Vardagslivet, Jämtesjöns Loke av Ella, Utbildning, Ymer

Kan ni tänka er, i måndags gjorde jag ett inlägg som handlade helt och hållet om helgen med hundarna. Ett riktigt bra inlägg om träning, nosework tävling och miljö träning på Hornbach. Jag valde till några fina bilder från helgens äventyr och klickade på publicera. En arbetsdag senare säger Jimmie, skrev du inget i dagens inlägg? Alltså jag blir tokig, allt hade försvunnit! Jaja ni får hålla tillgodo för här kommer ytterligare ett inlägg baserat på tankar kring livet med många frågor som aldrig kommer bli besvarade.

Jag sitter på ett hotellrum i Mullsjö tillsammans med mina underbara praliner, vi lyssnar på 21 Bronco, ett svenskt band som ekar varmt i mina öron flera gånger om dagen. Deras texter går rakt in i hjärtat, texter som ger uppskov till så mycket känslor, för känslor är ju bra, så länge man håller dem i schack. Du ska alltid le, säga att allt är okej och bara nicka. Skratta åt andras skämt och klistra på poker facet för allt annat skulle vara omöjligt för omgivningen att förstå om än hantera över huvudtaget.

Så här är det, jag är uppvuxen med en vad som brukar kallas turbulent barndom men jag väljer att istället kalla den annorlunda och lärorik. Med det sagt önskar jag ingen att behöva uppleva eller se det jag sett men jag vill inte häller ha det ogjort. Det är en barndom och uppväxt där personer jag släppt in och vågat älska alltid har försvunnit i slutändan, på ett eller annat sätt. Det kan vara allt från missförstånd som leder till bråk, fängelsestraff eller död. I vilket fall har jag lärt mig att genom att distansera mig från människor så slipper jag stå där med huvudet i sanden utan en chans till att förstå varför.

Nu är vi där igen, under mitt tillfrisknande från drogernas värld för ca 7år sedan så har jag börjat läka, jag mår bra, jag är lycklig men jag bär min ryggsäck, jag har min mur som inte tillåter människor att komma för nära. Varför? Jo jag vill aldrig behöva ta farväl igen!
Jaja, jag vet det är en del av livet, nån gång måste vi alla ta farväl, men i denna situation accepterar jag det inte!

Min pappa är sjuk, det är allvarligt. En såpass allvarlig cancer att vår tid är begränsad. Roger har funnits i mitt liv i ca 9 år, han är inte min pappa på pappret men man väljer inte sina föräldrar. Eller jo, jag gör det, för jag väljer Roger, en man som älskar mig, hejar på mig och behandlar mig som en dotter. Jag väljer honom framför en far som delar mitt DNA men där är och har jag aldrig varit någonting, jag har nog aldrig varit älskad över huvudtaget av honom.
Men skit i det för nu är vi som sagt där igen. Roger, älskade Roger min pappa!
I kampen mot en sjukdom vars namn ger mig kalla kårar har vi nu tack vare en insamling som startades i måndags fått in lite över 60 000. Bidrag som kommer ifrån familj, vänner och nära men även för oss helt okända människor. Jag är helt förbluffad och fylld av tacksamhet. Hur var detta möjligt?
Önskan med insamlingen var att jag skulle kunna ge dem en resa att ta hand om varandra, iallafall till varbergs kurort var min tanke. Min tanke har nu fyllts av hopp då vi inte är långt ifrån att kunna få behandling utomlands. En behandling som även om den inte tar bort cancern så kan den förläng livet med flera år. För allt jag önskar är mer tid.

Vi lever i ett samhälle där vardagen är en enda stressad motorväg, det är aldrig en lugn stund och om den väl kommer så är man så slutkörd att du sovit bort din ända lediga dag eftersom du inte orkat ta dig upp ur sängen.
Jag säger ofta att jag önskar jag vore miljonär. Inte för att jag vill köra runt i en flådig bil eller på i ett slott, jag önskar att jag vore miljonär för att kunna köpa mig tid med dem jag älskar.

Nu sitter jag som sagt på ett hotellrum i Mullsjö och laddar för ytterligare en utbildningshelg med gänget på Attityd Hundkunskap vilket jag älskar. Men, då kommer det ett men. Vad betyder all utbildning i världen gentemot om man lagt tiden ihop med dem man älskar. Nu har jag ju faktiskt mina käraste och allra bästa vänner här med mig, mina pojkar, och de njuter lika mycket som jag av att ha en mysig helt tillsammans med promenader, baconfrukost och träning men jag tror ni förstår vad jag menar.

Samtidigt så kommer förnuftet in, jo men jag gör ju detta för att jag tycker det är kul, jag vill utvecklas och jag vill se mitt företag växa och med det alla drömmar om att kunna hjälpa andra, både blygerhundar med även människor med missbruksproblem. Jag har drömmen om mitt center där människan och hunden kan mötas och bli hela tillsammans. Precis som jag ihop med mina.

Jag vet inte vad jag ville få sagt med detta, kanske var det bara mitt egna sätt för en stunds terapi. Men skulle ni vilja ta del av min fars historia, följa insamlingen och kanske även bidra så kan ni antingen söka på den Fuck Cancer🖕eller så kopierar ni länken nedan. Till alla er som bidragit så kommer här återigen ett tack, jag är er evigt tacksam!


https://www.facebook.com/groups/713833202140601/?fref=ts

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vardagslivet

Alltså hallå!! Jag är så trött, sååå jävla trött på ordet positiv så jag håller på att smälla av! Jag menar inte att man inte ska tänka positivt eller att jag inte är positiv men stop ett litet jävla tag för nån gång måste man ju få slänga det förbannade ordet i väggen & tillåta sig själv att känna just alla de andra känslorna som ligger långt bortom det positiva.

Jag kämpar just nu med ett stort arbete inom utbildningen jag går just nu, kanske har jag tagit mig vatten över huvudet för det innebär att jag måste gräva djupt ner i ryggsäcken som jag absolut inte glömt men jag hade nog tänkte hålla den nedgrävd & stängt ett bra tag till, eller? Jag slår på datorn, börjar googla, skriver ut tidningsrubriker, domar, behandlingsplaner & mer därtill, kanske låter det inte så märkligt men om jag säger att hela högen jag skrivit ut handlar om mig & ett liv som känns långt bortom det jag lever nu så kanske ni förstår käftsmällen när rubriken "stal mammas smycken för 100 000kr" kommer upp. Samtidigt som jag gör detta vankar jag fram & tillbaka till mina hundar, kramar dem, andas & går tillbaka till datorn för att fortsätta & det är då jag inser varför jag gör detta. Arbetet handlar om hundens läkande effekt & det är ju precis det som sker när jag får en mikropaus från arbetet & får denna varma, intensiva, kärleksfulla blick från hundarna & ber jag snällt kommer det dessutom en blöt nospuss som säger att allt är okej.

Jag har som mål att kunna hjälpa andra i samma situation jag själv varit, ett mål där vi med hjälp av hundarna kan nå den läkande & helande effekten på ett sätt som jag själv önskat hade varit möjligt när jag själv klev in i behandling utan min trygghet som låg just hos min dåvarande hund Hubbe. Jag vill poängtera att min tid på behandlingshem/kvinnohem var fantastisk. Jag lärde mig mycket om mig själv, personalen var underbar & även de kvinnor jag levde med, men Hubbe fattades. Jag vill, jag SKA en dag nå mitt mål med en typ av hundcenter där vi kan hjälpa missförstådda människor som på något sätt hamnat snett att komma tillbaka & få börja drömma om ett nytt liv med hjälp av våra fantastiska fyrbenta vänner.

Men mitt i allt detta så ska jag hinna med mitt företag, både dagtid på dagiset & under kvällar & helger som instruktör. Det är inget jag kan lägga åt sidan eller ta en paus ifrån, det är mitt jobb & även om företaget blomstrar så krävs det att jag är på plats för att det ska gå ihop. Jag utbildar mig just nu till beteendeutredare med examen i april 2018. Jag har dessutom bokat upp fyra nya utbildningar under vår/sommaren 2018, varför? Jo jag har min målbild, min dröm min vision & jag ska ta mig dit. Har jag glömt att nämna att vi precis köpt hus & renoverar med målet att komma in innan jul. Så varför klagar jag på ett ord så litet eller stort som positiv när jag trotts fullbokad kalender har så mycket att glädjas åt?

Joo mitt i allt detta & lite till så är min pappa sjuk, han har cancer. Fucking jävla cancer & här sitter jag med ett schema så fullt att kalendern knappt går att stänga för att jag har en plan på framtiden, med alla mina mål & däremellan alla förbaskade måsten som vi alla har. Vad är viktigt? Vad är mindre viktigt? Vad spelar alla drömmar för roll om de man älskar mest inte är med & delar denna upplevelse med dig? Jag vill inte ha begränsat med tid, jag vill ha oändligt med tid men samtidigt hur mycket kan vi pausa våra liv utan att de faller samman. Vi måste jobba, vi måste sova (när tid finnes) samtidigt som vi ska leva i nuet & ta vara på varandra oavsett sjukdomsbild eller ej.

Med en ryggsäck som bit för bit håller på att packas upp så finner jag självklart en hel del stunder fulla av glädje men med uppackningen kommer också en hel del sorg, ångest, smärta, svek & död. Jag är inte oskyldig på något sätt, självklart har även jag med min bakgrund sårat människor runtomkring mig & jag är jätte ledsen för det, jag förstår att det finns svek som inte går att förlåta. Jag har själv blivit utsatt för fruktansvärda svek & smärta från nära personer som jag än idag gjort ett aktivt val att ta avstånd ifrån. Jag har förlåtit för min egna skull men jag har inte glömt. Även om jag själv gjort valet att ta avstånd & kanske aldrig mer ha kontakt med dessa personer så finns det en sorg i detta, en saknad & ett tomrum. Jag önskar dem allt gott i världen trotts det som hänt men skulle jag möta dem idag så skulle jag gå förbi som om de vore vilken annan främmande människa som helst.

Jag är inte den som gråter, det är sällan det rinner tårar längs med mina kinder jag blir däremot väldigt frustrerad, arg, upprörd & inåtvänd. Nej det märks kanske inte, för jag har lärt mig att använda en av & på knapp & sätta leendet på högfrekvens & säga att allt är bra, men inom mig så håller en vulkan på att vibrera nära sitt utbrott.. Det är nu jag känner en sån tacksamhet till vem eller vad det än var som skapade människans bästa vän. De ger mig styrka, glädje & vägledning från det att vi vaknar på morgonen tills vi går & lägger oss på kvällen. Min viktigaste uppgift är att tillgodose dem med allt det de bara önskar & lite till. Att de är bortskämda råder det inga tvivel om för som sagt de förtjänar allt & mycket mer där till & bara genom ett inlägg på Facebook vet jag att det är fler än jag som lever idag just tack vare våra fyrbenta & allra bästa vänner.

Så vad var mitt budskap med detta inlägg, jag vet faktiskt inte, eller jo, medans du säger "tänk positivt" så tänker jag i mitt stilla sinne "håll käften" samtidigt som jag lägger på ett leende & låtsas som att allt är okej. #fuckingcancer

Likes

Comments

Jämtesjöns Loke av Ella, Utbildning, Vardagslivet, Ymer, Änglahundar

Idag fyller jag år, kan ni tänka er 31 hela år! Men vem hade trott det, att jag skulle sitta här med min helt egna perfekta familj, gift, ett framgångsrikt & växande företag, planer för framtiden & om bara några dagar sätter vi en kråka på ett papper för att ta emot nyckeln till vårt egna hem & idag firar jag på allra bästa sätt med apporteringskurs tillsammans med Loke.

Men om vi backar bandet några år, då såg min verklighet helt annorlunda ut & de som följt min resa bar förmodligen stora tvivel på om jag skulle få uppleva fler födelsedagar över huvud taget. Nu undrar ni säkert varför jag skriver om detta på en blogg som knappt uppdateras & dessutom ska handla om hundar de få gånger en text dimper ned men jag kan lova att om ni orkar fortsätta läsa så kommer jag till det, för hundar, mina/våra hundar både de som lämnat oss & de som är här nu är hela mitt liv & det är tack vare just en av dem jag lever idag.

Vad menar jag då med rubriken? "En jävla pundare!" Jag ska försöka förklara, utan att huvudet exploderar av ilska & frustration. Jag gissar att ni liksom jag har FB (inte för att man bara får uppleva detta där) & bläddrar man då i sitt så kallade flöde så kommer det ena & det andra upp, just nu verkar det hetaste ämnet vara just kränkningar. Man får/kan inte säga någonting utan att riskera att kränka eller bli kränkt av någon annan. Allt misstolkas & förstoras upp, vi ska tillsammans sprida budskap hit & dit både hemliga & offentliga vilket på många sätt kan vara bra men för min egna del bläddrar jag oftast bara förbi. Jag vet att vi ska uppmärksamma psykiskohälsa, cancer m.m men JAG som person orkar inte läsa & dela detta om & om igen, då det skulle knäcka mig & tar vi det ett steg längre så gör det mig sömnlös om nätterna när det skickas videor/bilder m.m om/på misshandlade djur. Jag vet att det händer men JAG VILL INTE SE! Det gör mig inte känslokall eller oengagerad på något sätt, det är mitt sätt leva utan att bli uppäten av skuld eller ångest att inte kunna rädda eller hjälpa dem alla.

Men nu till rubrikens syfte. Jävla pundare, detta ord som används högt brett & lågt är det tydligen ingen som reagerar på. För en jävla pundare har ju själv valt att vara just en jävla pundare, eller hur?! En jävla pundare är någon som inte förtjänar tak över huvudet, en jävla pundare är någon som lever på en parkbänk & allt de äger är en begagnad nål från gårdagens injektion. En jävla pundare har själv valt att den stigen vandra så då får den jävla pundaren klara sig själv. Har den här jävla pundaren dessutom en hund vid sin sida så exploderar vi. För hur kan denna pundare få utsätta människans bästa vän för detta lidande, att leva med en människa som förmodligen är så trasig att hunden är den enda räddningen & anledningen till att pundarens hjärta fortfarande slår.

Nu vill jag förtydliga att jag inte försvarar missbruk på något sätt, det är inte syftet med detta inlägg, men jag vill däremot stå upp för de som kämpar mot sina demoner & sitt missbruk varje dag. Jag vill stå upp för de som inte har kraften, orken, motivationen eller hjälpen att ta sig ur missbruket. Jag vill stå upp för de som inte kan se hur vackert livet faktiskt är om man vågar be om hjälp & ta steget mot en ny början.

Det är väldigt sällan som jag orkar argumentera om saker som tex vad man röstar på, om man säger hon, han eller hen osv men när jag hör & ser hur folk kastar ur sig meningar som "Det är bara en jävla pundare" eller "Det är ändå bara en pundare" så går jag igång. VAD HAR DU FÖR RÄTT ATT SÄGA SÅ? Har du någon som helst aning om hur denna person hamnat där? Ja visst självklart har förmodligen denna personen själv valt att ta den där första linan, pillret eller injektionen men vad spelar det för roll, det är ju knappast det som är det viktiga i detta sammanhang. Det viktiga är väl vad det är som drivit denna person till att ta det steget, att tänka tanken eller prova är väl en sak men ofta finns det något dolt som gör att man inte ser någon annan utväg eller tycks tro att det är just den där linan som är utvägen. När man dessutom tagit det där steget & din första upplevelse är som att sväva på moln, släppa taget om alla känslor & känna sig odödlig är det då konstigt att man som människa då fortsätter trotts att du vet att det är fel men samtidigt får dig att må jävligt bra?!

Jag får ofta höra "en pundare är alltid en pundare", ja då är det dags för er att säga grattis till denna 31-åriga pundare. Nej, ni läste inte fel, jag är en av dem, en av dem som varit där, som vet hur det känns att dra den där första linan, den andra, den tredje & den fjärde linan som till en början var lite då & då för att sedan bli till dagligen, vilket leder till år & ett totalt fördärv av dig själv där du inte längre har någon kontroll eller den blekaste aning hur du ska ta dig ur situationen du själv orsakat, för att be om hjälp när man är svag, känner sig misslyckad & värdelös är svårare än man kan ana.

Idag har jag varit drogfri i snart sju år & lever ett helt "vanligt" liv. Ett liv där struktur & ordning & redan spelar stor roll för att jag inte ska tappa kontrollen. Med att tappa kontrollen menar jag inte att jag någon gång skulle återvända till missbruket, men för att jag ska fungera planerar jag mina dagar & rutiner är mycket viktigt. Det har tagit tid att hitta sig själv & att läka är en livslång process, vissa dagar är ångesten för vad jag gjort otroligt stor men då kommer vi in på ämnet som min uppsatts & redovisning i utbildningen ska handla om, hundens läkande effekt. Jag lever idag med mina älskade pälsade vänner & det är de som dagligen ger mig energi & motivation till att kämpa vidare, utmana mig själv & våga göra sånt jag tidigare bara drömt om.

Men detta inlägg slutar inte här, jag vill även ägna några rader åt en älskad vän som förändrat hela mitt liv & dessutom är den största orsaken till att jag kan sitta här & skriva detta idag. Det var en liten svart kille med vitt bröst & stora öron, hans namn var Hubbe. Han kom till mig på min 18-årsdag & jag är honom evigt tacksam att han följt mig, sida vid sida genom hela resan. Självklart bär jag en djup ånger & skuld över att han fått följa med & se sin mamma/matte genomlida detta, han var medberoende på ett sätt men han dömde mig aldrig, han var den bästa vän en "pundare" kan ha. Han va min livlina & gav mig livet åter genom att finnas vid min sida. Jag har aldrig levt på en parkbänk eller varit ute & snurrat om nätterna, missbruk kan ha flera olika utseenden vilket är en helt annan del av historien. Men idag vill jag hylla min bästa vän som lever bland änglarna, han som fanns där & gav mig hopp, han som fick mig att kämpa & förde mig dit jag är idag. Älskade Hubbe, jag är honom så tacksam. Han har ett dagis döpt efter sig, hans porträtt pryds på min arm & det är tack vare honom jag kan ge mina älskade fyrbenta barn precis allt det de behöver & mer därtill. Jag är honom så tacksam vilket har gjort mig till den jag är idag. Jag prioriterar mina hundar & sätter dem högst upp på en piedestal för utan dem hade jag inte varit den jag är idag. Jag sätter deras välbefinnande & deras behov före mina egna för mitt behov & det som får mig att le & sova gott är just att veta att deras behov är tillgodosatta, att de är friska & mår bra.

Nu ska födelsedagsbarnet börja avrunda men innan dess skulle jag bara vilja önska & säga ett par ord till er som både medvetet & omedvetet kastat ur er glåpord om "den där jävla pundaren" Tänk efter nästa gång, även pundaren är en människa med en själ, ett djup & en historia som fört dem dit, allt är inte svart eller vitt!


Likes

Comments

Jämtesjöns Loke av Ella, Tränig & Tävling, Vardagslivet, Ymer

Vips sa det så klev vi in i september månad vilket jag faktiskt sett fram emot. Hösten är fantastiskt vacker och perfekt väder för hundträning. Dock har jag den senaste tiden känt att jag inte riktigt får ihop det med strukturen kring träningen vilket kanske beror på att jag inte riktigt tagit mig tid till att faktiskt sätta mig ner med papper och penna och göra en plan med mål och strukturerade kriterielistor.

Träningen är i full gång så det är inte det att vi står helt hand/tassfallna och inte gör någonting. Det är allt från Coachingrupp i Nosework, Apporteringskurs, Utställningsträningar, Viltspår samt övningar vi fått i läxa genom utbildningen. Träningen går kanon och jag är supernöjd med vad vårat lilla team åstadkommit hittills MEN jag har som sagt ingen riktig plan med del/slutmål och att jag igår stötte på en September Challenge på instagram var ju bara för bra för att vara sant.

September Challenge går alltså ut på att varje dag ta sig ann en utmaning att fundera på och med hjälp av bilder, text, fantasi och kreativitet får vi förhoppningsvis den fina helhetsbild vi vill ha. Challengen hittar ni på instagram och är skapad utav @hundunik samt @thecreativekelpie. När vi sedan gjort klart dagens utmaning laddar vi upp den med samlingstaggen #planeradinhundträning och på så sätt kan vi inspirera och ta del av varandras dagliga utmaningar.

Att det idag är den 7 september innebär att jag missat ett par dagar men vad gör det? Jag känner mig riktigt taggad och tycker det ska bli lite mysigt att sitta och fundera på en del av de utmaningarna som dyker upp. Som exempel är två av utmaningarna -5 personliga/unika egenskaper mina hundar har- eller -3 styrkor mina hundar har- Positivt tänk = Me like!

Idag är det vilodag för gänget då veckan varit och är ganska fullbokad så jag kan med gott samvete komma hem ikväll och börja skapa vår September Challenge.

Jag laddar upp bilden för utmaningen här nedan och hoppas fler kan finna inspiration i denna fantastiska ide.

Likes

Comments

Jämtesjöns Loke av Ella, Utbildning, Vardagslivet, Ymer

Jag är nog inte den enda som tycker att dagarna bara flyger iväg och att allt går rasande fort. I mitt huvud är det aldrig en lugn stund och även om jag tänkt uppdatera om helgens utbildning sedan i söndags så har tiden inte varit på min sida.

Men vi hade som tidigare helger med gänget på Attityd Hundkunskap en fantastisk helg som återigen kastade in oss i en tvättmaskin och torktumlare med en kraftig centrifug som aldrig tycks stanna. Vi är en grupp hundnördar som går denna utbildning för att lära oss mer, dela erfarenheter och fördjupa oss i det vi brinner för allra mest, våra älskade fyrtassade vänner. Helgens ämne -Inlärning i teorin- vilket är så sjukt intressant. Hur gör vi för att hundarna ska förstå oss på ett sätt som i våra ögon kanske verkar vara en självklarhet? Att de är kloka och förstår oss mer än vad vi tror beror kanske inte på det som kommer ut ur vår mun, det handlar kanske mer om hur vi rör oss, för oss och känner. För visst har ni väl suttit i soffan och tänkt utan att säga något "nu är det dags att gå på promenad" och vips så står hunden/hundarna redan vid dörren och väntar på oss. Självklart så förstår de en massa ord och signaler som vi både medvetet och omedvetet lärt in men sedan helgen har jag tänk på det faktum att man skulle prova en tyst dag, bara för att se vad som händer genom att använda kroppsspråk och utbyta blickar. I dagsläget kanske det inte är någon bra ide då vår lilla piraya på dryga fem månader kräver sitt. Jag vet att jag inte är ensam när jag säger att jag kanske pratar mer med mina hundar än jag borde, jag kan hålla långa dialoger med dem. I deras värld låter det förmodligen som rena kinesiskan. Men för mig blir det en del av det vi faktiskt delar, vårt gemensamma liv trotts att vi är olika arter. Att inte prata med dem alls mer än om det är en signal/kommando eller under träning skulle för mig vara att faktiskt utesluta dem från familjen och vår relation också för den delen.

Jag vill förtydliga att det jag skriver här är mina egna tankar och det jag står för, tror på och hur jag lever med mina hundar. Det är där vi kommer in på hur ett och samma ord kan betyda så himla olika för oss alla. Vi fick några intressanta frågor under helgen och vanligt ställs allt på ända, man tvättas, centrifugeras & torktumlas om vart annat, för vem hade sagt att det skulle bli enkelt och att det finns ett enkelt svar till alla enkla frågor som faktiskt är komplicerade frågor?! Är jag en mamma till min hund eller är jag en matte? Är jag en familjemedlem eller är jag en vän? Är jag en lärare eller träningskompis? Hur jag ser på det och hur jag önskar min hund ser på det är kanske något helt annat än verkligheten säger. Sen vill jag återigen tillägga att ord och vad de har för betydelse är olika för var och en. Det finns inget rätt eller fel. Jag kallar mina hundar för mina barn MEN det betyder inte att jag glömt bort att de är hundar för det är ju faktisk den arten jag valt att leva med, just för att de är hundar. Men att placera in min familj i olika fack skulle aldrig funka för mig, vi är alla lika mycket värda, lika älskade, lika vackra och det är så jag önskar alla mammor/föräldrar ser på sina barn oavsett två, tre eller fyrbenta. Sen har jag full förståelse för alla dem som ser det på ett helt annat sätt, som använder ordet matte, det är absolut inget fel med det utan som jag sa, det handlar om vad ordet säger och vad det har för betydelse för oss.

Nu kanske det är de som tänker "okej, hon ska bli beteendeutredare & förmänskligar sina hundar, hur ska det gå" Jag kan svara såhär, det kommer gå alldeles utmärkt! Denna helg har vi suttit 9 hundnördar i ett rum och alla har haft olika namn för en känsla som varit densamma. Vi älskar våra små djur (för det får man väl säga, djur?!) av hela våra hjärtan och vill dem bara det bästa i livet. Någon kallar sig mamma, en annan bästis, den tredje syster, den fjärde livskamrat. Men det vi har gemensamt är känslorna i våra hjärtan av att vilja ge dem allt det där de förtjänar och behöver.

Vilken tur att det är sju helger kvar för listan på frågor, funderingar och nyfikenhet bara växer och att vi dessutom får tillbringa tid i en stuga i vackra Mullsjö med fantastiska vandringsleder och natur är ju nästan för bra för att vara sant.


Likes

Comments

Vardagslivet, Jämtesjöns Loke av Ella, Utbildning

Vips sa det, sommarlovet är över och det är dags för oss att börja förbereda oss för en helg i fantastiska Mullsjö/Bottnaryd med gänget på Attityd Hundkunskap.

Hur kul, inspirerande och givande dessa helger än är så har det varit behövligt med en paus. Inte bara från utbildningen utan en helt kravlös paus. Sommaren som gått var så välplanerad och strukturerad både för semester, hundträning och pluggande men när jag satte i nyckeln och lämnade dagiset sista dagen och det var dags för semester så hände något. Pang sa det och det var som att få en fet käftsmäll, jag tappa all ork, motivation och lust och med det kom en fruktansvärd ångest. Ångesten har efter en rannsakning av mig själv många orsaker men framför allt för att jag inte kände igen mig själv, vad hade hänt med mig?!

Utan att gå in djupare på anledningar och allt där till så fick det mig att tänka om och omprioritera helt och hållet. Nu vill jag inte att ni ska tro att jag bara viftar undan och förskönar dessa symptom då det är något som bör pratas om och mår man dåligt så måste man acceptera det, sök hjälp, ta emot hjälp och prata om det. Allt detta gör jag med mina nära och kära och det är där jag är just nu. Kanske kommer det upp här igen men just idag mår jag kanonbra och är laddad inför helgen.

Som sagt sommaren blev omprioriterad och vi har trotts det dåliga vädret haft en fantastisk sommar tillsammans. Vi har bara varit, promenerat, spenderat tid med våra nära, tränat när vi känt för det men framför allt har vi haft semester. Omprioriteringen blev som sådan att vi strök oss från allt, träningar, tävlingar, läger, ja allt förutom de kravlösa äventyr vi bokat upp oss på. En weekend på Örnatorpets i skogen med vandring, en annan i Mariestad hos Björn med dagliga utflykter och mer därtill.

När jag ser tillbaka så inser jag hur viktiga dessa fyra kravlösa veckor varit även för hundarna, vi har gått några spår, tränat lite hemma men utöver det så har vi bara njutit av varandras sällskap, badat, vandrat och myst.

När vi nu kommit tillbaka till vardagen och med kurser och träningar som dragit igång med tävlingsmål och datum satta så har vi fåt en nytändning allihopa. Inspirationen finns, attityden finns, motivationen finns, ja allt det där för att få lyckade träningspass tillsammans. Lika laddade är vi inför helgen med utbildningsgänget och det blir även första helgen i klassrummet för Ymer. Med tanke på hur trygg han är i alla andra situationer kan vi nästan räkna med att det kommer gå som en dans. Utbildningen sträcker sig som de flesta vet ända fram till april 2018 då vi förhoppningsvis lämnar Jönköping med ett diplom i handen där det står Godkänd beteendeutredare. En av våra uppgifter är att hålla en föreläsning/redovisning på 30 minuter, valfritt ämne, givetvis med hundinriktning och det jag ska fördjupa mig i är den läkande och helande effekt som våra fyrfota vänner har.

Jag har mycket att ta med i från den ryggsäck jag placerat långt in i en garderob men jag kommer även ta med en del av denna sommar. För vad skulle jag göra utan mina bästa vänner? Självklart mår jag bra utav att umgås med de tvåbenta jag älskar och bryr mig om men mest av allt vill jag vara med björnbröderna och tant panda långt ute i skogen där vi bara kan vara. Hundarnas närhet och att ha dem i mitt liv, vid min sida gör mig hel och jag är dem så tacksamma vareviga dag.

Nu är det som sagt full rulle mot helgen, matlådor ska göras, godispåsar fyllas, bilen packas och i morgon åker vi för att bli fulltankade av ny information, inspiration och en berg och dalbana som heter duga när man kliver in i vårat klassrum. Självklart kommer vi att hinna njuta av skogarna och vandringslederna i fantastiska Mullsjö, vi har mycket att visa vårat illa yrväder Ymer.

Likes

Comments

Vardagslivet, Änglahundar

Två år har passerat, två år utan min första bästa vän. Han som förändrade allt och gav mig den framtid jag ville ha och lever idag. Jag skulle inte vara här utan Hubbe. När jag fyllde 18år hade jag bara en önskan, jag ville ha en EGEN hund, att dela hund med familjen eller hjälpa till med andras var inte samma sak och om ni förstår så gick min önskan igenom, den 17 oktober 2004 började vår resa tillsammans.

När jag ser tillbaka på vår tid och vårat liv tillsammans så var det helt fantastisk, bandet mellan mig och Hubbe och det vi två hade tillsammans kunde ingen komma emellan. Oavsett hur turbulent en tid av mitt eller vårat liv var så var det alltid vi två, tillsammans. Mitt hundägarskap skiljer sig dock en hel del från dåtid och nutid. När jag fick Hubbe så var träning inte något jag direkt tänkte på, han skulle vara med mig i stallet, hänga med på äventyr och framförallt vara min bästis.

Hubbe har aldrig varit på kurs eller gått några spår förutom korvspår, han har aldrig tävlat eller haft några planer framför sig som Loke och Ymer har. Hubbe var en bästis som hängde med på allt, överallt och varsomhelst vilket han var helt tillfreds och nöjd med. Jag har ibland tänkt att jag varit elak mot honom som inte gav honom det han kanske skulle behöva inom berikningen men när jag tänker efter så ser jag hur han fick utlopp för en hel del även om det mesta var självberikning. Han grävde, rullade sig i lera, simma/bada, apporterade, sprang med när vi red, balanserade, spanade och självklart trixade vi en del också men på en enklare nivå.

Hubbe var väldigt speciell och idag kan jag se att även om jag tycker han var perfekt och världens snällaste så är kanske inte det helt sant. Han var världens snällaste mot människor och vissa hundar. Men när jag tänker tillbaka så var han ganska ointresserad av andra hundar om de inte kom för nära, då kunde han säga ifrån väldigt bestämt, till och med göra utfall om det var någon som inte snacka snällt hundspråk till honom. Det var dock väldigt sällan och jag kan idag se mönstret av vilken typ av hundar det var han reagera på som "bulldogtyper". De ser annorlunda ut, pratar ett annat språk och låter en del.

Hubbe var en blandras bestående av labrador, cocker spaniel och setter. En perfekt blandras, en perfekt läromästare och den bästa vän ni kan tänka er. Jag önskar att jag kunde se mig själv genom hans ögon, för den blicken, det uttrycket sa så otroligt mycket. Han litade på mig, precis som alla våra hundar gör så ger de sig själva till oss och litar på att vi tar hand om och ger dem vad de behöver. Blicken berättar även hur älskad man är, hur behövd man är. Av blicken kan man tyda när något är bra, fantastiskt, mindre bra, hemskt, skrämmande, exalterande, om man är hungrig, trött, ja allt det där.

Vi har gått igenom en hel del men det mest skrämmande var den gången när han blev ormbiten och blev inlagd på Blåstjärnan i nästan en vecka. Två huggormsbett i munnen och huvudet svullna upp som en fotboll, ögonen rullande och han tuggade skum. Jag var så rädd och minns än idag inte hur jag tog mig ner till djursjukhuset, men fort gick det. Efter behandlingar och flera dygn fick han komma hem och ha var snabbt sig själv men några år gick och jag märkte att något hände med hans syn. Veterinären kunde konstatera att något med medicinen/behandlingen har påverkat synnerverna på något sätt, hur och vad är inget jag lagt på minnet då vi fick ställa in oss på att han skulle bli blind.

Det tog tre år när synen började förändras innan han tillslut var helt blind. Tre år att succesivt vänja ögonen är jag idag tacksam för och jag är fortfarande imponerad av hur denna superhund klarade sig så bra de sista åren helt utan synen. Vi hade genom att lära honom bära en hink och säga upp när den stötte emot tex trottoarer, trappor m.m fått honom att lyfta huvudet. Stopp kommandot innebar som det låter att man stannar och står still vid tex övergångställen, innan man går ner för en trappa m.m. Akta innebar att han var på väg mot något och fick sakta ner tempot. Att bli blind förändrade inte Hubbes livsglädje överhuvudtaget, men det gav mig/oss en större uppgift då han hade ännu mer behov av vår närhet och hjälp än tidigare. Att apportera fungerade ändå, näsan kopplades på och det fanns inte ett tillfälle han kom tillbaka tomhänt.

Jag kan skriva hur mycket som helst om denna fantastiska individ men det ända jag ville göra idag var att hylla min fina vän, så älskad, så saknad och aldrig glömd. Hans porträtt är förevigat på min arm, hans första tappade tand är ingraverad i ett vackert smycke runt min hals och idag driver jag och chokladpralinerna ett dagis i hans namn.

REGNBÅGSBRON

Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron.
Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna.
Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma.
De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.
Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.
Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas.


HUBBE

2004.08.20 - 2014.08.22


Likes

Comments

Tränig & Tävling, Vardagslivet, Ymer

Jösse vad tiden går och vad mycket som hänt sedan vi skrev någonting här senast. Att börja radda upp datum och vad vi haft för oss känns sådär, det hade bara blivit en lista utan personlighet. Jag tänker att vi tar det efter hand och börjar med den största nyheten av dem alla.

Loke har fått en lillebror och Divan har blivit moster sedan måndagen den 26 juni då jag var och hämtade våran älskade lilla Ymer på Öland. Att det blev en labbe till var för oss en självklarhet, vår stora kille har lämnat det största tassavtryck i våra hjärtan och givetvis påverkas vi även av våra gamla älskade familjemedlemmar Hubbe och Sigge hade labrador i sig. Men trotts att jag dagligen jobbar med hundar av alla dess raser och ser att även om vi har tex två pudlar så är de pudlarna olika individer med olika personligheter, så varför föreställde jag mig att valptiden med Ymer skulle bli som med Loke?

Loke har alltid varit väldigt lugn och följsam även om han är lite bufflig och hittar på bus så är det en kille som har det största hjärta jag vet. Jag hade önskat att jag såg världen genom hans ögon, obekymrad, tillfreds, lycklig, nöjd ja allt det där som jag ser i han vackra ögon. Det har alltid varit lätt att jobba och träna med Loke, lagom med driv och vilja att lära sig nya trix eller sporter. Den där on/off knappen är något han kan styra helt och hållet själv, vi har aldrig behövt hjälpa honom att kunna slappna av i alla dess miljöer eller situationer, han är trygg helt enkelt.

Men ny har vi en ny familjemedlem och han är så olik Loke att vi ibland skojar om att det måste vara en blandras. Ymer är en liten kille med mycket självständighet, mycket egen vilja och en attityd som heter duga. När han sover så sover han men de timmar han är vaken går det inte att undvika att varken höra eller se detta lilla yrväder som idag väger 16,7kg. Han har sedan dag ett varit fantastisk gällande rums renheten och är så duktig på att säga till när det är dags att gå ut. Han sover hela nätterna men skulle det mot sin förmodan behövas ett nattligt toabesök så säger han till och springer till dörren. Jag har med Ymer valt att avstå från valpkurs då han har ett ganska fullspäckat schema ändå och den grundläggande träningen klarar vi på egen hand. Han är och kommer förutom att vara med på dagis och jobba med mig hela dagarna dessutom vara med på utbildningshelgerna, gå nosework kurs för unghundar, tematräningar samt allt annat vi hittar på. Däremellan är det viktigt att han får den vila och återhämtning som alla valpar behöver och jobba på on/off knappen.

Ymer är en super aktiv kille och har en stor samarbetsvilja, lättlärd och fokuserad men som jag skrev, han har även mycket egen vilja och attityd. Han testar sig fram och är helt orädd, vilket både har sina fördelar och nackdelar. Att Ymer kommit in i vår familj har gett mig nya möjligheter till att tänka annorlunda, göra annorlunda och vara kreativ i lösningar och hitta på nya sätt att komma framåt i träningen så att det passar just honom och oss som team.

På tal om team så börjar ju vårat team bli större och jag har fått frågan om vi, jag, Loke och Ymer ska ha ett team namn. Självklart ska vi ha det när vi ger oss ut och tävlar men vi står lite och stampar över vad vi ska heta. Både Loke och Ymer är namn hämtade efter nordisk mytologi så det kommer bli ett namn passande just det.

Just nu jobbar vi mycket med de grundläggande stenarna som sitt, ligg, stanna, stanna kvar, hit, gå fint i koppel samt en del utställningsträning och vi har även börjat introducera viltspåret för den blivande stjärnan. Miljöträning har det blivit en hel del i sommar och dessutom är det en del av hans vardag då de alltid är med mig näst intill vart vi än är. Nya miljöer och vad som sker runtomkring är inget som bekymrar denna lilla kille. Att människor, hundar, bilar m.m passerar är inget som drar hans uppmärksamhet ifrån mig eller vår flock.

Även om jag får klia mig i huvudet, backa bandet, börja om och komma på nya ideer dagligen i träningen gällande denna lilla kille så ser jag fram emot en spännande framtid med båda våra chokladpojkar.

Registrerat kennel Namn: Islands Hunters Svante

Tilltalsnamn: Ymer

Ras: Labrador Retriver

Född: 28 April 2017

Färg: Brun

Mor: Grace-Kelly

Far: Robust Brown Zermatt

Likes

Comments

Jämtesjöns Loke av Ella, Vardagslivet

Jag får ofta höra att mina hundar är bortskämda och givetvis går jag direkt in i försvarsställning, redo med argument som förtydligar att om det kallas bortskämd när man låter sin bästa vän vara precis den individ han/hon är skapt att vara och förstärker deras självkänsla, peppar och låter dem ta för sig av världen så javisst då är de bortskämda. Men för att bli kallad bortskämd så måste ju individen i fråga ta saker för självklara och min fundering är om våra hundar tänker så? Det är så olika hur man ser på detta. Om man har en hund som får gå före dig i dörren, hoppar på dig, tigger vid matbordet och får smaka, tacklar dig i lek och till och med brottas med dig där du låter dem vinna, ja låt oss då kalla dem bortskämda. Om man tycker att hundar enbart ska bo i hundgårdar utomhus så tycker man förmodligen att mina hundar är bortskämda som får ligga precis var dom vill i huset. Golvet, soffan, sängen och hör å häpna även köksbordet. Hela vår lägenhet är till för dem, precis som för oss tvåbenta. Är dom bortskämda då? Dom vet ju inte om något annat. Alltså har dom heller inga krav på hur det ska vara. Hur ska dom kunna välja?

Det är lite farligt att tänka i de här termerna. Det blir väldigt lätt att hunden får lida lite för vårt sätt att tänka. Hunden har inga krav i grunden på vad den får och inte får göra. Om den ska äta färskt rådjur eller sämsta tänkbara foder. Den kräver varken det ena eller det andra. Det är vi som vänjer dem vid det ena eller det andra. Alltså kan man inte säga att hunden är bortskämd.

Nu är det ju inte så att Loke och Diva får lov att göra precis vad som helst, självklart har jag förbudsord som säger att nej, du får inte springa mot vägen, eller nej du får inte äta av skräpet i diket, men dessa ord används ytterst sällan och jag vill tro att det beror på just det faktum att de har tillgång och frihet till att göra så mycket annat där deras naturliga behov blir tillgodosedda vilket gör att de få förbuden vi har på något sätt blir ointressanta att ens försöka utföra.

Eftersom alla har olika sätt att se på hur hundarna ska leva kommer det alltid att finnas någon som tycker att åtminstone mina hundar är bortskämda. Jag ser det så här istället: JAG är oerhört bortskämd! Jag har två hundar som älskar mig över allt annat. Som ger mig så mycket kärlek som bara är möjligt alltså måste det ju vara jag som är bortskämd. Eller?

Loke och Diva får mig att varje dag komma upp ur sängen med ett stort leende på läpparna. De får mig att komma ut och röra på mig och tillsammans upptäcker vi nya vackra vägar, stigar och miljöer, senast i helgen då vi vandra i Mullsjös fantastiska skogar. De får mig att våga utmana mig själv och tro på mig själv och även om de själva inte är medvetna om det så hade jag inte kommit så här långt om det inte vore för dem.

Det finns ingenting jag inte skulle göra för mina hundar och deras välmående och det finns inte häller någonting jag skulle ändra på i vårt förhållande till varandra eller i vår vardag för att det ska passa andra. Kommer man hem till oss så är rekommendationen inga vita kläder, hos oss hälsar vi med en så kallad "Happy Hug" och vill man sitta i soffan har vi klädrullar som tar bort ett och annat hårstrå innan ni lämnar.

Så bortskämd eller inte, det är bara en del av vår vardag!

Likes

Comments

Jämtesjöns Loke av Ella, Vardagslivet

Ja jag var tvungen, jag skrev till min son för det är så jag ser på det, Loke är min son med fyra tassar och ett bedårande sött ansikte. Jag kallar mig för Lokes mamma och hur alla andra tolkar det, ja det är upp till dem för jag vet skillnaden på att "förmänskliga" (som för övrigt är ett tabu ord) och att ge hunden (Loke, min son) vad han behöver både som ras och som individ. Men skäms på mig som förmänskligar min hund på det viset för en hund måste få vara hund och dessutom vet vi hundägare inte vad äkta kärlek är förrän vi själva fått barn. Jag tänker säga det rakt ut -SKITSNACK! Jag vet precis vad kärlek är och det är väl ingen hemlighet att Loke är den i vår familj som får sina behov uppfyllda mer än någon annan. Men det var inte detta dagens inlägg skulle handla om utan om foder och våra "mag" problem.

Det råder ju inga tvivel om att mat/foder hetsen är lika stor i hundvärlden som för oss människor och ger man sig in i en diskussion om vem som har det "bästa fodret", vilket foder som är "renast" osv så kan man räkna med att antingen gå därifrån mer förvirrad än någonsin eller i värsta fall snäppet till ovänner då det är ett känsligt ämne och vissa rent ut av kan känna sig kränkta. Alla vill vi ju våra hundars bästa och jag vet själv hur det är om man har en hund med obalans i magen. Loke har fram till för några månader sedan haft en riktig stålmage och som de flesta vet har han fått färskfoder sedan 3 månaders ålder. Jag är supernöjd med fodret över lag, han är i fin kondition, vacker päls och viktigast av allt så mår han bra, han är en lycklig hund. Men..... det kommer alltid ett men. För några månader sedan började hans mage att göra uppror och den prata/bubbla och knarrade i samband med att han var och varannan dag var lös i magen. Min första tanke var att han var sjuk, fast nä ändå inte, han var ju pigg och inte påverkad för övrigt så efter att jag frågat runt lite konstatera vi att han kanske är i behov av ett mellanmål/lunch mitt på dagen då han är en kille med ganska hög energinivå och vårt dagliga schema gör att han förbränner en hel del. Så då kom vi till frågan, ska jag bära med mig färskfoder överallt eller gör jag det lätt och köper ett torrfoder som är lätt att ha med sig när man är iväg och det är lunchdags? Ja det blev en tur till djuraffären och en säck torrfoder följde med hem. Dagarna gick och hans bubblande mage försvann men den blev ändå inte stabil, så jag gjorde som många andra och googlade, läste och googlade och läste på lite till.

Med det sagt så har jag idag en SON som fått balansen återställd i magen igen. Hur? Ja vi gör våra egna matlådor som består utav färskfoder, vilket kan vara kött av alla dess slag men det jag lagt till är en liten mängd ris till varje portion samt en större mängd grönsaker då hans magproblematik lätt blev återställd med mer bukfylla. För det är ju ingen hemlighet att labradorer alltid är hungriga, vilket dessutom är konstaterat. Så nu står vi varje söndag och kokar ris för en vecka, handlar in grönsaker, frukter och bär till bukfylla och sen är det bara att börja portionera upp. Vill påpeka att jag aldrig i mitt liv trodde jag skulle stå och göra matlådor på detta vis då jag aldrig skulle göra det till mig själv, det är lättare att köpa en låda Nutrilett och några havremjölk sen är det bara att skaka och dricka. (Ja det resulterar i att man är skithungrig när man kommer hem)

Eftersom jag varje dag kommer i kontakt med många hundägare via dagiset så får jag ofta frågan angående foder och det jag vill komma fram till med detta inlägg är att gå på magkänslan. Mår er hund bra, är magen i balans, är hunden i god kondition så finns det ingen anledning att hålla på att byta foder för att andra säger att deras foder är bättre osv. Vill dock understryka att jag inte är någon expert och om man upplever riktiga problem med sin hund att det finns oberoende foderexperter som gör analyser utan att ställa sig bakom ett visst märke. Du får istället veta vad din hund behöver och vad du kanske bör utesluta.

Idag är det fredag och frukosten bestod idag utav, vildand från Sundhundmat, ris, morötter, vitkål och broccoli samt tillskotten, Kelp, Nypon, Spirulina och Fiskolja från Svenska djurapoteket. Till lunch blir det ett smarrigt kalvbröstben, mums!

Likes

Comments