Det hände. Igen. Tredje gången för den här veckan. Utan att jag hade aningar om det så hände det.

Jag försov mig. IGEN! Jag kan bara inte förstå att det hände igen!? Det skulle vara en sak om det bara skulle gälla mig, men då andra också är involverade i de planer som går till spillo blir jag bara så fruktansvärt irriterad och besviken på mig själv!
Och, skulle det bara handla om typ 10 minuter skulle det vara okej, men då det sträcker sig till timmar! Det har aldrig hänt förut!

Julklappstips till denna fröken; en stor, rund, sedvanlig, klassisk, irriterande, högljud och framför allt en fullt fungerande väckarklocka !

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Denna luciamorgon är jag förundrad över hur stor skillnad det är att vakna helt utvilad efter en full nattsömn. Att dessutom få vakna upp till en underbar ljus och solig dag är inte heller helt fel. Nej, äntligen får vi se en ljusare värld tack vare snö och solsken!

Bara synen från fönstret bakom gardinerna gör mig så inspirerad. Idag är det en ny dag. En ny dag fylld med hur många möjligheter som helst. Förhoppningsvis en dag utan stress, måsten och negativitet. Jag ber om en dag med fina människomöten och många glada stunder.

Jag är så tacksam för att jag har fått sova bra inatt. #genuinglädje

Likes

Comments

Här sitter jag vid köksbordet i mitt nya hem. Jag hade tidig väckning imorse eftersom jag hade städdag i Hagasalen och hann därför inte avnjuta nån frukost. Eller ja, om sanningen ska fram så skulle jag nog ha hunnit om jag inte hade försovit mig. Jag sprang ner till bussen, igen. Pulsen var säkert upp i 250 och jag kände hur jag snabbt vaknade till ur min morgon-dvala. Är tacksam för att det var nedförsbacke hela vägen.

Istället får jag nu, många timmar senare, sitta här och bara vara. Det har varit en smått turbulent dag fastän jag inte har gjort mycket. Klockan är nästan fyra på eftermiddagen och jag skulle redan vara färdig för att krypa till kojs och sova en lång nattsömn. Misstänker att det är ett tecken på att jag har sovit för lite på sistone och haft för mycket på gång utan att vila ordentligt.

Likt flyttkaoset på bilderna är också min hjärnverksamhet nu. Det är till och med svårt att hålla reda på helt vanliga saker som jag annars har lätt att minnas.
Imorse skrev jag en lista på alla saker som skulle bli gjorda under dagens lopp. Listan blev mycket längre än vad jag hade kunnat tro. Jag såg på den, drog in ett djupt andetag, andades ut och tänkte för mig själv:

"Okej Lotta, det jag inte hinner med idag hinner jag säkert med en annan dag."

Svårare än så ska det inte vara.

Men ändå lyckades jag, igen. Med vadå? tänker ni. Ja, igen lyckades jag stressa upp mig själv alldeles för mycket bara för att jag visste att idag är den enda lediga dagen den här veckan. Jag var så mån om att jag skulle vara effektiv idag. Ja, tanken är riktigt bra i sig själv... Men jag tänkte den utan att ens tänka på att jag egentligen inte hade en fullt ledig dag förra veckan.

Jomen tjena hallå Lotta, varför ska jag då behöva bli irriterad över att jag inte hinner göra alla saker idag, om jag heller inte har hunnit eller orka göra ens hälften förra veckan? Och, om det dessutom är min enda lediga dag denna vecka, varför tar jag det inte lugnare isåfall?

Lika tyst som alarmet ringde imorse att jag inte hörde det, ringde alarmklockorna inombords nu också. Jag kände det på mig, jag hade mina aningar att det skulle ringa, men jag visste bara inte när.

Tack och lov ringde alarmet i relativt god tid nu på eftermiddagen innan jag snoozade vidare alldeles för länge. För det vet jag, snoozar man för länge blir man bara mer stressad och till sist är det kanske för sent. För sent att göra alla saker i realistiskt bra tid, utan att behöva stressa ihjäl kroppen, själen och anden.

Tack Gud för att du stillade min eftermiddag.


❓Följdfråga; hur reagerar du när du är stressad och är medveten om att du har mycket du borde få gjort?

Likes

Comments

Sista kvällen här i denna lägenhet. Imorgon flyttar jag in till en ny lägenhet tillsammans med nya kämpisar. Många har frågat mig hur det känns och jag kan inte säga annat än att det känns både bra och dåligt.
Det finns minnen som jag vill ta med mig härifrån i mitt hjärta, och så finns det minnen som jag vill lämna kvar här. Vid närmare eftertanke är det ju allt som oftast så med egentligen allt.
Jag ser framemot att påbörja skrivandet av en ny bok. Ja, det känns faktiskt som att det inte bara blir ett nytt kapitel i den gamla boken. Nej, härifrån blickar jag framåt mot nånting nytt. Nånting som jag verkligen inte har en blekaste aning om hur det kommer att bli, men jag kan vara trygg i att jag har en Himmelsk Far som förser mig och mina medmänniskor med det vi behöver.

Jag kan inte låta bli att småfnissa till den här bilden och alla minnen som följer med den. Den som känner mig väl vet att jag har väldigt svårt med att packa lätt, rymligt och så enkelt som möjligt. Under de tre åren som jag bodde i Vasa såg min packning nästan ut såhär varje helg jag skulle åka hem till Kronoby. På bussen och säkert också på stan kände de allra flesta igen mig som hon med den gula jackan och den oändligt stora packningen. Thank God för att den tiden är förbi, men jag kan ju inte påstå att jag har blivit bättre med packandet.

Jag välkomnar morgondagen och allt nytt som det innebär med öppna armar. Jag blickar framåt på det som hittills syns och har öppnats för mig och så går jag frimodigt in i den ännu dimmiga framtid som väntar.

Och, dimma behöver faktiskt inte endast enbart vara negativ, trots att den ofta är till besvär. Emellanåt kan det också vara gott att inte se alldeles för långt framåt.

Likes

Comments

Min hjärna är lite av en högproducent av många galna idéer. På löpande band dyker de upp, somliga mer seriösa än andra. Jag vill dela med mig av en lite mer seriös idé, och därför startade jag också upp denna blogg. För tillfället jobbar jag mycket med mina rutiner och vanor och därför tänker jag också att detta naturligt skulle få bli början till en ny vana.

Dessa bilder är tagna för två år sen då vi bodde vid internatet. Glädjen som infann sig i pulkabacken den gången är nånting som jag ofta blickar tillbaka till. Att vi faktiskt tog oss tid för att släppa taget om allt som tangerade skolarbete och stress, kom oss ut i vintersolskenet på eftermiddagen, promenerade i ett glatt sällskap tillsammans och bara hade det roligt för stunden. Det var tider det hörni. ♥

Likes

Comments

Hej på er, och välkomna till min vardagsblogg! Vad roligt att just du har hittat hit. :)

Jag tänkte börja med att presentera mig jättekort. Challe, Charlotte, Lotta, Chotte, Charchar... Kärt barn har många namn. Kalla mig vid det namn ni känner för. Jag är hemma från Kronoby, där jag också gick i grundskola. Efter nian flyttade jag till Gamla Vasa för att studera till närvårdare vid Yrkesakademin. I maj i år blev jag utexaminerad och i september flyttade jag ner till Helsingfors för att gå i Petrus församlings lärjungaskola. Nu på sidan om lärjungaskolan städar jag vid det utrymme i kyrkan som vi vistas i om dagarna. Jag har också jobbat som inhoppare på dagis.

Att flytta till Helsingfors var ett stort steg för mig, precis som det säkert också har varit för många många andra. Jag är så tacksam för de goda vänner jag har fått här och de gemenskapskretsar som jag umgås i.

Vad annat? Ja, som person är jag rätt så sprallig och glad. Jag har en tendens att ha många tankar som snurrar runt samtidigt- och därför valde jag att starta upp en ny blogg. Det finns, enligt mig, inget bättre än att få skriva ner sina tankar för att få bort dem ur huvudet för en stund. Jag kommer inte att ta upp några specifika ämnen hela tiden, utan tangenterna får glöda och bilda texter då jag känner för det.

Jag vill också lyfta fram att ni gärna får slänga in nån kommentar till mina funderingar och skriverier, jag gillar att diskutera och ta del av andras åsikter och synpunkter. :)

Det blev ett flummigt och mindre kanonsprakande första blogginlägg, men härifrån kan det bara bli bättre, right? :D

Likes

Comments