View tracker

Jag såg inlägget, jag tänkte låta bli att ge mig in i debatten. Men så kom det över mig, det är för fasen barn, små barn en del så små som 10 år som sitter och skriver. Skriver att det inte är så farligt, det var ju bara på skoj, Man måste ha lite humor och inte ta så allvarligt på allting.

Stackars små barn, stackars mina barn, stackars dina barn, stackars alla våra barn som ska växa upp i ett samhälle där ingen höjer på ögonbrynen när dessa barn taggas som horor öppet på sociala medier, heller inte bryr sig när de kallas det i klassrummet.

Idag ökar självmordsstatistiken bland unga. Till stor del på grund av det näthat som förekommer, från att skolan har varit den vanliga arenan för mobbning har mobbningen hittat nya arenor, via nätet och sociala medier. Där kommer den åt barnen i deras tryggaste miljö, de håller den i sin hand. De kallas inte horor på skolgården längre, de kallas det öppet inför hela världen.

Jag vidhåller att problemet är inte bilden med "tag a hoe" som låg uppe på en offentlig persons instagramkonto under 20 minuter i Söndags och det under den tiden hann taggas över 200 tjejer utan problemet är det som skedde sen. Det är det verklige problemet.

Att ingen reagerar. Att ingen säger stopp, vad sysslar ni med - det ÄR det verkliga problemet.

Jag tänkte som sagt var inte ge mig in i debatten men så var det en kille som skrev "Vem fan bryr sig, det var ju bara på skoj!" Just det, en kille skrev så under en bild där den offentlige personen bett om ursäkt för att han glömt logga ut från en väns mobil och därmed blivit instaraped, han bedyrade sin oskuld. Han må vara oskyldig men ansvaret kan man inte ta ifrån honom men det kan vi komma till senare. En killes kommentar fick mig att se rött - det är ALDRIG på skoj att kallas hora. Någons skämtsamma ord blir någon annans sanning. Jag gav mig in i debatten. Jag skrev exakt så här:

"@XXXXXXX de unga tjejer som blev taggade kanske?! De som nu sitter och funderar på om de är en hora trots att de aldrig ens kysst någon, de som redan dagligen blir kallade horor av killar som anser sig ha rätten att avgöra vad de ska vara och kallas i sin vardag, de tjejerna som mår så dåligt av att bli kallade horor att de nu sitter på sina rum och funderar på hur de ska kunna avsluta sina liv, den tjejen som blev taggad av killen i klassen och nu drar rakbladet över sin handled för den gången i ordningen att hon tappat räkningen - DEN tjejen bryr sig kanske, hur ber ni om ursäkt till DEN tjejen @yyyyy & @zzzzzzzz ?!"

Jag kan inte påstå att jag hoppar på någon, jag kan heller inte påstå att jag hatar någon jag anser att jag tydligt förklarar vem som kanske bryr sig över att ha blivit kallad hora offentligt och undrar hur den offentlige personen, idolen till många tjejer och killar ska ta sitt ansvar i debatten. Svaret borde ha varit enkelt. Han borde ha gjort ett ställningstagande. Ett tydligt ställningstagande. Det hade varit smart. Han hade kunnat gått ut och bet om ursäkt och uppmanat alla sina unga fans att vara så mycket bättre, uppmanat dem att varje gång någon lägger ut en bild av detta slag där de uppmanas att tagga en hora, eller något annat nedvärderande istället anmäla. Uppmanat dem till att ta avstånd från detta genom att våga säga nej, stopp!

Det hade varit så enkelt. Och så bra. För vad är bättre än att våra barns stora idoler och förebilder föregår med gott exempel, banar vägen och hjälper alla vuxna där ute att våga ta ansvar.

Det gjorde han inte - istället bedyrar han om och om igen sin oskuld. Oskuld, ja men ansvar? Vems är ansvaret? Men inte nog med det - han skriver även;

"....Jag är intryckt i ett hörn där alla mina ord vänds mot mig, ingen tror på mig vilket jag förstår då det inte är speciellt logiskt, men vad men vad mer kan jag göra? Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men till er vuxna som skriver det här hatet till mig. Jag skäms, skäms och tycker synd om er och även era barn som får se sina föräldrar trycka ner en annan människa såhär grovt. Vad ni än tycker, så vet jag att jag är en bra förebild och jag vet att jag har ett stort hjärta. Fuck haters! Tack till alla fans."

För det första, massor av människor tror på förklaringen och köper den med hull och hår, Men det är egentligen återigen oväsentligt om han är skyldig eller ej eftersom ansvaret handlar om hur man hanterar situationen. Alla kan göra fel och alla kan göra misstag men i den här situationen kan man istället vända det till något positivt. Man kan dra nytta av stormen för att göra gott.

Det gör han inte.

Istället vänder han det alltså till att det är synd om honom och de vuxna som med mig sa stopp är det synd om och vi borde skämmas - vad skickar det för signaler till våra barm? Det är enkelt det signalerar att det är okej, de vuxna som står upp för i det här fallet tjejers rätt att aldrig behöva kallas hora är idioter - fortsätt som ni gör, det är de vuxna det är fel på.

Jag hade inte en tanke på vad jag skulle mötas av när jag loggade in på instagram nästa gång. Inte en susning. Döm om min förvåning när jag loggar in en halvtimme senare och har minst 50 taggningar. 50 olika taggningar från unga tjejer och killar som anser att jag är en blåst patetisk idiot som mina barn borde skämmas över. Barn så unga som 10 år skriver att jag är tjock, ful, patetisk och en idiot. Hallå? Vart är föräldrarna?? Vems är ansvaret?`När blev det okej för 10 åringar att kalla folk subbor?

I ett endaste försök att förtydliga och skriva direkt till de så kallade hatarna, fast jag vill inte kalla dem det - de är barn, barn som inte vet bättre som använder internets anonymitet till att så ut sina aggressioner och försvara en för dem förebild och idol så skrev jag ändå så här:

"XXXXXX - jag har sagt vad jag tycker utan att klanka ner på dig, du må vara oskyldig men du har ett ansvar. Ett ansvar som offentligperson men även som vuxen. Istället för att ta ditt ansvar och gå ut med ett vettigt uttalande där du direktlänk tar avstånd från att människor, i det här fallet många unga en del så små som 10 år, kallar varandra hora väljer du att om och om bedyra din oskuld, du väljer dessutom att göra ett inlägg där du klankar ner på oss vuxna som säger ifrån genom att tycka synd om våra barn vilket återigen signalerar till dina fans att det är egentligen okej att kalla varandra hora, det är bara ett ord och de vuxna som lägger sig i överdriver. Jag är studerar folkhälsovetenskap, jag vet vad den här typen av sociala medier har för inverkan på våra barn och jag vet att det är en del av varför självmorden ökar. Jag tänker inte avgöra om du är skyldig eller oskyldig - det vet du bäst själv och det är egentligen oväsentligt men vad som är viktigare är att du i din roll som förebild och idol för ungdomar tar ställning och tydligt klargör din ståndpunkt! Att du förklarar för dina fans att det ALDRIG är okej att kalla en annan människa nedvärderande saker så som hora - någons oskyldiga ord blir för någon annan dennes sanning. Vad anser du förresten om att barn och ungdomar i så låg ålder som 10 år följer dig och öppet här skriver "det var ju bara på skämt" "ha lite humor" "alla som tycker det var på allvarligt är idioter" ? Dessa barn tror på fullaste allvar att man kan kalla tjejen i klassen för hora, det är ju bara på skämt. Dessutom är det okej för de vuxna som säger ifrån är ändå bara pinsamma och borde skämmas (ditt eget uttryck). Förstår du signalerna du skickar? Det är DE som är problemet - inte att en bild lades upp på ditt konto av dig eller någon annan, problemet är det du gör efteråt och där brister du stort, tyvärr för i den här stormen skulle du egentligen kunna utöva din position till något positivt genom tydliga avståndstaganden och uppmaningar till dina fans att våga säga ifrån även de när någon kallas hora. Vänligen C"

Jag fick en del meddelanden efter detta - i de flesta fall mammor som tackade mig för att jag orkade stå på mig, för att jag var saklig och för att jag stod upp för alla tjejer där ute. Det värmde absolut.

Men så möttes jag av ännu mera hat - hat, hat, hat. Ungdomar som skriver öppet, jag citerar åter igen:

"
asså vilken mamma due, gå och ta hand om dina barn o sluta hata på Samir, asså påriktigt du mår Nt bra, om du hade vart mogen hade du Nt brytt dig eftersom att han e vuxen. Han bad om ursäkt låt han va då?? Jävla tjockis sluta argumentera du kommer ingen vart. Dumma blondin asså, världens sämsta mamma du ska va en förebild för dina barn ingen phsykopat"

och...

"är du seriöst blåst på riktigt? Lyssna och titta runt omkring än bara allt hat som skrivs om honom, förklaringen till att någon tydligen la ut denna bild och taggade något var för att Samirs kompis hade lagt ut för att skoja, då är det för helvete inte Samirs fel? Skulle någon av dina vänner om du nu har några lägga upp en bild på din instagram och tagga andra och skriva hora o skit, skulle det vara kul för dej då och höra allt? Skulle inte du försöka bevisa för folket att det inte var du som gjorde det? Tänk efter lite innan du skriver! Tack för mej!"

Visst är det fantastiskt, mysigt liksom. Eller så är det precis tvärtom - men det här är vardag för våra barn, det här är vad våra barn möts av det är det här våra barn anser är okej på nätet. Det här är varför vi måste ta vårt ansvar, det här är varför vi måste stå upp för att ingen tjej ska kallas hora, inget barn ska kallas något som är nedvärderande överhuvudtaget!

Det här är varför den här förebilden har ett ansvar - ett ansvar att ta ställning i frågan och tydliggöra sitt ställningstagande - det är därför den här debatten är så viktig. Man kan vara oskyldig men man kan aldrig komma ifrån sitt ansvar.

//Cicci





































Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

100-tals människoliv släcktes i natt. Någons Mamma, pappa, någons barn, någons syster och någons bror får inte se dagens ljus idag. Tragiskt. Hemskt och fruktansvärt.

Ord som inte räcker till.

Alla mina tankar går till de drabbade och deras familjer.

Men jag kan inte låta bli att bli förbannad också. Riktigt förbannad. Det tog en kvart sen hade alla främlingsfientliga länkar att dela till höger och vänster. En kvart max, utan källkritik och någon bakgrund delas det hej vilt på Facebook och Twitter. Syrliga kommentarer om att det är så här det går när man inte vet vilka man släpper in i landet. Att folk ska börja beväpna sig för man vet ju tydligen aldrig när det är dags igen. 

Släpp det! Låt de här förspillda människoliven få sörjas utan att bli en mängd symboler för det främlingsfientliga hatet. De är fortfarande någons mamma, pappa, barn, syster och bror - de är inte allmänhetens ansikten för rasism. 

Förövarna som förmodligen inte ens identifierats vet vi inget om än och ändå är vi säkra på att det är ett terrorbrott. Men oavsett så är det individer och inte ett folkslag som utfört dem. Även om religiösa grupper hävdar att de står bakom attentaten så betyder det inte att alla människor som utövar religionen står bakom attentaten eller är terrorister. De är lika mycket individer som de vars liv just slocknat. 

//CicciLin

Likes

Comments

View tracker

Det här är inte min första blogg. Jag har haft flera med olika teman men så blev skrivtorkan för stor och jag slutade blogga för ett par år sedan. Jag är äldre nu, jag kan se tillbaka på mina andra bloggar som provokativa. Jag kan säkert fortfarande vara provokativ beroende på vad man har för syn på saker och ting. Dock har jag en långt större portion ödmjukhet och tacksamhet idag än vad jag haft tidigare.

Jag är lycklig.

Jag behöver inte trycka ner någon för att må bra. Jag behöver heller inte hävda min åsikt, du har rätt till din och jag har rätt till min. Jag respekterar dig och din åsikt men tycker kanske inte likadant.

Jag har funderat rätt mycket över mig som person. Vem jag var, vem jag är och vem jag vill vara. Det har funnits flera anledningar för mig att göra det. 2013 kan ha varit mitt livs turbulentaste år. Jag bestämde mig för att ta tag i min övervikt. Eller övervikt och övervikt, min fetma. Mitt mål har aldrig och är inte att bli super smal. Men att bli hälsosam och frisk. Visste du att fler dör i sjukdomar direkt kopplade till övervikt än undernäring?

När jag vägde 120+ så orkade jag inte mer, jag orkade inte leka med mina barn, jag orkade inte vara den jag egentligen ville vara. Jag var livrädd, ångesten var ett faktum för tro inte att överviktiga inte vet om farorna med sin vikt. Vi är väl medvetna. Vi är människor precis som andra, med känslor.

Att ta tag i min vikt var något som växte fram hos mig. Under år så när jag kom till mitt startdatum hade jag redan gått ner nästan 20 kilo genom att bara börja äta lite mindre och röra mig lite mer. 2 Januari 2013 startade jag - varje dag gick jag promenader, jag började väga och mäta min mat men uteslöt inget. Inte ens fika och annat "förbjudet". Jag var fast besluten att klara det på egenhand och att inte ge mina döttrar någon snedvriden syn på mat och sina kroppar.

Kilona var det lätta att bli av med. Jag gick under 10 månader från 107,5 kg till 64 och kände mig mer levande än någonsin. Men så hände det - människor som knappt sagt hej tidigare kom fram till mig på ICA och berättade hur duktig jag var. Vad var jag innan då? Och hur fin jag var, var jag ful innan? Sitter allt i kilona? Varför hejade de inte när jag vägde 10, 30 eller 50 kilo mer? Är det skillnad på människor beroende på hur de ser ut? Min kropp var stark men mitt psyke var svagt. Svagare än någonsin faktiskt.

Jag bestämde mig för att ta en paus, landa och stå still i vikt. Då ringde Aftonbladet och ville göra ett reportage på mig, de hade sett mina bilder på Facebook. Det var smickrande och jag ställde upp - bland det roligaste men även läskigaste jag gjort. 5 minuter i rampljuset för att ha gjort det så många vill men inte känner sig kunna. Om jag kunde inspirera en endaste människa va jag glad. Jag är viktstabil sedan dess, eller har gått upp 6 kilo men jag är nöjd, faktiskt nöjdare än för 5 kilo sedan.

Under det här året som allt var kaos i huvudet och bitarna så småningom föll på plats så landade jag i mitt nya jag, jag ville göra en förändring. Jag ville förändra och hjälpa andra. Jag sökte därför till en tvåårig utbildning på Högskolan, en hälsocoachutbildning. Jag var fast besluten att läsa den och kunna hjälpa andra i min situation. Jag är nu inne på min tredje termin, jag läser folkhälsovetenskap, social psykologi och biokemi. Om året då jag genom bra mat och träning gick ner till en normal vikt var omtumlande var första året som student igen lika omvälvande, lärorikt och intressant. Att inse vad folkhälsovetenskap verkligen innebär, att få känslan av att faktiskt kunna göra skillnad. Att landa i att ha hamnat rätt. Så rätt. Fast inte alls där jag trodde att jag skulle landa - jag ser brister i hälsa överallt runt omkring mig. Jag brinner för att få hjälpa barn till en bättre hälsa och det engagerar mig enormt. Både få dem och deras föräldrar att äta bättre och röra sig mer, det är därför jag ideellt har barngympa ett par gånger i veckan. Att få vara delaktig i kommunens arbete med att utforma lekplatserna i min närmiljö. Det gör mig glad att veta att jag gör skillnad, att få höra att gympan r kul och barnen längtar dit när jag lämnar mitt eget på förskolan. Att höra "Där är gympa-Cicci" från en treåring på ICA, det är lycka!

Men framförallt känner jag att jag brinner för att hjälpa de som inte har hjälpen på nära hand, ensamkommande flyktig barn men även familjer från andra länder. Att vara deras vän och lotsa dem in i vårt samhälle och finnas där när de behöver någon att prata med. Det är därför jag är språkvän. Så finns den där längtan efter att göra skillnad för barn ur ett psykosocialt perspektiv. Att vara en vuxen förebild. Någon att vända sig till och någon att prata med när inte Mamma och Pappa eller kompisarna räcker. Det är därför jag inom kort förhoppningsvis kan berätta om det största uppdraget av dem alla, men innan allt är helt klart så lämnar jag det lite diffust i periferin.

Ofta får jag frågan om vad jag som hälsocoach kan göra - eller som jag föredrar att kalla mig, folkhälsovetare. Och nu vet ni, jag kan göra vad jag vill. Och just nu lever jag min dröm, jag studerar det jag brinner för, jag bor vackert med min fantastiska familj, jag har en kropp jag är stolt över och jag gör skillnad för att jag vill. Jag vet att jag när jag har min examen i hand i vår kommer att läsa folkhälsovetenskap ytterligare ett år för att få den kandidatexamen jag är så nära då, efter det är min plan att kombinera arbete och studier mot min väg till en Magister och så småningom Master.

Det här är jag och det är om det här jag kommer skriva, för det är det här jag älskar! Mitt liv!

//CicciLin


Likes

Comments

Jag blir som ett barn när julen närmar sig. Påsken kan kvitta, midsommar blir vad det blir men Julen blir vad jag gör den till. Jag gör den perfekt. Min planering börjar redan när julpyntet är borttaget för året. Älskar att planera och köpa julklappar, älskar dofterna, ljuden och ljusen. Älskar att se barnens förväntan. Älskar att baka och pynta pepparkakshuset med barnen. Alla som har firat jul hos mig eller med mig vet att jag går all in.

I år ligger jag lite efter. Julkorten som i vanliga fall tas i oktober togs i helgen. Mini får pryda den ensam i år - att muta de stora barnen hade kostat mig en 3 månaders resa till Mauritius med löfte om att göra allt deras skolarbete resten av deras skolår och med tanke på det sista så kunde jag ju inte riktigt gå med på det.😉

Att få till ett vettigt kort på Mini var dock aningens svårare i år än tidigare år, hon hade en bestämt åsikt om både kläder och miner men några bra blev det, de bästa lägger jag inte ut än eftersom de ska skickas till nära och kära om ett par veckor, men ett smakprov kan ni få. 

Ha en fantastisk dag!

//CicciLin

Likes

Comments

När vi var små och skulle sova, lampan var släkt och godnattsagan läst men det gick bara inte för man var så säker på att det fanns ett spöke i garderoben. Kan ni minnas känslan?

Ni vet när man inte ens vågade sätta ner foten på golvet för att springa till Mamma & Pappa för att man var säker på att ett monster skulle grabba tag i ens ben och dra in en under sängen så man försvann för alltid. Ni minns va?

Sen när man liksom bestämde sig för att ropa på Mamma eller Pappa för att be dem tända lampan för att man själv inte vågade, när man liksom tog i allt vad man kunde men bara fick fram en viskning av rädsla för att väcka spöket och monstret. Den känslan...

...när man sen efter ganska många viskningar kunde höra fotstegen närma sig och man av rädsla för att det kanske kanske skulle vara någon annan än Mamma eller Pappa som öppnade kröp ner under täcket för att gömma sig. Man drog liksom upp det över hela huvudet och höll krampaktigt i det för att ingen skulle kunna rycka av det utan att man var beredd. Man höll andan så mycket att det kändes som man skulle dö. Ni minns den där tryckande känslan va?

Sen lättnaden när man kände en välbekant hand på sitt huvud och den där välbekanta rösten som frågade vad det var. Den lättnaden. Som om all luft gick ur en, tårarna bara trillade och man kastade av sig täcket för att hulka fram att det fanns spöken i garderoben och monster under sängen, den lättnaden. Som att allt bara brast och alla känslorna kom på en och samma gång, man kände sig så löjlig som varit rädd, samtidigt som man fortfarande var så rädd och så glad över att någon fanns där och kramade en och lovade att lämna lampan tänd.

Ni minns känslan va?

Jag tänker att jag hade tur, säkert du också. Vi hade någon som kunde trösta oss och säga att allt blir bra. Tänk om du inte hade haft det.

Tänk om du legat där i mörkret på en kall madrass på golvet i källaren och lyssnat till bomberna utanför - stirrat mot garderoberna och önskat att det bara vore ett spöke.

Att inte våga sätta ner fötterna på golvet av rädsla för att någon ska höra dig, av rädsla för att väcka någon med en önskan om att istället frukta monster under sängen.

Att inte kunna ropa, utan känna att alla steg är av ondo. Att aldrig veta vem som öppnar dörren utan bara veta att vem det än är så är det inte Mamma eller Pappa utan någon annan. Förmodligen med ett vapen på sig, att inte veta vad fotstegen betyder, vem de är på väg mot eller vad de kommer göra när de kommer fram.

Att inte veta om du lever så du kan vakna imorgon...

Tänk att aldrig mer få se sin mamma eller pappa, att inte veta vart de är eller om de lever. Att känna lättnaden över att få veta. Veta att de inte finns mer eller veta att de befinner sig 100 tals mil bort i det land du en gång kallade ditt. Lättnaden över att befinna sig i ett land utan bomber och krig men oron över vad som ska hända, vart du ska ta vägen.

Här räcker inga kramar och ord om att allt kommer bli bra, inga tända lampor i hela världen hjälper. Det behövs mer. Engagemang, förståelse och empati....

...inte fler spöken och monster...

Likes

Comments