Att jobba med sitt förflutna kräver att man är ok i nuet.. Och just nu är jag inte ok.

Jag försöker att hitta energin för att arbeta med mig själv men den finns inte.

Mina dagar just nu ser ut så här.. Jag kliver oftast upp före sju. Inte för att jag behöver det. Men jag vaknar då och att ligga och dra mig har aldrig varit min grej. Jag kokar kaffet och knäpper på nyhetsmorgon. Ser till att lilla vovven kissar. Och sen är jag totalt slut. Jag får ta min första vila. Den brukar vara i en till två timmar. Upp igen.. Kokar nytt kaffe och äter frukost. Bäddar sängen och sätter på en tvättmaskin. Helt slut igen.. Dags att vila. En timme. Försöker tänka ut om det finns något som jag kan göra den här dagen. Om jag prioriterar. Jo.. Jag kan ju hänga tvätten. Gå ut med vovven. Sen måste jag vila. Efter vilan lagar jag mat åt mig och min sambo som kommer hem kl fyra från jobbet. Sen är det är det bara att vila. Efter den vilan så är det redan mörkt ute och lusten att över i huvud taget göra något har försvunnit. Jag väntar in åtta slaget då det är dags för min medicin och kanske något på tv:n. Oftast ligger jag i sängen igen kl tio på kvällen för at sova. Och sen vakna till en dag som ser precis lika ut som den innan.

Jag borde ha hur mycket tid som helst att skriva tänker ni.. Nä.. Det ar jag inte! För jag har fullt upp med alla mina tankar som cirkulerar uppe i mitt huvud just nu. Varför mitt tänk, och huvud är så piggt och kroppen inte orkar någonting. Det är så o synkat och påfrestande att jag nästan blir förbannad. Fast mest ledsen.. För jag ser mitt liv bara silas bort, som tunn sand, mellan mina fingrar och jag får inget gjort. Och tro mig! Jag vill!! Jag vill så himla mycket! Men när man har blivit så urlakad som jag är just nu.. Då är man glad om man orkar ta på sig ett par stumpor innan man ska ut med hunden.

Vissa dagar är frossan otroligt jobbig också.. För den nämnde jag inte. Feber frossan som plötsligt har dykt upp, sen ca en månad tillbaka. Den kommer och går hela tiden. När den är som värst sitter jag bara och skakar tänder och kroppen spänner sig som en fiolsträng om vart annat. Att vakna på natten och kliva upp då för att ta Alvedon och Ipren gillar jag inte. Då kan jag nästan förutspå min nästkommande dag. Hur den blir. Lika är det om jag får kramp. Då känns det som om jag har sprungit ett maraton under natten.

Jag vet att jag är sjuk.. Jag kanske har haft svårt med att acceptera det. Eller inte kanske. Jag har haft svårt att acceptera det. Jag har ledgångsreumatism. Jag har kroniskvärk. Jag har hypotyreos. Och jag har fibromyalgi. Det sist nämnda vet jag inget om. Med det menar jag att jag har inte tagit reda på fakta om den sjukdomen. Har haft fullt upp med de andra. Så.. Ok.. Jag fattar! Jag har det här. Och jag accepterar det! Men jag accepterar inte att mitt liv ska vara slut för det!

Jag har fått lagt de flesta planer och drömmar, jag haft om livet, i sopkorgen. Jag har fått hitta ny drömmar och mål. Men om den största drömmen jag kan ha är att välja olika kanaler på tv dosan i från soffan .. Ja.. Nä.. Då får det vara nog.

Jag vill gå ut och gå.. Det är min dröm just nu. Om bara så i tio minuter en kvart så ändå. Jag vill ut och se människor och känna den friska luften i från ett annat ställe än min altan. Vi har sagt, jag och min sambo, att så fort jag blir bättre åker vi och köper ett par nya träningsskor. De gamla kan jag inte ha längre eftersom mina fötter har förändrats så mycket av reumatismen. Men jag vill inte köpa några innan. Jag vill inte att de ska stå i hallen och påminna mig om att det är omöjligt att ta på mig dem för en promenad. Så vi väntar.

De säger till mig att jag lider av en depression. Ja.. Visst. Så kan det vara. Men säg någon som inte skulle bli deprimerad av att bara orka gå från soffan till sängen alla dagar.

Jag försöker att slåss för min rätt.. Min rätt att få lite mer ett liv. Och jag brukar inte vara den som ger upp. Jag brukar vara den envisa. Men när orken är slut. Vem ska slåss för mig då? När ingen riktigt lyssnar. På riktigt inom sjukvården.

Min familj lyssnar! De stöttar, lyssnar och tröstar. Jag vore inget utan dem! Men de är tyvärr inga läkare.. Så de har lika många svar på mitt mysterium som jag själv har.

Min resa bakåt i tiden kommer att fortsätta.. Men just nu måste jag ta tag i nuet. För jag kan inte vara på båda ställena samtidigt. Det funkar bara inte..

Jag ska ringa in till min doktor på måndag.. Vi håller tummarna att det blir början på något bra och slutet på något dåligt!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

I dag har det varit en dålig dag.. Lika i går. Reumatisk feber med frossa. De är inte så ofta jag får det. Men när ett skov är på gång så kommer det som ett brev på posten.

Mina funderingar i dag har varit över det här med att vara sjuk. Jag går hos en psykolog för att få hjälp med att våga vara sjuk. För det är det jag är. Sjuk. Men jag kan inte riktigt säga det. Varken till andra eller till mig själv. Varför?

Det kan ligga något i att jag är rädd för att inte bli trodd.. Det kan vara för att jag har blivit tillsagd att det inte är något som man behöver gå och gnälla om. Att man är sjuk menar jag.

När jag växte upp så fick man helst inte bli sjuk. Många gånger vet jag att jag blev skickad till skolan med feber eller något annat som gjorde att man inte mådde bra. Om jag talade om, för pappa, att jag inte kände mig kry fick man oftast till svar att det inte var något han brydde sig i.

Jag hade halsfluss väldigt ofta när jag var i elva/tolv års ålder. Jag kommer i håg att det gjorde så fruktansvärt ont att svälja. Mat gick det inte att äta alls. Jag bad pappa att vi skulle åka till doktorn. Varje gång. Men det blev inte att vi åkte.. Inte förrän jag till slut hade så ont att jag fick ligga och spotta i en kopp. Att svälja saliven gick inte. Då åkte vi till doktorn.

Min pappa var rädd för doktorer.. Jag vet inte varför. Men det var han. Var det därför han inte ville åka in med mig, till sjukhuset, när jag blev sjuk? Var det därför som han också ignorerade mig när jag berättade att jag hade blivit sjuk.?

Att vara sjuk.. Feber, halsfluss, magproblem, huvudvärk.. Ja inget av det där var en anledning att få uppmärksamhet för. Utan helst skulle man inte berätta alls. Det var ändå inget som skulle göras åt det. Man skulle inte klaga. Och klagade man ändå.. Då fick man höra att man överdrev. Man fick lära sig att det var bara att bita i hop och sluta gnälla.

Hade man ont i huvudet eller feber så fick man inte en tablett som lindrade det. Kanske kan det ses som bra ändå.. Men till saken hör att pappa aldrig hade några problem med att själv ta mediciner. Vi brukade få åka omkring i bilen, med pappa, då han samlade i hop recept hos olika läkare. Oftast så besökte han dem i hemmet. Vi fick sitta i bilen och vänta tills pappa kom ut med den där lappen. Lappen som skulle ge pappa nya mediciner från apoteket.

Det var inte Alvedon som läkarna skrev ut.. Men det har ni säkert fattat redan. Det var konstiga tabletter tyckte jag.. För man stoppade dem inte munnen, som man brukade göra, utan på ett helt annat ställe om ni förstår.

Inte förrän jag blev vuxen fattade jag att pappa även hade ett missbruk vad det gäller tabletter. När jag tänker tillbaka så vet jag att jag hittade gömmor med mediciner också. Inte bara flaskor alltså. När pappa hade tagit någon av de där konstiga tabletterna, som man inte tog i munnen, så blev han väldigt trött. Det minns jag. Han kunde sluddra när han pratade. Det gjorde han i och för sig även när han hade druckit också.. Men det lät på ett annat vis av medicinen. Det värsta var att han ofta tog dem när vi satt med i bilen. Han tog dem när han körde! Jag blir så förbannad bara jag tänker på det! Hur kan man gör något sånt? Inte bara satte han oss, mig och min bror, i fara.. Utan han utsatte  även alla andra, ute i trafiken, för en fara. Det förstod jag inte då. Men nu.. Nu förstår jag. Nu förstår jag varför han ibland nästan somnade vid ratten.

Så jag har svårt att säga högt till någon att jag är sjuk. För det fanns ingen hemma som trodde på mig.. Det sitter i.. Jag har haft många olika läkare , i och med min sjukdom, som har sagt detsamma allihopa. Jag är sjuk. Men jag har svårt att säga det i alla fall. Jag biter ofta i hop och låtsas som om jag inte är så dålig. För vad har det för betydelse.

Mediciner undviker jag.. Jag blev skrämd.. Då.. När jag var liten Jag förknippar piller med obehag och vill inte ta mer än det nödvändigaste. Och det är dumt. För jag behöver ta mediciner för min sjukdoms skull..

Så det här ska jag vinna över! Jag ska göra som min psykolog säger. Jag ska börja vara ärlig! Jag ska börja säga som det är. Jag ska börja stå upp för mig själv..

Och jag ska sluta vara misstänksam över att inte bli trodd.

Det är bara spöken. Spöken från förr som jagar mig.

Likes

Comments

I dag har jag låtit hjärnan slappna av. Tänkte inte att jag skulle behöva det. Men jag kände att det blev för mycket.

I morgon tar vi tag i det här igen. För mer än en dag kan jag inte låta det gå. Kan inte backa och sen gå framåt i ett virr varr.. Men jag var tvungen att stanna upp och...

Andas.

Likes

Comments

När mamma flyttade, och vårdnadstvisten var över, så fick min yngsta lillebror flytta med mamma. Jag och min äldsta lillebror blev kvar hos pappa. Jag skulle fylla nio år och mina bröder var fem respektive tre år.

Jag kan nästan skämmas i dag.. Skämmas över vilka känslor som väcktes i mig då. Jag blev avundsjuk. Så avundsjuk! På min yngsta lillebror. Han hade haft turen att få bo hos mamma och jag, och min andra bror, vart kvar. Jag jämförde våra hem. Det var alltid så mysigt hos mamma. Hon hade alltid tid för oss och det var så rent och fint överallt. I garderoben hängde det massor av kläder och jag hade ett så fint rum. Det jag hade varannan helg.. Det hade min yngsta lillebror hela tiden. Jag ville vara där han var. Hos mamma.

Nu undrar ni kanske hur det kunde komma sig att jag hade en garderob full med kläder hos mamma och samtidigt fick jag gå till skolan varje dag i samma utstyrsel. Det var som så.. Alla kläder, saker, pengar, ja allt som kom i från mamma, eller hennes familj, fick inte tas med till pappa. Mamma hade aldrig några problem med det. Men pappa. Inte en grej som hade handlats eller fåtts i present, i från mamma, fick komma innanför pappas dörrar.

Ibland så åkte min mormor till mig i smyg när jag var hos pappa.. Vi möttes nere vid vägen där postlådorna var. Hon stod där lutad mot sin röda bil och sken alltid upp när man kom cyklandes på grusvägen. Hon brukade ge mig två påsar. En till mig och en till min lillebror. I påsarna fanns det godis, tidningar, en dricka och lite pengar. Hon visste att jag älskade att läsa Starlet. Så den tidningen fick jag alltid. Jag blev glad och ledsen på en och samma gång när mormor kom. Glad vart jag ju för att jag fick träffa henne. Men också ledsen eftersom jag visste att hon skulle behöva åka efter en stund. Sen fick jag smyga in med påsarna i huset. Bäst var det om pappa inte var hemma för då gick det ju lätt. Men det hände att jag fick gömma påsarna, någonstans på gården, och hämta dem vid ett senare tillfälle för att papa inte skulle se.

Så ni förstår att det var väldigt komplicerat allting.. Ingenting var lätt. Jag ville ha det precis som min yngsta lillebror. Jag ville ha min mamma , min mormor, båda mina bröder och jag ville slippa allt smygande och den där rädslan över att pappa skulle komma på att jag smugglade in saker, i huset, som kom i från mamma. Så där kom den då.. Avundsjukan. Önskan om att få byta plats med min lillebror. För han behövde inte göra det jag var tvungen att göra. Han hade trygghet och frihet hos mamma.

Det är just det där jag skäms för.. Att jag önskade att vi skulle byta plats. Då och där. Även om det var under en väldigt kort stund som jag kände så där.. Så fanns den där ett tag. Den önskan. Men den önskan och avundsjukan byttes ut med tiden.. Jag började känna en lättnad i stället. En lättnad över att i alla fall en av oss, tre syskon, hade det bra. Jag behövde inte oroa mig för honom så som jag oroade mig för min äldsta lillebror. Jag visste att han hade det bra hos mamma. Och det var jag glad för. Men jag önskade att även jag, och min äldsta lillebror , en dag fick flytta vi med. Så vi fick vara tillsammans alla vi tre.

Jag älskar mina bröder. Jag älskar dem över allt annat! Det gör jag med alla mina syskon! De betyder allt för mig och jag skulle gå igenom eld och vatten för dem. Allihopa! Jag vore inte den jag är i dag om det inte var för mina syskon. Vi har alla formats på olika sätt och det har gjort oss till dem vi är i dag De har lärt mig så mycket om livet. Och jag är så stolt! Jag är så stolt över var och en av dem!

Så jag hade en gång, för länge sedan, denna hemska önskan och denna avundsjuka med mig.. Den försvann och kom aldrig tillbaka. I dag är jag vuxen och måste hitta ett sätt att förlåta mig själv. För att jag kände det som jag gjorde då. Jag måste påminna mig själv om att..

Det var ett par ögon från ett barn som såg och kände då. Jag ville ingen illa.



Likes

Comments

Jag har svårt att säga vad jag tycker. Jag har svårt att släppa rädslan för vad som skulle kunna hända om jag gör det...

När man hela tiden som barn få lära sig att det blir konsekvenser, av det du gör eller det du säger, så blir man väldigt på sin vakt till slut. Man tänker , inne i huvudet, vad man ska säga, innan man säger något. Man funderar över hur man ska göra, inne i huvudet, innan man gör något. För man vill inte att det ska bli fel.

I normala fall så är det väl på något vis så man lär sig som liten. Att göra fel, göra om och göra rätt. Men man ska få göra det med rätt handledning och inte under press, tvång eller med hoten om att ett straff väntar om man inte gör rätt på en gång.

Jag har haft svårt med att skilja på rätt och fel.. Jag är inte på något vis dum. Jag förstår och kan ta beslut och så. Men problemet ligger i att jag hela tiden fick höra som liten att det jag sa var fel. Så det blev svårt att klura ut själv när det inte stämde. Att jag sade rätt men det blev sagt till mig motsatsen menar jag.

Jag är fortfarande rädd för vad som händer efter att jag har sagt något. Och det behöver inte vara något speciellt som jag säger. Men rädslan finns där ändå.

Jag fick lära mig fort att vakta min tunga efter det att mamma hade flyttat. Jag fick aldrig nämna hennes namn. Inte heller fick jag nämna någon annan i min familj på mammas sida. Då väntades ett straff. Straffen varierade. Allt i från total tystnad till utskällningar. Jag kommer i håg att pappa spydde galla över min morbror en gång när jag kom hem i från en mamma helg. Jag öppnade munnen och försvarade honom för jag tyckte att det pappa sa inte stämde. Det skulle jag inte gjort.. Det var veckan innan skolavslutningen i sexan.. Som straff denna gång blev det total utfrysning och jag fick gå i vanliga kläder på skolavslutningen. Jag minns att jag hade panik. för min garderob, hos pappa, var alltid tom. De kläder jag ägde satt oftast på kroppen. Jag lärde mig att inte säga någonting strax före en examen. Det var pinsamt att inte få vara fin på skolavslutningen. Det var pinsamt att gå undan när de andra flickorna i klassen pratade om vad de skulle ha på sig och hur det skulle göra med håret för att det skulle matcha kläderna.

En jul hade jag väl sagt eller gjort något dumt.. Vad vet jag inte. För så var det ofta. Jag visste inte alltid vad det var som jag hade gjort. Det kom ett straff ändå. Jag fick inga julklappar. Varken av pappa eller farmor och farfar. Eller jo, jag fick dem faktiskt. Men ett år senare.

Om jag ser tillbaka på hur jag hade då., hur jag hela tiden fick vänta på vad som skulle hända när jag hade gjort eller sagt något, så förstår varför jag är så på min vakt hela tiden i dag också. Det sitter kvar. Jag tänker inte ens på det. Jag bara är av ren vana.

Jag kommer in i ett rum.. Läser av människorna som är där.. Jag försöker tyda på vilket humör var och en är på. Jag försöker läsa av stämningen. Försöker se vilka av dessa personer som går bra med varandra och vilka som inte passar så bra i hop. Jag lyssnar och iakttar. Jag vill vara säker på att jag inte säger något som väcker uppmärksamhet eller att jag säger något som inte uppskattas innan jag öppnar munnen. Det är jobbigt det där.. Men det sitter i ryggmärgen och jag gör det utan att tänka före. Det kommer efteråt.

Det tar tid för mig att lita på människor. De som har fått mitt förtroende och får höra mina egna tankar om vad jag tycker och känner är få. De finns bara nåra av dessa.. Och ändå så kan jag komma på mig själv att läsa av, iaktta och studera dessa få ibland. Jag kan vara rädd för att säga vad jag tycker till min sambo till och med. Vi har levt i hop i fjorton år! Jag vet att jag kan lita på honom. Jag vet att han aldrig skulle skada mig. Jag vet att han inte skulle straffa mig för att jag tycker och tänker. Men ändå så läser jag av honom.

Jag vill inte låta självgod på något vis. men jag tycker att jag har empati, jag har bra värderingar och tänker sunt.

Så varför ska det vara så svårt att visa det på ett bra sätt? Varför låter jag pappas sätt att behandla mig, som liten, jaga mig ända hit? Hit till i dag. Jag är 43 år och vill lämna det där. Jag vill våga säga vad jag tycker. Jag vill våga säga vad jag känner.

Jag vill våga vara jag!

Likes

Comments

Ett barn är mycket observant.. Det lägger märke till mycket mer än vad vi vuxna tror att de gör. Men det kan ta ett tag innan alla pusselbitarna faller på plats i ett litet huvud.

Att min pappa drack tex.. Det tog ett tag för mig att koppla i hop allt jag såg, anade och hörde.

Jag tror att det första jag märkte på pappa var att han kunde ändra humör väldigt fort. På morgonen var han alltid seg och trött. Men faktiskt så missade han inte att väcka oss på morgonen för skolan. Mitt på dagen såg jag ju inte honom. Då var han på jobbet och jag i skolan. När pappa kom hem från jobbet så var han väldigt rastlös. Hade han handlat så ställde han in kassen och sen gick han raka vägen ut till garaget.

Kvällsmaten var oftast den samma.. Fryst pizza, ravioli eller köttfärssås på burk. I bland fick vi varma mackor och ibland fick vi kinamat. Den kom oftast levererad i taxi till vårt hus. Jag fattade inte då varför. Det var sällan som pappa satt tillsammans med mig och min bror och åt. Vi fick sitta ensamma medans pappa sprang ut och in i garaget och sen satte han sig vid telefonen. Och där blev han sittandes till framåt sju tiden. Man hörde honom i hela huset efter ett par timmar. Ju fler gånger han hade varit i garaget ju högre pratade han. Ibland blev det riktigt högt. Vid sju tiden så blev det tyst. Då var han färdig för den dagen och det blev dags att gå och lägga sig.

Det tog tid för mig att koppla i hop garaget, pappa och vinet. Jag vet faktiskt inte om jag riktigt visste vad alkohol var förrän jag kom upp i elva års ålder.

Det var då jag började hitta flaskorna. Den första hittade jag gömd i stallet. Jag kopplade inte det till något speciellt då.. Men sen. Den andra hittade jag gömd i ett skåp i tvättstugan. Och den tredje i pannrummet. Det var nog då som jag började förstå att det pappa drack ville han inte visa öppet . Jag började fatta att det kanske var något konstigt med den där flaskan med ett innehåll som såg ut som oblandad jordgubbssaft. Att det inte var jordgubbssaft i flaskan förstod jag efter att jag hade smakat på det.

Ju äldre jag blev desto mer observant blev jag också.. Jag började leta efter pappas vin gömmor och studera hans beteende från det han kom hem från jobbet till sängdags. I bland hällde jag ut innehållet i de flaskor jag hittade. Då dök det inte upp fler flaskor på just det stället mer. Men ganska snabbt så hittade jag nya flaskor på nya ställen.

Jag började förstå vad de konstiga röda, stora fläckarna ute på den vita snön var. Jag började förstå varför vår toalett alltid var rödprickig. Jag började förstå varför det kunde lukta så himla illa på toaletten och i pappas sovrum. Det var spyorna som var anledningen till det där.. Alltihopa det där.

Jag var alltid på min vakt till slut... Pappa kunde inte ta en halstablett för att dölja andedräkten som osade alkohol. Han kunde inte kräkas någonstans utan att jag hörde. Och jag fick röntkensyn när pappa klev ur bilen med kassar. Jag kunde tyda konturerna av flaskor på långt håll.

Det är så konstig det där.. Det var aldrig någon som sa till mig, när jag var liten, att pappa hade problem med sitt drickande. Ändå förstod jag det. Jag kopplade till slut i hop dessa flaskor med spyor, prata högt i telefonen, garaget och att somna när barnprogrammen knappt hade slutat till ett problem. Det kalls för ALKOHOLISM.

Men att det heter så.. Det fick jag reda på långt senare.

Likes

Comments

Från ettan till trean så hade vi en jätte snäll fröken med mustasch. Ja den var inte så jätte tydlig jämt kanske. Men på vintern, när vi hade åkt skidor, då blev den full av isdroppar och då kom den fram väldigt tydligt. Vi brukade fnissa åt den där. Och när fröken kom flåsandes i skidspåret och försökte prata samtidigt så såg mustaschen extra rolig ut. Den liksom fladdrade i takt med munnens rörelser. Jag tyckte om henne. Fröken med mustaschen.

När vi sen gick upp till mellanstadiet, och började i fyran, så fick vi byta både klassrum och fröken. Det var under samma tidsperiod då jag verkligen började att må dåligt av att bo hos min pappa.

Om man som liten inte har en trygg famn att komma hem till efter skolan så blir det lätt att man söker efter andra saker i tillvaron som kan ge tryggheten som saknas. Andra människor. Den närmaste jag hade i min närhet då, som var vuxen, det var min nya fröken.

Jag hade aldrig modet att säga rakt ut till min fröken om vart skon klämde. Jag visste att om jag berättade direkt för henne, hur jag hade det hemma och att min önskan var att få flytta till mamma, så kanske hon skulle berätta det för pappa. Den risken vågade jag inte ta. Jag var rädd för straffen som väntade då. I stället så kom jag på att jag skulle försöka på ett annat vis. Man kan ju berätta att man inte har det bra på många sätt.

Mitt sätt att visa det på kan jag tycka, i dag , var ett tydligt tecken på någon som hade det väldigt dåligt hemma eller inte mådde bra. Jag kan inte förstå hur hon inte kunde se.. Eller jag vill faktiskt påstå att hon såg. Men valde att blunda helt enkelt.

Varje morgon när skolklockan ringde, och då menar jag varje morgon i ett och ett halvt år, så stod jag utanför lärarrummet och väntade på att handtaget skulle tryckas ner och att fröken skulle komma ut. Första dagen, andra dagen och kanske tredje dagen så gick fröken sakta med mig mot klassrummet och lät mig berätta vart jag hade ont, hur illa jag mådde eller hur ledsen jag var. Sen tröttnade hon.. Så efter det fick jag små springa bredvid henne varje morgon till klassrummet och försöka, på vägen dit, få fram det jag ville säga. Jag sökte ögonkontakt.. Men fröken gick med bestämda steg och tittade rakt fram. I bland kunde hon ta sin hand och lätt fösa mig åt sidan. Som om jag var i vägen där hon skulle gå.

Jag var ihärdig.. Jag försökte länge få henne att förstå mig.

En dag vände hon sig i mot mig och sa.. - Jag vill inte höra dig längre. Va tyst!

Jag blev tyst.. Jag sa aldrig något efter det. Jag var tyst när hon skällde på mig att jag inte klarade av mina läxor.. Jag hade ingen hemma som kunde hjälpa mig. Jag var tyst när hon i fråga satte min klädsel. Varför jag alltid hade samma kläder på mig. Vi fick inte nya kläder när det behövdes som andra barn. Jag sa heller inget när hon skrek, så hela klassen fick höra, att min pappa aldrig visade något intresse för föräldramöten eller utvecklingssamtal. Han kom aldrig som han hade lovat. Det kändes som om det var mitt fel. Men jag var tyst. Vad skulle jag säga? Att pappa redan hade kräkts och somnat vid sju tiden så han kunde inte komma därför?

Jag har sett henne ibland.. Efter att jag blev stor. Ja, vuxen. Man kan tycka att tiden läker alla sår. Men de såren, som hon var med att skapade, är för djupa för att kunna läka. Det går inte. Så jag har valt att inte möta hennes blick när vi har mötts. Jag har valt att inte le fint tillbaka när hon har visat tänderna för mig och jag har valt att låtsas som om jag inte vetat vem hon är när hon har presenterat sig. Jag har valt att behandla henne som luft.. Precis som hon gjorde med mig när jag var hennes elev.

Jag kan i dag säga att just den läraren är en av de personerna som jag aldrig kommer kunna förlåta. Hon visste och hon såg! Men hon valde att inte göra något.

Tänkt hur annorlunda allt hade blivit.. Om hon bara hade frågat... Bara en gång!

-Hur mår du?

Likes

Comments

Sommaren mellan fyran och femman var ett lov jag minns extra mycket. Jag hade inte släppt viljan eller tanken på att få bo hos min mamma. Det var det ända jag tänkte på när jag var hos min pappa.. Att jag ville därifrån. Eftersom jag bara var tio år så fick jag inte själv bestämma vart jag ville bo. För att få göra det måste man vara tolv år. Jag var noga med att inte säga något högt, om mina tankar, till pappa. Det kunde straffa mig senare i form av utfrysning, total tystnad eller ett långt tal om vad pappa tyckte om min mamma och hennes släkt. Men den här sommaren var jag beredd att göra ett försök. Jag tyckte jag var redo och kände mig modig nog.

Jag och min äldsta lillebror åkte till mamma en helg just när sommarlovet hade börjat. Det var ju så.. Vi fick lov att träffa mamma varannan helg och inte en dag mer. Nu var det äntligen en mamma helg och vi var glada. Under helgen så berättade jag för mamma att jag inte ville åka tillbaka till pappa. Hon sa att hon skulle göra allt i sin makt för att vi, jag och min lillebror, inte skulle behöva göra det.

Jag vet inte hur allt gick till riktigt. Jag vet inte vad de vuxna gjorde när allt rullade i gång. Jag kommer i håg att det kom hot i från min pappa. Jag kommer i håg att det blev tal om barnhem för mig och min bror. Den rädslan! Jag vet att det kom en tant i från socialen. Hon fanns där för mig och min bror sa hon till mig. Hon skulle hjälpa oss. - Du kan berätta allt för mig och jag lovar dig att din mamma och pappa kommer aldrig att få veta vad vi pratar om här, sa hon. Jag lättade mitt hjärta där och då. Där på sängkanten i mitt flickrum hos mamma.

Det var väntat att pappa inte skulle låta oss flytta bara så där.. Och jag kan inte förstå hur min mamma orkade. Men jag vet och jag minns hur trygg jag kände mig, där hos mamma, trots att hela världen var på väg att vändas upp och ner.

En kväll efter att mamma hade slutat jobbet kom hon hem med en tidning till mig. På omslaget log min stora idol mot mig.. Carola! På bilden hade hon ett par örhängen i blandade färger. Och i tidningen låg det just ett par sådana örhängen! De var inplastade och satt fast på ett av sidorna. Vi tog cyklarna.. Jag och mamma. Vi cyklade ner på stan. Hon, jag och mina nya örhängen. Där åt vi mjukglass och satt i solen. Jag minns hur lycklig jag var.

En dag kom det en bil och parkerade utanför mammas dörr. Det var pappas advokat. Jag vet inte vem det var som hade bestämt att vi skulle åka till pappa. Det kan ha varit pappas och mammas advokat som hade bestämt det tillsammans. Att vi skulle åka till honom över helg. Jag ville inte. Jag grät.. Min bror grät. Jag skulle aldrig ha klivit in i den där bilen. Men det gjorde jag till slut efter att pappas advokat hade bedyrat att han, direkt på söndag morgon, skulle hämta mig och min bror och skjutsa tillbaka oss till mamma. På vägen ut till pappa försökte pappas advokat få min bror att sluta gråta genom att visa honom de elhissar han hade på sina rutor i bilen. Det hjälpte inte. Jag var nervös och kände mig illa tillmods.

Pappa öppnade ytterdörren och kom ut när advokatens bil rullade in på gårdsplanen. Jag försökte tyda hans min men det var som om han hade ett stenansikte. Jag visste inte vad han kände. Han såg inte lycklig ut över att få se oss i alla fall. Jag och min bror fick gå in i huset medans pappa pratade en lång stund med sin advokat. När han åkte så kom pappa in. Dig ska jag prata med sa han och pekade med ett finger mot övervåningen.

Jag tror jag blev sittande i timmar där uppe. Det kändes så. Jag satt i hop kurad på soffan medans pappa gick fram och tillbaka över golvet med händerna vifftandes i luften. Allt som jag hade berättat för den "snälla" tanten i från socialen blev kastat i ansiktet på mig där och då. Hon hade berättat allt! Precis allt. Han slängde ur sig mina hemligheter om och om igen..

Den helgen gick sakta. Jag hade ringt efter kamrat som gjorde mig sällskap på dagarna. Vi lekte nog så som barn gör. Men jag led. Pappa pratade inte med mig och oron över att inte få åka tillbaka till mamma gnagde och skavde som ett skavsår på hälen. Men jag tänkte hela tiden också på vad pappas advokat hade sagt.. Vad han hade lovat mig.

När det blev söndag så packade jag mina saker tidigt för jag ville vara klar när pappas advokat kom för att hämta oss. Jag satt vid fönstret i hallen och tittade på vägen som ledde upp till huset. Jag satt där i timmar. Men ingen kom.

På eftermiddagen kom pappa och sa att det var han som skulle skjutsa oss till mamma. Jag vågade inte i fråga sätta honom varför. Vi satte oss i bilen. Jag, min bror och pappa. När vi hade spänt fast oss så vänder sig pappa om mot oss och säger.. - Vi ska stanna och äta på vägen.. Sen får ni åka till mamma. Vi sa inget. Varken jag eller min bror.

Det var till Tönnebro vi skulle åka och äta. Jag visste vart det låg. Jag såg när vi åkte förbi det. Men jag satt bara där och stirrade ner i mitt knä. Jag vågade inte titta upp. Jag ville inte. Efter en stund bryts tystnaden av att min bror frågar lågmält. -Är vi inte framme snart? -Vi ska inte åka och äta. Svarar pappa. Vi ska till Stockholm. Jag är fortfarande tyst men sneglar mot min bror som satt bredvid mig. Han var också tyst. Och jag såg tårarna som rann ner för hans kinder.

Jag minns inte mycket av de kommande veckorna. Vi fick åka till min farmor och farfars lägenhet i Stockholm. Medans vi var i lägenheten så bodde de i pappas hus. Vi fick inte gå ut.. Det minns jag. Vi fick inte ringa till mamma. eller på något vis avslöja vart vi var någonstans. Jag vet inte om jag har förträngt den här tiden. Eftersom jag minns så lite av den. Jag längtade till mamma. Jag ville hem! Det var sommar och jätte varmt och vi fick vara inomhus i en liten två i Stockholm.

En kväll fick vi gå över till ett hus mitt i mot min farmor och farfars. Vi skulle hälsa på en familj som kom i från Grekland. Pappa satt i vardagsrummet hos dem och skålade med pappan i den familjen. Jag och min bror fick vara i ett annat rum med deras barn. De pratade inte svenska och vi förstod inte varandra. Den familjen körde in i en bergsvägg i Grekland senare den sommaren och alla omkom.

Sommaren började lida mot sitt slut.. Skolan började om några veckor. Och vi.. Vi var kvar i Stockholm. Jag tror att pappa började förstå att vi inte kunde stanna där för evig. Det var då han började prata. Han sa.. Om jag kunde lova att jag inte skulle flytta till min mamma så kunde vi åka hem. Om jag där i mot inte kunde lova det så skulle vi vara tvungen att stanna kvar där i Stockholm. Vi skulle få byta skola. Byta vänner. Och inte få träffa mamma mer. Vad hade jag för val?

När vi sitter i bilen och ser Stockholm i backspegeln så vänder sig pappa om och tittar på mig.

 - Kom i håg en sak. Försöker du dig på det här igen.. Då åker vi tillbaka till Stockholm. Bara så att du vet.

Det tog fyra år innan jag vågade prova igen!

Likes

Comments

Första sommaren efter att mamma hade flyttat så köpte min pappa en häst till mig. Det kan ju tyckas vara helt underbart! Jag menar... Det är ju många små flickors dröm. Att få äga en egen häst. Men syftet med detta var nog inte tänkt på det viset. Att uppfylla en liten flickas dröm. För det första så ville jag faktiskt inte ha en häst. Jag hade inte riktigt det intresset. För det andra så visste jag inte alls hur man skulle sköta en häst. Åter igen.. Hur skulle jag veta? Jag var nio år.

 Om det var ett sätt att försöka locka tillbaka min mamma eller om det var ett sätt att hålla mig kvar hos pappa det vet jag inte. För det blev ju så. Även om jag inte hade ett intresse för hästar och ridning så hade jag och har, än i dag, ett intresse för djur i allmänhet. Jag tyckte om min häst. Och efter en tid så kände jag att om jag skulle flytta så måste jag ju lämna kvar min lilla ponny. Det var min häst! Men jag fick klart för mig redan från början att det var bara så när jag var hos pappa. Jag fick inte ta med mig honom om jag hade en tanke på att flytta.

Min mamma har alltid varit och är än i dag jätte duktig med just hästar. Det var många gånger som jag ville ta hjälp av henne. Jag minns att jag ibland sa till pappa att vi kunde väl fråga mamma vad hon tyckte. Men se.. Det gick inte!

I dag kan jag bara känna en stark ångest när jag tänket tillbaka på de där åren. Åren med min ponny. För i dag kan jag se tillbaka på allting från ett par vuxna ögons sätt att se på allt. Hur min stackars ponny stod inne och trampade i en spilta fram till klockan två på dagarna innan han fick komma ut i friska luften. Det var nämligen min uppgift att ta ut honom och skolan slutade då. Hur han lade sig på kvällen med allt för lite spån under hovarna.. Spån kostade pengar! De gjorde även hö så det fick man använda med motta. Hovarna.. Ja de ja. Hovarna som i stort sett aldrig fick träffa en hovslagare utan fick växa tills benen började ändra form.

Jag vet att jag tjatade om att få bygga en box åt min häst. Så han åtminstone kunde få röra sig lite mer fritt inne. Men nej nej. Inte heller gick det för sig att någon av mina vänner fick ha sin häst hos oss så min ponny fick lite sällskap. Han fick stå där dagarna i ända helt ensam och med endast en lite okunnig flicka som skötare.

Jag älskade min ponny! Även om jag inte hade önskat mig honom. Men jag önskar att jag aldrig fick honom. Och det låter hårt. Det vet jag. Men dessa år har tagit mig så hårt! De har satt så djupa spår i mig att jag har haft problem med hästar även i vuxen ålder.

När min äldsta dotter visade att hästar var det hon brann för mest här i livet så sköljde allt över mig igen. Ångesten, det dåliga samvetet och skammen. Jag visste inte hur jag skulle bete mig. Jag hade ju inte riktigt berättat för någon hur jag hade haft det som liten. Jag svalde och lät min lilla dotter få göra det hon önskade mest.. Vara i stallet, rida och pyssla om alla hästar. Jag vet att jag har kunnat vara mer engagerad i min dotters intresse.. Men tro mig här! Jag gjorde det bästa jag kunde. I detta har min mamma hjälp oss väldigt mycket. Hon har alltid klivit in och hjälp oss när det behövdes. Min lillasyster delade samma intresse som min dotter och de var nog räddningen för mig. Jag behövde inte vara med alltid. Jag visste att mamma hade ögonen på sitt barnbarn och lärde henne allt hon kunde. Jag tror inte att jag har tackat henne ordentligt för dessa år.. De år som min dotter hade hästar och tränade och tävlade i ridning. Jag måste göra det.

Min hund är tjock. Det kan vara så att min katt också är det om man är petig. Att inte kunna ge sitt djur allt vad det behöver är min skräck! Så ja.. Jag skämmer bor dem. Och ibland på fel sätt. Men det sitter också i sen förr. Minerna av att inte ha någon mat kvar till min älskade ponny.. Att behöva släcka stall lampan på kvällen och lämna min ponny med en tom krubba. Jag har svårt att bara skriva ner det här faktiskt.

Jag fick aldrig säga hej då till min vän.. Efter en resa över en helg med mormor i Västerås så var han borta. Spiltan ekade tom och kvar fanns bara hans slita sadel och de nötta borstarna som jag hade. Min pappa talade aldrig om vart han tog vägen. Men jag hittade papper och reklam prylar från ett slakteri bland pappas saker. Så jag misstänker att den var den vägen han fick gå.. Min ponny.

Två veckor efter att min vän försvann så åkte jag till min mamma.. Och jag åkte aldrig tillbaka.


Likes

Comments

Det sägs att om man ger ett barn en trygg uppväxt så får det en bättre chans att lyckas som vuxen. Jag tror att det stämmer bra. Men bara för att uppväxten har varit otrygg och skakig behöver det inte betyda att man inte finner de rätta vägarna i livet.

Jag växte upp med många vänner som inte hade det så lätt alla gånger. De har alla sina olika historier om hur de hamnade där de är i dag. Vissa finns inte kvar i livet. Vissa hamnade i helvetet och kom tillbaka och vissa har på något vis lyckats med allt det velat göra.

Det var inte förr en jag blev tio eller elva år som jag började förstå att jag faktiskt tillhörde de barn som inte hade det så lätt hemma. Dess för innan trodde jag att alla hade det som jag.. Att min mamma och pappa hade gått skilda vägar var inte alls roligt men inget jag tyckte var konstigt. Det fanns många i min klass som hade skilda föräldrar.

Jag var äldst av tre syskon. Även vi fick gå skilda vägar när mamma och pappa gjorde det. Min yngsta lillebror fick flytta med mamma och min äldsta lillebror blev kvar hos pappa med mig.

Jag kan inte veta hur mina bröder kände det under den här perioden och vill poängtera att jag skriver detta ut i från mina egna känslor och hur jag har uppfattat allt.

Jag skulle fylla nio år det året mamma flyttade. Jag tror att det var där allt började.. Min trygghet försvann samtidigt som hon flyttade i från huset vi alla hade bott i. Jag minns att jag ville följa med. Jag ville så gärna följa med! Men det blev inte så. Efter en jobbig vårdnadstvist så förlorade min mamma vårdnaden om mig och min äldsta lillebror. Jag kan inte än i dag förstå det! Men det var nog så.. Så som många har sagt efter detta. Att min pappa hade talets gåva. Det gjorde nog att han kunde komma undan med både lögner och annat och dessutom dölja sitt missbruk.

Min pappa var alkoholist. I dag vet jag att det är en sjukdom. Men det visste jag inte när jag var nio. Man vet inte mycket alls när man är barn och det är väll inte direkt meningen heller.

Det är det här som kommer att vara det första jag ska arbeta med här.. Jag kommer nog aldrig förlåta honom för det han har utsatt mig för. Men jag måste acceptera det på något vis och lära mig att leva med det.

Så nu börjar jag..

Likes

Comments