Varför hände det så plötsligt?
Jag kunde väl fått vänja mig sakta, månad för månad. Eller har jag fått det serverat så? Jag vill inte vara mindre behövd HELA tiden, bara ibland. Vart är ordet lagom i det här tonårstraumat jag befinner mig i? Jag vill ha snos och närhet, inte två långa söner som tittar medlidsamt på din lilla mamma i soffan och säger med sin numera mörka röst.. Jag går in och chillar på mitt rum, messa om det är nåt. Va!?

Nää, kom hit med ditt skäggstubbeprydda ansikte och sitt nära och behöv mig istället!

/ Petra

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag har det varit en bra dag för mig. Jag log när jag satt i bilen. Jag kände glädje. Man kan säga att jag i detta nu, genom detta inlägg, precis givit min syster en bajsmacka...eftersom hennes dag varit rövig.

/Petra

Likes

Comments

Jessika Gedin diskuterade kommunikation i förra avsnittet av ”Spanarna” (Sveriges radio, 2017-11-10) där hon inleder sin spaning gällande det intetsägande uttrycket ”Jag hör vad du säger och jag tar det med mig”. Uttrycket diskuteras som en floskel och med denna nya insikt kan jag nu konstatera att min omgivning är en enda bluff. Jag tror inte jag suttit i ett enda möte utan att detta används som en övergångsfras. Vilket skitsnack.

Likes

Comments

När jag känner att Instagram är rätt forum för mig...not! Syrrans inlägg om hennes benhinneinflammation och om hon joggat/inte joggat är lika stimulerande läsning varje gång. Men det härliga är ändå mammas engagemang. Även om Petra skulle skriva att hon ligger med Prins Daniel skulle mammas kommentar vara "Det gör du rätt i".

/Louise

Likes

Comments

Varför fokuserar man enbart på vad som gick dåligt istället för det som faktiskt gick bra? Ja det är precis det jag gjort under min stressiga, röriga och faktiskt produktiva dag! Jag betalar fakturor, närmare bestämt väldigt många. Till och med så jag jobbar kvällar och ibland helg för att hinna! Ändå blev det frågetecken över några idag som rörde till allt i mitt huvud. Varför i helsike gör man såhär gång på gång?

Bestämde mig i bilen på väg hem att sluta med att trycka ner mig själv och göra nåt jag älskar. Nämligen köpa nåt jag egentligen klarar mig utan men som gör livet så mycket roligare. Jag har köpt ett nytt rouge och mer behövdes inte för att jag nu både känner mig snyggare och dessutom även stolt över min arbetsdag! För vem orkar med sånt där dravel som ingen blir glad av? Nej fram med sminket och lev!

Likes

Comments

Jag pratade med syrran nu på morgonkvisten (vilket är en daglig rutin sedan 13 år tillbaka) och hon nämnde att hon träffat sin idealkille. Inte för att kille ifråga var den kille som hon föll för utan snarare själva idén om en kille precis som honom. Mannen heter Tord och är en fin familjefar, som älskar sin fru och gladligen ägnar sin fria tid åt att, gemensamt med barnen, utöva diverse äventyrsaktiviteter. Dessa inslag var det som fångade Petras intresse men för mig var det något helt annat. Med tanke på att min kära syster stött på närmare en miljon män vid det här laget, som precis som Tord, framställer sig själva som goda familjefäder, var det just namnet Tord som fick mig att vakna till. Tidigare har Petra dejtat ett dussin män vid namnet Peter, Hasse och Jan och vid det här laget måste vi ändå kunna konstatera att män med dessa namn inte är för henne. Den nya strategin kommer nu framöver vara att välja kille efter namn, oavsett tidigare bagage. Petra ska nu uteslutande endast dejta män vid namn Tord, Otto, Pax, Logan eller Simba. Självklart återkommer vi med resultatet av denna studie.

//Louise

Likes

Comments

Idag läste jag ett inlägg på en sida för löpare på Facebook och blev lite illa berörd. Tjejen ifråga hade sprungit sin första mil. Jättekul för henne att hon orkade med det, det glädjer mig när andra gör framsteg! Däremot skrev hon att hon äntligen kunde säga att hon är en riktig löpare.

Men, vad är vi andra som är ute och springer då? Vi som kanske inte orkar springa milen av olika orsaker. Det kanske rentav är det så att man tycker som jag, att det räcker med ett par kilometer några gånger per vecka. Åtminstone verkar min kropp tycka att det räcker. Är jag ingen riktig löpare då, eller joggare, ska vi väl kanske säga i mitt fall? Ja det är ju det där med hastigheten också, den kvalar man ju inte in på heller, för om jag ska vara krass så springer jag i snigelfart jämfört med många löpare jag följer på Instagram. Att springa en kilometer på 7-7,5 minuter är ju som att krypa fram om jag nu måste jämföras med dem. Är det nödvändigt att alltid behöva prestera i nåt man gör för sin hälsas skull? Jag förstår att vi alla har olika saker som triggar oss men klanka för den skull inte ner på de som anser att löpturen kan variera olika personers förutsättningar. Jag tänker i alla fall kalla mig själv för en löpare så länge jag kommer ut och springer som en del av min vardag utan att tävla mot varken mig själv eller någon annan!

/ Petra

Likes

Comments

Ibland kan jag undra hur Gud tänkte när han fördelade köttmassan på mig och syrran. Jag är nästan 1,70 m lång, slank, med minibröst som troligtvis aldrig kommer kunna räcka till för en mammografiundersökning (inte ens om sköterskorna kollektiv började skrapa ihop kroppsmassa från fotändan och halsen), medan syrran är knappt 1,55 m, kurvig, med bröst att föda en hel afrikansk by. Intressant med fördelningen, verkligen. Träffar jag Gud någon dag ska jag fråga honom.

Likes

Comments