Header

Jag trodde aldrig jag skulle skriva detta inlägget. Jag trodde inte på dom som sa att jag måste tänka på mig själv och ta det lugnt. Jag känner att jag aldrig lämnat ut mig själv såhär mycket men jag har efter flera dagars betänketid bestämt mig för att berätta för att denna fruktansvärda verklighet ska bli sedd. För att fler ska känna att det är okej och för att ge folk förståelse för att det finns flera olika sorter av psykisk ohälsa och dåligt mående. Det är inte svart eller vitt alltid, ibland är det grått. Här är en del av mig.

Jag har hela mitt liv brottats med dåligt mående. När jag var yngre så kände jag mig mycket ensam trots att jag hade vänner. Jag var så blyg, nervös och rädd för att göra fel så jag blev helt socialt efter och väldigt retad för det och jag vet att människor pratade bakom ryggen på mig. Jag har aldrig sett mig själv som populär eller tagit för givet att jag har någon som vill vara med mig, utan jag har sett mig som en outsider som har varit extremt lycklig när jag väl haft massa vänner som velat umgås med mig. Jag håller inget emot någon och jag hoppas ingen håller något emot mig under alla dessa år för jag har alltid velat alla väl och rätt ofta föll jag för grupptrycket när det kom till att göra saker som kanske inte alltid var rätt, tex vara taskig mot någon annan. Jag gjorde typ allt jag trodde kunde få mig att bli omtyckt. Helt ärligt har jag aldrig hatat någon eller tyckt illa om någon för innerst inne har jag känt att alla kämpar vi med något inombords och måste därför vara extra snälla mot varandra.

När jag blev äldre och hade min första egna lägenhet så trodde jag på fullaste allvar att jag skulle dö ensam i den lägenheten. Jag trodde i perioder att jag inte kunde bli något, få en sambo eller bli omtyckt så mycket. Vilket gjorde att jag inte känner att jag utvecklades på det plan att jag kunde hitta vem jag var och hur jag ville leva, vilket gjort att jag faktiskt är rätt så vilsen än idag. Men faktum är att jag insett att det jag allra mest vill ha och mår bra av är en fungerande vardag med jobb, boende, familj och så - alltså ett vanligt svenssonliv.

Under alla dessa perioder har jag kämpat med en sak mer än allt annat, mitt samvete. Jag föddes med ett samvete som inte tillhör denna värld. Enda sen jag var liten och gjorde minsta lilla som kanske var fel, sa något taskigt etc har mitt samvete gjort sig påmint. Jag har varit sängliggande i veckor pga mitt samvete. Fastän jag inte ens gjort något. Jag får ångest, blir illamående och känner att jag måste spy. Sen en dag kan detta vara borta och inte kännas av alls till nästa gång någonting i vardagen rubbas.

När min bror gick bort den 28/5 har jag varit ledsen, arg, mått dåligt. Men jag har inte känt ångest. Det har bara varit hemskt när jag väl tänkt på vad som hänt och därför har jag försökt undvika det till stor del och köra på som vanligt (förutom att jag varit sjukskriven då). Mina närmsta vänner har skickat så fina sms, citat osv och verkligen visat att jag inte är ensam. Men jag är van att även kunna finnas för dom. Aldrig någonsin har jag inte försökt finnas för någon annan, trots att alla inte ber om det ens. Och förra veckan började det komma ikapp mig. Jag började känna mig lite konstig, lite söndrig. Försökte ändå göra en del saker och tänkte att säga nej är inte min stil. Och då blev det vad det blivit till idag..

I lördags mådde jag jättedåligt, kände mig ensam och värdelös (ha i åtanke att detta inte har med andra människor att göra för alla har fortfarande varit vid min sida som vanligt). Jag bestämde mig för att festa med min vän istället för att sitta hemma och tänka, jag gillar inte alls att dricka mer och jag skulle helst av allt vilja ha ett alkoholfritt hem även om jag festat mycket i mina dagar. Men för mig har det alltid varit kul just då för att glömma annat men sen efter ångrar jag det och i flera år har jag faktiskt funderat på att bli nykterist. Men i alla fall, vi gick ut. Jag hade så jävla kul med sällskapet och lärde känna några nya vänner men jag som alltid kunnat sluta dricka och känna när det är lagom var helt avtrubbad. För första gången kunde jag inte känna min spärr. Jag drack inte mycket men jag är väldigt lättpåverkad så för en del av er hade det varit en vanlig fylla men för mig blev det katastrof. I slutet av kvällen har jag minnesluckor men bara några så jag minns ändå i princip allt och min vän var med mig hela tiden även hem. Plus jag blir bara övertrevlig på fyllan så jag har ingen oro över något sådant, kanske att jag varit lite jobbig men annars inget. När jag kom hem och kände mig trygg för min sambo såklart var hemma så släppte allt. Alla känslor som jag hållit inne dessa månader, all hjälplöshet över vad som hänt dom senaste månaderna. Jag kände även att drickan behövde komma ut så jag kunde bli mig själv igen, så jag spydde. Jag ringde min mamma gråtandes och hon hämtade mig och hela dagen sov jag och vaknade bara för att spy. Ångesten var ett faktum. Jag kände mig så slut känslomässigt att jag på riktigt trodde att jag skulle dö, att nu stänger min kropp av. Jag kunde inte gömma mig mer eller fly från mina känslor, dom var ikapp mig och tacklade ner mig något brutalt.

Detta knäckte mig då jag är en människa med stort samvete och ännu större kontrollbehov. Just för att jag inte ska hamna i något jag inte kan stå för eller kontrollera. I två dagar sov jag hos min mamma och nu resten av dagarna hemma. Dom tre senaste nätterna har jag drömt så hemska mardrömmar jag aldrig drömt tidigare i mitt liv så jag väckte mig själv första natten genom att storgråta och knappt kunde andas. Och hela denna veckan har ångesten varit ett faktum. Jag har inte ens kunnat gå utanför dörren. Bara upp från sängen till soffan. Jag mår så dåligt att jag känner att jag fysiskt inte kan orka med det snart. Jag försöker vara en god människa. Så god det bara går. Jag försöker ta hand om mig själv. Jag har satt ett automatiskt sovläge på telefonen varje dag från 21.30-9.30 så jag får ro och inte måste vara uppkopplad. Mina vänner har stor förståelse och låter mig ta min tid och tänka på mig själv med gott samvete och har alltid gjort och för första gången nu har jag gjort det.

Från och med söndag är min sjukskrivning slut. Från och med måndag måste jag söka nytt jobb. Jag längtar jättemycket för jag vill mer än något på jorden ha ett normalt liv. Ansvar, rutiner. Jag vill vara en del i samhället. Jag vill inte mycket mer än det. Jag vill må bra och ha människor kring mig som mår bra och att vi stöttar varandra i vått och torrt. Alla är bara människor, ibland gör man fel, ibland rätt. En stor ångest jag också har är att jag så gärna vill skapa en familj med barn men så har jag ångest för att man inte kommer kunna skydda dom dygnets alla timmar, hela deras liv. Där är så mycket ont på jorden också och jag vill att min familj är trygg tillsammans och slipper allt sånt. Men samtidigt kan man ju inte gå runt och vara rädd hela tiden, alla gör ju sina egna val. Och alla gör misstag som man måste gå vidare från och förlåta. Och i bakhuvudet tänker jag hela tiden på det hemska mina föräldrar fått uppleva nu med att deras son inte ville vara här på jorden och tog sitt liv. För jag känner finns det värre än döden, döden är väl ändå fridfull? Det är väl vi människor på jorden som skapar himmel och helvete.

Alltså är faktumet, man kan känna sig ensam trots tusen människor runt en. Man kan känna sig populär utan tusen människor runt en. Vissa har inget samvete, andras liv präglas av deras samvete. Allt jag vill är att hjälpa andra ha det bra, men hur hjälper man någon annan när man inte kan hjälpa sig själv?

Bland alla fina meddelande jag fått av mina närmsta vänner så är denna bilden guld värd. Och jag hoppas någon orkat läsa allt detta för att förstå hur saker och ting kan vara. Ibland undrar jag om min bror kände såhär också. Men jag känner att döden inte ska vara en utväg för mig, jag måste orka detta och vi alla måste bli dom bästa vi kan och finnas för varandra. Och gör någon fel, förlåt och gå vidare. Mår någon dåligt, stötta och gör det positivt. Livet är för kort för annat. Där finns fler goda människor än onda och det måste lyftas fram.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Mys till skräckfilm när jag får välja. Gjort en enkel 5mins mousse också med choklad, nutella och hallon!

Likes

Comments

När man inte mår så bra och får fina presenter från sin pojkvän. ❤️

Likes

Comments

Likes

Comments

Varför har jag aldrig köpt deras underkläder förr? Kanske för folk hypat dom så mycket så jag inte ens tänkt på att ha dom själv. Men jag dör alltså dom är sååå sköna! Vet inte om det bara är jag men tycker det är svårt att hitta bra underkläder.

Har alltid handlat på Gina för det varit enkelt och älskar faktiskt dom för alla färgerna och modellerna men det är ju budget så inte så fin kvalité. Älskar även några av Nellys egna modeller, testat hunkemöller också då det snackats mycket om att dom är bra men både mina och min bästa väns helt nya trosor där ifrån har gått sönder vid första användningen; sömmar som går upp och tar sönder hela trosan eller detaljer som trillar av.. Känns ju inte så kul att lägga pengar på! Haha. Men rekommenderar verkligen dessa om ni är som mig och inte testat än.

Likes

Comments

But I got smarter, I got harder in the nick of time
Honey, I rose up from the dead, I do it all the time

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Just nu är jag arg. Jag är inte arg på min bror alls just nu för hans val för när man går genom en grej som detta har man tusentals känslor men man måste försöka sortera. Man kan inte låta alla känslor komma fram hela tiden för det är alldeles för överväldigande och man hinner inte ens tänka och blir helt förstörd. Jag har så många tankar så när jag skriver dessa inläggen om mina känslor och ni redan läst mina förra inlägg och det står samma så är det för jag blir så förvirrad av allt jag behöver bearbeta och få ur mig.

Men åter till ämnet. Jag är fruktansvärt arg och lättirriterad. Som ni redan räknat ut så begick min lillebror självmord. Och detta är första gången jag skriver det rakt ut. Självmord. Det låter helt fruktansvärt. Det är det också.. Men en sak jag blir sårad av är en sak jag förstått att många inte förstår. Långt ifrån alla säger så men en del har faktiskt gjort vilket fått mig att reagera. Nämligen att jag ska hälsa mina föräldrar, att det är synd om mina föräldrar, att ni tänker på dom osv. Här finns flera faktorer som spelar in och jag ska försöka göra det tydligt.

Nummer 1. Säg inte till en sörjande storasyster att det är svårast för hennes föräldrar att hennes bror gått bort. Jag säger inte att en har det värre än den andra MEN det var jag som lärde Felix allt jag kunde, det var mig han ringde, det var vi som växte upp hand i hand, vi fick gå genom allt tillsammans. Inte våra föräldrar. Dom födde oss men det var inte dom som växte upp med honom. Så ja det skär i mitt hjärta att jag ska vara något sändebud till mina föräldrar om hur beklagligt allt är - som om jag skulle missat att halva delen av min uppväxt är borta? Alla med syskon som är födda tätt och som umgås med sina syskon och tycker om dom borde förstå detta bandet och ingen skulle jämföra det med föräldrars band. Så sluta förringa mig.

Nummer 2. Som typ ingen som läser detta har att göra med men jag är med i en grupp på fb för efterlevande vid självmord och allt jag ser är i mina ögon (dvs min tolkning så inga påhopp tack) att alla föräldrar där är helt besatta av sorgen till sina bortgångna barn. Och en massa snack om hur synd det är om föräldrarna, hur ska dom leva kvar för dom andra barnen fast dom inte vill det osv... Helt ärligt hade min mamma sagt så till mig hade jag känt mig mindre värd än smutsen under mina skor. Ja det är en outhärdligt stor sorg men vi kan inte förändra det som hänt så glöm för helvete inte bort att ta hand om barnen du har kvar!!!

Nummer 3. Ingen vet min familjs historia. Ingen vet vilken relation vi har till varandra idag. Förutom vi själva såklart. Jag har mycket att ta itu med mig själv, har redan gått genom extremt mycket jag inte önskar någon annan på jorden men det har gjort mig rätt så hård utåt och väldigt konsekvent i mina handlingar och åsikter. Jag har blivit sådan att passar det inte att vara en god människa som försöker vara positiv, älska, sprida glädje istället för skitsnack och inte skapa massa onödigt energikrävande drama så spelar det ingen roll vem du är till mig biologiskt eller hur lång historia vi har - du blir raderad och ja det är lätt för mig och nej jag ägnar dig inte en tanke efter det. Varför? För jag tänker göra min tid på jorden minnesvärd med glädje och ro.

Likes

Comments

Utan att överdriva har jag kanske 50 videos/bilder minst när dom sover såhär, alltid samma ställningar och alltid bredvid varandra mitt på dagen. Som små barn som väntar på varandra för att få sova middag haha!

Likes

Comments

Instagram@charlotteloven