Header
View tracker

Jag skrev mitt senaste inlägg här på bloggisen för ungefär en och en halv månad sedan, men under denna tid har det ekat tomt. Det har hänt så mycket på så pass kort tid, även om det egentligen hållit på ett bra tag. Det är så svårt att sammanfatta vad som hänt, hur mycket jag än önskar att jag kunde det.

Jag har jobbat, tränat fotboll och spelat min allra första inomhusmatch på över två år. Jag har varit glad och varit ledsen, jag har gråtit och haft ångest, jag har skrattat och haft kul. Jag har träffat min andra halva, åkt på ett dagsäventyr med henne och Agge, myst med dom en hel helg. Jag har sett otroligt många avsnitt av serier och program. Jag har handlat presenter, julklappar och även slagit in alltsammans. Jag har fixat och trixat hemma, köpt lite inredning, blivit missnöjd och lämnat tillbaka, för att sedan leta vidare. Jag har placerat "peppande" ord/citat/bilder på väggen för att försöka ta någonting till nästa nivå. Jag har lyssnat på poddar och läst flera böcker. Jag har tagit bilen och bara åkt, kört utan ändamål och haft musik som jag både skrikit och gråtit till. Jag har råstädat vartenda utrymme i mitt rum för att stöka ned det lika fort som vanligt. Jag har tänkt på kommande år, funderat på vad jag ska göra, och framför allt, vad jag VILL göra. Jag har skrikit på mami och skrikit på bapi. Jag har jobbat ytterligare, hängt med farmor och löst ett x antal korsord. Ni förstår, listan kan göras så, så lång. Men under tiden jag gjort allt detta har jag även fallit, inte bara djupare ned i depressionen, utan anorexin har tyvärr, fått ett och annat finger med i spelet igen. Och nu på slutet har det gått fort, för fort för mig att hantera.

I somras var det skillnad, i somras mådde jag bättre än på länge och jag kände mig mer fri än jag gjort på flera år, men sedan kröp det fram igen. Sakta men säkert togs jag återigen över av någonting som egentligen inte hör hemma inom mig, eller inom någon annan människa för den delen. Jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka på det, för jag ville så mycket, jag ville lämna det för all framtid, men jag lyckades inte. Det om någonting tär så mycket på mig, det gör så ont i mig när jag inser hur mycket mentalt jag tappat. Det syns inte, vilket är någonting jag bara ska vara glad för. Jag ska vara tacksam över att jag inte förlorat så pass mycket fysiskt, då det kommer att innebära att vägen tillbaka inte blir lika lång som förra gången.

Vägen tillbaka ja. Jag är fast beslutsam om att göra någonting åt saken, jag är fast beslutsam om att bli frisk, det är det enda jag vill. Jag vill inte spendera mitt liv som sjuk när det finns så mycket möjligheter, när jag i princip kan göra vad jag vill. Men det blir en sådan ambivalens när sjukdomen är så stark, när det som försiggår på insidan av mig inte går att sätta ord på, när jag inte vet vad jag ska göra för att ta mig hela vägen in i mål. Alltför ofta gör det för ont, det gör så ont att bara existera, och det är det som gör mig så rädd. Jag vill ha hjälp, riktig hjälp, för jag vägrar att ha det såhär när jag vet hur mycket bättre jag skulle kunna ha det. Det finns så mycket för mig att upptäcka, både ute i världen men även inom mig själv. Jag klarar inte av att bära på någonting som förstör för så många andra än mig själv. Jag varken klarar eller vill det.

Jag vägrar att hamna där igen, jag vägrar att vara dagar ifrån att dö, jag vägrar. Men det är svårt att bära på en sjukdom som uppenbarligen inte visar all skada den faktiskt ställer till med, det är svårt. Här är det är svårt... näst intill omöjligt, att få hjälp när man inte är gravt underviktig. Här ser man saker och ting på ett annat sätt, här är det vikten som definierar en. Så, återigen... ambivalensen, ni vet.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

God kväll på er allesammans!!! Imorse vaknade jag upp hos farmor, dödstrött och helt förstörd. Natten till idag lyckades jag i princip samla ihop två sovtimmar, max, så det var väl inte konstigt att jag kände som jag kände när jag vaknade. Jag tog mig i alla fall upp och strax innan sju stämplade jag in på jobbet. Trots att jag knappt fått någon sömn så gick dagen på jobbet rätt bra, det rullade på helt enkelt. De sista två timmarna, dvs mellan ett och tre, hade jag jouren vilket innebar att jag hade det jag gjorde. Jag sprang runt hit och dit, tog emot paket och letade varor till kunder, så SKÖNT att ha någonting att göra och fokusera på. När jag kom hem crashade jag däremot rätt brutalt, jag var först på Ica för att hämta ut ett paket, det visade sig dock stå på bapi, så han får hämta det när han kommer hem från jobbresan. Jag har gått runt lite här hemma, plockat här och där oså. Det var lite jobbigt nu under eftermiddagen, så det var rätt tungt ett tag. Strax efter åtta påbörjade jag i alla fall ett FaceTime-samtal med S, vilket vi lade på för ungefär en tjugo minuter sedan. Vi snackade lite över varsin pint samtidigt som jag kikade på Wahlgrens värld. För tillfället sitter jag i soffan och lyssnar på andra avsnittet av Anorlexia och ser över min kalender, jag har renskrivit den med tanke på de förändringar som sett nu de senaste dagarna. Jag sitter här med tända ljus och bara är, jag hade tänkt sova på soffan inatt, det känns som en sådan natt... så vi får se hur det blir. Imorgon börjar jag inte jobba förrän tio, men jag ska kliva upp tidigare då jag måste ringa och boka en läkartid, så det blir ingenting av den sovmorgonen. Klockan står på 7.30am, så jag bör nog göra mig iordning för att krypa ned i soffan nu. Hade hörs!

Likes

Comments

View tracker

Alltså jag är helt mållös, jag har världens finaste farmor, både på in-och utsidan. Hon är helt fantastisk, omtyckt av varenda människa och genomsnäll. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, för det finns liksom inte ord för att beskriva henne.

Igårkväll var jag på Rummet, en inredningsaffär där hon brukar jobba ibland, med ett stort antal kvinnor...för att inte gå in djupare på det så kan vi väl säga att min ålder inte ens drog ned medelåldern. Jag måste ha varit den enda under at least 50, men det gjorde mig ingenting. Jag var där för att stolt se farmor trippa runt i sina klackisar på catwalken. Det var en modevisning pga att de fått in så mycket höstnytt från en hel del olika märken, så det var ett x antal kollektioner som visades upp. Farmor var så gullig och jag blev så varm i hela kroppen och otroligt glad av att kolla på henne. Hon hade piffat upp sig lite extra, gjort håret och lagt lite smink samt ett snyggt ljusrosa läppstift, hon strålade.


Mycket positivt nu, men jag ska inte sticka under stolen med att det var otroligt jobbigt i och med att det var så pass mycket folk. Jag gick dit alldeles ensam, det var liksom bara me, myself and I så att säga. Jag har fruktansvärt svårt för folkmassor och tycker inte alls om det, jag blir så osäker och vet varken ut eller in. Jag har ingen aning om var jag ska ta vägen, så ett tag funderade jag faktiskt på att lämna. Jag gick ut en stund, tog luft och samlade mig lite innan jag gick in igen. Det var första gången jag var på den där typen av tillställning, så jag förstod inte riktigt var jag skulle sätta mig... Men när jag kom in igen och alla platser börjat fyllats på så insåg jag att jag hade hamnat mitt i allt, typiskt mig. Jag inbillade mig hur alla tittade på mig, granskade mig från topp till tå för att sedan skratta åt mig. That's what happens så att säga... Men efter ett platsbyte som gick snabbare än blixten var jag inte längre i centrum, tack och lov. Jag kunde inte riktig slappna av utan satt som på nålar under hela "showen", tyvärr, MEN jag stannade i alla fall, trots att det kanske inte gick jättebra.


När farmor klev upp en sista gång på podiet så fick hon en stor och varm applåd av alla som var där, vilken var den enda de applåderade. Jag blev så glad för hennes skull. Efteråt i minglet så överhörde (??? overheard på engelska haha?!?) jag ett flertal kvinnor som berömde farmor sinsemellan, sade att de tyckte att hon var den bästa, finaste, snyggaste osv. Jag skrattade för mig själv när jag hörde det, bästa farmor. Det tog ett tag för oss att komma ut då i princip alla skulle stanna och kramas med henne, "åh Mimmi du är så fin"... Jag vet inte hur många gånger jag blev tillsagd att farmor var den bästa, att jag verkligen hade en förebild bredvid mig eller hur stolt jag skulle vara. Nu när jag skriver om det blir jag typ rörd, MIN farmor, felfria favoriten. Jag är obeskrivligt tacksam över att vi står varandra så pass nära som vi gör, att jag spenderat så mycket tid med henne under min uppväxt och att hon är som hon är.

Likes

Comments

Godmorgon!!! Det blev en rätt produktiv morgon ändå, jag vaknade strax innan nio och såg att solen sken, SÅ SKÖNT!!! I och med att jag är ledig idag så tänkte jag att jag kunde starta dagen på ett bra sätt, ta vara på soltimmarna och ta mig ut med en bra podd. Sagt och gjort, jag klädde på mig efter termometern som visade minusgrader och gick ut. Det var inte jättevarmt direkt, men otroligt härligt att komma ut. Jag gick en sväng längs strandpromenaden, lyssnade på den nya podden "Anorlexia" och bara var. Jag brukar vara rätt okej att klä mig efter vädret, men att klä rumpan och fötterna är helt omöjligt, jag fryser VAD JAG ÄN HAR PÅ MIG. Det är så jobbigt, allrahelst när det blir så påtagligt efteråt. Resten av kroppen frös jag inte alls om, så jag kanske ska glädjas åt det istället? I vilket fall som helst så var det jättefint nere vid vattnet, en svag dimma täckte vattnet och det var verkligen rofyllt att gå där, trots tidigare händelser.

Jag kom hem strax efter att podden var slut, så det var en bra timing. Det var skönt att komma in i värmen igen vill jag lova. Det första jag gjorde var att skriva en lång to do list då jag har en del saker jag borde ta mig an nu de närmsta dagarna, så vi får se hur mycket jag hinner bocka av. En av sakerna tog jag tag i med en gång, så jag slängde in sängkläderna i tvätten, hängde ut resterande saker på vädring och sedan hoppade jag in i duschen. Nu för tillfället sitter jag med en hårinpackning samt färg på brynen, så när jag tvättat bort detta kan jag stryka ytterligare två saker, SKÖNT! Bapi hörde av sig precis när jag kom hem, så jag ska luncha med honom i stan innan jag åker några ärenden till Mamis jobb för att lämna lite saker. Sedan ringde de även på jobbet så man kan väl nästan säga att jag har jour idag, då jag sade att de skulle ringa om det krisade eftersom att jag egentligen inte kan, men men, det visar sig hur det blir. Jag gillar inte att det är så ovisst, men what to do... jag får skylla mig själv.

Nu ska jag tugga i mig min sista macka och dricka upp kaffet innan jag går och tvättar av mig, jag ska möta bapi i stan innan tolv så jag bör lägga på ett ryck haha, hade hörs!

Likes

Comments

Hej på er!!! Min morgon har gått som på räls, jag har bland annat hunnit med två besök på sjukis, en frukost med farmor och lite korsordslösande. Första ärendet på sjukis var något så roligt som vägning, och det andra var en träff med min sjukgymnast. När jag var tvungen att byta sjukgymnast var jag ju otroligt ledsen över det, vilket jag fortfarande är då vi hade en SÅDAN BRA connection... plus att hon varit med mig från första början. Hon har varit den enda personen som jag anförtrott mig till på hela sjukis. Sjukgymnastiken har, i och med det. blivit det enda stället jag "tyckt om" att gå till. Nu när hon försvann trodde jag att det enda trygga stället skulle försvinna med henne, men vet ni... Det känns faktisk BRA med min nya sjukgymnast!!! Jag trodde absolut inte att det skulle göra det med tanke på vad hon hade att jämföras med, men nu har vi hunnit börja bygga vår relation och det känns inte så hopplöst som jag förväntat mig. 


Vår träff idag gick bra, vi pratade och skrattade mest bort tiden, så det blev inte så mycket träning. Så kan det gå ibland, men det gör ingenting, för det kommer fler gånger. Idag känner jag mig lite bättre än jag gjort den senaste veckan, vilket är otroligt skönt. Jag skulle inte vilja påstå att jag mår bra, MEN jag kan härda och ta mig igenom det på ett okej sätt. För tillfället sitter jag i bilen och åker runt och lämnar blommor med farmor, hon jobbar så jag hängde med. Jag tog med mig lunchen i bilen och åt en sen sådan för ett tag sedan vilket gick bra! Nu i eftermiddag jobbar jag, så farmor ska köra dit mig om ett tag. Jag börjar fyra och slutar vid nio, så det är inte ett särskilt långt pass vilket kan vara skönt att starta med. Det är kassan som gäller idag, så jag har skrivit lite nya listor med mina speciella PLU-koder, jag känner att det är välbehövligt eftersom att jag knappt kommer ihåg vad jag heter... Vi får se hur det går!

Likes

Comments

Efter en hemsk natt som bland annat resulterade i fruktansvärd värk i kroppen nu under morgonen försökte jag mig på en lite uppiggande frukost. Jag vet inte riktigt om jag lyckades, men jag fick mig väl ett litet leende av det där djuret eller vad det nu var. Nu ska jag försöka ta mig ut på en liten tur med Mami oså får vi se hur det hela går. Ha en bra dag!!!

Likes

Comments

Mitt andra tips är en restaurang/ett café som heter Passion och ligger i Platja d'en Bossa. Läget är väl kanske inte det mest ultimata då det ligger precis vid vägen, det är alltså ingen strandrestaurang, MEN det fungerar ändå. Det är en "healthy restaurant" som har största fokuset på ren och nyttig mat, allt är alltså gjort på BRA ingredienser och det är inget fusk någonstans. De har en väldigt bred meny med allt ifrån matiga sallader till olika typer av pasta samt smoothies osv. Det fanns otroligt mycket att välja på så det var ett plus i kanten. Maten var otroligt god och smakerna var välkomponerade!!! Priset var väl lite högre än de mer "vanliga" restaurangerna, men det är ju sådant man får räkna med när det anses vara mer "clean" och nyttigt, tyvärr. Någonting som var lite tråkigt var att det tog sjukt lång tid att få maten, och då hade vi ändå inte beställt något sådär avancerat. När vi väl fått maten var väntetiden någonting som sinade iväg, då njöt vi bara av att det var så gott...

Ett skepp kommer lastat med en middag bestående av en halloumiburgare med soltorkade tomater, ruccolasallad, hot chili sauce och spicy potato wedges samt en flatbreadrätt med falafel, färska tomater, spenat och någon vitlökssås. ASGOTT!

Det var en väldigt mysig miljö där, de hade tänkvärda väggord, en hel del skyltar med fina budskap och det var rent och fräscht. Det är bland det första jag, och förmodligen majoriteten av alla andra(?!??!), lägger märke till innan jag bestämmer mig för att käka där haha. I vilket fall som helst så var det cozy, de spelade bra musik och personalen var trevliga och tillmötesgående. 

Lunchen delade vi återigen på, en stor acai bowl toppad med en sjukt god granola, torkad frukt, loads av banan och även kokos samt en focaccia med kyckling/kalkon. Alltså MUMS säger jag bara!!!

Eftersom att vi båda blev positivt överraskade första gången vi var där så gick vi tillbaka för en lunch också. Jag hade nämligen sett att de serverade acai bowls där och blev alldeles till mig haha, det var alltså ytterligare en anledning till att jag verkligen ville gå tillbaka. Jag är glad att vi gick dit och gjorde just en lunch där också, otroligt värt det då det var supergott. 

Likes

Comments

På torsdagseftermiddagen kom mami och hämtade mig hos bapi, allt var packat och klart och vid fyra rullade vi iväg. Vi gjorde ett första stopp redan på Maxi för att köpa med oss lite färdkost hehe, viktigt det där, sedan bar det iväg på riktigt. Jag körde första biten, i ungefär två timmar, sedan stannade vi för en kort fika innan mami körde oss den sista biten. Väl framme vid hotellet var vi sjukt hungriga, men vi hade fullt sjå att försöka hinna till rummet för att se Idol haha... I vilket fall som helst så beslutade vi oss för någon form av room service, så efter en stund satt vi där med varsin talrik oxfilépasta och kikade på Idol, bra uppladdning. Vi gick och lade oss rätt tidigt eftersom att vi skulle upp och åka mot Arlanda redan vid fyra någon gång, så vi hann mest bara äta. Morgonen, eller natten kanske man säger, blev som den blev. Jag var fett trött och inte alls särskilt sugen att varken lämna sängen eller gå igenom hela flygplatsbiten. Hur som helst så lyckades vi ta oss upp, catcha en taxi till flygplatsen och sedan bar det iväg.

Flygresan gick jättefort, det kändes i princip som att vi lyfte för att sedan landa direkt igen. Aja, sånt är det sista jag klagar på! Värmen slog emot oss på en gång då vi klev ur planet, det var en helt annan luft (SÅKLART jag vet)... Transfern till hotellet tog drygt tio minuter, cheers för det, busstransfers är jag inget större fan av överhuvudtaget. När vi kom fram var vårt rum inte färdig än, så vi fick dumpa väskorna i något bagageutrymme innan vi gick och bytte om för att slöa vid poolen.

Till slut fick vi vårt rum, vi installerade oss lite smått och sedan gick vi ned till poolen igen. Timmarna gick och när det var middagsdags tog vi en tur längs stranden för att se om vi kunde hitta någon härlig restaurang att slå oss ned på. Vi gick en bra bit, njöt av vågornas skvalpande och bara var. Det var SÅ HÄRLIGT!!!

Vädret var superfint just där vi var, men inåt stan såg vi ovädret komma... När vi kikat igenom ett x antal menyer, dissat ett flertal restauranger så hittade vi i alla fall ett ställe som vi beslutade oss för att stanna och käka på. Runt omkring oss var det full rulle och to be honest så kände vi oss inte riktigt hemma bland alla festprissar. När vi bokade resan sa kvinnan att Ibiza no longer var ett festställe, men oj så fel hon hade. Jag vet inte riktigt vilket Ibiza hon varit på, men där vi var, var det all in i princip dygnet runt, vilket skulle komma att visa sig nästkommande dagar... 

Likes

Comments

Att hösten är här, och kanske till och med på väg bort, är det inget snack om. Jag var i stan en snabbis idag och det är så tydligt, löven har ändrat färg och även börjat falla till marken. Kylan blir allt mer påtaglig för var dag som går, och innan jag vet ordet av det kommer det att vara vinter. Grått & tråkigt. Flashbacks & vibes...

Jag vet inte riktigt vad jag känner idag, vad jag tänker eller hur jag mår. Det gör ont inuti mig och jag vill bara skaka av mig allt, det känns sjukt oklart och att försöka formulera det såhär gör det hela till ett skämt. Jag vet i alla fall att jag känner mig allt annat än bra, jag känner mig typ malplacerad i mitt eget liv. Det mesta känns som en påfrestning och jag ids liksom inte ta tag i någonting. Jag har miljontals tankar och idéer i huvudet, men jag klarar liksom inte att sortera, välja en sak och färdigställa det. Jag påbörjar en massa saker, men sedan lessnar jag och går vidare till någonting nytt, så då står jag där med typ ett x antal saker som inte är färdiga. Jag är ledsen och känner mig så otroligt nere, jag vet inte, livsgnistan har liksom försvunnit på något sätt. Om jag hade kunnat sätta fingret på vad det är som får mig att känna såhär hade jag nog kunnat acceptera det, men när jag inte har ett svar på varför det är som det är så går det typ inte. Jag vet inte vad jag vill, jag känner mig helt lost.

Likes

Comments