I mitt förra inlägg avslutade jag med att ändå är det jag som känner skuld. Det är jag som skäms för att jag splittrade familjen och det är jag som skäms för att jag sårade honom.

Är det verkligen sant eller är det bara jag som tror det?

Var det verkligen så att det var jag som splittrade familjen? Jag gjorde allt jag kunde för att hålla ihop den, ALLT! Jag försökte verkligen förklara hur jag kände. Jag ville att vi skulle fortsätta gå i terapi för att vi skulle försöka förstå varandra, men han kom alltid med ursäkter till varför vi skulle boka om tiden och tillslut förstod jag att det bara var undanflykter. Jag försökte bygga upp mig själv för att bli mer stabil, jag sökte efter intressen, men hela tiden fick jag höra att jag var dålig på det eller att det inte var viktigt nog, för att han skulle avstå sina intressen. Jag försökte prata, men det var aldrig rätt tidpunkt, antingen så var han trött eller så skulle han fara någonstans. Jag försökte skriva, jag skrev ett långt brev som jag lämnade framme åt honom. Han läste det, men kommenterade det aldrig. Tillslut tänkte jag att om jag tar lite avstånd så kanske han blir orolig att jag drar, så jag började sova på soffan och ignorerade honom ganska tydligt ganska länge, men han ifrågasatte aldrig ens varför jag sov på soffan. Jag tror ändå att jag försökte mer än vad jag orkade egentligen, men ingenting hjälpte.  Så sanningen är nog att det inte var jag som splittrade familjen, den var redan splittrad.

Var det verkligen så att jag sårade honom? Ja det kanske jag gjorde. Men helt ärligt. Han sårade nog mig mest under en väldigt lång tid. Under större delen av vårat förhållande så sårade han mig. Jag såg det nog inte då, men såhär i efterhand så förstår jag hur mycket han faktiskt misshandlade mig psykiskt. Målade jag så så han att jag målade som en lågstadieelev. Gjorde jag tårtor, vilket jag vet att jag är rätt duktig på, så berömde han mig aldrig, men han var väldigt tydlig med att jag la alldeles för mycket tid på det och att det inte behövde vara så noga. Jag stod i stort sett för all matlagning och han kunde säga att det var gott men... Det fanns ALLTID ett men... för lite salt, för mycket salt, för lite stekt eller för mycket stekt, ja ni fattar. I stort sett så var allt jag gjorde fel. Och sen när jag försökte berätta för honom hur jag mådde och hur jag kände, då slutade han prata med mig.
När jag väl tog mod till mig att lämna honom första gången så vägrade han först prata med mig. Men dagen efter tömde han vårat gemensamma konto och när jag kom hem från jobbet hade han placerat barnen framför tv:n och själv satt han i köket och väntade på mig med en hammare i handen och en kniv som låg på bordet. Han hotade mig, skrek åt mig, kallade mig saker, skrek saker till barnen för att dom skulle bli ledsna på mig. Jag vågade helt enkelt inte dra den gången.
Och visst, jag förstår att man blir ledsen och bitter om man blir lämnad, men allt han utsatt mig för både före och efter att jag tillslut vågade lämna honom, sårade han inte mig? Ja det gjorde han. Det var ju just därför jag lämnade honom.

Kan det vara så att jag inte bär hela skulden ensam?

Likes

Comments

För 2 år sedan blev jag diagnostiserad med utmattningssyndrom. Jag minns hur trött jag var. Jag orkade knappt kliva upp på morgonen. Jag grät inombords konstant. Utåt försökte jag visa upp min falska fasad. Jag hade sån ångest. Bara att svara i telefonen var fruktansvärt. På den tiden hade jag en A-relation (en A-relation är två individer som lutar sig mot varandra. Det saknas en djup förankrad individualitet och det enda som förenar själva förhållandet är strecket i mitten av bokstaven A. Plockar man bort detta faller individerna, likt två takpelare som hänger mot varandra och som därför inte kan bära upp byggnadens tak.) Vi älskade aldrig varandra, vi trodde bara det och barnen var vårat mittstreck i A:et.
Min KBT-terapeut grävde och grävde efter orsaken till utmattningen. Men jag vägrade ge vika, jag ville inte höra från henne vad jag behövde göra. Jag krigade på, mest för barnens skull, men även för rädslan att bli hotad igen. Känslan när han hotade med kniv eller när han hotade att krossa min skalle med hammaren som han hade i handen. Jag var inte rädd för att själv bli misshandlad eller mördad, men rädslan för vad barnen skulle få genomlida var min största skräck. Efter ca ett år efter att man beslutade att skriva i min journal att jag var utmattad så började jag växa. Min takpelare växte helt plötsligt ifrån hans takpelare. Allt föll. Jag började sova på soffan, jobba mer, försökte hitta mer tid till mina vänner även om jag större delen av tiden satt ensam hemma med barnen.
Tillslut bestämde jag mig för att jag skulle bli en egen individ. Jag hade redan lämnat honom mentalt, målet var att lämna honom rent praktiskt och jag visste vad det skulle innebära. Jag visste att han skulle hota mig. Jag visste att han skulle misshandla mig psykiskt. Jag visste att han skulle antasta mig. Jag visste att jag skulle vara svag och svälja det mesta han sa. Jag visste att jag ekonomiskt skulle få ta en enorm smäll. Jag visste att det skulle bli tufft men jag visste att jag inte hade något val. Jag var trött på att vara hans dörrmatta.

Plötsligt hände det. Jag var antagligen mest i chock själv. Jag träffade någon som jag hade roligt ihop med, vi kunde prata om allt och jag kände att jag började längta efter honom. Jag längtade hela tiden efter att få prata med honom, han blev en väldigt nära vän från första gången vi sågs. Och jag var nog rätt säker på att han bara skulle vara min vän. Jag vägrade först inse det, men jag förälskade mig i honom från första stunden vi sågs.

När jag kom hem och jag låg där i soffan och blev ignorerad så insåg jag hur gärna jag verkligen ville därifrån. Hur hämmad jag var av att vara kvar i den där jävla relationen. Jag försökte prata men blev ändå bara ignorerad. Jag ville gå ur den här relationen på ett värdigt sätt. Jag ville att vi skulle vara dom absolut bästa separerande föräldrarna men han vägrade lyssna. Jag fick alltså lämna mitt äktenskap via ett sms. Han pratade först inte alls med mig. Han kollade inte ens åt mitt håll. Jag förblev luft. Tillslut började det. Hans hat. Han hatade mig och lovade att han skulle göra mitt liv surt. Det gjorde ont. Mina vänner öppnade sina hem så jag kunde ta vägen någonstans. Och han hade hela tiden span på mig. Skickade hotfulla sms och han hade hela tiden koll på vars jag var. Jag började ge vika för att jag inte orkade. Han pressade mig hela tiden, gav mig kärleksförklaringar ena sekunden för att i nästa sekund hota mig. Jag var förvirrad. Han pressade mig på allt, barnen, pengar, saker, sex, ja allt. Och jag var trött, mentalt trött. Jag var så nära att falla tillbaka. Jag tänkte att om jag går tillbaka igen så blir det lugnt i båten. Men det gick inte. Jag kände mig smutsig. Våldtagen.

Mina närmaste lyssnade och jag satte nog egentligen orden i min mun själv. Det skulle ju inte gå. Jag skulle inte orka leva i detta destruktiva förhållande. Inte en dag till. Inte en sekund till.

Men ändå är det jag som känner skuld. Det är jag som skäms för att jag splittrade familjen och det är jag som skäms för att jag sårade honom.

Likes

Comments

Vi startar väl här då. I ett hopp om att få ur mig dom där tankarna som jag försöker springa ifrån. Dom där tankarna som jag försöker dölja. Hatet, oron, ångesten. Vem försöker jag lura?

Idag träffade jag en psykolog som fick mig att vrida mig i stolen. Han fick mig att inse vad jag faktiskt gör mot mig själv. Det tog mig en och en halv timme att faktiskt förstå. Jag kan inte ens beskriva den känslan. Det var så befriande. Jag förstod för första gången vad som händer.

Psykologen frågade mig hur jag verkligen mådde. Jag svarade att jag inte vet. Han frågade vad jag skulle göra om vi skulle sitta där helt tysta. Jag skrattade och sa att jag skulle resa mig upp och gå för det var bara slöseri med tid, jag har viktigare saker att göra. Tvätta, städa ur diskmaskinen osv. Han skrattade och frågade om det var så jag alltid gjorde, aktiverade mig för att slippa tänka. Jag erkände. Han frågade om vi hade en elefant i rummet. Jag erkände igen. Han bad mig beskriva hur elefanten såg ut. Jag svarade att jag inte vet. Och han kommer med den där frågan som jag hatar - Varför? Jag tänkte att han var då fan värre än ungarna, frågar frågor jag inte ens kan svara på. Jag tänkte en stund och svarade att jag faktiskt inte visste, antingen så blundar jag när den kommer för nära eller så är den osynlig. Han tittade på mig och jag såg att han tänkte att jag slingrade mig, och vi pratade om Insidan ut, filmen om alla känslor vi har i huvudet som utspelar sig som gubbar i hjärnan, han frågade om det var Rädsla som skötte spakarna idag. Det var det, men det sa jag inte högt, jag skrattade bara. Vi pratade och pratade. Tillslut tittade han på klockan, en timme och tjugo minuter hade passerat, och så frågar han om jag gillade att se på skräckfilm, jag svarade att jag kanske inte föredrar det, men det går bra om jag ser skräckfilm med rätt person och att jag inte skriker utan att jag skrattar hysteriskt när jag blir rädd. Han flinade lite och så berättar han om när han var liten och var hos sina kusiner och dom kollade på skräckfilm och han blev så rädd att han försökte gömma sig under soffan. Då gick det upp ett ljus för mig vad han försökte säga. Jag kastade min nervösa blick rakt mot honom och ville med ens dumförklara honom men jag brast istället ut i ett sorts skrattgråt och förklarade för honom att om man ska se på skräckfilm finns det en viktig regel till, den första hade jag ju redan nämnt - att man måste se skräckfilm med rätt sällskap. Men den viktigaste regeln av alla, regeln som är ännu mer viktig än det rätta sällskapet. Man måste se hela skräckfilmen, från början till slut, man får inte ens blunda eller gömma sig bakom en kudde när det blir riktigt läskigt, för när filmen kommer med sin poäng så förstår man nästan alltid att det inte var något att vara rädd för. Han tittade på mig länge, eller det kanske inte var så länge men det kändes som en evighet. Sen säger han "Jag visste att du hade det inom dig, du visste redan hur viktigt det var." Där avslutade vi ett samtal på en och en halv timme. Och där startade jag mitt liv som chef över mina egna känslor. Jag förstod vad han ville få sagt. Jag måste våga se mina egna känslor för att inse att dom inte är så farliga i slutändan.
På väg därifrån beslutade jag mig för att börja skriva igen. Mest för min egen skull. Men kanske också för att få ge någon annan hjälp till självhjälp.
I det här inlägget kommer jag inte skriva så mycket mer. Jag ska slåss med mina känslor och framför allt bli medveten om dom. Det här ska få bli mitt ställe där jag får uttrycka mina känslor för vad dom är och inte vad jag vill att dom ska vara. Jag ska bli den människa jag förtjänar att vara, inte någon annans dörrmatta.

Peace, love and understanding!

Likes

Comments