Header

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Ikväll är en sån kväll. Så fort jag sluter ögonen för att försöka sova så spelas det upp i huvudet. Hur Vile får lugnande, vi går ner mot operation. Jag får ta på mig mössa, tossor och dräkt. Vile blir allt tröttare och hans muskler lyder honom inte. Läkaren kommer in, narkosläkare med. Hon försöker lätta upp den tryckta stämmningen, det går sådär. Nu. Nu är det dags. Vi går mot operationssalen, Vile och jag. Rummet är kallt och kalt. Maskiner och ett operationsbord. Vile är ledsen, han känner att något är pågång. Han får en mask över munnen och näsan och han skriker hejdlöst. Djupa andetag. Nu är han borta. Dom hjälper mig att lägga honom på bordet. Mina tårar rinner. Jag pussar hans panna. Dom säger att allt blir bra. Jag får papper i handen, tårarna sprutar. Jag springer mot Isak. Kramas. Länge. Nu är han i deras händer.

Likes

Comments

varje dag, varje timma, minut och sekund är så fantastisk med Vile. Han är så rolig, han har så mycket upptåg och bus för sig. Han är inte stilla en sekund, och inte tyst heller för den delen. Han snackar så mycket! Så många roliga ljud, knasigheter och rop. Han är så jävla söt, ibland kommer jag på mig själv med att bara sitta och iakta honom. Jag blir så varm i hela kroppen, när han ler, när han skrattar, när han är koncentrerad på att ställa den ena klossen ovanpå den andra, när han kör med sin favoritbil och brummar med munnen. Han är alltid så glad.

Jag skulle kunna skriva i flera timmar om Vile, det finns så mycket att berätta. Jag är upp över öronen förälskad i min lille plutt. Allt för dig. Allt.

Likes

Comments

Idag blir en bra dag. Idag är jag positiv i det negativa. Idag tänker jag att allt ska lösa sig. Att vi klarar allt.

Likes

Comments

Nu sitter jag här igen. Ångesten kryper under skinnet, gråten hänger i halsen, oron sticker i bröstet.

Idag var vi på återbesök i Linköping med Vile efter hans operation. Det fick inte bra. Inte alls bra. Jag har själv sett att han har ett litet hål efter ett av stygnen som jag förstått att dom måste göra något åt. Men den här gången har jag försökt att inte måla fan på väggen, inte tänka så mycket på det utan ta det som det kommer, när det kommer. Nu kom det. På återbesöket fick vi domen. Han ska opereras igen.

Läkaren kunde inte säga hur omfattande operation det skulle bli, om det "bara" handlade om att sy igen hålet eller om det var mer än så. Det kan va så illa att dom måste göra om hela operationen från scratch. Och det vet vi inte förens han ligger på operationsbordet.

Alla tankar bara far runt i huvudet. Minnet av hans smärta, hans skrik. Minnet av hur rädda vi var. Hur jag faktiskt trodde att Vile skulle dö.

Tanken på att han ska ha en jävla kateter igen. Att han ska sövas. Skrika sig till sömns i den där jävla masken dom pressar över hans näsa och mun. Känna hur han sakta försvinner, blir helt slapp i kroppen.

Bara minnena och tankarna får mig att vilja kräkas.

Min lilla Vile. Varför? Ska du behöva gå igenom den här skiten igen? Det räcker. Det räckte för längesen.

Usch jag blir så ledsen. Jag blir så jävla ledsen på det här. Jag börjar tvivla på allt. Gud eller vem fan det nu är måste verkligen hata mig, oss.

FAN

Likes

Comments

Ikväll hade Vile verkligen så svårt att somna. Det tog lång tid, trots att han var supertrött. Han var inte ledsen men kom bara inte till ro helt enkelt... Annars nu för tiden är han superlätt att söva på kvällen. Han äter välling i sin säng och sommar oftast direkt. Han har alltid varit ganska lätt med just kvällsrutinerna, i alla fall från att han var 2-3 månader. Ibland är det någon fas som spökar, eller en tand eller magen, men allt som oftast går det väldigt bra.

Vi har fått kallelse till återbesök i Linköping för Vile, efter hans operation han gjorde i Juni. Jag ringde dom härom dagen och frågade när / och om vi skulle få en kallelse eftersom dom så att det blir återbesök 3 månader efter op. Men dom hade glömt Vile. Glömt! Ibland... Ja, ibland undrar jag hur mycket man kan lita på vården egentligen. 97 % är säkert superbra, men resten... nja.

Jag är lite nervös inför återbesöket. Jag har själv upptäckt att han har ett litet hål efter där ett av stygnen suttit. När vi var och tog bort kateter och förband så så läkaren att det är vanligt att det blir så, och att det är en ganska lätt åtgärd. Jag hoppas bara att allt annat ser bra ut och att han inte behöver sövas och opereras igen... Jag ville inte vara med om det igen, och inte Vile heller.

Min älskade lilla unge, du har redan gått igenom allt för myclet... Läkarbesök efter läkarbesök, undersökningar, akutbesök och operation. Det räcker lixom nu.

Sen kommer vi antagligen få en kallelse till Västerviks sjukhus snart också. Då ska dom ta blodprov för att kolla njurvärdet.

Försöker att inte tänka på det så mycket, allt med sjukhusbesöken,  njuren och hans hypospadi... Det är så ångestladdat. Jag kan ibland få panik när jag tänker det. Därför försöker jag att tänka positivt och ta en dag i taget, bara tacksam för det vi har och han mår så bra. Det är onödigt att gå och oroa sig i onödan.

Likes

Comments

tre saker. Reminders. (got a thing för listor just nu).

1. Ta inte åt dig så jävla dant.

2. Säg vad du tycker, alltid. (självklart inte om det sårar någon, men de skriver jag i parentes för jag brukar inte va elak).

3. Stäng av mobilen och sov nu din idiot.

God natt

Likes

Comments

Perspektiv. Varför föds man inte med det? Varför måste man gå igenom saker för att få det?

Mycket av det som var viktigt innan Vile är så oviktigt för mig nu. Vad gjorde jag med min tid innan han fanns?

Man förändras, livet förändras, allt förändras - på ett bra sätt. 

Likes

Comments

Jag är höstpepp! Inte du? Då har jag mina egna superduper tips, som hjälper mig att bli det, kanske funkar dom på dig med?

1. Ha kul! Jamen, även om det börjar bli mörkt ute, vädret är lite halvtrist och ögonlocken hänger vid tårna så se till att skratta. Ställ dig i spegeln och asflabba åt dig själv, be någon kittla dig, eller varför inte se på en film du tycker är riktigt rolig. När man skrattar så bara yr endorfinerna runt i kroppen och dom behövs den här årstiden!

2. Har du något som känns/ är jobbigt pch tungt just nu? Det är helt okej. Men gå inte och håll det inom dig - prata, skrik, gråt, skratta om det känns bättre, gå och lägg dig med täcket över huvudet MEN gå upp igen, ta en långdusch och låt tårarna rinna med duschvattnet. Be om hjälp, be om stöttning. "Jag mår inte bra, jag är ledsen". Det är inga farliga ord att säga. Det är helt riktiga och ärliga känslor som DU känner. Saker och ting har en tendens att lösa sig. Men allt löser sig inte, tyvärr. Kan du göra något åt det? Gör det. Inte? Sörj, gråt, skrik, gör vad du behöver men fortsätt leva ditt liv efter du är klar. Blir du aldrig klar? En sorg man aldrig kan lägga bakom sig, som alltid finns där, kan man ändå lära sig att leva med. Gör på ditt sätt.

3. Träna / rör dig / promenera. Promenader är just nu mitt sätt att röra på mig. Det blir även en och annan springtur om andan faller på. Gör det du tycker är kul! Är det att simma, spela fotboll eller göra 100 squats så gör det. Bara du gör något, och helst där du får lite frisk luft varje dag! Piggelin på den.

4. Mys. Tänd ljus, drick the, ät god mat, umgås med vänner, gå på bio, plocka svamp Vad tycker du är mysigt?

5. Andas. Försök att inte stressa. För mycket av den varan mår ingen bra av. Ta dagen som den kommet. Ta hösten som den blir.

Likes

Comments

Fyfan vad mesig jag är. Vet ni vad jag är seriöst livrädd för? Alltså jag skrattade åt mig själv idag... Gick i skogen bakom oss och där håller dom på att avverka träd. Stor jävla skogshuggarmaskin stod på stigen jag skulle gå på, hade även Vile i vagnen med mig. Jag springer alltså i ren panik förbi denna stora best och är typ rädd för mitt, och Viles såklart, liv. Varför då? Amen alltså, hur vet jag att han som sitter i ser mig? Tänk om han svänger runt med den där jävla enorma motorsågen eller, ännu värre, börjar backa! Han kanske inte ser mig, och backar över oss. Fyfan, mesigt ju? Och när jag sprungit förbi med andan i halsen så mäter jag självklart en man som är ute och går, både han och jag skrattar när våra blickar möts... Inte nog med det hördeni, för sen när jag går runt på en annan stig så fäller han precis ett träd, och jag skojar inte... jag kände vindpusten i nacken som blev när de föll. Seriöst livrädd för sådär stora maskiner haha!

Nu ska vi ha fredagsmys! Puss

Likes

Comments