Jag har bett var och varannan dag om att min mage inte ska kaosa sönder samtidigt som jag har väntat på att det en dag ska inträffa. Jag tänker att det är oundvikligt att drabbas av magsjuka under en sådan här resa. Detta lär knappast bli enda gången heller haha. MEN jag är så galet tacksam att det hände nu när jag är tillbaka i lägenheten i Lalitpur, Kathmandu. Värre är det när man inte har tillgång till toalett osv…

​Får säga att det är ju få förunnat att man är sängliggandes med denhär utsikten. Det hade kunnat vara värre…

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Förra veckan var vi iväg några dagar för att besöka de byar som vi kommer att vara verksamma i, genom ”post-literacy project”. Huvudsyftet med denna resa var att kolla läget på de olika lärocenter som vi kommer att arbeta hos och presentera oss själva. Vi fick ett fint mottagande och jag känner mig taggad på att komma tillbaka och bidra med något! Min önskan är att min praktikperiod skall få innebära att jag lär mig mycket nya saker men också att jag ska få lära andra människor något.

Jag slutar aldrig att förvånas över hur en transporteras i detta land så detta blogginlägg inleds med mina erfarenheter kring vår resa dit. Det tog oss en hel dag från Kathmandu till Ghynglekh, Bastipur. Det är ca 10 mil dit, men det tog oss 9 h. Vi åkte till en början på asfaltsvägar, men sedan när vi skulle ut till byarna åkte vi längs med branta grusvägar, på sten, i bäckar osv… upp och ner för stora höjder. Tacka vet jag fyrhjulsdrivna bilar. Här kommer ett kul klipp på hur skumpigt det var. Mycket skratt blandat med fokus på att överleva. Efter flera timmar i sträck på skumpiga galna bilvägar så kan ni föreställa er hur en mår efteråt haha. Ganska så illa och mycket huvudvärk.

Väl på plats hälsades vi välkomna. Maya som kommer vara med oss och översätta kommer från denna by och känner till området väl. Hennes familj driver ett gästhus så vi bodde där två nätter. Hennes syster arbetar heltid på detta ställe och såg till att vi och de andra gästerna fick mat mm. Vi sov i ett rum med noll isolering. Det var som att sova ute fast inne. Väggarna var byggda med breda plankor med stora mellanrum. Fönstret var helt öppet. Även om det är varmare i södra Nepal så blir det kallt om kvällarna så fort solen går ner. Jag och Julee sov i ett rum och fick varsin säng (träbänk). Sovsäck och liggunderlag är att rekommendera, annars fryser man väldigt mycket. Jag kan tänka mig hur kallt det måste vara för alla dem som inte har den utrustningen under vintertid då det inte finns värme i hushållen.

Morgonen därpå gick vi upp tidigt för att besöka ett av GCDN:s lärocenter. De hade lektion mellan kl. 06-08 på morgonen för att hinna gå till jobbet efteråt. Många arbetar på risfälten eller med djurhållning på sina gårdar. Denna klass har sin undervisning i kyrkan. Vi gick dit på en kvart från gästhuset i en fantastisk miljö. Vi presenterades för klassen och vi fick höra deras berättelse om varför de deltog i undervisning som vuxna. De flesta delade samma historia om att de inte hade fått chansen att gå i skola när de var barn. Faktorer bakom detta var att flickor inte prioriteras lika högt att gå i skolan som pojkarna i familjen. Det är viktigare att lära sig att sköta hushållet. Många växte upp med föräldrar som är lantbrukare och då går arbetet före skolan för att familjen skall kunna försörja sig. Det är tyvärr en verklighet bland många barn runt om i världen, framförallt bland flickor att de inte får gå i skolan. Kunskap ger större framtidsmöjligheter och hade alla flickor fått undervisning så hade världen sett annorlunda ut. En strimma hopp i detta är just att GCDN bedriver undervisning för de kvinnor som aldrig hade chansen som barn.

Efter vårt första besök så åkte vi bil en kort stund till nästa lärocenter. Det var många fler i denna klass och där presenterades vi och de fick även presentera sig själva. Vi fick kransar av marygold. Det är en tradition i Nepal när man vill hälsa någon välkommen. Än en gång blir jag så imponerad att dessa kvinnor går till undervisningen innan arbetsdagen drar igång. Det är fantastiskt att se att de är så villiga. ”Post-literacy project” innebär att de har lärt sig att läsa och skriva från GCDN:s avslutade projekt ”Pre-literacy project”. En del har lärt sig väldigt lätt och andra har det trögare så det innebär mycket repetition kring det mest basala. De lär sig även mattematik. Jag skall undervisa engelska på en väldigt grundläggande nivå. I ”Post-literacy project” får de även undervisning om mänskliga rättigheter (som Julee kommer att undervisa), samt jämställdhetsfrågor men också undervisning kring djurhållning, hygien, sjukvård mm.

Under dagen roade vi oss vid bäcken. Här tvättar många av byborna sina kläder och sköter sin hygien. Jag som älskar fjällvandring har inga problem med att tvätta av mig i bäcken, dock är det ju risfält och människor som arbetar runt omkring så du kan liksom inte hoppa ner naken och ta en dusch för du har publik och här i Nepal så gör man inte så helt enkelt haha. Så jag får nog klura lite på den tekniken hur man duschar med kläderna på eller en sarong omkring sig antingen i bäcken eller i vattenslangen vid gästhuset som vi kommer att komma tillbaka till. Sedan gick vi förbi några arbetare på risfälten som Maya känner. De flesta var hennes släktingar. Vi fick testa på hur det var att skörda risbuskar (säger man ens så?). Det är också en teknik jag får öva på haha.

Foto: Maya

På eftermiddagen precis innan det hann bli mörk besökte vi ett tredje lärocenter. Vi fick ta emot jättefina kransar och blev varmt välkomnade. Dessa kvinnor kom hit efter en hel dags arbete och avslutade dagen med undervisning. Fantastiskt!

På lördagen gick vi till kyrkan. Buddhi predikade även denna lördag. Kyrkan tillhör också Grace Community liksom de andra nepalesiska kyrkorna vi har besökt. Samma kyrka som en av klasserna håller till i. När gudstjänsten var slut gick vi hem till pastorsfamiljen och åt apelsiner och en annan frukt som jag skulle tro är pomelo eller liknande. Mysigt! Det är alltid så kul att få bli hembjuden. Givetvis fick vi sött te också som kokas med mjölk. Standard här i Nepal!

Efter kyrkan åkte vi vidare mot en annan by. Vi åkte bil på skumpiga vägar i 3 h ungefär. Där fanns ett ”hotell”. Svårt att kalla det för hotell hehehehe. Det bor några i det rummet annars. Det hängde kläder och grejer. Det var mycket spindlar och myror och andra kryp. Är väldigt tacksam för mitt myggnät. Trots att både jag, Julee och Maya nojade massor inför att sova i det rummet så sov vi väldigt gott. Anledningen att vi stannade i denna by var för att resan till Kathmandu hade varit för lång eftersom vi inte åkte direkt på morgonen. Sedan skulle även en skola besökas som har tagit emot datorer från GCDN. På söndag efter lunch började vi vår resa tillbaka till Kathmandu igen. Det är så galen trafik i Kathmandu. Det står liksom stilla. Mycket avgaser, damm, tutande och liv. Nästan så en föredrar de guppiga vägarna på landsbygden, men det tar ju också femtielva år att färdas på de vägarna men på grund av vägens skick.

Det kändes så himla lyxigt att få komma ”hem” till vår lägenhet i Lalitpur med dusch och skön säng och rena rum osv.

På söndag åker vi tillbaka för att stanna i 2 veckor och undervisa. Denna vecka går alltså till förberedelser inför vad som komma skall. Ni får gärna be en bön att Gud är med i förberedelserna och att jag skall få bidra till att kvinnorna lär sig mer engelska.

Förresten, kolla in denna växten! Ni har säkert redan sett något liknande förut men jag tycker det är kul i alla fall!

Likes

Comments

​Hej på er! Jag slänger in ett musiktips till er. Att vara PMU-praktikant innebär också att upptäcka och lära känna en ny kultur. När det gäller musik och film i Nepal är de väldigt influerade av Indien och Bollywood. Den här låten är från Indien, ingen skräll direkt. Vi har hört låten flera gånger på bussen och nu ger jag den vidare till er. Vad tycks!?



Likes

Comments

Foto: Buddhi S
Jag har varit i Nepal i över två veckor nu. Det känns som vi precis landade med planet och ibland känns det som att tiden står stilla. Jag befinner mig nog fortfarande i en anpassningsfas. Det är så mycket nya intryck hela tiden. Varje dag sedan vi har kommit hit har vi gjort något, vissa dagar mer intensiva än andra. När man kommer såhär till ett nytt land och en ny kultur så handlar det mycket nu i början om anpassning och att lära sig de mest basic, som exempelvis vart man handlar mat, hur man åker buss (vilket vi har fått kläm på), hur skall man hålla rent i lägenheten, hur gör man när man går på toaletten och det varken finns papper eller rinnande vatten. Det verkar vara dåligt med papperskorgar här i Nepal. Hur gör kvinnorna när de har mens och måste gå på toaletten!? I vår lägenhet har vi ju en sitt-toalett, handfat och papperskorg så det är ju inga bekymmer, men när man är i det offentliga så är det svårare haha. En annan tanke är att mina naglar kommer bli gula när vi käkar med händerna. Gurkmejan från curryn färgar av sig. Tänker att mina armhålor också kommer börja lukta spicy så småningom. Jag har snabbt vant mig vid att äta stark mat! Är det inte starkt nog strör jag på extra chiliflakes. Min hy i ansiktet vill jag påstå ha blivit sämre på grund av klimatskillnad och alla avgaser, damm osv... Håret har hunnit blivit bra risigt på två veckor också. Anpassning var det ja! Haha.


Det känns bra att vi kommer vara ifrån stadsmiljö ganska mycket. Vi kommer befinna oss i byarna och jobba ca 2 månader totalt. Imorgon skall vi iväg till södra Nepal igen där GCDN bedriver "Post literacy project". De här dagarna skall vi mest introduceras och kolla in läget. Sedan kommer vi tillbaka till Kathmandu för att förbereda undervisning några dagar innan vi åker ut igen en längre period. Jag ser verkligen fram emot att börja jobba och komma ut till byarna och möta människor och förhoppningsvis bidra med något!

Likes

Comments

Efter några dagar på resande fot så turistade vi lite i Kathmandu, Bhaktapur. Vi åkte upp på en topp som var över 2000 m. Vi åkte bil dit upp! (!!!!). Det är populärt bland turister att åka upp dit till en utkiksplats och titta ner över Kathmandu Valley. Det kostar lite pengar i inträde för utländska turister. Det tycks vara så på de flesta ställen att det kostar för utlänningar men inte för nepaleserna själva. Jag tycker inte detta är särskilt märkligt eftersom det är ett fattigt land som behöver pengarna. Så om du kommer hit som turist stöttar du landets ekonomi!
Sedan besökte vi Durbar Square. Där finns massor av tempel och slottet där kungen bodde för länge sedan. Tyvärr är det mycket som har blivit förstört av jordbävningen 2015 i april.

Likes

Comments

Under andra veckan åkte vi iväg några dagar. Det var jag, Julee, Buddhi, organisationens bilförare Silas och Maya som kommer vara med oss och översätta. Vi åkte söderut. Huvuddestinationen var Siraha. Det är en stad som ligger i södra Nepal. Det var väldigt påtagligt att klimatet var annorlunda där och mycket varmare, för här i Kathmandu Valley har temperaturen redan hunnit sjunka en del. Det var närmre 30 grader i södra Nepal. Det tog oss en dag att komma fram även om inte det är särskilt långt i kilometer så tar det otroligt lång tid att resa i Nepal jämfört med i Sverige på grund av vägarna och trafiken. Vi åkte längs med serpentinvägar i bergen. Såhär vackert var det:
I Siraha finns det många familjer och hushåll som har blivit av med sina matförråd och fått sina hus förstörda genom den höga vattennivån från regnperioden. De som är allra värst drabbade är människor som tillhör hindugruppen dalit. De står också längst ner i hinduernas kastsystem. Det var alltså dessa människor som vi ville nå med understöd genom matpaket innehållandes ris, linser, olja, salt samt tvål. De skall även få handdukar och myggnät. ”Relief project” handlar om att nå ut till de mest behövande familjerna med stöd. I detta fall matpaket. När vi kom fram till Siraha åkte vi till en risfabrik för att göra en beställning som skulle delas ut nästa dag till behövande familjer. Jag har aldrig besökt en risfabrik innan och nu vet jag varför mamma har varit noga med att man måste skölja riset ordentligt innan det tillagas haha!
Foto bilden till vänster: Julee T
Efter detta åkte vi till de drabbade familjerna för att samla in mer namn på behövande människor som skulle ta emot understöd dagen därpå. Siraha är en stad men när vi gick in i det här området så kändes det genast som att komma till en by där människor inte alls hade samma faciliteter som många andra i Siraha. Daliternas hus var byggda av lera och de bor under enkla förhållanden. Många har som sagt fått sina hus förstörda på grund av vattennivåerna. Jag möttes av fattiga människor som är desperata av hjälp. Det kändes lite overkligt, för det är sådant en har hört och sett på avstånd men aldrig på nära håll. Det var lerigt och smutsligt överallt och här bor människor! Vi samlade som sagt in namn och stämningen blev mer och mer hätsk. De människor som inte var berättigade att ta emot hjälp genom ”relief project” menade på att de är alla fattiga och behöver hjälp oavsett om deras hus har förstörts av monsunregnet eller inte. Det stämmer ju! Det finns så mycket människor där ute som har så lite. Vi bodde på ett skabbigt hotell i Siraha, men det var lyx jämfört med daliternas situation. Jag tror det är nyttigt att få se andra människors verklighet för att uppskatta det en har. Det är så himla klyschigt men sant!
Foto: Julee T
På kvällen körde risfabriksägaren oss runt till olika platser i området där det firades en festival bland hinduerna. De höll till vid vattnet och hyllade solen. Det var så många finklädda och det var mycket ljus, mat och musik. Maten dumpades sedan i vattnet. Min första tanke var ”HALLOJ NI KAN INTE SLÄNGA MAT” och min andra tanke var ”nu blir vattnet förorenat ju”… Det är väl detta som kallas för kulturförståelse, att inte döma ut deras traditioner med en gång.
Dagen efter så var det dags för att dela ut maten till familjerna. Vi fick stöttning av polistationen så det inte skulle utbryta kaos. Allt gick väldigt smidigt! På förmiddagen började vi med att packa ihop matpaket. Väl på plats på polisstationen började folk att droppa in under dagen för att ta emot understöd. De fick visa upp en kupong de hade blivit tilldelade och sedan fick de skriva under med sitt fingeravtryck. Många kom tillbaka även om de redan hade tagit emot understöd tidigare, därför skulle de signera att de hade fått ta emot sitt matpaket så att det skulle räcka till alla dem som var berättigade genom ”relief project”.
Foto: Cecilia E, Buddhi S, Julee T.
Foto: Silas
Foto: Silas
På kvällen åkte vi till en bro längre österut. Risfabriksägaren körde oss i nästan 2 h enkel väg. Buddhi ville att vi skulle få se bron för det ligger så mycket politik bakom den. Han berättade att Indien har låtit bygga den. Den fungerar också som ett slags dammsystem. När det är regnperiod så stänger Indien passagerna, vilket bidrar till att översvämningarna blir så mycket mer påtagliga för nepaleserna under monsunperioden i detta område. När det är torrperiod då låter Indien vattnet flöda för fullt till deras eget land. Buddhi berättade att Indien vill försöka kontrollera Nepal på flera olika plan. Detsamma gäller även fler omkringliggande länder.
Morgonen därpå var det dags att lämna Siraha. Vi blev hembjudna på te till risfabriksägaren Pradip som har varit vänlig och kört oss och hjälp oss på plats. Nepaleserna bjuder alltid på te med mjölk och massor av socker. De brukar dricka det till frukost med något kex till. Vi hade inte förväntat oss att de skulle servera oss varsin tallrik med godsaker. Det är fantastiskt kul att få bli hembjuden till folk. Vi fick även träffa hela familjen med. Så snälla!
Mätta i magen åkte vi vidare norrut igen. På vägen stannade vi i Bardibas i en Grace church. Buddhi skulle predika så det vart full kareta med bilen dit för att hinna med!
Foto: Silas

Likes

Comments

Jag och Julee kom till Nepal den 17 oktober (2017) och kommer att stanna här tills den 20 februari (2018). Flygresan hit gick jättebra. Det var skönt att äntligen komma fram och få påbörja detta äventyr som jag så länge har ställt in mig på. En har haft så mycket föreställningar, samtidigt som jag inte har vetat vad jag kan förvänta mig. När vi blev upphämtade på flygplatsen och satte oss i bilen och började åka genom Kathmandu i kaotisk trafik så började tankarna snurra med en gång. Allt är så annorlunda jämfört med Sverige. Jag hann tänka flera gånger ”Ska jag vara här i fyra månader?! Hur ska det gå?!” Det är så galet smutsigt och dammigt och det ligger skräp överallt.

Förutom den galna trafiken så slogs jag också den första veckan här i Nepal om det där med ”personal space”. Den existerar inte på samma sätt som i Sverige. Det är en grov underdrift skulle jag vilja påstå. Det är också så tydligt att jag som är ljus och 175 cm lång inte smälter in någonstans, förutom i turiststråken vill säga haha. Många människor stirrar otroligt mycket. En del ler tillbaka när jag ler mot dem och andra tittar frågandes på en. Flera vill ta bilder tillsammans med mig. Det är jättekul så länge de frågar. De som smygfotar däremot… Då blir jag irriterad hehehehe.

Ett av mina första intryck är det där med tid. Saker och ting får ta den tid det tar. Vissa är säkert väldigt punktliga, men oftast bestämmer man inte en specifik tid. Folk kommer när de kommer. Vi är ju så galet punktliga i Sverige! Tålamod är en dygd har jag hört. Tänker att det är dags att öva på den under dessa fyra månader. En egenskap som kan vara bra att ha i framtiden tänker jag haha!

Första veckan handlade mest om att komma på plats och försöka anpassa sig till den nya rytmen. Vår handledare var dessutom ute på resande fot så vi turistade två dagar med Deepak, en kille som jobbar på GCDN. Han lärde oss hur man åker den lokala bussen. Vi åkte buss till Kathmandu . Där besökte vi ”Monkey temple”. Ett buddistiskt tempel som är känt bland turister att besöka. Det fanns små apor på vägen dit upp. Vi blev tillsagda att inte hålla något löst föremål i handen för aporna är snabba och nyfikna. Väl där uppe möttes vi av en fin utsikt och jag tycker det är så vackert med alla färgglada vimplar. Efter det åt vi lunch på en koreansk restaurang och åkte vidare till ”Garden of Dreams”. Det var som en liten oas mitt i storstadsdjungeln. Många låg där inne på gräset och läste och tog det lugnt.

Nästa turistdag åkte vi till Chandragiri Hill. Där finns en linbana som tar dig upp över 2500 meters höjd. Det blev lite dimmigt men man får en utsikt över Kathmandu Valley. Häftig känsla! Det är så knäppt när jag tänker på att jag besteg Kebnekaise i somras som är Sveriges högsta berg på knappt 2100 meter över havet. Det är verkligen en ”hill” om man jämför med topparna i Nepal.

Så kom helgen… De flesta nepaleserna är bara lediga en dag i veckan och det är på lördagar, därför firar de gudstjänst på lördagar. Jag och Julee tog den lokala bussen för första gången själv till och från kyrkan. Vi blev rätt stolta faktiskt att vi klarade av det. Kyrkan ligger precis invid office och de båda tillhör Grace Community. Det var en annorlunda gudstjänst än vad jag är van vid. Innan vi gick in i lokalen tog vi av oss skorna. Män och kvinnor sitter på varsin sida och alla sitter på golvet. Ibland står man upp när det lovsjungs. Det var en karismatisk gudstjänst och jag upplevde församlingen som väldigt genuin. Det är synd att man inte kan språket alltså. Hade så gärna velat veta vad som sades i predikan…

På söndagen åkte jag och Julee till internationella kyrkan i Kathmandu. Vi hade inte så mycket mer än ett område att gå på för vi hittade ingen fullständig adress. Vi virrade runt i nästan en timme. Vi frågade flera personer om hjälp och det pekades hit och dit, men ingen visste egentligen vart vi skulle. Men nepaleserna är ju vänliga, så därför vill de väldigt gärna hjälpa till även om de inte har någon aning om vart det ligger har vi fått lära oss efter den här händelsen haha. Tillslut var det en man som gick med oss och guidade oss med sin GPS på mobilen. Det var inte det lättaste det heller. Vi kom fram till katolska kyrkan och tänkte att ”jahopp, vi får väl gå på deras gudstjänst istället!”. Då träffade vi på en gammal kvinna. Hon måste varit närmre 90 år. Hon var amerikanska och hade bott i Kathmandu i 43 år. Hon hade besök av sin väninna som också hade bott här tidigare. Hon visste precis vart vi skulle och erbjöd sig att köra oss dit i sin över 30 år gamla bil som hon berättade om. Det var inte långt hon körde oss men vi kände oss så glada och tacksamma! Det var så härligt att äntligen hitta fram. Vi kom 45 min sent till gudstjänsten men hann ändå med större delen av predikan. Det var en lättnad att få höra engelska pratas på ett sätt som man verkligen förstår och få lyssna till en predikan på ett språk som en behärskar. De flesta som går till internationella kyrkan är västerlänningar som är här i Nepal genom olika organisationer och projekt. Efter gudstjänsten så försökte jag och Julee vara så sociala som möjligt för att skapa lite kontakter. Vi fick framförallt bra kontakt med en kvinna från Rumänien. Det slutade med att hon bjöd hem oss på lunch. Vilken grej! Så tacksamt. Ett otroligt bra avslut på första veckan i Nepal! 

Likes

Comments

Såhär ser det ut på huvudkontoret och detta är våra fina medarbetare i Grace Community Development Nepal (GCDN). Buddhi som står i mitten på fotot till höger är vår handledare. Det är så härligt att det alltid finns skratt nära till hands. Vi skrattar så otroligt mycket. Jag tror det är viktigt när vi får se och uppleva saker som är jobbigt. Skratt är läkande. Med det sagt betyder det inte att vi aldrig är allvarliga. Det finns det en stor dos av också såklart!

Likes

Comments

Jag tänkte ge er en inblick i hur vi bor när vi inte är ute på resande fot i byarna och arbetar. Vi har förstått att vi bor väldigt fint i nepalesiska mått mätt. Vi bor lite avsides i Thulopokari, Lalitpur. Det är så vackert här! Lägenheten ligger bland risfält och berg. Våra nyfunna vänner kallar det dock för ”hills”. Först när de är över 4000 meter, då är det riktiga ”mountains”. Enda nackdelen med att bo så avsides är att vi får åka mycket buss när vi väl ska till office. Det är visserligen ett äventyr i sig och helt klart värt ett eget inlägg för lokaltrafiken är KAOS!

Väggarna är målade i färgglada kulörer. Vi har varsitt rymligt sovrum och varsin stor säng. De är stenhårda men det är något som jag har vant mig vid snabbt. Jag sover väldigt gott! Vi har ett badrum med vanlig sitt-toalett och dusch. Ibland försvinner både vattnet och elen. Strömmen går titt som tätt. Jag har funderat lite på hur man städar när man endast har en halmkvast att tillgå. Förslag? Vi har ett stort kök med gasspis. Jag kommer nog sakna att laga mat i ugn, men vad katten, man kan inte få allt här i livet! Dessutom har vi en jättestor balkong med fantastisk utsikt. Kollar man norrut så kan man se Himalaya när det inte är dimmigt. Här i Nepal finns det inte värme i hushållen. Vilket innebär att när temperaturerna sjunker utomhus blir det väldigt kallt inomhus. Under vintern blir det nödvändigtvis inte så kallt utomhus (ca nollgradigt som lägst här i Kathmandu Valley) men eftersom du inte kan värma dig inomhus så upplevs det som väldigt kallt.

Likes

Comments

Nepal hör till ett utav det mest fattiga länderna i världen. Landet gränsar söderut till Indien och norrut till Kina. Det är ett litet land och motsvarar ungefär en tredjedel av Sveriges yta men med ungefär tre gånger fler invånare än Sverige. Nepaleserna består av en stor blandning av folkgrupper och därmed flera olika kulturer och religioner och inte minst många olika språk. Därför är det väldigt svårt att generalisera den nepalesiska populationen. Huvudspråket är nepalesiska, men alla i landet talar inte detta språk.

Något annat intressant med detta land är att alla klimatzoner finns representerade i Nepal. Landet delas in i tre klimatzoner. Nepal sträcker sig från ett tropiskt klimat i söder på 200 meter upp till ett arktiskt klimat i norr med Himalayas bergskedja med berg över 8000 meter över havet. Mellan dessa två klimatzoner ligger den tredje. Där finns bland annat Kathmandu Valley beläget. Kathmandu är landets huvudstad och det som räknas till Kathmandu Valley är Kathmandu, Bhaktapur och Lalitpur. I Lalitpur bor jag och Julee i en lägenhet och det är även i det området som GCDN har sitt huvudkontor. Arbetet som GCDN utför ligger i södra delen av Nepal. Det är inte långa sträckor i kilometer men ändå skiljer sig klimatet såpas! Det är häftigt!

Likes

Comments