Nu känner jag att det är dax att skriva av mig lite och förklara varför jag inte varit så aktiv här.

Har funderat ett tag nu på hur och vart jag ska börja.

Imorgon blir våran lilla kille 8 veckor och han växer så det knakar. 😍
Det har inte varit en dans på rosor och är fortfarande långt ifrån det...

Från början har det alltid varit något. Om det inte har varit det ena så har det varit det andra.

Det började med att amningen inte riktigt gick som vi ville. Var inte alls förberedd på hur jobbigt det egentligen är att få igång amningen (mer eller mindre för vissa). För mig var det iallafall riktigt jobbigt. Så pass jobbigt att jag till slut stötte ifrån mig lillen efter flera dygn med honom ständigt på mig. Det var som att all min energi försvann ur kroppen tillsammans med modersmjölken när han sög.
Jag hamnade i ett totalt baby-blues tillstånd då jag hade ångest 24 timmar om dygnet, hade ångest över att jag var en värdelös mamma som inte orkade kämpa mer, jag visste ingenting, jag var rädd.
Till slut hjälpte Marcus och mina föräldrar mig att ta det kloka beslutet att avsluta amningen och börja med ersättning helt och hållet, vilket jag är riktigt glad för idag. Men egentligen ville jag då fortsätta amma iallafall eftersom amning "är ju det bästa som finns", "det är världsviktigt att amma sitt barn", barnmorskornas kommentarer från BB-tiden satt fast i huvudet. Men så här vart det nu, för jag vet innerst inne att jag inte skulle orka med detta i längden. Huvudsaken är ju faktiskt att alla vi tre mådde bra. Och han fick ju mat, det var ju det allra viktigaste oavsett om det är bröstmjölk eller modersmjölksersättning.
Efter det blev det lite lugnare för oss alla, men jag gruvade mig innerligt inför dagen då Marcus skulle börja jobba igen. Som tur skulle han vara ledig varje måndag och tisdag varje vecka fram till jul och kanske eventuellt några veckor efteråt.
Men hur i h-vete skulle jag klara av detta själv?
Det gick bra de första dagarna, sen gick det utför igen. Lillen började skrika konstant varje dag och var aldrig nöjd med vad jag än prova. Jag ringde till Marcus helt förstörd och paniken stegrade upp till taket.

Vi har provat allt för att våran lilla kille ska må bra, vi bytte t.ex. märke på ersättningen, som "hjälpte" i någon dag, sen var det samma visa igen.

Jag hamnade i en förlossningsdepression. Så from 20 december har jag varit sjukskriven och Marcus är hemma och är pappaledig. Innan har jag försökt och försökt själv så gott jag kunnat men tillslut rann det över bägaren.
För två veckor sedan fick vi råd av bvc att prova en ersättning som inte innehåller komjölksprotein. Så den har han käkat sedan dess.
Själv ser jag inte så stor skillnad i och med att jag själv mår dåligt och har inget hopp kvar om att det blir bättre.
Däremot tycker Marcus och mamma som kom innan nyår att det har blivit lite bättre.

Jag har aldrig haft svårt att prata om mina känslor, min tidigare depression och ångest eftersom jag inte skäms över det och för att det inte är så ovanligt i min familj/släkt. Det är inte något man rår för om man hamnar i en sådan situation. Och det är inte första gången jag är i denna sits så jag var ganska förberedd på att jag var i riskzonen att få förlossningsdepression.
Men jag börjar bli less på folk som säger att "förlossningsdepression är så vanligt idag" och det är "inget att skämmas för". JAG VET REDAN DET! Men det hjälper inte mig just nu! JAG är där NU och behöver mer hjälp än så än att höra av andra att det är så himla vanligt.

Det finns de dagar då jag orkar kliva upp ur sängen och gulla och ta hand om våran son, inga långa stunder dock. Men för det mesta orkar/vill jag inte ens kliva upp ur sängen på en hel dag. Är så otroligt trött hela tiden. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, så är jag lika trött ändå när jag vaknar. Varje morgon vaknar jag med huvudvärk och stela käkar, sover oroligt som bara den. Jag kan inte få ihop min vardag och det värsta av allt, jag kan inte ta hand om min son som jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde.
Det känns som en kamp varje dag att ta mig ur sängen, äta, duscha, vara social med Marcus och mamma, hålla humöret uppe så gott det går.

Jag har ofrivilligt stängt av mina känslor i princip, speciellt de positiva. Gråter jag, kan jag göra det av utan anledningen eller för helt onödiga saker. Vill helst inte lämna hemmet, måste jag så gör jag det men då går jag med blicken nere i marken för att inte få ögonkontakt med folk som går förbi. Känner ingen lust att vara social, tycker det bara är obehagligt och jobbigt att låtsas må bra och ha ett fejkleende på läpparna. (Har varken ork eller lust att förklara varför jag mår som jag gör.) Är rädd och osäker för att vara ensam, inte för att jag är orolig att jag ska göra skada mig själv (som jag aldrig skulle våga även fast tankarna funnit där), men jag vill ha någon trygg människa i närheten alltid. Vill helst inte svara i telefon eller på meddelande, har för det mesta inte någon ork.

Det är därför jag skriver det här, det är absolut inget personligt mot mina nära och kära att jag inte svarar eller så på meddelande eller telefonsamtal. Jag orkar inte bara just nu!

Igår var jag hos läkaren och fick antidepressiva läkemedel utskrivna vilket jag gruvar mig så otroligt mycket för att ta med anledning till tidigare och dåliga erfarenheter av sådana preparat. Är skiträdd för att jag ska få starka biverkningar samt att jag ska bli som en robot utan några känslor alls. Att jag varken kan skratta eller gråta. Att jag bara finns här!
Tänk om det tar flera månader innan jag blir frisk och kan må bra igen?! 😢
Men de senaste dagarna har jag mer och mer övervägt att jag kanske ska testa detta igen oavsett mina rädslor, för mitt mål är att kunna hantera vardagen igen och framförallt att ta hand om våran son som jag älskar oerhört mycket!

Jag vill klara allt själv och sätter för stor press på mig själv, men nu måste jag tillåta andra att hjälpa mig så jag förhoppningsvis når mina mål inom en snar framtid.

Jag är glad att jag har min älskade Marcus som är min klippa alla dagar i veckan tjugofyra timmar om dygnet. Han kan till och med få mig att le och skratta en kort stund per dag. Är så tacksam för att han är en underbar människa, sambo och pappa! 💗
Och tack till min mamma som satte sig på nattåget samma kväll som jag ringde och bad henne att komma ner. Tack för att jag och Marcus har fått/får tid för oss själva ibland. 💗

Nu börjar den lugnande tabletten värka, så jag ska gå och lägga mig och försöka somna.
När jag vaknar igen ska jag försöka få i mig någon frukost/lunch och till det ska den första antidepressiva tabletten sväljas.

Tack och godnatt, godmorgon till er andra! / Cilla 💙

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Vår lilla ögonsten

Äntligen har jag fått ihop min förlossningshistoria. Det tog sin lilla tid.

Kan först och främst berätta att jag inte minns precis allt som hände inne på förlossningen. Jag var inte så närvarande på grund av att allt gick så otroligt snabbt och att det var väldigt intensivt. Så mycket är taget från mina journaler och det Marcus kommer ihåg. Även tidsuppfattningen är inte riktigt 100%. Under tiden jag skriver kanske jag kommer ihåg mer av vissa delar.

Fredagen den 18 november vaknade jag upp av att jag kände en blöt liten fläck i sängen. Blev väldigt fundersam på vad det var, så jag satt där en stund medans Marcus fortfarande låg och sov och funderade på vad som egentligen hade hänt. Tänkte; Är det lite vattenavgång? Eller kan bebis ha tryckt mot blåsan?
Jag gick på toaletten för att kissa då jag kände något vad jag trodde var en förvärk, gick sedan till sängen igen och väckte Marcus (då var klockan ungefär 04.45) och berättade om den blöta fläcken och att jag var osäker på vad det var. Marcus var lika förvånad som jag, så jag gick även in och väckte mamma och frågade om hon kunde komma och kika. haha.

Plötsligt känner jag av en "förvärk" till.. och en till.. och en till.. inom en minut. Värkarna blev bara starkare och starkare för varje gång. Så pass starka att jag fick andas mig i genom dom.
Till slut bad jag Marcus att ringa till förlossningskordinatorn för att be om råd. De sa att vi var välkomna in till förlossningen på Östra Sjukhuset.
Vi packade ihop det sista mitt i värkarna och Marcus sprang och hämtade bilen. Under tiden hjälpte mamma mig att få på mig ytterkläderna och skorna. Under bilresan blev värkarna även där värre och värre, jag tittade på Marcus som körde lugnt och försiktigt och sneglade sen på hastighetsmätaren. Till slut sa jag med en lätt irriterad röst; "Du får köra fortare...". Han svarade med ett stressat "Tack" och därefter gasade han på ganska rejält. Det ar som tur nästan tomt på vägarna.

När vi parkerade utanför förlossningen var klockan 05.45 och jag bad Marcus att gå in och hämta hjälp, för jag kände att jag knappt kunde gå av den enorma rygg/bäckensmärtan. Ut kom två barnmorskor som presenterade sig själva, de hade med sig en rullstol som jag fick sätta mig i.
De skjutsade in mig i ett förlossningsrum där jag fick byta om till sjukhuskläder och sen lägga mig i en säng. Genast gjordes en undersökning och det konstaterades att jag var öppen 3-4 cm. Vi frågade om vattenavgång hade skett med tanke på den blöta fläcken, men barnmorskan var osäker.
CTG kopplades sedan på, dock fick de inte nå bra hjärtljud därför spräckte de hinnan och en elektrod sattes på lillens huvud. Därefter blev jag erbjuden lustgas och epidural som jag utan att tveka tackade ja till. Lustgasen fick jag direkt, men kände inte att jag fick kontroll på andningen så den funkade inte så bra. Fick mer och mer panik samt att den enorma smärtan gjorde mig livrädd.

Det gjordes en ny undersökning klockan 06.30 och då var jag öppen 6 cm. Jag hade alltså öppnats 3 cm på 35 minuter. 😲
Cirka en timme efter inskrivningen kom narkosläkaren och satte EDAn. Jag tryckte upp lustgasmasken så långt in i fejjan det bara gick i hopp om att den skulle ge någon verkan och för att ha något annat att tänka på medan de tryckte in den långa, spetsiga saken i ryggen. När epiduralen hade börjat verka kunde jag äntligen pusta ut igen. Då fick jag även kontroll på andningen i gasmasken, kände till och med att jag fick en skön fylla som jag svävade bort i en stund.
Marcus passade på att springa ut till bilen för att hämta väskorna samt att ringa till anhöriga. När han kom tillbaka gjordes ännu en ny undersökning. Då var jag öppen 10 cm men lillen var tvungen att komma lite längre ner för att jag skulle få börja krysta. Så jag testade att ställa mig på knä mot sängryggen. Det dröjde inte många minuter innan jag fick känslan av att jag ville krysta på. Det gick som inte att stå emot, jag blev alldeles knäsvag. Så efter en stund la jag mig ner igen och frågade om det var okej att köra på. Och då var det äntligen okej.

Enligt mina journaler så höll krystarbetet på i ungefär 45 minuter om jag läst och uppfattat det rätt. Ut kom en liten kille klockan 09.34 i supermanställning (han kom ut med ena armen samtidigt som huvudet) samt med navelsträngen ett varv runt halsen som en av barnmorskorna klippte av senare eftersom inte Marcus kände för att göra det. Han var fly förbannad och skrek direkt när han kom ut och höll på konstant i 30 min. Han vägde 3452 gram och var 51 cm lång.
Marcus höll som jag förutspått på att svimma men det var av anledningen att huvudet på lillen var lite svullet. Han visste nämligen inte att det var vanligt. Så han fick order av barnmorskorna att sätta sig och dricka saft.

Den ansvarige barnmorskan var chockad och samtidigt glad över hur snabbt och smidigt allt hade gått. Hon var förvånad med tanke på att jag var förstföderska.
Allting såg bra ut där nere, även fast han hade den ställning han hade när han kom ut.
Jag lyckades även få en ofrivillig glimt av moderkakan när den kom ut som jag absolut inte ville se egentligen, men ögonen bara drog sig dit. Blää!
Vi fick vara kvar på förlossningen ett tag innan vi åkte upp till BB. De ville hålla lite koll på mig för att jag hade förlorat ungefär 1 liter blod och haft ganska högt blodtryck, vilket ordnade till sig till slut..

Det var allt för denna gång. / Cilla 💙

Likes

Comments

Han är här nu, vår lilla Elliot!

Exakt en vecka sedan den vid denna tid den 18 november vaknade jag till en sväng och kände en blöt fläck i sängen.
Det var startskottet till en otroligt intensiv och snabb förlossning. Kan tillägga att det var en stor motsats till smärtfritt! ;)
Iallafall.. ut kom pyret med fart och fläkt kl. 09.34 och det gick inte ta miste om att han hade bråttomt ut för han var fly förbannad. Vilka starka lungor alltså! ;)

Förlossningshistoria samt mina tankar efter förlossningen kommer inom kort.

Ta hand om varandra! / Cilla

Likes

Comments

Ja hörreni. Igår blev det ju en liten spontantripp till Gekås. Hittade till slut lite "ja-just-ja,-en-sån-skulle-man-haft" -saker.
Var inte där så många timmar, men det räckte gott och väl för att inte längta tills nästa gång.. tur är väl det eftersom man inte vet när man orkar åka dit igen efter pyret är ute.

Kvällen eller snarare natten.. slutade tyvärr inte lika bra. Ringde in till förlossningen och bad om att få komma in och få hjälp.
Har haft en svacka igen då jag inte kunnat sova oavsett hur trött jag än varit, samt att ryggen/bäckenet bara har blivit värre och värre. Varken huvudet eller kroppen har kunnat slappna av riktigt.
När vi kom in förväntade jag mig att de skulle skicka hem mig med sömntablett och något mot smärtan, men de valde att lägga in mig under natten så jag fick en riktig sovdos och stark smärtstillande på plats. De gav mig en insomningstablett, Alvedon och en spruta med morfin. De gjorde även plats så Marcus kunde stanna! ❤
Äntligen kunde jag slappna av i hela kropp och själ, kände ingen smärta alls, alldeles varm och go i hela jag (tack vare morfinet). Det var otroligt skönt att falla in helt avslappnad in i sömnen. Dock vaknade jag och var superorolig och rädd, men antagligen var det morfinet som spökade till det i skallen på mig. Jag minns det även själv.. Jag drömde medans jag hade ögonen öppna, men hade ingen aning om vad som var verklighet och inte.. Jag visste inte vart jag var, snackade en massa om helt oklara saker och när jag tittade på Marcus så visste jag inte att det var han..Riktigt, riktigt läskigt! Detta höll på typ i en halvtimme.
Som tur lyckades Marcus och en barnmorska till slut lugna ner mig igen och jag somnade om.

Imorse vaknade jag glad och utvilad samt fortfarande groggy. Fick äta frukost och sen ville läkaren undersöka och prata med mig innan vi for hem.
Hon undersökte och berättade att det märks att det inte alls är långt kvar till han kommer ut. Jag var nämligen öppen 1 cm och hon kunde känna lite lätt på bebis huvud som ligger långt ner. (Inte så konstigt då att det ibland känns som att han försöker skalla sig ut när jag står och går.)
Sen pratade vi om att jag haft det så besvärligt under i princip hela graviditeten med just smärtan. Och jag tog upp att jag har tänkt fråga om det går att sätta igång förlossningen tidigare än beräknat datum p.g.a detta. Helst vill de ju gärna inte göra det men för att jag åtminstone inte ska behöva gå över tiden så bokade vi en tid för igångsättning på beräknat förlossningsdatum d.v.s. 25 November. Men eftersom det såg ut som det gjorde på undersökningen så trodde de att jag kommer behöva åka in tidigare.

Snart kommer han mina vänner!😊.. förhoppningsvis.

Ha det gott och ta hand om varandra! / Cilla💙

Likes

Comments

Snart bär jag och päronen av oss till Gekås. Förhoppningsvis är det inte sjuuuuukt mycket folk. Men antagligen är det väl det, eftersom det snart är jul.

Har inget speciellt som jag vill handla i och med att jag redan varit där tre gånger redan i höst, så allt jag velat ha och behövt är redan inhandlat. Men det blir nog lite "bra att ha"-grejer iallafall. Kan vara bra för plånboken.. Annars brukar det ju gå på rätt mycket när man är där och handlar! 😉


/ Cilla💙

Likes

Comments

Allmänt, I väntan på pyret

Godkväll!

Ja, nu var det dax att uppdatera lite här igen då.
Just nu sitter vi och kollar på valvakan här hemma. Min favorit av kandidaterna är Hillary Clinton. Tror att hon kommer göra ett bra jobb som president. Orkar troligtvis inte hålla ögonlocken öppna ända tills det är helt avslutat så man får väl se imorgon bitti när man vaknar upp hur resultatet blev.

Mina älskade föräldrar anlände från Östersund för cirka två timmar sedan.
Så nu kan jag slappna av lite mer inför pyrets ankomst.
Känns skönt att det kommer finnas extra stöd inför förlossningen samt efteråt. 16 dagar kvar till BF.. och nervositeten ökar mer & mer för varje dag. Det kan verkligen hända när som helst nu!


Ha det gott & ta hand om varandra! / Cilla 💙

Likes

Comments

Allmänt

I flera veckor har jag sagt till mig själv "imorgon ska jag städa", "imorgon ska jag ta en längre promenad med Tyra", osv osv.
MEN! Det har som aldrig blivit av. Har inte orkat... varken fysiskt eller psykiskt.
Som vanligt har jag sovit dåligt. Har legat i dvala mest hela natten. Varit uppe på toa varannan timme, när jag väl hittat en bra sovställning så börjar pyret i magen böka och stöka på så jag måste ändra ställning iallafall. Sammandragningar, kissnödig igen, varmt och svettigt även fast fönstret är öppet, måste dricka vatten, kissnödig, hungrig etc etc.
Är sååå färdig med att vara gravid!

Men oavsett hur trött och slö jag varit idag, har jag försökt att hålla igång kroppen och huvudet så jag förhoppningsvis somnar lättare ikväll. Lite småplock här och där, torkat av möbler mm. Med lite pauser emellanåt. Det är långt ifrån färdigt, men det är iallafall en början. 👍


/ Cilla 💙

Likes

Comments

Allmänt, Foton

Så här blev resultatet av projektet jag drog igång i förrgår.
Hade ett babynest-mönster som grund, gjorde den större och mer fyrkantig. Tänkte ha den som madrass åt lilla pyret, som man kan lägga på golvet sen och kanske ett babygym över. Tror dock att det kommer sluta med Tyra änvänder den som hundbädd, hon verkade gilla den. Kanske får göra en till 😉


Nu blir det ett litet bad. 


Ha det gott / Cilla💙

Likes

Comments

Allmänt

Det var längesedan jag sov så gott som jag gjorde inatt. Brukar alltid ta en evighet innan jag kan somna på kvällarna när alla förbannade tankar far omkring i huvudet. Plus att min älskade sambo och även hunden är otroligt duktiga på att snarka ikapp.😘 Men igår gick det ovanligt snabbt att somna!

Idag ska jag starta ett nytt syprojekt, får se hur det går och slutar. Önska mig lycka till! 😉

Likes

Comments