View tracker

När ljuset faller över honom är han det enda upplysta objektet i rummet och det ser ut som att solens alla strålar endast var ämnade för honom. Jag drar ner persiennerna och de små ljusstrimmorna bildar ett randigt sken över honom. En ljusstrimma landar precis i höjd med hans ögon och varje blinkning och varje förändring i ögonbrynens läge blir övertydligt i ljuset av den spotlight som solen bildat, och jag ler mot honom när jag reser mig upp ur sängen och går mot honom. Han möter min blick utan att säga någonting, men han tar emot mig med öppna armar när jag sätter mig gränsle över honom och lutar hakan mot hans axel, jag kramar om hans nacke och suckar honom i örat när jag försiktigt smeker hans mörka lockar. Sedan gråter vi, och jag vet inte hur länge vi sitter sådär, men ingen av oss rör på sig under flera timmar, vi sitter som förstenade i varandras armar och gråter. Kanske gråter vi för att vi är så trötta på allting nu, för att vi inte orkar mer, eller så gråter vi för att kärleken börjar bli så pass överväldigande att den långsamt äter oss inifrån. Men smärtan tynger inte lika mycket i det här ögonblicket, för vi känner den tillsammans och när vår andning blir synkroniserad tittar vi på varandra med rödgråtna ögon, han mimar de där treorden och jag nickar. Nickar för att jag förstår, för att jag vet och för att jag håller med. Jag älskar dig också.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag virar in mig själv i täcket och borrar ner ansiktet i kudden, försöker drömma mig bort och samtidigt få kontroll över andningen. Jag pressar täcket hårt runt kroppen, och händerna greppar tag i kanterna så hårt att knogarna vitnar. Med ihoppressade ögon, hyperventilation och en likgiltighet som vibrerar igenom hela kroppen, en likgiltighet som får mig att sätta andan i halsen och som sätter igång längtan efter att få komma härifrån. Jag tänker att om jag pressar alla kuddar, täcken och filtar tillräckligt hårt runt omkring mig kommer inte den osynliga tvångströjan som jag ständigt bär på kännas lika verklig. Men det hjälper inte. Istället tar det osynliga tyget ett fastare tag kring min bröstkorg och förhindrar min inre längtan från att lämna kroppen och ge uttryck. Alla känslor och tankar bunkras upp innanför revbenen och bildar ett sådant kolossalt tryck att musklerna drar ihop sig av kramper, och ångestens gift letar sig upp i halsen och vidare ut i nacken, och efter det retirerar jag. Jag ger upp och flämtar till när tvångströjan tar tag i mina handleder och drar händerna in mot kroppen, mot bröstet, och en hjärt- och lungräddningsmassage känns som det enda rätta i det här läget. Jag masserar bröstet med öppen handflata och låter vågen av tankar skölja över mig, och långsamt drunknar jag, inkapabel till att simma och göra motstånd ligger jag kvar i sängen och fortsätter med mitt ynkliga försök till att få igång hjärtat igen.


Jag kan inte ens gråta när jag känner hur tvångströjan tar sig in genom kroppens alla porer och penetrerar mina vävnader för att sedan ta tag i min själ och slita den i stycken. Långsamt känner jag hur själen sargas och lämnar utrymme för det gift som redan tagit sig upp i huvudet. På bara några sekunder känner jag hur all energi och glädje dunstat från kroppen och kvar finns bara ett skal vars enda efterlämnade känsla blivit tomheten. Jag skakar av mig täcket och reser mig upp, ställer mig framför spegeln och granskar mina ögon som egentligen inte ens är mina ögon längre, och trots att jag vet att det är mig själv jag tittar på känner jag knappt igen mina egna ansiktsuttryck. Jag tiltar besviket huvudet åt höger och går sedan och lägger mig igen. Suckar, vänder mig åt sidan och ber till en gud som jag inte ens tror på om att få sova tills den dagen livet inte känns lika betydelselöst och tomt längre.

Likes

Comments

View tracker

Under de tio sekunder som de kysstes kunde hon känna världens alla orkaner och jordbävningar inom sig. Hon kunde känna hur jordskorpans alla plattor flyttade på sig, och hur alla bergen föll samman och hur laviner bildades. Varenda naturkatastrof som någonsin drabbat jorden dundrade inom henne och alla atomer i hennes kropp exploderade för att sedan sprida ut sig som ett kraftfält ovanför henne och det växte sig under dessa sekunder större och starkare. Alla molekyler från varenda cell susade från hennes kropp genom luften och tog över den. Syret som hon andades var hon nu en del av och hon kunde känna hur jordens alla organismer andades in och andades ut. Hon stod inte längre kvar på samma plats, istället var hon överallt. Tyngdlagen existerade nu bara till en viss del, det enda som fortfarande stod kvar på marken var de två, allting annat svävade ovanför dem i ett enda kaos. Varenda stjärna och sol i alla världens galaxer brann för det här ögonblicket och varenda istäckta komet susade genom rymden med kraften från henne. Allting som någonsin varit och allting som någonsin kommer att bli var nu en del av den här stunden och allting drogs samman för att sedan skapa den här kyssen.

”Ser du, du och jag kommer aldrig att kunna bli någonting. Det finns ju ingenting där, jag fattar inte vad det är dem snackar om” sa han och tog ett steg bakåt. Han tittade oförstående på henne när hon tittade ner på sina händer som alldeles nyss höll om alla träd och blommor i hela världen.

”Nej, jag vet” svarade hon utan att möta hans blick. Tyngdkraften var nu tillbaka och hon kunde känna hur marken gav vika av belastningen som skedde när allting föll på plats igen. Hennes sinnen var återställda och hon kände inte längre en samhörighet till resten av världen. Återigen var hon ensam men nu med ett hjärta som långsamt krackelerade och ett blodomlopp som torkade ut.

”Du är bäst det vet du, men du och jag tillsammans måste ju vara årets skämt” sa han och skrattade. Med blicken fortfarande fäst på henne svepte han den sista klunken ur ölen och slängde sedan iväg burken. Han kastade den med all sin kraft men motvinden fångade upp den och lät den istället flyga tillbaka i deras riktning för att sedan låta den dala ner mot asfalten. När metallen träffade marken lät det ihåligt, och det var just så hon kände sig. Han sa någonting som hon inte uppfattade och gick tillbaka mot huset och lämnade henne ensam ute i kylan. Utan att titta upp mot honom stod hon kvar med blicken fäst mot burken som rullade fram och tillbaka utan att lyckas ta sig ur vindens grepp.

”Jag hatar dig” viskade hon när hon visste att han inte hörde och började gå. Utan jacka, utan att säga hej då till någon inne på festen och utan sin mobil. Allt hon någonsin behövt gick inte att hitta i materiell form, det enda hon för första gången kände att hon verkligen ville ha var en pojke med blont rufsigt hår och korpsvarta ögon. Aldrig hade hon krävt en annan människas andetag och beröring på det här sättet. För honom skulle hon släppa sin stolhet i utbyte mot att han skulle förstöra henne, och den enda hjälpen han hade behövt för att göra det var det faktum att han ens existerade och hans två fungerande lungor. De andades samma luft men den luften var inte lika värdefull för honom. Hon visste att i just det här ögonblicket skulle hon kunna offra precis allting bara för att få känna hans lockar mellan sina fingrar igen.

​Fiktiv text tillägnad dig.

Likes

Comments

Till alla er mellanstadielärare, högstadielärare eller gymnasielärare. Till alla lärare som jobbar med barn och ungdomar. Till alla er som kallar er själva pedagoger och som finns här för att hjälpa oss barn, den här texten är till er.


Hur kommer det sig att jag blev upptryckt mot ett bollplank utav tre killar när jag gick i tvåan för att en av dem skulle kunna pussa mig? Hur kommer det sig att jag skrek nej, försökte slita mig loss och sedan bet tag i hans läpp så att blodet sedan sipprade ut på hans haka? Hur kommer det sig att jag var den som fick skäll utav läraren när jag gick till lärarrummet för att berätta vad det var som hade hänt? ”De är bara pojkar”, ”han tyckte väl om dig”, ”ta det som en komplimang” sa hon. Men om han som försökte pussa mig var den som tyckte om mig, hur kommer det sig då att två andra hjälpte till att hålla fast mig? Tyckte de också om mig? Hur kunde du ursäkta deras beteende och istället bli arg på mig för att jag försökte säga ifrån?


Skulle du, kära lågstadiementor, ursäkta en utav dem även nu, nu när vi är sjutton år gamla? Hade du ursäktat hans beteende ifall han tryckte upp mig mot ett bollplank för att försöka kyssa mig kyssa mig även nu? Hade du fortfarande blivit arg på mig för att jag sa ifrån? För jag önskar, oj vad jag önskar, att det var mig han tryckte upp mot ett bollplank nu när vi istället för att gå i tvåan på lågstadiet går andra året på gymnasiet. Men det var inte mig han tryckte upp mot bollplanket den här gången, i själva verket tryckte han aldrig upp någon mot ett bollplank igen efter den där gången på lågstadiet. Men nu, flera år senare, våldtog han någon. Han höll fast någon i sängen och han lyssnade inte när hon sa ifrån och han släppte inte taget om hennes handleder när hon försökte streta sig loss. Han våldtog henne. Hade du fortfarande ursäktat hans beteende? Han är ju ändå bara ett barn, han vet inte bättre. Han kanske bara tyckte om henne.


Till alla er så kallade pedagoger. Till alla er som ska skydda oss, lära oss och som ska förstå oss. Detta är till er. För ni har svikit alla tjejer för många gånger nu. Ni har svikit alla pojkar för många gånger nu. Ni svek våra föräldrar när ni svor på att skydda oss, ni svek samhället när ni sa att ni skulle lära oss och ni svek oss när ni sa att ni skulle förstå. Detta är till er.


Hur kunde du som rektor, vifta bort händelsen när min bästa vän blev hotat med en fickkniv när vi gick i fyran. Hur kunde du ursäkta mobbarens beteende genom att säga ”han skojade nog bara”? Kan du snälla förklara för mig, för jag är genuint nyfiken, hur kunde du låta bli att polisanmäla när de puttade ner honom från pulkabacken och sparkade honom i ryggen och nacken? Hur kunde ditt svar på händelsen vara ”de trodde säkert att du var med på det”? Skulle du svara likadant nu när du fick höra att en av de killarna, som även var en av dem som höll fast mig mot ett bollplank när jag gick i tvåan, nu har blivit anmäld och dömd för misshandel? Hade du sagt till offret som var två år yngre, att han säkert bara skojade när han slog honom gång på gång? Hade du ursäktat hans beteende när du visste att han slog honom medvetslös? Hade du viftat bort det när du visste att den yngre pojken bröt näsan och blev döv på ena örat? Du som rektor, hade du stängt din dörr även för honom som du gjorde med oss när vi var yngre?


Till alla er som jobbar på skola i form av kuratorer, skolsystrar och studievägledare. Detta är till er.

Hur kunde ni förminska och ursäkta de stora och avgörande händelserna när vi var barn? Hur kunde ni låta bli att agera? Hur kunde ni bli arga på mig varje gång jag sa ifrån, eller när jag tog lika mycket plats som killarna? Varför försökte ni få mig att förknippa trakasserier med kärlek? Varför försökte ni förminska mina känslor och förneka mig min rätt till att vara arg? Hur kunde ni ursäkta beteendet hos killarna? Jag skiter fullständigt i att vi var barn. Beter de sig som vuxna får de ta konsekvenserna som vuxna. Jag skiter fullständigt i att ni var trötta, jag skiter i att ni trodde att deras trotsiga perioder skulle gå över. Jag skiter i allt. Det finns inga ursäkter. Ni ursäktade beteenden som ni påstod att det skulle vara noll tolerans för på er skola. Jag hoppas att mina barn aldrig får lärare som er. Jag hoppas att mitt barn blir taget på allvar. Jag hoppas att om skolan säger noll tolerans, då är det noll tolerans.

Likes

Comments

Jag sitter på bussen och drar upp mobilen ur fickan. Knappar in orden bra krönikörer på google utan någon bra träff. Jag skummar igenom några bloggar där unga tjejer skriver om hur hemskt det är att vara ung tjej i Stockholm och om hur svårt det är att välja kläder inför helgen. Jag kräks nästan av ilska när jag lägger ner mobilen i fickan igen. Hur kan dessa tjejer få uppmärksamhet för sina krönikor men inte jag? Hur kan jag som älskar att skriva, och som dessutom, är ganska bra på att skriva, aldrig någonsin få mina texter uppmärksammade? Men där sitter dem, tjejerna som får sina krönikor om obekväma skor publicerade på stora plattformar och här sitter jag. En arg sjuttonåring som hela sitt liv drömt om att få skriva så att folk kan få läsa. Men ingen läser. Ingen ger någon som helst respons.

När jag kommer hem bläddrar jag igenom mina texter på datorn, läser dokument efter dokument. Texterna är som mina barn. Jag klickar in på dem ibland, ändrar, vårdar och justerar. Jag försöker förfina dem. Oftast är jag nöjd, och när jag inte är det sparar jag dem ändå. Läser igenom för att se vad jag kan utveckla. De flesta av mina texter handlar om att jag är arg, arg och besviken på samhället. Arg över att jag ibland inte fått den hjälpen jag behöver och de handlar om min ADHD. De handlar om kärlek och familj. Men mest skriver jag om hur arg jag är. För jag är alltid arg, och ju mer jag analyserar mitt liv desto mer orättvist behandlad känner jag mig. Oftast helt utan anledning. För jag, som vit och blond tjej har väl blivit allt annat än orättvist behandlad? Men varför är jag då så arg? Varför sitter jag och klankar ner på tjejerna som skriver om helgens bravader i en kortare text för att sedan publicera den och få tiotals kommentarer på inlägget? Varför sitter jag och gnäller över att deras krönikor och texter är dåliga, när jag nästan alltid skriver om liknande saker?

Jag sitter nog och gnäller för att jag också vill. Jag vill också våga. Hela mitt liv har jag drömt om att skriva så att folk ska kunna läsa det. Men jag publicerar ingenting och jag tar aldrig ett steg i rätt riktning för att någon ska läsa. Jag är avundsjuk för att de vågar, och för att de tror tillräckligt mycket på sig själva för att faktiskt ta steget. Egentligen vill jag inte kräkas på deras texter, för jag älskar tjejer och jag älskar att läsa vad de skriver om. Men jag kräks på mig själv och min egen oförmåga att ta tag i saker. Jag vill också våga ta kritik, acceptera den och göra den konstruktiv. Skrivandet är det jag har, det är det enda som jag någonsin känt mig riktigt bra på. Och om någon då skulle läsa det, och sedan klanka ner på det, det hade varit som ett slag i ansiktet. Det jag brinner för, det är det här.Jag är så rädd att någon ska ta ifrån mig självförtroendet som jag har mellan mig själv och tangenterna att jag börjar bli rädd att jag aldrig kommer att ta tag i det. Jag är rädd för att jag ska sitta med en dator som svämmar över utav texter, men att ingen förutom jag någonsin ska få läsa dem.

Jag älskar att ni vågar skriva och publicera, och jag hatar att jag inte är som er.

Likes

Comments