View tracker

"Ät ingenting nu" sa en personal och jag nickade. Jag blev inte orolig över att Helia skulle få komma ut idag, den 11 januari 2014 istället för den 10 mars 2014 som det var beräknat. Jag var för sjuk, trött och orkeslös för att bli orolig. Jag kände liksom ingenting och kunde inte säga någonting annat än ett tyst "okej" när läkare sprang in och ut i mitt rum och förberedde mig genom att berätta om förlossningen och hur den skulle gå till.

Jag låg i rummet och jag minns att mamma, pappa, Louice och Micke var där när en personal kom in och sa att alla måste gå ut förutom mamma och Micke. Jag kände på mig att det var något obehagligt som skulle hända men var lika likgiltig för det. "Du ska få magnesiumdropp och det kommer bli lite varmt när vi sprutar in denna vätska". De förde in vätska genom kanylen i mitt svart/blåa armveck och till en början var det lite varmt tills efter ett par sekunder så det bokstavligt talat brann inom mig. Jag har aldrig någonsin känt sådan smärta. Jag brann och det kändes som att min arm skulle gå av. Jag kunde inte ligga still, låg och sparkade, jämrade mig, skrek kanske jag också gjorde. Jag minns inte. De la massa blöta handdukar på min panna och kropp, som att det skulle lindra - det gjorde det inte. När det var över blev jag helt matt och jag tror att jag somnade.

Det var sedan dags att flyttas vidare till operationssalen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag skulle ju föda efter helgen så några dagar har jag på mig att förbereda mig mentalt och även praktiskt tänkte jag. Jag skrev en lång lista på saker och ting jag tyckte skulle vara viktigt när jag kom hem med min lilla bebis. Det kändes livsviktigt att allt på listan skulle vara inköpt och klart så fort som möjligt. Jag gav listan till mamma som sa att hon ska försöka ordna det. Det kändes som att hela min värld skulle rasa ihop om inte mamma och Micke skulle ha vikt alla handdukar perfekt och bäddat vaggan med nytvättade fina lakan tills vi kommer hem. Jag försökte liksom tränga bort tanken att jag faktiskt inte som en "normal" nybliven mamma skulle få åka hem efter födseln med min lilla bebis och få leva i den där "bebisbubblan". Jag hade sett nyblivna föräldrar skrivit på instagram och Facebook om den där underbara bubblan, att de liksom levde i sin perfekta och underbara bebisbubbla. Att de liksom stängde omvärlden ute för att bara få njuta tillsammans. Jag ville också vara i den bubblan. Min bubbla var varken perfekt eller underbar, och det skulle den inte bli på länge. Det visste jag inte då. Den bubblan jag och min lilla familj levde i var inte alls som jag hade önskat.

Jag kände mig så ensam så fort jag var helt själv, jag klarade inte av det. Jag kunde ligga och gråta oavbrutet tills jag somnade. Jag tittade på min telefon och jag hade hur många sms som helst, ett par missade samtal och några händelser på Facebook. Bara tanken att behöva skriva och ringa till vänner och släkt fick mig att få panik, jag orkade inte förklara för varenda person om hur illa det var. Återigen plingade telefonen till och jag höll den i handen hårt och tänkte kasta iväg den men istället sa Micke att jag ska stänga av den.

En läkare kom in och tog prover, undersökte mig, tog blodtrycket och gick sedan ut ur rummet. Jag hade under gårdagen fått ett nytt besked att jag skulle föda om två dagar, alltså imorgon den 12 januari. Det kom sedan in en läkare som sa att jag inte får äta något mer idag, hon måste ut idag. Om 6 timmar. Tydligen såg läkarna att min hud hade börjat få en grå ton, vilket antagligen inte var ett bra tecken. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag orkade inte reagera eller tänka mer än att nu är det snart slut på detta lidande.

Likes

Comments

View tracker

Jag kände mig sämre idag. Synen var sämre än gårdagen, kroppen mer svullen, hoppet på att föda i vecka 34 bortblåst, andningen tyngre, ögonen tröttare och uppgivenheten enorm. Jag slängde en blick ner mot mina armveck, svarta var dem av alla dessa nålstick. Nya stick och kanyler varenda dag. Jag brukade aldrig vara nålrädd eller tycka det gör ont att bli stucken. Men efter att rent ut sagt fått mörbultade armar som var ömma vid minsta beröring, blev ett litet nålstick som en mardröm, som en kniv inom mig. Jag tror inte de var själva smärtan, utan snarare det onda inom mig som fick mig att gråta varenda gång de skulle sticka mig. Jag hade liksom inget val. Som en nåldyna full med vätska och en himla massa känslor.

Jag ville duscha men bara tanken att ringa på klockan och be om hjälp fick mig att ångra mig. Jag ville inte vara svag. Jag ville kunna duscha som en vanlig människa. Jag valde att låta mitt otvättade hår sättas upp i en slarvig knut på huvudet och lade upp mina fötter i högläge. En läkare kom in och sa att jag kommer föda efter helgen.. Det är ju bara några dagar kvar tänkte jag. Jag hade tusen frågor men det enda jag kunde få fram var ett svagt och tyst "okej". Det kändes inte okej. Det kändes bara svart i mitt huvud. Jag kunde inte tänka alls och bestämde mig för att sova, så kanske mardrömmen skulle vara borta när jag vaknade igen.

Likes

Comments

Jag gick i korridoren med mina axlar uppe vid öronen. Det är mitt kroppsspråk som symboliserar "jag vill inte synas". Jag ville bara bort från detta helvete. Varför kunde inte jag bara få ha en "vanlig" graviditet? tänkte jag och stapplade vidare med mina svullna ben. Fötterna var så vätskefyllda att det kändes som att jag hade små kuddar med vatten uppe på fötterna, vid varje steg jag tog framåt var det som att små vågor bildades i mina små kuddar. Hela jag är som en jävla vattenkudde tänkte jag för mig själv. Jag hade legat på mödravårdscentralen i 6 dagar nu och ångesten blev bara allt mer påtaglig ju mer tiden gick. Jag undrade hur mycket mer vatten som fick plats i min kropp och hur många fler stjärnhimlar jag skulle se i det vita sjukhustaket innan jag skulle nå vecka 34. Jag var övertygad om att vecka 34 var den veckan min lilla skulle födas i och inte tidigare.

Jag släpade mig in på mitt rum igen och satte mig på sängkanten och tårarna rann ner för mina svullna kinder. Jag saknade Micke. Han var tvungen att jobba denna dag och skulle sova hemma. Jag kände mig så ensam. Tog fram telefonen för att koppla bort mina känslor. In på instagram och där möts jag av bilder på glada gravida kvinnor som det bara liksom strålar om. Så som det strålade om mig för drygt en vecka sedan. Så som jag också ville se ut och framförallt känna. Känna likadant som deras leenden utstrålade. Jag ville inte se allas lycka i min olycka. Men jag skulle vara glad sade näst intill alla till mig. "Var glad att bebisen mår bra" och "huvudsaken är att bebisen mår bra". Självklart är jag glad för det och självklart är det viktigast att bebis mår bra. Jag kunde på något sätt ändå känna att, det spelar alltså ingen roll att jag lider? Att jag har gått igenom min livs mest oroliga och känslomässiga resan i mitt liv, det spelar alltså ingen roll? Jag vet att det inte var någon som menade så, men just då kände jag så.

Likes

Comments

Dörren flyger upp och in springer mamma med rädsla i ögonen, hela ansiktsuttrycket var på något sätt fyllt av panik men samtidigt kontrollerat. Som att hon visste exakt vad hon skulle göra. Jag låg i sjukhussängen och kippade efter andan, hostade och försökte andas normalt men andningen var ansträngd och tung. I det ögonblicket mamma rusade in hade jag blivit tillsagd att lägga mig på rygg för att ta ett blodtryck. Jag försökte förklara att jag får upplevelsen av att jag har svårt att andas när jag lägger mig på ryggen, att ligga i fosterställning var det enda behagliga då jag kunde kontrollera andningen då. Men sköterskan sa att det skulle gå bra. "Du får prova iallafall" sa hon. Liggandes på rygg kom anfallet av upprepad hosta, panik i min kropp och min andning som inte ville fungera som vanligt. Det var då min fina mamma sprang in, i alldeles rätt ögonblick och räddade mig från den oförstående sköterskan. Jag hostade så jag spydde och kröp tillbaka till min trygga fosterställning igen. Mamma klappade på mitt huvud och sa till sköterskan att detta inte är normalt, Lina har aldrig reagerat såhär innan. "Hon är nog bara lite förkyld" sa sköterskan som svar. Sköterskan går ut från mitt rum och mamma går efter.

Det tog några dagar för mamma att övertyga läkarna och barnmorskorna/sköterskorna (jag minns inte vilka som var vilka, så från och med nu får alla benämningen "sköterska") om att något inte stämde. Efter många om och men fick jag äntligen tid för lungröntgen. Mamma kämpade för mig.

Mamma sitter på min sängkant, hon hade med sig tidningar och frukt. Varje gång mamma skulle åka hem för att förbereda sig inför sitt nattpass på neonatalen började jag gråta. Jag fick som en våg av ångest över att inte få känna mammas närhet, hennes trygga atmosfär, hennes lugnande händer och varma famn. Jag ville inte bli lämnad, ensam och ynklig.

Likes

Comments

Tiden från sjukhuset känns som ett suddigt kapitel. Ett kapitel med dimsyn, panik, gråtattacker och armveck svarta av en miljon nålstick.

Vårt rum hade inte ens en tv. Det var så sterilt som bara ett sjukhus kan bli. Micke skulle sova kvar med mig, jag vägrade annat! Aldrig i livet att jag lämnas ensam här på det här stället. Här bor det ju sjuka människor? Jag är inte ens sjuk.

En barnmorska knackade på dörren och kom in. Hon sa att det var dags för min medicin och att jag skulle gå ut till väntrummet och väga mig. Jag såg frågande på henne men antog att det var den enda vågen som fanns. Jag tog på mig mina gråa gravidmjukisbyxor och en grå tjocktröja. Jag såg ut som en grå elefant som smög in i väntrummet. Och ja, jag var bokstavligt talat en elefant. Som ordspråket "en elefant i rummet". Där stod jag, den gråa, svullna och sjuka elefanten som personerna i väntrummet inte kunde låta bli att titta på. De vågade knappt möta min blick men kunde liksom inte låta bli att i smyg snegla mot mig. En ung tjej med en fin stor kula såg rädd ut när hon såg mig. Hon var så fin och sminkad, hennes stora fina mage putade fint och hon var säkert i den där bubblan jag var i innan jag blev inlagd. Då jag var lyckligt ovetande. Jag vägde mig och hade gått upp 1 kilo sedan gårdagen. Jag vände mig om och log lite stelt mot tjejen med kulan.

Efter invägningen var det dags för frukost och det var samma sak varje morgon. Smörgås med pålägg som jag slängde i soptunnan. Jag ville bara ha min torra smörgås med smör och ibland en pappersmugg med äppeljuice. De blivande mammorna kunde sitta där och vräka i sig frukost och glo på tv hur länge som helst. Jag ville helst bara gömma mig i mitt rum, somna och vakna när allt var över.

Likes

Comments

Orden bara snurrade runt i mitt huvud och jag känner hur hela min kropp börjar skaka. Vad menar hon? Jag mår faktiskt bra! Det är inget fel på mig! Jag har bara gått upp lite i vikt men det har ju alla mina gravida vänner och bekanta också gjort! Läkaren tittade på mig med ett ansiktsuttryck som jag mår illa av idag, ett tomt ansikte. Ett uttryckslöst ansikte utan någon som helst medkänsla, utan bara ett kallt stelt ansikte. Som om detta bara är vardagsmat, en vanlig dag på jobbet för henne. En dag som skulle förändra allt för mig och Micke. Jag börjar gråta hysteriskt och Micke försöker trösta. Jag kommer inte ihåg vad jag sa, jag minns däremot att jag tänkte att det här måste vara ett billigt skämt. "Vi ska försöka behålla barnet i magen till vecka 34. Du får stanna över natten till att börja med" sade läkaren och helt plötsligt hade jag ett band på armen, ett band som gjorde att jag blev ännu mer rädd. "Är jag inlagd nu?" sa jag frågande och tittade på Micke Jag var panikslagen. "Sluta gråta nu, annars blir blodtrycket ännu högre" sa läkaren och gick ut från rummet. Det kändes som ett slag rakt i ansiktet.

Likes

Comments

Den 15 juli 2013. Det var dags att börja sommarjobba idag, på samma gamla vanliga ställe. Jag började jobba extra där som 14 år. Jag kände chefen bra. Tur var väl det eftersom jag skulle komma minst en timme försent varje dag och vissa dagar inte ens dyka upp. Så det var tur, tur att min chef var varm, god och förstående. Efter ett par dagar berättade jag för henne varför jag var sen och frånvarande, jag var inte magsjuk utan gravid. Hon log och sa grattis. Det kändes bra att vara ärlig, trots att jag och Micke skulle hålla det hemligt lite längre, men ibland går det ju inte att dölja.

Klockan ringde 06:00 och jag sprang direkt till toaletten och spydde flera gånger. Kände mig gråtfärdig för nu var det säkert fjärde dagen i rad jag kräktes. Inte nog med illamåendet på morgonen så mådde jag illa hela dagarna och sprang på toaletten stup i kvarten. När det var sådana dagar var det inte ens någon idé att tänka på att åka till jobbet. Kändes som att jag var magsjuk i 4 månader med mer eller mindre illamående dag för dag. "Oj mår du bra idag Lina?" Var det någon som frågade mig. Förvånad var personen. Det var liksom ovanligt att se mig med färg i ansiktet och med ett leende på läpparna. Och alla dessa promenader jag gick i kampen mot kräkningarna, det hjälpte ibland.

Jag kommer aldrig glömma en morgon när jag satte mig på tåget mot jobbet. Hade legat i fosterställning i soffan en timme innan jag tog mig modet att gå upp och försöka ta mig till jobbet. Slängde ner en systemetpåse i väskan innan jag åkte, ut i fall att. På tåget knaprade jag på knäckebröd som jag stoppat på mig i fickorna. Min kompis tänkte på sagan om Hans och Greta när hon såg mig med mina brödbitar. Jag inbillade mig att det dämpade illamåendet. Jag började må illa och slet fram påsen och till min förvåning var det hål i påsen och allt rann ut genom hålet på påsen och ut över tågets golv. Jag låg nästan på golvet och liksom hasade mig av tåget i Årstaberg. Vågade inte ens titta upp eftersom omgivningen säkert trodde att den här 21åriga ansvarslösa kvinnan var på tok för bakfull. Inget vett i skallen på ungdomarna nu för tiden. Ville bara skrika "jag är gravid för i helvete!"

Likes

Comments

5 juli 2013. Jag sitter inne på toaletten och stirrar på den vita stickan med två knallröda sträck på. Tänker att det måste vara något fel, jag kan inte vara gravid nu. Jag tog ju ut pstaven alldeles nyss! Och vi har ju bara hunnit "försöka" en gång. Eller ja.. En och en halv. Med darriga händer öppnar jag det andra testet och blundar medan det ska ligga på plan yta. Jag sneglar försiktigt mot stickan och där är de två knallröda sträcken igen. Jag tar båda testen i varsin hand, ropar på Micke och viftar hysteriskt med testen i vardera hand. Micke låg och sov och vaknade av min panikslagna show. Han såg glad ut, och lugn. Hur kan han vara så lugn?! undrade jag. Jag satt där på sängkanten och kände hur mitt hjärta slog hårt. Vad gör vi nu då? Vi bor i en liten lägenhet på 39 kvm och jag studerar fortfarande så någon mammapenning kan jag ju glömma.. Micke har ju inte en säker inkomst heller! Panik panik panik. Micke var lugnare än vanligt. Lite irriterande tyckte jag. Hallå?? Vi måste ju sälja lägenheten NU. Flytta NU. Lite så fungerar jag. Måste lösa saker och ring. Micke var glad, kanske lite stressad men vi bestämde oss till slut att avvakta och prata igenom allt ordentligt innan vi stressar upp oss. Som om att jag inte redan hade gjort det.

Likes

Comments