Happy friday, mina vänner! Jag fick en chock när jag kollade klockan alldeles nyss då jag trodde att den var mycket mer. Det var en skön uppenbarelse att den faktiskt inte var mer än kvart i tio. Jag har pluggat hela dagen då jag hade en hemtenta som skulle skickas in idag, så ikväll är det jag som inte reser mig ur soffan. Johan arbetar hela helgen och har redan gått och lagt sig, så jag har laddat upp med lite smaskigheter och har som plan att avverka en aning för många serieavsnitt. När jag var yngre hade jag ständigt en serie som jag följde och jag saknar det. Förra helgen satte jag därför lite spontant på en serie på Netflix som jag aldrig tidigare hade hört talas om - You Me Her. Den är helt vrickad och egentligen inte alls min typ av genre, men jag har inte kunnat släppa den under veckans gång. Ikväll kommer jag därför att lägga till manken till och försöka beta av de två säsonger som finns ute. Visst låter mitt nya pensionärsliv fantastiskt? Jag blir nästan avundsjuk på mig själv. Aka. Drick lite drinkar för mig också ikväll.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag var ensam. Under någon av alla mörka kvällar hade jag på något sätt förlikat mig med att jag för alltid skulle vara just det. Det, som tidigare hade krossat mig, gjorde mig inte ledsen längre. Jag var mest tom. Ihålig och liksom, livlös. Sedan kom du. Likt en riddare på en vit häst galopperade du in i mitt liv och för första gången någonsin fick jag möta en människa som inte gav upp. Från den sekund som dina ögon mötte mina för första gången var jag naken. Du klädde av mig och handfallen stod jag bredvid och tittade på. Jag hade ägnat en hel livstid åt att spika, hamra och bygga upp den mur som skilde oss åt. Du visade den ingen hänsyn. Likt snön när värmen kommer fick den se sig besegrad och kvar lämnade du ett par spillror på marken. Som ett avtryck. Ett avtryck för framtiden. Vår framtid.

-

Vi ligger i sängen. Tätt ihop. Med din arm slingrad runt min kropp viskar du plötsligt frågande. "Vad är vi?" Jag vet precis vad du syftar på, men för att spara lite tid låtsas jag att jag inte förstår. Du preciserar din fråga och tystnar för att invänta mitt svar. Jag märker att jag gråter. "Jag vill inte starta någonting med vetskapen om att allting har ett slut."
Du kunde ha gett upp där och då. Vänt ryggen till och somnat om med ansiktet vänt mot väggen. Du gjorde inte det. Istället kramade du mig ännu lite hårdare, tog min hand i din och viskade i mitt öra att vi aldrig någonsin behöver sätta en etikett på oss. Så länge du får vara i min närhet och vi själva vet om vad vi känner spelar ingen annan någon roll. Min rädsla gör att huden på våra kroppar brinner, men jag är inte rädd för dig. Jag är rädd för att vara utan dig.

-

Klockan är mycket. Som genom ett knapptryck har världen utanför förvandlats till ett mörker. Jag har en tendens att dras in i det. Du vet om det, men du blir inte rädd. Sedan en timma tillbaka har du sovit. Jag går ibland fram till sovrumsdörren och öppnar den försiktigt. Där möts jag av tunga andetag och din doft. Trots att jag borde ha blivit van slår medvetenheten om din existens och närhet mig till backen ibland. Den överrumplar mig, precis på samma sätt som du gjorde en varm vårdag för fyra år sedan. Jag är rädd för att dö, men jag vet nu att jag aldrig kommer att lämna obemärkt. För alltid kommer jorden att vara påverkad av vad jag känner. För alltid kommer blommor att växa. Som för att symbolisera dig och mig. Jag gav dig en knopp, den där vårdagen för fyra år sedan. Du tog emot den varsamt och gav den både näring och underhåll. Trots regn, mörker och kyla fortsatte den växa och livet du gav lämnade aldrig.
Den där knoppen, det är jag, och jag tror att jag är redo nu. Jag tror att jag är redo för att vara din blomma.

Likes

Comments

Jag har längtat efter exakt den här stunden precis hela dagen. Stunden då jag ligger nedbäddad i mina vita lakan och alldeles strax skall få sluta ögonen för den här gången. Tröttheten har gjort mig paralyserad och min ländrygg skriker av smärta efter dagens många timmar av stående och gående. John Blund - jag hälsar dig varmt välkommen.

Jag har alldeles nyss kommit hem från Scandinavium och kvällens kvartsfinalmatch mellan Frölunda och Skellefteå. Halsen svider och den känslostorm jag upplevt har gjort mig utmattad. På ett sätt är det nästan destruktivt att vara såhär känslomässigt involverad i någonting. Man slits mellan hopp och förtvivlan. Medan hjärnan säger en sak skriker hjärtat en annan. Tiotusentals olika känslor slåss om att få plats och ilska och agression får plötsligt en central roll. Det är ju alltid, någonstans, värt det, men om det inte vore för att jag älskar denna förening till döden hade jag aldrig stått ut. Nu skall jag sätta på ett avsnitt av Paradise Hotel och hålla tummarna för att ingen mobbning förekommer innan jag skall samla lite sömntimmar inför morgondagens föreläsning. Vi hörs efter den. Sov fint!

Likes

Comments

Herre gud, jag känner mig som ett vrak! Imorse klev jag upp klockan sex efter en natt med alldeles för få timmars sömn. Jag bestämde mig där någonstans under morgon för att inte genomföra intervjun för sommarens jobb. Jag håller alla mina tummar och tår för att jag kommer in på någon av de kurser jag sökt men om det skulle vara så att jag inte gör det får jag på något sätt lösa problemet då det uppstår istället. Jag försöker, for once, tänka positivt.

Eftersom att jag klivit upp så tidigt och gjort mig i ordning för ingenting bestämde jag mig lite spontant för att åka ned till Ullared. Johan jobbar i Varberg vilket enbart ligger 3 mil därifrån så tillsammans hoppade vi in i bilen och började vår resa söderut. Väl framme på hans arbete åt vi varsin våffla till frukost innan jag lämnade för Gekås. Jag är verkligen världens tråkigaste person när det kommer till shopping. Trots att allting är så otroligt billigt är jag dumsnål mot mig själv och går och väger för och nackdelar varenda liten pryl. Enbart det som jag anser vara fullt nödvändigt får äran att hamna i min korg. Idag hittade jag dock otroligt mycket fint, framförallt till lägenheten. Jag hade så gärna plockat på mig allt direkt men då Johan inte var med bestämde vi oss för att avvakta med allt sådant till nästa gång. Boring. Jag fick istället med mig lite annat småplock. Bland annat 2 toppar (Kors i taket! Har aldrig tidigare hittat någonting snyggt i klädväg på Gekås.),skönhetsprodukter, träningsredskap och lite annat. Jag funderar på om jag skall visa vad det är jag har införskaffat i en haul eller om jag enbart skall skriva ett inlägg. Vad tycker ni?

Likes

Comments


För någon månad sedan eller två hamnade jag i någon slags identitetskris och fick total panik över vad jag skall göra i sommar då man ju, som bekant, inte erhåller några pengar från CSN då. Jag slängde därför ut lite spontana jobbansökningar och fick för ett par veckor sedan besked om att en av platserna vill att jag kommer på, vad dem kallade för, en utbildningsdag imorgon. Jag förmodar att det kommer att handla om någon form av gruppintervju. Jobbet verkar trevligt och det faktum att det ligger i Tylösand och inte i Göteborg gör det ännu mer spännande.
Men
, jag har ett antal dilemman som jag verkligen inte har lyckats att lösa ännu. Det gör mig så stressad.

Jag har sökt kurser på högskola som sträcker sig över just sommarperioden. Om jag kommer in på det jag har sökt kommer det innebära att jag kommer att studera 100% på helfart under samtliga månader som jobbet pågår. Dessa kurser är visserligen på distans vilket gör att jag kan spendera sommaren i Tylösand och samtidigt studera, men om jag skulle tacka ja till jobbet och tilldelas en tjänst på 100% skulle det innebära att jag då kommer att behöva studera 100% och arbeta 100% samtidigt. Jag vet inte hur bra det är. Mitt dilemma är att jag inte kommer att få besked om huruvida jag kommer in på mina sökta kurser eller inte förrän den 2:a maj. Om jag går på intervjudagen imorgon och det visar sig att de är villiga att anställa mig kommer jag garanterat att behöva både ge ett besked och i sådant fall även skriva på kontrakt och liknande redan innan kursbeskeden har kommit. Vad gör jag om jag blir antagen till mina heltidsstudier samtidigt som jag har skrivit på ett arbetskontrakt? Och samma sak åt andra hållet - Vad gör jag om jag inte går på intervjun imorgon och således struntar i jobbet och sedan inte blir antagen till sommarkurserna? Jag är så fruktansvärt förvirrad. Hur hade ni gjort? Hur bör jag tänka? Jag vet verkligen inte och timmarna går snabbt.

Likes

Comments


God morgon, måndag! Idag valde jag att stanna hemma från skolan. Jag var så otroligt trött då jag vaknade och tänkte att jag lika gärna kan göra det som skulle göras på plats här hemma. Det är nog det skönaste med högskola och universitet - att föreläsningar och lektioner inte är obligatoriska. Jag valde dock trots detta att stiga upp vid sju tillsammans med Johan och slängde snabbt ihop frukosten på bilderna. Havregrynsgröt, kokos och Kiwi. Mums.

Texten ovan skrev jag klockan 09.00 imorse. Puckad som jag är glömmer jag bort att avsluta inlägget och publicera det, så här sitter jag nu, mitt på eftermiddagen, och skapar ett morgoninlägg. Precis som vanligt. Varför rucka på rutiner?

Har ni haft en bra måndag? Min blev inte riktigt som planerat. Tidigare då jag har valt att skippa föreläsningar har jag på ett enkelt sätt kunnat läsa mig till informationen själv hemma, men idag då jag gick igenom powerpoingen som läraren använde sig av förstod jag verkligen ingenting. Det gör mig otroligt stressad då jag har en hemtenta inom just det här som skall lämnas in senast på fredag. Det är möjligtvis inte någon av er som sitter inne på lite kunskap om hur man genomför en tematisk analys av en kvalitativ intervjustudie? Hit me up, i sådant fall. Jag vore evigt tacksam!

Likes

Comments

Förlåt. Bloggen har kommit i andra hand de senaste dagarna av diverse anledningar. Jag har gått runt med en liten stressklump i magen på grund av att tid har gått utan uppdateringar samtidigt som det har känts som att något har fattats mig. Jag har verkligen kommit in i en rutin gällande att skriva och publicera varenda dag så att ha krupit ned i sängen om kvällarna utan att ha plitat ner någonting har känts jättekonstigt. Men, här är jag igen iallafall!

I torsdags kom Christopher, min lillebror, ned till Göteborg. Vi har bott ihop hela livet men i höstas skildes våra liv åt då han flyttade till Stockholm för att studera på KMH. Vi har alltid stått varandra otroligt nära så det har känts väldigt konstigt att inte längre ha honom en halvtimma bort. Det är lite sorgligt att man inte uppskattar sin familjs närhet förrän man inte längre bor tillsammans eller i närheten av varandra. Tänk vad bra man hade det som yngre då man fortfarande bodde hemma. Varenda dag omringad av de personer man dyrkar och tycker om allra bäst.

Igår hade jag och Christopher en heldag ihop. Han kom hem till mig på eftermiddagen där vi lagade mat, satt och pratade och tog ett par öl innan vi begav oss till Scandinavium för Frölundas första kvartsfinalmatch. Vi vann matchen så fyllda av endorfiner begav vi oss därefter till Andra Långgatan och mötte upp ett par av hans vänner. Andra Lång är inget ställe jag föredrar. Jag tycker att det är en obehaglig stämning i luften där. Många människor är otroligt läskiga och jag upplever alltid en känsla av att jag är malplacerad. Jag tror därför inte att jag någonsin kommer att sätta min fot där utan vettig anledning, men - sällskapet var trevligt vilket ju egentligen är det viktigaste. Efter ett par cider tackade jag dock för mig och åkte hem och crashade i sängen framför en serie. Fin dag.

Idag ligger jag nedbäddad i mammas säng. Jag är gräsänkling denna helg då Johan är i Norrköping med sitt lag och spelar curling så jag tog bilen och åkte hem till mamma och Christopher istället. Ingen av dem är dock hemma nu under kvällen vilket känns lite sisådär, men av någon anledning känns det lite mindre ensamt att vara ensam här än att vara det hemma i lägenheten. Jag har preppat med chips och Netflix för att överleva dessa timmar.

Likes

Comments

"Jag lever i ett fängelse och det fängelset är min kropp."

Likes

Comments


Idag hade jag och Johan vår första riktiga vårdag. Fantastiskt! Solen sken starkt utanför fönstret när vi klev upp så det dröjde inte länge innan vi bestämde oss för att ta kort liten promenix ned till havet. Där satt vi en timma eller två och lyssnade på musik och lät våra kroppar suga in D-vitamin. Trots att det blåste otroligt mycket var det skönt. Det var nästan så att jag kunde känna hur energidepåerna fylldes på. Tänk att vi om bara några veckor kommer att sitta här, på exakt samma plats, i varsin vårjacka istället för påbylsade som idag. Jag får fjärilar i magen.

Då vi fått nog av att sitta still tog vi en lång promenad innan vi till slut begav oss hemåt. Väl hemma kände jag mig, trots tröttheten, som en ny människa och började, för första gången på flera månader, göra lite lätta träningsövningar. Jag varvade armhävningar, knäböj, rygglyft och situps och trots att det varken blev hårt eller särskilt många kändes det bra att iallafall göra någonting. Det skall bli intressant att se hur kroppen reagerar den här gången. Om jag känner den rätt kommer jag att vakna upp med feber imorgon lagom till helgen. Fingers crossed!

Likes

Comments