Jag ställer klockan på 8:30, jag vill inte sova bort hela dagen bara för att jag är ledig. Alarmet ringer men jag är långt ifrån utvilad. Att cykla till jobbet i kraftig motvind har tröttat ut min kropp. Jag stänger av alarmet och vaknar igen 9:27. En timme innan bussen går in till Kos stad där vi ska äta frukost, jag Solveig och Teresa. Det blåser kallt, det blir jeans. Jag cyklar ner till busshållplatsen i motvind, det är som att någon vill att jag ska missa bussen. När jag parkerat cykeln ser jag den orange bussen svänga in på hållplatsen, jag hinner.

Vi sätter oss på Chocolat, här har vi blivit stammisar. Vi beställer in crepes och något varmt att dricka till. En timme går, två timmar går, vi lämnar Chocolat för att se vad staden har att erbjuda en sista gång för min del. På frihetstorget är det fullt med folk. Många turister men också en hel del greker som sitter och njuter av en kaffe i förmiddagssolen, de skrattar alltid högst.

Alla tre törstar efter något att dricka efter vår stadsvandring, vi går in på en supermarket och köper varsin aloe vera-dryck.. Vi sätter oss på en bänk och väntar på bussen. Efter sex månader på denna ö borde vi nu veta att man måste gå på bussen i tid för att få en sittplats men solen lockar mer och vi går på sist av alla. Tur nog finns det tre platser allra längst bak. VI sätter oss ner lutar oss mot varandra och somnar alla tre. När jag öppnar ögonen ser jag Marmari Go-kart-skylten fladdra förbi i fönstret, det är dags att kliva av. Vi skiljs åt för att träffas senare på kvällen. Jag ska hem för att packa men först en tupplur som blir längre än jag tänkt mig...

Jag vaknar av att det plingar till i mobilen, på kvällen ska vi till hotell Neptune för att se deras show Lion King. Vi åker dit i två hyrbilar från Kos Kombos, billigt och bra. Klockan är 20:52 när vi åker ifrån Marmari, showen börjar 21:00. Vi hinner inte stanna och tanka men hoppas att det ska räcka. Tanken räcker och vi hinner precis sätta oss ner innan musiken sätter igång.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Tillbaka på Kos men det känns som att jag är kvar i Sverige, det blåser kalla vindar men står man i lä värmer solen, precis som i Sverige. Det har blåst sedan jag kom hit i torsdag och prognosen ser likadana ut för nästa vecka, det vill säga 9 m/s. 9 m/s är inte optimalt för en solsemester vilket man märker på gästerna humör. Vi går runt med hoodies och långbyxor, i solstolar ligger gäster i bikini. Vi har tagit beslutet att flytta servicebordet från skuggan ut i solen. Bästa beslutet på länge, nu slipper vi stå och huttra i två timmar varje morgon.

Det blir allt färre gäster och därmed mindre stress, jag kan gå hem i tid. När jag slutar har jag inte samma lust till att lägga mig på stranden, istället läser jag en bok på balkongen eller stannar kvar på hotellet och är med kollegorna. Nu måste jag också se till att börja packa. Mina sex månader på denna ö ska ner i en väska. Apartments "Irini", som fått sitt namn efter kvinnan i huset, har varit mitt första egna boende. Mest av allt kommer jag att sakna min terrass. På terrassen har det spenderats många kvällar, där har vi druckit sangria i kvällssolen eller ätit pizza från Rose. Nu har kvällarna blivit lite för kalla för att tillbringa på terrassen, tänk att det kan gå från att svettas vid tio på kvällen till att bära en hoddie mitt på dagen....

Likes

Comments

Imorse var det klarblå himmel, kallt i skuggan och friskt i luften. Imorse väckte mamma mig innan hon och pappa skulle med bussen klockan 07:37. Jag gick upp och satte mig i fåtöljen på övervåningen. Jag såg på medan de gjorde sig redo för ännu en jobbdag. Imorse var sista gången jag såg mamma och pappa på ett bra tag, men sex månader går fort. Dessutom kommer jag hem på två veckors semester. Astrid hade sovmorgon, vi skar upp brödskivor från levainbrödet som blivit över från igår.

Igår var släkten hemma hos oss, jag fick fyra pocketböcker att ha med mig på resan. Det är alltid lika kul att få böcker, känna doften när man bläddrar bland bladen och läsa på baksidorna för att bestämt vilken man ska börja med. Mitt val föll på ” störst av allt” skriven av Malin Persson. Tydligen väldigt populär har jag förstått efter att ha kollat in bokhandeln här på Arlanda. Jag tog med mig boken i handbagaget för att kunna läsa innan boardingen men här sitter jag och skriver istället. Det gick förvånansvärt fort att ta sig genom säkerhetskontrollen och fram till gate 9. Nu sitter jag här, flyget går om en timme och mitt godis är redan slut. På gaten sitter familjer och släkt som ska njuta av sin semester på Kos, för min del innebär det tillbaka till jobbet. Att flyga tillbaka till Kos känns lite som att flyga hem, trots att jag känner mig rätt klar på ön så har jag ett väldigt sug till att träffa mitt team. Det är något speciellt med att börja jobba igen, jag känner att jag gör nytta igen.

Fler människor har anslutit till gate 9 och medelåldern har höjts. I och med att skola och dagis har satt igång så är det nu pensionärerna som intar hotellen på Kos. Det gör inte mig något, äldre människor är trevliga att prata med och har oftast intressanta historier att dela med sig av. 21:55 anländer jag till Kos flygplats, 9:30 börjar jag imorgon, det känns lagom. Imorgon ska jag träffa mitt team igen, hålla i välkomstmöte och bjuda kollegorna på lösviktsgodis som jag lovat.


Likes

Comments

Steg i trappan, spolande vatten och lågmälda röster inifrån toaletten på övervåningen. Klockan är 07:20 och snart går bussen till Ropsten. Mamma och pappa tar samma buss varje morgon och har gjort det så länge jag kan minnas. 07:37 går bussen, 07:34 hör jag dörren smälla igen. Eftersom att jag är hemma på semester så kan jag ligga kvar i sängen att bra tag om jag så skulle vilja. Min säng här hemma är precis lagom mjuk, kudden är pösig och mitt satinpåslakan ger en lyxiga hotellkänsla. Hur lockade det än känns att ligga kvar i sängen så finner jag större mening i att ta mig upp ur sängen för att utnyttja dagens alla timmar. Ibland kan en sovmorgon vara precis vad man behöver men när man bara har två dagar kvar i Sverige så känns det vettigare att försiktigt sätta sig upp i sängen, sätta ner fötterna i tofflorna och dra upp persiennen. Det syns tydligt att det har regnat ute, asfalten är blöt och på buskarna sitter vattendroppar som en efter en trillar av för att träffa marken. Jag känner den friska morgonluften i näsborrarna vilket såklart är en inbillning i och med att jag står inomhus i ett rum men stängda fönster......

Min syster är fortfarande hemma men ska precis sticka iväg till skolan när jag kommer ner till köket. Jag häller upp 2 &1/2 dl vatten i en kastrull, tillsätter 1 dl havregryn och en banan. Bananen tillför en härlig sötma och tillsammans med chai-te blir det en lyckad kombo. Jag tar med mig frukosten upp till övervåningen samtidigt som jag hör Astrids moppe svänga ut från uppfarten.

Precis innan jag åkte till Kos, alltså för drygt 5 månader sen, så började säsong 4 av SKAM att sändas. Jag tror jag hann se tre avsnitt innan jag åkte iväg och resten ska jag se nu, kanske inte alla på en gång, eller så blir det så, svårt att lova. Det känns som att uppmärksamheten för denna serie har gått i vågor, när den kom blev det en stor succé, säsong 2 gjorde alla lyriska men nu verkar det ha lagt sig. Tänk vad saker och ting kan ändras.


Likes

Comments

Jag har satt mig i soffan på övervåningen för att ladda över bilder på datorn. Samtidigt så tittar jag på Gilmore girls, efter fem månader på Kos så har jag tagit mig till säsong fyra. Jag kommer alltid att förknippa denna mysiga serie med Kos, det var där jag flera kvällar och eftermiddagar tittade på ett avsnitt för att komma ner i varv efter jobbet. Det blev alltid till att sitta på balkongen då wi-fi-nätet inte sträcker sig in till min säng..... men vad gör det en ljummen kväll.

Precis som metrologerna lovat så har det nu börjar regna. Regnet träffar takfönstret som sitter bara någon meter ovanför mitt huvud. Jag hör smattrandet och är glad att jag tackat nej till springturen upp för Ekholmsnäsbacken. Astrid stack precis ut och sprang, så fort regnet har lagt sig något så är det min tur, låt oss hoppas på att det dröjer ett tag ;)

Innan jag kan sätta igång med dagens träningspass så vill jag få några saker gjorda, det gäller att planera så att man hinner göra allt man vill innan det är dags att åka iväg. Dagen började med frukost på söder, "finns det ett bättre sett att börja veckan på" sa Felicia imorse, jag håller med henne. Vi mötes upp i Ropsten för att ta tunnelbanan till Mariatorget, det är alltid lika fascinerade att se alla olika typer av människor som stiger på tunnelbanan. Alla lever sina egna liv och har egna mål med dagen. Vårt första mål blev Mahalo, ett av Stockholms bästa kaféer. Vi sitter på Mahalo ett bra tag, jag beställer en smoothie bowl med acerola och Mahalo-mix som toppining. Acerola, Malpighia glabra, är ett tropiskt fruktbärande träd i familjen Malpighiaceae. Frukten är rik på C-vitamin och ser ut som körsbär. Mahalo-mixen består av bär, banan, granola, hampafrön och jordnötssmör. Rättare bestämt en skål med kärlek.

Innan vi hinner ta oss ut ifrån Mahalo så har lunchgäster börjat att anlända. En härlig doft av falafel och sötpotatischips sprids i kaféet och lämnar sin doft i min jacka för några stadiga timmar framöver. Eftersom alla inte har turen att vara på semester så är det dags för Felicia att åka till jobbet. Jag och Saga fortsätter ner mot Slussen. När vi går längs vattnet och ser Stockholm från dens bästa sida önskar vi båda att vi haft en halsduk att vira runt halsen. Vi går in i Gamla stan, förbi det mycket trevliga men allt för dyra restaurangerna som ockuperas av turister. Vi går förbi svampen och sedan vidare mot Karlaplan. Stockholms gator gör mig aldrig besviken, alla dessa lägenheter i mjuka pastellfärger och unika detaljer.

När vi passerar Grevgatan ringer jag farmor, kanske att hon är hemma och har tid för fika. Farmor är nog den människa jag känner som har flest bollar i luften, alltid har hon event att gå på eller syjunta att stå för. Som väntat så är hon på lunch med en gammal bekant och ska sedan direkt ut till Solna på mannekängvisning. Det blir att träffa henne en annan dag helt enkelt. Hennes lägenhet är något utöver det vanliga, i hallen står en säkert tre meter hög spegel med guldkant och i taket hänger glittrande lampor. Väggarna täcks av vacker konst och tack vare den generösa takhöjden får hon plats med tre tavlor i höjd. Det bästa måste nog vara golvet, golvvärmen ger kakelplattorna i hallen och på toaletten en perfekt temperatur. När jag och Astrid var små brukade vi läggas oss på golvet och värma oss efter att ha tillbringat flera timmar i Tessinparken.

När vi kommer fram till Fältöversten ”Fältan” stannar vi vid blomsterstånden precis utanför. Jag längtar så att jag nästan spricker till att få köpa blommor till min alldeles egna lägenhet, men det får nog vänta ett tag. Med blommorna i bakgrunden övar jag på mina foto-skills, att ta bra bilder kräver mer än en bra kamera, det har jag lärt mig nu. Förhoppningsvis kommer jag att få tid att förbättra min teknik på Teneriffa, jag vill att mina bilder ska väcka känslor, men jag har en lång väg att gå.

Vi går in i Fältöversten, där väntar provsmak av proteinbars. Glutenfria flapjacks, smakar helt okej. Jag börjar fundera på om jag ska köpa med mig proteinbars till Teneriffa men inser att det nog är bäst att jag börjar träna ordentligt innan jag tillsätter mer protein. Jag hoppas att jag ska få tid till att träna på Teneriffa. Kanske en morgonjogg på stranden, fast helst vill jag spela tennis, jag har sett att det finns flera tennisbanor i Los Gigantes så det gäller bara att hitta någon att spela med.

Anledningen till att vi tog oss besväret att gå till Fältöversten var att vi båda behövde vaccin. Saga ska ut och resa i januari, hon planerar att vara bort i sex månader. Först till Thailand, Bali, Laos, Vietnam m.m. och slutligen till Australien och pengarna räcker. Planen är att jag ska möta upp henne i Australien när jag avslutat min säsong på Teneriffa. Jag har länge velat bo i Australien och äntligen kan det bli verklighet. Själv behövde jag bara fylla på mitt fästingvaccin, roligare än så var det inte.

Men nu är jag som sagt hemma igen och det regnar fortfarande ute. Astrid kom precis hem, helt dygnsur och skakig. Jag får se om jag lyckas ta mig ut idag, om inte får det bli ett träningspass framför tv:n, det funkar också. Ikväll blir det kantarelltoast till middag. Vi var hos mormor och morfar i Hälsingland i helgen och det blev en hel del kantareller. Just nu när regnet vräcker ner känner jag bara för att mysa, det kanske är när man har en sådan känsla som man gör rätt i att lyssna på kroppen.

Detta var tänkt att bli ett kort inlägg men ibland kan man inte stoppa tankarna från att fladdra iväg i alla möjliga riktningar. Lots of love.

Likes

Comments

När vi kliver in genom dörren känner jag dofter av franska kryddor och uppkorkat vin. Vid de rödvit-rutiga borden sitter människor och pratar intensivt till varandra. Folk höjer glasen och skålar. Vi blir ledda till ett bord längst in i hörnet, samma plats som förra gången. Lite avskilt och helt perfekt för oss, här kan vi sitta ifred och prata öppet om vad vi vill. För vi har en hel del att prata om. Niki som är halvfransk sköter beställningen, det blir en varsin fransk omelett med surdegsbröd och liten vin till det. Det är samma man som serverar oss idag som förra gången för ett halvår sen. En fransman som verkar älska sitt jobb, ständigt är lite lullig och som bemöter sina gäster med mycket kärlek. Förra gången såg vi honom dricka direkt från en av vinflaskorna. Niki och Ellinor dricker rött vin medan jag smuttar på det vita.

Det är onsdag och vi njuter av att sitta ner tillsammans och bara prata om allt som hänt och vad som komma skall. Efter gymnasiet har vi alla hoppat på olika spår men vi vill ta del av varandras resa. Ellinor ska till Polen, inte nu men om ett år. Hon ska studera till läkare och kommer att få spendera fem händelserika år i Gdansk. Visst känns det läskigt men ibland måste man släppa tag om tryggheten för att tillslut komma dit man vill. Niki pluggar en psykologikurs i Uppsala, lever studentkorrridorslivet, det liv jag förr eller senare vill träda in i.

Likes

Comments

Det är konstigt hur allting verkligen kan kännas precis som vanligt fast än jag varit borta i över fem månader. Det känns snarare som att jag varit borta i fem dagar. Hemma ser allt precis likadant ut.

Igår gjorde jag några av de saker som gör mig mest glad, jag tog en riktigt långpromenad och tränade på utegymmet i Stockby. Promenaden tog jag tillsammans med Saga och vi hade mycket att prata om, då märktes det i alla fall att vi inte setts på ett tag trots att vi face timeat ibland. Vi gick från Kyrkviken till Långängen och runt. Allt är så vackert här, allt är så grönt.

Jag tog bilen till Stockby klockan 19:00. Jag bestämde mig ganska sent för att jag ville träna så väl i löpspåret var det kolsvart. I min mobil sitter fortfarande mitt grekiska simkort som gör att jag är okontaktbar för tillfället, att springa själv i mörkret var kanske inte helt optimalt. Men allt gick bra, jag tog mig runt trean, kände att det fick räcka. Ställde mig sedan på utegymmet, mitt kära utegym.

Idag är en ny dag, en dag närmare min resa tillbaka till Kos. Än har jag ingen panik, än känns det som att jag kommer hinna träffa alla jag vill hinna träffa. Näst på tur är Signe. <3

Den enda som tog bilder igår var Saga så jag får istället ta en bild ifrån en promenad i våras. I våras då vi pratade om allt vi skulle göra under sommaren. Nu är det höst.

Likes

Comments

Den 20 april satte jag mig på ett plan till Paris, inte för att jag skulle till Paris utan för att jag skulle till Aten och slutligen till Kos, min slutdestination. Jag har aldrig åkt i ett mindre flygplan än det som tog oss från Aten till Kos. Allting skakade och även jag som inte är flygrädd kände jag en viss rädsla inför landningen. Men allt gick bra, vi kom fram till Kos flygplats, Europas minsta. När jag säger ”vi” så menar jag några av mina nuvarande kollegor, människor som jag då inte kände. Vi var runt tio personer som anlände samtidigt sent på kvällen. Patrick, vår manager, mötte upp oss på flygplatsen där han stod och huttrade. Jag förstod inte hur han kunde frysa, för mig varm temperaturen väldigt behaglig. Men om man bott i Mexico i ett halvår så tycker man att allt under 25 grader är kallt.

Allt eftersom anlände fler kollegor till ön och vi blev ett stort härligt team som tillsammans gjorde säsongen till ett halvår med oförglömliga minnen. Entertainer-teamet kände redan varandra sedan innan, de hade under två månader bott i London där de fått lära sig sin koreografi. Utan att fråga så vet man vem som är en entertainer i teamet, jag har aldrig träffa människor som är lika öppna, energisprudlande och som tar kroppsspråk till en helt ny nivå. Det är i entertainer-teamet som jag hittat mina närmsta vänner.

Apropå kroppsspråk, ibland fungerar kroppsspråk tusen gånger bättre än en beskrivning på engelska. Detta är något jag har lärt mig nu när jag jobbat på ett hotell med många nationaliteter. Tack vare att många tyskar vägrar att prata engelska med mig så har jag börjat förstå vad de frågar efter, att svara på tyska är däremot svårare men det är då mina fladdrande händer och pekande fingrar kommer till användning. Jag vill även passa på att ge en eloge till oss svenskar, för att vi kan anpassa oss och prata på engelska, för det mesta…..

Under en säsong utvecklas man mycket. Jag har tidigare aldrig känt mig säker när det kommer till att prata engelska men nu har det blivit min vardag. Engelska har blivit det språk jag tänker och drömmer på. Det roligaste är att prata med riktiga engelsmän, utöver att det förbättrar mitt uttal så är dessa människor alltid trevliga (med undantag såklart). I början på säsongen när hotellet inte var till hälften fullt av svenskar så höll jag en hel del välkomstmöten på engelska. Jag kommer ihåg första gången jag skulle hålla i ett möte, jag hade stödord i handen men inte en chans att jag hade kunnat se vad det stod med mina ögon som flackade. Jag vill utnämna ett tack till James och Pamela, mina första gäster från UK som höjde mitt självförtroende till trädtopparna. De inte bara lyssnade på mitt möte utan stannade även kvar efter för att veta mer samt fråga mig om mitt jobb och vad jag tycke om det. Trots att detta var fem månader sen så minns jag fortfarande vilka utflykter de valde att boka med mig. Agean cruise, ”adults only”, vulkanön Nissyros och slutligen en kväll i Zia. Efter varje utflykt de åkt på mötte jag upp dem och frågade om utflykten och svaret var alltid ”oooh it was incredible”. Jag kunde sitta med James och Pamela på hotellets restaurang, lyssna på hur de berättade om sina tidigare resor med stor inlevelse. Båda två hade jobbat inom militären, pensionerat sig tidigt för att sedan resa världen över. När man jobbar med att hjälpa människor blir man ofta inspirerad av andras sätt att leva. Jag önskar bara att jag haft mer tid åt gäster med spännande livshistorier och inte bara gäster med trasig ac eller myror på rummet.

När svenskarna började anlända till Kos i slutet på Maj så var det istället dags att hålla mina välkomstmöten på svenska, mitt modersmål men som just då kändes ovant att tala. I och med att fler svenskar anlände så blev det mindre engelska och mer svenska och även en hel del danska och norska. Tanken var att jag skulle hålla välkomstmöten på ”scandic”, en blandning mellan svenska, norska och danska. Detta var något jag fasade för då jag aldrig varit särskilt bra på att försöka imitera danska. Till min räddning kom Caroline, vår danska childcare supervisor, som kunde hålla i välkomstmöten för danskarna. Detta innebar att jag bara behövde anpassa mitt språk till svenskar och norrmänn, betydligt enklare. Jag bytte ut semester till ”ferie” och försökte undvika ord som ”lugnt” och”roligt” som har helt olika innebörder i de annars så lika språken.

Svenska arrivals har vi alltid på torsdagar och fredagar, två dagar i veckan vilket innebär många gäster på samma gång. Vi har under större delar av sommaren haft flyg från Köpenhamn och Göteborg på torsdagskvällar och från Stockholm på fredagar. Transferbussar med gäster som alla ska till Marmari beach stannar på framsidan av hotellet. Innan gästerna får kliva av är det min tur att kliva på bussen, göra en så kallad ”see-in” där jag välkomnar alla. Idag kan jag göra en ”see-in” i sömnen men början var det nytt och svårt, speciellt när många gäster helst av allt vill kliva av bussen för att komma först till incheckningen. Jag minns att jag en gång stod längst fram i bussen men mikrofonen i handen, jag började med att presentera mig för att sedan förklara hur incheckningen skulle gå till för att på så sätt förenkla processen, men särskilt långt hann jag inte innan en kvinna puttade mig åt sidan för att springa av. Jag tycket mest att det var komiskt, att man inte kan vänta i två minuter på att jag ska prata klart innan man i panik springer in i receptionen för att inte riskera att behöva köa. Som jag sa tidigare, när man jobbar på ett hotell dit det anländer nya gäster varje dag så hinner man möta alla typer av människor, det är något jag är väldigt tacksam för.

En del gäster, framför allt äldre par (de verkar gilla mig), skriver ibland till mig på Facebook. Några har jag fått telefonnumret till, bland annat till ett par som bor i Los Cristianos på Teneriffa över vintern. Om jag vill är jag välkommen att följa med på en bilutflykt så att de kan visa mig öns alla guldkorn. Jag har kvar numret i mobilen.


Likes

Comments

11 grader känns inte som semester men just nu känns det väldigt lockande. 11 grader och 11 dagar har jag på mig att träffa alla jag vill hinna träffa och göra allt jag inte haft möjlighet till göra på Kos.

Efter fem månader är jag hemma i Sverige igen, som jag har längtat. Längtat efter att få vakna upp i min egna säng, gå in på HM, äta avokadomackor och såklart träffa alla. Till skillnad från min lilla lägenhet i Marmari känns Sporrvägen som rena lyxgatan, trots husets låga takhöjd känns det som att det ekar. Allt är ljust och fräscht.

Veckan jag har framför mig ser hittills inte speciellt fullbokad ut. Jag vill försöka ta dagen som den kommer, njuta av att vara hemma. Just nu känner jag för att baka kanelbullar.

Det sköna med semester är att jag inte har några måsten, inga servicetider att passa eller välkomstmöten att hålla. Men det finns en sak som jag borde ta tag i, kör bil. Det ska bli intressant att se hur mycket av körningen som sitter kvar i muskelminnet efter fem månader. I Marmari har vi inte haft en servicebil och när vi hyrt bil för att åka på road trip så har någon annan i teamet fått köra då jag är för ung. Min kollega Meri som var på Teneriffa i vintras sa att de flesta körde bil på ön, innebär det att jag också får göra det nu när jag snart där 20? Vi får vänta och se helt enkelt men bäst att passa på att köra nu när jag är hemma. Jag vet att det finns en person här hemma som helst ser att jag inte ger mig ut på Spaniens trånga gator. Min kära far, han som fick mig att söka som reseledare från första början. Pappa har också jobbat som reseledare på Teneriffa, men det var 20 år sedan. För 20 år sedan levde han livet ner på Mallorca och Teneriffa. Innan jag bestämde mig för att söka som reseledare sa pappa att för hans del var det bland det bästa han gjort. Då tänkte jag; en sådan möjlighet vill jag inte missa.


Likes

Comments