Varnar för ett väldigt starkt inlägg!

-Jag älskar dig!
-Och jag älskar dig!

En gång var dessa ord en sanning, mellan ett par som valde att skaffa barn.

Men någonting hände. Någonting som fick den en gång sprudlande kärleken att bara vissna och dö ut.

Ett tidigare förhållande, ja kanske till och med äktenskap som då var det one and only . En relation man verkligen trodde skulle existera livet ut. Den där pirrande känslan som man då kände som totalt obefintlig. Kunde dessa känslor verkligen vara en sann totalitet?

Ja frågan man då ställde sig, om just denna kärlek var för bra för att vara sann. Just den frågan kom tillbaka en lite senare i livet. Dvs nu! Nu! Just denna dag, när man stod där och såg på barnet som kom gråtandes in genom dörren.

Hur kunde jag? Ja, det var den största frågan. Hur sjutton kunde jag älska den andre föräldern in i det oändliga. En då underbar människa som gav livet en mening, gav just mig ett liv, ett barn att få älska tills dagen jag slutar andas.

Frågorna är så många, så många att man inte ens kan räkna alla de olika ordval man valt att börja alla dessa frågor med.

Då öppnas dörren, här kommer ett störtgråtande barn in. Ett gråt som bara skär in på djupet i ditt hjärta. En känslofylld maktlöshet som bara faller ner i tårar på barnets och din kind.

-Kära barn! Älskade underbara barn, vad är det som har hänt? Trots att du någonstans där inne vet exakt vad det är frågan om. Så önskar du så innerligt, så innerligt att dina tankar faktiskt var totalt fel.

Men icke! Nej nej nej, inte den här gången heller.

Barnet sitter i denna stund hopkrupen på golvet, med sin gympapåse slängd bredvid sig.
Skakig och darrig på rösten, och säger försiktigt.

-Varför får jag inte följa med på mormors kalas? Alla andra kommer ju att vara där! Mina kusiner, mina syskon och du. Varför ska inte jag få vara med? Dom kommer ju tro att jag inte tycker om dom om jag inte är där. Jag vill ju också ha tårta, jag vill också se mormors glädjetjut när hon ser kryssningsbiljetten i kuvertet. Jag vill också vara med de andra barnen och leka kurragömma på vinden, som dom alltid gör. Varför låter inte pappa mig följa med?

Ska man inte som förälder kunna se det viktiga i livet hos barnet? Ska man stirra sig blint på vems vecka som är när? Borde man inte i stället lösa allt så bra man kan för att få det så bra som möjligt för barnet? Ditt barn ska väl inte få lida för din arghet och bitterhet på den andre föräldern. Mamma som pappa, oavsett. Barnet har inte valt att få komma till världen. Barnet har inte valt er som föräldrar. Låt snälla bara barnet få vara barn!

Var hur förbannad du vill på vem du vill, men låt det för i helsike inte gå ut över ett oskyldigt litet barn, som bara sitter där och verkligen vill vara med överallt och få bli älskad av alla.

När man inte förstår skadan man gör på sitt barn, när man sätter käppar i hjulet, när man gör allt för att jävlas med exet som faktiskt är den andre föräldern till just ditt barn.

Det är just DÅ, man är som mest ute och cyklar.

Du tror att det är exet du skadar. Du känner där i din ensamhet att, ha ha ha nu får inte du äran att ha med ditt barn till Familjeträffen. En Familjeträff där du själv tidigare faktiskt deltagit.

Du är förbaskad på ditt x. Du är förbaskad på många saker beträffande just din före detta, men du glömmer det ABSOLUT viktigaste av allt!

DET ÄR INTE DITT X DU STRAFFAR! DET ÄR DITT BARN!

Det är ditt BARN som sitter där och gråter och som inte förstår varför han eller hon inte får följa med. Vad han eller hon har gjort för fel för att bli straffad så. Barnet kan inte förstå hatet eller den förflutna historiken er föräldrar emellan.

Barnet ser bara där och då. Här och nu. Jag får inte följa med, jag får inte göra det, jag får inte finnas tillsammans med de andra. Det är barnet som straffas! Det är barnet som gråter! Det är barnet som tar stryk i både minne och själ.

Barnet hade äntligen, efter många ombokningar pga arbeten fått en ny tid till tandläkaren.

Föräldern som bor 4 mil från den andre föräldern, ringer för att berätta att på måndag klockan 10.00 hämtar jag barnet från skolan. Då har vi äntligen tid hos tandläkaren.

Svaret som den andre föräldern då ger, är för mig totalt ofattbart.

-NEJ! Det är min vecka nu. Du får fixa tandläkartid på din egna vecka.

VA? Vänta lite nu! Ska barnet inte få gå till tandläkaren med den ena föräldern på den andre förälderns vecka?

Nähä!!?? Men ok. Då hårdrar vi det. Om barnet behöver uppsöka läkare och du som förälder då är låt säga 7 mil från skolan. Ska då inte den andre föräldern som är i närheten få ta sitt egna barn till läkare, bara för det råkar vara just DIN vecka?

Eller som i annat fall. Ta barnets telefon, då ena föräldern inte tycker att barnet skall ha kontakt med den andre föräldern under just sin "egna" vecka. Eller i ren svartsjuka/avundsjuka, riva sönder en teckning mitt framför ögonen på sitt barn där barnet skrivit den andre förälderns namn ovanför huvudet på en av figurerna.


Man straffar barnet på alla konstiga sätt och vis. Man förbjuder barnet till en rad olika saker som har med den andre föräldern att göra. Allt detta gör man för att man är bitter och arg på sitt x. Den andre föräldern till sitt egna barn. Det är den föräldern man tror sig straffa. Det är den man tycker sig kunna sitta och göra långnäsa åt, när man beter sig på det här absurda sätt.

Men återigen, det är ditt EGNA barn som lider. Det är DITT barn som får dåliga minnen och en otrygg miljö att växa upp i. Du är så fruktansvärt självisk så det nästan är skamligt att ens över huvud taget få kalla sig för förälder!!!

Den andre föräldern är faktiskt en vuxen person som lärt sig handskas med dessa dispyter och känslor. Medans ett barn verkligen inte förstår dessa känslosamma spel, som det faktiskt är. Spel som förstör en hel uppväxt, med ovisshet, rädsla, missförstånd, otrygghet, ledsamhet och så mycket mer..


Det är du/ni vuxna, som behöver arbeta med er ilska. Vill ni inte att barnet ni själva satt till världen skall få en trygg och stabil framtid? Kan ni inte hjälpa till så att egna barnet kan få må bra och utvecklas på det absolut bästa och tryggaste sättet! Det enda livet som vi faktiskt lever, ska det få vara en ren pärs för ett stackars litet barn, bara för att DU inte kan komma överens med DITT barns andra förälder?

NEJ, skärpning nu. Låt barnen få vara barn. Låt barnen få växa upp med kärlek och omsorg. Det är faktiskt inte barnets önskan att få er som föräldrar, kom ihåg det!!!

Barnen är vår framtid, hjälp dom på den växande vägen genom livet i stället för att förstöra en uppväxt som kan bli till något väldigt bra.

Har fått höra så mycket, eller rättare sagt FÖR mycket sånt här "skit" från alldeles för många föräldrar och barn som lever i detta trauma som jag faktiskt tycker att det är. En total katastrof!


Tänker avsluta detta blogginlägg med text som en tonåring faktiskt SJÄLV skrivit!!
Detta är en vanlig tonårings uppväxt, en vanlig och rar tonåring som tyvärr inte fått välja sina föräldrar, men där föräldrarna faktiskt valt att gå skilda vägar. Och detta är en VÄLDIGT liten del av den faktiska text som denna tonåring skrivit om sin uppväxt där tårar och tankar om att ej vara älskad var något som blev en vardag i dennes liv.



"""""""""""""Fine jag va 6-7 år men man kan väll ändå fråga mig lite snyggt var jag vill bo än och ha ett helt korkat schema som bara förstör för ungen…

Varje söndag när jag kom hem till pappa igen låg jag vaken o grät halva nätterna för jag saknade mamma och hennes familj så mycket.

mina kläder fick jag lägga in i en garderob jag inte använde. På kvällarna tog jag fram kläderna och luktade på dom. Jag kommer ihåg att jag satte klockan varje måndagmorgon för att hinna lägga tillbaka klädesplagget i garderoben så inte pappa skulle märka. Jag sa till mamma varje gång att jag inte ville vara kvar hos pappa för jag kände mig som en främling där hemma. Vilket jag fortfarande gör. Jag skrev även att jag tänkte rymma därifrån, att varje gång jag gjorde minsta lilla som att borsta tänderna så började jag gråta, för senaste gången jag gjorde de var jag hos mamma. Ibland när jag skulle åka från mamma på söndagarna gömde jag mig uppe i ett träd o vägra komma ner för jag ville inte åka därifrån.

En gång hade jag varit hos mamma och vi hade varit någonstans och var lite sena. Vi va ändå nära där pappa bor så det var enkelt o smidigt att bara släppa av mig där. När vi nästan är framme kommer jag på att jag har fel jacka på mig. Jag hade haft med mig min jacka från pappa till mamma men under helgen hade jag bytt till en mamma hade köpt. Mamma fattade inte varför jag grät över en jacka. Så hon ringer till pappa o säger lixom att jag gråter över en jacka jag glömt och att han kan säga att det är lugnt vi tar det nästa gång. Varav han svara ”hon ska ha med sig jackan hem annars kommer jag se till att du aldrig mer få se henne” så vi fick åka hem och hämta jackan.

Aa datorn o telefon försvann. Det känns mer som det var en trygghet för pappa att ta bort det sociala jag hade med mamma när jag inte var där.


Varför jag skrivit om de här är för jag orkar inte mer. Folk fattar inte, speciellt inte de runt pappa. Men nu skriver jag de här sen kommer jag gå vidare i livet. Jag skiter i dom som kallar sig min familj men står ändå på hans sida. Jag är så trött på de. Och pappa om du ser det här. Jag hoppas du tänker igenom vad du gjort mot mig i alla år. När jag legat o gråtit under tiden du stått o skrikit en massa skit om mig och min mamma. Tänk igenom allt.. man lyckas inte få soc anmälningar på sig bara sådär..

hör av dig när du känner dig redo för att ta hand om din dotter, för de har du aldrig kunnat innan."""""""""""""""""""""""""""""""""""


LÅT VÅRA ÄLSKADE BARN FÅ VARA JUST BARN. ÄLSKA DOM, VÅRDA DOM OCH FRAM FÖR ALLT. HJÄLP DOM TILL EN TRYGG OCH STABIL UPPVÄXT OCH FRAMTID.

Jag är så glad att jag har min man och alla våra fina barn. Vi gör verkligen ALLT för dom och vi lever faktiskt vårat liv både för och med våra små mirakel!


Kram på er och hoppas ni haft en underbar helg../// Claudia Holmsell


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Han den där där uppe har ju valt "rätt" Familj att ge sig på.


Åker in till sjukhuset för att ta blodprov på lillan. Blir tillsagda att åka hem och invänta samtal och svar inom någon timma.


Sex timmar senare så ligger lillan i sin vagga och jag går förbi henne och tittar till. Ser då att sonden (slangen i näsan, hon får mat genom) är urdragen.


Ringer upp till sjukhuset i Nyköping och frågar om dom har möjlighet att sätta dit en ny.


Självklart, välkommen upp så fixar vi det. Vi råkar ha en sköterska här idag som faktiskt kan.


Ååå hon är ju bara underbar. Vet mycket väl vem hon är, då hon tog hand om sonen Gabriel som föddes för 14 år sedan i v 30. Ja, då hade man barnavdelning i Nyköping. Skönt då är vi i goda händer.


Går ut till bilen lite hastigt och min jäkla rygg smäller till igen. Tack och lov bara i överryggen så jag faller i alla fall inte handlöst i backen.


Biter ihop kliver in i bilen och åker upp till sjukhuset med lillan. Underbara Bellis, min dotter följer med.


Kommer in och den goa sköterskan hälsar oss välkomna och tar lillan till skötbordet. Hon passar till och med på att undervisa sina kollegor, så att dom ser hur man sätter en sond på så här små barn. 2,2 Kg som lillan väger i dag.


Tackar så hjärtligt för proffsig hjälp. Passar också på att fråga hur blodprovet var iom att vi fortfarande inte fått något svar på det.


Vad för prov? frågar sköterskan.

Bilirubin, svarar jag. Vi var inne här i morse och tog det.

Man går in och söker efter svaret i datorn men utan resultat. Jag pratar även med Eskilstuna Mälarsjukhuset, där vi fortfarande är inskrivna på Neo men hemma på tidig hemgång som det heter så Eskilstuna skulle bevaka provsvaret.


Provsvaret är borta och ingen kan hitta det. Ingen har heller fått någon rapport om det.


Så det var ju "tur" att lilla gosan råkat dra ur sonden så att vi åkte in för annars hade aldrig någon ringt oss med provsvaret.


Efter en stund så lyckas sköterskan få fram svaret som då INTE är bra alls. Jaylie behöver OMEDELBAR vård.


Vi måste omgående ta oss till Eskilstuna Mälarsjukhuset.


HJÄLP! Jag får inte åka själv iom min rygg och min man kan inte åka själv då jag har maten i boobsen. Gaaah.


Ok! Börja rodda och ringa runt efter barnvakter, skjutsar till skola och dagis i morgon bitti. Stackars lilla Jordan som fyller sex år i dag. Vi hade firat honom lite igår och idag hade vi hunnit med tårta och sång för honom. Men paketen skulle han få öppna på eftermiddagen när alla var hemma.


Men nej i stället får vi stressa hem från Nyköpings sjukhus, ringa runt för att ordna med allt och i all hast ge honom paketen, när han frågar. -Mamma varför packar du? För att i nästa sekund förklara att mamma och pappa måste åka ifrån dom IGEN. Inte finnas där och säga god natt men att vi inte ska vara borta så länge denna gång.


Ja som jag skrev i början så har rätt Familj drabbats, om jag får uttrycka mig så. För alla barn förstår, det kommer vänner dit för att hjälpa till. Våra föräldrar ställer upp med skjuts till alla barn, skjuts till oss och även mat/matsäck till oss. Och vi fixar verkligen detta TILLSAMMANS!


Min man och jag är ett sant team. Jag matar bebis, fixar kläder till de barn som är hemma. Min älskade man packar och planerar för morgondagen även han. Vi hjälps åt att förklara för alla barn vad som händer och att vi snart är tillbaka. Lillasyster måste bara få träffa läkaren lite så hon växer på sig och blir större så hon kan leka med alla hon med.


Ja vi är verkligen som gjorda för varandra och även för våra barn. Vi fixar då fasen allt. Tack och lov att vi har den support och hjälp runt om som vi har.


Men nu är jag så otroligt less på dessa otursresor vi får utstå hela tiden.

För i detta nu så sitter vi åkandes i akutfart till Eskilstuna. Vägen är katastrof, regnet öser ner och det är bäcksvart. Men snart, snart, snart är vi framme..

Under skrivandes stund så har vi hunnit fram.


Så nu håller vi alla tummar och tår att vår lilla sessa blir bra snabbt.


Tack älskade ni att ni orkar läsa min sista tiden lite smått tragiska blogg.


Men efter regn kommer solsken. Älskar min man och mina barn över allt annat och jag kommer kriga och vårda dom alla på det bästa sätt jag bara kan. Ja våra bonusungdomar vi har som inte är våra egna är också en del av vår Familj som vi är glada för att vi får ha i vårat liv.


Uppdatering kommer.

Kram på er. 💖💖💖





Likes

Comments

!!! Vill varna för ett starkt känslomässigt och sanningsenligt inlägg !!!

Den som sa att man inte får tycka synd om sig själv, måste ha varit en bitter fan utan verklighetsuppfattning.

För jag måste fasen få lov och säga att jag nog gör d lite i detta läge.

Hur mycket otur ska en människa behöva stå ut med innan man pinats klart? Phu!


Först allt som varit innan med för tidiga vattenavgångar, barn som nästan dött i våran famn, mögelhus, idioter som försöker blåsa oss på pengar, andra tokiga föräldrar, skador, överraskande graviditeter mm mm. Omkringskickade land och rike runt för igångsättning av barn nr 5, där vi Bla blivit bortglömda i ett väntrum för att 7 timmar senare bli skickade till annat sjukhus då det hunnit bli fullt där under tiden vi suttit i väntrummet en hel dag utan vare sig mat kaffe eller någon annan dryck, för att senare komma till ett annat sjukhus där dom inte har en aning om vilka vi är eller varför vi kommit dit och får återigen vänta i 2 dagar.

En totalt inkompetent chef på arbetet som verkligen ingen tycker om, som bara kör sitt race och kör över folk, som myglar och är avundsjuk på andras välgång inom yrket. (dags att förtidspensionera sig där enligt mångas mening)

Som får det högre uppskattade och betydligt mycket mer inflytelserika och kompetenta chefer sparkade pga rena skära lögner. Att få bort de människorna som får företaget/stället att blomstra på ett helt fantastiskt sätt som denne otrevliga och rent ut sagt elaka chef aldrig kommer att kunna komma ens i närheten av som dessa killar kunde. Anklaga div herrar som stod över denne chef för de mest vidriga lögner. Jösses listan kan göras längre än jultomtens alla önskelistor.

Måtte rätt människor till slut öppna ögonen och förstå att denne chef (ryser av att nämna otyget som chef, då fiskmåsskitsrensare vore ett yrke för denne) inte alls platsar som chef.

Hoppas dom spräcker bubblan av lögner och fiffel som denne håller på med, med både ekonomi och anställningar, så dom förstår att stället verkligen kan sprudla av glädje, kunskap ett enormt engagemang och välskött och ordnat företag. Så att folk verkligen VILL stanna kvar där ist för att fly en sådan annars underbar arbetsplats.. Nog om flugskit nu.

Nu ligger jag äntligen i sjukhussängen nyligen skållad i duschen efter en total feberfrossa utan dess like. En trasig jäkla rygg som värker och gör sig påmind vareviga andetag. Totalt igenknorrad tarm/mage så man gråtandes kryper ut från toaletten.

Funderandes ligger jag här och blickar bakåt. Från denna graviditet som vi fick vetskap om efter att halva tiden passerat iom min olycka.

Underbara läkare på "mitt" sjukhus som iom brist inom vården måste forsla oss vidare för att kunna bli förlösta. Nyköping borde verkligen få ha mer ansvar inom förlossning.

Där man på nya sjukhus två av dom inte kan lyssna på föregående läkare om vad som både borde och måste göras.

Utan hålla kvar patienter dag efter dag för att sedan forsla vidare och behöva gå detta olidliga väntande till mötes YTTERLIGARE en gång.

Få ligga där med en rygg som är totalt kaos. Som smäller till och låser sig så man behöver drogas ner totalt med morfin för att över huvud taget kunna "bändas" loss.

Gå där med en rädsla för att låsningen skall komma tillbaka precis när som helst, som tydligt kan hända enligt ortoped. Nervskador som verkligen gör sig påminda. Inte få bära sitt egna nyförlösta barn. Behöva lida minst 6 månader till och behöva hjälp. Huga mig!

Behöva ha föräldrar (som egentligen inte borde få kallas föräldrar) i ens närhet som verkligen inte finns där för sina barn när det verkligen behövs. Som dag ut och dag in får sina barn att gråta sig till sömns. En förälder som bönar och ber att få ha umgänget med sitt barn med sporten, som man lovar dyrt och heligt att ta hand om. Men i själva verket bara bry sig om att få dit barnet på träningar och dyl men samtidigt utsätta barnet för fara då genom att köra en totalt olaglig och rent av FARLIG bil. Krocka med barnet i bilen, då man sitter och räknar våningarna på ett hus medans man kör, Lämna barnet ensam i en lägenhet i Sthlm tillsammans med en främmande man. Ljuga om att medlemsavgift är betald. Stjäla barnets födelsedagspengar bara för man själv har det svårt ekonomiskt pga slöhet. Sålt barnets julklappar som man tidigare jul gett till barnet.

Inte bry sig det minsta om barnets skolgång, utan bara säger till barnet att det är lugnt det ordnar sig du ska ju ändå spela i lag som betalar miljoners miljoner i löner.

Säljer sånt som inte är införskaffat på laglig väg. Lurat till sig pengar från både social och bekanta och påstå att det skall gå till barnet när det absolut inte gör det. Beställer saker (dock till barnet) men skickar fakturan till hemmet där barnet är skrivet.


Eller totalt räkna bort ett barn från den ena familjen då barnet råkar vilja vara hos den andre föräldern också.

Att under åren ha slängt teckningar som barnet gjort och rivit sönder dom framför barnet. Bett barnet sitta en våning ner i sitt rum då de andra barnet fått varit med och spelat spel bla, eller sett film och mycket mycket mer.

Inte velat komma och hjälpa den andre föräldern när barnet mått så fruktansvärt dåligt så barnet inte orkar mer, och då sagt jag har inte tid. Nä just d eller lust heter det kanske.

Gömt undan både kort, brev och presenter som är till barnet då man inte tycker barnet skall ha så mycket uppmärksamhet från andra. Tagit barnets telefon och dator så att barnet inte ska kunna kontakta den andre föräldern. Åkt på ett antal resor där man smugglat och donat för att barnet inte skall få vetskap om dessa. Men där barnet sedan via internet sett bilder på resan dom inte ens frågat barnet om det ville följa med på.

Gett bort presenter på kalas där man sagt att paketet är från "mamman" i den andra familjen pappan o det andra syskonet men inte ens nämnt det andra barnet som faktiskt sitter där bredvid på kalaset.

När vi sitter där jag och min man och förklarar dag ut och dag in att det inte är barnet det är fel på. Här har du oss två personer som båda älskar er över allting annat. Här har du en förälder som inte är biologisk, men som gör allt VAR DAG för dig med läxor och vad mer som helst du önskar. Att leva i en Familj där man ALLTID räknar in barnen, oavsett.

Ja, handen på hjärtat. Jag tycker i detta lite synd om mig själv. Nu vill/måste jag upp på fötter igen så jag kan göra nytta. Nytta för de mina med fler där hemma, där jag/vi behövs.

Nu väger bebis hela 2200 gram och bara längtar att få lämna neo här i Eskilstuna, trots att vi har det bra och personalen varit helt fantastiska.

Men nu klappar jag mig själv på axeln och minns allt fint jag fått. Ser bebisen som ligger där och säger hej mamma och pappa. Alla underbara barn som verkligen väntar på oss där hemma, ungdomarna som inte är våra egna som vi får äran att rå om, en man som ligger på mitt bröst och snusar i detta nu.

En fantastisk man som man liksom bara kommer överens med. En man som sitter en timma, letandes efter en bröstpump att köpa till mig. En man som är min bästis. En man som berömmer mig men även hjälper till när jag finns där och hjälper alla andra, vilket är det bästa och roligaste jag vet. En man som planerar ålderdomen tillsammans med mig.
En man och en fru som lever för sina barn men även för alla vänner och Familjer som FINNS där.

Sen ska vi inte glömma de fantastiska människorna som faktiskt så självklart bara funnits där och hjälpt oss med barn, Mina älskade föräldrar som skjutsar fram och tillbaka till sjukhuset, kommer upp med mat, kaffe, bullar, kläder. Alla vänner hemma som hjälpt barnen, skjutsning, handling, matlagning, sällskap, BM som är som en ängel som bara gör allt och lite till. Läkare som verkligen tar sin roll på största allvar både på och utanför sjukhuset. Älskade systrar som kommer och håller sällskap på sjukhuset och Lotta som till och med duschar stinkbomben clådan. NI ÄR ALLA MEEER ÄN GULD VÄRDA!!! BELLA MIN BELLA DU ÄR DEN ABSOLUT BÄSTA. 16 ÅR OCH FIXAR BARNEN I VÅTT OCH TORRT. OCH SJÄLVKLART SKA LILLASYSTER JAYLIE FÅ BÄRA DITT NAMN!!!!


Med kärlek och vilja kommer vi väldans långt, om inte till och med hela vägen.

Men kom ihåg mina vänner. DET ÄR OK ATT TYCKA LITE SYND OM SIG SJÄLV.

Många många kramar från lilla Clådan numera även bröstmjölksdonator..

💖💖💖💖💖💖💖💖💖




Likes

Comments

Jaha alla ni. Nu är miraklet här hos oss. En riktigt läskig och utdragen men ändå lite rolig historia.

Vi kom till Eskilstuna och förlossningen i torsdags den 21:a, för att bli igångsatta. Igångsatta redan i vecka 34 på grund av min trasiga rygg. (Se mina tidigare inlägg om det)

Ingen av läkarna vågar sätta i gång mig pga att jag blivit snittad för fjorton år sedan med min son som föddes i v 30.

Det enda dom ville göra var att försöka mjuka upp livmodertappen. Den var väldigt omogen och hård iom att jag ändå var sex veckor för tidig. Normalt så är man gravid 40 veckor och jag var i detta nu bara i v 34.

I flera dagar så sköt man upp allt och vi blev mer och mer stressade. Också för att Bellis vår sexton år gamla dotter, var hemma med alla barn. Ett sjujädra styrande för att få till allt med hjälp att skjutsa barn och även hjälpa Bellis. Vi bara mer eller mindre låg där på vårat rum och väntade på att jag skulle få bli igångsatt.


Får till sist nog och vill fråga någon som jag VET kan detta, men som inte är på plats. Pratar i telefon med den personen som inte är här på sjukhuset. Denne undrar vad dom är så rädda för. Varför dom inte bara sätter igång mig.


Jag förklarar att dom bara vill mjuka upp tappen, men inte vågar göra ngt mer.

Då säger han till mig att förklara för dom att så här och så här gör man. Det är ingen fara och då sätter det liksom fart.


Underbaraste barnmorskan har vi. Hon har varit hos oss sedan vi kom in. Störtskön tjej som man liksom klickade med direkt.

Jag berättar detta för henne. Säger att ni behöver inte vara rädda att det ska gå åt fanders, gör bara så här o så här.

Hon höll ju med men får tyvärr inte göra ngt på egen hand. Så hon och en kollega ringer läkaren som jobbar just då och frågar om dom kan ta hål på hinnorna och sen göra så som jag berättat.

Hon fick godkänt och kommer in till oss och tar hinnorna. (Vattnet går) Jösses vad vatten det var.

Jag börjar känna av min trasiga rygg mer. Och är superorolig över hur ryggen kommer att klara av när bebisen väl ska ut.

Ber att hon ska ringa narkosen så dom hinner lägga bedövningen på ryggen.

Ja men inte än säger hon, det bästa är att du får komma igång med värkar och att du öppnar dig.


Men iom att jag har sån fruktansvärd smärta i min rygg så klarar jag inte av att ligga på sidan. Så då måste jag sitta när dom sätter in nålen i ryggen. Och då är det bäst att bara sätta in slangen i ryggen så fort som möjligt, men man sprutar inte in ngt förrän man öppnat sig mer. Och då sitter det i alla fall på plats i ryggen.

Sagt och gjort. Slangen är på plats.

Sen går narkosläkaren och jag känner bara mer och mer smärta i ryggen när han knappt ens hunnit ut genom dörren.


Det smäller till i ryggen och jag håller på att svimma.


Tobbe och BM säger att jag kanske ska ta och ställa mig upp för att genom tyngdkraften hjälpa till så huvudet trycker på och att jag ska öppna mig lite snabbare.

DÅ plötsligt så känner jag ett huvud och ett tryck mellan benen.


Säger till BM att hon måste kalla tillbaka narkosläkaren så han får spruta in medicinen i ryggen. Jag vågar inte tala om för henne att det är just huvudet jag känner, för tänk om hon då skulle säga att det inte är någon mening med ryggbedövningen alls då.


Jag var ju livrädd för att det skulle knäckas i min trasiga rygg, eller att frakturen skulle gå upp igen precis när bebis passerar ut. Eller att fler nerver skadas precis då. Hur ont gör det att föda barn med en trasig rygg? För läkaren förklarar att även om ngt sådant skulle hända så kommer sprutan att bedöva det mesta av smärtan just då.


Ååå gud så skönt, jag som inte varit smärtfri i min rygg en endaste sekund sedan jag föll den 4/3.


Hon tittar på mig och säger att det inte behövs än, då jag inte var så mkt öppen i detta läget för det var ju bara några minuter sedan som narkosen gick.


Jag tittar på henne och säger bestämt. -Du måååste be honom komma tillbaka hit nuuuu.


-Ok säger den underbara BM som ser på mig att det faktiskt visst är dags att springa och ringa honom tillbaka.


Han kommer in i mitt rum och börjar spruta in medicinen i slangen som går in i ryggraden. BM går i väg för att hämta ngt.


Då känner jag att jag behöver krysta.

Faaan tänker jag. Jag måste ju ha in det där i ryggen först.

Jag ber läkaren trycka in d lite snabbare, SAMTIDIGT som jag kniper med både ben och inne i kroppen så inte nån bebis ska komma ut.


Min man försöker få på lustgasen så jag kan få andas i den tills läkaren är klar med att spruta in det där i ryggen.


Läkaren hjälper då honom med det då jag ser att BM äntligen kommit in i rummet igen.


Jag sätter masken med lustgas över munnen och säger samtidigt "kryst"


Vad säger du? Frågar BM. Min man svarar henne då att, jag tror hon vill krysta. Jaha men då måste jag undersöka dig bara.


Det behöver du inte göra svarar jag. Du kan titta så ser du huvudet. Min älskade man sa till mig att hennes min då var obetalbar. För mycket riktigt, där var det ett huvud.


En annan BM som precis kommit in till oss var på väg ut från rummet i detta nu för att gå och hjälpa till med något utanför.


NEJ DU STANNAR KVAR HÄR. Säger "min" BM. För nu blir det bebis här.


Min älskling står och kysser min panna och småpratar med mig. Då börjar jag ta i och plupp så kom det ett huvud.

PAAAANG!!!! Säger det i min rygg, det smäller till från hälen på vänster sida upp till bakom högra örat. Det var som en blixt från klarblå himmel som liksom bara låter så hela sjukhuset hör.


Jag vill bara pressa på men BM säger åt mig att vänta in nästa värk.


Att fuska är inte riktigt min grej, men i detta nu så var fusk just det enda jag hade i huvudet. Ville bara trycka på.


BM smeker min mage för att reta fram en värk. Fungerade utmärkt då det genast kom en.


💖 Phuu, äntligen!!! Jag tryckte på lite och vips så hade hon en liten bebis i sina händer. 💖


Jag ligger kvar som i brygga ungefär och ryggen känns som min största fiende i hela vida Världen.

Jag kan inte se bebisen, jag kan absolut inte lägga ner rumpan och fötterna var precis iskalla.


Dom får ut moderkaka och ger mig spruta och inget av de känner jag ett dugg av. BM kollar om jag gått sönder ngt, vilket jag inte alls har gjort. Fortfarande ligger jag kvar i brygga typ. Ryggen är totalt låst och den värker som aldrig förr.


Själva förlossningen kände jag inget av tack och lov men ryggen, herre jösses vad var det som hände.


Pappa klipper navelsträngen och sedan så springer man ut med lilla bebisen.

Tobbe springer efter. Man tar in henne i ett rum som ni ser på bilden nedan. Straxt efter så kommer det ner en jättestor kuvös där dom placerar den 6 veckor för tidigt födda bebisen inuti, för att transportera henne till Neo-avdelningen.


Hon klarade av andas själv men man kopplar på henne en så kallad c-pap. En sak som hjälper prinsessan att andas.


Mig arbetar dom för fullt med inne i förlossningssängen för att kunna "bända" loss mig. Dom pumpar i mig sprutor med morfin. Och 40, FYRTIO minuter senare har man lyckats få upp mig.

Phu sa sköterskan som var där att, detta var en konstig förlossning. Allting gick ju supersnabbt. Ingen hann liksom med vad det var som hände.

Det var det här jag försökte förklara. Man ser inte på mig riktigt att jag har såna värkar som gör så att jag öppnar mig. Sen går jag från att vara fyra cm öppen till att krysta på en gång.

Min man kommer tillbaka med en rullstol och puttar ner mig i den, för nu ska du få se och träffa vår bebis, säger han. Vår lilla söta tös som trots sina 6 veckor för tidigt ändå väger 2438 gram.


Dom har inte hunnit mäta henne än.


Så med morfinspruta nr två i kroppen får vi flytta upp till BB. BB ligger precis intill Neo-avdelningen där vår sessa ligger.


Så nu är hon äntligen hos oss och nu kan man förhoppningsvis sakta men säkert börja reparera min rygg. Lång väg tillbaka men nu går det verkligen att operera.

Min älskade man fixade i ordning kräm, juice, smörgås och kaffe till oss som jag ska försöka få i mig nu. Mår inte alls jättebra av morfinet. Men ska försöka.


Måste in och pussa lite på min lilla sessa en gång till nu innan jag sover en stund.


Imorgon får min man äntligen komma hem till de andra sex barnen.


Vår underbara dotter på som sagt endast sexton år har ju varit barnvakt till de små hemma. Hon har verkligen slitit, varit hemma från skolan med en sjuk bror samtidigt som hon pluggat och fixat allt annat.

Sån underbar dotter vi har som verkligen fixat allt och lite till.

Tack och lov att det finns vissa människor som hjälper henne med hela sin själ och skjutsar de små plus den andra tonåringen. Lagar mat och eller är sällskap men även mycket mer. Dom är sååå guld värda.


Må så gott alla och tack att ni läst. Nu ska här snosas bebis.

Ursäkta att jag skrivit så kort, men jag har fullt med morfin i kroppen och slumrar in precis hela tiden.

Kram på er. //Claudia Holmsell







Likes

Comments

Spjälsängen var tom, bebisen var borta. Han såg sig förtvivlat om i rummet, letandes efter lysknappen till sänglampan som han visste skulle finnas på hans högra sida precis intill kudden. Han var tvungen att få ett bättre ljus NU. Han var tvungen att få se om hans oro om att bebisen försvunnit var sann.

Lampjäkel, du finns ju här, jag vet ju det. Du har stått bredvid min säng i snart 5 år. Där! Där känner han sladden.-ÄNTLIGEN! utbrister han och följer sladden mot den i detta nu pyttelilla lampknapp som helt plötsligt verkar ha krympt, krympt så pass mycket att han knapp kan känna den när han till slut lyckas hålla den mellan sina fingrar.

Efter ett hårt och fumligt tryck på den så tänds nu rummet upp ordentligt. Ja i alla fall tillräckligt för att kunna se att spjälsängen han trodde stod där, bytts ut mot en stol. Ja, en stol. En ganska så ful gammal kontorsstol med ett gäng kläder hängandes på ryggstödet.

Då var det sant. Då var det som han befarade. Hans dröm var verkligen "bara" en dröm.

Så många gånger som Pierre verkligen önskat sig en alldeles egen spjälsäng, där i hans, hans sovrum. Så många gånger som Pierre önskat sig en egen ring på sitt finger. En egen fru som är så där irriterat gnylig på morgonen, då han efter 3.e gångens tillsägning inte ens tänkt tanken på att rulla upp ur sängen.

Hur less var han inte på att jämt och ständigt behöva skoja bort alla de där kommentarerna om nån jäkla klocka, som säger tick tack, tick tack. Hur ledsen var han inte alla de nätter då han återigen låg där i sin säng alldeles alldeles ensam, utan att få ha någon vid sin sida att få pussa god natt på munnen.

-Pierre, nu börjar du bli så gammal så snart får du börja ragga på ålderdomshemmet. Var vissa av kommentarerna han fick spottat i ansiktet. Eller. -Pierre, när fasen tänkte du ta och skaffa dig ett fruntimmer? För du vet ungar dooom kan man inte tillverka på egen hand. Lena Handén, hon duger långt men tyvärr inte hela vägen.

Här har vi en medelålders man vars innersta önskan är att få träffa en tjej som han kan få älska i nöd och lust. Få höra glädjetjutet från toaletten, när det visar ett plus på stickan. Problemet är bara att han verkligen inte hunnit träffa rätt. Han har letat, han har jagat, han har gråtit och han har verkligen testat på. Han har bara inte lyckats hitta, den där med ett stort F som står för Fru.

Nattens dunkla mörker fortsätter och där i den stora dubbelsängen ligger Issa och hennes man. Issa vaknar till av att det blir alldeles varmt på hennes lår. Hon slänger av sig täcket i hast och känner efter med handen på insidan av låret. Blir helt dyngsur och drar snabbt upp handen för att då mötas av en totalt nerblodad hand.

Hon rusar upp på toaletten medans hon ropar sin mans namn. In på toaletten med blodet droppande på golvet. Hon ber sin man ringa sjukhuset och meddela att dom är på väg in för att få en undersökning.

Gråtandes sätter hon på sig en binda samt lite kläder och skor. Dom går ut till bilen, tittar ledsamt på varandra innan dom går in från varsin sida i den och rullar sedan långsamt i väg mot sjukhuset.

Väl där så blir dom mottagna av sjuksyster Ellis. Ellis förklarar att läkaren tyvärr precis har gått ner på ett akutsnitt så det kan ta ett tag, men slå er gärna ner i vårat dagrum så länge. Sätt på tv,n och förse er gärna med juice och skorpor som finns där att ta fram.

Efter kanske en dryg timma så kommer det en läkare iförd en lång vit rock in i rummet som säger med en låg ton. Varsågoda att komma med mig här.

Issa och maken följer troget efter den korta, ljusa smått haltande läkaren. Läkaren som hette Dr Maiken Pedersén, öppnar plötsligt en dörr och säger med en trevlig och trygg röst. -Hit in ska vi, varsågoda.

De nervösa men ändå hoppningsfulla paret tar varsamt läkaren i hand och går in och tar plats på två stolar, som står uppställda jämte ett skrivbord.

Läkare Pedersén slår sig ner på en snurrande kontorsstol och ber sedan om Issas personnr. Hon knappar in det på sin dator och läser i endast några sekunder innan hon säger.
-Gravid v 8 men nu under natten så har du fått en riklig blödning.
-Ja svarar Issa, men jag har inte ont.
-Om du hänger av dig dina kläder där, ska jag kika med ultraljud så vi kan se inifrån.

Sagt och gjort och Issa ligger där i gynstolen. Livrädd för vad som skulle hittas, men lugn ändå. Läkaren hade ett sådant otroligt lugn med en värmande trygghet på något sätt.

-Tyvärr. Säger läkaren. Detta är ett pågående missfall men du behöver inte vara orolig. Vi kommer att ta god hand om dig här under ett par timmar. Vi kommer se så att allt kommer ut som det ska och ge dig eventuell smärtlindring om du skulle behöva. I eftermiddag så gör vi ett nytt ultraljud för att se hur det ser ut. Sen pratar vi vidare då och ser hur vi kan lägga upp en plan tillsammans för framtiden.

Issa och hennes man blir visade till ett eget rum av undersköterskan Tilde. -Vill ni ha något att äta? Frågar Tilde.
-Ja tack om det finns någon smörgås kanske, svarar Issas man. Vi har inte fått i oss någon frukost än.
Tilde kommer in med en bricka till paret. Brickan hade hon försett med kaffe, juice och några smörgåsar med ost och skinka.

Direkt efter lunchen så kommer undersköterskan Tilde in för att hämta paret. Hon förklarar att läkaren åter är på plats för att göra en ny undersökning och se så att Issa är ok.

Undersökningen går bra och Dr Pedersén kan konstatera att allt kommit ut och att det ser bra ut. Tyvärr så kommer du ha blödningen kvar i ett par dagar.

Detta var parets 6 missfall och dom satt kvar länge med läkaren i rummet för att få hjälp med en plan hur man nu ska gå vidare med att försöka bli gravid.

Det har nu gått fem år sedan paret gifte sig. Fem år av en kämpande glöd. Fem år av tårar, stress och en otrolig frustration. Frustrationen över att äntligen, nån dag kanske snart kunna få ett plus på stickan.

Issa som var en av 4 systrar, blev evigt påmind om sin barnlöshet vid alla högtider, middagar eller bara möten med någon i sin Familj.

-Issa, nu har ni varit gifta så länge. Tycker du inte att det är din tur att få en liten knodd. Märit väntar redan sitt 4:e barn. Issas systrar hade alla lyckats få den välsignelsen att bli gravida direkt när de så hade önskat.

-Issa, ni bara reser och arbetar hela tiden, när ska ni finna er till ro och tänka på framtiden ni också?

Hela tiden, överallt, vareviga jäkla dag fick paret utstå dessa frågor om varför inte dom "valt" familjeliv med barn. Ni har köpt ett så stort hus, ska rummen fortsätta att stå tomma? Eller ni kanske är på väg att hyra ut?

Issa kommer hem från sitt arbete. Sjunker ner vid matbordet och tårarna bara vräker sig ur hennes ögon. De forsar ner för hennes kinder. Hennes hjärta värker, hennes förtvivlan är så total att hon nästan tänker tankar som är sådana tankar som hon bara annars läst om i tidningar eller sett på tv. Inte kunde hon väl ens drömma om att hon, just hon skulle kunna tänka något så egentligen förbjudet. Allra helst inte när lyckan egentligen var så total. Mannen som liksom var tagen ur en prinsessbok friade till henne, just till henne. Mannen hon visste att alla hennes både systrar och vänner alltid fantiserat om. Ja ni vet mannen man liksom inte riktigt trodde fanns. Just den mannen var hennes. Bara, bara hennes. Hon bodde i huset hon sett på ett omslag, med en inredning som kallas för pricken över i:et. Välbetalt och fram för allt roligt arbete, som gav chansen och möjligheten att kunna få resa på alla det där härliga semesterdagarna. Så varför denna olyckliga knorriga frustration trots all lycka och välgång, undrade hon.

Att inte kunna knyta ihop säcken, att inte kunna beskriva ordet totalitet, att inte få göra drömmen fulländad. Just det, att inte FÅ eller som sagt att inte KUNNA göra livet komplett när viljan och motivationen finns. Där har vi tyvärr många människors sanna dag. Något som för andra är så totalt självklart, något som andra människor bara inte kan förstå. Man tar liksom bara för givet att allt skall gå enligt planerna, men vet ni att det gör liksom inte det. Det finns så många där ute som försöker och försöker men inte lyckas bli gravida. Eller så blir dom gravida men det slutar i en rad ledsamma missfall.

Camilla och Torben är ett ganska tråkigt par. Dom själva känner en enorm glädje i det livet som just dom valt. Att få bli så där förskräckligt störtkära och sedan bara få fortsätta med lyckorus och en total förälskelse, är ju bara för härligt. Nästan lite för bra för att få vara sant som många brukar uttrycka sig.

Camilla och Torben träffades nämligen en sen utekväll på ett ställe i stan. Camilla var så där tvärsäker på att hon faktiskt kände Torben redan innan hon såg honom stå där lutandes mot en vägg.
Så att hon kliver raka vägen fram för att fråga hur läget är, var ju liksom bara en självklarhet.

Torben som precis kommit tillbaka till stan efter att ha bott borta i ett par år, blev både paff och glad över att få frågan om ett glas vin i Camillas våning efter ställets stängning.

Där satt dom och småpratade medans timmarna bara rusade förbi dom. Att vi hade dag, kväll, natt och morgon var något dom just i detta nu totalt glömt bort. Allt var bara då och nu. Turturduvorna föll in i sömn i varandras armar till slut.

-HALLÅ! GOD MORGON! Ropar en röst från hallen. Neeej nej nej, tänker Torben. Jag visste det. Det var för bra för att vara sant. Fasen också hon hade en man. Och nu kommer han och hittar mig här. Hjälp mig, vad ska jag göra? Ta mig härifrån nu! Varför?

Camilla vänder sig mot Torben, kramar om honom och kysser hans kind när hon märker att han böjar skruva på sig. Ursäkta säger hon, det är bara min granne Tom. Jag bad honom att han skulle komma och väcka mig i dag, så jag inte sov bort hela dagen.

Den lättnadssucken var nog den största Torben någonsin fått ur sig, trodde han.

Camilla och Torben blev ett med allt från den dagen. Dom gifte sig året därpå och då var Camilla redan gravid med lilla Johan. Dom flyttade till ett gemensamt hus där snart barnaskaran skulle både dubblas och plussas.

Camilla hade sedan innan två barn. En kille och en tjej. Dom var nu redan åtta och tio år gamla. Att Torben tog de barnen som sina egna, var för honom en total självklarhet. Eftersom att dom bodde där och Camilla var deras mamma, så var det ju bara så det skulle vara. För honom var det naturligt redan från början. Han hade faktiskt valt att gifta sig med en kvinna som hade två barn och då ingick dom liksom i paketet tyckte han.

Livet halvvägs ut på landet fortsatte sin trygga färd. Torben och Camilla älskade att få dela med sig av livslusten de hade med god mat och gott sällskap. Att de bjöd hem gäster på middag tillhörde just deras normalitet. Deras inre kärlek som var så stark från dom båda delades liksom vidare på ett naturligt sätt till de vänner, nära och kära som ofta var med och umgicks. Folk trivdes bra i deras sällskap, för allt var så vanligt. Camilla och Torben var aldrig såna som kände att dom var tvungna att leva upp till nån viss norm utan dom var bara precis som dom var. Var man ledsen, ja då sa man det. Var man arg, ja då berättade man varför och sedan kunde man diskutera hur man kunde gå vidare därifrån.

Torben brukade säga att han älskade livet med nära och kära i hemmet. Krogen behövs inte. Jag kan hälla upp hur många centiliter whisky jag vill, jag behöver inte vrida och vända på mig i en kissnödig kö, jag kan prata och även göra mig hörd och det bästa av allt. Jag kan gå och lägga mig precis när jag vill.

Helt plötsligt så har det här "tråkiga" livet funnit en helt ny innebörd. Att vara hemma, att umgås, att laga mat, att bjuda in vänner tillsammans med både barn och föräldrar är ju bara så mysigt. Torben och Camilla skaffade aldrig barnvakt, de bjöd in till en gemenskap där alla var medräknade, alltid.

Orden always and forever var orden som knöt samman de paret som faktiskt kommit för att stanna tillsammans för evigt. Man kan tycka att det låter så kliché, men sen kom dagen då en stundande resa närmade sig.

Paret hade fått tre stycken egna barn på bara tre år. Nu var dom inne på de fjärde gemensamma levnadsåret. De kände att nu har vi en fin Familj med fem underbara barn.

När yngsta dottern Selene var 4 månader gammal så var paret hos barnmorskan då man gjorde en så kallad efterkontroll på Camilla. Man beslutade då att ta en p-spruta som är ett beprövat och bra preventivmedel.

Resan styrde mot Thailand bara en vecka senare. En fantastisk resa tillsammans med alla de fem barnen och även barnens gudmor. Att resa med en fyra månaders baby var inget som var något konstigt. Snarare tvärtom. Den lilla bebisen njöt där i sin babysitter på en solstol under ett parasoll, djupt sovandes till ljudet av havets brus och syskon som lekte glatt på stranden.

Tillbaka till vardag och arbete. Ja Camilla var lite av en fighter. Hon ville ge sin Familj så mycket hon bara kunde. Då hon bytte arbete fyra år innan så missade hon att man var tvungen att vara inskriven på arbetsförmedlingen de dagar som gick från det att man slutade det ena arbetet tills man började på det andra. Har man nytt arbete och bara har några dagar ledigt emellan så tror man inte att man ska behöva det, eftersom man då inte ser sig själv som arbetslös.

I dagens samhälle så ska man vara så väldigt kunnig inom många helst alla områden som berör en på något sätt. Denna okunskap fick Camilla att förlora den sjukpenninggrundande inkomst som hon lyckats arbeta upp. Så då när hon blev gravid fick hon vetskap om att hon inte skulle hinna arbeta ihop någon ny sådan innan det var dags att föda. I och med hennes låga föräldrapenning så ville hon gärna kombinera arbete och Familj.

Det var något hon tidigare fått erfara, då hon hade eget företag med restauranger, men även en hel del annat engagemang.

Dagarna efter semestern var lite smått tunga. Hon arbetade på medan hon kände sig mer trött än utvilad. Sjutton, tänkte hon att det aldrig gav sig. Åker på semester men är mer och mer trött för var dag som går efter att man kommit hem. Allting rullade på tills någon påpekade att hennes frukost inte riktigt var en optimal frukost. Nej jag vet, svarade Camilla. Det är bara det att jag mår så fruktansvärt illa så jag får inte i mig något.

Du kanske är gravid, löd nästa fråga.
-Nej jag har tagit p-spruta så jag kan inte vara det. Dock måste jag säga att denna spruta ger samma symtom som en graviditet gör. Jag ska nog göra ett test bara för att vara på den absolut säkra sidan. Trots att jag vet att jag inte är gravid.

Samma kväll så görs ett test som till allas stora förvåning visar ett stort och starkt plus.

Herre jösses och jösses Amalia. Vad är nu detta? Ja och mycket riktigt så fanns där ett foster i magen. Ett foster som funnits där i hela 16 veckor. Oj...

Men denna underbara lilla tös var minst lika välkommen till Familjen som alla tidigare barn.

Så där kom då nummer 6 som hon brukar kallas på skämt, i och med parets alla barn med namn som de alla påminner om varandras. Nummer sex är dessutom född samma år som sin syster, barn nummer fem.

Här kom det då lite andra kommentarer till paret. Som t. ex
-Nu får det väl i alla fall räcka med barn. Nu är ni snart Familjen annorlunda. Är det ett fotbollslag ni är ute efter? Tänk på kroppen. Sterilisering vore något att tänka på va!?

Dessa frågor och påståenden skulle varit mer till pass om det varit så att Torben och Camilla legat lite på latsidan och kanske inte brytt sig så mycket om livet. Utan kanske i stället skaffat sig barnvakt för att ränna ute på krogar och dylikt. Men här var det då två hårt arbetande föräldrar. De arbetar på sina arbeten, trollar med tider så att de ska få ut så mycket tid som möjligt med sina barn. Arbetar så väl hemma som borta. Bjuder hem folk tillsammans med sina barn. Ja, barnen var alltid medräknade i deras liv. De levde för barnen som en av deras vänner Britt brukade säga.
Det var också så mycket tankar och tyckanden om att just Camilla arbetade direkt efter förlossningarna, efter alla barnen. Men hon fixade det, hon ammade fullt, hon hann till och med hjälpa de som i sin tur behövde hjälp med något.

Så kom den där dagen i mars då Camilla hade superbråttom ner för trappan. KABOOM, sa det och hon föll handlöst.
Kommer in på en magnetröntgen för att se vad som hänt med ryggen som hon hårt slagit i.
Svaret på den skulle dröja några dagar. Men läkaren ringer upp Camilla bara dagen därpå. Då förklarar läkaren att man hittat en "färdigbakad" bebis i magen.

-Men va? Nej! Det är omöjligt! Utbrister Camilla. Jag har ju för bövelen både p-piller, mens och nytaget g-test.
Ja jag vet, svarar läkaren men du måste in på ett ultraljud så vi får se om röntgenplåtarna stämmer.

Mycket riktigt så låg där bebis nummer SJU! En halv graviditet som liksom fortlöpt i sin tysthet.

Här har ni då det här lyckliga paret med alla sex underbara barn. Det par som alla redan tjatat på att dom måste sterilisera sig, ja helst skaffa skilda sovrum, större tv-apparater och dylikt.

Hur berättar man denna nyhet eller vad man i detta läge nu kan kalla det? Efter att ha fått lov att acceptera detta liv som komma skall som 7-barnsföräldrar. När man till slut ser glädje i den växande magen. Hur berättar man det då? Vågar man visa glädje utåt? Måste man dölja glädjen?

Nu är både Camilla och Torben såna att dom liksom bara är. Dom tar det för vad det är just här och nu. Lika som dom gjorde med nummer sex, som föddes med Downs Syndrom. En Downs Syndrom som dessutom saknade ett endaste kriterie för just DS. Där läkare säger att detta är omöjligt DS, när mamman frågade om detta.
Deras tänkande är som så att dom verkligen var menade som föräldrar till alla dessa fina mirakelbarn. Även efter denna graviditet så kommer Camilla att arbeta så snart man lagat den trasiga ryggen efter förlossningen och hon kommer att få allt att fungera. Tillsammans med Maken Torben så är dom oslagbara PÅ ALLT!!!

Återigen så har vi här en självklarhet ur folks tänkande och egna syn på saker och ting.

Vi måste försöka tänka oss en väg till, än den som vi så självklart tar för given så många många gånger.

Jag citerar från en annan persons text.

"Vi måste förstå, att dessa människor finns överallt. Det kan vara våra syskon, grannar, bästa vänner, kollegor, föräldrar. De har ingen användning för våra kommentarer. Deras kroppar, livmoder och liv är just deras. Låt oss respektera det"

Lev för kärlek och respekt och ni ska se att vår Värld kommer bli ljusare och mer trivsam för oss alla... Lägg allt det där för givna på hyllan ett slag...

Nu är det förhoppningsvis bara TRE DAGAR KVAR TILLS VÅR NUMMER SJU FÅR KOMMA TILL VÄRLDEN!!
💓

Kram till er alla från Claudia Holmsell/ Nyköping


Likes

Comments

Jaha, här sitter man nu rätt så omtumlad och fundersam, samtidigt som man tänker på allt som hänt under så kort tid.

Allt som började med en trasig rygg. Sen ortopeder som uttrycker sig som så att "Men Claudia, det bästa vore om du inte var gravid över huvud taget"

<<<<<<<<<<<<<<<<<<Kan det nu äntligen vara slutet på lidandet?????>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>

Det har varit många kockar i grytan. Men jag måste säga att jag beundrar min läkare till 1000. Hon är ju bara ett mirakel, om man kan kalla henne så. Jag menar det är väl klart att man inte kan förlösa en kvinna i v 22 bara för att en ortoped tycker att det så vore det bästa. Hon har alltid haft så bra och kloka svar på allt tycker jag.

Har haft 2 olika läkare plus ortopeder som tyckt och tänkt. Det blir ju då så när det liksom inte "bara" handlar om en graviditet. Utan här är det en trasig rygg, en graviditet som man upptäcker efter halva tiden plus otrolig smärta och nervpåverkan.

Sen när man kommer till ett helt annat landsting som dessutom har sån fruktansvärt "konstig" personal som säger att dom inte ens sett min journal trots att man förklarar för denne att den faktiskt blev medskickad från Nyköping. Nej det blev den inte alls svarar läkaren. Men jag VET att den var med. För det första så såg jag det, sen så hörde jag andra läkare som tog hand om oss innan dig som hade sett den.

Förstår inte i min vildaste fantasi hur en läkare då som aldrig träffat en säger att. "Det bästa vore om du nu gick 40 fulla veckor" Självklart är det bra för ett barn att få "bo" i mammas mage så länge som möjligt. Men när man som jag har en konstant värk, en så pass dålig rygg så man måste äta sån stark medicin som man också kräks av hela tiden. Bebis får inte tillräckligt med näring. Nervskadorna som redan är ett faktum med känselbortfall i stora delar av nedre kroppen som också eventuellt KAN bli värre och mer.


Att en läkare då som aldrig träffat på denna patient kan säga vad som är bäst i detta läge är ju bara vansinnigt. Jag har inte sett din journal så jag vet inte. Nej just det, men jag berättar nu att så här och så här är det. Tänk om man då kommer in dit från ett annat landsting med en bruten fot som då bara dom kan laga. Man struntar då i att laga foten för att man inte vet att foten var trasig för att man INTE läst journalen.
Kan bli hur både konstigt och farligt som helst.

Hur som haver så har jag äntligen i dag fått prata med min läkare i Nyköping..
Det börjar i går då min BM ringer upp mig för att kolla hur det gått då hon tror att jag är förlöst och allt är klart i Norrköping. Nej förklarar jag, jag mer eller mindre rymde därifrån men jag är på väg till dig nu. Jag kommer på tiden som jag har bokad, jag ska förklara allt för dig när jag kommer. Vi ses om en halvtimma. :-)

Det är ingen som riktigt vågat ta något beslut fick jag veta i går när jag var inne hos min BM.
Fick bara höra att det inte fanns något spikat datum så därför så gick allt bara runt runt runt. Jag tyckte så synd om min läkare för det kändes som att verkligen ALLA bara ville ha sina egna händer fria och överlåta ALLT på just henne. Hon som dessutom gått i pension och bara kommer arbeta lite då och då.

Den andra läkaren som jag verkligen vill berömma är han som inte haft ett dugg med mig att göra någon gång under hela graviditeten. Han har inte ens träffat mig under de andra graviditeterna. Han kliver in och bara fixar, donar och verkligen agerar. Han förklarar även saker för mig på ett väldigt bra sätt så en ickeläkare förstår enkelt.

Min läkare på vårdcentralen var helt otrolig hon också. Hon har ALLTID brytt sig, följt upp och agerat hon med i allt. Till och med hon hjälpte till i går efter att jag kommit hem från Norrköping. Hon sätter sig och ringer runt för att försöka göra något. Hon berättade för mig hur mycket hon tänkt på mig.

Jag tycker verkligen att. Om ALLA Barnmorskor och läkare skulle arbeta på detta sätt som dom som jag haft kontakt med under mina graviditeter, så törs jag påstå att vi skulle ha ett betydligt mycket bättre vårdsamhälle.

Vi kommer till och med att döpa vår lilla tös till Vicktoria i andra namn, efter en barnmorska som följt våra graviditeter under åren. En barnmorska som verkligen visar att man är en person bakom allt och inte bara ett namn på ett papper. En barnmorska som faktiskt hela tiden frågat "Hur mår du? Hur känns det? Och som till och med gett beröm och sagt vad ni är starka. Jag ser er, jag bryr mig, jag arbetar inom vården för att jag bryr mig om människor på ett naturligt sätt... Läkarna verkligen likaså.

Grymt jobbat av dom alla måste jag säga.

Så nu i morgon kommer min läkare tillsammans med en annan läkare ta tag i allt så att man kan se till att förlösa mig och få bort min totala smärta som jag verkligen inte kan göra något åt själv. Få slut på detta lidande. Eftersom jag har en totalt jäkla hemsk smärta i hela kroppen av min trasiga rygg. En värk som jag rent av bara skriker av. Kräkningar också även dom hela tiden, då jag äter stark medicin för min smärta. Medicin som jag inte tål vid, men som är den enda som gör något för denna smärta. Får så otroligt starka sammandragningar på grund av nerverna och de sammandragningarna gör så att ryggen värker ännu mer i någon minut. Men sammandragningarna beror på just ryggen och dess nerver.

Mycket gnäll nu, men att ha konstant värk och kräkningar och dessutom gå med det dag ut och dag in gör en lite ledsen. När man är van att göra en massa massa saker hela tiden. När man har tusen olika projekt att ta hand om och inte varken får eller kan, ja då kan man bli lite vrång ;-)

Jag är van att arbeta direkt efter förlossningarna. Jag är van att arbeta precis när jag vill och även hur mycket jag vill. Att då bli begränsad och inte kunna/få göra något på så lång tid är fruktansvärt.

Är så otroligt tacksam att detta lidande snart är över, att jag snart snart snart kan göra allt jag vill igen. Jag har förstått att vägen tillbaka är lång, med träning osv för min rygg. Men det är det värt, så länge jag kan få bli av med smärtan. Så länge jag fortfarande kan stå på mina ben och kunna röra mig själv fritt.

Nu blickar vi framåt och välkomnar vår lilla tös, välkomnar ett nytt litet liv till vår underbara Familj.

Håll tummar och tår för oss... <3


Många varma kramar från Claudia "spyan" Holmsell..






Likes

Comments

Ska det sluta med att dessa ord BLIR av? Det är så som rubriken lyder som kommer bli om ingen agerar!Vem i hela världen tar på sig ansvaret när orden man varnade för inte längre bara var några ord, utan verkligheten kom och visade sitt sanna jag. När man inte gjorde det som man "skulle" eller "borde" ha gjort och det till slut slutar med invaliditet och dödsfall. Varför lyssnar man inte på de läkare som arbetat så pass länge så dom verkligen VET vad det är dom pratar om? Varför gör man inte som dom då planerat från början? Varför ska planer ändras bara för att vi inte kan få hjälp inom samma landsting? Om man inte gör något i tid och olyckan verkligen är framme, men när det DÅ är för sent! Det har hänt för många gånger förr tyvärr. :-(


Min läkare ringer mig på tisdagen och vi pratar lite om hur jag mår och att jag tappat del av känsel i mer delar av benen plus tårna och det strålar ngt fruktansvärt nedåt i benen från ryggen. Huden är som död. Sätesmusklerna är bortdomnade. Jag känner inte när jag är kissnödig. Och jag har inte skött magen på över en vecka. Iom detta så säger hon att jag måste komma in och nu måste man kolla mig och även se till att jag blir förlöst, så som man sagt från första stund efter olyckan.

Det bästa vore enligt ortopeden att jag inte var gravid alls, men faktum kvarstår ju nu att jag trots alla medel ändå just nu ÄR gravid. Då får man gå till plan B. Förlösa så snabbt det går, då bebisen är "klar" att komma ut.. 32 fulla veckor var ett bra beslut. Innan det blir fler nervskador på mamman, eftersom trycket bara blir mer och mer ju längre tiden går. Värken och rörligheten försämras för var dag som går.

Ni som inte vet vad som hänt, så var det så att jag föll i trappan och skadade ryggen. Jag kunde inte gå och jag kommer in på en MR (Magnetröntgen) Dagen efter så ringer min läkare mig för att berätta att dom ringt upp henne från radiologen. De dom då säger är det ingen som ens kan försöka ta in. Det kan liksom inte vara sant!

Dom har då hittat en enligt dom "färdigbakad" bebis i min mage.

Jag får komma in på ett ultraljud där man konstaterar att så verkligen var fallet. Jag var gravid och jag hade redan gått halva graviditeten. Men VA?? P-piller, mens plus ett gravtest gjort av v-central.

Så tillbaka till samtalet med min läkare nu i tisdags. Jag är nu 32 fulla veckor. Läkaren förklarar att hon kommer att sluta för dagen innan jag kommer att hinna in, men hon lämnar över till den som tar över efter henne, så får vi kolla känselbortfallen som blivit värre och även livmodertappen och sedan lägga upp en överenskommelse med Eskilstuna, så packa en väska, gör klart det du behöver hemma för du blir ju kvar. Så kan du komma in. Ingen stress utan kom när barnvakt o allt är klart. Du och jag kommer att ses i morgon bitti igen.

Kommer in till Nyköpings lasarett och blir kopplad i kurva av en underbar barnmorska. Sen kommer det in en läkare som i vanliga fall arbetar i Sthlm o frågar vad hon kan hjälpa mig med? Ö jag vet inte riktigt, man skulle kolla det här och det här, svarar jag. Men lilla vän får jag till svar att det kan vi inte göra nu. Finns ingen som kan kolla sånt, för nu är det ju jourtid. Min man börjar ställa frågor som hon besvarar med att det får vi ta en annan dag. Om du vill sova kvar här så kan vi erbjuda ompyssling och se till att du får i dig mat om du inte fått behålla ngt du ätit på två veckor. Ja sa min man att det är ju pga medicinen som hon kräks och hon lyckas verkligen inte ens behålla en endaste klunk vätska heller.

-Nä svarar läkaren, då får hon så klart lägga om kosten. Fullkorn och fibrer fungerar alldeles utmärkt. Drick mycket, osv. Men hallå! Vad var det hon inte hörde? INGENTING stannar i magen mer än max någon timma Hon fortsätter sedan med att säga att livmodertappen, den kontrollerar man aldrig. Då kan man till och med reta tappen till att starta en förlossning.. Hmm, konstigt att ALLA andra läkare alltid mäter tappen via UL för att se om den är något påverkad.

Hon svamlar något om att de andra av hennes kollegor gör på annat sätt, då dom är av en annan generation..

Suck.. Hon däremot var från en annan dimension vill jag påstå!!! :-P

Vi åker i alla fall hem igen och läkaren säger att min läkare kommer kontakta mig i morgon bitti, det blir det bästa.

Dagen därpå så har jag för det första inte sovit en blund på natten. jag var totalt snurrig av medicinen som jag lovat denne Sthlms-läkare att jag nu skulle gå hem och ta.

Mannen far till jobbet och jag ligger kvar i sängen för att kanske kunna få någon timmas sömn i alla fall. Men det var svårt med en uttorkad kropp som bara värkte i varenda liten del av underkroppen. Sammandragningar som gjorde värken än mer påmind.

Efter ett par timmar så ringer en vän till mig och frågar om jag hört något från sjukhuset. Nej svarar jag, men min läkare började arbeta nu på morgonen och hon skall gå rond och fixa och dona så hon kommer höra av sig direkt när hon har tid. Det är jag övertygad om, då hon ALLTID håller sina ord.

Hon lyckas övertala mig att ändå ringa upp för att höra vad jag skall göra.

-Förlossningen detta är Barnmorska (namnet)

-Hej säger jag och presenterar mig.
-Hej säger damen i andra änden.
-Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men det är så här att jag var inne hos er i går, men blev hemskickad och nu så undrar jag lite............

Jag blir avbruten och damen frågar.

-Ja varför ringer du in nu? Vad är problemet?
-Ööö problem? jo jag undrar lite om min läkare fått rapport om mig och om jag ska komma in, ta min medicin eller om jag bara ska vänta?
-Är du ens gravid frågar damen?
-Öööö Jaaa, svarar jag.
-Jaha, vilken vecka då?
-32, svarar jag.
-Men då ska du väl prata med din läkare direkt.
-Ja men hon är ju där på förlossningen och arbetar, säger jag.
-Ja hon var här nere lite tidigare i dag, men hon sa inget om dig och det var ju konstigt. Men jag har inte tid att tala med dig nu för det sker lite akuta saker här just nu. Adjö, säger rösten och jag hör ett klick.

Där bryter jag ihop och tårarna bara faller ner från min kind. Eller rättare sagt SPRUTAR rakt ut. Ja det var så där som lille skutt ungefär, så förstår ni.

Ringer min man och berättar att jag känner mig så i vägen och att jag bara stör och är ett problem
-Ring upp igen, säger han.
-Aldrig i livet att jag ringer dit igen. Nu tänker jag ligga här och inte vara till besvär för någon alls. jag får väl ha ont, jag får väl gå sönder mer i ryggen, ja vad som helst bara jag slipper få mer konstiga frågor och påståenden.

Det går en väldigt kort stund, sedan så ringer äntligen min älskade, bästa underbara läkare. Att få höra hennes röst, är just nu som miljonvinst på lotteri.

HEEEEEEJ, säger jag till henne. Om du bara visste hur skönt det är att äntligen få höra din röst.
Jag förklarar lite snabbt allt jag råkat ut för efter att vårat samtal ägt rum dagen innan.
Men va? Får jag till svar. Hmmm men du, nu gör vi så här. Nu får vi börja om. kom in så ska du få träffa min kollega som du vet vem det är så ska hon börja från början och ta tag i allt och HON är noggrann.

Tusen tack säger jag, stiger upp och klär på mig och jag och mannen åker in.

Vi kommer in och jag blir undersökt på alla de sätt som vi kommit överens om. Bara det att mina känselbortfall visar sig vara mer illa än vad jag trott.
Hon ger mig ett rum där jag skall få stanna över natten för jag ska göra en ny MR för att se så det inte blivit värre skador i ryggen.

Kom in på MR nästkommande förmiddag. Hade precis innan fått morfin så man ville inte att jag skulle gå ner till den avd ensam, så en barnmorska följer med mig. Lämnar mig där och ska hämta mig 30 min senare.

Hälsar artigt på två damer som skall göra denna undersökning. Dom ber mig klättra upp på en brits och där skall jag lägga mig på sidan ber dom mig.
Visst, jag gör ett tappert försök att komma upp på den där britsen, men den är väldigt hög och jag med min onda rygg har stora problem med att lyckas både komma upp och sedan lägga mig på den.
Damerna står så snällt 2 meter ifrån mig med armarna i kors och tittar på.

När jag väl tråcklat mig ner på den där förbaskat hårda britsen och lyckats lägga mig något sånär på sidan, så säger dom att jag absolut inte kan ligga så. Jag ska ligga där 20 min.
Men kan man inte lägga nån kudde under som ni har där, säger jag och pekar på en hylla bredvid.

Fick då svaret att kuddar har man i sängen.

Nä säger dom, det här går inte. Vi får ringa efter barnmorskan och be henne hämta dig för du klarar inte av denna undersökning.

Väl uppe på förlossningen igen så kommer nästa läkare in till mig. Också en läkare som jag har stor respekt för. Han är liksom också precis så som en läkare bara SKA vara.

Vad hände frågar han mig. Jag svarar honom och berättar exakt vad som hänt. Va fasen säger han och förklarar att han ska gå ner och prata med dom.

Efter en väldigt kort stund så kommer han tillbaka och förklarar för mig att han har tagit med deras chef in och sedan så frågar han tantalonorna vad som hände.

Ja säger tantalonerna, hon satte sig på britsen men ville inte lägga sig ner och då går det ju inte.
Vänta nu, jag gjorde VADÅ??? Herre gud, jag kämpade som ett djur för att försöka komma ner på den där britsen.

Ja han säger i alla fall till dom lite på skarpen och förklarar sedan att jag kommer att komma ner kl 14.00 och då kan man lägga mig så här och sedan kan man lägga nån sån där kilkudde under mig och då har jag även fått morfinspruta så då ska det liksom bara funka.

Jag kommer ner återigen kl 14.00 och då är jag i ärlighetens namn lite nervös för hur dom nu denna gång skall vara mot mig. Kände lite som att jag varit och skvallrat för mamma att nån varit dum emot mig.
Ser då att det bara är ena av dom kvar plus att det är en man där nu också. Dom välkomnar mig, den här gången med ett leende. Dom tar tag om mig och förklarar att dom ska hjälpa mig på bästa sätt. (Vad fan hände?)
Dom plockar fram såna där kuddar (som man bara har i sängen) och lägger under mig och allt går bra denna gång..

Får sedan svaren från röntgen och de plåtarna sa att det inte såg värre ut, utan det såg likadant ut som första kollen. Men nervskador som man redan fått går tyvärr inte att se på MR. Heller inte om jag kommer få några fler nervproblem iom att det är när jag får sammandragningar som det trycker på nerverna. Det låg i alla fall ingen nerv i kläm som man såg nu. Min rädsla är ju då om dessa känselbortfall kommer följa med mig resten av livet.

Här bestäms också att jag iom min mage ska få ett lavemang. Sagt och gjort. Sköterskan som gav mig det talar om för mig att jag måste hålla det minst tio minuter innan jag går på toaletten. Jag väntade till och med en halvtimma, då jag tänkte att jag ska göra allt för att lyckas med det som jag själv kan påverka.

Inget händer mer än att jag får smärtsamma värkar. Jag kallar på personal som kollar av mina värkar som blir alltmer täta och smärtsamma.

Läkaren, ja han med koll kommer in och konstaterar att jag måste få åka till Eskilstuna nu. Man ringer till neonatalavdelningen för att se om där finns plats för en för tidigt född bebis. Tyvärr är det fullt blev svaret. Så läkaren ringer vidare till Norrköping där det faktiskt finns plats på både förlossning och neo.

Ambulans blir ditringd och kommer och hämtar mig. Värkarna blir mer och mer täta. Innan vi åker så går även slemproppen. Sköterskan kommer och kontrollerar för att skriva i anteckningarna till personalen på Vrinnevi i Norrköping.

Blåljus på motorvägen och en jättegullig personal med i bilen. Föraren var nog lite stressad för han körde lite vilse. Vi hamnade i ett industriområde där det absolut inte fanns något sjukhus. :-)
Ett smått harklandes hörs från förarsätet och man hör ett litet tyst, förlåt!

Glad människa som jag trots allt är ändå så fnissar jag lite lätt och säger att. Du det är lugnt, det ger mig bara lite mer att skriva om i min blogg! :-)

Väl framme på sjukhuset så tar de emot mig med öppna armar . Välkomnar mig dit och börjar redan på väg in på mitt rum förklara hur dom kommer gå till väga.

Dom kontrollerar mig med en CTG-kurva för att sedan kolla med ultraljud. Dom förklarar då att bebis ligger i säte, dvs med rumpan ner. Det är inte så bra när en bebis som är prematur gör det. Så dom bestämmer sig för att ge mig värkstoppande dropp för att se om man lyckas vända på henne under natten så hon kommer med huvudet nedåt. Fungerar detta så förlöser man mig då dagen efter, alltså på fredagen.

fredagen kommer och man kontrollerar bebis hela tiden men nu på morgonen så även med ett ultraljud. Tyvärr så konstaterar man där att hon fortfarande ligger med huvudet upp. Vi kontrollerar under dagen svarar denna underbara läkare och går det inte så puttar jag på lite och ser om det lyckas med ett vändningsförsök..

Kvällen kommer och en ny läkare kikar in till mig för att tala om att hon är den som tagit över mig.
Hon har för det första inte läst min journal säger hon. i och med att det inte är samma landsting så kan jag inte se den. Men jag hade ju papper med mig från Nyköping och de andra läkarna har faktiskt lyckats läsa om mig. Hon vet inget annat än att jag är där med prematura sammandragningar. Jag och min man sätter oss och drar heeela historian från början till slut. Och att jag bara nu väntar på att få bli förlöst så att jag äntligen kan få ordning på min onda rygg.

Nej då svarar denna läkare. Nu ska vi se till att du går 8 veckor till så att bebis får växa på sig för fullt.

-VA? NÄÄÄ!? ÄR DU TOKIG? Svarar jag. Jag håller på att krevera här. Jag kan inte gå, jag kan inte ligga ner och sova, jag kan inte köra bil, mina ben viker sig. Ja jag har till och med ramlat med lilla Jinelle 1 år i famnen då benen bara gav vika. Jag slog mig medvetslös då jag minns att jag MÅSTE hålla fast henne så att hon inte slår sig. Jag har som sagt tappat känsel i ben, säte, tår och underarmar. Jag har ryckningar i mina fingrar, ingen vet om detta kommer att vara permanent. Ska jag behöva plågas ytterligare 8 veckor? Plus att bebis växer och nerver trycks på ännu mer och skadar mig på ett ännu mer ondare sätt.

Jag plockar fram mitt sjukintyg som en av mina läkare skrivit och visar henne där det står att jag ska förlösas inom kort och att man planerar att operera ryggen direkt efter förlossning och att jag försämras om jag går mycket längre.

Läkaren säger då att. Nej vi ökar de avstannande droppet mot värkar. Men svarar jag, det hjälper mig inte ett dugg, du ser ju själv hur mycket sammandragningar jag har. Och av dessa får jag ännu ondare i min rygg. För varje sammandragning så gråter jag nästan av smärta.

Nej då, det kommer bli bättre. Vi ger dig full dos av morfin och även en medicin som är bra för nervsmärtor. Det är också en medicin som man blir snurrig av plus att jag inte tål den heller utan jag kräks upp ALLT som jag stoppar i mig. 25 tabletter totalt per dag blir det, PLUS Alvedon och en massa dropp. Men snälla rara jag klarar inte av detta. hur ska min bebis må av all denna morfin? Hur ska bebis få näring om jag ska fortsätta i 8 veckor till med dessa kräkningar, smärta och den totala invaliditeten som i detta nu faktiskt är ett faktum redan?

Du kan inte göra så här emot mig. Du kan inte gå emot vad alla andra både sagt och tyckt.

Detta är tyvärr inte samma landsting, får jag till svar. Vi gör annorlunda här.
Nej, svarar jag. Inte dina kollegor. Dom var ju också med på det som man redan sagt tidigare. Det är ju för fasen misshandel på högsta nivå om man låter detta fortgå.

Läkaren piper därifrån med ett snabbt avslut att nu blir det så och nu måste jag springa i väg för det är någon som kallar på mig på min sökare.

Hon lovar att återkomma, vilket hon inte gör. Hon vill droga ner mig och även ha mig kvar på sjukhuset i ett par veckor till. ALDRIG I LIVET! Jag vill härifrån NU!!!

En urgullig barnmorska lyckas tala mig till rätta att stanna kvar denna natten i alla fall, så att jag kan få i mig ett näringsdropp och kanske min morfin bara den natten, så att jag får bort de värsta smärtor som jag i detta nu bara gråter och rent av skakar av.

Jag går med på det och en halvtimma senare så kommer det in en annan barnmorska som ska ge mig dropp och tabletter.

I detta nu så sitter jag och pratar med min alldeles underbara dotter Bella 16 år, som är ensam hemma med sin pojkvän och våra småkillar som hon är barnvakt till. Hon har tagit hand om dom i 2 dagar. Till och med fått hjälp av våra gamla goda grannar med att hämta killarna på dagis och även hemlagad mat på bordet av dom.

Säger till Bella att vänta lite då BM kommer in med min medicin. Jag tar emot medicinkoppen och jag pluttar ur medicinen ur hylsorna som dom ligger i, sköljer ner dom med en massa vatten för att sedan fortsätta mitt samtal med min älskade dotter.

Sneglar till lite på medicinkoppen och tycker det ser ut att vara mycket skräp i koppen. Alltså papper efter tabletterna. Får då till min stora förvåning se att det är olika styrkor på dessa morfintabletter. Jag har 20 mg som jag ska äta, men när jag räknar ihop dessa så ser jag att det är 45 mg FYRTIOFEM MG, jag som vänder ut och in på magen av "bara" 20 mg.

Jag kastar mig på klockan och ringer efter hjälp. Barnmorskan kommer åter in och jag berättar om min upptäckt. Men oj säger hon, det skulle varit 2 Alvedon också. Vi letar och letar men inser snart att det inte funnits några Alvedon där i, utan bara morfin. Ja 3 tabletter för mycket till och med.

Tjejen som tar sin yrkesroll på allvar säger att hon måste springa till sin Chef och berätta detta. Jag förstår att detta kan ge förödande konsekvenser för tjejen, så jag säger att det inte är någon fara. Jag dör inte och jag tyckte så fruktansvärt synd om henne. Hur som haver så går hon och berättar och jag frågar tjejen vad Chefen hade sagt.

Nej då hon visade med handen bara att det var lugnt, det gjorde inget. Då var jag tvungen att fråga vem hennes Chef var. Det skulle jag inte gjort för då fick jag veta att det var just den läkaren som jag några timmar innan gjort mig nästan osams med.. Nästan så jag ville ta detta vidare då, men nä jag orkar inte bråka.

Vad jag nu bara någon halvtimma efter detta mer får veta, är totalt galet och det är nästan så man kan tro att det är taget ur en bok.

Jag är med i en prematurgrupp på Facebook, då jag fött många av mina 6 barn prematurt. Har skrivit där att jag är på väg till förlossningen i Norrköping. Då svarar en annan tjej att hon också ligger i Norrköping på förlossningen. Det visar sig att hon ligger i rummet bredvid oss.

Hon har då samma dag råkat i luven på en läkare. Denne läkare tycker att hon som kommit in för 5 dagar sedan och är öppen, skall hållas kvar där men med starka mediciner och dropp få stopp på värkarna, trots att hon utan problem kan förlösas nu. Men varför då, frågar tjejen. Samma läkare och samma dumma svar att det bara är så... Vad är det med denne läkare och hålla på förlossningar som dessutom kan ge mer livsfara??

Efter att dom rett ut allt med mina mediciner, så kommer dom in och kopplar på det här droppet som läkaren trodde skulle stoppa värkarna, trots att vi sett att det inte hjälper ett dugg.

Jag kopplar bort droppet och häller ut det. Jag vet att jag beter mig som ett barn, men jag blev itvingad saker mot min vilja.

Natten går och morgonen kommer. Min man jobbar för fullt från sjukhusstolen. När sköterskan kommer in så förklarar jag att jag tänker åka hem. Denne läkare som även lovade att komma tillbaka till mig hade inte setts till. Nä inte ens en liten hälsning via någon annan. En barnmorska sprang till och med i kapp henne med en nerblodad binda från mig som hon ville visa för henne. inte ens då vänder hon om och kommer åter till mig, utan hon var bara puts väck.

Jag är totalt förtvivlad, jag gråter av smärta jag andas igenom mina sammandragningar och jag är totalt "bakis" av dessa mediciner som jag dessutom fått för många av. Jag vet inte HUR många gånger jag bett om ursäkt för min existens, förlåt att jag klagar över min värk, förlåt att jag stör. Ja man har ju blivit helt störd för 17. Men en sak är säker och det är att armbandet jag fick av min Jordan 5 år sitter troget på min arm. Det är mitt lyckopiller, mitt GE INTE UPP ARMBAND!!! Ni ser det på bilden. 💓

Hör av mig till både barnläkare och barnmorskor jag tidigare haft kontakt med och ber om både råd och hjälp. Så nu inväntar vi samtal från Nyköpings sjukhus i morgon för att se vad som komma skall. GODE GUD, låt det finnas plats på neo i Eskilstuna och att dom tar tag i mig omgående för jag orkar inte med detta helvetessmärtorna mer. Jag har trots allt 6 egna barn plus några andra ungdomar att ta hand om. Jag måste i all denna skit klara av att vara människa också. Jag har massa uppdrag som jag verkligen inte kan vara borta från hur länge som helst. Snälla hjälp mig att bli levande igen, hjälp mig bli av med dessa enorma smärtor och känselbortfall! Ligger hemma med pyjamas bredvid poolen för att försöka slappna av, sträcka på ryggen och ändå kunna umgås lite med mina älsklingar.. Jag fick in mina kryckor så jag snabbare kan ta mig upp.


Nu får det vara nog.. Jag är så tacksam över all hjälp vi får från alla håll och kanter och jag är så tacksam över alla fina människor som tänker på oss.

Och ni som orkat läsa detta inlägg. TUSEN OCH ÅTER TUSEN TACK ATT NI LÄST!!!


Många varma kramar från Claudia Holmsell med Tobias min älskade man, som hela tiden finns vid min sida.



Likes

Comments

När en människa kliver så pass över gränsen och ger sig på en stackars make och far på ett sådant vulgärt och otrevligt sätt, skrämmer små stackars oskyldiga barn. Då önskar man att det verkligen inte är av elak mening utan en total krissituation i just detta nu..

Jag förstår mig då fasen inte på taskiga människor. Först säger man att -Här finns ett hus som ändå varit till uthyres de senaste 6 åren så det huset får ni gärna hyra och så länge ni vill, ja tills ni hittar erat drömboende.


Då vi var i lite akut situation att finna nytt iom mögel så blev vi oerhört glada för erbjudandet att kunna flytta på dan. Så den 23:e september 2016 bar flyttlasset av.

Efter 7 månader dvs 2:a April i år så kommer det ett MEDDELANDE att
Ni måste tyvärr flytta, för att jag själv behöver flytta till huset för ett tag för att sälja det.
Hmmm suck, stön och stånk. Men absolut, vi letar nytt omgående. Självklart för oss, då vi förstår att saker och ting faktiskt kan hända.

Letade, letade, letade och verkligen letade. Under tiden får vi flertal frågor om vi lyckats hitta ngt än, och att huset skulle behövas helst omgående.
Nej inte än men gör så gott vi kan.

När vi nu ÄNTLIGEN funnit drömhuset, ett hus där vi alla får plats. Så meddelar vi detta, på ett glatt sätt då vi äntligen kom med glada nyheter. (Trodde vi)

Vad händer då!?
Jo.. Hot, elaka ord, ja min man blev kallad det absolut fulaste otrevligaste man kan tänka sig. Plus att han blev ordentligt hotad bara för att man inte var beredd just då på att någon flytt skulle ske, TROTS att man tjatat och bett att utflyttning verkligen behövde ske snarast möjligt. Innan var det på ett vänligt, men ogenomtänkt sätt.

Varför då? Vi blev ju ombedda att flytta så fort vi kunde. Och vi höll de tre uppsägningsmånaderna som man ska enligt lag, trots att vi aldrig fick något kontrakt skrivet.
Huset började även bli renoverat i februari pga ett trasigt avloppsrör som tydligen stått läck under alla år sedan ett badrum gjordes om för nästan 3 år sedan.

Byggfirma rev tak och isolering. Även ventilationstrumma fick slitas ner. Plastade golv i hall, kök och badrum. Ett badrum som absolut inte fick användas. El som inte fick sättas på (spotlights i taket i köket) för det knastrade iom fukt.

Byggfirman konstaterar vad som var fel och förklarar att eftersom röret varit trasigt och "lagat" med silikon som tyvärr inte hållit under en sån lång tid som det faktiskt gått så har gips och isolering ruttnat och måste tas bort.. Tydligen så var inte försäkringsbolaget med på hur detta var gjort så allt drog ut tiden. ingen kunde tyvärr heller veta att det stått och sipprat vatten ur detta rör i tre år.

Vi betalade full hyra under alla dessa 6 månader och vi var aldrig arga, utan väntade i förhoppning om att detta skulle bli åtgärdat. Plastade golv och tak som sagt. 7 st barn och ungdomar plus två vuxna som inte kunde använda vare sig dusch, toalett eller badkar fullt ut. Det var iskallt på golven i huset och badrummet var så pass kallt att man gärna inte ens gick in där. Så klart när isolering i tak och väggar var borttagna.

Ni ska inte tro att någon kontaktade oss för att se om vi hade det ok, eller om vi hade några önskemål om en eventuell reducerad hyra, nej nej inte ett ljud. inget samtal heller om när eller hur man skulle gå vidare. Där satt vi i huset med denna påbörjade rivning som aldrig blev något mer utav.

Hur sjutton kan man ha mage att hota en sån underbar make och 6-barnsfar som verkligen gjort sitt yttersta för att kunna hjälpa till på alla sätt med fasad, tomt pluus suttit där med god min trots en påbörjad byggarbetsplats. då också med sina barn under detta tak. ja ni, det är för mig en otroligt stor gåta.

Men som jag skrev ovan, det måste varit pga en total sinnesförvirring, för på det sättet kan man verkligen inte bete sig mot någon/några som man straxt där innan önskade all välgång i livet.

Tack gode gud för alla underbara människor som finns runt om, som hjälpt till att få denna flytt möjlig på bara 3 dagar. En gravid fru med starka värkar och en trasig rygg mitt i allt detta också.
3 veckor kvar tills tillgång till nya huset, men vad gör väl det när man har vänner som ställer upp med tak över huvudet till familjen men också till alla dessa möbler, saker, kläder osv...

Alla människor är inte hjärtlösa kan jag glatt tala om. men jag hoppas att de som är det, bara är det för en kort stund för att sedan komma på sig själva hur tokigt de agerat/reagerat för att där bli ett bättre jag i framtiden...

nu ska vi njuta av varandra och se fram emot nytt hus, ny bebis och en massa massa kärlek.

Många kramar från en supertrött och utsliten/utflyttad Familj................ 💗

Likes

Comments


Jag gick ju bara långsamt framåt. Jag såg knappt något, för alla människor jag försökte tränga mig förbi.

Långsamt började jag att se mig omkring, när jag plötsligt kände hur hjärtat stannade för en sekund.

Ja, allting stannade till för ett slag. Min andning var nog det enda som genast blev snabbare.

Svepte med blicken mot min högersida. Amor SKÖT mig, med sin fulla kraft RAKT i mitt hjärta!!! DÄR! Där såg jag då, DIG.. Där stod du lutad mot en vägg leendes emot mig, ja så där som liksom inte en främling gör. Nej utan så som någon man känt en väldigt väldigt lång stund gör, sånt där leende som liksom bara uttrycker en stark trygghet.

Jag menar, inte konstigt jag trodde att vi redan kände varandra.

Med raska, bestämda kliv stegade jag RAKT emot dig. Ja, raka vägen fram till dig underbara varelse. Började småprata med dig om hur läget var? Hur du har det nu för tiden. Ja för jag var ju tvärsäker på att vi kände varandra.

Du log glatt, med ett litet ynka frågetecken i pannan. Du undrade ju liksom vem sjuttsingen JAG var.

Men allting föll på en gång bara på sin plats. Allting både var och blev så naturligt. Det var meningen att det skulle bli precis så. För nu står vi här i dag. Som MAN & FRU. Jag föll liksom rakt in i kärlekens sanna verkliga näste av Amors pil. Den pil som måste varit den vassaste av dom alla, han hade i sitt koger.

Vi har haft så otroligt mycket otur genom dessa 7 år tillsammans. Vi har varit nära på att förlora inte bara ETT utan TVÅ barn.. Andstopp, nästan en död liten bebiskropp i famnen. Sjukhusvistelser, operationer, mögelhus, blivit lurade ekonomiskt av folk som kanske inte haft för avsikt att vara elaka, utan som trott att dom kunnat göra så för att unna sig själva en del.

Vår olycka har många gånger varit total.

Men se då till lyckan, KÄRLEKEN och fram för allt våra underbart fina barn. 6 stycken <Snart 7) helt otroligt vackra ungar, om man får kalla dom så ;-) Men helt fantastiska små barn som liksom skänker oss såååå mycket lycka men också sååå mycket åååå herre guuuud hur tääänker du nu uuuunge. Ja jag tror att ni många känner i hjärtat exakt det jag skriver.



Sen lyckades vi till och med att få TVÅ barn på samma år som INTE är tvillingar. Varav den ena föds med DS. En osynlig DS men jag stod på mig så att läkarna som inte trodde på min oro verkligen gjorde ett blodprov. Det tog flera dagar att få dom att verkligen förstå att man måste utesluta på ALLA sätt och vis. Att hon inte uppfyller några som helst kriterier är ointressant, för när en Mamma ser något så ska man verkligen ta det på allvar. En Mamma har oftast rätt.

När beskedet kom så kändes allt bara hopplöst. Ska allt bara rasa samman nu? Ska vi inte kunna leva som en "normal" Familj längre? Varför just vår lilla sessa? Varför? hur gör man nu? Vad händer nu? Ja frågorna var miljontals, likaså tårarna och rädslan för vad som komma skulle.

Men vi levde på som vanligt. Vi levde dag för dag och bestämde oss för att ge av all vår kärlek, så som vi liksom alltid gjort. Tog inte ut saker i förskott. Utan levde verkligen i nuet. Det låter så kliché, men det var verkligen så vi gjorde. I dag så går Jinelle på sina syskons dagis, hon har alla organ friska. Hon är precis som vilket barn som helst, precis som faktiskt alla barn är med eller utan sjukdomar, organfel eller vad det nu kan vara. Vi är faktiskt trots allt människor allihopa. Jinelle är lite mindre och lite senare i utvecklingen. Men vad gör väl det? Hon har livet, hon har oss och hon frodas, leker och har en sån enorm glädje. Så ta inte ut helvetet i förskott, utan lev för dagen så ska ni se att saker och ting både går och känns lättare. För detta är faktiskt framtiden och början på resten av våra liv. 💓



Nu sitter vi här i dag, tyvärr med en mamma/fru vars rygg är trasig på grund av ett fall. Men med en kämpande GRAVID mamma som MOTVILLIGT tar de där jäkla skitvidriga (på ren Svenska) tabletterna.

Vi visste inte att du lilla prinsessa, låg där inne. Du ville liksom inte tala om det för oss. Gravtest, mens och p-piller. Men du skulle PROOOMPT komma till just vår Familj. Ja, och då var det verkligen meningen så. Att du lilla gryn skulle komma just till oss.


Du är såå välkommen ändå, även fast vi inget visste. De som inte gläds med oss (om nu några sådana finns) så är det inga hjärtlösa människor, bara människor som inte förstår sig på att ALLA liv är välkomna, ALLA!


Min man är nyckeln till frihet, MIN frihet, VÅR frihet och vår kärlek till varandra, som vi även mer än gärna delar med oss av. Min man, dig kommer jag ALDRIG att lämna, jag kommer stå vid din sida oavsett. Jag kommer för alltid vara dig trogen, så som jag lovade vid altaret den 2/7-2011

Du och jag ALWAYS AND FOREVER.Vi kommer ALDRIG att ge upp! Snart blir vi 9 personer i vår härliga Familj som alltid kommer att vara där för varandra, men även för andra. Att få ha andra barn/ungdomar hos oss är underbart, just att få dela med sig av denna familjära miljö med denna gemenskap som vi faktiskt har här.
Jag och min Tobbe är tillsammans för varandra men också för andra.
💓

Här nedan kommer en liten text, en text som jag lite smått sitter och gnolar på. En text med ord sagda till just dig Tobias, min man! En dag när jag är fri från dessa dumma starka piller. En dag när vår lilla sessa ligger här i vår famn. Ja Då, ska jag spela in den med MIN sång och melodi... Läs den gärna...


Öskar er alla ett välmående liv, med kärlek, vänskap och fram för allt snällhet. Ta vara på varandra och de liv som vi faktiskt har fått..

Många kramar från lilla Clådan............................. <3 <3 <3



I feel like I'm falling
Seriously falling
Hard for you
I feel like I'm falling
Seriously falling
Hard for you
Oh forever's a long time
But far from enough time
To spend with you

I will always be there
I will always be there

So fall
I'll be behind you
I'll be there to guide you
When you've lost your way
Yeah, forever's long time
But far from enough time
To spend with you

I will always be there
I will always be there

So go call your parents
And tell them the good news
Say you've fallen hard
And there's someone that needs to meet you
We'll pick out a white dress
And grab two golden bands
The world stared in jealously
Cause they don't understand like you and me 💓

I will always be there

I will always be there
I will always be there
I will always be there

I feel like I've fallen
Seriously fallen
Hard for you
💘



Likes

Comments


Har varit på tapeten en lång tid nu. Men jag har som vanligt hållit tyst om saken. Men när man själv blir drabbad av rena skära otillåtna saker, ja då ruttnar man lite som individ.

Denna historia börjar år 2011 så vi går lite bakåt i tiden först...


Inga förfiningar utan jag kör som det faktiskt varit.

1. Jag får barn (Jordan) 2011 jag börjar arbeta och jag förklarar för min Chef att jag verkligen kan arbeta exakt när som helst. Jag arbetar lite då och då fram tills jag föder Jamie. Jamie är född 13/6-2013 och EN vecka senare så går jag på mitt heltidsschema. Jag ammar denna pojk i hela 9 månader. Jag pumpar på jobbet, jag pumpar hemma och jag är verkligen 100% närvarande på mitt arbete. Mitt arbete var liksom lite jag, min otroliga syn på glädje och kärlek kunde jag dela med mig till både barn och vuxna som gästade oss på Kolmården.

Prestationsångesten är på topp. Jag MÅSTE pumpa ut så många cl så att det verkligen räcker när jag är borta, PLUS att det ska finnas så att vi kan frysa in mjölk.

På arbetet springer jag snabbt in i omklädningsrummet och låser in mig på toaletten för att snabbt som sjutton hinna pumpa ut i alla fall 120 ml. Jag kollar även av hur mycket vi har att göra runt 20.00 och springer raskt in på toan för att hinna pumpa ut lite till. Jag kollar faktiskt på klockan för att se att det tar exakt 5 minuter för mig att ta mig från pulpeten in och hämta pump, vidare in på toaletten för att pumpa och sedan åter stå på plats.

Mellan dessa pumpningar så har jag lyckats ta hand om ca 500 gäster som jag lett glatt åt, pratat med, väglett, skrattat tillsammans med både de vuxna och deras barn.

Ja en gång så hade jag ganska överfullt med folk och kunde inte gå i väg för att pumpa. Tänkte att va fan det är väl lugnt, större tuttar är ju bara det som händer... Trodde jag ja.

Jag står där och känner hur tyngden gör sig påmind på framsidan ( om ni förstår vad jag menar) tills någon kommer och tar mig varsamt om ryggen och säger.

- Claudia ööö det kommer vitt ut från din tröja!!!!
-VA??? Oj oj oj jag kollar snabbt ner och ser hur mjölken läcker ut genom min svarta tröja.

Springer fort som sjutton ner till omklädningsrummet för att pumpa, när jag inser att jag glömt en flaska att förvara mjölken i. Går in i våran personalmatsal och tar en mugg för att sedan gå tillbaka till omklädningsrummet.

Bråttom hade jag, då jag läckte som ett såll. Väl där inne så står det en tjej och byter om. Jag kommer in där med en bolagskasse (med pumpen i) i högsta hugg och en mugg med företagets namn på och kutar in på toaletten för att låsa in mig. Undrar vad den tjejen trodde. Oj oj oj...

Lärde mig vilka tider jag kunde pumpa osv.. Kom hem på sena kvällen till de mina som i bland satt vakna och väntade på mig och mina berättelser jag varit med om.

I bland så väckte jag min bebis bara för jag saknat honom sååå..

Ja jag arbetade typ vareviga dag. Tills jag en dag på jobbet står och skär upp citroner. Känner att det luktar så gott så jag verkligen måste äta en eller två eller kanske tio. Jösses, vad saknar man om man behöver citronvitaminer? Frågar jag på Fejjan. Du är gravid säger de flesta.

- Nej nej det kan jag absoluuut inte vara.

Nähä, skyddar ni er? Men va??? Kommer faktiskt lägga upp videon här hur det hände sen.

Min granne sa till mig att -Du e gravid... Nej nej svarar jag.

Hon åker till Willys senare den dagen och köper också ett test till mig.

Jag går in och testar mig och hennes likaså mina barn är ute och leker, när jag plötsligt springer ut på gården o SKRIKER hennes namn.

Vad hon då tror är att mitt barn blivit påkört på vägen, för hon hör verkligen paniken i min röst.

Nej nej jag fick bara panik eftersom att testet visade positivt.

Ja så efter att den skräcken lagt sig så ska vi försöka komma på hur jag ska berätta för min man. Jag menar jag har väl ALDRIG förut gjort ngt som han inte är involverad i.

Det har precis varit mors dag och min vän hade fått en massa blommor, då hon faktiskt har SJU barn. :-)

Hon ger mig några blommor ur en bukett och vi slår in gravtestet för att vänta in min man.

Där kommer han... - Hej, säger han.

-Hej säger jag. - Vad är det, frågar han nyfiket... -Ingenting, varför frågar du det? -Nja du ser så pillemarisk ut.

Jag sträcker fram paket och blommor och han gissar på något sätt rätt på direkten.

Jag och där var jag gravid med Jeline.

Dagarna gick och jag jobbade på som vanligt. Tills en söndag i augusti.

Min man hade precis åkt hemifrån till golfbanan och jag hade gett Jordan och Jamie frukost. Så jag gick upp med killarna till övervåningen för att lägga dom att vila en stund.

Då känner jag plötsligt hur något inte står rätt till, så jag springer in på toaletten. Möts där av en hel sjö av blod. Ringer Tobbe som precis slagit ut på hål 3 tror jag det var. Han lämnar sina vänner på banan och springer till bilen och kommer hem. Jag får barnvakt av grannen och jag och Tobbe åker upp till sjukhuset.

Väl där så ser läkaren att det inte är någon fara utan vi kan gott åka hem igen. Han visste inte var blödningen kom ifrån.

Han ber mig gå på toaletten medans han skrev klart i min journal. Inne på toa så märker jag att det är fler saker som inte stämmer.

Jag går in på läkarens rum igen och förklarar detta. Det känns som det är vatten.

Tester tas för att se om det ev kan vara så illa att det är fostervatten. Men va? Jag är ju bara i v 16.

Testet tar ca 15 min och vi blir visade till väntrummet. Då kommer jag på att jag måste ringa min chef och förklara vad som hänt och vart jag är. Jag skulle trots allt börja arbeta 7 timmar senare.

När jag förklarar för henne att vi sitter på sjukhuset med en eventuell för tidig vattenavgång så svarar hon som så.

Men va FAN du är den femte som ringer sig sjuk i dag.. :-(

Oj jaha ok, men jag återkommer, svarar jag..

När läkaren kommer tillbaka till oss och förklarar att det verkligen är fostervatten och att vi kommer att få missfall denna dag, så var allt jag kunde tänka på i detta nu mitt arbete.

Jag ringer återigen min chef och berättar att detta kommer förmodligen sluta i ett missfall och gör det det så är det lugnt då kanske jag hinner komma in till jobbet i tid. Vad min man då sa till mig behöver jag nog inte ens tala om....

Alltså det enda jag tänkte på var att hinna in i tid till jobbet nu när hon så tydligt deklarerat att det saknas folk... Sjukt att man ens tänker en sån tanke. Jag grät och grät och förstod inte varför i hela friden lilla flickan som låg därinne skulle gå oss miste. :-(

Nu blev det inte så. Vi låg kvar på sjukhuset i några timmar för att sedan be om att få åka hem.

Visst svarar dom mig, men du ska veta att fostret kommer komma ut hemma. Och du kommer se hur bebisen kommer att göra försök till att andas, men iom att den är så liten så kommer den att dö tyvärr.

Men jösses svarar jag, då springer jag därifrån.

Nej du vet den sitter fast i navelsträngen så det kan du inte, du är trots allt i v 16. Då ringer du bara 112 och begär ambulans så kommer dom och hjälper dig..

Det roliga och mest fantastiska i detta är att jag lyckades gå fram tills v 34, dock med läckande fostervatten hela tiden men jag lyckades ändå. Så i v 35 så föds vår lilla Prinsessa Jeline på 2,4 kg.

Ja det var ju också en historia. Vi skulle åka in till Nyköping för att bli skickade till E-tuna för igångsättning lite tidigare iom att jag gått med vattenavgång så pass länge. Men väl i E-tuna så glöms vi bort och det slutar med att dom har fullt. Så dom ska skicka oss till Södertälje, V-ås, Huddinge, Uppsala innan dom till slut hittar plats i Norrköping åt oss. Så vi kör dit (jag kör) Kommer in där och dom undrar vilka vi är och varför vi kommit dit. Jösses, där måste vi dra historien snabbt så att dom kan börja sätta igång mig. Vi hade barnvakt hemma till de andra barnen så det var ändå ganska panikartat att få igång allt..

Dom vill då blåsa av allt och låta oss åka hem i ett par dagar för att sedan eventuellt komma tillbaka. NEEEEJ, utbrister jag. Nu kör vi, nu gör vi det här. Och sedan så tar dom helt hål på hinnorna eftersom det bara var ett litet hål innan. Ringer mamma Benita och säger att nu har jag värkar så nu drar det i gång, och 15 minuter senare så ringer jag tillbaka att det är klart. :-)

Samma sak här att jag började arbeta faktiskt redan samma dag inne på BB. Då hade jag som vanligt flera jobb så detta var ett av dom. Men jag var tillbaka på Kolmården igen i mars.

Jobbade mars april och i maj så beslutar vi oss för att nu räcker det med barn så vi tar en P-spruta. Eller ja JAG tar en. Sen 17:e maj så hade vi fixat en liten avkopplingssemester till Thailand med alla barn.

Ja tror eller ej men vi åker med fem st barn, jag min man och barnens gudmor. Det var hur härligt som helst och det är inga som helst problem att åka med så många barn. Jeline var i detta nu 4 månader. :-)

Hon njöt i sin babysitter på en solstol under parasollet under kokospalmerna. :-)

Kommer tillbaka en dryg vecka senare och är åter i arbete. Förstår inte hur den där P-sprutan jag tagit kunde ge alla de graviditetstecken som faktiskt finns. Gaaah.. Men men det ger sig nog.

Jobbade på om dagarna och såg till att mina andra åtaganden jag hade rullade på för fullt.

Sen en sensommardag så tycker jag att det är så ledsamt att känna av dessa hormoner var dag, varpå min svärmor säger att du kanske är gravid.

Nej nej det är omöjligt jag har tagit P-spruta...

HAHAHAHAHA dagens ironi, JAG VAR GRAVID!!!......

Mådde ok så jag arbetade fram till den sista November och hon är född på nyårsafton. Efter att ha fått värkar i tandläkarstolen och tandläkaren själv kör in mig till förlossningen osv osv. Så Jeline och Jinelle är faktiskt födda samma år. Ena i Januari och andra i December2015.

Och som vanligt så börjar jag arbeta snart inpå även hennes födelse..

Då vi bodde i ett hus fullt med mögel så kände vi att vi var tvungna att flytta därifrån. Vi ville ta huslån och bankerna började tala om fastanställning osv.

Jag lyfte detta med min chef som skrattade åt mig och sa att behovet inte finns för en tillsvidareanställning. Men va? Det gör det väl, jag arbetar ju året om hela tiden och jag arbetar direkt efter jag fött barn osv osv. PLUS att jag endast bad om 50 %

Men nej, hennes svar var att jag skiter i dina banker så är det.

Jag fortsatte att ifrågasätta just också att jag arbetat så länge som från 2011 och jag visste att jag verkligen ville arbeta kvar. Men NEJ säger hon vad är det du inte förstår, det räcker med de anställningarna du har.

Jag kan säga att jag gick i 4 månader anställd på enstaka dagar fast jag var schemalagd. Sedan var det säsong fram tills slutet av september för att sedan få en annan sorts anställning under höst/vinter, trots att jag hela tiden var schemalagd plus lite ut över detta.

När jag en dag märker att fler med mig hade fått för lite lön, så sa jag till flera stycken att dom skulle kontrollera så dom fått rätt lön. Det visar sig att dom fått för lite och jag som då är Hovmästare och ansvarig för dom på plats så tar jag tag i detta och pratar med löneavdelningen, där en för övrigt helt underbar människa arbetade. Vi hade kommit varandra ganska nära och hade en god kontakt. Vi ordnade så att de fick sina rätta löner utbetalda i efterhand.

Men när min chef kommer tillbaka efter sin semester så frågar hon varför i hela friden jag hjälpt dom med det? Det är väl upp till var och en själv att upptäcka.. Och varför kommer alla till dig med allt. Inte vet jag svarar jag, förmodligen för att dom vet att jag tar tag i saker och då du är borta så kan dom inte prata med dig.

Men jag vill inte att dom ska tycka att jag är värdelös säger hon. I detta nu så tyckte jag fortfarande om henne och jag höll henne fortfarande om ryggen vilket jag gjort många många ggr. Så jag säger att det är väl ingen som tycker att du är värdelös. ( Ångrar mina ord i dag )

Många har undrat över hennes arga och känslolösa beteende. Dom jobbar häcken av sig och dom får ingen som helst övertidsersättning, dom får bara ta ut i lediga dagar. I bland så kan dom jobba 15 dagar på raken, men får då skit för att dom vill vara lediga en endaste dag.

Jag med fler var på dom att ta upp detta för det är inte rätt. Nej vågar inte bråka med henne för då kommer hon bråka på andra sätt och det vill vi inte. Vi vill och skulle behöva en tillsvidareanställning men hon vägrar ge oss det trots alla år vi varit här. Hon säger att det fattar ni väl själva att vi inte har råd med.

Sen så märkte jag att när jag arbetat övertid så var min schemalagda tid ändrad. Hmmm då får jag ingen övertidsersättning. Jag mailar min chef och berättar att hon måste ändra tillbaka. Då skyller hon ifrån sig och säger att det absolut inte är hon som gjort detta, trots att det bara var hon som var på plats. Nåväl det finns säkert spöken där också som fifflar med timeplan det är ju ändå ett gammalt gammalt hotell så visst borde det vara spöken.

Efter många turer och ord sagda så fattar jag att hon inte kommer ge med sig om en tillsvidareanställning trots att jag arbetar året om och precis när som helst hon ringt in mig, sedan 2011. Jag ringer Unionen för att rådfråga och jag berättar hela historien.

Men jösses får jag till svar, det är väl klart som 17 att du ska ha en korrekt anställning.

Vad man då inte vet är att dessa anställningar (enstaka dagar) som är för det första staplade men sen ej korrekta INTE räknas in i LAS och där kommer man undan en tillsvidareanställning. Facket var lika snopna som både jag och många andra. Enstaka dagar betyder verkligen inte att man arbetar efter schema och hela tiden.

I detta läget så säger då chefen att. - Skyll dig själv, du har själv satt dig i skiten när du drog in facket i en anställningsfråga och sådana människor vill jag inte ha med att göra.

Vad tantalonan DÅ gör är för mig heeelt galet och overkligt. Hon BLÅLJUGER om hur hon agerat och hur detta gått till. Hon sitter där i möte med facket och HR och säger att hon absoluuuut inte sagt så till mig om facket. Hon menar på att det är självklart att jag ska ta hjälp av dom. Hon hittar på en sak som hon själv har gjort och som jag hjälpte henne att reda ut. Svårt att förklara men sååå många gånger som jag fått "städa" upp efter henne.

Hon skrek åt mig en gång och undrade varför jag gjort si o så. Men jag svarar bara henne att snälla du, du vet väl att jag alltid står för vad jag gör och säger och detta är inte jag, jag var inte ens här i går jag var ledig. 5 minuter senare så visar det sig att hon får reda på vad detta handlat om. Ja som sagt, JAG hade INGENTING med saken att göra. Ni ska ju inte tro att hon ber mig om ursäkt, nej nej hon sträcker fram en flaska vin till mig.

Tycker du jag behöver denna säger jag, lite hånfullt faktiskt.

När jag har pratat med folk om varför dom bara sitter där och tar skit från henne. Dom klagar typ hela tiden på hur hon "sköter" sitt arbete och jag förstår det, men undrade varför dom inte gör något åt saken.

Jag menar, hon står framför 10 pers och säger till en tjej att hon har skitfula byxor och att hon själv aldrig skulle kunna ta på sig såna.

Deras svar är så skrämmande så det är inte klokt. -Jo vi har sett hur hon bara blåser så är den människan borta sen. Hon gör precis hur hon vill med vem hon vill och vi vill inte vara den hon blåser bort. Har nu i efterhand fått höra att många slutat. 2st av de absolut bästa killarna försvann även dom. Stället är ingenting utan dom två cheferna, törs jag påstå. Dock så är nye VD,n en otrolig människa enligt mig. Den förre likaså, en man med en otrolig karisma och expert på att klara av saker. Det är med sorg i hjärtat jag beklagar hans sjukdom.

Jag säger så här. Ta bort rovfisken från det fina stimakvariet och allt skulle frodas och blomstra för fullt... Inga uppätna fiskar utan glädje och fin och bra positiv energi på alla sätt och vis. Ett familjärt mottagande ur gästs perspektiv. Personalen är HELT fantastisk och alla vi är som en Familj, som verkligen samarbetar på ett helt otroligt proffsigt och "ur gästs ögon" hjärtligt sätt i ALLA lägen.

Undrar verkligen vad ägare mfl skulle säga om dom visste om HELA sanningen om hur denne människa myglar och beter sig.

Hon säger till mig att jag får skylla mig själv när jag har sjuka barn för jag har själv valt att skaffa så många. ps jag har inte vabbat en endaste dag under alla dessa år. Jag hade min första sjukdag 5 år senare och det var när jag ramlade i trappan och fick en spricka i foten. Och när min sista dotter som är född med DS föds så skriver jag till henne att så här är det. Får då till svar att jättetråkigt men har inte tid att svara för jag ska åka till Florida nu. Vi får höras när jag kommer hem. Hur hon mer uttrycker sig om att jag fått ett barn med DS tänker jag inte skriva här. Jag hoppas att det verkligen bara var ren klumpighet och dumhet.

Så ni förstår va hur mycket skit man fick ta, bara för man endast ville ha en tillsvidareanställning..

Detta är då ett ställe som familjer och alla människor av olika slag älskar att besöka.
Jag har både varit inne i parken och på hotellet under dessa år. Jag glömmer aldrig all cred jag fått från gäster, som dom som säger till både parkchef o duty att vore det inte för henne (mig) så hade vi aldrig kommit tillbaka hit. (Dom hade råkat ut för en otrevlig incident, men som jag lyckades rädda) Jag fick dagens ros i Norrköpings tidning. Som sagt, jag älskade verkligen mitt arbete dag ut och dag i, dygnets alla timmar och mina älskade arbetskamrater. <3 Försöker inte höja mig själv till skyarna, vill bara visa hur enormt engagerad jag är i mitt arbete och i min Familj. Så otroligt skoj när gäster kommer åter några år senare och verkligen frågar efter mig, ja då känner man att man lyckats i sin roll.

Jag bad faktiskt endast om 50% på tillsvidareanställning och ska bli så totalt nedtryckt då hon tyckte jag kan jobba 6 år till med att ha alla dessa olika anställningar. SUCK!!!!!

Jag vet att jag har typ 300 andra saker som jag gör så som ungdomarna jag brinner för att hjälpa, ekonomi som jag hjälper till med åt folk, inspelningar reklamfilmer mm, men det spelar ingen roll för jag trivdes verkligen och jag visste att jag kunde mitt arbete och jag brann för det till tusen, och fram för allt. Jag kunde prioritera.

i dag kommer jag fortsätta att vara kontaktfamilj till barn och ungdomar som behöver det, samt pyssla lite med ekonomi som jag gjort, en del reklaminspelningar fortsätter jag också med. Sen kommer jag snart att ha 7 st barn, så brist på att ha saker att göra kan jag nog glömma. :-) Meeen, jag gillar det.

Om du orkat läsa min story hela vägen hit så vill jag bara säga tack för att du "lyssnar"

Detta var nog mitt längsta inlägg, men också en tanke till alla er där ute som kanske blir utnyttjade på ett eller annat sätt. Gå därifrån, ställ krav för det är inte värt det i slutändan tro mig. Har du en chef som är mellan 60 och dags att sluta, som inte klarar av att vara chef på ett bra och snällt sätt. Tala då om för denne att det är dags att ta pension, vila upp dig och luta dig tillbaka och förstå att en lampa inte lyser för evigt....

Ta hand om varandra och fram för allt. VAR SNÄLLA OCH VISA RESPEKT...🌻🌻🌻

Kram på er.. 💖💖💖💖


Likes

Comments