​Tredje gången gillt, eller?  Får man hoppas och våga tro på en frisk krabat? Är jag elak och självisk då? Får jag vara lättad över att dom än så länge inte upptäckt någon missbildning på bebis i magen? Vågar jag verkligen hoppas och tro att vi ska få ett till barn? 

Det finns så många tankar. Ena dagen är allt så självklart, andra dagen inte. Det finns så mycket som kan hända, så mycket att oroa sig för. Å andra sidan, varför oroa sig i onödan? Kluven är bara förnamnet. 

Nu ska vi vänta ända till förlossningen för att få se bebis igen. Tänk om något händer på vägen? Något man inte kunde se vid RUL? Tänk om navelsträngen... tänk om fostervattnet... tänk om hjärtat... Tänk om. 

Gillar

Kommentarer

Trött. Så fruktansvärt trött. Kroppen förbereder sig verkligen inför kommande utmaning. Det är lönlöst att försöka somna om när Isak gått upp, svårt att somna om efter minsta störning på natten. Vile sover som en stock hela natten, vaknar till ibland vid 4 och somnar om. Men jag? Nej... sömnen är skit och har varit det ett bra tag nu. Bebis trycker på blåsan och minst 2 gånger (bara än så länge!) går jag upp och kissar, men oftast tar det då lång tid innan jag kan somna om. Inatt har Ester stort mig ungefär varje timma, hon har helt plötsligt bestämt sig för att hon SKA "sova" vid min huvudkudde. Om hon bara hade legat där, stilla och tyst, så hade det ju inte varit något problem. Men hon måste på riktigt ha en medfödd missbildning, för hon spinner lika högt som en traktor, och kvävs nästan av det. Försökte putta ner henne några gånger, för det gick verkligen inte att sova, men hon hoppar upp lika fort igen...

Men är det så att kroppen också håller på att ställa in sig på mindre antal sovtimmar? Det sägs ju att det är så när man är gravid. För ibland tror jag det sitter i huvudet också, när jag inte kan somna om... Jag har ingen chans till vila eller återhämtning på hela dagarna, det är full fart från tidig! morgon till kväll.

Sova kan man göra när man blir gammal, försöker jag intala mig... 

Gillar

Kommentarer

Igår såg jag ett avsnitt av Grey's Anatomy, en serie som jag alltid tyckt om och börjat titta på igen. En av läkarna, April, är gravid men får reda på att allt inte står riktigt rätt till. Det är något som är allvarligt fel på bebisen. Dom tar prover och det visar sig att barnet inte kommer att överleva mer max några dagar, om ens det. De väljer att avbryta graviditeten. Man får se allting, från prover och läkarens utlåtande, skriva på papper, förlossning till att hålla sitt döda barn.

Ibland är det svårt att förstå att man själv faktiskt gått igenom precis samma sak. Att vi var på ultraljud efter ultraljud och till sist fick ett läkarutlåtande som var så mörkt och tomt på hopp. Att man känner sitt barn sparka i magen, men man måste tillsammans ta det mest hemska, ofattbara, svåra men ändå på nått sätt lätta beslutet av avbryta. Att vi, jag och Isak, fick ta ett beslut om att vårt barn inte längre skulle leva. När man tänker på det så är det ju helt jävla sinnessjukt.

Ta en tablett, så dör ditt barn i magen. Varsågod.

Vi har nu gått förbi dom ultraljuden, vi ska inte på något mer. Nu ska vi bara vänta. Men ibland kan jag inte hindra mig själv från att tänka på allt annat som faktiskt kan gå fel. "Nu kan det inte blir värre", "det händer inte igen". Är det fult att önska sitt ett fullt friskt barn? Är det fel? För det är precis vad jag önskar mig, en kärnfrisk unge från topp till tå. För vi har ju förlorat ett barn, och Vile har vi varit så oroliga för så många gånger både med hans operationer men också för hans njure. Är det då för mycket begärt med ett friskt barn, där oron kan lägga sig någon annanstans en stund?

Här får du en frisk unge. Varsågod.


Gillar

Kommentarer