Header
View tracker

I några veckor nu har jag haft mycket tankar och funderingar angående att skaffa barn. Nej jag ska inte skaffa barn just nu men vill ju självklart ha barn. Alla som känner mig vet hur mycket jag vill ha barn och hur barnkär jag är. Valet att bli förskollärare grundar sig väldigt mycket i min barnkärhet och att jag vet att jag kan ta hand om barn. Det finns inget som ger mig så mycket som att arbeta med barn. Tanken på att få ha en egen liten att få se växa upp, utvecklas och som man får vara med och stötta i genom deras magiska liv det är något som jag längtar efter mer än vad ord kan förklara. Till och med tanken på att gå upp mitt i natten och ta hand om mitt skrikande barn är något som jag ser framemot. Jag vill finnas där, stötta och hjälpa mina barn i livet, i allt dem gör! Låta dem vara de individer de är, visa dem världen och lära dem allt jag kan så de ska klara sig i livet!

Och det här är inget jag tänker på då och då. Varje dag tänker jag på det! Längtan efter att få hålla om min egna, min älskade! Det är därför det gör så ont att veta att det inte är säkert att det kommer bli så lätt. Min ständiga livskamrat som påverkar och påverkas av allt jag gör påminner mig varje dag att jag inte kommer få detta utan att kämpa. Jag är väl egentligen inte alldeles förvånad, mycket jag gör i mitt liv handlar om att kämpa för det jag vill. Varje dag är en kamp! Och egentligen är det så jag vill ha det. Jag väljer hellre ett liv med djupa dalar och höga toppar än ett liv på platta land!

Anledningen till att det inte är så lätt att skaffa barn är för att jag har diabetes. Det är inte omöjligt, det ska jag inte påstå! Däremot innebär det mycket arbete från min sida för att nå så bra värden jag kan. Under ett samtal med min diabetessköterska frågade jag vad det är som gäller och hon svarade att dem såklart inte säger nej men att de rekommenderar att man ligger på 51 i något som heter HbA1c (kort förklarat innebär HbA1c att man mäter ett medelblodsocker på senaste 6-8 veckor). Senast jag var hos läkaren för en dryg månad sedan låg mitt HbA1c på 71...så ja ni kanske förstår dilemmat lite. Vad gör man då åt detta? Ja, ibland undrar jag det också. Jag har kämpat i flera månader med mitt höga morgonsocker och sakta men säkert börjar det bli bättre nu. Jag har sedan i somras börjat gå hos en diatist för att få hjälp med hur jag ska tänka kring mat och sådant, det börjar ge resultat. Jag håller på att trappa ner med godis, chips och annat som påverkar mitt blodsocker snabbt.

Och nu tänker ni; men herregud, inte får man väl äta godis och sånt när man har diabetes? Mitt svar; Det är väl klart vi får! Jag är ju inte allergisk mot socker direkt. Först och främst är det kolhydraterna jag ska tänka på, sen ska jag tänka på mängden versus enheter insulin jag tar. Nej jag dör inte om jag äter en godispåse, är det bra för mitt blodsocker däremot, nej! Jag äter sällan en hel godispåse utan köper jag godis brukar en påse räcka en hel vecka om inte längre.

Anyhow, så är det en hel del jag själv måste göra i min livsstil för att sänka mitt HbA1c så det blir ultimat. Så just nu kämpar jag på med det och det är ingen garanti att vägen dit är kort. Att bara bli gravid är inget som funkar bra för mig då jag inte bara riskerar mitt liv, utan jag riskerar även mitt barns liv. Så det är inte bara för min skull som jag kämpar utan för att mitt barn ska få en så bra start som möjligt. Och om jag inte lyckas? Ja då är mitt andra alternativ att adoptera, något som jag varit öppen för sedan jag var liten och stora drömmen var att bli ensamstående adoptivmamma!

Så ja there you have it! Det är där jag står just nu i livet med stora funderingar kring mitt, förhoppningsvis, kommande liv som mamma. Och låt mig tillägga att jag har den mest underbara och förstående sambo som finns. Trots att han tvekar till eventuell adoption så kan han tänka sig att göra det och han står ut med mig trots att jag inte bara kan bli gravid och det är massa krångel runt om.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Igår fick jag ett sammanbrott! Jag skrek in i min kudde, jag slog med den mot sängen och jag slutade med att störta ner med ansiktet i kudden och grät okontrollerat. Jag grät för att mitt liv är som det är, jag grät för att jag det händer för mycket, jag grät för att människor är det värsta som finns, jag grät för att världen är så fruktansvärt snedvriden och jag grät för att en 3 årig pojke, som så många andra människor, dog ute på havet på jakt efter ett bättre liv. MEN det är inte mitt fel!?

Det är inte mitt fel att jag föddes i ett land som Sverige där krig inte existerar mer än i nyheterna. Jag har lyxen att ha nästan ha en utbildning, ett jobb, ett körkort, tak över huvudet och mat på bordet. Jag styrde inte var jag skulle föddas, jag fick förutsättningarna och jag använder mig av dem. Betyder det att jag måste ta in flyktingar i mitt hem, att jag måste skänka pengar av en lön som knappt räcker till mitt eget? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Betyder det att jag är känslokall, självisk, en dålig människa? Det är upp till dig att bestämma.

Jag tycker absolut att det är hjärtskärande fruktansvärt att människor ska behöva fly från sina hem, riskera sina och sin familjs liv och, som det idag ser ut, med stor sannolikhet möta en döden i en lastbild parkerad av sidan av en väg eller tappa greppet om sin 3 åriga son på öppet hav efter att båten man åkt med kapsejsat. Jag vill inte behöva höra eller läsa om sådant, inte av den anledning att det är bekvämt för mig att slippa utan för att jag anser att sådant helt enkelt inte ska hända i en värld där människor levt i flera miljoner år...DET ÄR INTE OKEJ! Men här sitter jag i en lägenhet i Katrineholm och knappar på mitt tangentbord som om det skulle hjälpa någon.

Mitt liv är ändå relativt okej, jag har mycket att vara tacksam och glad över trots att jag kämpar med en fullspäckad och ångestfylld vardag, arbetar mentalt med tragedier som hänt i mitt eget liv, kämpar med en livstids sjukdom som påverkas av allt jag gör, förlikar mig med att jag troligen kommer gå samma öde till möte som min mamma. Det är inte synd om mig, jag menar bara att jag helt enkelt inte vet var jag ska börja. Mitt eget liv är så fruktansvärt tilltrasslat att jag inte ens vet vilken tråd jag ska börja dra i för att få ordning på det. Hur ska jag då kunna hjälpa andra människor?

Jag arbetar som förskollärare och precis som med de flesta jobb i dagens samhälle så är det stressigt. 5 dagar i veckan går jag till ett arbete fyllt med stress och press för att sedan komma hem och krascha på soffan. Det krävs mycket tålamod och ork för att ta sig igenom en arbetsdag ibland. Och när jag då igår kväll ser en bild på en 3 årig pojke som ligger livlös på en strand i Turkiet på aftonbladets löpsedel där de anklagar Europa i helhet för denna pojkes död, då brister mitt hjärta under all press och stress som vi ALLA idag lever i, för det är inte bara jag! Jag kan inte hantera det, för det enda jag ser är mina 3 åringar på jobbet som kommer springades mot mig på morgonen med leenden som bara lyser av all glädje i världen, ögon som gnistrar av nyfikenhet och lycka och en kram så genuint varm och enbart riktad mot mig, vilket är det som får en att ta sig igenom arbetsdagen. När jag ser bilden Aylan 3 år som är död, då ser jag alla mina 3 åringar och jag klarar inte det. Jag vill vara den bästa fröken jag kan för mina barn på jobbet, jag vill ge dem allt och lite till, och hur ska jag göra det om mitt hjärta brister och mina tårar rinner för att världen är en sådan hemsk plats!?

På jobbet har jag barn, föräldar och kollegor som behöver en stark och glad fröken. Hemma har jag en sambo som jag inte vill se mitt liv utan. Jag har en pappa och bror som jag älskar över allt annat och som behöver mig lika mycket som jag behöver dem. Jag har vänner som står med mig i med och motvind, som jag gråter och skrattar tillsammans med. Det är hos dem jag måste lägga min energi, mitt tålamod, min ork och min kärlek. Jag önskar att jag idag kunde ge min kärlek till hela världen, men jag kan inte! Och för det är jag ledsen! Men igår skrek jag ut i min kudde för hela världen, igår slog jag så hårt jag kunde med samma kudde för hela världen och igår grät jag in i samma kudde som stöd för hela världen. Och det hjälpte ingen annan än mig själv och mitt krossade hjärta.

Om det gör mig till en känslokall, hemsk och dålig människa som bara tänker på mig själv, då får det vara så!


Likes

Comments

View tracker

Jag vet inte vad som skrämmer mig mest; att det redan gått 2 hel år, 730 dagar, sedan jag senast såg dig, hörde dig och kände din närvaro eller faktumet att jag har tänkt på dig varje dag i 2 års tid och vet att jag kommer fortsätta med det tills jag själv dör!?
Jag vet faktiskt inte, de skrämmer mig båda två.

2 år...så många tårar, tankar, önskningar. Hur många gånger har jag inte legat i sängen, hulkande och gråtandes med känslan av att det aldrig kommer ta slut, att tårarna aldrig kommer upphöra och att smärtan i hjärtat långsamt och plågsamt kommer suga livet ur mig. Men konstigt nog går livet vidare. Tårarna och hulkandet upphör för denna gång och dödsgreppet släpper taget om hjärtat och så känns allt lite lättare, lite lite bättre för denna gång.

Och nej, jag förstår det verkligen inte. Hur man egentligen tar sig vidare men så gör man det. Man lever man ser framåt i livet, men hela tiden med sorgen av att du missar allt. Visst tror jag på själslig närvaro, att du är där fast vi inte ser dig. Men det ersätter inte att du inte finns där fysiskt, att du inte är där för att ge en kram eller värmande ord. Och det gör så ont att jag måste gå igenom livet utan din vägledning och stöttning. Bara tanken på att mina framtida barn aldrig kommer få träffa sin fantastiska mormor som jag vet skulle blivit den bästa mormor som ett barn kan ha gör att mitt hjärta går i bitar.

Jag har levt 730 dagar utan dig, jag har ett helt liv kvar...
Jag kommer alltid, alltid att ha dig med i mina tankar och mitt hjärta, jag kommer alltid sakna dig och jag kommer alltid älska dig.

Likes

Comments

Åhh så är augusti här igen! En månad för mig fylld med mycket känslor och tankar. Och det har det verkligen varit i år trots att det bara gått över lite en vecka. Varje dag har jag haft en otrolig lust att gråta, men eftersom man är som man puttar man bort det lite grann. Jag är generellt en ganska öppen person som gråter när jag behöver (och kan, ställer mig inte och stor tjuter på jobbet om jag kan förhindra det till exempel). Men av någon anledning har jag inte riktigt släppa på det. Idag kom det några tårar dock, tunga tårar fyllda med känslor och hjärtat som kniper i smärta.

Det är väl nästan det värsta. Att gråta i ohejdbart i en timme och hulka mig fram genom andetagen det är den lättare biten, för jag vet att om jag bara tar några djupa andetag så slutar tårarna så småningom. Det är när hjärtat börjar knipa som det är jobbigt, när det gör så där oerhört ont att man nästan tror att det ska sluta slå enbart av den psykiska smärtan som finns i kroppen. Det är ju egentligen ganska otroligt hur en psykisk känsla kan ta form och bli fysisk. Ni som aldrig känt denna hjärtknipande smärta önskar jag ska få slippa för det inte en trevlig känsla. Och det som gör det ännu värre att man inte ens behöver vara ledsen, det kan bara komma som ett pang och bara gripa tag om hjärtat i ett ögonblick. Det är ibland de minsta sakerna som triggar igång det, små saker som man minns eller bli påmind av och så pang, så är den där, den där hemska känslan av att ingenting någonsin kommer kännas bra, att livet endast kommer bestå av klara av att leva varje dag med smärtan. Även om jag vet att så småningom släpper känslan taget med en eftersmak av en tyngd och svaghet men ändå med en liten känsla långt därinne som som säger: Du är stark, du klarar det här! och så plötsligt känns det ändå lite bättre för stunden för att man klarade smärtan även denna gång.

Den värsta delen är väl att jag inte vill att det ska kännas bra för stunden, jag vill att det ska känns bra hela tiden! 


Likes

Comments

Den senaste tiden har jag funderat ganska mycket på vad det är att vara vuxen och vad det ger för...frihet? ansvar? konsekvenser?
Just det är en stor fråga; vad finns det egentligen för fördelar med vuxenheten? Såklart har vi det uppenbara svaren; körkort, man bestämmer över sitt eget liv, man tjänar sina egna pengar och bestämmer vad de ska gå till och bla bla bla fortsättning följer! De senaste veckorna, till och med månader kanske har jag liksom haft svårt att se fördelarna och den glorifierade grejen med att bli vuxen. Nu är jag ju en av de lyckligt lottade som lyckades få jobb snart nog och sluppit känna av depressionen av arbetslöshet som verkar följa (är min uppfattning av det hela, säger inte att det är så). Men jag fick ju kämpa för det också, och kämpar fortfarande. Att plugga vidare var inte det lättaste jag gjort men innan detta år är klart är jag säker på att jag är färdig, tog bara 2 extra år men det har ju sina förklarliga orsaker.

Det jag menar är att jag inte riktigt ser fördelarna, det fantastiska med att vara vuxen. Pengarna jag tjänar går till räkningar, mat och annat som behövs för att klara att leva. Den där friheten att få bestämma vad man ska göra känns icke existerande i mitt liv då det alltid är något som verkar komma i vägen och bestämmer jag mig för att strunta i det som egentligen måste göras, ja då görs det ju helt enkelt inte. Jag vet inte hur det är med er alla andra och ert vuxen liv, men mitt känns inte så fett alla dagar i veckan. Diskhögen som växer på diskbänken känns som ett hot, ett tecken på att man inte klarar det men vad kan man göra? Flytta hem till pappa igen...det skulle ju se ut! 24 år och klarar inte ens av sitt eget liv. Skäms och har ångest hela tiden över det.

All energi man har tar man ut på jobbet och när man kommer hem känns till och med tanken på att laga mat som en mardröm. Jag vill ju bara sova...och ibland skulle man väl bara vilja fortsätta sova! Inte dö, utan sova, en två tre dagar kanske. Stressen som växer gör en ju inte heller till en speciellt bättre människa och stackars sambon får agera slagpåse när aggressiviteten tar över hand, diabetesen tar stryk var dag för att jag inte ens orkar ta hand om det och för varje dag som går ser jag att mitt så kallade vuxenliv förkortas. Jag räknar inte direkt med att bli över 60, tragiskt kanske du säger men så är det. Är bättre att jag förbereder både mig själv och kommande barn. Vill ju inte att de ska stå där helt oförberedde när kroppen ger upp på grund av att man inte orkar längre, vill inte att de ska behöva stå där som jag gjorde!

Men absolut vissa dagar kan jag väl känna att det är allt bra skönt att vara vuxen, men ofta önskar jag att jag kunde vara där igen. Ett barn på sommarlov, på vift hela dagen, på äventyr från morgon till kväll för att sedan varva ner i mamma och pappas trygga närhet, mumsades på mammas kvällsmat till middag, med dörren till hallen lite på glänt när man ska sova så att lite ljus spred sig som en varm och hoppfull trygghet om livet och mitt gosedjurslejon Lillen som jag fick av pappa liggandes  i min famn som en beskyddande vän. Det var tider det!

Likes

Comments

Livet och hur vi människor är och agerar är något som ständigt, mer eller mindre, snurrar i mitt huvud. Jag kan sitta länge och studera folk och deras interaktion med varandra och sin omgivning. Jag både fascineras och äcklas av mänskligheten, och det finns stunder då jag känner mig som en utomjording som desperat försöker förstå hur människan fungerar och tänker. Många timmar går åt att grubbla och fundera över hur vi är, mot oss själva, varandra och vår omgivning. Hur vi utvecklas från oskyldiga och genuint ärliga barn till stressade och slutkörda vuxna. Denna vecka har ämnet snurrat mer i huvudet på grund av olika influenser. Detta har fått mig att börja tänka på mina livsregler, oskrivna som jag bär med mig i både hjärta och huvud. Det är regler som jag genom mitt liv satt upp för mig själv, regler som skapats genom erfarenheter och utveckling.

1. Jag är ingen bra människa! Man kanske tycker att detta är ett konstigt sätt att se på sig själv eller så kanske man håller med. Meningen bakom detta handlar om ärlighet och respekt. Det handlar om att kunna vara så pass ärlig mot sig själv och respektera sig själv att man klarar av att acceptera att man faktiskt inte är mer än bara människa. Jag klarar inte allt, jag har dåliga dagar, jag pratar skit, är elak och aggressiv emellanåt, jag bryter ihop och jag mår dåligt. Jag är helt enkelt inte störst, bäst och vackrast, och jag varken vill eller försöker vara det!

2. Jag leker inte lyckliga gatan! Om det är något jag länge ogillat skarpt är det människor som försöker lura på andra att deras liv är så perfekta och underbara och att de är så lyckliga. Det är okej att leka lyckliga gatan om man vill, men försök inte lura mig. Lever man under principen att lycka är något som man måste kämpa för så går man inte på den lögnen. Jag har heller inte mentaliteten att leka den leken, jag är alldeles för känslosam och öppen för det. Mitt liv är en berg-och-dalbana med fruktansvärda nedförsbackar och fantastiska toppar och däremellan små backar som pendlar mellan bra och dålig. Mitt liv är inte felfritt och jag är inte 100% lycklig men det är så livet är!

3. Hata är ett starkt ord! Jag älskar inte alla i min närhet, men jag hatar inte heller. Jag ogillar som mest. Det är för enkelt att hata idag med tanke på all den ångest och stress som vi lever i som ger upphov till negativa känslor och irritation emellan människor. Alla dessa negativa känslor och irritation formas lätt till hat om det går för långt. Och som sagt, hata är ett sådant starkt ord, laddat med så extremt mycket negativ energi. Sådan energi har jag varken tid eller plats för i mitt liv. När jag dör vill jag inte lämna denna värld med en själ fylld av hat och negativitet.

4. Jag ångrar inget! Detta är väl egentligen den regeln som jag känner mest för, jag har ju till och med ägnat ett helt blogg inlägg åt detta. Jag har gjort både bra och dåliga saker i mitt liv, fantastiska och fruktansvärda saker! Men jag ångrar det inte för det innebär att jag skulle ångra hela min existens och mitt liv, och det tänker jag inte göra!

Detta är generellt de 4 regler eller förhållningssätt som jag försöker leva efter. Jag säger inte att det är det bästa sättet att leva på men detta är vad som är viktigt för mig. Jag försöker inte vara en bra människa, jag försöker bara leva så gott jag kan i en värld där negativitet tar över mer och mer. Där människor är för upptagna med att peka finger åt andra och berätta för dem hur de skall leva istället för att ta tag i sina egna liv och problem. Jag tror inte på fred och kärlek, jag tror inte på 100% lycka och jag tror inte på en värld utan ondska. Jag tror på att vi alla bär med oss godhet och ondska, att vissa dagar tar det ena över mer än det andra och det innebär att vi inte alltid kan göra vårt bästa. Men jag hoppas ändå på en värld som ska vakna upp, se sig om omkring och inse att den väg vi vandrar bara kommer lede till förödelse och smärta!

Likes

Comments

Idag hade vi reflektionsdag på jobbet, vilket innebär att vi satt och diskuterade rutiner, värden och normer med mer hela dagen. Vår nya kollega ville även lära känna oss lite och frågade helt enkelt: vilka är ni?

Och jag tänker direkt "ja det undrar jag med!" För de senaste veckorna har den frågan rullat runt ganska mycket i mitt huvud: Vem är jag? Och det ärliga svaret är att jag inte riktig vet vem jag är. På samma gång så vet jag! Det känns som jag står i en hall, en tom och vit hall med kala vägar och golv, bara två dörrar framför mig. Innanför den ena dörren är ett vackert inrett rum där allt jag var befinner, den jag var för den kl 13.15 den 20 augusti 2013. Delar av mig som fortfarande finns där men som ändå känns så långt borta och ogreppbara. Igenom den andra dörren finns ett rum som är halvt inrett men som saknar lite möbler och detaljer här och där, vem jag ska bli, mitt framtida jag. Igenom den dörren finns den del av mig som jag tar med mig från första rummet, de delar av mig som jag vill behålla eller som jag helt enkelt inte kan släppa men där skall även den del av mig jag förlorade fyllas igen med något annat, något okänt! Problemet är bara att jag lyckats tappa bort båda nycklarna, jag kommer inte in i något av rummen och istället har jag fastnat i denna hall utan varken tapeter eller tavlor, sådant som gör ett rum personligt. Och det känns tomt fast jag känner och jag vet att allt jag är, allt jag vill och kan bli. Men på samma gång så är jag ju faktiskt någon, det finns ju fortfarande en grund, något att stå på och det gäller ju bara att jag får tid att leta efter nycklarna, låsa upp och inreda färdigt det där framtida rummet. Hitta tillbaka till mig själv men samtidigt skapa något nytt för att fylla den del av mig som försvann när mamma dog. Och jag vet att jag kommer hitta dit, jag vet att en dag kommer jag kunna svara på frågan "Vem är du?" utan problem, utan att behöva tänka efter. Men processen dit är lång och jobbig.

Och detta är egentligen inte första eller sista gången jag kommer gå igenom denna process. För jag tror och tänker att denna process med att kliva in i ett nytt rum, ett nytt jag, den gör vi många gånger i våra liv och framför allt vid livsförändrande tillfällen i våra liv. Identitetsutveckling är ju något vi håller på med hela livet, omedvetet och det är inte fören vid sådana här stora, märkbara förändringar som vi faktiskt blir medvetna om oss själva och vilka vi är. Saker som får oss att ifrågasätta livet, världen, människor och oss själva. Och detta är väl även detta som kallas att gå vidare, att våga kliva in i ett nytt rum, bli ett nytt jag och skapa en ny ide om sitt liv!

Likes

Comments

Ingenting!

Och nu kanske ni tycker det är konstigt. "Vadå, man kan väl inte ångra något? Det finns väl alltid något man sagt eller gjort som man ångrar, eller att så ångrar man något man inte gjort!" Mitt svar är fortfarande ingenting. Inte kommer jag väl ihåg allt jag sagt och gjort, så hur kan jag ångra det? Och det jag kommer ihåg? Ja, kanske så anser jag inte att det jag sagt och gjort i mitt liv som kanske borde ångras är värt att ångras. Jag tänker såhär: Jag har ett liv, en chans, en tid. Varför ska jag då ångra den tid jag hade på jorden? Varför kan jag inte istället glädjas över att jag fick chansen att leva och dessutom få leva mitt liv. 

Och det här med att ångra saker jag inte gjort? Är det så farlig? Jag tänker att den där resan jag missade kanske inte var så viktigt i alla fall, jag gjorde något annat som var värt det. Till exempel kan jag ju bara ge när jag bokat in en Berlin resa med några vänner och sedan fick veta att min minsta kusin skulle döpas när jag var borta. Jag blev jätte ledsen över att jag skulle missa hennes dop men samtidigt fick jag uppleva en av de bästa resorna i mitt liv. Jag fick åka på min första resa utomlands utan föräldrar och vuxna, jag hade en fantastiskt härlig resa med massa roligheter tillsammans med mina vänner och jag fick ett fantastiskt minne. Så varför ska jag ångra att jag inte gick på min kusins dop?

Jag tror det bästa egentligen bara är att säga till sig själv: Jag tänker inte ångra mitt liv! För att ångra sitt liv innebär för mig att man inte är nöjd. Och visst önskar jag att vissa saker hade blivit annorlunda men det är saker jag inte kan rå för, som att mamma dog. Det var ingenting jag kunde eller kan ändra på i alla fall, så jag kan inte ångra det. Jag har i alla fall bestämt mig att när jag dör så tänker jag inte ångra något i mitt liv. Jag tänker vara nöjd och tacksam för det enda liv jag fick, det bästa livet bara av den anledningen att det var mitt!

Så jag säger bara såhär och det kommer låta klyschigt: Dröm stort, våga chansa, våga misslyckas, ta chansen, stå över den, kasta dig ut i det okända eller stanna kvar i det trygga, test något nytt, res, gör något, gör ingenting men för guds skull ångra dig inte! Det är ditt liv, ditt enda liv, din enda chans och det är valen i ditt liv som berättar vem du, vilken resa du gjort och vart du är på väg. Så ångra ingenting!

P.s här får ni även en låt som passar perfekt till detta, underbara Jonas Gardells låt, från Torka aldrig tårar utan handskar, Mitt enda liv sjungen av Gertrud Stenung.


Likes

Comments

"Du är så lik din mamma!" "Du är en liten lill-Heidi."
Hur många gånger har jag inte hört den genom livet? Från alla möjliga människor som kände henne eller mig. På begravningen tror jag att jag fick höra den kommentaren minst 5-10 gånger. Konstigt nog så är jag den enda som aldrig riktigt sett det och då anser jag personligen att jag ändå är bra på att se likheter i människors ansiktsdrag. Men så en dag förra hösten tror jag det var så stod jag i badrummet och tittade upp i spegeln och fick nästan en chock! Jag är lik min mamma! Helt plötsligt såg jag det, de små dragen som gjorde det. Och sedan dess har det slagit mig flera gånger när jag sett mig själv i spegeln, kollat på kort på antingen henne eller mig och det är som att jag inte riktigt fattar det ändå, att jag inte riktigt vill tro på det. Men ändå så slår det mig ibland att ja, det finns faktiskt en likhet. 

Och det skrämmande är väl egentligen inte att jag inser efter mamma dött hur lik jag är henne i utseendet, utan hur lik jag börjar bli henne i personligheten. Det är små saker som hur jag rör på kroppen, hur jag pratar och skrattar. Jag kan riktigt känna att så brukade mamma göra, just sådär kunde hon svänga med armen eller just sådär kunde hon skratta. För att inte tala om hur social jag börjat bli med kassörer och okända människor som kommer fram och pratar med en. Och i sig kanske det inte är något ovanligt, det är väl egentligen en hel del människor som gör det men jag har aldrig gjort det tidigare. Det värsta jag vet är att klippa mig för jag vet att jag sitter fast i den där stolen tills det är klart och jag vet att personen som klipper mig kommer prata med mig, fråga vad jag gör och varför jag ville klippa mig. Och det är så jobbigt av någon anledning. Samma sak med pratglada kassörer/kassörskor, jag undvek deras blickar när jag ska betala och försöker se ut som jag inte är ett dugg intresserad av att prata. Idag kan jag prata hej vilt med dessa människor. Och hela tiden har jag den där äckliga känslan i kroppen som säger "Sådär skulle mamma gjort, sådär hade mamma sagt."

Och jag inser att jag helt enkelt får erkänna att alla dessa människor som jag för 1 år sedan inte förstod hade rätt. De såg något i mig som jag aldrig såg, något som jag inte förstod. Och kanske såg dem även mer än bara utseendet. Vad vet jag?

Likes

Comments

Det är ju nästan tragiskt när jag inser att det snart är 2 månader sedan jag skrev något här, eller rättare sagt publicerade något. Har ett inlägg som bara ligger och samlar damm och som jag inte riktigt vet varför jag inte laddat upp men det kommer väl så småningom. Och hur många gånger har jag egentligen inte varit inne och börjat skriva och sen slutat för att jag inte vet hur jag ska formulera mig eller hur jag tänker? Allt för många gånger. Tänkte i alla fall skicka upp ett litet inlägg här så ni vet att jag lever. Har varit mycket den senaste månaden, fast det är det väl alltid egentligen. Kan glädja er med att berätta att jag fått njuta av två helger på rad utan några planer, vet inte hur länge sedan det var det hände. Skönt att bara kunna göra det man vill om det så innebär att sitta framför datorn hela dagen och dega med musik i hörlurarna. Eller ja förra helgen skulle jag ju plugga men det gick ju sådär då jag fastnade och tappade all motivation och självförtroende. Har ju äntligen skrivit ihop en hel uppsats och efter mycket om och men fick jag svar från min handledare om vad som behövdes göras om...var 2 sidor med grejer hon ifrågasatte och när jag väl satte mig och läste igenom det förstår jag inte ens hälften av vad hon menar och märkte snart att vi inte riktigt har samma syn på min uppsats. Vet inte var jag ska ta vägen längre!? 

Annars då. Jobbet är stressigt, men är väl så det ska vara antar jag. Men samtidigt kan jag inte annat än älska det. Att varje dag få träffa alla underbara barn som verkligen förgyller mina dagar med sina underbara knasigheter och gohet. Vore det inte för barnen skulle det inte vara ett speciellt roligt jobb. När jag tänker på det så kan jag inte komma på något annat jag skulle vilja arbeta med egentligen, så ja det finns ju inget annat alternativ än att bli klar med skolan och ta min examen. 

Är inte bara jobbet som är stressigt. Det här med pengar är ju också en underbar stressfaktor. Kan inte beskriva hur lycklig jag är över att få lön imorgon. Har 8 kr på kontot just nu så. Men måste ju säga att pengarna räckte till in i det sista denna månad så det har vi gjort bra i alla fall. Är på gång med att Jesper ska få pengar också så det känns skönt att vi snart inte behöver känna att vi hela tiden lever in i det sista på pengarna. Samtidigt är det ju mitt eget fel och jag vet ju var alla pengar går åt så jag ska inte klaga och gnälla för mycket. Sedan gick det ju åt lite pengar då vi bestämde oss för att boka en kryssning med några kompisar till nästa helg så inte allt för konstigt att det gick åt lite extra och sen valde jag ju att åka till Ikea och bränna cirka 2000 där. Så ja, är helt och hållet mitt eget fel att jag sitter med 8 kr på kontot innan lön!

Har tänkt otroligt mycket på mamma också. Gud vad jag saknar henne! Vet inte hur många gånger jag önskat att jag bara skulle kunna få prata med henne en gång till, bara får krama henne och bara säga hur mycket jag älskar henne och tacka henne för allt hon gjort för mig. Jag vet att hon vet allt jag vill säga och jag vet att hon är med mig men skulle verkligen behöva den fysiska kontakten just nu. Vet inte hur många gånger om dagen jag tänker på henne, hur ofta jag känner att jag skulle behöva gråta men inte gör det. Vet att det är dumt att inte gråta när jag känner att det är på väg men ibland är det liksom som att det bara räcker med att känna känslan eller behovet av det och så är det bra, andra gånger känns det som jag skulle behöva gråta på riktigt men inte gör det. Borde ha bloggat mer just nu också bara för den saken, var ju av denna anledning jag startade upp denna blogg för att bara kunna skriva ut mina känslor, tårar, skratt, sorg och glädje. Om hur det är att befinna sig mitt i livet med allt där till. Har faktiskt haft skuldkänslor över att jag inte skrivit mer men har verkligen inte orkat. Och det är väl också för att det är så otroligt mycket tankar i huvudet just nu så jag liksom inte kan greppa det, kan inte riktigt fokusera på en sak. Är så mycket funderingar, frågor, känslor, tankar och allt bara snurrar runt. är väl inte så konstigt men känns svårt att få ner det på papper eller i text när allt bara snurrar. Men ska försöka bättra mig och komma med lite mer inlägg, även om det bara handlar om min tråkiga vardag. Börjar med detta och sen publicerar jag det gamla inlägget som legat så länge imorgon. 

Ha det så bra så länge! Älskar er alla <3

Likes

Comments