Header

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Man går och lägger sig, dyngtrött. Ögonen svider, andningen är tung, kroppen slappnar av. Alla i rummet sover, djupt. Alla utom jag. Det är något som stör. Den där myggan, surrar surrar surrar. Blir tyst ett tag men kommer alltid tillbaka. Omöjlig att slå ihjäl. Surrande jävla mygga, jag vill knosa dig mellan fingrarna och handflatan, trycka upp dig mot väggen, trampa på dig. Jag vill få tyst på dig, myggjävel. En dag, myggan, ska jag surra surra surra ovanför ditt huvud tills du önskar jag hade trampat på dig.

Likes

Comments

Isak och mamma tog sig an trapphuset igår. Sååå kär i den här tapeten! Det är mycket kvar att göra i trappen innan den är klar. det ska rivas, slipas, byggas nytt och målas. Men det kommer bli bra, det är jag övertygad om!

Likes

Comments

Det där skriket. Jag hör det fortfarande ibland. Det där skriket som jag aldrig hört förut. En mamma kan läsa av sina barns skrik. Ja. Det där skriket du skrek för 2 veckor sen vid den här tiden. Det där skriket som jag fick panik av, som var så högt och skärande. Något var riktigt fel. Åt helvete fel. Men vad? Var det katetern som satt fel? Hade du ont i magen? För såhär i efterhand vet vi att det inte var pågrund av en överfylld blåsa. Jag kommer alltid undra var det var. Och nej, det var ingen mardröm som han inte vaknade ur. Det var ett skrik av ren och skär smärta. Jag vill aldrig höra det där skriket igen. Aldrig mer.

Likes

Comments

Kan inte fatta att hela Juni snart är förbi... Känner mig lite snyltad på den här sommarmånaden. Känns som vi spenderat mestadels av den på sjukhus faktiskt.

Nu. Just nu, känner jag att vi ska ta vara på varenda dag. Nu ska vi njuta. Nu ska vi släppa alla måsten, all oro, spänning och alla stenar som legat på mitt bröst. Nu. Det är dags nu. Nu ska vi ta sommaren och göra den till våran. Viles första sommar, den ska bli jävligt bra, det har jag bestämt nu. NU.

Likes

Comments

Vår midsommar i bilder 🌼

Likes

Comments

Har inte hunnit med att skriva hur det gick i tisdags... Men det gick bra! Hörde ni? jag tänkte att man vår vanliga tur så lär väll stygnen spruckit upp (det är tydligen väldigt vanligt) och eftersom haft så ont tänkte jag att det kanske också va därför... Men icke. Det såg jättefint ut! Läkaren varnade oss innan operationen och sa att när man tar bort förbandet så kommer det se ut som kriget! Det kommer va blått, lila, gult, svullet, rött och man kommer inte ens se att det r en snopp. Eh, jaha? Jag blev därför väldigt förvånad när dom tog av förbandet och det såg så fint och normalt ut! Lite svullet men inte alls blått eller så som han beskrev det... Dom sa att det såg väldigt fint ut och att det beror mycket på att vi burit runt på honom hela veckan och försökt ha han så stilla som möjligt.

Han är en helt annan bebis nu när dom tagit bort katetern också! Mycket gladare, piggare och sig själv igen! Dock är han fett trött på att vi bär runt på han och att han inte får ligga på golvet och kråla haha. Han är rastlös! Men dom sa att det var bra om han var så stilla som möjligt denna vecka med, sen får han börja röra sig mer och mer. Han kommer bli så rastlös av detta så han kommer väll skena iväg sen när vi släpper ner honom haha!

Och ja, så är det ju midsommar imorgon. Denna kommer att firas med min fina familj ute i Loftahammar. Vi ska bara mysa och ha det trevligt! Så skönt! Kram på er och trevlig midsommar 😘

Likes

Comments

Imorgon bär det av till Linköping igen, denna gång för att ta bort kateter och förband. Självklart är jag nervös... allt har ju gått så bra hittills (inte), så nu hoppas vi det blir en snabbvisit imorgon och att det går bra!

Likes

Comments

Vile har sovit sååå gott inatt! Han sov först i sin säng men eftersom vi måste byta blöjan ungefär var tredje timma så var vi tvungna att väcka honom fast han sov så gott. Han fick då komma över till vår säng och sov där hela natten ❤ Han har inte fått Alvedon sen igår eftermiddag och verkar inte ha ont! så himla skönt!

Imorse var vi ute i trägården och tittade på allt spännande, han älskar det och är så nyfiken på allt! Äntligen är han sig själv igen ❤

Likes

Comments

Måndag: Åkte till Linköping och skrevs in på Barnkirurgen. Nervösa men lugna. Gick en sväng på stan och försökte ta saken med ro.

Tisdag: Operation. Gick ändå bra, bättre än jag trodde. Självklart jobbigt att se honom sövas. Ännu jobbigare när han skulle vakna ur narkosen. Sen va det ändå ganska lugnt då han sov hela dagen och natten nästan.

Onsdsg: Läkare kom och berättade att operationen gått väldigt bra och att vi nu kunde åka hem. Skönt att komma hem, tyckte vi då... Första natten hemma fick helt okej. Tills jag upptäckte att det inte verkade helt okej med Viles kateter... tyckte det rann dåligt och det var blodblandat. Ringde Barnkirurgen och rådfråga, dom sa att sålänge det droppade lite ur katetern så va det ingen fara. Om det inte gjorde det så kunde det vara stopp och då är det bråttom. Man måste då tömma blåsan ganska fort så den inte blir överfylld. Vi blev självklart oroliga, särskilt eftersom Vile bara har en njure.

Torsdag: 03.15 kände jag på Viles blöja och upptäckte att det inte kommit något kiss på länge. Vi åkte till akuten i Västervik. Han va inte särskilt ledsen, bara trött. Där gjorde dom en scanning på blåsan vilken talade om hur mycket den innehöll. 144 ml. Nu i efterhand vet jag att det inte stämmer, det GÅR INTE. Den rymmer 60-80 ml när dom är runt 8 månader så det måste visat väldigt fel. Vi blev iaf inlagda för observation på barnavdelningen. Katetern rann på bra när vi kom in, vilket förstår kändes skönt och lugnande. En urolog kom på morgonen och tittade på Vile och hon tyckte det såg bra ut och att vi inte behövde oroa oss. Dom hade även pratat med Linköping angående blodet i katetern och sa att det var normalt eftersom det ändå är opererat. Vi åkte hem i lugn och ro.
På kvällen blev Vile mer och mer ledsen, han hade ont. Tyckte att katetern rann dåligt igen så jag ringde linköping. dom tyckte vi skulle åka in till Västerviks sjukhus igen och  göra en scanning på blåsan. Sagt och gjort. Åkte till barnavdelningen runt 8 på kvällen, gjorde två scanning vilka visade att han hade för mycket i blåsan. Dom ringde Linköping och rådfråga. Vi skulle få komma dit dagen efter klockan 8 på morgonen för kontroll. Dom bedömde att det inte var brådskande eftersom katetern ändå droppade så det kunde inte va helt stopp. Dom sa också att vi var välkomna redan ikväll om vi ville eftersom vi har en bit att åka och det kan va skönt att va på plats. Vi åkte hem och packade, Vile somnade i bilen och vi åkte iväg mot Linköping runt kl. halv 10 på kvällen. Jag körde, Isak satt bak hos Vile. När vi precis kört förbi hjorten så vaknar Vile och gallskriker. Jag trodde jag hade hört alla skrik. Men det här skriket... det tar alla priser. Isak försökte då kontakt med honom, men han bara skrek och skrek och andades inte ens mellan skriken. Jag gasade på och körde in till kanten. Sprang ur och slet upp honom. Han var helt slapp, kändes som han tappade medvetandet för några sekunder. Sen fortsatte han skrika. Jag öppnar bagage och slet upp hans kläder för att kolla på magen. Skrek till Isak att ringa 112. "Hans blåsa sprängs, hans blåsa sprängs, hans blåsa sprängs" var det ända som gick runt i mitt huvud. Kunde inte se något på magen, öppnade blöjan och kollade. Inget kiss hade kommit. Tog upp honom igen och försökte lugna honom. Det gick inte. Isak skrek på dom i telefonen. Dom hade sagt att det va bättre att vi åkte till akuten själva eftersom dom ändå inte hade någon barnstol i ambulansen. Där. Då. Vile skrek ut sina lungor. Vi stod mitt ute på E22an. Där, då, trodde jag att jag skulle förlora mitt andra barn. Jag trodde han skulle dö. Vi slängde in oss i bilen igen. Jag har aldrig kört så fort. Jag har aldrig varit så rädd, men ändå så fokuserad. Fokuserad på att komma till akuten. Där, då, kändes det som att det handlade om liv eller död. Vile slutade inte skrika. Han var helt hysterisk. Isak med. När vi kom fram så sprang vi in på akuten, dom släppte in oss direkt och det kom folk springandes. Dom slet upp hans kläder och kände på magen, kollade med scanner på blåsan. Vile var nu om möjligt ännu mer hysterisk. Dom sa att han inte hade så mycket i blåsan men jag litade där och då inte ett jävla skit på den där jävla maskinen. Dom försökte sätta en infart i hans hand men det gick inte. Han fick smärtstillande i munnen istället. jag tog upp honom och han lugnade ner sig en aning men var fortfarande ledsen och hade ont. Dom pratade om att vi skulle få åka ambulans till Linköping eftersom dom inte kunde tömma hans blåsa här. Förbannade jävla sjukhus, vad kan ni då??? Där, då, trodde jag det var ännu mer kört. Han skulle aldrig klara att ha så mycket i blåsan i så lång tid, ändå till Linköping. Men han lugnade sig ännu mer och dom sa att om hans blåsa vore så överfylld så skulle han skrika. Vi öppnad blöjan och katetern droppade. Tack. Tack. Tack. Blev lite lugnare och kände inte samma panik. Men ville ändå åka ambulans till linköping, men nej... det fick vi inte. Vi skulle få åka i egen bil, eller ja, egentligen tyckte dom att vi likagärna kunde åka hem och sova hemma. Men jag skulle till Linköping, det var jag fast besluten om. Vi packade in oss i bilen igen och började åka.  Vile somnade direkt och sov hela vägen upp. jag satt på helspänn hela tiden. När vi kom dit så scannade dom blåsan igen. Fortfarande överfylld. Det kom upp en plastikdoktor som skulle titta på katetern och försöka se om det kunde vara något stopp eller likande. Han plågade Vile... Sprutade in och drog ut vätska, han bara skrek... Han var dessutom helt slut eftersom han knappt sovit något... Han kunde iaf inte känna något stopp och tyckte det rann på bra. Han kände även på mage och sa att om hans blåsa vore så överfylld så skulle det kännas klart och tydligt. Jaha? Men va? Dom ringde en ultraljudsexpert som fick komma och kolla blåsan, då skulle man se klart och tydligt om blåsan var fylld eller inte. jag var så nervös. Vi fick vänta i någon halvtimma på honom, vilket kändes som en evighet. Under tiden så berättade läkaren att om den var överfylld så skulle man behöva söva Vile och sätta in en kateter genom magen som skulle tömma blåsan. Nej. Nej. Nej. Inte en till narkos. Ultraljudskillen kom. Han sa direkt att blåsan var tom. Va? Tom? Men hur är det möjligt? Men fyfan va skönt det va att höra dom orden. Nu var klockan halv 4 på morgonen och Vile var helt utslagen. Vi la oss och sov direkt. Både jag och Isak hade inte sovit på ert dygn.

Fredag: Klockan 8 på morgonen kom läkaren. Han tittade på Viles kateter och sa att vi kunde rätta till den lite eftersom att den såg ut att ha åkt ut lite. Det kunde va därför han hade ont.
Han var dock tvungen att vara fastande i 6 timmar eftersom han skulle få lugnade och smärtstillande. Vi fick vänta till klockan 13. Det gick bra att rätta till den och Vile sa ingenting. Han kände det inte.

Han var dock fortfarande smärtpåverkad. .. Vi började misstänka att det kunde va hans mage som spökade istället... Han hade väldigt mycket gaser sedan operationen och medicinerna verkade göra att han fick ont. Men nu visste vi iaf att katetern funkade som den ska och han inte hade ont av den.

Lördag: Vi gav Vile lavemang och tror det behövdes... Tyckte han blev lite mer glad efter det. Vi åkte hem. Han har fortfarande ont emellanåt, kommer som i skov. Men nre alls sådär panik ont. Nu sover han tryggt i sin säng. På tisdag ska dom ta bort förband och katetern, så nu hoppas vi att det för vara relativt lugnt tills dess...  

Likes

Comments