Relationer har aldrig varit min grej. Alltid haft stormiga relationer och har dom inte varit det så har jag sätt till att dom avslutas stormiga. För kärlek och närhet är fruktansvärt läskigt. Att ha borderline är som att ha brännskador på själen säger dom. Så ni kanske kan tänka er lite hur det känns för mig att ha någon nära. Det gör ont. 

Jag kan helt ärligt säga att jag är en väldigt svår människa att ha och göra med. Jag kan faktiskt säga att jag är en smula galen. (vissa gillar det, andra skrämmer jag skiten ur... ;) ) 
Efter mitt senaste förhållande var jag mer fucked up än innan. väldigt skeptisk till män. Det var bara 4 månader men mitt psyke har nog aldrig tagit så mycket stryk. 
Så när ​J ​började höra av sig till mig var jag så skeptisk - "varför är du snäll emot mig? vafan vill du?" 
Och jag tror att han insåg att jag var rädd, sårad. För han tog det väldigt försiktigt. Sen gjorde han någoting väääldigt få har lyckats med. Han fick min tillit. 

Denhär kärleken är helt sjukt. Jag avgudar honom. ( det är väl inte ofta ni har hört mig säga det? ;) ) Och jag känner för en gångs skull att jag faktiskt inte vill döda honom, haha.. eh.
När vi pratar så är det första han frågar "hur mår du? hur gick det på skolan/jobbet?" och när vi avslutar " lycka till imorgon"  och när jag mår dåligt och tror att jag inte kan klara av vardagen "du klarar dethär, jag tror på dig" 
Han är den mest fantastiska människa jag någonsin mött. Så som jag känner nu har jag bara känt för en person förut. Och jag tror många vet vem det var. Jag tror till och med att jag känner starkare för ​J​. Folk som känner mig och vet vad och vem jag pratar om, ni förstår hur stort det är för mig att skriva den meningen.  Men det handlar inte om att hitta en ersättare, som det gjort förut. Utan det handlar om att vara lycklig. 

Och jag bryr mig inte vad andra tycker. Jag bryr mig inte om att han är 4 år yngre än mig. Jag bryr mig inte om han gjort förut. Jag bryr mig inte om att säkert 80% tror att det kommer gå åt helvete. fuck vad ni tror!
Jag väljer dethär, jag är lycklig. end of story.

Vad jag vill ha egentligen sagt är - är det såhär kärlek ska kännas? för isåfall är det fuckin' underbart.












Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har tänkt att jag ska skriva om dethär länge, för min egen skull, kanske också för någon annan. Kan jag hjälpa någon så är ju det bra, men mest för min egen skull. Hur det började, var det slutade. Nu ska jag skriva om saker som inte ens min mamma vet om. Så i förhand, förlåt mamma.

Första gången jag kom i kontakt med narkotika.
Jag var 16 år. Jag satt där på golvet på en efterfest på ett hotell. Han la upp 2 linor på det stängda toalettlocket och sa: "ta dethär, så blir det bra." Jag hade i flera år känt att någonting fattades i mig, nu hade jag hittat hem. Jag var i många år arg på honom, han som "presenterade" mig för droger. Hur kan man ge en 16årig tjej amfetamin?! Jag var ett barn. Nu har jag förlåtit honom, vet att han slogs med demoner själv. Jag träffade honom ett par år senare. Han var ren, jag var inte det. Men jag tyckte jag såg en glimt av ånger i hans blick.

Efter det var det mycket fest. poppade piller, drack alkohol, rökte på. Jag kände att ingen tog mig på allvar när jag sa att jag mådde dåligt, myndigheter, familjen osv . dehär var mitt sätt att få det att funka., självmedicinering.
Jag tycker såhär i efterhand synd om min mamma. Vad kunde hon göra när hon var så många mil ifrån mig? samtal från polisen, soc, psyk. "det är jag som är normal, det er andra det är fel på." vet inte hur många gånger jag hörde mig själv säga det. Jag undrar ibland hur mitt liv hade sett ut om jag bott kvar i jönköping? jag hade nog varit död nu.

Jag flydde tillbaka till Edsbyn vid 19års ålder.
Många tror nog att det var Markus som fick mig att ta droger, men nej. Det började innan. Spårade det ur när jag träffade honom? ja. Men jag vill förtydliga att han ALDRIG tvingade i mig någonting, jag visste exakt vad jag gjorde.
Jag har missbrukargenen i mig. 50% chans att bli missbrukare, Men jag ärvde också krigargenen från min mamma, den delen som hållt mig levande.
Jag har testat det mesta men det var tjacket som jag gick på knä för. "Jag har krossat många hjärtan men bara en som krossade mitt, hans namn var tjack." brukade jag skoja om, men det ligger väl sanning i det också.
Jag blev också en mästare på att ljuga, det var inte många som visste hur det låg till. Jag har ljugit för pojkvänner, stängt av telefonen i flera dagar och bara försvunnit. "jag mådde lite dåligt, behövde vara ensam" nej, jag var påtänd. och mamma, min älskade mamma. förlåt för att jag ljög, förlåt för alla gånger jag slängt på luren, ställt in träffar med dig pga droger. Hur sjukt är det? att droger före din mamma, din familj.

Jag bestämde mig en natt efter en utekväll att jag skulle ta livet av mig. Så jag drog i mig ett par kartor antidepp. Någonstans i detdär så ångrade jag mig. Ännu en gång utsatte jag min mamma för något hemskt. Jag ringde mitt i natten "mamma, jag har tagit en massa piller. Jag tror att jag kommer dö." Jag minns ambulansen, hur jag vaknade upp i ett rum. Jag drog därifrån och körde en "ALL IN". Och där sa hjärnan stopp. Poilsen eskorterade mig till psyk i hudiksvall. (jag minns inte mycket av detta, då min hjärna var typ avstängd). Jag vaknade upp i säng med folk runt mig, jag hade varit "borta" i ett par dagar. Och där började jag med fler lögner. Minns hur jag så fint skrev att mitt nya liv skulle börja från och med nu. Jag klev ut och var inte nykter många dagar efter det. Min behandling började jag med bara för att det skulle se fint ut. Jag hade inga planer på att lägga ner. Jag vill bara att folk skulle låta mig vara ifred, så att jag kunde fortsätta. Varför slutade jag då? När Markus gick bort så ringde det en klocka inom mig, en varningsklocka. Han var inte odödlig, då är inte jag det heller.

Jag behövde aldrig ta droger varje dag. Jag skulle mer kalla mig en periodare. Under mina "perioder" så körde jag tills kroppen sa ifrån, tills jag stupade. Hade jag fortsatt, eller om jag börjar igen. Då kommer det sluta med att jag dör. För jag har ingen längre som håller mig tillbaka, hur sjukt det än låter så var det så. Jag vet att många ser mig som hycklare, eftersom jag ibland dricker alkohol. Alkohol är också en drog. Ja, sant. Men det är mitt liv och jag gör dethär på mitt sätt.
Varför tog jag droger? för att jag var en fegis. Jag vågade inte slåss mot mina demoner. Så jag flydde.

Jag ber om ursäkt till min familj, mina expojkvänner, mina vänner och andra som har haft med mig att göra under denhär tiden.


Likes

Comments

Jag fortsätter väl på temat som jag har börjat på. Psykisk ohälsa.

"även om jag bär tyngden av hela världen på mina axlar, så har jag aldrig tänkt visa det." folk har sagt till mig att - Alexandra, man måste inte vara stark hela tiden. Jo, jag måste det. Det är sån jag är. Jag biter ihop, tills det inte går mer. Be om hjälp? aldrig någonsin.
Jag hinner inte med. Jobba, aktivera Douglas, försöka ha ett socialt liv, ta hand om mitt hem. Saker som är helt normala för andra, kör slut på mig. Och det känns som om Markus skulle vara så jävla besviken på mig just nu. Att Douglas inte är inte i bra form fysiskt. Jag lovade honom, men jag kunde inte hålla det.

Jag tror jag lider av vårdepression, För jag mår alltid dåligt på våren, har alltid varit inlagd på våren, försökte ta livet av mig på våren. Äter jag mina mediciner som jag ska, för att funka? nej. Så jag rasar i vikt, väger 37 kg. Jag fattar inte hur min kropp ens orkar. Säger någon att jag måste äta så slår jag fan er på käften.


Jag är också väldigt stressad, för i juli bli jag arbetslös (fast det har jag vetat sen jag skrev på anställningen.) Vad ska göra sen? Vem kommer ens vilja anställa mig? - är hon inte lite negativ nu, tänker du, eller hur?. Kanske. Men för folk kommer jag alltid vara en "knarkare". Det spelar ingen roll för dom om jag varit drogfri i 3år eller 10år. Jag kommer alltid ha den stämpeln. Jag vet vad folk säger om mig, att föräldrar varnar sina barn för mig, skvallrar om mig. "men knarkar inte hon?" "Vet du vem hon brukade umgås med?" "såg inte hon lite hög ut på ica för någon dag sen`?" NEJ, JAG VAR KANSKE TRÖTT.
Domhär människorna dom bryr sig inte om mig men dom tror att dom känner mig.. Det gör dom inte, Dom känner till mig.
Men jag kan inte lova att jag ska vara drogfri resten av livet. Ni anar inte hur mycket jag önskar att jag kunde titta min familj i ögonen och säga - jag lovar er att jag aldrig ska röra narkotika igen. Men det kan jag inte, det funkar inte så. Men jag ska försöka, för att jag älskar er.


En annan grej är att min bästa vän är bortskickad, jag vet inte när hon kommer hem. Jag kan visserligen ringa henne, men det är inte samma sak. - många av dina vänner har problem fick jag höra. Ja, en del människor har det. SUPRISE. Jag vänder inte mina vänner ryggen, såvida dom inte har förtjänat det.
Jag saknar mina vänner. Jag förstår inte vad jag gjort? Jo, jag blev kär i fel person. Men, det är ju slut nu? Mamma brukar säga - Alexandra, kan inte du höra av dig till dom då?. gud, nej. Alexandra Thynell funkar inte så. Jag sitter och väntar på att folk ska höra av sig till mig. Men det skulle vara fruktansvärt lätt att skicka iväg ett sms egentligen...
Jag har ett fåtal vänner, som står ut med mig. Andra mindre bra, som visar sig vara mytomaner eller hör av sig var tredje månad. Men också ett antal som jag saknar, jättemycket..
Så metadels umgås jag med Douglas, men det är inte fy skam det heller.

Aja, nu har jag spottat ut lidande nog för denna gång. PEACE!



Likes

Comments

​Förra helgen fick jag höra typ "Alltid tyckt du är så häftig, du är dig själv och gör din grej"  Ja, det är bara en roll jag spelar, Att jag är stark, tuff, självsäker. En iskall gangsterbitch. Jag har målat upp mig själv så som jag vill att min omvärld ska se mig. Men Alexandra Thynell är inget av de saknerna jag nämnde. När "kamerorna" släcks så är Alexandra Thynell en väldigt rädd, osäker och ledsen liten tjej.

Mitt liv med Borderline är ingen "walk in the park". Jag kliver upp på morgonen klistrar på ett leende och går till jobbet. Skrattar och ler medans på insidan har jag någon som sitter och hugger mig med en kniv. Min sjukdom syns inte men jag kan lova att den är där, och den känns. Jag har bara lärt mig att spela bra. 

Det är mycket som folk inte vet om mig. Att det till exempel tar väldigt mycket energi för mig att bara göra mig i ordning för att träffa någon. Att dra på mig ett par jeans och sminka mig är ett krig för mig. För det finns ingen jag hatar mer än mig själv. Jag stirrar mig i spegeln. för smal, inga tuttar, ingen rumpa, för bred näsa, äckligt hår. Så jag gråter bort sminket, så jag måste börja om från början. Såhär håller det på tills jag måste klistra på mitt leende och spela min roll. 
Min eviga viktpendling. Just nu ligger jag på 38kg. Jag är säker på att det är många där ute som tror att jag klivit på knarket igen. Nej, det har jag inte. Men jag önskar att jag hade , haha.  Det har varit ett par tuffa veckor och då äter inte jag. Jag hatar mig själv för att min kropp ser ut såhär. Men det är en ond cirkel för jag är aldrig nöjd, jag är för smal nu men när jag vägde nästan 50kg så var jag för tjock i mina ögon. (och man är absolut inte tjock om man väger 50kg..) Det min sjukdom som spökar. Det är finns en anledning var för jag klär mig i mjukisbyxor, stora jackor och tröjor. Inte för att jag nödvändigtvis vill se ut som en förortsgangster utan för att jag gömmer mig. Så att ingen kan se hur jag ser ut. 
Jag jämnför mig med ALLA.  mina vänner, mina ex.s nya tjejer, deras gamla tjejer. ALLA. varför kan jag inte få se ut som dom? jag är 25, snart 26. Jag vill också se ut som en kvinna, inte en 12årig flicka. Det blir inte heller bättre att folk tycker det är sååå roligt att påpeka på att jag är liten och ser så ung ut. . ja, jag vet . Men du kan hålla käften. 

Och jag är också väldigt ensam. Jag har ingen bästa vän, inte längre. Jag sitter ofta ensam hemma, och tittar när mina gamla vänner har kul med sina vänner på sociala medier. fester, middagar, filmkvällar osv. där sitter jag och önskar att någon skulle fråga om jag vill vara med, för jag är för rädd för att fråga själv. Samtidigt som jag tänker " ingen vill vara med dig, du är äcklig, konstig, dom tycker alla att du är galen."  Jag brukade ha så många vänner. Jag har stött bort dom allihop. Jag är svår att ha och göra med. antingen väldigt glad eller väldigt ledsen. Jag har så mycket kärlek att ge och jag vill ha dom nära men sen får jag panik för närhet är så läskigt. Så jag gör konstiga saker för att knuffa bort dom. Det är så många människor som har kommit och gått i mitt liv, och det är så många av dom som jag önskar hade stannat. Men det finns egentligen ingen som känner mig, inte ens jag själv. Och det finns egentligen bara en människa, en endaste människa som har stått ut med mig, alla mina pendlingar, humörsvängningar, mina galenskaper. Han finns inte mer. Jag hittade MIN människa, och jag var också tvungen att gå på hans begravning. 

Det är såhär mitt liv ser ut. Jag slåss mot demoner samtidigt som jag ler och säger "jag mår skitbra."  Ett liv med mediciner, depressioner, ångest osv.  Varför skrev jag dehär? jo, att det är så många tjejer, killar MÄNNISKOR  som inte mår bra. Många av dom är inte galna, dom mår bara inte bra. Och uttala dig innan du vet historian bakom. Jag skulle inte ens önska min värsta ovän Borderline. 
Så innan du dömer oss med psyisk ohälsa, gå en mil i våra skor. 








 







Likes

Comments

​Jag känner att det är dags nu, att släppa taget om Markus. Jag vill vara lycklig.och jag kan inte vara det om jag inte slutar leva i sorg och mörker. Hur det än var ibland så kom han alltid tillbaka. Och jag har aldrig riktigt förstått varför, kommer nog aldrig förstå det. Men denhär gången, kommer han inte tillbaka. Hur mycket jag än vill. 
Jag har saknat honom så mycket att jag började leta efter honom i andra personer. Vilket ledde till att jag inte hamnade i bra situationer. Han var en underbar person, men han hade sidor som inte var bra. Och jag vill faktiskt inte leva sådär igen.  Sen kommer jag aldrig hitta någon som kan ta hans plats. 

Jag brukade känna att jag aldrig skulle kunna bli lycklig igen, om han inte fanns. Så mycket att jag var beredd att avsluta mitt. liv. Men jag tror jag kan bli lycklig igen. Kanske inte imorgon, eller om en månad men någon gång. 
En av mina lyckligaste dagar var när vi erkände att det var mer än vänskap. Även om det blev fruktansvärt jobbigt en tid efter det så, så ångrar jag det inte. Men vi var inte menade för varandra, att vara mer än vänner, inte denhär gången. Men kanske vi någostans, någon gång, får vi en till chans. Men först måste jag leva klart dehär livet.  Men kompis, det är tungt utan dig. Men jag ska göra så gott jag kan. 

Tack vare att jag blev kontaktad av ett medium så han fått säga det han ville, och jag fick säga det jag ville. Men med respekt för Markus, för Markus familj och för dom som inte tror på sånthär så kommer jag inte skriva mer om den händelsen. Men jag är säker på att det inte var sista gången vi pratade, vi kommer hitta varandra senare, jag måste tro det, sen får alla andra tycka att jag är galen. 
Ibland kan jag till och med nästan svära på att jag känner hans närvaro. 

Jag kanske aldrig kommer träffa någon som får mig att känna sådär igen, men det är okej. Jag kanske kommer leva ensam resten av livet , i'm cool with that too. Jag har iallafall Douglas. ;)

Jag skulle kunna skriva om Markus förevigt, Om hans fina blåa ögon, om dendär pirrande känslan i magen jag fick i hans närvaro, om allt det fina han gjorde. Jag vill att världen ska veta vilken otrolig människa han var. Men dethär är sista gången. För nu ska jag göra det Markus vill att jag ska göra. LEVA. 














Likes

Comments

​Ja, som rubriken lyder, att leva med ett brustet hjärta. Det gör så jävla ont. Jag saknar honom, hela tiden, varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund. Varför?! varför skulle det bli såhär. Varför var ditt hjärta tvungen att sluta slå? När mitt hjärta behöver ditt hjärtas slag så otroligt? Hur ska jag orka när du inte står brevid. Min sorg dödar mig. Till exempel jag har en trasig sax här hemma, men jag vägrar slänga den för jag vet att det var Markus som tog sönder det. Jag vill ha allt kvar, alla minnen, alla samtal, alla vidrörningar. En kärlek som inte kunde leva men inte heller dö. En vän sa till mig för någon dag sen "han kunde inte ge dig kärlek men han gav dig Douglas, och är det inte kärlek så vet jag inte" ja, Douglas är mitt bästa minne efter honom. Jag är så otroligt tacksam för det. Men jag saknar dig...

Jag tvivlar, på allt .Varför är jag drogfri? Ingen aning. Men det är jag utifall någon undrar. Jävligt Knarkfri. Ibland vill jag bara fly från dethär. Men jag hedrar Markus minne genom att ge fan i knarket. Det är för honom jag gör detjhär. Leva, fast jag egentligen inte vill. 
"tills vi möts igen, sitter jag och räknar dar.." ​​

Likes

Comments

Jag har en jävla strid med mig själv just nu. Min egen spegelbild. Efter att Markus gick bort började ätstörningarna spöka, och jag tappade vikt. Vilket gör mig så jävla besviken på mig själv. Jag var två ynka fjuttiga kilo ifrån min målvikt. Men samtidigt blir jag aldrig nöjd. Då grinade jag över att jag var för"tjock" nu bölar jag över att jag är för smal.
Och mitt humör svänger hela tiden, så är det att leva med borderline. Antingen är jag jätteglad eller jätteledsen. Jag har ingen mellanting. Svart eller vitt.

Och så Markus. Jag saknar Markus. Jag gråter varje dag för han fattas.
Folk säger till mig "sluta tyck synd om dig själv", "gå vidare" "Finns folk som har det värre"
ja, klart det finns som har det värre än mig, men dethär är det värsta JAG gått igenom.
"Markus hade inte velat att du skulle varit ledsen" Nä, det är väl klart som fan att han inte skulle vilja det. Men ibland är det så himla svårt att vara glad utan honom. Och jag har ångest, för jag har vid tillfällen skrikit på honom och sagt att han förstörde mitt liv, att jag önskade att jag aldrig träffat honom. Men älskade du, du var den del i mitt liv som alltid kändes rätt. Även när det var kaos. Du var min bästa vän, och min stora kärlek.
"I'll never forget you, and you will always be by my side, 'til the day I die."
















Likes

Comments

 Måste få lätta på hjärtat, är väl det man har en blogg till?
Världens bästa människa finns inte mer. Min vän, min bror. Jag har aldrig upplevt sånhär smärta.. Det är så jävla orättvist,

Minns för ett par år sen när jag inte kände honom, jag var livrädd för han o hans hundar.
Gick alltid över vägen om jag mötte honom, haha.
Men sen när jag lärde känna honom så visade det sig att han var världens snällaste människa,
har aldrig träffat någon med större hjärta. Vi hänge varje dag resten av den sommaren. Och jag fick ta hand om hans douglas.

Det jag kommer sakna mest med Markus är att alltid när jag mådde dåligt så ringde jag honom o grät
Och han lyssnade alltid o sa "jag älskar dig". Men jag ljuger om jag säger att det alltid var frid och fröjd, för vi bråkade, skrek och kastade på luren många gånger. Ofta var det nog jag som startade allt, han fick ta mycket skit när jag mådde dåligt. Jag är bara glad att vi alltid lyckades lösa allt.

Han var en stressad själ, verkade som alltid som om han var på väg någonstans. Det känns som jag sitter här och väntar på att han ska kliva in igenom dörren och ta en cigg, prata skit, äta min mat och låna min plattång.
När jag gjorde slut med mitt ex var jag riktigt på botten, drack mycket osv.  En natt mådde jag så dåligt så jag inte visste vart jag skulle ta vägen, både psykiskt och fysiskt. 10 min efter att jag skickat sms så stod han utanför min port.  satt på min sängkant, höll mig i handen och höll undan mitt hår när jag spydde. Jag skrattar åt det när jag skriver det, för gud vad han fick stå ut med mycket. Men det var sån han var, gav så mycket och krävde så lite tillbaka.

 Jag älskade att lyssna på hans framtidsplaner om alla hundar han ville ha, hur han ville flytta och början om på nytt. "men jag då?, hur ska jag klara mig då?" sa jag alltid. "du kan följa med."

Sista gången jag träffade honom var en tidig morgon, runt 5. Det ringde på dörren och där stod han.
"jag ville bara träffa dig innan jag drar.." Hade jag vetat att det var sista gången jag skulle få se honom så hade jag aldrig låtit honom åka och jag hade berätta för honom hur jävla mycket jag behövde honom, bett om ursäkt för allt, tackat för allt osv.. men man tror alltid att det finns tid. Jag kanske inte var hans bästa vän men han var min.

Jag är så tacksam att jag fick vara en del av ditt liv, även om det bara var en stund. Sov gott nu, tokskalle så ses vi sen.

Likes

Comments


  • Ja, jag skulle ju inte skriva nått deppigt mer men behöver skriva av mig.
    Jag är uttråkad, deprimerad och så ångest på det. Är så fruktansvärt trött på att bara gå hemma och jag hatar att vara ensam.
    Och alla slags relationer jag har bara går sönder, har ingen att prata med, jag vill prata med någon! Ni vet, sådär bara öppna upp hjärtat och låta känslorna ramla ut. Men det känns som om jag inte har några vänner kvar. Och träffa nytt folk är så jävla svårt för mig, för de flesta tycker att jag bara är en dum pundare, jajo, jag får väl skylla mig själv..
    JAG MÅR SKIT. nu vet ni det.

Likes

Comments

Händer något dig, händer det mig med.
Dör du, så dör jag. 

"Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Ja kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig, låt mig vara din soldat."

Likes

Comments