View tracker

Som sagt idag fyller jag 25 år. Om 5 år är jag 30. Hur känner jag, som lider av psykisk ohälsa inför detta? Jag tänkte göra en lista av de positiva och de negativa tankar och känslor jag känner i samband med min födelsedag. Vi börjar med det negativa.

Negativa

  1. Jag känner mig inte värd att firas.
  2. Tankar som ''nu är jag 25 och vad har jag egentligen åstadkommit'' och ''titta på hen som är två år yngre och har åstadkommit så mycket mer än mig'' och jag vet att jag sagt att man inte ska jämföra sig själv med andra, men ångest och depression har en tendens att få en att göra det
  3. För några år sedan gratulerade hundratals mig på Facebook, det antalet har dramatiskt sjunkit. Trots att jag själv vet att jag är dålig på att gratulera tänker jag ''jag är väl inte värd att gratulera.''
  4. En del av mig får panik för att jag fyller 30 om fem år och inte har kommit dit jag velat i världen.

Nu hoppar vi till det positiva.

  1. Förra året var jag övertygad om att jag aldrig skulle hinna fylla 25. Men här sitter jag, på min 25 års dag och jag har inga planer på att ta livet av mig.
  2. De gratulationer jag får på Facebook, sms osv betyder så mycket mer än de brukade även om de är betydligt färre. Jag blir påmind om att det faktiskt finns folk som tycker om mig och som bryr sig.
  3. Den tredje och absolut viktigaste punkten. Jag mår bättre idag än jag gjorde när jag fyllde år förra året. Självmordstankarna är minimala, visst kämpar jag med min ångest och depression men det är inte alls på samma jobbiga nivå som tidigare.

 Så idag ska jag bara försöka tänka på de positiva sakerna. Ikväll kommer min bästa vän Pettson, vännen som betyder allt. Tack för att du alltid finns där när jag behöver dig!

Ha en fortsatt trevlig dag alla. Tack för att ni läser det jag skriver, det betyder också!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

OBS! Detta skrev jag för några dagar sedan, idag mår jag helt okej. Men jag tycker det är viktigt att folk får läsa om den psykiska ohälsans fula sida,


Hej, alla! Hoppas ni mår bättre än mig idag. Jag har sådan sjuk ångest och dödslängtan atm. Har mått bättre de senaste månaderna men jag antar att ingenting kan vara för evigt. Att ha en sådan här ångest är ett sådant handikapp, och de som inte förstår det borde lära sig att förstå och acceptera det.

Just nu sitter jag i tystnad i min lägenhet, tänker på hur ensam och misslyckad jag är och hur allt vore bättre om jag bara försvann. Men jag kan inte försvinna för jag kan inte göra det mot de som älskar mig, och när jag mår såhär blir jag arg för att jag inte kan vara mer egoistisk och äntligen få checka ut i förtid. Så jag slipper fortsätta leva med den hör psykiska ohälsan som jag bär med mig varje dag men som inte syns. Jag inser att klockan är 22:00 och att jag ännu inte ätit någonting på hela dagen.

Ångesten fyller en med så många frågor. Kommer jag någonsin kunna leva ett någorlunda normalt liv? Kommer jag någonsin kunna hitta en tjej som kan älska mig för den jag är? Kommer jag någonsin lyckas med något öht? Ångesten gör så att jag knappt kan andas, den får mig att vilja dö och får mig att tappa lusten för precis allting. Den får mig att känna ilska över att det finns människor som skulle känna sorg om jag dog, för om ingen skulle sörja mig kunde jag bara försvinna och låta mörkret ta mig.

Tatueringen på min bröstkorg säger: ''Vivere Militare Est'' vilket är ''att leva är att kämpa'' på latin. Jag kämpar varje dag enbart för att överleva tills nästa dag. Hur länge ska det kännas så? När förändras något och jag kan se lite ljus i allt det mörka? Hur länge ska jag behöva försöka stå ut med dessa känslor?

Jag vet inte vad meningen med det här inlägget är. Jag antar att det är att visa de som känner som jag att de inte är ensamma, att försöka upplysa de som inte förstår men mest så ville jag nog bara skriva av mig lite för att försöka skingra tankarna och dämpa ångesten.

Tack för mig och tack för att ni läste och tack till er som läser min blogg, det betyder!

Likes

Comments

View tracker

Det var länge sedan jag bloggade, men kände att det var dags nu. Hoppas ni gillar det! Många av oss älskar den där känslan av kärlek, hur man blir varm av tanken på sin kärlek och hur man tänker på hen varje dag med saknad.

Jag tänkte skriva lita här om hur svårt det är med förhållanden för oss som lider av psykisk ohälsa. Jag kan självklart mest utgå ifrån mig själv.

När man mår dåligt, och särskilt som jag blivit slagen under uppväxten är det inte ovanligt att en sådan person slutar att lita på folk. Han vill inte, vågar inte. För om han inte litar på någon finns ingen som kan skada honom. Han tror att om han hela tiden tänker över alla scenarion som kan ske så kommer ingen kunna skada honom eller bryta den sköld han stängt in sig i.

Jag har inte skrivit detta tidigare, men jag lider troligen av en personlighetsstörning som kallas borderline. Läskigt va? Det låter som någon sjukdom som gör att jag ser saker som inte finns, pratar med träden och går och handlar iklädd enbart en morgonrock och tofflor.

Men nej, det är inte vad borderline handlar om. Jag är lat och citerar Wikipedia: ''Det främsta problemet för personer som lider av borderline är deras emotionella instabilitet och svårigheten att reglera sina känslor. Detta kan i sin tur leda till relationsproblem och svårigheter att behålla en stabil självkänsla. Känslorna hos någon med borderline växlar väldigt snabbt men är väldigt intensiva. Det är vanligt att man med borderline-personlighetsstörning har svårt att finna ett normalt mellanläge för känslorna och ofta och snabbt pendlar mellan ångest, desperation, depression och glädje. Patienter med Borderline-personlighetsstörning har stor samsjuklighet - de är för det mesta allvarligt deprimerade och lider ofta av andra psykiska problem som posttraumatiskt stressyndrom, social fobi, ätstörningar, tvångssyndrom och panikångest. Deras liv präglas av desperation. De blir lätt missförstådda och uppfattas som besvärliga och manipulativa av sin omgivning.''

När läkaren föreslog utredning, jag gick hem och läste om borderline kände jag att det borde vara ett foto av mig på Wikipedias sida för borderline. Framförallt när jag läste att en av de största problemen för de som lider av borderline är extrema rädslor för att bli lämnade eller övergivna. När jag tror att jag håller på att tappa en tjej, då blir jag klängig, och jag hatar att vara klängig för det är INTE den sortens människa jag är. Men rädslan för att lämnas blir för stark, jag driver bort den jag är kär i/älskar och hatar mig själv för att jag förstört ännu ett förhållande.

MEN, min kära psykolog fick mig att inse ett mönster som är viktigt att se. Det är inte mig de lämnar, hade jag varit den de blev tillsammans med hade det inte hänt, det är min psykiska ohälsa som blir för mycket. Och det var en grymt viktig läxa för mig att lära. Det är inte jag, det är beteendet, och ett beteende kan man ändra.

Jag vill inget hellre än att få hitta den rätta, som tar fram det bästa ur mig och jag ur henne. En tjej som jag tänker på det sista jag gör innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar. Jag måste bara träna på tålamodet och hoppas att hon kommer in i mitt liv snart.

Poängen med det hör inlägget var inte (så klart) att avskräcka från att umgås eller bli tillsammans med människor som lider av psykisk ohälsa, det är förresten så vanligt nu att det snart är svårt att hitta någon som är ''frisk.'' Min poäng var, att trots att ett förhållande med en person som lider av psykisk ohälsa kan vara jobbigt, kan det också vara väldigt givande. Jag skulle aldrig vara otrogen mot någon jag älskar, jag skulle göra allt för henne. Många jag känner som är lider av psykisk ohälsa är oerhört roliga, trevliga och lojala. Och lärde ni känna dem utan att veta om deras diagnoser skulle ni säkert aldrig ens tro att de led av psykisk ohälsa.

Så jag ber er, se oss inte som diagnoser. Se oss som människor, för det är vi också, vi kanske bara har haft ett tuffare liv än ni. Men det innebär inte att vi är elakare eller sämre människor än er. Ge oss en chans.

Likes

Comments

Ja, som rubriken lyder: Vi måste försöka sluta att jämföra oss själva med andra människor! Hur många småtjejer, kvinnor och killar är det inte som ogillar/hatar hur de ser ut för att de jämför sig själva med någon modell på Instagram? Hur många av oss sitter och går igenom Facebook och ser partybilder, jämnåriga och yngre som tagit examen från universitetet, skaffat barn och köpt hus, och så tänker man ''fan jag har ju ingenting, varken flickvän, jobb eller hus. Bara ett tråkigt jävla liv'' trots att man säkerligen har bra saker i sitt liv.

Men en sak som många nu vet och har vetat länge är att människors liv på Instagram och Facebook är lögner. Så klart lägger de bara upp saker som får deras liv att se toppen ut. Men ingens liv är perfekt. Jag är expert på att jämföra mig med andra för att sedan komma fram till att precis alla är bättre och mer lyckade än mig.

Men jag är inte som de människorna jag jämför mig med, alltså kan jag, eller jag bör inte, jämföra mig med dem. De har inte levt mitt liv, haft min uppväxt eller upplevt allt jag har upplevt. De är inte lika drabbade av psykisk ohälsa som jag är.

Den här världen är extremt tuff och jobbig att leva i många gånger, och har man tex tagit sig igenom grundskolan och gymnasiet ska man vara stolt över det. Vi måste bli bättre på att ge oss själva mer cred för våra prestationer. Det är lättare sagt än gjort det vet jag, jag blir lika stressad varje gång jag ser någon jämnårig skaffa barn, ta examen eller köpa hus. Men varför egentligen? Visst, mitt liv är långt ifrån perfekt. Men jag har en egen lägenhet, jag har vänner och jag har många av de materiella sakerna jag vill ha. Jag har egentligen det mesta jag vill ha förutom kärlek i mitt liv. Men jag antar (hoppas) att det kommer in i mitt liv det med.

Nej, jag tycker vi ska börja skita i vad andra gör och fokusera på våra egna prestationer och vad vi själva vill göra med våra liv och hylla oss för våra framgångar. Livet går inte i samma takt för alla, det gör inte oss som det går lite långsammare framåt för sämre!

Visst vore livet bra mycket trevligare om man hade drömjobbet, drömhuset och sitt livs kärlek och så massa pengar på det. Men om vi istället fokuserar på oss själva kanske vi har mycket av det vi vill ha en vacker dag!

Likes

Comments

I det här inlägget tänkte jag skriva om några av sätten som jag använder för att hantera min ångest och depression, men jag vill direkt säga att det som fungerar för mig inte behöver fungera för alla.

Ni vet när man har en sådan där dag då man vaknar och direkt känner: ''döda mig någon.'' Och hela dagen är fylld av ett mörker av ångest, depression och misär och allting saknar mening. Jag tänkte skriva några av de sakerna jag prövar på för att förbättra situationen.

  1. Aktivera dig. Det kan vara alltifrån att träna, ta en promenad, spela tv-spel/datorspel. Vad som helst som får dig att skingra tankarna och om så bara för en stund gör att tillvaron känns lättare. Detta är en av mina favoriter och den som jag tycker fungerar allra bäst. När jag mår som sämst brukar jag försöka skriva på mina filmmanus, titta på film/tv serier, läsa böcker eller spela tv-spel.
  2. Jämföra dig med andra. Det här är lite utav ''tänk på barnen i Afrika'' grej. Men pröva att tänk på alla flyktingar som flyr från krig och misär, eller andra människor som har det så mycket sämre än du själv. Kanske dyker då tanken upp i ditt huvud att ''jag har det nog rätt bra ändå.''
  3. Upplev den motsatta känslan. Är du arg eller ledsen, titta på en extremt rolig film eller liknande. Det brukar faktiskt kunna hjälpa.
  4. Slappna av. Tex genom avslappningsövningar. Och Andas. Andningen är otroligt viktigt. Om du inte vet hur man andas rätt ta reda på det, lägg dig bekvämt och andas djupa andetag, och kanske samtidigt lyssna på lugnande musik eller en ljudbok du tycker om? Eller varför inte pröva att meditera eller en hypnosövning? Jag har själv prövat hypnosövningar några gånger och för mig har det faktiskt haft en väldigt lugnande effekt.
  5. Tänka på annat. Den här är lite samma som nummer 1. Gör saker du tycker om för att tänka på annat.
  6. Med smaker. Det är ingen hemlighet att vi blir uppmuntrade av god mat, att prova en ny sorts choklad. Har du en dålig dag förtjänar du att unna dig något gott du kanske annars inte skulle köpa, men det är du värd.
  7. Fantisera. Detta är också en av mina favoriter och någonting jag gör varje gång jag skriver mina filmmanus. Att fantisera sig bort från en situation kan fungera bättre än vad man tror. Dröm dig bort. Tänk JD i Scrubs som alltid fantiserar sig bort, det kan mycket väl fungera att fantisera sig bort.
  8. Jag avslutar med en av de viktigaste. Vissa vill vara själva när de mår dåligt och andra inte, men är du en sådan som inte vill det, ring hem en vän som du känner dig trygg med. För att få ha sällskap är en grymt bra distraktion i sig och det är ofta skönt att ha någon som är villig att lyssna och stötta en.

Så, det var 8 av mina tips som har fungerat på mig när jag har mått dåligt. Jag hoppas att ni som läser detta uppskattar läsningen och framförallt att ​det kan hjälpa någon!

Likes

Comments

Det här inlägget tänkte jag ägna åt ätstörningar. Jag var överviktig under hela min barndom tills jag plötsligt i gymnasiet blev smal som en pinne. Och jag vet att ALLA som kände mig eller visste vem jag var lade märke till det, dels för att ett par personer frågat mig och för att jag bor i en så liten stad där alla håller koll på alla. Men nu får alla veta vad som hände med mig. Eftersom det spreds så mycket rykten så gissar jag att många gick runt och sa att det var för att jag knarkade, men det gjorde jag inte, det hade ingenting med det att göra öht.

Bilden ovanför tog jag 2012 och lade upp på Facebook för att visa min nya tatuering. Jag var/är 182cm lång och då vägde jag 60kg. Det var inte ovanligt att vågen visade 58-59kg heller. För att bli så smal åt jag en riskaka till frukost, ingen lunch, och en liten middagsportion och sen fick det vara bra. Jag åt aldrig godis, chips eller sådant. Jag höll mig till det där schemat samtidigt som jag varje dag frenetiskt tränade på min crosstrainer som jag hade då. För mig, som under en stor del av mitt liv varit överviktig, var det underbart att äntligen få känna mig smal. Men nu i efterhand, när jag tittar tillbaka så tycker jag bara att det är hemskt. För helt ärligt såg jag sjuk ut, jag var blek och smal som en pinne, hade jag rakat av mig håret hade folk garanterat trott att jag hade cancer, så smal och sjuk såg jag ut. Och mitt blodtryck var helt åt helvete, det hände säkert minst 10-20 gånger om dagen att det svartnade för ögonen och jag höll på att svimma när jag ställde mig upp.

Nu är jag inte sådär smal längre alls, nu är jag väl vad som skulle kallas normalviktig och kanske tyvärr med några kilo för mycket till och med. Viktökning är för de som inte vet en vanlig biverkning av antidepressiva och sådana mediciner, och det är anledningen till att jag inte är så smal längre. Men vet ni? Förutom att jag känner mig tjock (trots att säkert ingen annan skulle tycka det) så är det värsta med min viktuppgång alla dyra märkeskläder jag köpte under den här tiden som är i storlek S och som inte passar. Men annars, förutom det, är jag glad, för jag ser inte längre sjuk ut och mitt blodtryck är grymt mycket bättre och det är väldigt sällan jag känner mig svimfärdig när jag ställer mig upp.

Så snälla ni, var rädda om er. Det är verkligen inte bra att vara för underviktig, och det ser inte bra ut för många ser bara sjuka ut. Och det säger jag inte för att vara elak, jag har som sagt själv varit där. Jag hade någon form av tillfällig ätstörning, när jag gick ner till 60kg började jag äta som vanligt igen och jag kunde äta jättemycket onyttiga saker varje dag utan att gå upp i vikt. Men sedan jag började medicinera mot min depression och ångest är det inte så längre tyvärr.

Men snälla ni, försök att göra det jag också ska börja göra igen, något jag gjorde mycket fram till i somras när jag bröt nyckelbenet: Börja träna istället och ät ordentligt. Det receptet, även om det tar tid, gör dig friskare, får dig att må bättre och du kommer känna dig snygg av träningen. Gör något som är bra för din hälsa istället för att sluta äta, för det krävs inget geni för att räkna ut hur mycket stryk kroppen tar av att i princip hela tiden vara i svältläge.

Nedanför är också en bild på mig från 2013, och det är tydligt hur sjukt smal jag är, men ändå håller jag armen för magen för att jag kände mig tjock. Hur sjukt är inte det? Den där T-shirten är så jävla liten att jag min yngsta syster skulle passa i den. Ändå saknar jag att vara så där smal, men nej, aldrig igen kommer jag att utveckla en ätstörning. Jag ska verkligen försöka rycka upp mig och börja gymma igen som jag gjorde innan sommaren då jag var på gymmet 4-6 dagar i veckan, för det mår man så bra av till skillnad från när man har en ätstörning och har ständig ångest över över mat samt hur man ser ut.

Varför gör vi såhär mot oss själva? Svälter oss så mycket att vi blir sjuka och det knappt finns någonting kvar av oss förutom skinn och ben? Det är sådan otrolig hets nu för tiden på hur man ska se ut. Modeller som är pinnsmala är ''för tjocka'' för att få jobb, våra favorit skådisar är så smala och ser perfekta ut på film. Men sanningen är faktiskt att INGEN är perfekt. Visst, en människa kan vara smalare än den andra, men vi är alla lika mycket värda oavsett vad vi väger. Det må låta klyschigt men det är faktiskt insidan som räknas. Och i de flesta fall brukar det vara så att alla dessa fel vi själva upplever att vi har på vårt utseende, dem är det bara vi som överhuvudtaget tänker på. För vi är alla osäkra, vi har alla någon noja över vår vikt eller någonting med vårt utseende som vi ogillar.

Jag vill uppmana alla som väger sig alldeles för ofta att göra som jag, vägra väga dig. Jag äger inte en våg längre, för då vet jag att jag skulle springa och väga mig hela tiden och få panik så fort det skiftat uppåt ens ett halvt kilo. Så släng vågen åt helvete. Nu vet jag att jag hade tur, som kom över min ätstörning så lätt, och jag förstår att det kan vara mycket svårare för andra. Men snälla, tänk på er hälsa och ta hand om er. Som sagt, börja ät bra mat och träna istället. För jag tror att vi alla är överens om att muskler/en vältränad kropp är bra mycket finare än en tanig kropp som bara består av skinn och ben.

Ta hand om er, och tack för att ni läser det jag skriver. Kommentera gärna om ni vill eller om det är något ni vill prata om så får ni gärna skicka ett meddelande!

Likes

Comments

Det är så många som inte alls förstår hur vi som lider av psykisk ohälsa har det. Antingen förstår de inte, vare sig om det är för att de inte försökt utbilda sig inom ämnet, valt att inte förstå eller skiter i det. Men folk måste förstå hur otroligt sköra vi kan vara, att vi behöver bli behandlade med respekt. För det krävs så lite, så ytterst lite, för att man ska gå från att må bra eller må okej, till att må skit och vilja dö.

Jag tar mig själv och igår som ett exempel, mest för att det hände igår och därför minns jag det starkt. Jag har faktiskt mått bättre på sistone, spelat mycket GTA online på XBOX one vilket har distraherat mina tankar mycket. Jag mådde helt okej igår, ingen nämnbar ångest eller depression och absolut inga självmordstankar. Så mitt i mitt spelande blickade jag bort på datorn och Facebook och såg ett nytt lyckligt par som blivit tillsammans, och då mina damer och herrar, drog helvetet igång. Jag började tänka på hur ful jag är, hur jag förstört mina tidigare förhållanden, att jag aldrig igen kommer hitta någon som kan älska mig, att jag kommer hinna ta livet av mig innan jag hittar den där tjejen som faktiskt kan älska mig för den jag är, trots mina brister.

LITE krävs för att en människa med psykisk ohälsa mående ska tvärvända och helt plötsligt befinner man sig i det helvetet som är sitt eget huvud, med alla negativa tankar som trycker ned sig själv och intalar en om att man aldrig kommer lyckas med något i livet i alla fall, så varför ens försöka? ''Du kan lika gärna ta livet av dig nu och bespara dig all smärta, ensamhet och alla misslyckanden som du kommer gå igenom innan du tar livet av dig.''

Jag brukade vara glad, jag var alltid den som skämtade och som alltid fick vänner överallt. Tyvärr var det några år sedan jag var den killen nu. Sanningen är att jag inte har varit mig själv på flera år. Ibland finns det stunder då jag faktiskt är mig själv, eller nästan mig själv i alla fall. Men min psykiska ohälsa är alltid med mig, och det krävs som sagt så lite för att jag ska gå från glad till deprimerad och ångestfylld, ofta med självmordstankar som topping på den skittårtan som är min psykiska ohälsa.

Under mina extremt dåliga dagar klarar jag knappt av att gå till ICA, trots att jag bor ett stenkast därifrån, men jag orkar inte med kraftansträngningen att gå ut och att sedan träffa och vara bland folk på det? No way. Det finns perioder då jag inte duschar på en vecka, trots att jag känner mig vidrig och det går emot varje fiber i min kropp. Men jag klarar bara inte av att ta mig för det. ''Du är ändå ensam så vad spelar det för roll om du duschar eller inte?'' säger tankarna som kommer från depressionen och ångesten.

Ofta när jag vaknar är det med en suck av besvikelse, dels för att jag är vaken nu, vilket innebär att jag fortfarande lever, dels för att just när min hjärna kommer igång blir depressionen och ångesten överväldigande och det kan ibland ta mig upp till en timme att stiga upp ur sängen, även om jag är hungrig eller så. Jag försöker sova så mycket jag bara kan, för timmarna jag har när jag sover är de enda timmarna som jag inte mår dåligt under. Men när jag vaknar är sömnens ångestdämpande funktion över, och jag vet om det. Ibland kan jag ligga där i en halvtimme och fundera på om jag skulle kunna hänga mig i lampkroken eller inte.

Just nu befinner jag mig i en period i mitt liv med mitt mående där jag aldrig skulle ta livet av mig. Men det betyder inte att tankarna och fantasierna inte finns där, och följer med mig vart jag än går. Men jag gör mitt bästa för att försöka må bättre, jag umgås med bra vänner, skriver av mig här och skriver på mina filmmanus, jag spelar tv spel, kollar på filmer och serier, myser med katterna och gör allt som gör mig glad och distraherar mina tankar. Jag gör allt jag kan för att jag ska överleva och må bra, och jag jobbar för att jag en dag ska börja känna mig som den gamla versionen av mig själv igen, han som alltid fick vänner vart han än gick, han som alltid var den roliga killen som faktiskt oftast fick tjejerna han ville ha.

Det här blev ett långt, och väldigt jobbigt inlägg att skriva. Men jag tycker det är viktigt att folk vet hur det är att lida av psykisk ohälsa. Det kanske inte syns på utsidan hur sjuka och sköra vi är, men det kan räcka med så lite för att vårat mående ska ta en vändning till det sämre, och vem vet hur mycket sämre? Så snälla människor, tänk på det när ni pratar eller är med personer som lider av psykisk ohälsa. Behandla oss inte som glasdockor eller som om vi är annorlunda än er, för det är vi verkligen inte, vi är ''bara'' sjuka'' just nu. Men tänk efter lite extra på vad ni säger/skriver osv. För saker ni själva kanske inte alls tycker är en big deal kanske förändrar någons mående från bra/okej till förfärligt.

Ta hand om varandra, visa respekt och behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Likes

Comments

Snart är det över. Ända sedan mitt misslyckade självmordsförsök och min inläggning på Säters psykiatriska sjukhus har jag tänkt att det är 50/50 att jag överlever det här jävla skitåret. Men hej, snart är 2015 slut and I'm still here bitches!

Det här året har jag blivit lämnad, fått mitt hjärta krossat och fått känna ett slags smärta värre än jag någonsin kunnat ana eller känt förut, trots mina självmordstankar har jag blivit dåligt behandlad av psykiatrin och nekats terapi i fem månader medan jag tvingats lämna förnedrande urinprover, trots att jag skötte mig hela tiden sparkade de på mig och jag tvingades att förnedras varje vecka under deras urinprover.

Nej, fy fan för det här jävla året. Jag har mått lite (läs lite) bättre på sistone, och var jag troende skulle jag be till gud för att 2016 blir ett bättre år. För ett till år likt 2015, det vet jag inte om jag klarar av.

Jag har aldrig trott på det här med nyårslöften, för man brukar oftast bryta dem ändå. Men jag har faktiskt några som jag ska försöka att hålla för att jag själv ska må bättre och få ett bättre 2016:

  1. Inte vara så asocial. Jag har nyligen insett att jag kan umgås med mina riktiga vänner utan att dricka alkohol, bara snacka skit och hänga, och det tänker jag fortsätta med. Man behöver inte supa skallen av sig varje helg, faktiskt, trots att många i Mora tror det. Man kan hänga, gama och snacka också.
  2. Jag ska verkligen försöka komma igång med träningen igen, det var bara några månader sedan jag tränade 4-6 dagar i veckan men sedan bröt jag nyckelbenet och det i kombination med min psykiska ohälsa har gjort mig otaggad. Men jag ska verkligen försöka bli taggad igen.
  3. Spara pengar så jag kan börja tatuera på min planerade full sleeve på högerarmen. Jag älskar tatueringar, och jag tänker fortsätta tatuera mig för det gör mig glad.
  4. Fortsätta inreda min lägenhet i den mån jag kan, så att den mer och mer blir mitt hem. Så jag känner att jag har ett eget hem som jag verkligen trivs i.

Jag vet faktiskt inte om jag ska fira nyår på det traditionella sättet, dvs vara överhypad som fan, dricka för mycket och spy vid tolvslaget, imorgon eller inte. Jag är inte alls peppad på att dricka, och jag vet att det oftast får mig att må sämre. Många tycker säkert att jag är tråkig som fan, men nyår är imo en av de mest överhypade kvällarna på året och brukar oftast sluta med att man ändå inte hade så kul som man planerat och att man spenderat alldeles för mycket pengar.

Oavsett så hoppas jag att alla mina vänner och läsare får en trevlig nyårsafton och att 2016 blir ett bra år för er alla!

Likes

Comments

Det här inlägget handlar om hur jag som liten pojke inte fick den hjälp jag borde ha fått, men den hjälp jag lovades.

Jag var 12 år första gången jag satt i baksätet i en polisbil. De skulle skjutsa hem mig för jag har hade snattat på Åhlens, och som det criminal mastermind jag var snattade jag på den affären väldigt ofta. Inte för att jag behövde det, okej snuset jag stal det behövde jag, dels för att kunna snusa själv och dels för att sälja för dubbla priset till de som inte kunde skaffa på annat håll.

Men där satt jag ialf, i baksätet i polisbilen. Och jag tror att poliserna var så pass erfarna att det såg direkt att ''den här killen mår inte bra,'' Så de började fråga om hur jag hade det hemma. Jag brast ut i tårar och jag berättade. Att någon i familjen skadade mig. När vi kom hem gick jag raka vägen till mitt rum, men jag han höra en av poliserna säga till mamma: ''det är uppenbart att den där killen inte mår bra. Vi kommer skicka en anmälan till socialen.''

Hörde socialen någonsin av sig? Gjordes någonsin någonting för att hjälpa mig ur det helvete jag levde varje dag? Nej.

Vid ett annat tillfälle, när jag var 12-13 var jag och min mamma hos en familjerådgivare pga av att jag var så bråkig och stökig hemma, jag kunde få sådana ilskna utbrott osv, såhär i efterhand tänker jag bara: ''Undrar varför jag var så stökig som jag var?'' Men jag berättade för familjerådgivaren att min styvfar vid många tillfällen skadat mig. Familjerådgivaren frågade min mamma som skamset nickade och sa att ja, allt min son berättarär sant. Då säger familjerådgivaren att hon är skyldig att anmäla till socialen när ett barn misshandlas i hemmet.

Men hörde socialen någonsin av sig? Nej. Inte ett pip.

Om dessa två scenarion utspelat sig så som de borde, att socialen ryckt in och hjälpt mig, vem vet hur det påverkat mitt liv? Kanske hade jag varit en annan människa idag, en gladare och mer stabil kille. Men det kommer jag aldrig få veta, för jag fick aldrig chansen att få den hjälp jag behövde.

Det är fan inte okej att fall om barn som far illa ska ''falla mellan stolarna'' och aldrig följas upp. Då undrar ju jag, det har hänt mig två gånger under min korta barndom, hur många fler stackare har väntat på hjälp från myndigheter, hjälp som aldrig någonsin kommit.

Jag tyckte att det här var värt att skriva om, och skulle ni nu eller i framtiden få hjälp av socialen eller annan myndighet, se då till att pusha på ordentligt så att ni får den hjälp ni behöver. För INGEN som misshandlas hemma, fysiskt eller psykiskt, eller som på något annat sätt behöver hjälp av socialen ska behöva oroa sig för att deras fall ska försvinna mellan stolarna.

Alla vi som mår dåligt har rätt till hjälp, mitt råd till dig är att se till att få den hjälp du behöver no matter what!

Likes

Comments

God jul alla mina vänner! 🎅 Här på bilden firar jag jul med en av mina bästa och älskade vänner Zlatan!

Vi som har någon, oavsett om det är familj eller vänner att fira med ska komma ihåg hur lyckliga vi är och vilken tur vi har! Och skänka en tanke på alla som inte är lik lyckosamma som vissa andra!

Just idag mår jag helt okej, och jag hoppas att alla mina läsare också mår bra! För det kan vi vara värda tycker jag!

  • 418 readers

Likes

Comments