa, vad man själv tror. Mannen i sitt liv. Mannen (pojken) som egentligen inte klarar av att ha en tjej som INTE är oskuld. Säger sig älska mig men har svårt att acceptera att jag har barn. En kille som inte klarar av att han tycker att hans tjej är snygg. Han går över de gränser han inte visste själv att han ens skulle kunna beträda.

För att slutplädera och återkomma till min första rad.

Varför en del undrar om jag ens klarar av att kunna stå på mina ben.

Kan ha med att göra vad de läst om mina sista 5 år. Jag träffade verkligen mannen i mitt liv till slut. Jag fick som ni alla vet mitt sagobröllop. Jag lyckades föda FEM barn på FEM år. TVÅ barn samma år som INTE är tvillingar. Varit på väg att förlora både barn men även mig själv i sjukdom. Det ena barnet på väg i ambulans, den andra på akuten, jag själv störtblödande med en öppen livmoder. Allt på en och samma dag, men som trots detta står på hemköp med sin bebis på väg i ambulans med pappan till Eskilstuna, sin dotter lämnad med halsfluss på akuten, en flyttstäd att göra klart under dagen men då i detta nu när jag bara åkte in till stan för att köpa penicillin till äldsta dottern med halsfluss, sitter med en kvinna som rasat i golvet och blivit medvetslös. Klart man tar hand om henne mitt i allt. Självklarheten är aldrig så total som i detta nu. Så klart man hjälper till när man kan. För vem ska annars kunna ge sitt absolut yttersta med kärlek och omtanke när en människa faller till backen som en tjej som har sina barn i ett totalt kaos av sjukdom osv.

I dag så är sju barn födda. Ett barn med DS. En DS som verkligen inte visar ett endaste kriterie, där läkare efter läkare säger att detta INTE är någon DS. (Går att läsa om i ett annat inlägg) Ett annat barn blir man varse finns i ens mage vid ett fall i en trappa. En HALV graviditet passerad. En graviditet som man måste tjata sig få igångsatt då läkare osv sett att detta verkligen inte kan gå att få till fulltid då man kräks upp allt man stoppar i sig, svårt att röra sig iom ryggen.

Baksidan av en ofullständig vård där tyvärr våra patienter blir lidande på ett absurt sätt, med överdosering av morfin, felbehandling mm mm. Skickad land och rike runt med en bebis i magen och en sjuk mamma. Förlossning osv skulle vara det bästa om man fick göra i Nyköping där jag hör hemma. Men tyvärr säger våra politiker, där finns inga resurser. Jag törs påstå precis tvärtom efter vad jag sett. Norrköping var däremot en total katastrof, men bara pga just en endaste läkare som gjorde så totalt fel.

Kolla också när jag väntade barn nr 5. Då fick jag vattenavgång i v 16. Läkaren står med abortpiller och tycker jag ska ta detta, då det skyndar på mitt pågående missfall. Ja, missfall var just vad hon sa att jag var på väg att få. Vägrade tabletter och födde en frisk vital liten tös i v 36. :-)

Nu sitter jag bredvid min lilla lilla snörpa som är född för 6 veckor sedan. V 34 kom hon. Som sagt, det var pga min rygg som hon fick komma tidigt. Varken bebis eller mamma mådde bra.

Men när hon kom ut så var hon både bra i stl och hade en enorm styrka att klara sig utanför livmodern. Dock så "small" min rygg under förlossningen. Jag är totalt rörelsehindrad och svullen i ryggen.

En kväll när min man och jag sitter i soffan och ser på film, så ser vi plötsligt hur lilla Jaylie börjar vifta med armar och ben. Jag ber min man lyfta upp henne då jag tycker mig se att hon har svårt att andas. Mycket riktigt. Jaylie blir snabbt blå och ambulans tillkallas.

Efter denna dag som nu var för 3 veckor sedan så har vi ett andningslarm på henne iom att hon fortfarande får stopp i andningen.

När vi förra veckan sitter på barnkliniken så får läkaren där höra om mitt ben som jag också helt plötsligt fått ont i. Benet har svullnat och blivit blått. läkaren där ber mig omgående att gå ner till akuten. Men nej nej det går inte. Min man har nyss åkt härifrån för att hämta hem de andra barnen från dagis. Jag var nu helt själv med bebis på sjukhuset, så hur skulle jag kunna gå ner till akuten med henne själv, eftersom jag inte får bära.

Läkaren ordnar så att en sköterska hjälper mig ner med bebis och andningslarm till akuten.

Får sitta där i ett rum tillsammans med min lilla bebis som larmar hela tiden på sitt larm, samtidigt som jag väntar otåligt att få träffa en ortoped.

När klockan är 20.50 så kommer äntligen min man till akuten. Han har då hämtat de andra barnen på dagis och även hunnit åka hem med dom för att ge dom mat och natta dom.

Kl 21.00 så får jag komma till röntgen. Där gör man ett ultraljud på mitt lår. Man konstaterar att där finns en inre blödning. Även i mitt knä är det en blödning. Jaha, säger jag hur ska jag ha tid att ta itu det detta när jag har en bebis som slutar andas. Jag måste härifrån, jag har inte tid att vara sjuk själv.

Lovar att komma tillbaka om någon dag i fall att detta inte skulle ge med sig. Kommer bara utanför dörren och bebis blir sämre. Blir akutfärd med ambulans till Eskilstuna.

Så här har det hållit på nu. Otur efter otur efter otur.

Men jag måste ändå säga så här. Att trots att jag vakar över henne varje natt. Sitter vaken för att sedan sova endast någon timma mot morgonsidan. Så är jag verkligen tacksam och glad.

Jag har fått mannen i mitt liv. En man som hela tiden visar sin kärlek och sin vilja att föreviga detta äktenskap. En man som verkligen på riktigt är min sanna vän på ALLA sätt och vis. En man som jag verkligen gör allt för. Har fått höra hur folk frågat honom hur han som 5-barnsfar har tid att spela så mycket golf. Killen har ju faktiskt endast 2 i handikapp.. Hans svar är. -Jag har en underbar fru.

Så klart att han får spela golf. Varför ska han inte få göra det han tycker är roligt utanför familjen. Det är för mig en självklarhet att stötta honom i allt han önskar. Vilket han även gör för mig.

Är han sen supertrött en dag när han kommer hem så säger jag, gå och lägg dig jag fixar undan maten och lägger barnen så kommer jag in och myser med dig sen.

Kärlek är att hjälpas åt, ge och ta och verkligen visa kärlek och uppskattning.

Vi har kommit så långt på att vi verkligen varit ett sant team på alla sätt.

Jag har 7 st underbara barn. Två tonåringar som bor hos oss på heltid och som bara älskar att vara familj på riktigt med oss alla. Vi har några extra ungdomar hos oss som även dom gillar den familjära miljön här hos oss.

Vi har en glädje och en gemenskap som är helt enorm. Som jag skrivit i mina tidigare inlägg så lever vi för våra barn. men visst, även för våra vänner.

Här hemma så bakar vi tillsammans, vi lagar mat, vi leker, vi sjunger, vi kollar läskiga filmer. Men viktigast av allt. Vi gör saker tillsammans. Förutom mitt Candy Crush, för det ger dom faasen i ;-)


Lev livet, lev i nuet och älska och vårda de dina så ska du se att dagarna blir allt mer roliga.

Snacka om långt inlägg men jag lovar att om jag skriver en bok så kommer den bli äääännu längre. Med mycket erfarenheter och läskiga saker som genom den kommer delas. En hel hög med råd från en som verkligen kan dess slag. En hel hög med roliga, läskiga, konstiga och förbjudna saker. ;-) Ja, varför inte. Det tåls att tänkas på. Kanske blir en bok ändå.

Nu längtar jag efter att få göra lite tv och även stå på scen igen.. :-)

Här tar jag och varvar ner med ett avsnitt av Wahlgrens värld.

Lovade också att jag skulle skriva alla barnens namn, så hääääär kommer dom.


Belinda Amanda Amalia

Gabriel (pip) Emanuel

Jordan Tobias Olof

Jamie Tobias Junior

Jeline Claudia Kim

Jinelle Sofia Linnea

Jaylie Belinda Vicktoria

Önskar er alla all kärlek.

Varma kramar Clådan.. :-) <3


Likes

Comments

Ingen kunde ana att detta verkligen kunde fungera!
När man stått där med en bebis som bara slutar andas i ens famn, när man stått där hysterisk och totalt hjälplös med ett spädbarn man är så otroligt rädd att mista. När allt bara känts så hopplöst, när alla barn även dom varit så otroligt rädda och fulla av oro. När man då finner vägen till en sinnesro som verkligen är full av både magi och kärlek.

Äntligen kan vi få våra små hjärtan att varva ner i magins värld. Magin som vi faktiskt själva har skapat. I alla fall så har jag gjort det.

Måste bara få börja med att önska att ni läser hela min berättelse och relaterar till bilderna.
Sedan så testar ni PÅ mitt och mina barns äventyr vid sänggående en torsdagskväll!
När man som jag har SJU barn så får man finna sina egna små knep till allt.

Men först och störst är kärleken!


Allt börjar med att vi lägger barnen. Av nån underlig anledning så vill inte nån av dom ligga kvar i sin säng. Dom kommer upp en efter en i flera omgångar. Dom har verkligen jättesvårt att komma till ro. Det är något som dom annars aldrig har svårt för. Vi brukar säga god natt och sätter på någon saga på tv,n, säger att vi snart igen kommer in och tittar på dom och dom somnar gott nästan på direkten.

Man kan på något sätt förstå att dom har lite oro i kroppen, då dom senaste tiden vaknat upp av ambulanspersonal hemma, en hysterisk mamma som står med en bebis som nyss slutat andas, en mamma och pappa som helt plötsligt bara måste kasta sig in i en bil och åka till sjukhuset för att sedan bli borta i flera dagar och nätter. Inte så konstigt då att dessa små mirakel har lite svårt att komma till ro.

En idé poppar upp i mig och jag skyndar in i barnens rum.

Släcker lamporna men låter fantasilampan vara tänd. Sätter sedan på en bakgrundsmelodi på väldigt låg volym, relaxing guitar music från youtube.



Säger till barnen att jag måste berätta något.
Jag ber dom att blunda.

Sen säger jag...............................


Fortsätt att blunda och se framför dig det jag berättar....Tänk dig att du står på en stor äng. Du ser dig omkring och ser ut över kullarna. DÄR ser du plötsligt en massa får, ja även en hel hög med kor. Du hör också någon som visslar glatt.

Du hör då hur någon ropar på dig.
-Hallå! Hallå, kan du tänka dig att hjälpa mig med mina djur? Säger en hes men ändå vänlig röst. Där bredvid djuren så ser du en liten liten farbror. (Vad gör du? frågar jag) Barnets svar blev.. - Frågar vad han vill ha hjälp med...

Den lilla lilla farbrorn förklarar att det snart börjar bli mörkt och att han försöker få med sig sina djur hem, men dom vill inte släppa det gröna gräset som är såååå gott att mumsa i sig. Jag bor lite längre ner på kullen där, i en liten stuga med en lada utanför som djuren bor i. Kan du tänka dig att hjälpa mig med dom hem? (Barnets svar var så klart ja)

Farbrorn ställer sig framför alla djuren och ber dig sedan att du skall gå sist och klappa lite lätt i händerna så att de förstår att dom skall gå efter. (Får jag höra, hur klappar du i händerna?)

Barnen klappar lätt och försiktigt med sina händer och säger även. -Gå nu, ni ska få komma hem och sova gott.

Jag fortsätter min berättelse, som jag i detta då faktiskt hittar på vartefter jag pratar.

När ni närmar er huset nedanför kullen, så ser ni en liten liten dam som står och vinkar glatt.

Ni kommer fram till huset och låter djuren få gå in i sin hage som ligger precis bredvid det lilla huset som den lilla lilla farbrorn och tanten bor i.

Bakom hagen så ligger det ännu en byggnad som du undrar vad det är. ( Jag frågar barnen om dom kan gissa vad det är) Ett stall, svarar dom.

Ja, nästan, det är en lada! Det är där djuren bor. Det är liksom som deras egna lilla stuga.

När ni stängt igen grinden till hagen så går ni till huset där den lilla lilla tanten står. Hon frågar er om ni är hungriga och om ni vill ha något gott att äta..

(Vad tror ni hon har att bjuda på, frågar jag barnen.) Jordan räcker upp handen och säger snabbt. Varma mackor så klart.

Ja! Svarar jag, det är heeelt rätt. För det är just varma mackor som den lilla lilla tanten har där på bordet. Varma mackor som legat över den tända elden, så att osten fått smälta och blivit så där rinnande god.

När ni ätit färdigt så tycker ni att det känns lite svalt inne i den lilla stugan. Ni ser då att brasan slocknat. Vad säger ni då till den lilla lilla tanten och farbrorn? (frågar jag)

"Jag säger att elden är död och att det är kallt så dom måste tända igen" (säger Jordan)

Den lilla lilla tanten tittar ledsamt ner i golvet och säger tyst att. Veden är tyvärr slut här inne och mörkret har redan lagt sig och jag är för rädd för att gå ut ensam och hugga ved nu.

(Hur kan du hjälpa den lilla lilla tanten då? Frågar jag)

Jag vet, säger Jordan. Jag går ut och hjälper henne med det. Den lilla lilla farbrorn får följa med han också. Men jag är för liten för att hugga veden, så jag kan lysa med lampa och vara där som sällskap, så slipper dom vara rädda...

När dom äntligen är färdiga med veden så kommer dom in i stugan igen och brasan sprakar för fullt.

Nu är klockan så mycket så den lilla lilla tanten och farbrorn tycker att det är alldeles för sent att släppa i väg er små barn hem. Dom frågar er om ni vill stanna kvar med dom i den lilla stugan i värmen. Vi bäddar åt er i sängen där vid brasan så slipper ni frysa. Vi ringer också hem till era föräldrar och frågar om det går bra att ni stannar över.

Eftersom att mamma och pappa vet vilka vi är så var det ok att ni sover här säger den lilla lilla tanten. Hon frågar också om du vill säga god natt till mamma och pappa. Hon räcker över den lilla lilla telefonen. Vad säger du till mamma och pappa?

Jag säger att ni inte behöver vara oroliga för ni vet ju faktiskt var vi är. Och vi har hjälpt dom att skära ved och tända en eld, sen hjälpte vi till att få hem deras djur. Säger Jordan. (Min son)

När ni sagt god natt till mamma och pappa så hörs ett skri utanför!

NEEEEEJ!!! Säger den lilla lilla farbrorn, det där betyder att djuren vet att vargen är i närheten. Vi måste få in alla våra små djur i ladan. Om jag och den lilla lilla tanten går ut och öppnar dörren till ladan så att alla djuren kan springa in där. Kan ni då sitta här i fönstret och titta efter vargen? Om ni ser den så trycker ni bara på den där tutan som sitter på väggen. Vill ni det?

Ja, jag vågar det. Säger Jordan.

Den lilla lilla tanten och farbrorn får in alla djuren i ladan, ger dom lite extra mat och tänder även i fönstren så att djuren skall ha lite lyse.



När dom väl är inne i den lilla stugan igen så gör den lilla lilla tanten som hon lovat. Hon bäddar rent i sängen vid brasan. Hon säger, här går det att sussa sött och även varmt. Sov gott och dröm sött så ses vi i morgon.


Natten passerar och morgonen kommer. Ni vaknar upp till doften av nybakat.
Vad gör ni? Frågar jag!

Jordan, som är den enda vakna nu svarar att han springer upp för att kolla om det finns någon god frukost..

Mycket riktigt så står där ett helt bord dukat med en massa godsaker. Bla nybakat bröd, varm nyponsoppa och även lite rykande tomtegröt.

Efter frukosten så säger den lilla lilla farbrorn att han måste ner till bäcken för att se så att båten ligger kvar vid sin töjning.

Den lilla lilla farbrorn frågar om du vill följa med. vad svarar du?

Jaaa, jag vill se båten. Svarar Jordan.

Den lilla lilla tanten stannar kvar i huset medans ni går till båten.

Orkar du gå till bäcken som ligger där borta vid björkarna, frågar den lilla lilla farbrorn.

Vad svarar du? Frågar jag Jordan.

Jaa vi kan ju springa så går det fortare.

När ni kommer till båten och ser att den ligger kvar där så frågar den lilla lilla farbrorn om du vill åka en liten tur i den forsande bäcken med båten.

Jordan ligger redan i detta nu och räcker upp handen.
Ja, Jordan vad svarar du farbrorn?

Det vill jag. Jag vill fiska lite också.

Dom hoppar i båten och den lilla lilla farbrorn lägger upp årorna I båten. Du tycker att det är lite konstigt att han lägger årorna i båten i stället för utanför som man brukar göra, så att man kan ro med dom.

Varför tror du att han gör så? Frågar jag.
För att han har en motor, svarar Jordan.

Nej, det är för att bäcken forsar så dom behövs inte. Båten åker framåt i snabb fart ändå.
Den lilla lilla farbron tar upp ett metspö som han sätter i din hand och du får hålla i spöt alldeles själv.

helt plötsligt så känner du hur det rycker i spöt. Du blir rädd, då du tror att du skall tappa spöt i vattnet. Du ber den lilla lilla farbrorn om hjälp att hålla i. Du frågar om det kan vara så att spöt har fastnat i något på vägen.

-Nej nej, svarar den lilla lilla farbrorn.
Vad tror du det är? Varför tror du det rycker så i spöt (frågar jag Jordan)

Jaaaag vet, det är en fisk på kroken.

Helt riktigt. Du har lyckats få napp. Den lilla lilla farbrorn lutar sig över kanten och hjälper dig få upp fisken som du precis lyckats fånga.

När fisken hamnar på båtgolvet så ser du hur fisken hoppar och hoppar.

Du förstår att det är för att fisken inte alls trivs att vara uppe på land. Du ser också hur fisken öppnar sina ögon och tittar på dig. Du stelnar till och backar tillbaka när du plötsligt hör hur fisken spottar till. Då händer något du absolut aldrig trodde skulle kunna ske.

Fisken börjar att prata. Den tittar på dig med sina stora stora gröna ögon. Den bönar och ber att du skall slänga honom tillbaka i vattnet. Jag har min familj där nere. Mina barn klarar sig inte utan mig i det här farliga vattnet. Snälla låt mig få komma tillbaka till dom. Jag var bara ute för att skaffa mat till mina små när det plötsligt ryckte till i min mun och jag satt fast i en krok, din krok. Snälla låt mig få göra min Familj komplett igen.

Vad svarar du fisken då? (frågar jag Jordan.)

Jag säger att den lilla lilla farbrorn måste hjälpa mig loss med kroken som sitter fast i munnen för det vågar jag inte göra själv.

Ni lyckas få bort kroken på fisken utan att han får mer ont och ni släpper ner honom i vattnet igen. Nu vet du att han åter är hos sin Familj.

Ni kommer tillbaka till platsen där båten skall ligga och ni hoppar i land för att sedan förtöja båten igen vid sitt träd. När ni kommer ut på ängen så börjar det att regna. Regnet tar i och det öser helt plötsligt ner. Då ser ni hur himlen lyses upp. NEEEJ! det är åskan. Du ser blixten på himlen.

Vad gör du?

Jag springer fort som sjutton, svarar Jordan.

Du hör bakom dig hur den lilla lilla farbrorn ropar efter dig. Han ber om att få sitta på dina axlar, eftersom han är så pytteliten så han inte kan springa så snabbt.

Du vänder om och ropar att han skall skynda sig fram till dig. Du tar tag i farbrorn och hjälper honom upp på dina axlar trots att du innerst inne är livrädd för både alla smällar från åskan, men även också det hårt piskande regnet som bara kastas ner från himlen över hela er.

Snart ser ni den lilla stugan och ni ser även den lilla lilla tanten stå där med öppen dörr och välkomnar er in.

ÄNTLIGEN framme! Du släpper ner den lilla lilla farbrorn på trappan och tar klivet in i stugan. Den lilla lilla tanten ber dig lägga alla blöta kläder i en hög så att hon kan ta hand om dom. Hon tar fram ett par gråa mysbyxor med snörning, en grå kofta och ett par tossor. Hon ber dig sätta dig vid köksbordet, där det står kåsor fyllda med varm choklad.

Du sjunker ner på en stol och börjar dricka av den underbart goda, varma chokladen. Aldrig har väl varm choklad varit så god.

Du går bort till sängen vid brasan för att lägga dig ett slag i värmen.

Du somnar in och njuter av torrhet, värme och en total trygghet..

När du vaknar så står den lilla lilla damen i köket och kokar gröt. Du vaknar i hast och kastar dig ur sängen i gråt. MAMMA? PAPPA? Hjälp, dom vet inte att jag är här. Dom måste vara superoroliga och vara ute och leta efter mig.

-LUGN, LUGN svarar den lilla lilla damen. Jag pratade med din mamma och pappa i går efter att du somnat gott i sängen. Jag förklarade att du kunde sova kvar här, för att i dag komma hem till dom.

I detta nu, så saknar du din mamma och pappa så mycket så du vill verkligen bara gå hem till dom.

Sagt och gjort och äntligen är du tillbaka hemma i mammas och pappas famn...

Du ser då hur dom står och klär julgranen.

Men va? Ja just det, det är ju julafton nu. Hur kunde jag glömma det undrar du. Men jo det var ju nyss regn ute och du var ute och åkte båt och fiskade, kan det verkligen vara sant att det är jul i dag då, undrade du.

Du springer fram till fönstret för att se om det fortfarande regnar. Men nej, det är helt vitt ute och det snöar för fullt..

Ni går till bords och äter en hel del god mat. För att senare återgå till julgranen som nu har en massa klappar under sig.

Där får du plötsligt syn på ett paket. Ett stort rött paket med glittrande snören..

Vad är det för paket, undrar du. Jag vet inte svarar pappa men gå fram och läs på det vad det står.

Du går fram till paketet men du kan inte läsa än så du ber mamma läsa.

Där står det.

Till Jordan. Du är en sån god människa som alltid vill alla väl och du är så hjälpsam och vänlig människa så här kommer ett tack från oss.

Men vem är det från frågar du! Du förstår fortfarande inte ett dugg. Du öppnar det stora paketet för att inuti finna en flygbiljett med HELA din familjs namn på. En resa till ditt älskade Thailand, dit du längtat tillbaka sedan du kom därifrån. Varsågod Jordan, denna resa är till dig och din Familj. Tack för din hjälp med veden, djuren och fram för allt, tack för din orädsla och vänlighet.... Varma hälsningar från Tomten och tomtens fru.

När jag tittar upp så ser jag hur Jordan sover gott. Jamie, Jeline och Jinelle sover redan sedan tidigare. De sover gott i samma rum..

Denna historia tog mig ca 10 minuter att berätta, men jag lovar att den betydde mer än bara tio minuter för min son. Han har suttit nu två dagar efteråt och återberättat denna historia.

Ge barnen magin och glöm inte bort att räkna in dom i den och du ska se hur en trygg stämning kan skapas.


Testa detta, låt mig gärna veta hur det gått för just er. Med mindre barn kan man använda andra frågor och ordval. Så som jag gjorde i början innan jag märkte att de små somnat.

Kram på er. <3 <3 <3

// Claudia Holmsell

Likes

Comments

Varnar för ett väldigt starkt inlägg!

-Jag älskar dig!
-Och jag älskar dig!

En gång var dessa ord en sanning, mellan ett par som valde att skaffa barn.

Men någonting hände. Någonting som fick den en gång sprudlande kärleken att bara vissna och dö ut.

Ett tidigare förhållande, ja kanske till och med äktenskap som då var det one and only . En relation man verkligen trodde skulle existera livet ut. Den där pirrande känslan som man då kände som totalt obefintlig. Kunde dessa känslor verkligen vara en sann totalitet?

Ja frågan man då ställde sig, om just denna kärlek var för bra för att vara sann. Just den frågan kom tillbaka en lite senare i livet. Dvs nu! Nu! Just denna dag, när man stod där och såg på barnet som kom gråtandes in genom dörren.

Hur kunde jag? Ja, det var den största frågan. Hur sjutton kunde jag älska den andre föräldern in i det oändliga. En då underbar människa som gav livet en mening, gav just mig ett liv, ett barn att få älska tills dagen jag slutar andas.

Frågorna är så många, så många att man inte ens kan räkna alla de olika ordval man valt att börja alla dessa frågor med.

Då öppnas dörren, här kommer ett störtgråtande barn in. Ett gråt som bara skär in på djupet i ditt hjärta. En känslofylld maktlöshet som bara faller ner i tårar på barnets och din kind.

-Kära barn! Älskade underbara barn, vad är det som har hänt? Trots att du någonstans där inne vet exakt vad det är frågan om. Så önskar du så innerligt, så innerligt att dina tankar faktiskt var totalt fel.

Men icke! Nej nej nej, inte den här gången heller.

Barnet sitter i denna stund hopkrupen på golvet, med sin gympapåse slängd bredvid sig.
Skakig och darrig på rösten, och säger försiktigt.

-Varför får jag inte följa med på mormors kalas? Alla andra kommer ju att vara där! Mina kusiner, mina syskon och du. Varför ska inte jag få vara med? Dom kommer ju tro att jag inte tycker om dom om jag inte är där. Jag vill ju också ha tårta, jag vill också se mormors glädjetjut när hon ser kryssningsbiljetten i kuvertet. Jag vill också vara med de andra barnen och leka kurragömma på vinden, som dom alltid gör. Varför låter inte pappa mig följa med?

Ska man inte som förälder kunna se det viktiga i livet hos barnet? Ska man stirra sig blint på vems vecka som är när? Borde man inte i stället lösa allt så bra man kan för att få det så bra som möjligt för barnet? Ditt barn ska väl inte få lida för din arghet och bitterhet på den andre föräldern. Mamma som pappa, oavsett. Barnet har inte valt att få komma till världen. Barnet har inte valt er som föräldrar. Låt snälla bara barnet få vara barn!

Var hur förbannad du vill på vem du vill, men låt det för i helsike inte gå ut över ett oskyldigt litet barn, som bara sitter där och verkligen vill vara med överallt och få bli älskad av alla.

När man inte förstår skadan man gör på sitt barn, när man sätter käppar i hjulet, när man gör allt för att jävlas med exet som faktiskt är den andre föräldern till just ditt barn.

Det är just DÅ, man är som mest ute och cyklar.

Du tror att det är exet du skadar. Du känner där i din ensamhet att, ha ha ha nu får inte du äran att ha med ditt barn till Familjeträffen. En Familjeträff där du själv tidigare faktiskt deltagit.

Du är förbaskad på ditt x. Du är förbaskad på många saker beträffande just din före detta, men du glömmer det ABSOLUT viktigaste av allt!

DET ÄR INTE DITT X DU STRAFFAR! DET ÄR DITT BARN!

Det är ditt BARN som sitter där och gråter och som inte förstår varför han eller hon inte får följa med. Vad han eller hon har gjort för fel för att bli straffad så. Barnet kan inte förstå hatet eller den förflutna historiken er föräldrar emellan.

Barnet ser bara där och då. Här och nu. Jag får inte följa med, jag får inte göra det, jag får inte finnas tillsammans med de andra. Det är barnet som straffas! Det är barnet som gråter! Det är barnet som tar stryk i både minne och själ.

Barnet hade äntligen, efter många ombokningar pga arbeten fått en ny tid till tandläkaren.

Föräldern som bor 4 mil från den andre föräldern, ringer för att berätta att på måndag klockan 10.00 hämtar jag barnet från skolan. Då har vi äntligen tid hos tandläkaren.

Svaret som den andre föräldern då ger, är för mig totalt ofattbart.

-NEJ! Det är min vecka nu. Du får fixa tandläkartid på din egna vecka.

VA? Vänta lite nu! Ska barnet inte få gå till tandläkaren med den ena föräldern på den andre förälderns vecka?

Nähä!!?? Men ok. Då hårdrar vi det. Om barnet behöver uppsöka läkare och du som förälder då är låt säga 7 mil från skolan. Ska då inte den andre föräldern som är i närheten få ta sitt egna barn till läkare, bara för det råkar vara just DIN vecka?

Eller som i annat fall. Ta barnets telefon, då ena föräldern inte tycker att barnet skall ha kontakt med den andre föräldern under just sin "egna" vecka. Eller i ren svartsjuka/avundsjuka, riva sönder en teckning mitt framför ögonen på sitt barn där barnet skrivit den andre förälderns namn ovanför huvudet på en av figurerna.


Man straffar barnet på alla konstiga sätt och vis. Man förbjuder barnet till en rad olika saker som har med den andre föräldern att göra. Allt detta gör man för att man är bitter och arg på sitt x. Den andre föräldern till sitt egna barn. Det är den föräldern man tror sig straffa. Det är den man tycker sig kunna sitta och göra långnäsa åt, när man beter sig på det här absurda sätt.

Men återigen, det är ditt EGNA barn som lider. Det är DITT barn som får dåliga minnen och en otrygg miljö att växa upp i. Du är så fruktansvärt självisk så det nästan är skamligt att ens över huvud taget få kalla sig för förälder!!!

Den andre föräldern är faktiskt en vuxen person som lärt sig handskas med dessa dispyter och känslor. Medans ett barn verkligen inte förstår dessa känslosamma spel, som det faktiskt är. Spel som förstör en hel uppväxt, med ovisshet, rädsla, missförstånd, otrygghet, ledsamhet och så mycket mer..


Det är du/ni vuxna, som behöver arbeta med er ilska. Vill ni inte att barnet ni själva satt till världen skall få en trygg och stabil framtid? Kan ni inte hjälpa till så att egna barnet kan få må bra och utvecklas på det absolut bästa och tryggaste sättet! Det enda livet som vi faktiskt lever, ska det få vara en ren pärs för ett stackars litet barn, bara för att DU inte kan komma överens med DITT barns andra förälder?

NEJ, skärpning nu. Låt barnen få vara barn. Låt barnen få växa upp med kärlek och omsorg. Det är faktiskt inte barnets önskan att få er som föräldrar, kom ihåg det!!!

Barnen är vår framtid, hjälp dom på den växande vägen genom livet i stället för att förstöra en uppväxt som kan bli till något väldigt bra.

Har fått höra så mycket, eller rättare sagt FÖR mycket sånt här "skit" från alldeles för många föräldrar och barn som lever i detta trauma som jag faktiskt tycker att det är. En total katastrof!


Tänker avsluta detta blogginlägg med text som en tonåring faktiskt SJÄLV skrivit!!
Detta är en vanlig tonårings uppväxt, en vanlig och rar tonåring som tyvärr inte fått välja sina föräldrar, men där föräldrarna faktiskt valt att gå skilda vägar. Och detta är en VÄLDIGT liten del av den faktiska text som denna tonåring skrivit om sin uppväxt där tårar och tankar om att ej vara älskad var något som blev en vardag i dennes liv.



"""""""""""""Fine jag va 6-7 år men man kan väll ändå fråga mig lite snyggt var jag vill bo än och ha ett helt korkat schema som bara förstör för ungen…

Varje söndag när jag kom hem till pappa igen låg jag vaken o grät halva nätterna för jag saknade mamma och hennes familj så mycket.

mina kläder fick jag lägga in i en garderob jag inte använde. På kvällarna tog jag fram kläderna och luktade på dom. Jag kommer ihåg att jag satte klockan varje måndagmorgon för att hinna lägga tillbaka klädesplagget i garderoben så inte pappa skulle märka. Jag sa till mamma varje gång att jag inte ville vara kvar hos pappa för jag kände mig som en främling där hemma. Vilket jag fortfarande gör. Jag skrev även att jag tänkte rymma därifrån, att varje gång jag gjorde minsta lilla som att borsta tänderna så började jag gråta, för senaste gången jag gjorde de var jag hos mamma. Ibland när jag skulle åka från mamma på söndagarna gömde jag mig uppe i ett träd o vägra komma ner för jag ville inte åka därifrån.

En gång hade jag varit hos mamma och vi hade varit någonstans och var lite sena. Vi va ändå nära där pappa bor så det var enkelt o smidigt att bara släppa av mig där. När vi nästan är framme kommer jag på att jag har fel jacka på mig. Jag hade haft med mig min jacka från pappa till mamma men under helgen hade jag bytt till en mamma hade köpt. Mamma fattade inte varför jag grät över en jacka. Så hon ringer till pappa o säger lixom att jag gråter över en jacka jag glömt och att han kan säga att det är lugnt vi tar det nästa gång. Varav han svara ”hon ska ha med sig jackan hem annars kommer jag se till att du aldrig mer få se henne” så vi fick åka hem och hämta jackan.

Aa datorn o telefon försvann. Det känns mer som det var en trygghet för pappa att ta bort det sociala jag hade med mamma när jag inte var där.


Varför jag skrivit om de här är för jag orkar inte mer. Folk fattar inte, speciellt inte de runt pappa. Men nu skriver jag de här sen kommer jag gå vidare i livet. Jag skiter i dom som kallar sig min familj men står ändå på hans sida. Jag är så trött på de. Och pappa om du ser det här. Jag hoppas du tänker igenom vad du gjort mot mig i alla år. När jag legat o gråtit under tiden du stått o skrikit en massa skit om mig och min mamma. Tänk igenom allt.. man lyckas inte få soc anmälningar på sig bara sådär..

hör av dig när du känner dig redo för att ta hand om din dotter, för de har du aldrig kunnat innan."""""""""""""""""""""""""""""""""""


LÅT VÅRA ÄLSKADE BARN FÅ VARA JUST BARN. ÄLSKA DOM, VÅRDA DOM OCH FRAM FÖR ALLT. HJÄLP DOM TILL EN TRYGG OCH STABIL UPPVÄXT OCH FRAMTID.

Jag är så glad att jag har min man och alla våra fina barn. Vi gör verkligen ALLT för dom och vi lever faktiskt vårat liv både för och med våra små mirakel!


Kram på er och hoppas ni haft en underbar helg../// Claudia Holmsell


Likes

Comments

Han den där där uppe har ju valt "rätt" Familj att ge sig på.


Åker in till sjukhuset för att ta blodprov på lillan. Blir tillsagda att åka hem och invänta samtal och svar inom någon timma.


Sex timmar senare så ligger lillan i sin vagga och jag går förbi henne och tittar till. Ser då att sonden (slangen i näsan, hon får mat genom) är urdragen.


Ringer upp till sjukhuset i Nyköping och frågar om dom har möjlighet att sätta dit en ny.


Självklart, välkommen upp så fixar vi det. Vi råkar ha en sköterska här idag som faktiskt kan.


Ååå hon är ju bara underbar. Vet mycket väl vem hon är, då hon tog hand om sonen Gabriel som föddes för 14 år sedan i v 30. Ja, då hade man barnavdelning i Nyköping. Skönt då är vi i goda händer.


Går ut till bilen lite hastigt och min jäkla rygg smäller till igen. Tack och lov bara i överryggen så jag faller i alla fall inte handlöst i backen.


Biter ihop kliver in i bilen och åker upp till sjukhuset med lillan. Underbara Bellis, min dotter följer med.


Kommer in och den goa sköterskan hälsar oss välkomna och tar lillan till skötbordet. Hon passar till och med på att undervisa sina kollegor, så att dom ser hur man sätter en sond på så här små barn. 2,2 Kg som lillan väger i dag.


Tackar så hjärtligt för proffsig hjälp. Passar också på att fråga hur blodprovet var iom att vi fortfarande inte fått något svar på det.


Vad för prov? frågar sköterskan.

Bilirubin, svarar jag. Vi var inne här i morse och tog det.

Man går in och söker efter svaret i datorn men utan resultat. Jag pratar även med Eskilstuna Mälarsjukhuset, där vi fortfarande är inskrivna på Neo men hemma på tidig hemgång som det heter så Eskilstuna skulle bevaka provsvaret.


Provsvaret är borta och ingen kan hitta det. Ingen har heller fått någon rapport om det.


Så det var ju "tur" att lilla gosan råkat dra ur sonden så att vi åkte in för annars hade aldrig någon ringt oss med provsvaret.


Efter en stund så lyckas sköterskan få fram svaret som då INTE är bra alls. Jaylie behöver OMEDELBAR vård.


Vi måste omgående ta oss till Eskilstuna Mälarsjukhuset.


HJÄLP! Jag får inte åka själv iom min rygg och min man kan inte åka själv då jag har maten i boobsen. Gaaah.


Ok! Börja rodda och ringa runt efter barnvakter, skjutsar till skola och dagis i morgon bitti. Stackars lilla Jordan som fyller sex år i dag. Vi hade firat honom lite igår och idag hade vi hunnit med tårta och sång för honom. Men paketen skulle han få öppna på eftermiddagen när alla var hemma.


Men nej i stället får vi stressa hem från Nyköpings sjukhus, ringa runt för att ordna med allt och i all hast ge honom paketen, när han frågar. -Mamma varför packar du? För att i nästa sekund förklara att mamma och pappa måste åka ifrån dom IGEN. Inte finnas där och säga god natt men att vi inte ska vara borta så länge denna gång.


Ja som jag skrev i början så har rätt Familj drabbats, om jag får uttrycka mig så. För alla barn förstår, det kommer vänner dit för att hjälpa till. Våra föräldrar ställer upp med skjuts till alla barn, skjuts till oss och även mat/matsäck till oss. Och vi fixar verkligen detta TILLSAMMANS!


Min man och jag är ett sant team. Jag matar bebis, fixar kläder till de barn som är hemma. Min älskade man packar och planerar för morgondagen även han. Vi hjälps åt att förklara för alla barn vad som händer och att vi snart är tillbaka. Lillasyster måste bara få träffa läkaren lite så hon växer på sig och blir större så hon kan leka med alla hon med.


Ja vi är verkligen som gjorda för varandra och även för våra barn. Vi fixar då fasen allt. Tack och lov att vi har den support och hjälp runt om som vi har.


Men nu är jag så otroligt less på dessa otursresor vi får utstå hela tiden.

För i detta nu så sitter vi åkandes i akutfart till Eskilstuna. Vägen är katastrof, regnet öser ner och det är bäcksvart. Men snart, snart, snart är vi framme..

Under skrivandes stund så har vi hunnit fram.


Så nu håller vi alla tummar och tår att vår lilla sessa blir bra snabbt.


Tack älskade ni att ni orkar läsa min sista tiden lite smått tragiska blogg.


Men efter regn kommer solsken. Älskar min man och mina barn över allt annat och jag kommer kriga och vårda dom alla på det bästa sätt jag bara kan. Ja våra bonusungdomar vi har som inte är våra egna är också en del av vår Familj som vi är glada för att vi får ha i vårat liv.


Uppdatering kommer.

Kram på er. 💖💖💖





Likes

Comments