Header

Ikväll hade Vile verkligen så svårt att somna. Det tog lång tid, trots att han var supertrött. Han var inte ledsen men kom bara inte till ro helt enkelt... Annars nu för tiden är han superlätt att söva på kvällen. Han äter välling i sin säng och sommar oftast direkt. Han har alltid varit ganska lätt med just kvällsrutinerna, i alla fall från att han var 2-3 månader. Ibland är det någon fas som spökar, eller en tand eller magen, men allt som oftast går det väldigt bra.

Vi har fått kallelse till återbesök i Linköping för Vile, efter hans operation han gjorde i Juni. Jag ringde dom härom dagen och frågade när / och om vi skulle få en kallelse eftersom dom så att det blir återbesök 3 månader efter op. Men dom hade glömt Vile. Glömt! Ibland... Ja, ibland undrar jag hur mycket man kan lita på vården egentligen. 97 % är säkert superbra, men resten... nja.

Jag är lite nervös inför återbesöket. Jag har själv upptäckt att han har ett litet hål efter där ett av stygnen suttit. När vi var och tog bort kateter och förband så så läkaren att det är vanligt att det blir så, och att det är en ganska lätt åtgärd. Jag hoppas bara att allt annat ser bra ut och att han inte behöver sövas och opereras igen... Jag ville inte vara med om det igen, och inte Vile heller.

Min älskade lilla unge, du har redan gått igenom allt för myclet... Läkarbesök efter läkarbesök, undersökningar, akutbesök och operation. Det räcker lixom nu.

Sen kommer vi antagligen få en kallelse till Västerviks sjukhus snart också. Då ska dom ta blodprov för att kolla njurvärdet.

Försöker att inte tänka på det så mycket, allt med sjukhusbesöken,  njuren och hans hypospadi... Det är så ångestladdat. Jag kan ibland få panik när jag tänker det. Därför försöker jag att tänka positivt och ta en dag i taget, bara tacksam för det vi har och han mår så bra. Det är onödigt att gå och oroa sig i onödan.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

tre saker. Reminders. (got a thing för listor just nu).

1. Ta inte åt dig så jävla dant.

2. Säg vad du tycker, alltid. (självklart inte om det sårar någon, men de skriver jag i parentes för jag brukar inte va elak).

3. Stäng av mobilen och sov nu din idiot.

God natt

Likes

Comments

Perspektiv. Varför föds man inte med det? Varför måste man gå igenom saker för att få det?

Mycket av det som var viktigt innan Vile är så oviktigt för mig nu. Vad gjorde jag med min tid innan han fanns?

Man förändras, livet förändras, allt förändras - på ett bra sätt. 

Likes

Comments

Jag är höstpepp! Inte du? Då har jag mina egna superduper tips, som hjälper mig att bli det, kanske funkar dom på dig med?

1. Ha kul! Jamen, även om det börjar bli mörkt ute, vädret är lite halvtrist och ögonlocken hänger vid tårna så se till att skratta. Ställ dig i spegeln och asflabba åt dig själv, be någon kittla dig, eller varför inte se på en film du tycker är riktigt rolig. När man skrattar så bara yr endorfinerna runt i kroppen och dom behövs den här årstiden!

2. Har du något som känns/ är jobbigt pch tungt just nu? Det är helt okej. Men gå inte och håll det inom dig - prata, skrik, gråt, skratta om det känns bättre, gå och lägg dig med täcket över huvudet MEN gå upp igen, ta en långdusch och låt tårarna rinna med duschvattnet. Be om hjälp, be om stöttning. "Jag mår inte bra, jag är ledsen". Det är inga farliga ord att säga. Det är helt riktiga och ärliga känslor som DU känner. Saker och ting har en tendens att lösa sig. Men allt löser sig inte, tyvärr. Kan du göra något åt det? Gör det. Inte? Sörj, gråt, skrik, gör vad du behöver men fortsätt leva ditt liv efter du är klar. Blir du aldrig klar? En sorg man aldrig kan lägga bakom sig, som alltid finns där, kan man ändå lära sig att leva med. Gör på ditt sätt.

3. Träna / rör dig / promenera. Promenader är just nu mitt sätt att röra på mig. Det blir även en och annan springtur om andan faller på. Gör det du tycker är kul! Är det att simma, spela fotboll eller göra 100 squats så gör det. Bara du gör något, och helst där du får lite frisk luft varje dag! Piggelin på den.

4. Mys. Tänd ljus, drick the, ät god mat, umgås med vänner, gå på bio, plocka svamp Vad tycker du är mysigt?

5. Andas. Försök att inte stressa. För mycket av den varan mår ingen bra av. Ta dagen som den kommet. Ta hösten som den blir.

Likes

Comments

Fyfan vad mesig jag är. Vet ni vad jag är seriöst livrädd för? Alltså jag skrattade åt mig själv idag... Gick i skogen bakom oss och där håller dom på att avverka träd. Stor jävla skogshuggarmaskin stod på stigen jag skulle gå på, hade även Vile i vagnen med mig. Jag springer alltså i ren panik förbi denna stora best och är typ rädd för mitt, och Viles såklart, liv. Varför då? Amen alltså, hur vet jag att han som sitter i ser mig? Tänk om han svänger runt med den där jävla enorma motorsågen eller, ännu värre, börjar backa! Han kanske inte ser mig, och backar över oss. Fyfan, mesigt ju? Och när jag sprungit förbi med andan i halsen så mäter jag självklart en man som är ute och går, både han och jag skrattar när våra blickar möts... Inte nog med det hördeni, för sen när jag går runt på en annan stig så fäller han precis ett träd, och jag skojar inte... jag kände vindpusten i nacken som blev när de föll. Seriöst livrädd för sådär stora maskiner haha!

Nu ska vi ha fredagsmys! Puss

Likes

Comments

Går ner i köket, klockan är bara 06.30. Tänder fläkten och lyset under köksskåpen, det blir ett sånt där mysigt ljus eftersom jag väljer det svagaste läget. Vile kryper bort till sitt lektält, ivrig att hinna fram till sin älsklingsbok och bläddra lite innan gröten står klar. Kaffedoften sprider sig, likaså doften från dom nytända ljusen. Favoritspellistan strömmar ur högtalarna på alldeles lagom volym.

eller

Trött som ett as går jag trotsigt upp ur sängen, Vile vill inte ligga kvar men det vill fan jag. Traskar ner i köket, golvet är kallt. Sätter ner Vile och han gnäller för han vill inte sitta på ett kallt jävla golv. Dessutom är han som en hungrig varg och vill ha gröten serverad direkt, gnället eskalerar. Jag är också hungrig men min frukost får vänta för Vile går självklart först. Kaffet får också vänta... Det är grått, kallt och omysigt.

Lyckligtvis är inte den sistnämnda storyn sann. Det blir vad man gör det till. Jag lever verkligen på dom orden. Jag försöker vara positiv, jag försöker se det bra i det som andra kanske ser som dåligt. Det som kan vara omysigt blir istället mysigt. Det som kan vara otrevligt blir istället trevligt. Vi lever bara en gång, det gäller att ta tillvara på alla stunder. Så jävla klyschigt, men fan så jävla sant.

p.s. den första meningen i den andra storyn kanske stämmer lite då.. bara lite

Likes

Comments

Den stadiga, ständiga och ibland tjatiga frågan "När ska ni ha ett syskon då?".

Men ja, självklart vill vi ha syskon till Vile. Jag tycker det vore bra om Vile är runt 2-3 år minst när han får ett lillasyskon. Dels för att det känns som han förstår lite mer då, att man måste vara försiktig och snäll. Jag tänker också att han då har börjat hitta sig själv lite, blivit en aning mer självständig. Samtidigt vill jag också att Vile ska få sin tid, jag vill att han ska få sina första år med oss där allt fokus är på honom.
När han sedan får ett syskon tycker jag att det är viktigt att man försöker så jävla mycket man bara kan att ge båda barnen allt man har. Jag vill att Vile ska känna sig lika sedd, älskad och viktig som han är idag. Det finns ju många sett att göra det på, ett av de viktigaste tror jag är att han får vara delaktig i allt som händer. Jag tänker t.ex. att om/när bebisen ammar så kan Vile få sitta och mysa med mig samtidigt, när bebisen får all uppmärksamhet från far- och morföräldrar så vill jag att Vile ska få vara med, man kan ju t.ex. ta upp honom och säga att "nu ska vi titta på din lille*** tillsammans". På så sätt tänker jag att han blir delaktig, han får känna att det är kul att ha ett lillasyskon, kanske inte 24/h om dygnet, men ändå.

På tal om att ge Vile allt hans första år, hur gör man då med andra barnet? Jag tänker att andra barnet vet ju inget annat, hen (hatar ordet hen men använder det ändå haha) är född med ett syskon. Vile är första barnet och vet ju bara det, att han är ensambarn, tills vi får en till i familjen som också ska få vår kärlek. Men jag tänker att det egentligen inte blir mer komplicerat med andra barnet, det är bara att ge sitt hjärta fullkomligt åt hen med, precis som vi gjort till Vile.

Det måste ju vara det vackraste man kan ge sitt barn, ett syskon.

Samtidigt kan man inte ta något för givet, man kan inte planera. Vi kanske inte kam få fler barn, och att planera ungefär när man vill bli gravid funkar ju inte heller alltid i praktiken. Vi får se helt enkelt.

Likes

Comments

Från dagens äventyr

Likes

Comments

Amen jag blir så sur. Beställde hem vinterkläder till Vile från Polarn&Pyret, bland annat ull-underställ, ull-mössa och ull-vantar. Tvättade allt i 30. Tog ut det ur maskinen och allt hade krympt... Dum som jag är kollade jag inte om man fick centrifugera dom... SMART. Ja, jag vet, det är bara materiella ting... men det hade ju varit en sak om det var typ vanliga byxor eller nått, som han har hur mycket som helst av... Men, för oss, för Vile, var det viktiga kläder. Kläder som han skulle ha hela hösten, vintern och våren. Dessutom är ju inte POPs kläder dom billigaste direkt, särskilt inte när man lever på föräldrapenning.. Usch, blev så jävla depp. Jävla skit rent ut sagt! Min vanliga tur.

Jaja.. gjort är gjort.

Idag har Vile gått (med hjälp av två händer (och fötter)) nästan hela vägen till lekparken! Det är fan typ... 150 meter? Haha. Duktig unge! Vi tränar för FULLT!

Likes

Comments

Det ständiga samvetet. Det dåliga. Dåliga samvetet. För allt, för inget... Går det någonsin över? Kan man bli frisk från kroniska-samvetes-ångestkänslor? Allt från att jag inte damsugar tillräckligt ofta, till att jag inte räcker till för Vile, till att jag inte tänker tillräckligt ofta på Lilja. Allt från att jag unnade mig den där inredningsprylen, till att jag inte lagat nyttig mat, till att jag borde ringa vissa personer oftare. Allt.

Nu säger jag god natt till samvetet, och hoppas på att jag vaknar upp imorgon och kan känna mig som en bra människa, vän och mamma. För det är jag, väll? Ja, eller? Som sagt, god natt

Likes

Comments