​Idag är det onsdag den 24 maj. Dagen innan röd dag och klämdag så det betyder att jag jobbar idag och sen är jag ledig i några dagar ( hoppas dom dagarna blir soliga dagar)..

Status : Idag är det jätte soligt ute och det känns som om det här skulle kunna bli en bra dag men jag mår bara inte bra idag. Det kan gå dagar, veckor och ibland månader där jag håller upp allt. Och med allt så menar jag humöret, orken till att orka mig igenom dagen och allt vad det innebär. Jag vet med mig idag att jag tycker det är jobbigt med en ny dag. Ny dag betyder att allt det där som jag gjorde igår, måste jag göra om idag och min egna krav lista på vad som skall göras på en dag är enorm. Kan jag korta ner den? Nej jag kan inte det.... Jag har tagit bort saker som jag idag mår dåligt över att jag gjorde.  Att hålla mig själv i ett snabbt tempo och alltid ha höga krav på mig själv funkar lite som ett skydd för mig själv. Är jag den starka och den snabba, den som näst intill verkar osårbar så kanske det funkar som ett skydd för mig?

Idag är en sån dag som jag inte längre orkar att bära upp allt det där. Jag känner hur matt jag är och hur orken bara har pyst ur mig och kvar finns ilska och trötthet.. Idag är en sån dag som jag skulle vilja hitta ett rum fullt med glas väggar och en sten. Jag skulle vilja kasta den där stenen så jävla hårt så att inget fanns kvar. Att hela tiden vara så glad och positiv, det tar på krafterna mer än folk tror. det tar på krafterna när andra utnyttjar det och då blir det så här.

Sälj huset, sälj biljäveln, kasta alla jävla möbler och skit i att betala räkningarna. Packa en eller två väskor, köp lägenhet och BARA DRA! ibland går tankarna också åt det hållet att jag ska bara ta tåget in till t centralen och köpa en enkel biljett hem till mitt riktiga hem. Det som för mig är och kommer alltid att vara HEM.  Det spelar ibland ingen roll hur hårt man försöker och hur jävla äkta man försöker att vara, det blir bara kaos av allt.

Hur är jag Celine på riktigt? Jag är en förjävla glad tjej som älskar livet och allt vad som finns att bjuda på.

Jag är en som vill hjälpa och jag vill alltid ha människor runt om mig. Gillar inte alls att vara själv, gillar att alltid få besök hem till en. Älskar att dansa och laga mat, gillar allt som har med mysigt att göra och jag älskar när någon kramar mig.....

Skulle dom som känner mig bäst få beskriva mig så skulle det nog vara något liknande det ovan.  Allt det där.. det känns som om jag håller på att tappa det. betyder det då att jag håller på att tappa mig själv? att jag inte är så där stark som jag tror?.....

Jag älskar Richard och jag älskar våra två barn. Jag vet bara inte om jag någonsin stannat upp och bara frågat mig själv när det är dags att börja älska mig själv? Jag känner mig bäst själv och jag borde ju då veta mitt bästa här i livet. Jag söker som en tok efter de kloka svaren på vad och hur jag ska göra  men det bara ekar... Det känns ibland som om jag har två identiteter. en som vill kämpa, nu ska vi vara en familj och vi ska få allt att funka. Jobba heltid och samtidigt få en hem att gå ihop, två barn som behöver min fulla uppmärksamhet osv.

Den andra identiteten säger bara ta ingen mer skit... Vänd ryggen till och gör som alla andra verkar göra.  stäng av!

Som jag skrev, jag älskar när någon kramar mig och just nu så skulle jag behöva en kram. Jag saknar mina syskon och jag saknar några kloka människor att få prata med, pappa är en av dom. 

Det känns konstigt att säga men ibland är det fan skönt att få vara bitter och arg. Det känns skönt att inte behöva le till alla och vara artig. Idag skulle jag bara vilja peka finger åt alla och inte lyssna på någon. Komma ner till 10 års åldern där man kom undan med allt. Ibland suger det att vara vuxen och ta alla dessa beslut, alla jävla måsten och alla skit sysslor. Jag skulle vilja ligga på en varm strand och bara få vara. Ingen bokjävel eller någon paraplydrink utan bara jag mot sanden och ljuden från vattnet och fåglarna.  Jag älskar att känna sanden mot huden. Dra fingrarna genom sanden och känna hur den är kok het på ytan och kall bara en bit under. Det får mig att inte tänka på något annat än just det, där och då. Det är som om alla motorer stängs av och mitt tänkande bara stängs av.  I Cypern hände det en gång. Jag gick ner till stranden efter fem dagars jagande och passande av pojkarna. Jag fick nog och jag behövde få andas. Jag tog mina tofflor och bara gick ner mot vattnet. La mig raklång på stranden som var stekhet, det var egentligen för varmt men det försvann efter några minuter. Jag ville så gärna bara ligga där i sanden och få andas. Bara jag var det. Det vara bara för fem minuter kanske sen kom Richard och sa att vi va tvungna att klä på oss och gå äta lunch med barnen. Det där med måste och syssla..... Men dom fem minuterna dom räckte för mig, dom räckte för att jag skulle hinna att stänga av för en liten stund och bara få försvinna in till ingenstans.



            *Lika fort som jag har sjunkit, lika fort kommer jag att ställa mig upp. Och sedan så börjar jag om.*

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

​idag är det onsdag den 3 maj och det betyder att det är en liten prinsessas födelsedag. Leah fyller år idag och jag hoppas verkligen att hon får en strålande dag och att den blir precis som hon har tänkt sig! <3

Det är sådana här dagar som man känner att längtan hem blir starkare och att det är trist att bo långt bort ifrån familjen. 

Idag är kanske också den dagen som vi blir utökade i familjeskaran då Sabina fick värkar i natt och hon har gått över tiden med 5 dagar så det är fullt möjligt att hennes lilla prins kommer ut idag, ännu en nyhet att vara glad över.  Jag undrar hur han ser ut och vilken ögonfärg han kommer att få. Man har väntat och väntat och nu är dagen äntligen här. Jag är nästan mer nervös nu och spänd än vad jag var när jag själv skulle föda.. Jag har sms-at Sabina och skrivit i vår syskonchatt på facebook men varken Sabina eller Roger svarar så då blir man mer frustrerad och spänd. Jag bara väntar på att det ska plinga till och där ska bilden finnas, första bilden på lilla bebis som vi alla har väntat på att få se och möta.  Pappa väntar otåligt med då han bli morfar nu för fjärde gången och det måste vara en härlig känsla, att få se sina barn växa upp och sedan få barnbarn från var och en, jag längtar tills jag får bli farmor, haha.

Samtidigt som det händer mycket fint nu och familjen känns väldigt stabil och trygg så finns det en tyngd som hänger över mig väldigt mycket och det är saknaden av en annan familjemedlem.

Allt det här började i november 2016 med sms, telefonsamtal från min äldsta syster. Hon hade då en period då hon ringde mig varje dag och ville ha råd, stöttning och allmän pep till att orka dagarna och helt enkelt ha någon att prata med. Någon som förstår henne då många andra ibland har en tendens till att missförstå henne.

Jag peppar gärna, jag stöttar och jag finns där för dom som behöver det och är värd det. jag anser att vi alla har perioder då vi sänks till botten och då måste det finnas andra där som står där och är beredd att dra upp en till markhöjd igen och påminna en om vad som är det viktiga här i livet och att det är okej att falla bara man reser sig igen och att man gör det starkare. Jag var den som stod där och var beredd i stort sett varje dag på att dra upp henne och jag var beredd att göra allt det själv. För jag tror på henne och jag vet att hon har ett hjärta av guld. Hon är en av dom starkaste jag känner och jag vet att hon behöver bara någon som står där och säger till henne att jag ser dig, jag hör dig och nu så kommer vi att fixa det här tillsammans, du är inte ensam!

Det gick bra i några veckor, samtalen började alltid med gråt och väldigt stark ångest till saker och ting men samtalen slutade alltid med att hon lät starkare och bestämd på att få det här att funka, oftast så kom ett tack sms direkt efter och ett hjärta. Det var en tydlig bekräftelse till mig att jag gjorde stark påverkan på henne och att hon tog in det jag sa.

Men det är som att jag blev motarbetad från ett annat håll. Jag drog upp henne på morgonen och förmiddagen, kom hem och då var hon där igen. På botten och väldigt ledsen.  Jag hade redan en ilska till den motarbetaren, för varför sparka på en som redan ligger? Stärk henne, lär henne det som du tycker att hon gör fel., du kan inte ändra henne men du kan bolla med henne och kanske mötas halvvägs om hennes åsikter inte passade in i dina.  Jag är uppväxt med orättvisa och sjuka fördommar så jag visste att Minsta lilla nedtryckning på henne kommer att ha större påverkan än min hjälp till henne..

Helt plötsligt stod vi där, hon skrek och hon var arg, negativ och trångsynt. Inget jag sa hjälpte och hon blev väldigt arg på allt man sa. Arg på alla i familjen för att vi helt plötsligt aldrig funnits där för henne. Vi var svaga och vi var en elak familj enligt henne. Det spottades ut hemska saker ur hennes mun och hon var som helt förbytt.

Hade jag bott närmare så hade jag den dagen åkt hem till henne och ruskat om henne. Jag hade bett henne att lugna ner sig, jag hade kramat henne och jag hade inte släppt tills hon kände att det var okej, ATT DU ÄR INTE ENSAM!.

Bråken var igång och telefonen ringde stup i ett från alla i familjen. vi tar alla saker på olika sätt och vissa reagerade med ilska om vad som skrevs om oss och vissa reagerade med Gråt och förvirring.

Pappa var en av dom som blev ledsen och väldigt sårad. Det var som om hon tog med sig pappa när hon föll pladask. Pappa har klarat mycket genom livet, han har fått tagit mycket och han har på något konstigt vis klarat det, i alla fall utåt sett, men den här gången var annorlunda.

Dagarna går och pappa ringer i stort sett varje dag och är jätte ledsen över denna konflikt och vill bara att hon ska komma tillbaka, vakna upp och bli sig själv igen. Man väntade på ett förlåt eller ett samtal där hon förklarar att allt är bra igen.

Idag är det som sagt 3 maj och det är alltså 7 månader sedan denna konflikt uppstod.

Saknar jag henne? Ja det gör jag! Jag saknar min storasyster och jag saknar hennes närhet. Jag saknar att få prata med henne och att få höra henne skratta, men mest saknar jag att få höra att allt är okej.  Jag har alltid stått henne nära och jag kan bara inte lämna henne utanför.  Det känns ända ner i maggropen det här, gå runt och vara osams med en syster.  Jag är mest rädd för att det kommer att vara så här en lång tid. Vanliga bråk uppstår, jag förstår det och är fullt medveten om det men det här är inget vanligt bråk. Min syster ser sig själv som ett offer och det är alla andras fel, inte hennes, vi är dom onda och vi är dom som har gjort henne illa? Vi är dom som ville det här enligt henne och det är så fel.

Jag vill inget annat än att hon ska må bra men jag vill inte att hennes välmående ska betyda att hon skadar oss, och med oss så menar jag alla i familjen. Slå på en boxningskudde, ät tonvis med choklad, sup dig full en kväll och skrik ut men skada inte oss. ​

Jag vet att hon söker sig till andra och att hon berättar sin del av historien men jag är bara glad att jag inte vet vad hon säger.. Jag hade inte klarat att höra osanningen. Jag hade inte klarat att höra det hemska hon säger om en.

Men trots allt som har sagts så sitter jag här nu och mår som jag gör. Jag lägger fortfarande mycket av min energi på henne och jag vill nu som då att hon ska må bra och jag hoppas att hon får kramar och att de personer som är runt henne visar henne uppskattning och den kärlek hon förtjänar.

Som sagt, Saknar jag henne? Ja det gör jag! jag saknar henne....

Livet är så skört och inte så speciellt långt och min åsikt är att man ska ta vara på den tiden och lyfta det fina.

Mina minnen men min syster är fina minnen och när jag känner mig låg är de minnena med henne något som jag plockar fram när jag ska försöka att lyfta upp mig själv ur skiten. Upp till markhöjd och börja om från ruta ett.

Jag vet till 100% att man kommer så mycket längre med kärlek än hat och det är så jag kommer att fortsätta tänka och leva efter. Det är jobbigt bara och det är tråkigt för det är tid som vi går miste om och jag har så mycket som jag vill berätta till henne och dela med mig av.. 


 

Likes

Comments

Jag känner att det är dags att ta upp det här med skrivandet och arkiverandet av dagarna som går.  Idag är det Tisdag och första arbetsdagen för den här veckan då måndag var en röd dag och det behövdes verkligen då är i full gång med renovering av köket. Det är kul med det tar alla krafter man har och barnen får tyvärr inte så mycket uppmärksamhet. Jag försöker att trösta mitt mamma hjärta genom att tänka på att om mindre än 5 dagar så åker vi till Cypern! Den resan kunde inte ha kommit mer lägligt då det har varit så mycket på senaste både på arbetet och privat. I november 2016 blev jag sjukskriven pga. svår stress, utmattning, näringsbrist och nedstämdhet, Varför? det blev för mycket helt enkelt. Den takt som jag är van att ha och att alltid vara så effektiv som det bara går, men det sa bara stopp och där hamnade jag. När jag tänker tillbaka på det nu idag när jag har gått tillbaka till att jobba heltid och jag känner hur orken kommer tillbaka, så förstår jag inte hur jag kunde orka så länge som jag gjorde? Jag borde ha fallit för länge sedan... Det är svårt när jag ska försöka förklara för andra hur jag tänker och dåligt jag mår om jag inte hinner att göra det som står i listan jag har i huvudet. Jag vaknar varje dag med att det ligger över mig, den där listan som skriker "måste måste måste".

Jag börjar mer och mer tro att jag trivs när det är full fart, adrenalin kickar och att allt går väldigt fort. Jag har alltid kört 180 när alla omkring mig har kört 80. Småskrattat åt det men känt senaste året att det håller inte! I det långa loppet så förstår även jag att det inte är hållbart.  Varför springer jag till parkeringen när jag inte har något tid att passa? Varför ligger jag inte kvar i sängen på lördagmorgon och drar mig och andas in och ut ett tag istället för att kasta mig upp ur sängen bara för att hinna slänga i en tvätt och städa badrummet på övervåningen? Som jag skrev ovan, det håller inte.

Mina axlar var alltid uppe vid mina öron. Minsta lilla ljud gjorde mig jätte rädd och adrenalin påslaget var inte att leka med. Sömnen den försvann inte direkt men sakta så blev dom där 7 timmarna 5 timmar och helt plötsligt så var dom 5 timmarna nere på 3 timmar varje natt. Det gick i två veckor och sedan så kom allt som en stor käftsmäll. Hungern försvann och sådana vardagliga saker som vi alla människor gör som att gå och kissa, det hände 1 - 2 gånger per dag, Och med det så kom värken i njurarna och i buken. Huvudvärken fanns där varje dag och att vara nära till gråt var inte omöjligt om jag fick 5 - 7 gånger per dag. Att ta trapporna på jobbet blev jobbigt, hälsa på kollegorna ville jag inte, se människor i ögonen kunde jag bara inte. Det var det primära. Utåt sett så var det vikten, färgen på min hud, glimten i ögat som helt plötsligt inte fanns där. Det jobbigaste av allt var nog att min längtan efter barnen var inte lika stark som det har varit sen dagen dom föddes. Jag har ju gett dom 110 av min kärlek och energi sen dag 1 och helt plötsligt så orkar inte mamma längre. Jag orkade inte bygga klossar eller göra matteläxan på torsdagkväll. Även om andra sa till mig att det var okej att känna så, det var katastrof för mig. Jag fattade då att jag mår inte bra och jag måste resa på mig men hur? hur reser man på sig när både kropp och psyke skriker efter ork och näring, nej man kan inte bara sätta sig och äta en pizza eller två och sedan sova 48 timmar för att ta igen det som kroppen saknar.

Jag började till slut att prata med mig själv. jag tänkte att om jag börjar att resonera med mig själv så kanske jag kan få ut vad det är jag vill och vad det är som har satt mig i den här positionen.

Gräver jag riktigt djupt så finns allt där, jag har bara inte velat gräva i det förflutna och det som en gång i tiden var sorg. Jag är min egna värsta fiende, jag sätter dom högsta kraven på mig själv och fördömer mig själv om jag inte klarar av det som jag har på min "lista".  Jag vill jobba heltid, jag vill att mitt hem ska vara kliniskt rent och jag vill kunna träna och må bra och gärna vara en toppen vän också. Jag vill veta mycket av allt och gärna på direkten.

Men det sa STOPP och här sitter jag nu, lite klokare och lite lugnare än för fyra månader sen. Det var en väckarklocka från helvetet och det behövdes för jag mådde inte bra. Stressen ligger där ännu idag men den är inte lika hög och påtvingad som den har varit.

Det är okej ibland att känna efter. ​


Likes

Comments