Känns som jag aldrig kommer här ifrån.
Dagar har gått, veckor har gått.
Men jag har nu varit skadefri så länge och mina impulser svagare och inte lika ofta att vi pratar utskrivning 7/4.
Har klarat av två permissioner. Det var inte så lätt men det har gått. Till helgen kommer slutprovet, permis fredag till söndag. Sedan väntar "bara" 5 nätter till. Hoppas så att planen ska hålla.
Idag har det varit tufft. Är lurig och fixar/törs inte gå ut. Stesolidintaget varit hög men det håller lurigheten och impulserna på mattan.
Tiden går långsamt på avdelningen. Försöker skingra tankarna med att måla, lyssna på musik och faktiskt socialisera korta stunder. Jag blir mycket fort tröt av att socialisera och har svårt koncentrera mig.
Natten präglades av ångest och hopplöshet. Sömnen ville inte infinna sig och jag hade redan fått allt jag får för att somna. Och det ska tydligen räcka för att däcka en häst. Så jag är tydligen en elefant. Men vid 4-tiden somnade jag. Blev väckt av personal 7:15. Hur tänker de? Tre timmars sömn fick jag. Hade varit bättre att jag fått sova ett tag till. Så jädra viktig är inte frukosten. Men jag vinglade ut till frukosten.
Jag måste lära mig att säga ifrån. Säga nej. Inte vara så foglig och snäll.
Tror sömnbristen bidrar till att min dag varit tuff.
Har haft mycket ångest, hopplöshet och varit initiativlös.
Nu väntar dusch. Bävat och mobiliserat kraft för det hela dagen. Hur svårt kan det vara?
Blir så trött på mig själv. Men det går inte att rycka upp mig. Försöker. Måste tvingas till att göra något. Suck!!!!

Take care

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Kvällen i går var fruktansvärd på avdelningen. Allt resulterade i att jag gick in i min bubbla. Sedan är allt ett ända ångeststsnurr och självdestruktivitet. Resultatet blev en avskuren artär och flera liter blod i säng och på golv. Vaknade på akuten med ångest och skam. Blodtransfusion och omplåstring.
Så idag är inte energin på topp med ett hb på 70.
Så onödigt och pinsamt. Snart 45 år och kan inte hantera mina impulser när det bli så starkt och ångesten vrider i bröstet.
Den oroliga och mycket högljudda kvinnan skrek ut vad hon varit med om. Tror det var det som triggade mig då jag kände igen mig i så mycket.
Tänk om man bara kunde sudda ut alla minnen av misshandel och övergrepp. Då skulle jag må så mycket bättre.
Jag är fortfarande bipolär med ADD och GAD. Men alla andra tråkigheter skulle inte plåga mig.

Nu ska jag försöka gå ut till soffan och stå ut i 5 min. Isolerar mig. Just nu skulle jag vilja gå i skogen med mina hundar för att sedan mysa med dem i sängen. Men det går tyvärr inte.

Take care

Likes

Comments

Här händer inget. Mat, vila, mat osv.
Jag försöker stimulera min hjärna med musik, skriva, mandalamålning och vila.
Ingen personal har tid att gå ut en liten stund med mig. Ärligt, tror de är lata. För det är lugnt på avdelningen. Och i min vårdplan så ska någon följs med mig ut en liten stund. Tänk bara att få gå till affären 300 m bort och köpa något. Maten här äter jag inte. Frukost, kaffe, mediciner lever jag på. Kläderna börjar hänga lite löst. Bra! Skönt att plåga kroppen genom att inte äta. Det lindrar ångesten. Äter jag så blir ångesten fruktansvärd.
Fast allt tar emot försöker jag träna lite på rummet. Vaket blir tjurig men det rent ut sagt struntar jag i.
Höjdpunkterna är när vänner skickar sms och berättar hur de har det och undrar hur jag har det. Då har jag kontakt med verkligheten. Min älskade man ringer flera gånger om dagen. Barnen ringer ibland men det blir mest sms.

Nu ska jag ta ett krafttag och plocka i ordning på rummet. Sedan kaffe och cigg som belöning. Att allt är så jobbigt. Orkar inte må så här! Är som en tickande bomb. Men orkar inte säga till personalen.

Take care

Likes

Comments

I dag vaknade jag på HIA ( hjärtintensiven). Förstod ingenting. Helt förvirrad av alla apparater och personal. Tydligen hade jag tagit en stor mängd tabletter på kvällen och hjärtat orkade inte med. Men avdelningspersonalen anade oråd och hade kört mig till akuten.
Ännu ett misslyckande i mitt försök att stå emot impulser och denna gång höll det på att ta mitt liv. Känner mig mycket misslyckad idag där jag ligger utslagen i sängen med ett vak som stirrar på minsta rörelse.
Jag litar inte på mig själv. Är som en tickande bomb.
Min älskade man har ringt flera gånger och inte skuldbelagt mig. Där emot undrar han hur jag på sluten avdelning lyckas få in ca 400 tabletter. Men det fixade jag på en 30 minuters frigång.
Nu har jag inte frigång men får gå ut med personal, om de har tid. Just nu orkar jag inte gå men snart börjar det klia i mina ben. Skulle vilja köpa mig ett nagellack, cigg och en chokladbit.
Fy vad jag känner mig patetisk som inte ens kan gå på toan själv, inte duscha själv, inte äta själv, inte sova själv. Allt övervakas.
Visst, jag hade varit död idag om personalen inte anat oråd. Men just nu så känns det dom det varit det bästa.
Men det kommer kanske en dag då jag kan känna glädje över att leva. Mysa med familj och hundar. Hoppas den dagen kommer fort för detta är tortyr att känna så här.

Take care

Likes

Comments

Ingen bra dag. Förutom att en pensionerad helt underbar skötare tog ur mig på fika
För övrigt har dagen bidragit till 30 mg stesolid, 10 sobril och en annan tablett jag inte har en aning om, men impulserna blev färre och paniken lugnade sig.
Tråkigt arr de bara har tid att gr piller och inte samtala. Tror jag skulle slipa en del piller då.
Mu är jag helt groggy och kN knappt skriva.
Hela dagen har jag legat i sängen. Ingen skötare kollar till mig sedan vaket togs bort.
Frigång en timme/dag. Detta har resulterat i piller från Åpoteket, rakblad och tedskao från avdelningen. Börjar bli skarpt läge nu. Känner att jag går in o bubblan och det brukar leda till destruktiva handlingar pga att jag blir disociativ. Och då kan det jämda vad so men jag kommer inte ihåg något.
Men personalen litar på mig och tror att jag bättre. Men kan knte ha mer fel .
Har lite självmedicinering att ta till. Känns som läge för det nu. För någon personal har jag inte att prata med.

Take care ❤️

Likes

Comments

9 timmar tog det för mig att mobilisera kraft till att plocka ihop kläder och necessär och ta mig tid duschen. Två gånger påbörjade jag plockandet men det slutade med att jag satte mig på sängen och grät. "Orkar inte" malde i huvudet. Personalen försökte peppa mig men det blev bara värre. Så ynklig och patetisk man kan bli vid djupt bipolärt depressivt skov.
Men vid tredje försöket kom jag in i duschrummet. Där blev jag sittandes ett bra tag med gråten sprängandes bakom ögonen. Hopplösheten var total. Och idag som jag skulle tvätta håret också.
Ca en timme tog det för mig från det att jag låste dörren till duschrummet tills jag gick där ifrån. Men håret blev tvättat! Dagens stora mål.
Men denna ansträngning kostade sedan 2 cigg och en Stesolid. Kvällsmat var inte att tänka på.
Nu har jag hamnat i sängen och försöker synas så lite som möjligt. Får personalen kontakt med mig märker de att jag är helt slut och "lurig" med ångest som vrider mitt bröst ut och in.
Ska nu smyga mig ut på den kalla och blåsiga balkongen och ta mig en cigg i bara linnet och mysbyxor. Ofta hjälper det lite mot ångesten att frysa ordentligt.
Vill inte göra något "annat" för att lätta på plågorna.

Take care ❤️

Likes

Comments

Inte mycket!
En gång har jag varit utomhus på 10 dagar. Och det krävdes mycket tjat för 20 minuters promenad. Och då är det bevisat att fysisk aktivitet är en av de bästa medicinerna mot ångest och depression.
Lyssna på musik går bra ett tag men huvudet vill ha tyst. Så jag stänger in mig på rummet för att slippa höra massa ljud.
Skriver en hel del. Har blivit en sorts terapi. Nästan som en dagbok med tankar och känslor. Då jag gav min psykolog sparken och hänvisade honom till terapi så har jag ingen att prata "tunga" saker med. Personalen på avdelningen har nästan aldrig tid. Och säger man "fel" saker så blir det massa piller.
Målar i mindfulnessböcker. 5 minuter i taget. Längre orkar jag inte fokusera.
Så det blir mycket tid över åt ingen ting. Man lämnas ensam med sitt grubblande, planer....
Saknaden av familj och hundar är stor. Det är ju med dem jag ska och vill vara. Vovvarna och husse var och hälsade på för några dagar sedan. Det piggade upp en trasig själ. En lång varm kram av mannen i mitt liv. Två tillgivna och kärleksfulla hundar på rummet förgyllde min dag.
I morgon kommer de igen och då ska vi gå ut.
Hoppas jag orkar. Nu ser jag nästan allt i svart. Likgiltig och ångest från helvetet.
Men sömnen har i alla fall blivit bättre. Får medicin som ska däcka en elefant. Den sover jag nästan 6 timmar på.

Nu återstår vad jag ska göra de närmaste 2 timmarna fram till kvällsmaten. Maten som jag inte vill ha. Får ännu mer ångest när jag äter.
Får bli att vandra i korridoren och kyla ner mig på den gallertäckta balkongen. Och bli sittandes med mobilen som vanligt.

Take care ❤️

Likes

Comments

Då tog det tvärstopp hemma. Inläggning på akutavdelning blev oundviklig. Bara att inse att jag misslyckats igen. Hopplösheten, avsaknad av livslust och planer tog över.
Medicinändringar och medicinhöjning. Ständigt vak som förföljer mig vart jag än går.
I dag blev jag riktigt besviken. Hade blivit lovad en kort promenad. Men promenaden blev inställd pga att skötaren tyckte det var kallt. Jag tror han var lat. Jag orkade inte gå. Ville inte gå men vet att det gör nytta på ångesten. I stället gav de mig Stesolid. Hade kanske inte behövt den om jag gått en promenad.
Hade tänkt köpa mig block och pennor så jag kunde syssla med något korta stunder. Har försökt läsa men det går inte alls.
Nu ligger jag bara i sängen och har ångest och livsleda. Ingen samtalar med mig. De kan gå prata om vad som, bara jag blir distraherad en stund. Slipper mina tankar.
Har jag tur blir jag av med vaket i morgon. Ska flytta till en annan psykavdelning.
Men det kommer innebära ny läkare, som ska ha mig som labbråtta.
För en tid sedan var jag hur pigg som. Full rulle hela tiden. Men sedan kom fallet, rätt ner i helvetet.
Tycker jag är bra på att dölja hur illa jag mår. Men inte ens det klarar jag nu.
Försökte lura läkaren i dag men icke. Det gick inte. Vill bli av med vaket och få gå ut själv.
Är totalt likgiltig vid tanke på familjen. Läskigt, då de alltid varit mitt glädjeämne.
Nu hoppas jag tiden går fort så jag får min nattmedicin. Ska be om den redan klockan 19:00. Om jag sover slipper jag känna.... Känner mig som en tickande bomb. Riktigt lurig.

Likes

Comments

Hur ska jag bära mig åt för att ta tag i något?
Orkar inget. Vill inget.
Jo, jag vill att hjärtat ska sluta slå så hårt och fort. Jag vill känna att jag får luft. Jag vill slippa känna oron och den svarta klumpen i bröstet.

Hur svårt kan det vara att strunta i att jag inte orkar, inte vill. Bara förtränga ångesten som paralyserar min kropp.

-Det är så roligt att se att du mår bra, fick jag höra idag.
-Tack, vad kul att det syns, svarar jag.
Men inombords skriker ångesten. Det omgivningen ser för en kort stund är teater. En teater som tar otroligt med kraft.
Bara att borsta tänderna eller håret tar en massa energi och förberedelser genom att mobilisera kraft stirrandes ut över havet halvliggandes i soffan.

Försökte mig på att åka till Apoteket i dag. Jag kom till garageinfarten. Sedan tog det tvärstopp. Förmådde mig inte att öppna bilen och sätta mig. Än mindre köra 4 km. Det kändes som jag skulle köra 100 mil. All energi tog slut efter snabbfix av mitt yttre.
Så nu sitter jag här utan det som skulle införskaffas på Apoteket. Ska göra ett nytt försök i morgon. Annars står jag utan mediciner.
Eller ska jag åka nu? Om 35 minuter stänger de. Men jag ser som vanligt ut som ett ras. Har inte duschat och tvättat håret på 3 dagar....orkar inte. Hur svårt ska det vara att lyckas med det? För mig känns det som att bestiga ett berg att lyfta armarna och tvätta håret.
Nej. Jag blir hemma.



Likes

Comments