View tracker

Efter en vecka i ett mindre paradis och jag har faktiskt kunnat slappnat av, på en mental nivå som jag inte kunnat gjort på väldigt länge.

Jag och Pontus flög från Bangkok förra lördagen ner till Krabi där vi mötte upp Erik och Henrik på flygplatsen. Efter en lagom lång taxi resa och en incheckning sprang vi ner till havet och tog ett dopp och såg en av de vackraste solnedgångarna jag har sett i hela mitt liv. Jag har tyvärr inga bilder då jag inte tog kameran med mig ner dit.

På söndagen så tog vi en longtail och åkte runt i "skärgården" som de kallar den, haha. Dagen gick mest ut på att bara chilla och upptäcka massa olika platser. Jag har som sagt varit nere i ao nang för nästan tio år sen, så de första två dagarna bestod mest av mig som pekade ut massa ställen jag kände igen. Det är en riktigt konstig känsla när man helt plötsligt kommer ihåg saker man inte tänkt på på flera år.

Men på måndagen började allvaret, för mig och Erik iallafall! För vi började vår Open Water Diver kurs. Efter som vi tog den på kon-tiki som om jag inte minns fel är skandinaviskt ägt så fick vi en svensk instruktör och hela kursen på svenska. De första dagarna bestod av halva dagen teori och andra halvan på botten av en pytteliten pool. Under tiden man är i poolen får man massa uppgifter som man måste klara, samma uppgifter måste man sen göra i havet. Så dag tre hade vi tre dyk och vi gjorde klart alla uppgifter så vi kunde ha lite fun dives på torsdagen.

På torsdagen följde även Henrik och Pontus med ut (som redan är certifierande) och dök med oss. Första dyket gick ut på att jag och Erik skulle utföra det "själv" och liksom bevisa för Ellen att vi visste vad vi höll på med, vilket vi klarade galant! Dock var det nå fruktansvärt strömt vilket var en aning jobbigt att dyka i. Men vi fick se en stor sköldpadda och det var nog då det verkligen slog mig hur jävla häftigt det här var. För i början blir det mycket att man fokuserar på att inte ligga för högt eller för lågt och hålla koll på andning och lufttrycket och så vidare!

Andra dyket för dagen var vårt första certifierade riktiga fun dive och då dök vi med Pontus och Henrik med. Det var helt klart det allra roligaste dyket jag varit med om! Vi såg så många otroliga fiskar, bland annat en haj!! Jag kan helt ärligt inte bli lyckligare. Känslan att sätta på sig utrustningen, känslan att sitta på båten efter ett otroligt dyk, det kändes så naturligt och så skönt! Jag kan verkligen inte förklara känslan, men hemma är nog det närmsta jag kan komma till förklaring.

Och nu sitter jag här på flygplatsen med så många känslor i min kropp. Sorgsenhet att jag måste lämna, glädje att kommer hem och träffa familjen, stress för allt som kommer att komma.

Det finns så mycket jag vill prata om, men ibland räcker inte riktigt ord till.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 143 readers

Likes

Comments

View tracker

Den här veckan har om något varit händelsefull.. På onsdag kväll gick jag ut med några tjejer från jobbet för de ville visa mig en nattmarknad. Så direkt efter jobbet åkte vi till först en liten vanlig marknad som var fullproppad med saker och människor och vi gick mot floden, då de det är en jättelätt och relativt snabbt transportmedel när det är trafikstockning. 45 minuter i mörkret på floden i Bangkok var helt underbart. Vinden i håret och en helt annan atmosfär om man jämför med trängseln på gatorna med både hus, marknader och folk. Under båtresan hinner man se så mycket, men tillslut hamnade vi ner vid wat pra kaew, templet jag åkte till första helgen. Vid den här tiden hade det varit mörkt länge och vi var alla hungriga. Så vi gick snabbt igenom den enorma parken som ligger framför templet och fixade en liten tuktuk och åkte till nattmarknaden och åt lite mat. De här tjejerna jag var med kan ingen engelska, alls. Så få ord översätts med google translate och man får använda väldigt simpla ord och handrörelser. Tillslut efter maten och kollat in nattmarknaden så gick vi upp på en bro och bara ställde oss och kollade ut överfloden. Känslan att bara stå där och kolla ut över Bangkok och andas in ögonblicket. Om man stod på ena sidan så kunde man se ut över den lite lugnare delen, det fanns nästan inga höghus och man kunde se enstaka tempel här och var. Men om man vände sig om kunde man se Bangkoks skyline. Hela den här resan har verkligen bestått av det här, det finns så mycket kontraster. Jag älskar att se de stora skillnaderna med husen, men man får inte glömma allt som faktiskt håller den här staden tillsammans vilket är människorna, vad skulle Bangkok vara utan alla invånare som dag ut och dag in gör att denna stad pulserar.
Efter att ha stått där, jag vet inte hur länge, så frågar de mig om det är något annat i Bangkok jag velat se men inte fått en chans. Jag var två millisekunder från att säga nej, men sen slog det mig. Det är en sak jag inte har hunnit sett och det är Wat arun. (Snabbt varföör jag vill se det templet. Innan vjag åkte ner hit hade jag en app somräknade ner alla dagarna tills jag åkte och jag hade det templet som bakgrundsbild.)
Det visar sig att man kunde se det från bron men att det var stängt eftersom det var ganska sent. Men jag var helt nöjd ändå, efter en stund så valde vi att sätta oss i en taxi och åka hem. Jag lovar att det gick inte mer än 40 sekunder innan stora regndroppar föll från himmeln.

Torsdag kväll hade vi en liten farväl middag eftersom jag har valt att stanna i lägenheten och skriva mina rapporter. Så vi åkte först och åt lite thai barbeque, det var som en buffé av kött och sen fick man steka allt själv. Ni som känner mig vet att detta var en himmelsk upplevelse för mig. Twisten var dock att när man stekte fick man bara använda chopsticks, så mina armar och ben var fyllda med stekfett i slutet av kvällen. Men det spelar inte så stor roll för det var en av de bästa middagarna jag har ätit här nere, antagligen den bästa faktiskt.. Haha! Det blev dock en kort middag då några behövde gå tidigt och så vidare. Men när jag satt i bilen med Jutaporn och vi började åka så sa hon att miss Boi (en av tjejerna jag var på nattmarknaden med) hade sagt att jag ville se Wat arun och att vi kunde åka dit. Jag började säga "nej det behövs inte av ren artighet, men sen tänkte jag "Nej jag vill ju faktiskt åka dit". Så jag sa visst vi åker dit och det var ett av mina bättre val här nere. Eftersom det var mörkt och stängt så åkte vi till en liten bar som ligger mitt i mot Wat Arun. Så vi satt i baren, med floden i mellan och Wat Arun på andra sidan och det var en av de coolaste sakerna jag varit med om. Jag bara njöt av att se båtarna som åkte fram och tillbaka på floden och min sista tid med Jutaporn. Vi satt där i någon timme och pratade lite och njöt bara av kvällen. Någonstans här så insåg jag att jag bara satt och skrattade och jag kunde inte sluta le. Det var en så perfekt avslutning på den här praktiken och jag kan verkligen inte ha bett om mer. Jag är lycklig.

Idag så skriver jag det sista på engelska rapporten. Som är ganska klar skulle jag säga, behöver finslipa och fixa ett par andra detaljer men annars är det väldigt klart. Ikväll så flyttar jag ifrån denna underbara byggnad och åker till Radisson och möter upp Pontus, vi sstannar där en natt och imorgon bär det av till Krabi för att möta upp Erik och Henrik. Jag har nog fortfarande inte riktigt fatta att vi åker dit imorgon.. HUR KAN DET REDAN HA GÅTT 3 VECKOR?!

O.b.s bildbomb

Likes

Comments

View tracker

Det är lustigt det här med hur man anpassar sig för sin omgivning. Hur man ändrar hälsningsfraser och en del vanor för att passa in. Hjärnan fungerar på ett roligt vis, eftersom jag i stort sätt bara ser thailändska skyltar så vänjer sig hjärnan med det så när det är dags att skriva på svenska kan vissa ord bli att se väldigt konstig ut haha.. Samma sak med alla jävla myggbett, får man 1 så kliar hela kroppen efter det.

Vecka 3 har officiellt börjat och helt plötsligt förvandlas slitna gator och rasande byggnader till något så vacker, något jag inte riktigt är redo att lämna än. Jag vet att det är två veckor kvar. Men saken är den att eftersom de kommande två veckorna är så fyllda med saker så kommer de bara gå på ett par sekunder och jag är inte redo att åka hem. Jag är inte redo att gå tillbaka till mitt gamla liv, inte riktigt än, kanske aldrig. När jag kommer hem är det dags att leva mina gamla vanor med ett ännu starkare driv att fortsätta resa och hitta min väg efter studenten.

Jag har sagt det förut och jag kommer fortsätta säga det här "det är så mycket jag har lärt mig om mig själv under den här resan". Jag är en väldigt analyserande person och speciellt när jag är själv. För vissa kommer den här resan göra så mycket, andra kanske inte. Men för dem det gör så växer man upp på ett sätt jag tror att vi inte riktigt kommer se förrns vi kommer hem och det är vissa saker vi gör på vana här nere och inte riktigt kommer fungera hemma. Jag hade turen att bo själv de två första åren av gymnasiet, så jag har en liten aning om vad som väntar när jag kommer hem.

Under den här resan har jag lärt mig att acceptera att:

Det är OKEJ att tycka saker och ting är jobbiga
Det är okej att vilja bryta ihop ibland
Det är okej att ha en egen röst
Det är okej att tycka olika

Att gå i från att leva i en bergochdalbana till en motorväg är svårt och någonstans så tappade jag bort en så viktig del av mig, min röst och delar av mitt självförtroende. Jag vart så trött på att argumentera med folk så jag började hålla med alla och bara följa strömmen och jag vart så trött på att bli kritiserad för så mycket jag gjorde och den största kritikern var/är jag själv. Någonstans på vägen slutade jag tro på mig själv och vad jag tror på, jag vart så trött, inget funkade riktigt längre... Jag började hålla med folk bara för att det var lättare att göra så att andra kände sig bekväma att jag glömde bort att jag måste också vara bekväm, jag måste kunna vara mig själv. Men vem är jag? Det lättaste svaret är jag har inte en aning. Det svåra svaret, jag är en driven, analyserande och väldigt lätt person att handskas med, tills du gör mig förbannad. Jag är en person som fortfarande försöker lära mig att älska mig själv igen, vilket är så mycket svårare än vad jag trodde det skulle vara. Men tiden här nere i Bangkok, då jag varje dag måste lita på mig själv och mina insikter, har jag lärt mig att jag tycker om vem jag är på väg att bli. Jag är inte lika rädd för framtiden, även fast jag önskar att jag hade mer tid att ta mig hela vägen på just den här resan.

Min hjärna har den här idén av en plan då allt måste vara ut planerat, ett år att resa, högskolan direkt efter, hitta en kille, skaffa en karriär och barn allt inom de närmsta 10 åren, för det är vad som känns förväntas av mig. Jag vet att det inte riktigt är så alla tycker, men på något sätt känns det som om det förväntas av mig. Det förväntas av att vara "perfekt" eller att få det "perfekta" livet. Ni vet, ett Svensson liv, 2 barn, 1 man, 1 hund och 1 villa, det är vad som känns "perfekt". Ni som lever och älskar det, så bra för er. Men jag kan bara inte riktigt se den framtiden för mig själv. Jag växte upp på ett ställe där det var det som planerades för framtiden, jag växte upp på ett ställe där man inte kunde vara sig själv utan att känna sig dömd. Men jag har lärt mig att man ändrar sig under tidens gång och det är okej.

Många av de här tankarna kanske kom för de vanligaste frågarna jag får är "vad tänker du plugga sen då" och "Har du någon speciell i ditt liv?". JAG ÄR 18 JAG VET FAN KNAPPT VILKA KLÄDER SOM ÄR RENA. Skämt åsido, jag tror ni förstår poängen, med vad jag försöker säga.

Det är okej att inte veta vad vi ska ta vägen i framtiden
Det är okej att tycka saker och ting är jobbigt
Det är okej att tappa bort sig själv ett tag, för hur ska man annars hitta sig själv?

Jag hoppas jag förmedlat allt på ett bra sätt och att ni förstår vad jag menar.


Likes

Comments

Klockan 00.39 natten mellan torsdag och fredag så går brandalarmet i byggnaden, eller det är var jag tror det är, eftersom jag inte pratar thai är jag osäker. Jag ringer i alla fall och väcker min stackars handledare och bara typ behöver jag ta mig ut ur byggnaden? Jag är på 40:de våningen, det är inte precis ett drömscenario om det var en brand i huset. Men samtidigt som vi pratade slutade alarmet och hennes bästa chansning på vad som hade hänt var att någon varit jävlig och rykt i brandalarmet eller någon som rökt i lägenheten.

På fredag kväll efter jobbet åkte jag ner till ett litet ställe som heter khoa san road vilket är en väg på ca 1 km med bara massa stånd och matställen, basically är det en väg ämnad för backpackers då det finns massa hostels i närheten. Så väldigt många turister. Efter att ha gått fram och tillbaka ett par bestämmer jag mig för att gå in på ett litet ställe där de hade en kille som sjöng live, riktigt duktig och jag hinner typ inte ens sätta mig ner förrns jag sitter och pratar med två britter precis landat här i Bangkok. Så jag satt ner med dem i någon timme och bara pratade om allt och inget. Efter det så åkte jag hem då jag var så trött och kunde bara tänka på att sova.

Igår åkte jag hela vägen ner till MBK, vilket är ett köpcentrum med typ 5 våningar. Det var helt enormt och jag är inte säker på att jag ens såg hälften. Det var jättelätt att tappa bort sig.. Hahah! Efter ett par timmar bestämde jag mig att nej nu är det dag att äta lite. Så jag åt på någon liten mat och bara så jag kunde ha en bra ursäkt att sätta mig ner på starbucks och dricka en kaffe och äta lite tårta.

Men nu kommer det jag lääänge velat prata om här och det är taxi situationen här nere. De här typ noll koll på vart min adress är, vilket kan bli så irriterande när man ska hem. Så efter att jag åkte till MBK (köpcenter) igår så bestämde jag mig att inga fler taxiresor om de inte är nödvändiga, typ som till flygplatsen, jobbet eller hotellet på fredag.

Så nu sitter jag här och bara chillar, men måste äta så kommer nog gå bort till big C och köpa lite nödvändigheter för den sista veckan.

Just ja, igår så vid typ nio tiden skriver Jesper och frågar om vi ska käka lite middag, för han var i Bangkok och uttråkad då Viktor typ låg och sov. Så jag gav honom min adress och enligt google maps skulle det vara typ 22 min eller något. Men taxichauffören hade antagligen läst och bara "det är 2 timmar iväg" och Jesper har inte batteri i telefonen, så jag sitter och väntar och jag har inte en aning om vart han tagit vägen. Spola fram till typ två timmar senare och jag får ett meddelande från honom att han var tillbaka på hotellet. Han hade då virrat runt i Bangkok och vad jag uppfattat som tagit ett skytrain hem och precis som jag påpekat tidigare här så sa han också att det är as jobbigt när ingen kan snacka engelska.. Jag är fett impad att han tog sig hem helskinnad.

Likes

Comments

Igår var jag officiellt igenom halva praktiken och jag kan inte beskriva det mer än att jag vill bara stanna tiden. Kanske inte så mycket på grund av jobbet, som är ganska så tråkigt. Nästa vecka så kommer jag bara vara på jobbet fram till onsdagen, sen har jag två dagar att skriva rapporterna på och jag kommer sitta hemma och skriva dem. För helt ärligt får jag mer inspiration av att sitta här uppe och blicka ut överstaden än att sitta instängd utan några fönster och jag nu kollade igenom uppgifterna, lite noggrannare och det är mycket som faktiskt svarat sig själv bara man kollar runt omkring sig, på sätt och vis. Det är bara att få ner det i ord som är det svåra, haha.

Ja jag planerar mycket i förväg, jag räknar dagar och älskar att ha koll på vad som är på väg att hända. Vilket gör att jag väldigt ofta känslan av att tiden är på väg att rinna ut. Visst det är lätt att säga tänk inte på det så, du har så mycket tid kvar. Men vet ni vad jag har lärt mig? Det är okej att känna allt det här så länge man vågar leva i nuet. Jag fattade inte det förut, att man kan känna att tiden rinner ut men ändå leva i nuet. Planer ändras hela tiden!

Min plan för helgen är ganska enkel, imorgon efter jobbet är jag ganska säker på att jag kommer åka ner till khaosan road, som tyskan tipsade om. Det är en väg som är full med backpackers för det mesta och det finns massa roliga saker att kolla in därnere! Sen på lördag ska jag försöka åka till något köpcenter och gå runt och bara ta en dag där jag får shoppa lite. Hahah, jag är förvånad över mig själv som faktiskt ska ta mig tid att shoppa. Brukar inte vara den som går runt i shoppingcentrum, men varför inte? Söndag kommer jag nog lämna öppen för lite vad som helst, om jag inte hittar något jag desperat behöver göra så åker jag nog ner till alla tempel och gör lite mer turistande.

Idag vart det sista på min ao nang resa bokad, jag och Pontus flyger ner på lördag nästa vecka och möter upp Erik och Henrik. Så vi chillar lite och sen på måndag börjar jag och Erik vår resa för att skaffa dykarcert, måndag blir det plugg, tisdag pool dykning sen så på onsdag, torsdag är vi ute i havet och dyker!

Känslan är så overklig.. Att lilla jag ska ta dykarcertifikat. Låt mig berätta er en liten historia om vi går tillbaka ganska exakt 9 år och 10 månader så satt jag nere på ao nang med hela min familj och massa vänner till familjen. Världens härligaste gäng och vi åkte ut en dag och de som kunde dyka gjorde det, medans jag och de andra snorklade och jag minns redan då vilken häftig känsla det var att simma och se allt så klart och att ta dykarcertifikat har sen jag varit liten ett mål i mitt liv och nu är jag här, på min egna lilla resa. "Som en fisk i vattnet" är något min mamma alltid sagt om mig, nu är det nästan upp till bevis. Jag önskar att sista veckan inte var så kort som den är, vi har redan så mycket inplanerat när vi är där nere.

Det är lustigt, för väldigt ofta i mitt liv är det jag som brukar ta ansvaret för bokningar, ha koll på tider och ringa och dona med saker och ting. Men den här gången lutar jag mig tillbaka har har världens snällaste killar som gör det, det är skönt att bara kunna slappna av lite.

Jag vill ha mer tid, så mycket mer tid skulle vara skönt. Det tog en och en halv vecka innan jag började tänka på allt vi har att göra när vi kommer hem. Kan vi inte bara hoppa till jullovet direkt? Men det känns inte rätt heller, för då kommer vi närmare studenten, vilket jag har väldigt blandade känslor för. Haha, det är det här jag menar! Jag räknar dagarna för mycket. För om vi går tillbaka ganska exakt ett år sen så satt jag där hemma i min lägenhet, klippte av mig typ allt mitt hår, planerade mitt UF och tänkte att utlandspraktiken är så långt bort! Det är ju nästa år och nu sitter jag här och tänker om ett år är jag förhoppningsvis i Australien och lever mitt liv, men det är ju sååå långt fram i tiden!

Kan vi inte bara stoppa tiden en liten stund?

Här kommer de få bilderna jag faktiskt tagit ​de senaste dagarna. Att gå utan choklad händer liksom inte för mig.. Haha! Gott var det iallafall! Sen har de jättesöta små vattenflaskor som är helt överfyllda så när man öppnar den så spiller man alltid, haha.

Likes

Comments

Så jag satt upp på 41 våningen i ett rum som består av glasväggar så man kan se ut över Bangkok. Hela måndagen hade i sig varit ganska händelselös och jag satt nu bara och chillade, kollade lite youtube och helt plötsligt så lyser hela himmeln upp med en stark blå/ljus grön färg och det är som ett fyrverkeri som kommer från himmeln men aldrig riktigt exploderar. Jag och den andra killen som satt här uppe var helt i chock, vad fan var det för något? Jag har nu lärt mig att det var en meteor vi såg.. Haha, känner mig lite dum som inte visste det. Men sen så har jag ju aldrig sett en och har inget att jämföra med. Om det är någon som vill se den går det att googla meteor 2015 Bangkok, så finns det många bilkameror som har fått den att fastna på video! Nu på efterhand kan jag verkligen inte mer än säga att det är en av de mäktigaste sakerna jag har sett i hela mitt liv. För hur stor är chansen att jag någonsin kommer se en till?

Idag så har jag fått bytt från "training department" till "lab". Inne på labbet ska jag nu få lära mig hur de testar stålet. Ni vet också hur jag har berättat för att jag känner mig lite utanför som inte kan thai och hur jobbigt det var att bara en person kan engelska? Hahah, gapar man för mycket tappar man ofta hela stycket passar rätt bra nu, för på labb kan ingen engelska så google translate är nu en stor del av jobbet och vad har jag lärt mig av det? Google translate suger, speciellt från thai till engelska! Hahah... Men under eftermiddagen har jag fått om introducerat mig och även diskuterar den svenska mjölkindustrin!

Får frågan ofta om jag tycker om thaimat och ska jag vara helt ärlig, jag älskar thaimat. Min kost här nere består av kyckling och ris, precis som hemma.

Det är lustigt hur snabbt man kan anpassa sig.. Om vi går tillbaka en vecka i tiden, på måndagen och jag bara kände att allt var så nervöst och nytt. Igår var att gå till jobbet bara en del av vardagen. Hela förra veckan bestod också ganska mycket av "kan den här dagen ta slut snart?" och de här första dagarna "jaha är klockan redan fem?"
Vi kan också gå tillbaka till förra onsdagen eller torsdagen då jag kände mig så ensam och jag ville bara inte längre, jag ville inte riktigt tillbaka till Sverige men jag ville inte vara på jobbet. Idag kom tanken att om 2 och en halv vecka är det dags att åka hem och jag ville bara stanna tiden och stanna i nuet. Jag vill inte lämna värmen och känslan jag har av att vara här nere.

Anledningen till varför jag kände som jag gjorde är för att jag klev ur min trygghetszon, jag vet att jag har pratat lite om det här förut (eller tror jag har gjort det). Men grejen är att livet handlar om så mycket mer än att leva i sin trygghetszon, enligt mig i alla fall. Det må vara jobbigt som fan att kliva utanför sina linjer, det spelar ingen roll om det är att kliva ut ur dörren hemma eller om det är att sätta sig på ett fly till andra sidan av jorden, med självförtroende, lite skinn på näsan och ett realistiskt tänk så kommer man längre än man tror.

Hela den här resan handlar så mycket mer än att vara på praktik, nu pratar jag inte heller om att ligga på en strand och sola. Utan jag pratar om att hitta sin egen röst och vem man är. Jag valde av många olika anledningar att åka själv. Jag kunde med egen säkerhet säga att jag fixade det själv och jag kunde välja vart jag ville åka utan att behöva chansa och låta skolan välja. Men också att för kunna säga att jag kan klara mig, då jag har inte någon jag kan luta mig på när de pratar thai. Det är många som har ifrågasatt mig, på ett omtänksamt sätt och även varnat för faror som lurar bakom precis alla hör och kanter, för det är deras känslor om just det här valet. Men i slutändan handlar det om hur jag låter dem påverka mig. Så klart lyssnar jag och respekterar vad de säger. Men valet är mitt och om jag vill lägga mitt liv lite närmre kanten då är det mitt drag. För som sagt i slutändan är det mitt liv och jag tänker inte någonsin låta någon annan än jag styra det.

Jag har inga problem med att vara själv och hitta på saker själv. Men i vissa stunder önskar jag lite att jag kunde dela dem med någon och i andra är jag glad att jag upplever det själv. För jag lär mig varje dag något nytt om mig själv och det är det jag älskar med att resa, man upptäcker så mycket nytt om sig själv. Jag älskar att försöka lista ut vem jag egentligen är och att hitta min egna väg. Jag har fortfarande en så lång väg att gå, men jag vet att jag kan testa mig fram tills jag når dit.

Den som antagligen varit på mig som mest om det här resan är min mamma och hon var inte ens så orolig. Det här är en av de starkaste och känslomässigaste kvinnan jag känt, som gråter till tv-reklamer och jag var helt säker på att hon skulle stå med tårar när hon lämnade av mig på Arlanda. Men när vi väl stod där så fick jag en kram och "det här fixar ni" till mig och Pontus och sen gick hon. Hahah, jag borde ha insett att hon inte bara är en känslomässig mamma, utan även min vän som tror på mig.

För ett par veckor sen så pratade jag men en av min absoluta favorit lärare om framtiden och vad som kommer hända och allt han hade att säga var "Vet du vad, jag tror att du redan vet vad du vill men du inte riktigt vill greppa det förrns du har upptäckt världen lite mer." Och det han säger är ganska sant, jag vet men vill inte riktigt veta än.

Det här vart ett väldigt personligt inlägg och handlar kanske inte så mycket om praktiken och händelserna här nere utan faktiskt lite mer om mig. Jag har länge varit rädd att uttrycka orden jag tänkt för jag är så rädd att bli dömd för den jag är, för hur jag tänker. Det här ett steg på vägen att kliva ut ytterligare ett skal.

En veckas reflektering, hur kommer det se ut när jag sitter på planet hem? Kanske likadant, kanske helt annorlunda.

Likes

Comments

Var ska jag ens börja... Den här helgen har varit så extrem galen, fartfylld med många lärdomar.

Så på fredagen så åkte jag in till jobbet som vanligt, men det ja jobbade typ 10 minuter av de timmarna jag var där, för chefen som har gett mig instruktioner under veckan var inte där och Peow som har gett mig några uppgifter hade absolut inget jag kunde eftersom på fredagar vill de inte börja några nya så där satt jag i storsätt hela dagen utan att göra något produktivt fram till klockan var fem och Peow får ett samtal från en fransman som hon inte kan förstå vad han säger så hon ger mig telefonen så jag kan prata med honom om kontaktuppgifter till företaget och om en kurs han ville ta. Så där satt jag klockan fem en fredag kväll och pratade med en fransman som antagligen inte fick den bästa intrycket av företaget.

Efter jobbet så ville Peow och några kollegor ta med mig ut så jag kunde uppleva Bangkok från deras synvinkel. Ska jag vara helt ärlig så var jag inte så jätte taggad på att gå ut med dem för att jag har varit ganska utmattad efter den här veckan och jag visste att det skulle bli väldigt lite snack, för min del. Men vi började kvällen med att åka en lååång bit till ett ställe där de betalade för ett hotellrum som de kunde göra sig i ordning i, men först gick vi ut till en liten marknad där vi köpte mat och tog med till hotellet. När vi var klara så tog vi en taxi in till ett en bar som liksom var öppen ut och hade live musik och så fort jag klev in så såg killen som satt och sjöng så han avslutade sin sång och hälsade mig sen välkommen (på thai så Peow översatte) och sen så valde han att spela Wonderwall, vilket var den enda engelska låten under hela kvällen. Det var ganska så fullt på baren och den var pyntat med massa halloween pynt! Det har inte riktigt gått in i mitt huvud att det är oktober/november än.
Men den här kvällen var en av de roligaste och mest underbara nätterna här, även fast jag inte förstod något som snackades om. Underkvällen ramlade det in många vänner till Peow och resten av kollegorna. Men jag valde att åka hem vid 12 tiden istället för att åka vidare och dansa. För som sagt var jag ganska så trött.

Men efter mycket sömn och en efterlängtad lördag så var det dags för mycket nya galenskaper, jag ber er att läsa det här med en nypa salt med för det här har varit en av de coolaste, jobbigaste och bästa upplevelserna i mitt liv.

Jag började dagen med att "jag ska inte göra något idag" men blev snabbt uttråkad och bestämde med några av killarna här i Bangkok att, vi hittar på något så vi bestämde att klockan 8 drar vi ut och käkar. Då var klockan runt 2 så jag tänkte att jag hinner åka och kolla på ett par tempel och lite sånt. Så jag åkte ner i delen av Bangkok där i stort sätt alla tempel är och sprang in i en sån person som tjänar pengar p turister och han erbjöd mig att skjutsa runt mig till lite olika tempel och så för 20 B, så jag tänkte varför inte. I det första templet så träffade jag på en man som frågade om det var min första gång i ett tempel och jag svara typ ja. Så han visade mig hur man bad om "health, happiness, family". Efter det så frågar han lite om vart jag är från, hur länge jag stannar i Bangkok och de vanliga frågorna. Men sen säger han även, du måste åka till golden mountain och se solnedgången. Klockan var då bara 4 så jag fortsatte min resa i 1.5 timme och åkte till en Buddha som var 45 meter hög och åkte och kollade på lite smycket och hittade den finaste ringen som påminde mig så mycket om min gammelfarmors ring som hon köpte i Thailand när hon bodde här för riktigt längesen.

Iallafall tillslut var det dags att åka till golden mountain, 400 trappor upp och jag var där och såg hur solen gick ner över horisonten. Eftersom jag inte hade någon att hjälpa mig ta kort så bad jag en tjej som stod bredvid mig och vi gjorde en deal hon tar kort på mig om jag tar kort på henne och vi börjar snacka och det visar sig att hon är från Tyskland och hade precis kommit till Thailand för att backpacka i 3 veckor. Så vid stod där uppe i säkert en och en halv timme och bara pratade om att resa, livet och skolan. Hon jobbar med godkännande för folk som vill plugga i Tyskland, så hon hade full koll på det svenska skolsystemet! Så gav jag henne ett par få tips jag har lärt mig här nere och hon gav mig ett par tips, eftersom det här var hennes första gång i asien var det så kul att höra hennes sida av vad hon såg för skillnader och det hon absolut hade svårast att ta in var att nästan ingen tog kreditkort och hon konstaterade att det blir mycket mer planerade när man måste ta ut pengar än vad det är när man bara måste ta upp kreditkortet. Det visade sig även att hon backpackat nere i Australien för ungefär 5 år sen (vilket jag funderar på att göra nästa höst) och hon berättade lite vad hon upplevt där nere. Sen berättade hon om den ända svenska tjejen hon mött där nere som har en riktigt Nicholas Sparks, hon hade jobbat i en bar och den här killen hade stött på henne varje dag och hon hade väl bara sagt nej. Men minns jag inte hur länge det gick men de möttes sen på en buss hon skulle gå av den och han skulle på den för att åka till Perth och de började prata och hon gav han hennes nummer. Lång historia kort, de bor nu ute på landet i Australien och har barn.

Haha och det är historian om hur jag träffade den tyska tjejen Anita (är inte riktigt säker på stavningen).

Det är ju nu min kväll och historia fylld med "vad i helvetet håller jag på med och ta mig här ifrån jag skiter i vad det kostar"

Så eftersom jag såg solnedgången var det ganska mörk när jag gick ut därifrån och jag hamnade på en mörk gata och jag kunde inte vinka in en taxi och jag lyckas virra bort mig på någon gata. Tillslut lyckas jag få tag på en tuktuk som säger att han vet vart hotellet killarna är på är. Just i den sekunden ville jag bara bort från stället jag hamnat på och när vi kommer fram så är det inte ens i närheten av rätt och nu är jag trött och fruktansvärt hungrig och allt jag vill är att se killarna.. Jag var så frustrerad på mig själv för att jag borde ha fattat att det här skulle hända. Jag har känslan att jag bara vill bryta ihop, men vad skulle det hjälpa mig om jag bröt ihop och började gråta och skrika som en femåring. Så jag börjar argumentera med chauffören om att detta är inte rätt och en fransman som står precis bredvid och röker lägger sig i och och hjälper mig (han kunde riktigt bra engelska och thai) så tillslut får jag gå in på hans hotell och fick lite hjälp med att få en taxi och lyckas tillslut komma till hotellet där jag möter upp Hannes som väntar på mig i lobbyn och snart så kommer även Pontus, Alex, Mattias och Albin och vi åker bort till där vi skulle äta, problemet är att de stängde typ precis när vi kom dit så det var bara att leta reda på ett annat ställe, vilket tog alldeles för lång tid, med tanke på hur hungriga vi alla var. Tillslut hittade vi ett ställe som vi satte oss och käkade på och bara snackade om vad vi har varit med om hela den här resan, bland annat moonande framför hotellpersonal till arbetsuppgifter och coola mentorer och det var så skönt att bara sitta och skratta och lyssna på alla roliga historier. Pontus åkte hem tidigt för han mådde inte bra och vi andra åkte till en skybar, men vi hamnade bara på 13 våningen för jag var inte riktigt klädd för skybar och jag drack nog den minsta existerande espresson, någonsin. Men tur var det för när vi satte oss ner så började det regna och åska. När vi kände oss klara där så skulle vi ta en taxi tillbaka till killarnas hotell och vi kom kanske 1 km och motorn börjar hacka och bilen vill inte starta. Vi står nu halvt om halvt mitt i en korsning i Bangkok, med en taxi som inte fungerar och jag börjar skratta. Inte åt stackars chauffören men åt hela situationen och hur dåligt alla mina resor under dagen gått. Till slut så lyckas han komma fram till sidan av vägen där vi kan kliva av och sen springa ut till mitten av vägen, det är som en stor trottoar där så vi ställer oss där och försöker vinka in en taxi och den första killen vi hittar säger att han helst inte vill köra så långt eftersom det är halloween, men vi lyckas få honom att köra oss till hotellet och vi bestämmer även att jag stannar kvar över natten eftersom jag bor ca 40 minuters bilresa bort (utan trafik) och om de var så taggade på att köra oss till hotellet så verkar det nästan säkrare att ta det på morgonen. Så jag och Hannes satt och snackade säkert två timmar om allt mellan himmel och jorden. Nu äntligen efter mycket prat så känns allt lite bättre och jag har lite mer energi i kroppen för att ta mig igenom den här veckan! 

Sen runt 9 i morse satt jag äntligen i taxin hem och nu sitter jag här och tänker inte röra mig så mycket längre än bort till Big C för att skaffa mat


Likes

Comments

Jag hade egentligen tänkt skippa att skriva något idag, eftersom i princip inget hade hänt. Mer än att jag blivit biten av något litet djur. Nej men till den lite mer intressanta delen av dagen, Jutaporn visade mig ett ställe där jag kunde äta vilket är typ ett ställe som är den thailändska versionen av walmart med ett halvtshopping/mat center under. Så jag gick dit, åt lite god mat och sen när jag var på väg hem så gick jag förbi en kille som definitivt inte vad thailändare (är man inte thailändsk i Bangkok så blir det en atomatisk registrering) och i steget när vi gick förbi varandra började han säga något så av ren nyfikenhet vänder jag mig och frågar vad han sa.

Eftersom jag uppenbart inte är thailändare så frågar han vart jag är ifrån och lite sådana saker. Det visar sig att han är från Ukraina och pluggar på universitetet jag jobbar (Vilket jag inte riktigt erkände för honom). Men vi började prata ett tag för att det faktiskt är ganska skönt att prata med någon som kan engelska, vi båda kom framtill att det är väldigt svårt att komma någonstans i det här landet utan att kunna lite thailändska. Något han faktiskt sa som är väldigt intressant är att vi åker till länder där vi förväntar oss att de ska kunna ett språk som inte är deras egna, vi om några borde kunna deras språk. Speciellt han som faktisk pluggar till att få en "major" här i Thailand.

I en av uppgifterna vi fick från skolan så handlar det om religion här i landet, så jag var bara tvungen att fråga om hans åsikt om religion, speciellt här i Thailand, då de är väldigt öppna med buddhism och har små tempel som de visar respekt för. Han hade ungefär samma syn på det som jag och det är att de kan göra sin grej så länge de inte försöker få tvinga på oss det. Jag som har en liten förkärlek för buddhism kan förstå det om man jämför med andra religioner.

Kanske inte den bästa skrivna texten, men jag tror ni förstår vad jag snackar om i stora drag, haha!

Och det är historian om hur jag träffade en Ukrainsk man i mitten av Bangkok. 


Likes

Comments

Det känns som dagarna aldrig riktigt tar slut.. Jag blir hämtad klockan 7.30 och är inte hemma förrns klockan är 18.30-19.00 och det är före jag har ätit middag. Jag börjar 8.30 och slutar 17.30 men eftersom det är trafik och min handledare behöver extratid på jobbet så får jag lov att åka tidigare och vänta på henne. De har inte precis fika pauser men i mellan åt så kommer en av tjejerna (Peow) med mat åt mig och ska jag vara helt ärlig så hinner jag aldrig riktigt bli hungrig i mellan åt.. Haha!

Jutaporn frågar i mellan åt vad jag äter när vi är ute och ska jag vara helt ärligt så har jag inte en aning största delen av tiden, fortfarande! Men tro mig, jag har ätit på de underligaste ställena som jag inte ens skulle kunna tänka mig i vanliga fall!

Nog med snack om mat och jobb nu kan vi snacka om något som händer utanför jobbet såå låt mig se, sova och äta.. Ja, det var vad jag hade tid med!

Att inte kunna språket gör definitivt att man hamnar lite på utsidan. Eftersom engelskan är ganska begränsad kan det bli väldigt svårt att prata med varandra ibland. Eftersom för dem så är det så lätt att byta tillbaka till thai och fortsätta sina konversationer så. Peow, som är den som kan bäst engelska, försöker i mellan åt få mig in tillbaka i konversationerna, men det glider liksom tillbaka till thai, haha. Men vet ni vad det gör mig inte så jättemycket. Men jag saknar definitiv någon att prata med, för jag behöver prata alla som känner mig vet det.

Men jag borde inte klaga här sitter jag i 27 graders värme och i mellan åt lyser himlen upp av blixten, ingen åska eller regn.

Helt ärligt på kvällarna kan jag sätta mig och bara titta ut genom fönstret i över en timme. Känslan av att titta ut och se så mycket liv och lampor ger mig ett lugn ett nytt slags hopp. Det är inte som att titta ut genom fönstret och allt man ser på kvällen är mörker/grannens hus.


Likes

Comments

Helt ärligt hela den här dagen har varit galen och jag vet inte ens vart jag ska börja.. Så vi tar det från den allra första början.

Klockan ringde 06.30 och jag kom väl ur sängen en kvart senare, vilket för mig är nästan ett rekord. Jag hatar verkligen att gå upp på morgonen. Kvar över 7 var jag ute från lägenheten på väg till min handledares lägenhet så hon kunde köra oss till jobbet och det var ju inte precis en kul kö att sitta i, för när det var stilla då kom du ingenstans och om det rörde sig ja då åkte man lite hur som helst för att komma fram. Så som de kör så är jag ganska säker på att jag var född att köra på, nära linjerna och snabbt.

Väl framme på jobbet var det bara att hälsa på alla och försöka komma ihåg namn, vilket inte hände, eftersom alla Jutaporn nämnde började på pee (låter det som har inte en aning om hur det stavas). Efter att alla blivit introducerade fick jag lära mig att pee är ett namn för syster eller bror. Så vi är alla bröder och systrar, haha! Det är en skön inställning måste jag säga!

Eftersom Jutaporn skulle på möte så lämnade hon mig med massa papper som jag fick läsa igenom, om företaget och även träffa de jag ska jobba med den här veckan! Så klockan 12 var det dags för mat och av de jag jobbar med är det en som kan ganska bra engelska, en som kan lite halvt och den tredje inte alls. Men de är verkligen världens snällaste personer och vi skulle äta.. Det var rena kaoset, då vi äter på ett universitet här i Bangkok.. Så det blev lite vad det blev sen när det väl var dags att äta! Efter lunchen så gick vi till en liten marknad där de sålde allt möjligt kläder,smycken och mat och det var halva priset på allt eftersom det var måndag. När vi gick runt där så köpte vi lite sötsaker och ska jag vara helt ärlig vet jag inte vad det var. Men det smakade som väldigt små söta amerikanska pannkakor!

Jag har även fått smakat på European Food och jag kunde inte låta bli att skratta och ta kort! Jag vet exakt vad det är men kan inte komma på namnet på dem, men om ni kollar nere på bilderna så vet ni vad jag snackar om!

Efter jobbet när jag slutade 17.30 så gick vi ut och åt igen! Är så sjukt mätt efter den här dagen, de bara matar mig hela tiden! Borde kanske inte klaga, det är rätt kul. Iallafall på kvällen så gick vi till ett litet ställe som låg längst vägen (var jag nog aldrig skulle komma på tanken att äta själv). Men det var det som var det roliga, de beställde en massa mat som vi delade på och jag tror en stor del av middagen gick ut på att lista ut vad jag tycker om, hahah! Till den stora överraskningen var det kyckling och ris jag älskade, vilket jag typ lever på hemma i Sverige. Men känslan av att sitta där bredvid en stor väg på plaststolar och en plastbord, där de bara hade menyer på Thailändska gjorde det riktigt speciellt!

Sen när jag kom hem typ halv 8 så beställde jag ett par flyg biljetter ner till Krabi så jag och ett par vänner kommer åka ner till Ao nang sista veckan. Första gången jag bokar flygbiljetter själv med, haha! Mycket som är nytt idag och i mitt liv överhuvudtaget. Vissa läskigare än andra.

Att släppa kontrollen över att jag kan inte göra så mycket åt att jag inte förstår vad de säger här 90 procent av tiden de pratar har jag släppt, samma sak börjar jag göra åt maten, det är bara att smaka och säga om det är gott eller inte. Samma sak gäller vid flygning, det är bara att gilla läget över vad som kommer att hända.



Likes

Comments