Politik

En sådan ilska som gör mig illa till mods. En sådan ilska som tar mitt andetag. Jag kvävs i min egen bubbla, varje gång jag blundar ser jag svart. Hur kommer det sig att än idag, vill vita ta en färgades röst? Hur kommer det sig att än idag, måste vi bryta oss loss från kedjor? Hur kommer det sig att än idag, måste vi kämpa för en frihet som vi lovades?

72 år sedan skottlossningar tystnade på den tyska fronten. 182 år sedan en svart man, enligt lag, kunde gå fritt på amerikansk mark. Den nuvarande Amerikanska presidenten är en medelålders vit man som uttalar sig rasistiskt, sexistiskt - hans värderingar är trångsynta och konservativ. När media tog upp situationen i Charlottesville, Virginia svarade han att båda sidor är lika skyldiga till våldet. Jag har lärt mig att det alltid finns två sidor, två vinklar - att det sällan finns ett definierat rätt eller fel. Men när människor går med knutna nävar i luften och skriker ”Heil Trump” med den röda svastika flaggan då finns det bara ett rätt och fel. En död och ett trettiotal är skadade. I Trumps fria Amerika blir svarta nerskjutna av vita poliser, i Trumps Amerika marschera nazister och vita terrorister fritt på gatan. I Trumps Amerika blir icke-vita trakasserade öppet på allmän plats. I Trumps Amerika skyddas ignorant, rasism och diskriminering av demokratin.

När jag tog upp situationen i Virginia möttes jag av min mammas nonchalant kommentar. ”USA är ett fritt land, de har rätt till att uttrycka sina åsikter. Det är ju så demokrati funkar.” Det verka som att alla har glömt bort hur många människor liv som offrades för att vita skulle få sin frihet. Men det var aldrig vitas liv - demokratin gällde inte för alla, så länge du var kvinna, icke-hetero och icke-vit så var du för smutsig för liberalismen. Sen så fick vi våran frihet, när vita tyckte att det var dags. De sög ut all näring från vår jord, från vårt folk. De byggde upp ett imperium för sig själva och sa till oss att vi var fria. Vi var fria från kedjorna men inte från förtrycken. Så när vi seglade över haven för att ta del av deras frihet, deras rikedom - så sa de att det inte var för oss. Vår hy var inte tillräckligt vita, vårt hår var för mörka, vi hade fel religion, vår brytning var för stark. Vår identitet, allt som vi var förslavade oss återigen i ett land där vita gick som en fri man.


”USA är ett fritt land, de har rätt till att uttrycka sina åsikter. Det är ju så demokrati funkar.”

När ordet vit tas up - så måste ni komma ihåg att det inte gäller för alla med vit hy. Begreppet vit gäller endast för de som urpsrungligen är från stormakterna. Har man läst lite historia eller sett på samhället förstår man säkert vad jag menar. Se på judarna, människorna från balkan eller baltiska. Deras hy är vit - men inte tillräckligt vit för att ta del av privilegierna.

Om ni har aldrig varit förtryckta så snacka fan inte om hur det känns att vara förtryckt. Det är skamligt, allt ni har haft hela ert liv är privilegier och frihet. Ni har aldrig smakat på diskriminering eller smutskastning. Det är NI som har diskriminerat, smutskastat och förminskat. White man’s pride - ni kan inte ens lägga ert ego åt sidan när eran medmänniskor blöder på gatorna.

Ni har skapat den här röran, det är dags att börja städa nu.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Kärlek, Texter

I have written many texts about him, felt many perceptions of him, listened to many songs and thought of him. The feelings are always raging, wether it is sadness, anger, emptiness or longing. He is the yellow sunlight that peaks through the blinds in the morning - warm and reassuring. He is the storming rain against the window - cold and intimidating.

Each time our eyes meet I feel like everything I have lost is coming back to me. You felt like home - even though I spent most of my time crying under the roof. In my dream you are waiting for me in the same suit you wore when we first met, waiting patiently; leaning against the white brick wall. In my dream I am running towards you, my arm reached out for yours. In my dream we miss each other by a blink of eye - it was never us.

I apologise for lashing out, turning a blind eye to your emotions and the sincere in your blue eyes. I apologise for walking out, not looking back once to see you lingering by the door. I apologise for being selfish only taking my own emotions inte consideration. But I guess that was the problem with us. We are both too selfish to care for the other person - always sharp as a blade, attacking at every first chance we have got. Maybe we were both scared of hurting so we bite our tongue and dismissed our feelings.

I am keeping you alive in my memories, terrified that I will forget the sound of your voice. Terrified that I will forget the way you smile, terrified that I will forget how your fingers intertwined with mine. Terrified that I will forget how I feel for you.

I killed a part of me to keep you alive.

Likes

Comments

Texter, Kärlek, Tankar

Försöker minnas hur många gånger jag har suttit på denna soffa med gråten i halsen och den bekanta ångesten inom mig. Det är något i att vara kvar i samma gamla stad med alla fel steg man har tagit, alla fel val man har gjort. Man tror att man är odödlig efter allt som har hänt, men det verka som att man aldrig lär sig. Varför blir det annorlunda denna gången?

En grå himmel, omfamnad av cigarettrök och fastklistrad på dina läppar. Röda muggar ligger utspridda på bordet. Alkoholen har tagit slut för längesen, men vi är berusade av varandra. Mina fingrar längs din kind, känner ditt skäggstubb mot fingertopparna. Musiken är för långt borta men jag hör svagt hur Justin sjunger om den långsamma romansen. Du håller mig lite närmare mot din kropp, kan smaka ditt leende på min tunga. Vägen hem i mörkret och din röst som säger ”Don’t worry, I got you”. Den tryggheten som har varit frånvarande sen dagen jag tog på mig studentmössan.

Tystnaden i bussen när jag är på väg hem från festen, den hastiga adjö till den brunhårig killen som jag kysste för en kvart sen, mobilskärmen visar 03:12. Ångesten som äter upp mig inifrån. Kanske är det för att jag är ung och dum. Kanske är det för att jag är känslosam. Kanske är det för att jag övertänker. Kanske var det ett misstag att kyssa dig.

Samla gamla stad med okända människor som vet mitt namn. Samla gamla stad med renskurar mot vardagsrummets fönster. Samma gamla stad med kollektivtrafik som aldrig kan hålla tiden. Samma gamla stad där vi gick och sjöng om att vara unga och odödliga.

Efter sommaren har jag ingenting att återkomma till, för jag har tagit studenten. Dörren till ett nytt liv står på glänt men vågar jag ta steget? Jag är så bekväm i det här gamla, trots att det är fylld med sorg och tar ifrån mig all livskraft. Det är nu det gäller, det finns inget att falla tillbaka till. Det är nu mina val gäller, trampa snett och jag kan förlora allt. Men man kanske måste förlora allt några gånger, innan man får allt. Man måste göra fel, en gång, tre gånger eller hundra gånger för att till slut göra rätt. Man måste tro på ett lyckligt slut. 18 år och livet välkomnar mig med öppna armar.

Så nu är det sommarlov, lämna allt bakom er och våga ta risker. För vad vore vi utan våra misstag?

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Texter

Jag minns fortfarande första gången vi träffades, hur du såg ut och hur jag var. Nästan 12 år gammal, jag gick till sängs med en klump i magen varje dag för en tjej var taskig mot mig i skolan. Du var en reflektion av mig, samma nattsvarta axellängd hår, samma solkysst hy och samma sorgliga ögon. Du räckte ut din hand och sa att du skulle vara där för mig, du skulle aldrig lämna mig ensam. Jag var 11 år gammal när vi först träffades och du har hållit ditt ord. Du har följt mig sedan dess, som en svans bakom min rygg. Ibland är du där när jag vaknar, ibland försvinner du i några dagar, veckor eller månader. Men du kommer alltid tillbaka, för du hade lovat att aldrig lämna mig ensam.

Ett konstant tjat över mina osäkerheter och rädslor. Det är du som står bredvid mig i spegeln och viskar i mitt öra att jag inte är vacker. Det är du som står bredvid mig på övergångsstället och säger att jag ska ta ett steg till. Det är du som ger mig rakbladet och säger att jag ska skära upp mina armar. Det är du som övertalar mig att pojken inte älskar mig för att jag inte är tillräcklig. Det är du som skrattar när jag säger att jag inte längre behöver dig..

Du har kostat mig min ungdom, du har kostat mig många sömnlösa nätter, du har kostat mig många tårar. Jag sörjer min förlorad ungdom och mitt svaga jag som släppte in dig. Jag har gått sida och sida med dig i snart 6 år. Jag tror inte att jag kan bli av med dig, jag måste bara lära mig att leva tillsammans med dig. Varje gång jag tror att vi har blivit kvitt så kommer du tillbaka, för du har lovat. Men jag måste också tacka dig. Du har lärt mig mycket om livet, du har gjort mig klokare.

Nu står vi öga mot öga, tror inte att du har vunnit för jag är starkare än vad du får mig att se ut

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Texter

Vi pratar sällan om den processen som vi måste gå igenom för att bli friska från våran deppiga dagar. Självkärlek är inte alltid vacker. Det är inte alltid lika enkelt som att ligga i sängen med frukter och kolla på sin favoritserie. Det är inte alltid lika enkelt som att koka lite te och läsa en bok. Det är inte alltid lika enkelt som att stå framför spegeln och beundra sina ansiktsdrag. Det är inte alltid lika enkelt som att ta en bild och bli nöjd med produkten.

Självkärlek är att gråta sig själv till sömns och försäkra att imorgon blir det bättre. Det är att sitta på badrumsgolvet med rakbladet i handen och övertala dig själv att du inte förtjäna smärtan. Det är att ta djupa andetag medan tårarna rinner nerför kinden och du säger till dig själv att du duger som du är. Det är att inte kunna kolla på sig själv i spegeln, för ju längre man kolla ju fulare blir man. Det är att skjuta upp läxor för man värdera sin psykisk hälsa före allt annat. Det är att tacka nej till en utekväll eller en träff för man känner sig otillräcklig den dagen.

Man vägrar att vika, man vägrar att ge in. Men samtidigt är man så jävla rädd, så man håller hårt om den tunna livstråden. För går den sönder så faller man fritt och man vet inte hur långt det är till marken. Människor kan inte förändra dig eller få dig att älska dig själv. Men de kan förändra ditt perspektiv och få dig att ändra ditt perspektiv på dig själv. Omgiv dig själv med människor som älskar dig och snart så, kommer du att kunna älska dig själv.

Självkärlek är är svårt, det är att kunna ramla men stå upp igen. Att kunna ta ett steg bak för att sedan kunna ta två steg fram.

Likes

Comments

Tankar, Kärlek, Texter

Framsträck hand, blåa ögon som stirra rakt igenom mig. "Jag tror inte att vi har hälsat." Vem är du? Vad är ditt namn? Har jag träffat dig innan? Din röst, så främmande men samtidigt så bekant. Snälla rör mig inte. Min värld kommer falla ihop under mina fötter om du rör vid mig. Jag kolla på dig men jag känner ingenting. Jag är helt tom, inga tårar, ingen sorg. Hände vi ens? Var vi på riktig? Vi har ignorerat varandra hela kvällen, snälla rör mig inte. När du är i rummet går jag bort, när jag är i rummet går du bort. Vi byter inga blickar, vi bara existerar i samma tidpunkt och plats. Snälla rör mig inte, ta tillbaka din framsträckta hand. För om jag lägger min hand i din kommer jag inte kunna släppa dig igen

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Tankar

Stockholm, 21:34. Står med överkoppen böjd över en hink, tårarna rinner ner för min kind. Spyr ännu en gång på min kompis balkong. Nya kväljningar, innehållet av min magsäck väller ut. Smaken av middagens rester i min mun, den syrliga magsaften blandad med fisksoppa. Kylan kryper på den nakna huden och mina lungor skriker efter luft.

Alla fester du dra på som blev ett ligg därpå. Varje leende mot en tjej som blev en naken kropp under dig. Bilder på mig, bilder på andra tjejer på din privata-instagram. De liggen som du stolt berättar för dina polare. De tjejerna som du har stämplat för att få dig själv att känna dig coolare. De som ingen kunde röra senare. Antalet varma kroppar i din säng som om du håller poäng. Som om de var objekt, som om de var dina jävla troféer.

"Är så arrogant. Sett dig komma, sett dig gå. Själv kom jag inte längre än ifrån din sängkant. Ovanpå, underifrån, av med bhån, från brun utan sol till gul och blå." -@svenskkopia

Hårda grepp om halsen. Rivmärke på ryggen. Mitt hår i din knytnäve. Sugmärke som blir till blåmärke. Blöta lakan, huvudet mot hakan. Vill riva bort min hud där du har rört vid mig. Vill spy upp mina inälvor när jag tänker på vad du gjort mot mig. Blir äcklad av sättet du såg på mig. Blir äcklad av tankarna på dig. Men den jag äcklas av mest är mig själv.

Jag ville gå ut för dörren, ville bryta mig ur, ville ta mig loss. Du visste vilka kort som du ska lägga fram för att jag ska känna mig tveksam. Jag blir kvar i samma gamla och över dina ord jag ramlar.

Du pratade alltid om kvinnorespekt, men såg kvinnor som ett objekt. -@svenskkopia.

Likes

Comments

Kärlek, Tankar, Texter

Vi alla har väl upplevt vårt första heartbreak, den där känslan när hjärtat knyter sig i bröstkorgen och vartenda andetag kändes som glasskärvor i halsen. Jag var knappt 16 år gammal när mitt hjärta gick i tusen bitar första gången. Jag skrapade ihop de bitarna som jag kunde och försökte mitt bästa för att limma ihop de, men den blev aldrig som förr. Efter det kunde jag aldrig ge någon 100% igen, max 60% för jag förstår hur ömtåligt ett människo hjärta är och jag behöver resterande 40% för att bespara mig lite smärta. Jag bygger upp en ny persona, kalkylerar risker och spelar mina kort taktiskt för att skydda mig själv från kärleken.

Kärlek är som en poker match mellan två personer. Man investerar tid, pengar och psykisk hälsa men i slutändan så finns det bara en vinnare. Förloraren är den som gråter mer, lider mer och tar mer skada. Han sa att han förlorade sina känslor men jag förlorade mitt psyke. Han vann matchen och tog mitt hjärta som sin vinst.

En förevig som varade i 9 månader, en låga som brann ut efter 9 månader, en pojke som slutade älska mig efter 9 månader. Samma pojke som lovade att aldrig lämna mig. Samma pojke som panikslagen ringde mig vid midnatt för han gjorde mig ledsen. Samma pojke som stannade uppe alldeles för sent för att prata med mig. Samma pojke som krama om min hand lite hårdare när vi gick på stan. Det som återstod efter 9 månader var tomma ord, tomma löften och ett människohjärta som var i tusen bitar. Så många nätter utan sömn, så många nätter spenderad med en främling för att fylla den tomrummen som han lämnade. Så många kvällar med för mycket alkohol i blodet, så många kvällar med rök i lungorna för att bedöva den smärtan som han orsakade.

Det tog flera år för att för att bygga upp mig själv igen och jag blev aldrig detsamma. Han fick inte välja om han sårade mig eller inte. Men jag förlorade en del av mig den dagen i oktober och jag hittade aldrig den biten. När hjärtat brister första gången blir saker och ting aldrig sig likt igen.

Likes

Comments

Politik, Texter

Barn mördas i orten. Uppe på talarstolen beklagar statsministern sorgen. Killen som var misstänkt fick borgen? Eller inga demonstrationer runt om torgen? Stenar kastas åt båda hållen - de ber till Gud för att komma igenom passkontrollen. Folk tänder eld på bilar. Det är problematiskt, så de sätter in fler grisar.

Immigration och segregation. Ingen frågar varför och ingen säger emot. Jag är uppväxt i orten. Jag ser hur vi behandlas. Jag hör sirener på nätterna. Jag känner av blickarna.

Barn mördas i orten. Barn mördas på krigsfronten. Sverigedemokraterna säger vi måste vårda den svenska kulturen, vi måste kasta ut dem. Racism, misogynist, och homofobi. Men de är Sveriges tredje största parti.

Bilbränder, blodränder, vita män som sitter långt ifrån detta på exklusiva stränder.

Politiker, försökte ni ens? Skötte ni ens? Besökte ni ens? Förorten, som ni har med flit givit dom sämsta korten.

Barn mördas i orten. Jag hittar inte orden. Det här är kanske på främmande ett språk. För hur mycket vi än pratar om det så verkar det som att ingen förstå.

Annie Sinistaj, Cindy Chiem

Likes

Comments

Tankar, Vänskap

17 år gammal, du sitter och gråter över din framtid efter studenten trots att du inte har gått klart ettan än. 17 år gammal, du sitter med ångesten över bröstkorgen för du är rädd att misslyckas. 17 år gammal, du sitter med tårar på dina kinder för du är rädd att du inte duger. Älskling torka bort tårarna, du är mer än bara ett betyg på vitt papper. Älskling ta ett djupt andetag, du är mer än bara ett poäng på datorskärmen. Älskling andas ut, du är mer än bara 100% närvaro.

Pressen från familjen, vänner, samhället och en själv. När man ställs inför alldeles för många val kvävs man av sin egna frågor. Vad ska jag göra? Vad vill jag göra? Vart ska jag ta vägen sen? Du är så ung, du behöver inte veta svaren på alla de frågorna nu. Du är en människa med ett hjärta som slår, du är en flicka med drömmar som består. Så många drömmar och tankar om framtiden. Gör det som du vill, du har hela livet på dig. Ta ett sabbatsår, plugga upp dina betyg, skaffa ett jobb eller upptäck världen. Nu kan det kännas som att hela himlen ramlar ner på dig men älskling du är starkare än du tror.

Vi växer och utvecklas parallellt med årstiden. Drömmar och tankar från början stanna sällan länge. Planer som var bestämd från början varar sällan länge. Dagen du springer ut med studentmössan i handen kommer du inte vara samma 16 åring som satte foten innanför gymnasieskolans dörrar första dagen. Tänk alltid på det som gynnar dig i slutändan. Tänk alltid på det som gör dig lycklig i slutändan. Tänk alltid på det som är bra för dig i slutändan.

Lev livet idag, framtiden är imorgon.

Likes

Comments