Okategoriserade

Jag kämpar varje dag för att ta mig upp ur sängen.
Kämpar varje dag för att fylla livet med mening.
Jag kämpar varje dag för att le och skratta.
Kämpar för att fungera.
Jag kämpar för att leva.
Kämpar så otroligt mycket..

Undrar vem jag är? Hur hamnade jag här?
Mina tankar krigar utan mål.

Känns som jag stampar på samma plats, ständigt. Som att jag inte tar mig någonstans. Vet inte vem jag är. Hur ska jag få rätt hjälp? När får jag ett liv värdigt att leva? Snälla hjälp mig snart. Ingen vill hjälpa mig. Har fallit mellan stolarna. Jag har ett ”speciellt fall”. Som kräver 2 sköterskor och en ny läkare. För ingen förstår mig, inte ens jag själv. Känner mig helt oförmögen. Jag orkar inte kämpa för mig själv när ingen annan gör det förutom jag själv. Ska det va så? Ska vården fungera så? Varit inom psykatrin sedan barnsben. Ändå har dom ingen aning. Ingen som helst jävla aning. Snälla säg hur jag ska få hjälp. Krigar varje dag med tankar.

Varför skulle just jag bli sjuk? Ingen annan? Kroniskt? Kommer aldrig bli ”frisk”.

Min förra läkare påminde mig bara om hur ovärdigt mitt liv är. Har inget jobb, ingen fullständig utbildning, ingenting. Jag har aldrig jobbat. Bor hemma. Aldrig bott själv. Aldrig tjänat egna pengar. Kan inte ta hand om min ekonomi. Kan inte ta hand om mig själv. Har inget värdigt liv, som han verkade vilja säga av all skit han sa. Det kanske är sant?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Okategoriserade

Ligger vid toasitsen och spyr. Spyr ut min ångest. Ingenting släpper. Kroppen skakar. Allt gör ont. Varenda andetag. Ångesten vill svepa mina handleder. Men den får inte.. men jag vill.

Vad gör jag för att få hjälp? HALLÅ??? Ser ni mig??? Eller?? Är jag osynlig??? Hallååååååå.
Jag skriker.
Men ingen hjälp kommer.

Kanske är ett hopplöst fall..

Likes

Comments

Okategoriserade

Hur kan ni göra så här mot mig? Neka mig KBT när ni lovade att om jag hoppade av DBT skulle jag få börja, med min DBT-terapeut. Men näe, så är det tydligen inte.
Det är som att trampa på någon som redan ligger ner på botten som försöker ta sig upp.
Jag skriker om hjälp här, kan ni inte se det? Snälla, se det.
Jag orkar inte be om ständig hjälp, den ska vara självklar.

Jag är bipolär, med paniksyndrom och gravt handikappande ångest. Som förgör mig varje dag. Som förvandlar mig till en annan person. Som gör att de jag älskar mest inte orkar med mig. Som gör att jag gråter i timmar. Som gör att jag vill hoppa ifrån perrongen när tåget åker förbi. Som vill göra så att jag ska förgöra hela mig själv.

Men jag vill ju leva, ser ni inte det? Jag vill ha er hjälp. Vill ha den nu. Varför ska jag då hamna på botten igen? Förlora all tillit till er, igen. Den jag jobbat upp, men som ni har förstört.

Jag står på kö till ridning, det är fan ingen aktivitet då. Jag har gymkort, men tills nästa år. Så då ska jag inte få hjälp? Ska ni ta ställning till det nästa år? Jag kanske inte orkar fram tills dess. Jag orkar inte hur mycket. Hur mycket jag än framställer mig själv som stark så är jag inte alltid det. Men det ser ni kanske inte? Jag är trasig, tom, trött, liten…

Jag behöver er hjälp att hjälpa mig själv, nu. Inte sen. Sen kanske inte finns. Sen kanske jag inte finns. Men så vill jag inte tänka.

Ni tog bort det enda som hjälpte mig. Prata med någon, bearbeta, stöd.. Ni tog bort det som gjorde mig bättre, nu blir jag bara sjukare… tack vare er.

Likes

Comments

Okategoriserade

Jag orkar inte med att vara sjuk längre.

Orkar inte möta min spegelbild som är i spillror.

Jag vill vara med Henrik men det går inte.. Behöver honom, nog mer än han behöver mig.

Likes

Comments

Okategoriserade

Min blogg. Min sanning. Mina regler.

Så jag tänker vara ärlig med en grej. Jag är bipolär typ 2. Vilket dock inte stämmer längre då det börjar gå mot typ 1 eller psykotiska drag. Hör röster och ser saker. Det är så jävla hemskt så det finns inte. Inte vågat säga det innan till läkarna, dom kanske sätter mig på psyket liksom. Jag vet inte. Men dom vet ju nu men ändå.

Dessutom har jag svårt för att vara i verkligheten. Jag försvinner in i mitt egna och någon annanstans.

Det känns som detta inte är min tid på jorden. Min tid är just – nån annanstans. Så känns det hela tiden. Att jag inte finns. Är liksom osynlig. Jag tänker inte dö, men det känns inte som jag lever. Någon som känner igen sig?

Det är väl bara å fortsätta kämpa..

Likes

Comments

Okategoriserade

Idag red jag. Det gick åt helvete. Ska gå ner i nivå. Inte ridit på 4 år. KUL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! <>

Känner mig så jävla värdelös, så in i helvetes värdelös. Varför trycker jag ner mig själv? Har prestationsångest deluxe liksom. Sätter så himla höga krav på mig. Jag började gråta. Kändes som alla dömde mig, men det kanske dom inte gjorde.. förlåt..

Likes

Comments

Vad ska man säga? Vart ska man ens börja?

Tog slut mellan mig och henne. Hallelujah.
Två tuffa veckor. Men konstant diablo spelande räddade mig.
Var så stressad att jag hörde röster. Men det gav med sig.

Träffade några idioter, fel människor. Inga känslor.

När jag låg på botten så skrev han till mig. Han som jag idag älskar över allting annat på denna jorden.

Som bonus blev jag styvmamma till en underbar liten Nathalie som blir 3 år på söndag.

Jag upplevde nyligen en av mina värsta hypomanier som varade i 2 veckor tills min läkare snabbt satte in abilify. Pendlade som fan i mitt humör. Nu mår jag prima ballerina.
Även om mycket är kaos. Och jag mår bra.

Jag är under utredning fortfarande. Diskuteras att börja med DBT. Hoppas. Dom ska hjälpa med egen lägenhet. För nu går detta inte längre.

Tack till min älskling. Idag är det 2 månader. Jag längtar tills vår framtid. Är så tacksam för att jag dumpat idioter och dom har dumpat mig för dom ledde mig till dig älskling.

Idag ska jag vara med i P4 Halland om min historia med självskadebeteendet jag kämpar med.


Nu köööör vi!


Idag ska dreads sättas i.

Likes

Comments

Min resa till den jag är


"Det finns så mycket bra i livet som jag borde tacka för

men jag kan inte känna lyckan bara känner mig död

Det finns ett sår i mig som aldrig kanske läker

och det är sjukt att livet aldrig byter väder

har varit kolsvart nu så länge jag kan minnas

har bara svaga minnen kvar från tiden innan

Men det var länge sen jag kände riktig glädje

och ibland kan jag känna att jag saknar världen"


Likes

Comments

Min resa till den jag är, Story of my own

Den 5 december satte jag på tåget. Jag skulle inte långt. Bara några mil. Jag var så otroligt nervös. Men visste att det skulle bli en kort fling, för du skulle inte vilja ha mig. Jag hade aldrig vågat med en tjej. Aldrig vågat hålla en tjejs hand in public. Även om jag var homosexuell. Så vågade jag ändå inte..

Jag kliver av bussen på stortorget. Det är kyligt. Du hade smsat om vart du stod och väntade. Jag tittade. Där stod du. Jag går fram till dig. Du gav mig en kyss. Det klickade.
Det var årets idolfinal och det var Lisa Ajax som vann, hon sjöng vår första sång.

Det var den 7 december 2014 jag haffade dig så ingen annan fick dig. Du önskade dig en flickvän i julklapp.
Du fick mig.

Jag kunde aldrig någonsin se mig själv gå pride hand i hand med kvinnan jag älskar.
Vi hade förlovad oss på alla hjärtans dag. Kind of som att säga "för alltid" och inte att vi måste gifta oss. Den biten ville vi spara.

Jag höll din hand. Släppte aldrig greppet. Vi gick igenom Varberg. Vid torget står mamma och fotar oss.
Jag var så himla stolt över att gå bredvid denna vackra individ och förstå att hon är min.

Du är den som får mig hoppas. Du är den som får mig le.
Jag är så stolt för att få kalla dig för min älskling.
Jag kommer göra allt i min makt nu för att du ska må bra. För att vi ska må bra. För att det ska vara du och jag.
Jag ger aldrig upp.

Vi blev sambos i november.

Minns du vad du sa tidigare? De där orden jag väntat på. "Vill du gifta dig med mig?".

Älskling. Svaret är... Jaaaa!!!




Jag älskar dig.

Likes

Comments