Det är en sådan dag igen. Ni vet. En sådan dag när jag bara vill lägga mig ner på marken och absorberas upp i gräset. Eller nja, den snöblandade leran stämmer väl bättre om man tittar ut. Men iallafall. Jag har försökt söka till olika skolor både i Sverige och Finland nu. Har ringt några vändor till båda länder med. Man får så många frågor när man inte hör hemma någonstans. Eller när man egentligen hör hemma i Finland men är skriven i Sverige kanske rättare sagt. Och nu vet jag ännu mindre än innan. Ju mer man lär sig desto mer inser man vad man inte kan. Detsamma gäller denna jäkla universitetsdjungel, minst sagt. Hur ska jag kunna veta vad jag vill bli när jag inte vet vem jag är? Nåja, det visar och löser sig. Nu ska jag fortsätta plugga på HP-provet. Allt har blivit så kasst idag. Blodsockret har krånglat så kom inte iväg och tränade imorse som planerat, Det har tagit mig 1,5 månad att komma 2 sidor i min högskoleprovsbok och när det gäller ansökningarna har jag inte fått iväg dem utan snarare backat. Aja, önska mig lycka till kompisar.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ja är det någonting jag behöver så är det just en stark jävla detox. Både på in- och utsidan. Jag behöver allt för att skingra tankarna en kväll som denna typ måla naglarna, baka maränger, plugga på högskoleprovet, måla, göra yoga, kramas, snacka, se bridget jones. Om jag inte får göra det behöver jag allt som gör att jag glömmer att jag inte vill grubbla och då behöver jag röka, dricka vin, äta choklad, pussas, lyssna på musik. sova, osv. Och då är ju helt klart de första alternativen att föredra. Så det är just det jag sysselsätter mig med.

Men nu när naglarna är mintgröna, är det bara dags för att dricka lite matcha green och se på bridget jones, igen. Jag har även pratat med Oliver ikväll. Åh alltså den människan, min fina bästa vän. Han hade bara tid för 20 min men jag satt och pratade nonstop i en timme med stackaren. Jag saknar sällan människor särskilt mycket, även om det såklart är kul att se någon man inte sett på länge. Men han är en av de få jag verkligen kan sakna så att det gör ont och vara så ledsen över att säga hejdå till att jag ligger och gråter i timmar. Han innebär så mycket trygghet, stabilitet och glada tankar i mitt liv som annars har varit så skakigt. Han är också¨den sista som skulle lämna mig i sticket.

Jag är även nykter nu för tiden. För Oliver och jag ska dra till Singalinga en vacker dag. För alla de pengarna jag annars hade köpt sprit för och byggt på mitt berg av ångest, nej tack.


Likes

Comments

Hmm... ja vet inte riktigt vad jag ska säga. Känner mig lika seg sóm Xanthies ser ut på bilden. Får kämpa mot en äcklig, seg och hemsk förkylning. Jag har därför försökt frossa i citroner, apelsiner, jordgubbar, panadol och burana hela dagen. Hade dessutom så jäkla ont i magen hela natten och började kissa taggtråd så var helt säker på att det skulle sluta på akuten där ett tag då det vandrar upp i mina stackars njurar direkt annars. Det gjorde det som tur inte och det enda som är kvar nu är ett bankande huvud och en svidande hals. Har ändå försökt vara lite effektiv idag. Fixade quornschnitzel och städade upp en del av rummet. Gick igenom alla saker från grunden och packade ihop mitt liv i påsar, bit för bit och år för år. Sedan fick Malin och en av hennes kompisar komma och ta vad de ville ha. Resten säljer jag och kastar bort imorgon tänker jag. På något sätt är det som ett steg på vägen att bli lite vuxen. Att äntligen bara få slänga bort Carolina 15- 18 år.

Likes

Comments

Mitt liv just nu sprudlar egentligen av färger. Även om ångesten över livet och framtiden ständigt finns där och irriterar mig så känner jag av våren både utanför och inuti mig. Ändå är allt jag lägger upp bara svartvit för det finns något fint över det som jag inte vill förstöra med daskiga färger eller färgfyllda filter.

Likes

Comments

Om jag ska hitta något positivt med denna helg så har jag iallafall inte suttit stilla särskilt mycket. Det har varit vår i luften och detta har jag varit tvungen att utnyttja. Som tur är. På fredagen väckte mamma mig tidigt och sa att vi skulle sticka på ett Move It pass på fananamma. Efter det drog hon till stan och jag fixade upp stallet och gick ut med xanthies i vårsolen. På kvällen blev jag så trött på livet så jag stack och simmade och tömde hjärnan så mycket det gick. När en stor klass från stockholm äntligen lämnade bassängen så fick jag i princip hela simhallen och bastun för mig själv och jag fick sitta där och verkligen få terapi och fundera på vad som är viktigt här i livet. Sedan har livet egentligen gått på likadant varje dag. Jag har skickat iväg personliga brev och jobbansökningar, tränat, gått långa promenader med ute med xanthie i skogen medan jag lyssnat på framgångspodden, tankat med smoothies och gjort framtidsplaner. Och nu blir det lite inhopparjobb en vecka innan jag återgår till pluggandet.

Likes

Comments

Jag ville ha en förändring tänkte jag. Jag ville se lite mer classy ut. Jag ville dessutom gärna sticka ut lite bland allas blonda hårsvall. Så jag kapade längderna, precis som alla andra blondiner med page efter att SKAM blev stort. .

Likes

Comments

Då var jag alltså hemma från Oslo igen. Norge alltså. Vilket land, vilken stämning. Jag skulle så galet gärna flytta dit. Vilken glädje man bara började känna i hela kroppen när man var där.

Först tog jag alltså båten till Sverige och åkte raka vägen till Uppsala. Där plockade Elin och Sofia upp mig och vi åkte raka vägen mot Manda och Örebro. Efter att ha fått en snabb rundtur i den staden och även fått se Mandas så sjukt fina och lyxiga lägenhet så åkte vi vidare. Efter några timmars körande på E18, ett flertal pauser på bensinstationer och väldigt många låtar av maggio och några glas vin så passerade vi äntligen norska gränsen.


Nästa dag fick Manda upp oss alla på fötter rätt snabbt och vi begav oss ut på stan för att käka frulle. Vi hittade till slut ett riktigt fint matställe där både kaffet och mozarellaomeletten verkligen var värda all cred. Vi passade även på att shoppa en hel del, besöka slottet och riksteatern som riktiga turister och käka norska våfflor vid en skridskobana mitt i stan.


Vi fortsatte eftermiddagen med att köra upp i bergen och titta på Holmenkollen och den sjukt fina naturen.. Som de stora Skam-fansen vi är så åkte vi även en vända förbi den skolan och tittade på den. Haha, vad konstigt det kändes. När det sedan började bli mörkt igen åkte vi tillbaka mot vårt airbnb för att käka middag och förbereda oss på utgång. Och herregud vad Oslo levererade. Vi käkade Palestinskt och falafel, hade photoshoot och drack en massa vin för att sedan ta taxi in till krogen.


Jag slänger in några favoriter här som symboliserar denna lilla resa väldigt bra för mig.

Likes

Comments

Jaha, så vart är jag påväg den här gången då kan man ju fråga sig. Ja, nu har ju faktiskt vår efterlängtade lilla weekend i Oslo fått sin början. Jag sitter just nu på den kära båten och skickar iväg lite mejl och försöker få tiden att gå. Det är alltid så mycket liv och oljud på dessa båtar. Var man än sätter sig. Men när pensionärerna svalt den 5e ölen och druckit upp vinet och till slut tagit den sista ciggen för att dra sig mot Tax freen då blev det äntligen lite lugnt. Kvar var bara en snäll gammal man som sitter tyst bakom mig och läser över en kopp kaffe och en kvinna som ser ut att ha rest långt. Jag har börjat fundera över om hon är stum för när jag har försökt prata med henne svarar hon inte och jag har hittills inte hört henne yttra ett enda ord under hela resan. Trevlig och glad verkar hon oavsett med sin tidning och stora väska. Hon påminner mig om mina alla resor till stockholm ensam med 1000 väskor.

Nåja, nu ska jag dra mig mot tax freen för att inhandla lite vin jag med som jag kan dricka med norrmännen. Ha det bra kompisar så hörs vi senare.

Likes

Comments

Jag hittade detta inlägg bland mina utkast när jag låg här på soffan i Tannefors och funderade på livet. Jag är alltså tillbaka i Linköping. Min fina stad. Solen skiner och det flyter på även om hela dagen har spenderats med att sätta punkt på saker. Jag har lämnat in nycklar, bytt adress, sagt hejdå till så mycket för sista gången. Ändå minns jag detta så tydligt. Det var en helt annan del av mitt liv men det är defenitivt skrivet av samma tjej som ligger här på soffan och njuter av livet nu. Bara lite ledsnare och mer vilsen.

"För att hoppa på ämnet direkt kan jag bara säga att tankarna har gått så extremt mycket idag. Jag är alltså sjukskriven. Konstaterad sjuk för att jag varit för stressad för länge. Utbränd. Av mig själv. 20 år gammal och inte kapabel till att jobba en period framöver. Vad fan hände?!

Vart tog min kontroll vägen? Varför kändes inte mitt korridorsrum som mitt eget hem när jag städade ur det, kastade in saker i väskor och lämnade det. Varför känns inte skolan som min. Varför är jag tvungen att lämna staden som blivit mitt hem, min frizon, platsen jag helst av allt alltid skulle vilja befinna mig på?"


Jag har så mycket planer nu, Så mycket jag vill. Jag vill byta stad, igen. Jag vill börja plugga politik på riktigt, som jag velat så länge. Jag vill unna mig saker, jag vill alltid må såhär. Ändå vill jag väldigt gärna upptäcka allting nytt vid mitt nya hem. Lära känna nya vänner och kanske framförallt bli kär igen. Jag är så redo för det.

Tyvärr kan jag inte pryda det här inlägget med särskilt nya eller spännande bilder men nu när jag börjar blogga igen så ska jag bli bättre på det. Jag lovar.





Likes

Comments

Jag känner så ofta att jag skulle vilja skriva om det. Blanda alla diffusa grejer jag berättar med konkreta ord. Bokstäver på rad som berättar hur allt känns.

Det är så svårt för att ju fler panikattacker jag har och ju starkare de är desto mer pendlar mitt humör, också mycket beroende på om de fått mig att ligga vaken hela natten och på så vis försvårat ännu mer att fokusera tankarna i konkreta fack.

För att börja någonstans så måste jag säga att min hjärna är kaos. En enda krigszon av stressimpulser och otänkta tankar som jag bara samlat på hög för att jag har varit för stressad för att faktiskt ta mig tiden att bearbeta dem eller för att ens unna mig att sortera bort dem och skapa plats för lite solsken i huvudet.

Ångesten varierar i hur den känns och hur stark den är, vilket gör den så lömsk och vilket gör det väldigt svårt att upptäcka den och sätta stopp för den onda cirkel som håller på att starta. Det började iallafall med att jag var på jobbet och mitt i allt kände att jag hade väldigt snabb puls. Hjärtat slog i bröstet som under ett träningspass och vad jag än tänkte på så lugnade det inte ner sig. Det började sticka i hela huvudet för att det luktade så starkt av något jag inte visste vad det var och mitt i allt såg jag hur väggarna i rummet liksom föll. Hela rummet föll och snurrade. Det var som att jag åkte Insane och det spelade ingen roll att jag lutade mig mot väggen och försökte bita mig i läppen för att fokusera. Det susade i huvudet och jag bara fortsatte falla. Som en hiss som rasar eller när man ramlar från en hög höjd. Hjärtat slog nu helt extremt snabbt. Jag hade aldrig känt på det sättet förut och jag tänkte noggrant på allt jag lärt mig om hjärtats anatomi. Även om jag inte kunde samla tankarna så insåg jag att hjärtat är en muskel som inte kan slå hur snabbt och hårt som helst. Nu kändes det som att pulsen höll på slog sönder bröstet och det enda jag kunde tänka var "snart stannar det, snart stannar det, snart stannar det" och så sa jag "hörni jag svimmar nu."

Detta var min första panikångestattack som jag hoppades att skulle bli min enda. Så blev det tyvärr inte. Eftersom jag inte var klok nog att vila, bygga upp mig själv, prioritera min hälsa, eller ja, kalla det vad ni vill, så slutade det såhär. Jag har nu liknande attacker varje dag. I skolan, på bussen, på tåget, hemma när jag ser på tv, i butiken, på stan. De dyker upp när som helst från ingenstans. Jag får ligga ner i skolan för att jobba bort den höga pulsen och känslan av att falla men paniken är ändå där. En dag ledde mitt gnäll om ont i bröstet, tunnelseende och hög puls till att jag blev inskickad till akuten för misstänkt hjärtsvikt. Jag kollades upp både en och flera gånger utan synliga fel och även om jag t om hade panik där inne så slog hjärtat visserligen alldeles för snabbt, men ändå som det ska.

Jag har nu efter några veckor och väldigt många attacker senare insett att det går att kontrollera dem. Med tanken kan jag stoppa paniken innan den tar över kroppen helt och hållet. Jag försöker att stanna kvar i känslan av panik istället för att fly i från den och på så sätt bara kasta bensin på elden. Men som jag sa, ångest är lömskt. Nu har den börjat visa sig på natten också. Den väcker mig av att jag drömmer att jag kvävs och vaknar helt genomsvettig med hög puls och en känsla av att verkligen inte kunna få in luft. Detta tar den värdefulla tiden när jag borde sova och när morgonen väl kommer är jag därför så trött att jag inte orkar gå upp ur sängen. Jag glömmer bort att gå till skolan vissa dagar. Jag vet det låter helt stört, hur glömmer man att man ska till skolan?! Men ja, det har hänt att folk har frågat var jag har varit och jag har insett att jag glömt bort det i mina moln av panik. Jag glömmer bort att tvätta och hela min garderob är därför tom eftersom jag glömmer bort att dagarna går. Jag glömmer också bort att gå av bussen och får därför alltid gå 3 hållplatser för att jag helt glömt att hoppa av. Ni kan ju tänka er hur man ser ut efter några veckor då man i princip inte sovit, inte varit ute och inte ätit. Jag är som en enda stor rishög inför valborg, grå och helt fullproppad av dödsångest.

Men så vaknade jag imorse. Ännu en morgon besviken över att jag inte fått sova utan legat hela natten helt panikslagen och undrat hur fan jag ska överleva ens en minut av denna halvtimme som detta ska pågå och insåg att man är alltid större än sina toppar och sina dalar. Min kropp är så fantastisk. Den fungerar och är inte sjuk på något sätt. Förutom att jag nu har börjat få väldigt ont i ryggen, nacken och benen av att jag spenderar i princip alla dygnets timmar antingen liggandes eller sittandes och den är van att tillhöra någon som älskar att springa och hatar att sitta still. Så idag gick jag upp, lagade frukost och tänker försöka mig på att gå ut och springa. För min kropp KAN. Det är min hjärna som tror att min kropp inte kan. Att jag ska dö av hög puls eller svimma av ansträngningen. Det gäller att få kroppen och hjärnan att jobba i symbios för att få kontroll och det tänker jag göra. Jag tänker få tillbaka kontrollen över mitt liv.

Likes

Comments