Jag älskar att vara ute i naturen och njuta av Guds skapelse. Jag har länge drömt om att komma till Nepal för att vandra och göra andra friluftsaktiviteter och jag vet att jag definitivt kommer komma tillbaka till Nepal av den anledningen. MEN eftersom jag haft julledigt så vore det ju dumt att inte passa på och nosa lite på Himalaya. Jag, Julee, Buddhi och hans kompis Harry åkte tillsammans till Pokhara. Vi sov där en natt och dagen efter åkte vi till Naya Pul och började vandra till Ghandruk. Vi startade vandringen ganska sent så vi kom fram till Ghandruk när det hade mörknat. Det var häftigt att vandra under stjärnklar himmel och månljus.

Min plan var att gå Naya Pul - Ghandruk - Tadapani - Ghorepani - Poon Hill - Tikhedhunga - Naya Pul.

De andra gick tillbaka till Naya Pul och vi skiljdes åt morgonen vandringsdag nr 2. Sedan fortsatte jag själv mot Tadapani.

Vandringen var inte som att vandra på svenska kalfjället. Här är det mycket mer civilisation på vandringslederna. Det var många bergsbyar. Det finns jättemycket gästhus att välja bland. Jag behövde varken bära med mig tält eller gaskök och mat. Det var helt enkelt en lyxvandring. På lederna finns det mycket turister. De flesta hade med sig guider och bärare. Det var många som blev imponerade att jag gick själv. Jag tänkte tvärtom; varför är det inte fler som går utan guider och bärare eftersom det inte var en särskilt svår vandring. Skulle jag gå längre upp i Anapurna och på högre altituder så skulle jag definitivt vilja ha guide. Det finns ett mervärde att gå med någon som kan berätta om området. Jag njuter väldigt mycket av att vandra solo. Jag får tid att reflektera och beundra vyerna i lugn och ro och väljer själv hur snabbt/långsamt jag vill gå. Jag har verkligen fått mersmak av att resa själv för du möter så mycket härliga människor och du väljer själv hur social du vill vara. Jag har träffat så mycket trevliga människor och haft massor av roliga samtal!

Bra plats att stanna för drickpaus och lite energipåfyllning av jordnötter och russin.

Utsikt från Poon Hill (3210 möh) utöver Anapurna bergskedjan. Detta var höjdpunkten på vandringen i dubbelbemärkelse haha. Jag gick upp tidigt på morgonen för att jaga soluppgång. Det var helt underbart vackert!

Det var mycket mer vandring i skogen/djungeln än vad jag hade föreställt mig. Jag trodde verkligen att det skulle vara mer öppet landskap. När jag väl kom till de platser med öppna landskap där jag fick se Himalaya kände jag mig så lycklig. Det är jättefint i skogen med såklart, men jag har en särskild förkärlek för berg.

Såhär kan det se ut på ett gästhus. När du checkar in på ett gästhus så är det meningen att man även äter sin middag och frukost där. Det är liksom en oskriven regel. Det är väldigt billigt och kostar mellan 150-200 kr.

Sista dagen från Ghorepani till Nuya Pul kände jag mig så glad och upplyft. Det är en fantastisk känsla när man känner att en klarar av att göra saker på egen hand. När jag väl gick i mål tog jag lokalbussen till Pokhara. Där hittade jag ett hotell och sov där två nätter innan jag tog bussen till Kathmandu igen. Jag hade så mycket planer på saker jag ville hitta på i Pokhara. Jag funderade även på att testa på rafting och tältning, men jag blev sjuk. Det är viktigt att lyssna på kroppen! Jag vill absolut komma tillbaka till Pokhara och se mer av den staden och alla sevärdigheter.

Jag kommer definitivt komma tillbaka till Nepal för mer vandring och mer berg. Jag vill se mer av Himalaya och dess fantastiska berg. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag hade länge ställt in mig på att julen 2017 skulle bli annorlunda. I vanliga fall i Sverige blir en ständigt påmind och lever i det under flera veckors tid bland annat genom julmusik i butiker, fönsterskyltningen på stan, dekorationer, adventsfirande, Luciafirande, glöggmingel och julbakande. Allt detta som en uppladdning inför julafton. Ju närmre julafton desto mer stressade människor som konsumerar frenetiskt för att finna den perfekta julklappen. Julen kan vara fantastiskt och den kan också vara mycket ångestladdad och en stressig period på året för många människor för att det är så mycket som ”skall hinnas med”. Jag är glad att jag missade julens baksidor. Det är dumt att det ska vara på det viset när julen inte ens handlar om julklappar eller det mysigaste dekorerade hemmet eller det perfekta julbordet med så mycket att välja på som möjligt. Julen handlar om Jesu födelse. Den handlar om hur Gud kom till jorden som människa för att han älskar oss så mycket och vill ha en relation med oss. För drygt två veckor sedan när jag var i internationella kyrkan så predikade en man om hur Jesus kommer med fred till jorden. Judarna på den tiden hoppades på fred mellan människor och i deras kontext en befrielse från romarna. Men denna fred som Jesus kommer med handlar inte om det. Den freden handlar om fred mellan människa och Gud för han vill ha en relation med oss.

Den här julen har som sagt skilt sig åt mot vad den brukar vara och jag är så tacksam för att jag har fått uppleva något nytt! Sedan ska jag inte sticka under stolen med att jag absolut saknat att äta lussekatt och spistunnbröd med julskinka och skånsk grovkornig senap på hahaha. När jag ringde min familj på julafton kände jag en saknad men det var som min syster sa att det kändes som att jag var hos dem när vi samtalade med varandra med högtalarfunktionen. Jag somnade gott den kvällen och kände mig glad och nöjd. Tidigare under julaftonsdagen åt jag och Julee på vietnamesisk restaurang och gick till internationella kyrkan. Gudstjänsten bestod av julsånger och dramatiserande av bibelläsning om Jesu födelse av några barn. När det var slut bjöds det på te och bulle på innergården kring en eld som lös upp i mörkret. Jag uppskattar verkligen de stunderna då en träffar nya människor att prata med varje gång. Det är så intressant att höra vad alla västerlänningar gör i Nepal. Många har fascinerande historier.

Hur jul firas i Nepal undrade ni? Bland de kristna i landet så firas det tillsammans med församlingen hela dagen i kyrkan på juldagen den 25:e. Jag och Julee min praktikant-kamrat åkte till Bhaktapur. Vi firade tillsammans med vår handledare och hans församling. En del av dem hade vi träffat innan. Vi lärde även känna många nya människor också. Det var fullsatt i kyrkan. De uppskattade antalet till ungefär 200 personer! Bland dem var det också många personer som annars inte kommer till kyrkan och som tillhör någon annan religion. Det var verkligen trångt i lokalen. Många timmar spenderades sittandes på golvet i skräddare. Fötterna somnar och dagen efter kändes det i benen haha. Juldagen bestod av musik/sång, dansuppvisning, dramauppvisning, predikan och mat! Fantastiskt god mat. Ett komiskt inslag som jag tyckte var när det hämtades in en stor tårta som sedan pastorn och två äldste skar tillsammans i (föreställ er ett brudpar) samtidigt som ”We wish you a Merry Christmas” spelades i bakgrunden. Skrattade lite inombords. Det märktes att det var lite västerländska drag inblandat. Barnen fick tomteluvor exempelvis och lite presenter delades ut. Sedan tror jag visserligen inte att kyrkorna i Västvärlden spelar ”We wish you a Merry Christmas” i bakgrunden och skär i tårta framme på scenen. Eller är det någon som upplevt det? Haha.

Jag uppskattade verkligen att det var mycket musik och sång. Alla sjöng med och klappade händerna och inkluderades. Kändes kul! Sedan mot eftermiddagen/kvällen så var det ”fridans”. Vi dansade tills vi blev svettiga. Det är framförallt en låt som spelades om och om igen som vi hört flera gånger tidigare. Nepaleserna är duktiga på att dansa och det är roligt att försöka ta efter deras traditionella dansrörelser. På kvällen somnade jag som en stock, dock väldigt nöjd. Det var fantastiskt att få vara med om ett annat slags julfirande. Det är spännande att lära känna en ny kultur! Jag hade en jättebra dag och är väldigt nöjd med julen 2017. Jag hoppas innerligt att ni också hade en bra jul!

Likes

Comments

Innan jul var vi ute i några byar i Sindhuli district i drygt en vecka. Vid detta tillfälle undervisade vi i en ny by som heter Domre. Det var meningen att vi skulle vara ute längre men på grund av julledigt så kommer vi komma tillbaka till samma by i mitten av januari någon gång. Det är alltid så kul att träffa nya människor. Det bästa med att vara PMU-praktikant är just mötet med människor och få lära känna en ny kultur!

Det är lite nervöst att möta en ny grupp kvinnor som vi ska undervisa för. Tankar som snurrar runt är om de kommer tycka om oss och tycka undervisningen är intressant. De har ju redan en lärare eller ”facilitator” som gör ett jättebra jobb. Hittills har vi varit hos fyra olika lärocenter och vi har blivit väldigt fint mottagna. De är så villiga att lära sig och ger väldigt mycket respons när jag undervisar framförallt engelska men också om personlig hygien. Den här gången slog vi ihop två grupper så vi hade ett undervisningstillfälle under dagarna. Dels på grund av att den ena gruppen inte hade någon lokal upptäckte vi första dagen och dels för att de helst ville ha undervisning samma tid på morgonen. Så istället blev vi en stor grupp som trängdes i ett klassrum i byn Domre innan skolbarnen började sina lektioner.

Majoriteten av deltagandena är mödrar. En del är äldre och andra är unga med småbarn. Så denna gång var det många småbarn som var med. Så var det inte förra gången vi var ute i fält och undervisade. Det kan bli mycket ljud men jag tycker det är helt okej. Vart skall barnen annars vara? Klart de ska hänga med. Sedan var det många andra barn från byn som dök upp för de var nyfikna på vad som hände i klassrummet. Det ska ju egentligen vara skolelever och lärare i klassrummet så vad gör två utlänningar och ett gäng kvinnor som är ”för gamla” för att gå i skolan där?

Det var så ruggigt kallt på morgonen och framförallt inne i klassrummet i skuggan. Så när Julee undervisade satt jag på utsidan i solen och tvärtom. Perfekt tillfälle för att leka med barnen! Vid ett tillfälle satte vi oss ute på marken när det var som soligast och torrt i gräset.

Vi bodde hos den ena gruppens ”facilitator” och hennes familj. Det var hon, hennes man och son. Hennes svärmor och svärfar samt en till man som bodde där. Det bästa med att bo hos den familjen var när vi åt middag tillsammans om kvällarna. Köket sitter i anslutning till huset med väggar gjorda av flätad bambu för att det är mest praktiskt med öppna väggar när mat lagas över eld så röken kan komma ut. Vi satt på golvet runt elden för att värma oss och åt tillsammans. De lagade otroligt god mat! Det märktes att det var lokalt ris som de själva odlat och linser och grönsaker från deras landområde. Sååå gott! Vissa kvällar skrattade vi otroligt mycket. Det var en kväll som det dök upp några grannar som sa att de hörde så mycket skratt kvällen innan så de ville också vara med i gemenskapen. KUL! Människorna här i Nepal är så gästvänliga. Jag har aldrig mött detta någonstans innan.

När vi undervisade förra gången bodde vi i en by som heter Hautar. En timmes gång från Domre där vi undervisade denna gång. Vi passade på att gå till Hautar och sov där i samband med vår lediga dag. Det var jättekul att träffa de människorna igen som vi lärt känna tidigare och sova på gästhuset vi så väl känner till som drivs av Mayas familj (vår vän och översättare). Vi sov även där fler nätter innan vi lämnade byn. Än en gång slås jag av vänligheten. Det var så många som ville att vi skulle stanna över jul och fira med dem. De frågade flera gånger när vi kommer tillbaka. De är inte ”bara elever”, de har blivit mina vänner. Därför var det så roligt att komma tillbaka till den byn igen. Nästa gång vi ska ut i fält skall vi tillbaka till Domre och jag ser fram emot att lära känna de kvinnorna bättre. När vi var där passade vi på att hälsa på hos några kvinnor på dagarna efter undervisningen. Det är något av det bästa med att hälsa på hos folk och sitta och prata och umgås. Älskar de tillfällena när vi sitter och käkar apelsiner, clementiner och pomelo från deras trädgård och bara är.

Likes

Comments

När vi inte är ute i fält befinner vi oss i Kathmandu, Lalitpur. Det blir en hel del bussresor mellan lägenheten och organisationens huvudkontor. Det är en upplevelse må jag säga. Alltså på riktigt, har ni åkt den här typen av buss!? Den där typen av buss som är så gammal så den knappt orkar åka uppförs. Den där typen av buss som har dånande musik. Den där typen av buss som egentligen rymmer väldigt få passagerare men det tycks aldrig finnas en begränsning på hur många som kan tryckas in. Den där typen av buss där du knappt får plats att ha med dig en ryggsäck, eller där du måste stå med huvudet böjt för du är för lång. Ja precis, den sortens buss! Den sorten där han som samlar in pengar ibland får hänga utanför bussen tillsammans med ett gäng passagerare. I början var det så otroligt påfrestande. Eller vem försöker jag lura, det är fortfarande påfrestande när en står upp drygt en timme med böjt huvud hahaha. (Senast igår när jag åkte hem från Kathmandu). Men nu är en van att det är regel att stå upp och undantag att få sitta. Det som är fint i allt kaos är ändå att människorna som har en sittplats är vänliga och erbjuder att hålla ens ryggsäck/matkassar i knät osv. Hoppar det på en mamma med ett barn så får alltid barnet sitta ner i någons knä. Nepaleserna är ju rätt korta och när de ser att jag står böjd så har jag blivit erbjuden en sittplats när någon hoppat av bussen och andra personer haft möjlighet att ta sittplatsen först. Det är sådana detaljer som gör det uthärdigt.

Det är oftast inga problem att hoppa på bussen där vi bor för då vet vi att vi åker åt rätt håll. Det finns inget annat alternativ liksom haha. Vi ställer oss längs med gatan och vinkar in bussen helt enkelt. Ibland känns det som att bussen stannar var femtionde meter för att folk hoppar på här och var. Det finns några utsatta hållplatser längre in mot centrum, men på utkanten så kan du hoppa på och av var du vill haha! Det svåraste är att åka buss hem från kontoret på eftermiddagarna, eller från stan på helgerna om vi har hittat på något. Då finns det så många bussar och vi frågar alltid ”Chhampi?”. Majoriteten av gångerna får vi ett nej, killen som samlar in pengar skakar på huvudet. Ibland känns det som att vi får stå en evighet och vänta på rätt buss hem och ibland dyker den inte upp alls. Då har vi tagit taxi. Det jobbigaste är när vi måste handla mat och bära på matkassar och hoppa på en fullsatt buss. Vi har ju klarat oss hittills så vi lär ju klara oss resten av tiden också haha! När det gäller utlandsarbetare så är tydligen trafiken det mest farliga. Jag förstår varför! Detta är ju en upplevelse som sagt. Som praktikant får en uppleva både det ena och det andra haha.

Foto: Deepak

Foto till vänster: Julee T

Jag önskar att jag kunde visa en bild när man står i bussen och det är som galnast. Men då är det ju omöjligt att ta upp kameran eller mobilen haha!

Likes

Comments

Jag tror nästan ingen undgick att höra om jordbävningen som drabbade Nepal 25 april 2015. Jordbävningen mätte 7,8 på Richer-skalan och tog 8500 människors liv. Många blev hemlösa. Efterskakningar fortsatte flera veckor efteråt. Jag minns tydligt nyhetsbilder och tidningsrubriker om hur naturkatastrofen drabbade Nepals befolkning. Jag minns också att det pågick insamlingar för att hjälpa de nödsatta. Jordbävningen uppmärksammades internationellt och Nepal fick motta hjälp från många länder gällande det mest akuta. Än idag finns det spår efter vad jordbävningen förde med sig. Många människor fick sina hushåll förstörda och det är en långdragen process att återhämta sig ifrån då det tar tid att bygga och reparera. Turismen minskade i samband med jordbävningen, i en tid när Nepal behöver inkomsten som mest för att kunna bygga upp det som blivit förstört. Med detta sagt så vill jag faktiskt uppmuntra er läsare att besöka Nepal om ni har möjlighet. Landet får in pengar och ni bidrar till en snabbare återhämtning efter jordbävningen. Jag är helt inställd på att komma tillbaka till Nepal. Jag kommer definitivt återvända! Det finns så mycket det här landet har att upptäcka. Jag har ”bara” skrapat på ytan hittills.

Ute i byarna byggs det mycket hus. Regeringen ger bidrag till de som bygger säkra stabila hus. De ställer särskilda krav för att byggnaderna skall tåla framtida jordbävningar. Det är därför många ingenjörer som arbetar ute i fält för att se till så att husen byggs på rätt sätt. Deras uppgift är att godkänna bygget och det är först då familjerna kan få statligt bidrag. Det innebär att om husen inte byggs riktigt så får de inget bidrag. Jag kan föreställa mig hur svårt det måste vara för dem som inte blir godkända. Det är mycket pengar det handlar om. Sedan slår det mig att vilken familj som helst kanske ändå inte har möjlighet att bygga nytt hus då det krävs arbetskraft och utlägg av material osv. innan ett eventuellt bidrag kan tas emot.

I början av december åkte vi med organisationen som jag är praktikant hos till en by som heter Rampur och kringliggande bergsbyar för att följa upp hur det har gått för familjerna som tagit emot hjälp. GCDN har genom ett projekt stöttat de mest drabbade familjerna i Sindhuli district genom att dela ut plåt för att kunna reparera sina hus. Vi åkte runt till flera hushåll och hälsade på och samlade in information. Buddhi berättade att när de var där straxt efter jordbävningen såg de hur förstörda husen var, en jobbig upplevelse sa han. Det glädjer mig att plåten kommit till användning och att många familjer kommit på fötterna igen.

Likes

Comments

Vi har varit ute i nästan två veckor och undervisat på två av GCDN:s lärocenter i byarna Hirding och Hautar. Jag har aldrig undervisat tidigare men det har varit otroligt givande och jag har nog lärt mig minst lika mycket som de deltagande har gjort. Jag är så tacksam för det bemötandet vi har fått och de har visat stort intresse för att lära sig nya saker. Jag har undervisat basic engelska och om personlig hygien och min praktik-kamrat Julee har undervisat om mänskliga rättigheter. Mycket av detta var helt nytt för kvinnorna på lärocenterna.

Alla har rätt till utbildning enligt FN:s mänskliga rättigheter. Dock är det långt ifrån verkligheten runt om i världen. Utbildning skall vara gratis och tillgänglig för alla. I Nepal kostar det pengar att gå i skola vilket gör att många barn inte får chansen till utbildning på grund av att deras föräldrar inte har råd. Nepal är ett av världens fattigaste länder vilket betyder att skolavgifterna är en stor bakgrundsfaktor till varför alla barn inte får chansen till att gå i skola. Många ute i byarna har ingen inkomst utan lever på sin boskap/bruka land, det gör också att många föräldrar inte låter sina barn gå till skolan utan får arbeta hemma på gården istället. De kvinnor vi undervisar är mellan 15-50 år gamla och har inte haft möjligheten att gå i skolan som barn, därför är jag extra glad att jag få vara med i GCDN:s arbete med undervisning. Det är som sagt helt nytt för mig men jag är glad att jag får vara med och bidra på ett hörn. Det är svårt att undervisa äldre personer. Barn har en snabbare inlärningsförmåga, men det går framåt hela tiden. Tålamod är viktigt!

Foto till vänster: Julee T.

Foto: Julee T

Jag har haft så roligt när jag har undervisat engelska. De vill verkligen lära sig! Som vi alla vet är det riktigt svårt att lära sig ett nytt språk, framförallt om det är ett nytt alfabet dessutom. Alfabetet har vi repeterat och övat på hur mycket som helst. "Vad heter du" och "Hur mår du?" är sånt vi också övat på bland annat. Allt är som sagt väldigt basic. Tur det, för jag är ingen engelskalärare haha! Vi har skrattat otroligt mycket för uttalen är ju inte heller så lätt som ni kan förstå. Som vi har skrattat alltså! Viktigt att vi skrattar tillsammans och aldrig skrattar åt någon. De säger att jag skall lära dom engelska och de skall lära mig nepalesiska. Så nästan varje dag har vi haft utmaning att lära en ny fras eller ord och jag ska lära mig det på nepalesiska. Det har varit superkul! Jag är så imponerad av dom!

På bilden till vänster pratar Julee om mänskliga rättigheter. Ett otroligt viktigt ämne och vi tror medvetenheten kring sina rättigheter kommer att hjälpa kvinnorna i framtiden, om inte annat deras barn.

Foto: Julee T

På bilden ovan pratar jag och personlig hygien. Det jag har betonat mest är betydelsen av handhygien och mentruationshygien. De har varit öppna och delat med sig av sina erfarenheter. Det är så tacksamt! En hel del av hygienundervisningen var nytt för kvinnorna. Jag är glad att de bär med sig lite nya insikter om betydelsen av personlig hygien.

Foto: Julee T

När vi hade suttit ner länge och behövde lite paus för att få ny energi så körde jag lite 70-talsdisco med dom. Det var mest jag som dansade men det var mycket skratt och skön gemenskap. Jag är inte säker på om de diggar Boney M lika mycket som jag. Men "Sunny" och "Daddy cool" går ju inte att inte gilla menar jag haha! Gött med lite discomoves!

Fantastiskt fina vyer runt omkring lärocenterna.

Vi bodde på ett litet guesthouse som vår översättare Mayas familj driver. Vi blev som en lite familj nästan kändes det som. Vi satt på kvällarna tillsammans i köket på golvet och åt medan gästerna åt utomhus vid bordet. Ibland satt vi runt en eld och skojade med varandra. Fin gemenskap med Maya och hennes systrar samt fler från organisationen som var med oss några dagar. Tycker verkligen om dom så mycket!

Foto: Julee T

Diddi (storasyster) Martha skämde bort oss med mat varje dag.

Jag som helst äter vegetariskt har fuskat en del sedan jag kom till Nepal, framförallt när det grillas kyckling. Så sjukt gott!

​Jag börjar trivas mer och mer i Nepal. Det är svårt att inte få ett hjärta för Nepal och dess invånare! Jag har verkligen uppskattat tiden ute i byarna och ser fram emot nästa gång!

Likes

Comments

Jag har bett var och varannan dag om att min mage inte ska kaosa sönder samtidigt som jag har väntat på att det en dag ska inträffa. Jag tänker att det är oundvikligt att drabbas av magsjuka under en sådan här resa. Detta lär knappast bli enda gången heller haha. MEN jag är så galet tacksam att det hände nu när jag är tillbaka i lägenheten i Lalitpur, Kathmandu. Värre är det när man inte har tillgång till toalett osv…

​Får säga att det är ju få förunnat att man är sängliggandes med denhär utsikten. Det hade kunnat vara värre…

Likes

Comments

Förra veckan var vi iväg några dagar för att besöka de byar som vi kommer att vara verksamma i, genom ”post-literacy project”. Huvudsyftet med denna resa var att kolla läget på de olika lärocenter som vi kommer att arbeta hos och presentera oss själva. Vi fick ett fint mottagande och jag känner mig taggad på att komma tillbaka och bidra med något! Min önskan är att min praktikperiod skall få innebära att jag lär mig mycket nya saker men också att jag ska få lära andra människor något.

Jag slutar aldrig att förvånas över hur en transporteras i detta land så detta blogginlägg inleds med mina erfarenheter kring vår resa dit. Det tog oss en hel dag från Kathmandu till Ghynglekh, Bastipur. Det är ca 10 mil dit, men det tog oss 9 h. Vi åkte till en början på asfaltsvägar, men sedan när vi skulle ut till byarna åkte vi längs med branta grusvägar, på sten, i bäckar osv… upp och ner för stora höjder. Tacka vet jag fyrhjulsdrivna bilar. Här kommer ett kul klipp på hur skumpigt det var. Mycket skratt blandat med fokus på att överleva. Efter flera timmar i sträck på skumpiga galna bilvägar så kan ni föreställa er hur en mår efteråt haha. Ganska så illa och mycket huvudvärk.

Väl på plats hälsades vi välkomna. Maya som kommer vara med oss och översätta kommer från denna by och känner till området väl. Hennes familj driver ett gästhus så vi bodde där två nätter. Hennes syster arbetar heltid på detta ställe och såg till att vi och de andra gästerna fick mat mm. Vi sov i ett rum med noll isolering. Det var som att sova ute fast inne. Väggarna var byggda med breda plankor med stora mellanrum. Fönstret var helt öppet. Även om det är varmare i södra Nepal så blir det kallt om kvällarna så fort solen går ner. Jag och Julee sov i ett rum och fick varsin säng (träbänk). Sovsäck och liggunderlag är att rekommendera, annars fryser man väldigt mycket. Jag kan tänka mig hur kallt det måste vara för alla dem som inte har den utrustningen under vintertid då det inte finns värme i hushållen.

Morgonen därpå gick vi upp tidigt för att besöka ett av GCDN:s lärocenter. De hade lektion mellan kl. 06-08 på morgonen för att hinna gå till jobbet efteråt. Många arbetar på risfälten eller med djurhållning på sina gårdar. Denna klass har sin undervisning i kyrkan. Vi gick dit på en kvart från gästhuset i en fantastisk miljö. Vi presenterades för klassen och vi fick höra deras berättelse om varför de deltog i undervisning som vuxna. De flesta delade samma historia om att de inte hade fått chansen att gå i skola när de var barn. Faktorer bakom detta var att flickor inte prioriteras lika högt att gå i skolan som pojkarna i familjen. Det är viktigare att lära sig att sköta hushållet. Många växte upp med föräldrar som är lantbrukare och då går arbetet före skolan för att familjen skall kunna försörja sig. Det är tyvärr en verklighet bland många barn runt om i världen, framförallt bland flickor att de inte får gå i skolan. Kunskap ger större framtidsmöjligheter och hade alla flickor fått undervisning så hade världen sett annorlunda ut. En strimma hopp i detta är just att GCDN bedriver undervisning för de kvinnor som aldrig hade chansen som barn.

Efter vårt första besök så åkte vi bil en kort stund till nästa lärocenter. Det var många fler i denna klass och där presenterades vi och de fick även presentera sig själva. Vi fick kransar av marygold. Det är en tradition i Nepal när man vill hälsa någon välkommen. Än en gång blir jag så imponerad att dessa kvinnor går till undervisningen innan arbetsdagen drar igång. Det är fantastiskt att se att de är så villiga. ”Post-literacy project” innebär att de har lärt sig att läsa och skriva från GCDN:s avslutade projekt ”Pre-literacy project”. En del har lärt sig väldigt lätt och andra har det trögare så det innebär mycket repetition kring det mest basala. De lär sig även mattematik. Jag skall undervisa engelska på en väldigt grundläggande nivå. I ”Post-literacy project” får de även undervisning om mänskliga rättigheter (som Julee kommer att undervisa), samt jämställdhetsfrågor men också undervisning kring djurhållning, hygien, sjukvård mm.

Under dagen roade vi oss vid bäcken. Här tvättar många av byborna sina kläder och sköter sin hygien. Jag som älskar fjällvandring har inga problem med att tvätta av mig i bäcken, dock är det ju risfält och människor som arbetar runt omkring så du kan liksom inte hoppa ner naken och ta en dusch för du har publik och här i Nepal så gör man inte så helt enkelt haha. Så jag får nog klura lite på den tekniken hur man duschar med kläderna på eller en sarong omkring sig antingen i bäcken eller i vattenslangen vid gästhuset som vi kommer att komma tillbaka till. Sedan gick vi förbi några arbetare på risfälten som Maya känner. De flesta var hennes släktingar. Vi fick testa på hur det var att skörda risbuskar (säger man ens så?). Det är också en teknik jag får öva på haha.

Foto: Maya

På eftermiddagen precis innan det hann bli mörk besökte vi ett tredje lärocenter. Vi fick ta emot jättefina kransar och blev varmt välkomnade. Dessa kvinnor kom hit efter en hel dags arbete och avslutade dagen med undervisning. Fantastiskt!

På lördagen gick vi till kyrkan. Buddhi predikade även denna lördag. Kyrkan tillhör också Grace Community liksom de andra nepalesiska kyrkorna vi har besökt. Samma kyrka som en av klasserna håller till i. När gudstjänsten var slut gick vi hem till pastorsfamiljen och åt apelsiner och en annan frukt som jag skulle tro är pomelo eller liknande. Mysigt! Det är alltid så kul att få bli hembjuden. Givetvis fick vi sött te också som kokas med mjölk. Standard här i Nepal!

Efter kyrkan åkte vi vidare mot en annan by. Vi åkte bil på skumpiga vägar i 3 h ungefär. Där fanns ett ”hotell”. Svårt att kalla det för hotell hehehehe. Det bor några i det rummet annars. Det hängde kläder och grejer. Det var mycket spindlar och myror och andra kryp. Är väldigt tacksam för mitt myggnät. Trots att både jag, Julee och Maya nojade massor inför att sova i det rummet så sov vi väldigt gott. Anledningen att vi stannade i denna by var för att resan till Kathmandu hade varit för lång eftersom vi inte åkte direkt på morgonen. Sedan skulle även en skola besökas som har tagit emot datorer från GCDN. På söndag efter lunch började vi vår resa tillbaka till Kathmandu igen. Det är så galen trafik i Kathmandu. Det står liksom stilla. Mycket avgaser, damm, tutande och liv. Nästan så en föredrar de guppiga vägarna på landsbygden, men det tar ju också femtielva år att färdas på de vägarna men på grund av vägens skick.

Det kändes så himla lyxigt att få komma ”hem” till vår lägenhet i Lalitpur med dusch och skön säng och rena rum osv.

På söndag åker vi tillbaka för att stanna i 2 veckor och undervisa. Denna vecka går alltså till förberedelser inför vad som komma skall. Ni får gärna be en bön att Gud är med i förberedelserna och att jag skall få bidra till att kvinnorna lär sig mer engelska.

Förresten, kolla in denna växten! Ni har säkert redan sett något liknande förut men jag tycker det är kul i alla fall!

Likes

Comments

​Hej på er! Jag slänger in ett musiktips till er. Att vara PMU-praktikant innebär också att upptäcka och lära känna en ny kultur. När det gäller musik och film i Nepal är de väldigt influerade av Indien och Bollywood. Den här låten är från Indien, ingen skräll direkt. Vi har hört låten flera gånger på bussen och nu ger jag den vidare till er. Vad tycks!?



Likes

Comments

Foto: Buddhi S
Jag har varit i Nepal i över två veckor nu. Det känns som vi precis landade med planet och ibland känns det som att tiden står stilla. Jag befinner mig nog fortfarande i en anpassningsfas. Det är så mycket nya intryck hela tiden. Varje dag sedan vi har kommit hit har vi gjort något, vissa dagar mer intensiva än andra. När man kommer såhär till ett nytt land och en ny kultur så handlar det mycket nu i början om anpassning och att lära sig de mest basic, som exempelvis vart man handlar mat, hur man åker buss (vilket vi har fått kläm på), hur skall man hålla rent i lägenheten, hur gör man när man går på toaletten och det varken finns papper eller rinnande vatten. Det verkar vara dåligt med papperskorgar här i Nepal. Hur gör kvinnorna när de har mens och måste gå på toaletten!? I vår lägenhet har vi ju en sitt-toalett, handfat och papperskorg så det är ju inga bekymmer, men när man är i det offentliga så är det svårare haha. En annan tanke är att mina naglar kommer bli gula när vi käkar med händerna. Gurkmejan från curryn färgar av sig. Tänker att mina armhålor också kommer börja lukta spicy så småningom. Jag har snabbt vant mig vid att äta stark mat! Är det inte starkt nog strör jag på extra chiliflakes. Min hy i ansiktet vill jag påstå ha blivit sämre på grund av klimatskillnad och alla avgaser, damm osv... Håret har hunnit blivit bra risigt på två veckor också. Anpassning var det ja! Haha.


Det känns bra att vi kommer vara ifrån stadsmiljö ganska mycket. Vi kommer befinna oss i byarna och jobba ca 2 månader totalt. Imorgon skall vi iväg till södra Nepal igen där GCDN bedriver "Post literacy project". De här dagarna skall vi mest introduceras och kolla in läget. Sedan kommer vi tillbaka till Kathmandu för att förbereda undervisning några dagar innan vi åker ut igen en längre period. Jag ser verkligen fram emot att börja jobba och komma ut till byarna och möta människor och förhoppningsvis bidra med något!

Likes

Comments