Header


Förra onsdagen åkte jag ned en snabbis till Göteborg. Detta för att jag på torsdagen hade ett urvalsprov inför en yrkesutbildning jag har sökt till hösten. Jag har länge tyckt att digital kommunikatör verkar vara ett intressant yrke, så då jag såg att det fanns en yrkesutbildning i Göteborg på ett och ett halvt år inom just detta valde jag att söka. Provet bestod av tre olika delar där våra kunskaper i svenska, engelska och dator testades. Jag har faktiskt ingen aning om hur det gick, men bortsett från ett par frågor som handlade om Excel så kändes det som att jag faktiskt hade hyfsad koll på det mesta. Jag har egentligen inga förhoppningar överhuvudtaget om att komma in, men om jag skulle göra det kommer jag vara tvungen att fatta beslut om huruvida jag skall tacka ja till den platsen eller fortsätta mina studier inom psykologi. Egentligen skulle jag vilja göra båda, men att läsa två stycken utbildningar på 100% samtidigt känns i stort sätt omöjligt. Psykologistudierna går alltid att ta upp då jag läser enstaka kurser vilket är ett argument för att välja det andra, men jag antar att jag får gå efter magkänslan när/om jag hamnar i den situationen. I vilket fall som helst känns det bra och roligt att ha lite olika dörrar öppna med tanke på hur lost jag känner mig inför framtiden.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hej, vänner! Äntligen är jag i fas och kan börja med daglig uppdatering igen. Jag saknar alltid att skriva otroligt mycket under de perioder som jag inte gör det, så jag ser fram emot sommarens bloggande. Idag har livet bjudit på ännu en dag med fantastiskt väder. Jag har legat ute och låtit min hud steka ännu lite mer, varit i affären och handlat, hjälpt mamma i trädgården och rivit av ett litet träningspass. Mer än så händer inte här uppe i skogarna. Imorgon bitti skall jag åka och hämta Johan som tar tåget hit och det pirrar i hela kroppen så fort jag tänker på det. Sedan vi blev tillsammans för x antal år sedan har vi som mest varit ifrån varandra fyra hela dagar. Nu har jag varit på landet tretton dagar under vilka vi enbart har sett varandra ett halvt dygn. Helt galet. Det skall bli fantastiskt att åter få somna vid hans sida och dela vardagen ihop. Utan honom fungerar jag ju inte lika bra. Utan honom är jag halv.

Idag är det årets längsta dag. Imorgon vänder det och börjar gå mot mörkare tider igen. Det kan ju omöjligt bara vara jag som får ångest av den vetskapen? Jag tycker att mörkret är det absolut mest tärande med höst- och vintermånaderna och märker stor skillnad på mitt mående när det är så ljust som det är nu. Trots att tanken är så oerhört sorglig är jag glad över att jag verkligen har tagit vara på de ljusa kvällarna och nätterna detta år. Jag och mamma har varit utomhus fram till midnatt om inte längre näst intill varenda kväll sedan jag kom hit. Det är man ju inte på samma sätt när man är hemma i stan vilket är en av anledningarna till att jag uppskattar livet här så mycket.

Min lilla prinsessa. Vi spenderar hela dagarna ihop och om natten sover hon på mitt bröst. Min stora kärlek.

Likes

Comments

Som jag nämnde i mitt förra inlägg åkte jag upp till mamma på landet ett par dagar efter min redovisning. Vi har ett hus på en egen ö mitt ute i Värmlands djupaste skogar. Här finns inga dagar, inga helger och ingen tid. Här står allting still och jag tror att det var precis vad jag behövde. Vi lever i en vadderad bubbla där verkligheten har svårt att nå in. Vi sover alldeles för länge om morgonen, spenderar varenda vaken minut i bikini utomhus och tar båtturer i solnedgången. Jag varvar bokläsning, skålande i champagne och sol med eldning, trädgårdsarbete och träning. Trots att jag pratar med Johan flera gånger per dag och följer allt som händer på sociala medier känns det som att jag och mamma har skapat en egen liten värld här uppe. Vi träffar inga människor, bortsett från då vi två gånger i veckan tar båten över till fastlandet och åker och fyller på kylskåpet, och har förmodligen betat av varenda samtalsämne som existerar vid det här laget. Det är faktiskt otroligt rogivande. Själen och hjärnan får en välbehövlig paus vilket jag tror är viktigt i det hektiska och lite trasiga samhälle som vi idag lever i. Här hörs inga tutande bilar, accelererande motorcyklar eller grannar som spelar musik. Här är det så tyst att det enda man hör är sitt eget hjärtas slag.

På torsdag kommer Johan hit och på fredag kommer även min lillebror upp för att fira midsommar här. Trots att jag längtar som en galning och ser fram emot att träffa dem känns det lite konstigt att min och mammas bubbla snart skall spricka. Det kommer kännas både tomt och sorgligt att åka härifrån nästa vecka, trots att jag vet att jag skall tillbaka senare i sommar. Helst skulle jag vilja stanna tiden och vara här för evigt.

Likes

Comments


Helgen innan Summerburst tog jag och Johan vara på de ljusa sommarkvällarna och spenderade både fredagen och lördagen i stan. På fredagen besökte vi Noba, som vanligt. Vi hade supertrevligt men någonting som gjorde mig otroligt upprörd var de kommentarer jag fick från den man i medelålder som arbetar som vakt. Vi har lärt känna honom då vi ju, som bekant, är stammisar på stället, men inte gjorde det att jag blev mindre irriterad. Jag hade på mig ett linne med en inbygd choker och en normal urringning över bysten och det första han säger när vi kommer dit är "Oj oj oj, här var det öppet ikväll!". Detta samtidigt som han stirrar på min urringning och skrattar ihop med ägaren som sitter bredvid honom. Jag blev så ställd att jag inte sa någonting vettigt tillbaka trots att jag kände mig väldigt illa till mods. När vi kommer ut igen efter att ha köpt varsin drink slänger han ur sig ännu en kommentar, men denna gång om mina shorts. Jag fullständigt kokade inombords. Vad är det som har gått snett under uppfostran och uppväxt om man tror att man, som man, har den minsta lilla rätt att kommentera en kvinnas klädsel, bröst och utseende? Det är ett äckligt och vidrigt beteende som måste utrotas. Nästa gång kommer jag att explodera!


Dagen efter besöket på Noba stod solen återigen högt på himlen. Jag spenderade dagen iklädd bikini innan vi gjorde oss snygga och åkte hem till min storebror med fru. Där grillade vi, skålade och umgicks i ett par timmar innan det var dags för mig och Johan att lämna för Port du Soleil. Jag och min bror bor inte alls långt ifrån varandra, men trots det ses vi väldigt sällan. Jag vet egentligen inte varför, men jag antar att det är livet som kommer emellan. Det var mysigt att hänga och som vanligt lovade vi varandra att ses oftare framöver. Port du Soleil blev en riktig vinstlott det också. Jag har sedan länge sagt att Trädgårn' i Göteborg har potential att bli en otroligt fet klubb då jag anser att de har den bästa lokalen i stan och denna sommar har Port du Soleil valt att flytta dit vilket är fantastiskt. Att det är Johans kompisar som är klubbansvariga är inte helt fel det heller då det alltid är skönt att slippa köer och dylikt. Vi träffade mängder av vänner och bekanta ansikten och valde att avsluta kvällen på topp. Om ni är festsugna och på besök i Göteborg under sommaren rekommenderar jag verkligen Port du Soleil. Bra musik, grym lokal och skön stämning.


Dagen efter Port du Soleil bestämde jag mig för att inte vara lat och bakfull vilket resulterade i ett par timmars häng nere vid havet med min bästa vän. Hon köpte med sig varsin sallad och så satt vi där nere och lät livets alla bekymmer och händelser ventileras. välbehövligt. Tycka vad man tycka vill om mitt jobb, men att det gav mig min och Bellas vänskap kommer jag för evigt att vara tacksam för. mycket fint vi har och kommer att uppleva ihop.


Efter att ha spenderat både fredag och lördag på Summarburst trillade jag och Johan in i sommarstämning på riktigt. På måndagen blev det därför ännu ett besök på Noba där vi sippade på goda drinkar och spelade spel. Detta har nästan kommit att bli veckotradition för oss, men det är ju mysigt. Dagen efter det hade vi picknick i solskenet innan vi på kvällen begav oss tillbaka till Noba där vi satt och sjöng med till deras trubadur. Det blev en supertrevlig kväll utan sen hemgång och mycket alkohol vilket faktiskt är underskattat. Det är alltid skönt att komma ut från hemmet och hitta på någonting och det behöver inte alltid vara något större än så. Två dagar efter detta hade jag min redovisning som jag skrev om här nedan och därefter åkte jag upp till vårt hus i Värmland där jag fortfarande är kvar. Jag har så mycket fantastiska bilder att visa och har verkligen funnit mig ett lugn här uppe. Jag avskyr att behöva skriva såhär efterhand, men jag känner att jag, för egen del, vill ha det jag har gjort den senaste tiden dokumenterat innan jag dyker rakt ner i nuet. Jag hoppas att ni kan ha överseende med tristessen och allt det röriga.

Likes

Comments


I år var första gången någonsin som jag inte satt och räknade ned dagarna inför Summerburst. Jag vet inte riktigt varför, men jag antar att det har att göra med att känslan kring festival har förändrats lite i samband med de katastrofala bokningar som har gjorts. När dagen var kommen var dock den bekanta känslan av eufori tillbaka och när jag satte mig på bussen för att åka in till stan och möta Johan kunde jag känna fjärilarna dansa i magen. Vi förfestade en stund i stan innan vi begav oss till festivalområdet. Det finns få saker som slår känslan som infinner sig när man tagit sig igenom samtliga spärrar och sätter sin fot på ett festivalområde den allra första dagen. Man känner sig så fri, på något sätt. Fri och levande. Under den första dagen träffade vi ett norskt, supertrevligt par. Vi hängde med dem en stor del av kvällen och mötte även upp dem dag nummer två. Det är alltid trevligt att träffa nya människor och särskilt sådana som man delar ett gemensamt intresse med. I detta fall housemusiken.


Bäst under hela helgen var Dimitri Vegas & Like Mike som är mina största favoriter generellt inom genren och sämst var givetvis Zara Larsson. Jag halvhörde dock bara en låt med henne innan jag drog med mig Johan till den andra scenen som spelar hardstyle istället. Jag tycker illa om Zara i vanliga fall och att se henne kliva upp på scen på just Summerburst som har varit som min lilla bebis under så många år gjorde faktiskt lite ont i hjärtat. Gör om, gör rätt.


Jag lyckades med bedriften att tappa bort mina älskade solglasögon under lördagen. Jag hade lyckats hålla stenkoll på dem under två hela dagar när de plötsligt, under den allra sista timmen, var försvunna. Det gör mig otroligt ledsen då jag verkligen tyckte om dem. De är nu slutsålda på hemsidan där de inte kommer att fyllas på igen och de finns inte längre att köpa i den blå färg som jag hade varken i Göteborg, Varberg eller Uppsala där jag har kollat. Om någon av er, mot förmodan, skulle råka finna ett par i en Gina Tricot-butik nära er skulle jag vara evigt tacksam och älska er för evigt om ni kunde införskaffa ett par åt mig. Jag känner verkligen att jag behöver dem tillbaka i mitt liv.


Summa summarum - Vi hade två helt fantastiska dagar och trots att vädret inte alltid var på vår sida lyckades vi, precis som vanligt, att skapa magi. Jag uppskattar så otroligt att Johan följer med mig på allt sådant här och det värmer mitt hjärta att vi alltid har som roligast tillsammans. Jag tackar, för femte gången, Summerburst och antar att jag får avsluta inlägget med exakt samma ord som varje gång: På återseende. Vi möts igen om ett år!

Likes

Comments

en återkomst


Äntligen, äntligen, äntligen kan jag kliva ut ur denna bubbla jag befunnit mig i den senaste tiden och återkomma här. Jag har längtat länge efter att skriva detta inlägg och komma igång igen, men när det har kommit till kritan har det på något sätt låst sig. Jag har haft så otroligt fantastiska dagar det senaste med bland annat fest på Port du Soleil och Summerburst, men jag har samtidigt haft en av de absolut mest vidriga perioder i mitt liv vilket är anledningen till min frånvaro här. Jag har helt enkelt inte haft energi över till att både leva själv och hålla bloggen vid liv. Jag ber om ursäkt för att följande inlägg kommer att vara alldeles för långt, men jag känner att jag både vill och behöver skriva.



Under våren har vi skrivit vår B-uppsats vilket skulle avslutas med en redovisningsvecka där vardera par skulle hålla en redovisning på 30 minuter. Detta är någonting som har stressat mig fruktansvärt mycket och som har legat som en påtaglig och tung klump i magen enda sedan terminen drog igång i januari. Som bekant lider jag av ångest och att stå framför en grupp människor just nu är någonting jag inte hade klarat av. När jag var hos läkaren för ett par veckor sedan och berättade om min problematik fick jag ett intyg där det förklarades att jag just nu är oförmögen att hålla en redovisning vilket gjorde mig otroligt lättad. Äntligen skulle jag ha en läkares ord att styrka mina egna med. Att studier skall kunna och bör anpassas efter funktionsnedsättningar är någonting som för mig alltid har varit en självklarhet. Lider man av exempelvis läs- och skrivsvårigheter eller fysiska smärtor får man med hjälp av ett intyg examinationer som är anpassade efter den nedsättning man har vilket gjorde att jag tog för givet att samma sak skulle gälla vid psykiska besvär. Tyvärr ser verkligheten inte lika vacker ut i praktiken som den gör i teorin.

Dagen innan redovisningen skulle hållas skriver jag ett kort mail till min handledare och examinator där jag förklarar att jag har ett läkarintyg som säger att jag inte kommer att kunna delta. Hon ringer upp mig och bekräftar, ännu en gång, vad jag redan visste - att hon, trots att hon föreläser inom just psykologi, inte har en aning om vad psykisk ohälsa faktiskt innebär. Under ett tjugo minuter långt samtal får jag höra att varenda person känner precis samma sak som jag och att det bara är att ta några djupa andetag, att jag aldrig någonsin kommer att kunna ha ett arbete och fungera på arbetsmarknaden så länge jag agerar som jag gör och att jag inte kommer att få godkänt i kursen om jag inte examinerar uppsatsen muntligt. Vidare berättar hon att jag, trots att jag själv inte skulle medverka under ordinarie redovisning, skulle vara tvungen att befinna mig i klassrummet då min uppsatspartner redovisar vårt arbete och att jag då kommer vara tvungen att berätta för resterande i klassen varför jag själv inte deltar. Hon anser med andra ord att jag, trots läkarintyg på stark ångestproblematik, skall behöva ställa mig upp inför 60, för mig näst intill okända, personer och berätta om mina allra mest privata problem. Vid det här laget var jag så upprörd och ledsen över hennes bemötande att tårarna rann längs kinderna. Jag kommer aldrig att acceptera att inte bli tagen på allvar på grund av att mina problem inte syns på utsidan. Aldrig. Vi lär oss om hur problematiskt stigmat kring psykisk ohälsa är under våra föreläsningar, men när det kommer till kritan agerar ansvarig föreläsare precis likadant som samhället i stort.

Jag grät resten av kvällen och bestämde mig för att strunta i examinationen och hoppa av kursen. Jag grät på grund av ångest över att behöva blotta mig inför en hel klass och jag grät på grund av ångest över att tvingas genomföra en redovisning, om än bara för läraren, mot min vilja. Jag kände mig instängd i ett svart hörn där min egen förstörda framtid spelades upp framför näthinnan om och om igen. När jag vaknade upp samma dag som de första redovisningarna skulle gå av stapeln överraskade jag dock mig själv. Jag visste att jag skulle börja hata allt som är jag om jag lät en lärares oförstående inställning förstöra mina framtida studier, så jag klev upp ur sängen, gjorde mig i ordning och åkte till skolan. Trots rädsla och ångest. Det var jobbigt. Men det gick bra. Jag slapp berätta för klassen varför jag inte deltog och när det kom till kritan var det ingen som frågade. Trots att klumpen i magen växte sig större för var dag som gick vann jag över mig själv och lyckades delta under samtliga redovisningsdagar.

Medan resterande klasskamrater lämnade skolan med ett godkänt i bagaget och en avslutad termin lämnade jag med skakande ben och en gnagande oro i bröstet. Ett par dagar därpå skulle jag tvingas att hålla min redovisning inför läraren. Jag levde som i en vadderad bubbla bestående av ett bankande hjärta och en orolig kropp i exakt en veckas tid innan det var dags. Jag var fylld av ilska på grund av att andra klasskamrater hade fått dispens på grund av fysiska åkommor medan jag inte fick det och jag var fylld av en rädsla av att svimma under redovisningen. Läraren var stenhård med att den skulle hållas i en riktig föreläsningssal och att jag skulle behöva stå upp och agera som att salen vore full trots att det bara skulle vara hon där. Samtidigt hade jag fått riktlinjer om hur mitt genomförande skulle se ut vilka var otroligt mycket hårdare än för resterande. Som för att straffa mig. Medan andra hade läst innantill var jag tvungen att prata fritt, göra en digital presentation att visa samtidigt samt tala längre.

Väl på plats frågade jag om det vore okej att jag satt ned istället för att stå då jag kände att ångesten höll på att ta över. Hon svarade nej. När hon därefter gick och satte sig på en plats ett par bord bak i klassrummet fick jag svårt att andas samtidigt som tårarna började rinna. Jag kunde inte sluta gråta trots att skamkänslor fyllde min kropp. Det var otroligt jobbigt, men uppenbarligen var det detta som behövdes för att jag skulle tas på allvar. När hon insåg att jag inte kunde sluta gråta sade hon att det var okej att jag satt ned på en stol och redovisade istället. Jag var fullständigt övertygad om att även det var helt omöjligt, men till slut, när gråten hade lämnat min kropp och jag hade fått skölja mitt ansikte med iskallt vatten, lyckades jag genomföra redovisningen. Det gick bra. Jag överlevde, fick beröm efteråt och kunde lämna skolan ihop med ett godkänt. Att jag överhuvudtaget skulle komma hem igen den dagen var för mig helt uteslutet när jag lämnade på morgonen. Att jag överlevde var en vinst.

Jag vann över mig själv den dagen.Jag vann över mig själv, läraren, skolan och varenda jävel som inte tar psykisk ohälsa på allvar. Jag är fortfarande upprörd. Jag är upprörd över att jag tvingades genomlida de två mest vidriga veckor i hela mitt liv på grund av att psykiska problem inte ses som lika allvarliga som fysiska. Jag är upprörd över att jag har tvingats bevittna andra personer få dispens medan jag tvingades trotsa min sjukdom så till den grad att jag bröt ihop trots medicinering. Jag är upprörd över att studera psykologi och lära mig om psykiska sjukdomar av personer som, när det kommer till kritan, inte har en aning om vad sådana innebär. Jag är upprörd över att höra att "varenda person känner precis samma känslor som jag" när jag har ett intyg från en läkare som bekräftar att jag lider av någonting som i slutändan kan vara en dödlig sjukdom. Varenda person känner inte som jag. Varenda person känner inte som någon av alla oss som lider av sjuklig ångest. Det är hån att säga och det är en förödmjukelse att behöva höra. En vacker dag kommer jag att slå tillbaka mot alla som inte tar psykisk ohälsa på allvar. Jag kommer slå tillbaka och jag kommer göra det hårt. Men den här gången vann jag. Jag vann och jag vann med bravur.

Detta möttes jag av då jag kom hem. En ros från mamma och en från Johan. Världens vackraste.

Likes

Comments

Jag funderar på om jag borde döpa om min blogg till nattbloggen. Så mycket dagliga uppdateringar blir det ju tyvärr inte för tillfället, men det är enbart på grund av att jag sitter inlåst och pluggar hela dagarna. Det finns liksom ingenting intressant för er att ta del av när det gäller det livet. Men snart så. Snart är jag fri igen. Jag har alldeles nyss kommit hem från gymmet. Det blev ett sent konditionspass idag vilket faktiskt var väldigt skönt då jag hade hela gymmet för mig själv. Jag gick på bandet i lutning i 30 minuter och cyklade de resterande 30. Mina tankar löpte amok och valde att vandra till allt det som jag för tillfället lider av och tycker är jobbigt. Det i kombination med att jag lyssnade på Ed Sheeran på repeat gjorde att timman blev lite som en egen terapi-session. Otroligt jobbig men samtidigt uppfriskande. Jag ser fram emot att börja gå i terapi på riktigt igen om en månad. Jag vet att jag kommer att våndas och ha ångest över att gå dit när det väl gäller, men vetskapen om hur skönt det faktiskt är att få sitta och prata om sig själv på ett sätt som man annars inte gör gör att jag ändå längtar. Denna gång skall jag ge allt.

Imorgon är det helg. Johan jobbar hela dagen men är ledig lördag och söndag. Vi har fina planer som ger mig fjärilar i magen, men samtidigt är jag otroligt stressad. Vår B-uppsats skall vara klar på måndag och som det är idag är vi inte mer än halvfärdiga. Jag fick ett litet psykbryt i förmiddags som fick mig att skriva ett långt hatiskt inlägg här som aldrig publicerades. Min tweet med innehåll "En vacker dag kommer jag att strypa någon om inte fenomenet grupparbeten raderas från jordens jävla existens." fick vara nog. Jag tycker att tweeten väl summerar anledningen till mitt psykbryt, men för att göra en lång historia kort kan jag berätta att jag hade varit klar med uppsatsen för länge sedan om det inte vore för att jag tvingas att skriva den med någon annan. Det är för mig helt osannolikt att mitt betyg och min framtid på denna utbildning skall hänga på någon annans prestation. Jag blir nästan spyfärdig.

Likes

Comments

Idag var jag uppe med tuppen. Redan klockan 08:30 slog jag mig ned i frisörstolen och ett par timmar senare kom jag därifrån blond och fräsch. Jag fullständigt avskyr att leva med utväxt och ett hår som har tappat nyansen, men trots det låter jag det varenda gång gå alldeles för många månader mellan besöken. Nu är jag som en ny människa inför Summerburst och sommaren med en kall, blond nyans och nyklippta toppar. Före- och efterbild kommer imorgon.
Trots att klockan inte var mer än elva på förmiddagen när jag klev ut från salongen låg det redan en hetta i luften. Helst hade jag slitit av mig kläderna och placerat mig i solstolen direkt men, HÖR OCH HÄPNA, istället satt jag mig framför datorn och pluggade i två timmar. Jag är lite chockerad över detta själv då jag ju, som bekant, brukar tappa förmågan att kontrollera mig själv då det är sol. Därefter låg jag utomhus med gott samvete resten av dagen. Ibland blir jag nästan förvånad över hur samarbetsvilligt mitt pigment är. Trots fem timmar på raken i solen erhöll jag inte en enda liten nyans av röd hud. Istället sitter jag här brunbränd och fräknig som om det vore en kväll i augusti. Imorgon är det bara en vecka kvar av terminen. Trots stressen och ovissheten om hur jag skall lösa min sommar-situation sprider sig en liten känsla av hopp och längtan inom mig när jag tänker på det. Jag håller tummarna för att det blir en bra sommar, det här. Jag behöver finna ett lugn, så snälla sommar, samarabeta med mig.

Likes

Comments


Vilken otroligt lång dag det har varit idag. Klockan har ännu inte passerat midnatt trots att det känns som att det var två dagar sedan jag klev upp imorse. Knepigt. Jag har haft en fin tisdag iallafall. En fin dag som har varit fylld av sådant som jag egentligen inte borde ha gjort. Jag började min morgon med att åka till skolan för ett handledarmöte. Vi skriver ju som bekant vår B-uppsats nu och har därför ett kort möte varje vecka där vi träffar vår handledare och får respons, kritik och tips om det vi har skrivit eller skall komma att skriva. Jag tycker inte om upplägget kring uppsatsen överhuvudtaget. Vi tvingas att skriva två och två vilket inte passar mig bra alls. Jag, som kom in i terminen en vecka senare än övriga, fick dessutom inte möjlighet att välja min skrivpartner själv vilket gör det hela än mer problematiskt. Under mötet idag fick vi mycket kritik vilket jag vet att jag hade kunnat slippa om jag hade skrivit ensam och det är så svårt att sitta där och bita sig i läppen och försöka svälja det som handledaren säger. Om jag hade fått välja hade jag aldrig någonsin gjort ett par- eller grupparbete igen i hela mitt liv.

När jag lämnade skolan var planen att jag skulle åka hem och sätta mig och plugga direkt. Tror ni att det blev så? Knappast. Jag kan inte sitta inomhus när det är fint väder. Det är som att jag dras till solen som en magnet vilket resulterade i att jag placerade mig på gården i bikini tillsammans med Johan istället för framför datorn. Vi låg där och lapade sol i ett par timmar inann vi plötsligt bestämde oss för att åka ut till mammas hus i Floda. Jag har en frisörtid här imorgon och dessutom kändes det lockande att kunna spendera kvällen utomhus. Sagt och gjort - vi hoppade in i bilen, köpte med oss en pizza och placerade oss återigen i solskenet. Där satt vi och åt, pratade om livet och spelade Yatzy tills dess att solen gick ned. simpelt, men mysigt. När kylan började tränga sig på förflyttade vi oss in och där har vi suttit och spelat spel, pratat och lyssnat på musik fram till nu då vi har bäddat ned oss i sängen. Ord kan inte förklara hur tacksam jag är över våra sådana här stunder. Det är då det blir som mest tydligt att vi egentligen inte behöver någonting mer än varandras sällskap. Nu ligger han här och sover bredvid och jag tror mitt hjärta spricker.

Likes

Comments