View tracker

Surry Hills

Queen Victoria Building

Wendy's Secret Garden

Lavender Bay

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag mötte jag upp Frida, Zoë, Melodié och Martin i Manly. Tyvärr var vädret inte på vår sida eftersom det regnade, hela dagen. Vår plan var att gå till North Head i Manly, men vi kom halvvägs och då bestämde vi oss för att vända tillbaka in mot Manly eftersom vädret blev sämre och sikten ändå inte skulle vara bra. Från North Head kan man se staden på håll. Min plan är att åka tillbaka till Manly och gå den 9 km långa sträckan, kanske till helgen om vädret är bättre? Istället vandrade vi mot det svenska caféet "Swedish Fika Kitchen" som vi hört talas om. Vi möttes av svenska flaggor, dalahästar och en träskylt med "hej hej". På hyllorna stod det Marabou, Daimpåsar, knäckebröd, Ahlgrens Bilar och mycket mycket mer uppradat. En plåt med kanelbullar och julmust stod i ögonhöjd och lukten av kanelbullar är ju himmelriket. JAG LÄNGTAR HEM TILL SVERIGE! ​Zoë från Holland och Melodié & Martin från Frankrike hade aldrig ätit kanelbullar tidigare, gissa vad vi alla köpte? Nybakade dessutom. Mums! 

Senare tog vi Manly färjan in till stan där vi gick till The Rocks. Jag och Frida slutade upp med att gå till Darling Harbour vilket tog oss evigheter. Efter många frågor om vägen kände vi oss som två extrema turister bland alla kostymer och högklackade skor. Många skratt senare kom vi äntligen fram till hamnen och sedan sa våra ben och fötter ifrån. 

Det har varit så kul att få träffa kompisar som jag mött under resans gång. Zoë som jag mötte på surflägret, åker hem imorgon. Imorgon säger jag hejdå till både Frida och Melodié; Frida åker hem till Sverige och Melodie fortsätter sitt äventyr i Nya Zeeland. 

Likes

Comments

View tracker

Utsikt över stan från Royal Botanic Garden.

Art Gallery

Önskar den fick plats i min resväska!

Likes

Comments

Jag, Frida, Holly, Charlotte och Stephanie tog tåget till Katoomba igår, söndag. Varje söndag reser alla här i Sydney med public transport för 2,5 dollar, det vill säga ca 15kr för hela dagen. Vi åkte därför hela vägen till Katoomba (2h med tåg) som ligger i Blue Mountains.

Blue mountains är en bergskedja som börjar redan 5 mil från Sydney. Turister lockas dit för att utforska den storslagna naturen. Här växer mängder av eucalyptusträd som avdunstar en olja som lägger sig som en blå dimma över träden, därav namnet.

Under dagen vandrade vi totalt i fyra timmar där vi gick på stigar i skogen. Den första delen vi gick på hette "Prince Henry Cliff Walk". Efter två timmar kom vi till de berömda stenblocken "Three Sisters" som är tre stenblock. Namnen på dem är Meehni (922 m), Wimlah (918 m), och Gunnedoo (906 m). Den förstnämnda kunde vi "gå in i" då de hade byggt en bro över till henne.

Vi fortsatte vandra och kom fram till "Katoomba falls" där vi satte oss och tog det lite lugnt. Resterande bit tog vi bussen tillbaka till Katoomba där vi kunde hoppa på tåget tillbaka mot Sydney, gissa vem som somnade?

Rekommenderar verkligen att åka till Blue Mountains!

Likes

Comments

I fredags eftermiddag kom jag tillbaka till Sydney.

Sydney är huvudstaden i delstaten New South Wales. Här bor omkring 4,6 miljoner människor.

Jag tog bussen mot Cremorne där jag mötte upp Karen. Vem är Karen? För att göra en lång historia kort så träffade jag hennes mamma på en buss i Nya Zeealand som av en ren slump hamnade bredvid mig. Hon frågade mycket om mig och hur min planer såg ut. Jag berättade om NZ och att jag skulle göra ett två månader stopp i Australien. Då berättade hon om henens dotter Karen som bor i Sydney och att jag då eventuellt kunde bo där. Kvinnan tog min mailaddress och Karen mailade mig och sedan dess har vi haft mailkontakt och gjort upp att jag kunde få bo hos henne.

Cremorne är en förort som ligger ca 5 km från Sydney CBD. Orten ligger på andra sidan om Sydney harbour bridge. Jag började direkt jämföra stället med Bayswater i Auckland. Karen bor på ungefär samma sätt, med stadens skyline endast 15 min gångpromenad från hennes hus. Busshållsplatsen hette Cremorne Junction där jag hoppade av och Karen kom med bilen och hämtade mig. Hon var glad över att jag kommit och hon hade gjort i ordning en middag som väntade. Hennes hus låg inte långt ifrån busshållsplatsen och det låg i en brant nedförsbacke. Huset i sig består av tre våningar och det visade sig att jag skulle få bo på nedervåningen i ett fräscht rum med eget badrum.

Under söndagen gjorde vi sightseeing tillsammans. Karen körde runt mig på North Shore och vi åkte till ställen som Neutral Bay, Mosman och så åkte vi till stället precis under bron. Det var mäktigt att se hela Sydneys stadsvy från andra sidan. Vi parkerade bilen och bestämde oss för att gå längs hela Sydney Harbour Bridge.

Tillsammans med operahuset är bron en av Australiens mest kända byggnad. Bron började byggas år 1923 och den 19 mars 1932 hölls invigningen. Karen berättade att bron kallas för "galgen" på grund av dess form. Valvet når upp till 134 m. Det som är fascinerade är ju att det inte går några pelare ner i vattnet, otroligt! Vi vandrade upp i en av tornen "Pylon lookout" där vi fick en 360 graders sikt över hela Sydney. Eftersom det var söndag var det mycket folk i rörelse vilket märktes i hamnen, där det var fullt med segelbåtar. Kollade jag ut över hamnen så tyckte jag att staden påminde lite om Stockholm och skärgården. Kunde inte låta bli att tänka på Auckland, "city of sail" heller.
Karen berättade mycket om Sydney då hon vet mycket om staden. Vi vandrade ner för tornet och gick resterande bit av bron, totalt 1149 m enkel väg. Fullspäckad dag som turist!

Nu väntar resterande dagar här i Sydney tills jag åker hem den 14 december. Snart ses vi där hemma!

Kirribilli house, här bor alltså premiärministern. Huset är beläget på North Shore, inte långt ifrån Cremorne.

Likes

Comments

28/11-2/12
Måndag - fredag

SURF CAMP AUSTRALIA
Rip Curl

De senaste fem dagarna har bestått av att surfa, äta, surfa, äta och sova - i stora drag. Fem intensiva men otroligt lärorika och framförallt roliga dagar. Jag har faktiskt lärt mig att surfa och jag bara älskar det!

Vi blev upphämtade i måndags utanför ett hostel, "Wake Up", i centrala Sydney. Vissa av oss fick åka buss och andra tåg. Jag tillhörde den gruppen som skulle få åka tåg. Två surflärare tog oss med på den två timmar långa tågresan mot Kiama. Rälsen låg längs med kusten och gick igenom frodig skog. Vi passerade gröna kullar och det kändes som att vi, stundvis, befann oss i Nya Zeeland. Vi gick av vid Kiama där vi ytterligare tog ett tåg som tog 10 min. Vi gick av i byn Gerroa som var vår slutdestination, 133 km söder om Sydney. Byn ligger i den norra änden av "Seven mile beach" och har runt 1000 st invånare. Här väntade surfcampet.

Vi blev upphämtade på tågstationen och körda till surfcampet som var en del av en camping belägen i Gerroa. Vi befann oss i själva stugdelen som enbart var till för surflägret - där väntade resten av gänget som åkt buss och totalt var vi runt 60 st förväntansfulla surfelever.

Vi alla samlades runt klockan 13.00 och ledarna presenterade sig och gick igenom lite allmänt om lägret och regler m.m. Vi skulle dela in oss i grupper på 7 st och det var så skulle vi bo. Jag delade rum med tre tyska tjejer, två tjejer från Belgien och en tjej från Sydkorea. Vi fick även reda på att vi tillhörde grupp två, vilket innebar att vi skulle surfa efter grupp ett som var först ut för dagen. Grupp ett och två hade alltså olika tider för mat och lektioner.

När det var vår tur blev vi tilldelade varsina våtdräkter (strl S, för min egen skull). Vi vandrade ner till "Seven mile beach" som tog oss 10 min. På stranden blev vår grupp två indelade i ytterligare tre grupper med ca 10 personer i varje. Där träffade jag underbara Rachelle från Stockholm och Zoë från Nederländerna som jag hängt mestadels med under dagarna. Vi har verkligen haft jättekul ihop!
Hursomhelst hade vi två instruktörer som gick igenom allt från att hålla brädan i vattnet, till att paddla, fånga rätt våg, paddla lite till för att sedan ställa sig upp. Detta tränade vi på både under måndagen och tisdagen. Vi surfade på de vita vågorna nära land som redan brutits. I jämförelse med surflektionen i Byron Bay var tillvägagångssättet för själva uppresningen lite annorlunda. Vi lärde oss att:

1. Sätta händerna i brösthöjd för att trycka upp överkroppen.
2. Beroende på om du är regular eller goofy, (i mitt fall regular - dvs höger ben bak och vänster fram) ta bakbenet och göra sk. "chicken wing" med benet och ha foten i 90 grader.
3. Kicka fram vänster ben för att hamna i "säkerhetsläget".
4. Trycka oss upp och ta ut armarna och böja på benen för mer balans.

Brädorna var mindre den här gången vilket gjorde det svårare med balansen. Det var verkligen inte lätt men ändå så kul när man lyckades ta sig upp.

När vi vaknade upp på tisdag morgon kände vi verkligen att vi hade två armar, för oj vad stela vi var.

På onsdagen var det dags att paddla längre ut för att vänta på de gröna vågorna, alltså de större vågorna som inte brutits ännu. Allt handlade om timing, vi fick hjälp med att fånga dem. Men det var inte förrän på torsdagen som jag klarade av att ställa mig helt själv på en grön våg. Kraften vågen har är otrolig och att få följa den in till land är grym. Vi fick även lära oss att få upp farten genom att lägga belastning på framfoten. Ville vi svänga riktade vi ansiktet och överkroppen åt det hållet vi ville åt samtidigt som vi la mer tyngd på bakfoten.

Inför varje pass fick vi lära oss att göra en surfcheck som inntefattade: vind, vågstorlek, tidvatten och typ av vågor. Det ultimata var om vi googlat kvällen innan på stranden angående vind mm. (inte lätt med "Endast SOS" på surflägret). Ett gott tecken på bra surf är om det befinner sig andra surfare på stranden. Vindsurfare är oftast ett sämre tecken. Den bästa surfstatusen är om vind blåser mot havet (eller ingen vind) - för bättre vågor, högvatten med sk. "vänliga vågor". På slutet gjorde vi checkarna automatiskt och vi kunde bedöma om förhållandena var bra eller mindre bra. Under veckan har vi fått känna på alla vindar i stort sett, dock var det ingen dag med vind mot havet. Däremot fick vi känna på ingen vind, vilket var bra.

Under fredagen var det "Friday Funday" och då hade vi en sista lektion. Vi skulle klä ut oss så jag, Zoë och Racehelle ritade massa hjärtan i ansiktet, "ALL YOU NEED IS LOVE". Lektionen gick ut på att surfa och ha kul, vilket vi hade. Jag tror att fem dagar med fyra timmars surf/dag var tillräckligt för mina små armar. På eftermiddagen sa vi hejdå till surfcampet och alla underbara surfledare och åkte tillbaka mot Sydney.

Lägret har verkligen varit GRYMT, med:
- Roliga människor
- Surfledarna och personalen har varit hur avslappnade och sköna som helst.
- Surfutrustningen har känts proffsig.
- Maten har varit 5/5 varje dag.
- Musik och strandhäng på kvällarna. Stjärnhimlen var wow!
- GRYMMA VÅGOR!

Likes

Comments

Bussen stannade vid Raymond Terrace i torsdags, en halvtimme senare än vad som stod på biljetten. Kelly hämtade upp mig klockan 22.00 utanför Mc Donalds där busshållsplatsen var. Kelly var lik Sarah i utseende och hade samma varma personlighet. Vi lastade in mina resväskor och en halvtimme senare kom vi till deras hem i Anna Bay som ligger i Port Stephens. I området bor det ca 70.000 st människor och i Port Stephens kommun ingår 16 st samhällen, bland annat Anna Bay där det bor ca 4000 st människor.

När vi kom hem till huset möttes vi av rottweilern "Taka" som var glad att vi kom. Hon visade mig rummet som jag skulle få sova i. En stor (!!!) säng för mig själv och ett badrum. Lyx! De senaste hostelnätterna i Byron Bay var inte roliga så det kändes otroligt skönt att få krypa ner i en nybäddad fräsch säng med ett riktigt täcke. Gissa vem som sov som en prinsessa?

På fredagen gick vi upp ganska tidigt och åt en god och ordentlig frukost (Vegemite inkluderat). Huset de bor i är placerat uppe på en kulle med utsikt över hela Anna Bay, stranden och havet. En klar och fin dag kan man se ända till Newcastle. Jag fick träffa David, hennes man och sonen Liam. De har även en dotter, Bridget, som åkte till Canada i oktober för att jobba en säsong.

Vi skjutsade Liam till jobbet som jobbade på ett hotell i närheten. På vägen dit såg vi hur bilarna framför bromsade in. Jag såg hur tre stora kängurur hoppade längs med vägkanten. Det var första gången jag såg kängurur hoppa runt i det vilda. Vad fina de är, men stora!!! Annat än de små och söta wallabiesen vi såg på Magnetic Island.

Kelly körde runt och visade mig lite olika platser - bland annat Nelly Bay, Salamander Bay, Shoal Bay och Fingal Bay m.m. Hela Port Stephens är en halvö. Vi åkte upp till Gan Gan Lookout där en fin utsikt väntade. Där ifrån kunde vi se till deras hus och alla samhällena runt omkring. Havet hade en djupblå ton med inslag av turkosa nyanser på vissa ställen och jag tyckte det påminde om Whithaven Beach. Vi träffade på en kvinna och en man vid utsiktsplatsen som berättade att de bodde i Sydney och att de bara var i Port Stephens över helgen. De berättade att de mer än gärna skulle vilja bo i området men på grund av jobb och familj osv. skulle det bli svårt. Port Stephens ligger ca 2 h från Sydney. Kelly berättade att området kommer krylla av besökare över jul och nyår då många stadsbor drar sig upp till Port Stephens för semester, vilket jag absolut fullkomligt kan förstå. Ett paradis med flertalet stränder att välja på.

På vägen hem stannade vi till vid "One Mile" beach där vi gick längs strandkanten. Surfare befann sig i vattnet och vågorna var enorma. Att de vågar!

Vi åkte hem och Kelly gjorde iordning jättegod middag. Senare på kvällen åkte vi in till Nelson Bay där det var en kvällsmarknad. När vi kom dit var himlen alldeles rosa som speglade sig i marinan. Vi gick runt och kikade på allt som fanns där och det roliga var att det mesta hade försäljarna tillverkat för egen hand. Det fanns allt mellan tavlor och kläder till smycken. Vi köpte med oss glass hem som vi avslutade dagen med.

På lördag morgon åkte vi till Tomaree Nationalpark där vi också gick upp för Tomaree Head Summit Track, som är 161 m. Upp och ned var det totalt 2,2km, men eftersom det var brant från början till slut fick vi verkligen upp flåset. Vi såg en idyllisk vy över Port Stephens och dess kustlinje. Nere i havet kunde vi se segelbåtar guppa runt.

På eftermiddagen åkte vi ner till stranden som är nedanför dem. Stranden består av sandbunker där folk kan åka sandboard nerför. Stranden sträcker sig ända till i Newcastle, hela 52km. Bilar befann sig och körde på stranden. Något annat som också befann sig på stranden var kameler. De hade turer där turisterna fick rida på dem. Det kändes som att vi befann oss i Sahara när allt vi såg åt ett håll var sand och kameler. Vi fikade på caféet intill stranden där Kelly bjöd mig på en kall och god jorgubbsmilkshake.

Vi åt tacos senare på kvällen, smakade precis som hemma. En fin solnedgång avrundade dagen och deras utsikt är otrolig. Wow! Vi kollade på Harry Potter och sedan var det sovdags.

Idag, söndag, skjutsade Kelly mig till Raymond Terrace där jag hoppade på den 3h långa bussen mot Sydney. Den sista Greyhoundbussen för denna Australienresa. Det var så mäktigt när vi kom in i staden och åkte över bron där vi såg operahuset till vänster. På vägen från centralstationen, där bussen släppte av oss, till hostelet gav min stora resväska vika, ena hjulet lossnade och ja.... Gissa vem som slet som ett djur? Haha!

När jag kom fram var klockan runt 12.00 och incheck kunde var inte förrän klockan 14.00. Jag träffade en jättetrevlig tjej från Japan med ett långt namn som hon kortade ner till Meg. Jag gjorde likadant och och kortade ner mitt till Lotta, kort och enkelt. Hon kom ursprungligen från ett ställe emellan Tokyo och Osaka. Vi fördrev tiden med att prata och så lärde hon mig att vika olika figurer med papper, det kallas för origami. Hon hade kom till Sydney för fyra dagar sedan och ska bo här i ett helt år, därför letade hon jobb för fullt. När vi sa hejdå skrev hon en lapp med mitt namn på japanska.

Jag fick checka in på mitt rum och ja, jag bor i en 32-bädds (!!!) sovsal som kallas för "The church" och ja, fönstren är målade precis som de är i en kyrka. Jag är glad att jag checkar ut imorgon och åker på surfläger istället, haha!

Senare begav jag mig ut på stan där jag vandrade bort till Operahuset. Det tog runt 45 min att ta sig ner till hamnen. Längs promenaden gick jag mellan alla höghus. Julstämningen är på topp med granar och annat julpynt. Jag har svårt att inse att det är december eftersom jag går runt i klänning.. Mina julkänslor kommer komma den 15 december när jag landar i ett vitt Sverige. Mamma skickade snapchats på ett juligt hem. NU LÄNGTAR JAG HEM!

Imorgon klockan 08.45 ska jag befinna mig utanför ett annat hostel som heter Wake Up. Där kommer surfcamp bussen hämta upp oss för att köra en timme söder ut, längsmed kusten. Där väntar 5 dagars surfkurs. Jag är tillbaka i Sydney igen, på fredag.

Hoppas allt är bra där hemma, snart ses vi!

Likes

Comments

Jag undrar hur många inlägg jag startat med "Just nu sitter jag på"... Haha! Perfekt tidsfördriv när man har dötid såsom på bussar och flygplatser. Under det här året som jag haft bloggen har jag känt en inre drivkraft för att skriva. Detta då jag vill dela med mig av det jag gjort, för att göra det lättare att förklara och förstå mina upplevelser. Dels för er där hemma men också för min egen del - jag är så glad att jag i stora drag har orkat sammanfatta det här året med ord och bilder. För hur fort glömmer man exempelvis inte namn på platser och datum? Eftersom jag tycker det är roligt att skriva och framförallt har en passion för att fota så är det en perfekt kombination. Jag har ingen aning vilka som är inne och läser, jag skulle bli SÅ glad om ni som följt min blogg ville kommentera detta inlägg. Är nyfiken! Jag har ju några trogna följare, speciellt farmor och farfar, tack för ni kommenterar i princip varje inlägg - ni är guld!

Hursomhelst, just nu sitter jag på bussen mot hållplatsen "Raymond Terrace" som ligger en halvtimmes bilresa från "Anna Bay" där jag ska stanna i tre nätter. Jag ska få bo hos Sarahs (partner till morfar Alan från värdfamiljen i NZ) syster Kelly. Jag har alltså vinkat hejdå till Byron Bay som jag spenderat de senaste sex dagarna i (tiden bara flyger iväg). Mellan destinationerna är det, snabbaste vägen 63 mil och enligt Google Maps tar det dryga 7h. Eftersom jag åker buss och därmed gör en hel del stopp så är den beräknade restiden för idag 10h, vilket är den sista riktigt långa resan längs östkusten. Klockan 11.30 lämnade jag Byron Bay idag.

I måndags prövade jag och Charlotte på att surfa för första gången i våra 24-åriga liv. Företaget som hade lektionen hette "Black Dog Surfing", vars namn grundar sig i att de har en hund som kan surfa. Lektionen skulle vara 3,5h lång och vi samlades vid 10.00 där vi blev tilldelade våtdräkt och en svart topp att ha över. Vi var totalt 12 personer som skulle göra det. Två av dem var svenskar, Lotta och Joans från Östersund, supertrevliga! Vi hoppade in i minibussen som hade en kärra lastad med surfbrädor. Vi åkte 10 min och hamnade en bit bort från Main Beach, fortfarande samma strand som vi spenderat tidigare dagar på. Vi började med att samlas i en ring nere på stranden där vi stretchade hela kroppen ordentligt. Vi fick en varsin bräda och de här brädorna var "nybörjarbrädor" då de var större och mjukare för att få bättre balans. Vi övade på stranden hur vi skulle ta oss upp. Vi skulle ligga med fötterna precis i änden på brädan, armarna skulle vi ha precis under oss och trycka upp oss. Eftersom mitt stabila ben är det högra skulle jag ta ett litet steg med höger ben först för att sedan komma fram med vänster fot fram. Hela rörelsen skulle vara mjuk och helst så låg som möjligt för stabilitet. Viktigt att hålla mittenpunkten. Vi övade många gånger och jag kände mig redan trött innan vi ens kommit i vattnet, haha! Efter ett X antal övningar var det dags att gå ut i havet. Stranden låg i en vik vilket gjorde att viken bröt vågorna. De kom istället i sidled vilket gjorde stället till en perfekt plats för surf då man kunde vandra vid sidan om strömmen för att nå vågorna. När vi klev i kände vi ändå hur strömt det var! Då vi vadade ut var det viktigt att hålla i brädan så rakt mot vågorna som möjligt för att inte få den tillbaka oss. Instruktörerna stod ute i vattnet och väntade. När vi kom till dem fick vi hoppa upp på brädan och så hjälpte de oss att "fånga rätt våg". Det tog tre gånger innan jag lyckades ta mig upp och känslan var otrolig. Det var SÅ KUL. Ju mer vi övade fick vi mer självförtroende och vågade pröva mer. Men en sak är säker, det är inte enkelt. Otroligt mycket balans och stabilitet. På slutet fick vi börja paddla med armarna och sedan ta oss upp på brädan. KUL! Gissa vem som är taggad på surfläger nästa vecka?

Tisdagen hade både jag och Charlotte känningar i hela kroppen, framförallt i armarna. Vi hade en skön heldag på stranden.

Igår, onsdag, gick jag, Holly och Charlotte en promenad upp till Byron Bay fyr. Vi startade vid klockan 13.00 och vi stannade på många ställen längs vägen, bland annat Australiens mest östliga punkt. Platsen kändes symbolisk för oss eftersom vi alla tre reser längs med östkusten. Runt klockan 17.00 kom vi tillslut upp till fyren där vi bestämde oss för att invänta solnedgången som skulle vara klockan 19.00. Vi la oss i gräset och läste i våra böcker, underbart efter en svettig promenad upp. Klockan närmade sig solnedgång och allt fler människor samlades för att se solens sista strålar försvinna ner bakom bergen. JAG ÄLSKAR SOLNEDGÅNGAR. Det är magi! En kille erbjöd sig att låna ut hans objektiv, då han också hade en SONY kamera. Vi bytte och OJ, vad fina bilder det blev. Efter solen försvunnit blev himlen alldeles rosa och ja, det är så vackert. Med den fina solnedgången tackar jag Byron Bay som verkligen har levererat med många nya upplevelser och intryck. Det var något speciellt med stället, människorna och atmosfären som jag verkligen gillade. Jag är så glad att jag träffade på Holly och Charlotte som jag hängt med varje dag. De tog nattbussen igår kväll till Sydney men vi kommer förmodligen att mötas upp där längre fram. Holly gav mig hennes roman hon läst ut på engelska. Nu är det dags för engelsk litteratur - för nu känner jag mig redo vilket jag inte gjorde för ett år sedan.

På måndag 2/12 väntar ett surfcamp i fem dagar söder om Sydney! Excited!!!

Uppe på berget ser ni fyren.

Likes

Comments

Den här killen spelade vid solnedgångarna i Byron Bay - det var magiskt!

Likes

Comments

Likes

Comments