Hur illa är de inte att man får sådan ångest att man bara vill ta sitt liv o man går ner till vattnet är där 2 timmar o ändå inte lyckas me att ta sitt liv, jag behöver faen hjälp, funderar på att lägga in mig själv igen på psyk för det här funkar inte som det är nu.

Som det känns nu så skulle ingen sakna mig om jag gick o dog, jag har min egen begravning klar för mig i huvudet, ja vet de är helt sjukt men ja vet precis vilka låtar jag ska ha på begravningen.

Jag vet att ja är för jävla dålig på att säga hur jag egentligen mår, men sådanna som jag är tyvär bra på att manipulera folk 😞

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Är påväg nedåt igen i mitt mående efter att i några veckor ha mått hyfsat bra iaf.
Jag märker det genom att jag drar mig undan mer än normalt och jag är mycket tröttare än jag brukar vara.

Fast jag kan sova 12 timmar så är jag ändå trött när jag stiger upp o sen är jag trött hela dagen.
Så det går åt väldigt mycket energi åt att försöka hålla mig vaken o då blir jag trött pga det.

Jag vill inte vara trött, jag är trött på att va tvungen att gå på tabletter o va tvungen att ta ångestdämpande tabletter o vara tvungen att ta sömntabletter.

Är det ens ett värdigt liv att behöva ta dessa tabletter?
Det känns mest som att man är fast i ett vakum eller en mardröm o aldrig kommer att kunna komma därifrån tyvärr

Likes

Comments

För 3 år sen vid 16 tiden ca så började det som gjorde att jag tappade fotfästet totalt. Det var då vi var tvugna att köra in dig till Nyköping med bröstsmärtor pga benmärgen. Några dagar senare så fick du flyga till Sahlgrenska. Jag ångrar av hela mitt hjärta den gången du frågade om jag ville stanna kvar o kolla på fotboll med dig o jag säger att jag måste hem o äta, ångrar av hela mitt hjärta att jag inte sa allting som jag ville säga till dig. Jag saknar dig så mycket så jag saknar ord och älskar dig så mycket så det gör ont pappa ❤️ du var o är fortfarande en av mina största idoler. Älskar dig pappa ❤️

Likes

Comments

Jag har varit på båda sidorna, varit både mobbare(vilket jag skäms för och ångrar!) men även varit mobbad.

Min berättelse börjar iaf när jag gick i 2an 96.
Jag bor i en ort som heter Gnesta, där det inte är så lätt som ny att komma in i samhället, men iaf, vi fick en ny elev i klassen som kom från Sthlm.
Vi var ett gäng killar som spelade fotboll och hockey tillsammans och var väldigt tighta.
Så när den här nya killen kom till våran klass så blev det tyvärr naturligt att det var han som var hackkycklingen i klassen.
Vi mobbade den killen i ungefär 6-12 månader rejält och i 3an va det lite till o från.
Det var så illa att i 4an när 3orna skulle slås ihop så delade lärarna på oss som var i denna gruppering för att det skulle bli lugnare.
Det sjuka är att killen som vi mobbade umgicks jag en del me på fritiden, men så fort vi kom till skolan så var det samma visa igen, grupptrycket talade.

Mitt helvete började i 4an när jag fick min ADHD diagnos.
Den killen jag hade mobbat, hade nu hittat en radarpartner i den 4an och utsåg nu istället mig som det självklara offret.
Vet inte om det berodde på för att ge igen från lågstadiet eller om det var för att det "kom ut" att jag har ADHD, det var säkert både och.
Det ska tilläggas att jag var väldigt tveksam till att berätta för klassen att jag har adhd, för jag kände mig annorlunda och ville inte göra det, jag ville ju hänga med "innekillarna".
Men jag och mina föräldrar berättade det för klassen och i klassen tog dom emot det oväntat bra, men det blev bränsle till killen jag själv hade mobbat och hans radarpartner.

Jag blev så illa mobbad att jag inte ville gå i skolan och när jag väl var där så hamnade jag i slagsmål med dessa 2 killar som mobbade mig så fort dom fick chansen.
Det var verkligen riktiga slagsmål, inget kasta sten på varandra utan knytnävarna hade jag alltid redo.
Det spelar ingen roll att det var möte med rektorn en gång i månaden(pga slagsmål) med dessa två killar och deras föräldrar, för enligt dom och deras föräldrar så var allting mitt fel.
Deras barn gjorde aldrig något fel.
De va så illa att jag fick vara hemma varje onsdag för att jag orkade inte gå i skolan 5 dagar i veckan.

Fast jag gjorde mitt bästa att hålla mig ifrån dessa killar så va det som att dom drogs till mig som myror till en sockerbit.
Så höll det på varje dag tills jag började i sjuan, då lugnade allting ned sig.
Tills en dag i nian när en av killarna har gymnastik ute o jag hade slutat, han ropar efter mig "där kommer adhd Christian", pekar på mig och skrattar, det som gör mest ont är att läraren hörde precis allting vad killen sa men bara struntade i det som om ingenting hade hänt.

Minns särskilt två tillfällen, kommer inte ihåg vilken klass jag gick i men de spelar mindre roll.

Ena gången hade jag tur som inte blev polisanmäld för då höll dom två på och jag tröttnade och jagade dom. Den ena ramlar och jag misshandlar honom ordentligt, jag kör till och med ned sand i halsen på honom. Hans kompis försöker dra bort mig, minns jag. Detta hade kunnat sluta illa för både honom och för mig, vi båda hade tur.

Den andra gången var jag i ett grupprum och skulle välja en bok då en av killarna börjar kränka mig och helt oprovocerat går på mig fysiskt bakifrån, jag lyfter upp honom och frågar om det är nog, då kom såklart hans parhäst och feg som han var hoppar på mig bakifrån. Dessa händelser har etsat sig fast hos mig.

Båda gångerna vi hade möte med rektor och deras föräldrar så försöker dom tillsammans med sina föräldrar få det till att det var mitt fel. För i deras ögon så var jag ett problembarn, ett adhd-barn. Detta minns kag så väl!

Jag har mina föräldrar att tacka för det stöd jag fick av dom, men även det stöd vi fick av rektorn när det här pågick.
Ja hade tur i oturen att skolan tog det här på allvar och verkligen försökte få stopp på det här.
Kom exempelvis i samma klass som en av killarna i högstadiet men tack vare mina föräldrar och skolan så fick jag byta klass innan vi började 7an. Det var bra.

Det är hemskt att ha varit mobbare, det är lika hemskt att bli mobbad.


O mina erfarenheter har jag med mig nu när jag jobbar med kidzen i plugget, jag försöker att se alla elever som går i klassen o i övriga klasser säger hej till eleverna ja möter o försöker ta mig tid o prata med eleverna så att dom känner att dom har någon vuxen att prata med o kan vända sig till om de skulle vara så,

Likes

Comments

Vad är egentligen rätt eller fel i vissa situationer?
Situationer som man själv har gått igenom, det kan vara precis som helst, o som någon som står än nära går igenom nu.
Är de rätt att skälla ut den för att den inte förstår eller inte vill förstå?
Eller ska man bara ge råd o låta det vara sen?
Jag vet tyvär inte, hoppas ni följare om de är några kan göra mig lite klokare

Likes

Comments

Idag är det 1 år sen detta helvete jag lever i nu började.
Skulle på valborgsfest som blev inställd, hade en hel del innanför västen när jag får veta det o då sätter jag mig framför datorn o kollar speedway sen går det bara utför.
Har fått återberättat för mig att det var väldigt nära att jag lyckades eller hur man nu ska se det, att jag tog mitt liv.
Får sova i cellen över natten, och fast jag spydde som en räv så hade jag 0,32 i blodet när jag fick komma till psyk i Västerås dagen efter.
Så vill inte veta hur mycket jag hade i kroppen innan jag började spy.
Allting hade egentligen börjat en vecka innan Valborg, men tog inte dom signalerna på allvar.
Det är en extremt jobbig dag idag, men de är bara att ta en timme i taget för att göra det bästa av situationen.

Likes

Comments

Det är tufft att få veta att det är sämre ställt med en person som har blivit en sådan bra vän me mig.
Denna person har verkligen hjälpt mig igenom det helvete jag faktiskt lever i även om man inte kan tro det.
Men nu går jag in i en roll ja egentligen inte ska gå in i men de gör jag ändå för att ja är en sådan bra vän.
Vad som hänt tänker jag inte gå in på för att jag vill skydda han/hon som är min vän.
Men min egna kamp lägger jag åt sidan, om det är rätt eller fel det vet jag inte men just nu känns det helt rätt

Hade gôtt o ta hand om varandra

Likes

Comments

Ännu en gång så möter mitt älskade Pittsburgh Penguins laget som inte kan spela slutspel nämligen Washington.
I natt så kan pens ännu en gång skjuta ut capitals från Stanley Cup och antingen få möta NY rangers eller Ottawa Senators i konferens finalen.

Lets go pens

Likes

Comments

Idag är det 1 år sen detta helvete jag lever i nu började.
Skulle på valborgsfest som blev inställd, hade en hel del innanför västen när jag får veta det o då sätter jag mig framför datorn o kollar speedway sen går det bara utför.
Har fått återberättat för mig att det var väldigt nära att jag lyckades eller hur man nu ska se det, att jag tog mitt liv.
Får sova i cellen över natten, och fast jag spydde som en räv så hade jag 0,32 i blodet när jag fick komma till psyk i Västerås dagen efter.
Så vill inte veta hur mycket jag hade i kroppen innan jag började spy.
Allting hade egentligen börjat en vecka innan Valborg, men tog inte dom signalerna på allvar.
Det är en extremt jobbig dag idag, men de är bara att ta en timme i taget för att göra det bästa av situationen.

Likes

Comments

Efter att för drygt en vecka sedan fått veta att a-laget skulle läggas ned så var de med tunga steg jag gick ut till sista träningen.
Men nästan direkt så började jag fundera på vilken klubb jag skulle vilja gå till.
Valet var inte svårt men jag följde hjärtat och gick tillbaka till min moderklubb Gnesta FF, och jag tror det kommer bli väldigt bra för mig

Likes

Comments