Jag vet de är en hemsk bild men jag bjuder på den😂

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag fattar inte. Orkar inte med denna ångesten som kryper i mig just nu. Jag kan varken gråta eller känna några känslor alls och det skrämmer mig lite smått. Innan har jag kunnat gråta men nu går de inte. Jag vill bara sätta mig i ett hörn och få ut alla känslor jag känner men jag får inte ut dem. Jag vet inte om ångesten kommer ifrån skolan igenom att jag ska ditt imorgon. De är så många tankar som är kring skolan. Jag kommer aldrig klara skolan, hur mycket jag än vill så går de inte. Jag har säkert för höga krav på mig själv men jag kan verkligen inte se de som alla andra ser. Dem säger att jag gör framsteg och jag ser bara misstagen jag gör. Jag ser bara de negativa i allt.

Har inga och hänga med på skolan. Dem är säkert hur trevliga som helst men jag förstör allt. Jag tänker så mycket. Jag vill inte bli sårad av någon, jag vill inte hamna i konflikter för jag orkar inte med mer sånt, jag vet inte hur jag ska bete mig, vill inte göra bort mig. Men jag vet att allt skulle bli lättare med vänner men de är rätt svårt när jag är så osäker.Men förhoppningsvis så kommer de med.

Jag vill klara allt. Men de går inte.. Vill att någon ska förstå mig och säga att de kommer att ordna sig. För de är så jävla jobbigt att känna allt detta. Jobbigt att ha så många tankar. Har tankar hela tiden på olika saker stora som små..

VARFÖR KAN JAG INTE VA SOM ALLA ANDRA? Den frågan ställer jag ofta till mig själv. Men får inget svar precis..


Likes

Comments

Jag har alltid varit överviktig men aldrig stört mig på de för ens i 5:an då började jag bli den där osäkra tjejen som började jämföra sig med andra. Då såg jag att jag var "tjock" och började i princip hata mig själv. Jag börja och titta på vad jag hade för storlek på kläderna och vad jag åt. Men jag orkade inte göra något åt de. Jag önska bara att jag var som alla andra men insåg efter ett tag att de skulle aldrig hända. Jag såg mig själv som ett monster.

Men i 6:an så hände de något som gjorde att jag började tänka på vad jag åt och hur mycket jag rörde mig. Mamma hjälpte mig och sa vad som var bra och vad de var som var dåligt. Gav tips och hon hade koll på min viktminskning så att de inte gick för fort. Och de gick jätte bra och jag gick ner ca 15kg på ett år. Och jag började älska mig själv.

Men sen kom en period då jag var så nöjd med mig själv att jag slutade att träna och började äta lite onyttigt. Och då gick jag upp. Och de slutade i att jag tröst åt istället . Jag gick upp dubbelt så mycket i vikt tyvärr.

Men sen så tappade jag all matlust när mamma lades in på sjukhuset sista gången innan hon gick bort. Jag orkade inte äta. Jag kanske åt en halv melon om dagen om jag ens orka äta de. Och man mår ju skit när man inte äter.

Matlusten är lite si sådär. Jag har jätte svårt för mat. Jag är så rädd att gå upp i vikt och hamna där igen för de vill jag inte alls. Jag försöker att äta men ibland går de inte. Ibland är de jätte lätt. Jag tänker ofta på vad jag äter och hur mycket.

Innan vägde jag mig hela tiden och då skojar jag inte. Jag vägde mig minst 4gg om dagen. Jag klarar inte av att se dom där siffrorna på vågen. De går an att se om man har gått ner något men annars gå de inte.

De är bättre med de nu. Nu väger jag mig kanske 2gg i veckan och det är en stor skillnad tycker jag. Jag har gått ner ca 30kg lite mer på ett år... Och jag säger inte de för att skryta för om jag hade kunnat göra om de så hade jag tagit de lite mer lugnare.

Men jag har fortfarande ångest efter jag har ätit en kaka eller vad de än kan vara. Men ändå ska jag ha de... Men de är bara att jobba på de.

De jag vill säga är att skit i vad andra tänker om din vikt och kolla inte på vågen utan känn efter istället. Skit i vågen för den får en att må så jävla dåligt. Du ska må bra.!! Du är fin som du är!

Kram

Likes

Comments

Ibland önskar jag att folk förstod hur man mår och tänker för då skulle allt va så mycket lättare. 

Jag har levt med de i minst 8år men fick diagnosen när jag var ca 13år då vi först sökte hjälp för jag hade panikattacker varje dag och kunde inte gå till skolan. Jag sa oftast att jag var sjuk (förskylld) men dom förstod ju att de inte va så utan att de va något annat. Mamma kände igen detta lite och sökt runt på nätet, Och sa då att hon trodde de va panikångest och berättade lite om de. Jag hade aldrig hört talas om de. Jag tyckte de bara låt så konstigt. Men vi gick till en läkare i Göteborg och han sa samma som mamma att det va panikångest och sa sedan att jag skulle gå till en psykolog.

Jag började och gå ditt och snabbt mådde jag mycket bättre och kunde gå till skolan nästan utan ångest. Jag gick hos psykolog varje vecka.. Fick olika råd om vad jag skulle göra i visa situationer.

Men sen efter ett år så började ja må sämre igen och vi fattade inte riktigt va de va för ja gick ju hos psykolog och de hade blivit så bra. Men jag kämpade på. De minnet jag hade när jag var i skolan va hur illa jag mådde. Ville bara spy. Hade så ont i huvudet och skakade och ibland var jag tvungen att åka hem.

Men sen vände vi oss till bup för jag förstod att jag behövde hjälp för jag ville inte må så dåligt som jag gjorde. Men ditt vi vände oss dom var inte alls bra så vi byte och kom till ett lite bättre ställe. Och jag fick diagnosen PTSD och fick börja en behandling på ett annat ställe och där har jag gått nu ett tag. Jag vet inte om jag kan säga att de hjälper men jag ger ju de en chans iallafall. Men jag fick också diagnosen nästan djup depression​

Likes

Comments

Likes

Comments

Fan va stolt jag är. Jag klarade fan med första dagen med motorsåg! De vart jävligt roligt faktiskt, trodde aldrig att jag skulle klara detta men se jag klarade de. 

Igår var de en dag som inget gick. Jag var knappt på nån lektion, mådde rent utsagt för jävligt och ville ge upp o åka hem. Men jag fick lite energi till att stanna kvar och de var bra de för annars hade jag aldrig fått köra motorsågen. Men imorron så drar jag hem vid lunch för ja ska till psykologen. Och de blir en lång resa med epan hem. Men ska bli skönt och komma hem. Sen är jag ledig till på Tisdag vilket ska bli skönt. 

Men nu ska ja gå och lägga mig en stund till för har så ont.

Kram <3

Likes

Comments

Likes

Comments

Japp vi har biologi hela förmiddagen. Sen har vi idrott vilket ja inte är med på och sen har ja naturbruk så de är rätt okej dag om man säger så❤️

Så nu är de en ca 10min tills vi börjar igen. Dock så är de kaffe rast men jag pallar inte hehhe😅

Men nu får ha en bra dag!!
Kram🎀

Likes

Comments