Det är måndag morgon, nästan lunchtid. Ljudnivån inne på klassrummet är hög trots att några sitter och gör prov. Jag blev klar först, lägger ifrån mig pappret och slänger en blick på mobilen som låg på bordet. Ett nytt meddelande från en kompis som bor en bit bort från Borås.

”Din kompis X, har gått bort.”

Förvirrad, hon måste ha skrivit fel. Lägger inte märke till det mer tills hon skickar ännu en gång.

Cindy, din kompis har gått bort. Hur mår du?”.

Hjärtat slår snabbt, min hjärna jobbar dubbelt så mycket men bitarna klickar inte. Jag såg ju bilder på din mystory för två dagar sen. Går in på din Facebook profil, ingen har skrivit något på din logg. Får en screenshot av din kompis inlägg, det slår mig hårt som en örfil, du har gått bort. Packar ihop mina saker så fort jag kan, jag måste ut härifrån. Jag begriper inte verkligheten, marken under mig gungar.

Jag minns sommaren 2015. Vi rökte där ute på balkongen och prata om allt mellan himmel och jord. Vi skrattade om något som jag inte längre minns, men jag minns hur du såg ut. Hur dina ögon stängdes när du skrattade högt, din röst, ditt korta blonda hår, din hand på balkongräcket. Jag minns en annan gång, när vi satt på busstorget, med varsin hörlur och lyssnade på din spellista. Jag klagade på hur högt volymen var och du höjde ett ögonbryn ”Detta är inte ens högt Cindy”.

Din kompis har lagt ut en bild på dig tillsammans med en fin text. Jag trycker varken på like eller skriver en kommentar men ser att bilden har fått stor uppmärksamhet. Klickar på ”se fler kommentar” för att se vilka som har skrivit. Det är människor som har stått dig väldigt nära, människor som inte kände dig så bra, människor som inte kände dig. Men det finns också de som har pratat illa om dig, de som har kollat snett på dig, de som har viskat otrevliga saker bakom din rygg. Vad hade du gjort de? Hade du skadat de? Hade du gjort något fel? Nej. De ogillade dig för att du var den du var. De hatade dig för att du var du. Jag stänger av mobilen, ansiktet på den svarta skärmen stirrar tillbaka. Min kropp skakar av ilska. Hur fan vågade de prata om dig som om de kände dig. Hur fan vågade de skriva saker som om de tyckte om dig. Hur fan vågade de låtsas som om att de inte orsakade dig smärta. Jävla hycklare. Kalla mig överdriven om ni vill, men jag känner fortfarande falskheten, den får mig att vilja kräkas varje gång.

Ibland tänker jag inte på dig, ibland kvävs jag av tankarna om dig. Det kommer som spöregn och jag står utan paraply mitt på gatan. Regnet sköljer över mig och tar med all självkontroll. Jag skriker och gråter tills jag blir trött. Går till säng och hoppas att jag imorgon har accepterat det faktum att du inte längre finns.


Vila i frid min vän.

Likes

Comments