View tracker

Lite bilder från första dagarna i Sydney. Vi bodde på ett hostel som heter No Mads och är rätt stort häromkring. Vi bodde så billigt så möjligt vilket innebär så stort rum som möjligt. The Church. Ja det är som en liten församling med 32 sängplatser.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det spelar inte riktigt någon roll hur gärna jag än vill vara duktig på att uppdatera så är jag så värdelös. Hade tänkt att jag kunde uppdatera en del nu när jag befinner mig utanför Sveriges gränser vilket jag gör. Har flugit till Sydney, varit runt på den södra ön av nya Zealand och nu är jag på väg till Thailand med en mellanlandning i Kuala Lumpur, Malaysia.

Jag ska flyga till Phuket och sover en natt på hotell där. Imorgon tar jag en färja från Phuket till Phi Phi Island och där ska jag möta upp Linn och Linda som jag reser med. De bokade dock biljetter långt tidigare än jag pch flyger därför till Bangkok istället.

Jag är varm och känner mig faktiskt lite orolig över resten av resan. Inte minst att min gate är väldigt stängd fast det står "final call" på alla skärmar. Dessutom står det att klockan är 11:59 trots att den är 15:59. Spännande. Vi får ju hålla tummarna för att jag kommer fram

Likes

Comments

View tracker

Har nog redan börjat ge upp det här med min blogg. Har senaste tiden drunknat i jobb, träning och mat. + - 0. Med andra ord.

Nu tänkte jag dock göra alla er stjärnor lite avundsjuka. Hänger några dagar i Paris och det är rättså väldigt trevligt, ifall ni var skeptiska.

Likes

Comments

Några timmar i Göteborg är ju aldrig fel. Jag kom i onsdagskväll med ett tåg som var framme runt 22, det blev inte så mycket att göra mer än att bara vara.

Men att igår starta dagen med löpning i Slottsskogen och att fortsätta den med att gå ut och äta i Haga för att sedan köpa muffins, ta med Bose och alla vänner till Slottsskogen var fantastiskt fint. Solen sken, vi kastade frisbee och skrattade och folk tittade på oss och tänkte garanterat att de gärna hade tillhört vår grupp, en del var så modiga att de bara kom, sa "Hej allihopa jag heter ------, hoppas ni mår bra"! Och så höll det på, vi var nog uppåt 15 stycken. Härligt.

Har rättså många i Göteborgstrakten som jag kan kalla mina vänner. De flesta bor på en ö som heter Donsö. De har jag inte sett på länge och framförallt har jag inte varit ute på ön på lång tid, närmare två år faktiskt vilket är helt crazy. Åt kvällsmat med Ida, så gott. Vi gick sedan en promenad till en tjej och där var alla andra brudar och fikade. Så härligt. Älskar spontanitet, att sådant funkar fortfarande. Sådär enkelt är inte livet hemma hos mig, tyvärr.

Likes

Comments

Avis? Skulle inte tro det va. Goodnight

Likes

Comments

"Cecilia vad gör du fortfarande hemma"? Mamma springer in på  mitt rum för att väcka mig. Klockan är 06 på morgonen och jag har visst sovit igenom mina två alarm nästan två timmar tidigare. På tre minuter har jag tagit på mig mina stövlar, slängt på mig jackan, ryckt åt mig väskan och sprungit ut till bussen. Barfota, utan bh och med håret i ett stort ruffs. Dessutom osminkad och med ofräsch hy är jag i ren panikstress påväg in till Örebro. Väl sittandes på bussen, med tårarna i ögonen, finns inget värre än att försova sig och komma sent börjar jag även känna av att jag har lite ont i magen men tar för givet att det är den stressiga morgonen eller snarare det stressiga uppvaknandets orsak. Väl på arbetet, trots allt endast en halvtimme sen hamnade vi efter hela morgonen och mer stress har jag knappt upplevt. 

Jag och en tjej som praktiserar står och gör dagens sallader och jag börjar klaga på att jag faktiskt börjat få rätt ont i magen, dessutom att jag börjat känna av smärta i ryggen. Äsch, jag är bara nojig tänker jag. Har så mycket att göra denna eftermiddag att det inte är någon idé att varken tänka eller känna efter. Smärtan blir dock värre och värre och stundtals ohanterlig. Framförallt när jag går av tåget i Kumla och jag ska hämta bilen för alla aktiviteter som ska skjutsas till, möta upp vänner, åka på spinning osv. Är så hungrig och har inte kunnat äta ordentligt, det är säkert därför jag har ont, eller? Kryper till köket för att göra i ordning något att stoppa i mig och det blir nog det onyttigaste man kunde hitta i vårt kök. 

Efter tiden inser jag att mina planer inte kommer gå att genomföra idag, ställer in spinningen vilket inte alls känns okej för mitt psyke men har inte så mycket att välja på. Jag börjar titta på sista avsnittet på säsong fyra av Suits, ringer 1177 och berättar om mina smärtor och hon säger att jag ska åka till akuten. Vilket jag gör. 

Jag skulle inte åka dit i första taget. Tycker inte om att få uppmärksamhet på ett sådant sätt och vill inte visa mig svag. Vill fortsätta kunna säga att jag aldrig varit sjuk men det kraschade igår. Fick väldigt snabbt möta en sköterska som tog olika prover på mig vilket kändes bra, hon sa att det skulle ta ca en timme att få svaren och att de så småningom skulle komma in till det rum jag skulle få. Jag fick ligga på golvet i 1,5h. Till slut fick vi än en gång be om en säng, då kom de in och bad om ursäkt. Jag förstod snabbt att jag inte kommer vara första prioritering så jag var inte inställd på att det skulle gå fort direkt. Vilket det definitivt inte gjorde. Efter fyra timmar hade ingen varit och frågat hur jag mådde, ingen hade kommit in och öppnat dörren och frågat hur mitt läge var. Då beslöt jag mig för att söka upp en sköterska, jag frågade henne snällt om hur läget såg ut och fick snabbt till svars att jag var lägsta prioritering. Jag svarade att jag förstår att jag inte är första prioritering men ni kan ju inte ha en aning om hur jag mår. Hon svarade tillbaka att hon fått regelbundna rapporter om mig vilket är fullständigt omöjligt eftersom att INGEN har frågat hur jag mår, ingen har öppnat dörren. Då bad jag om att få åka hem. Jag var lägsta prioritering och han var otrevlig, jag varken var eller är döende och eftersom min smärta inte var viktig för henne så valde jag att få sova hemma istället för att ligga och stirra i taket en hel natt. 

Vaknade för några timmar sedan och har sovit bra utan några konstiga problem. Men har fortfarande känningar, upplever dock inte samma grova smärta som jag gjorde igår. Inväntar ett telefonsamtal ifrån vårdcentralen och ska förhoppningsvis få komma dit idag eftermiddag. 

Jag förstår att akuten har andra som är högre prioriterade än vad jag var. Framförallt att läkarna får andra som kommer gå före. Men det utesluter inte att sköterskorna inte ska titta till alla sina patienter. När jag går ut ur byggnaden går jag förbi en sal med många sköterskor i, några dricker kaffe och de skrattar. De får mer än gärna skratta och ha roligt på sitt arbete, det gör mig glad att dem kan det trots den miljö som är deras arbetsplats. Men jag vet inte någon arbetsplats där man tar kafferast samtidigt, det är det som inte känns okej. Att ingen frågade hur jag faktiskt mådde. Det är inte normalt när man INTE är underbemannade. 

Likes

Comments

Konstig dag. Jag skojar inte när jag säger att jag somnade vid 04 och att mitt alarm ringde 04:399. Avis? Be so. Jag är nu död med hemskt ont i magen och trötthet, önskar att det vore fredag imorgon... Helg. En oplanerad helg som ska fyllas upp av prio 1, sömn och prio 2, träning.

Hittade även fina träningsskor. Älskar färgen. De var dock inte lika sköna som mina nuvarande...

Likes

Comments

tacksam för den är vännen❤️

Likes

Comments

Ny dag, ny vecka och dessutom är vi inne i mars. Hur wonderful. Fick idag sovmorgon vilket var så otroligt skönt, gjorde i ordning frukost och sedan åkte jag in till stan och körde ett gruppträningspass med core. En helt vanlig dag på jobbet och sen återvände jag till gymmet men endast 40 minuter.

Jag funderar rätt mycket. Visserligen på allt och ingenting, men ändå tänker så mycket att det helt ärligt inte är bra för mitt psyke. Mitt sista år på gymnasiet var verkligen fantastiskt. Jag umgicks med personer som fick mig att skratta varje dag. Nu menar jag inte att jag hade lite roligt, utan jag garvade så att jag hade kramp i magen och så att jag nästan kissade på mig. Detta varvade vi med att studera och lära oss saker.

Blir lite ledsen när jag hör alla ungdomar, framförallt de som fortfarande går på gymnasiet, när de säger att dem är trötta på skolan. För jag tror inte att alla dessa personer förstår hur fantastiskt det är, att regelbundet få lära sig saker, ha målsättningar och att lyckas. Vart du än vänder dig så finns det någon, en lärare, en klasskamrat, eller någon från ett annat program som vill dig väl, kanske frågar hur det går eller om du behöver hjälp. Någon som ser att du är ledsen, och frågar om du behöver en kram. Allt detta som man faktiskt tar för givet. Det gjorde jag också.

Jag gick och längtade till studenten från och med årskurs ett, och allt för fort så var det min tur, att den där varma sommardagen i juni 2014 leta reda på min skylt, på alla de personer som var för att fira mig. Kan fortfarande inte förstå att det stod närmare 20 personer bara på utspringet, och att 40 till uppvaktade mig hemma. Det är verkligen en gåva här i livet.

Men det gör det allt sorgligare att jag stundtals känner mig så ensam nu. För det som gjorde mig hel, det som gjorde mig till en lycklig människa var att jag delade livet med någon. Jag hade någon att vakna upp bredvid och någon att vänta på, jag hade någon som alltid fanns där med kloka svar och djupa diskussioner. Det var det jag ville ha. Att vi sen tillhörde samma gäng var en fördel, då. Nu är det tuffare när jag inte är medräknad för givet, nästan aldrig. Mest för att jag är tjej tror jag.

Jag har ju vänner, det är inte så. Jag har fantastiska personer runtomkring mig. Det har jag verkligen och jag borde inte vara den som klagar. Men. Det finns alltid ett men och det är känslan som jag inte kan hjälpa, att jag känner mig ensam. För hur underbara människor jag omringas av så finns inte den där som är min soulmate. Den som vill se mig arg och ledsen, eller den som vill göra mig lycklig. Och när dessa stunder i livet inträffar så ska man ju ha den där fina bästa vännen som gör att livet blir enklare. Vilket jag har en, Matilda. Det finns ju dock ett problem, hon bor i Washington DC och jag bor i Örebro. Jag saknar allt jag hade, när allt fanns nära. Och det känns som jag har genomlidit tillräckligt vad det gäller sådana här känslor, för nu orkar jag inte mer. Jag vill inte mer. Det får vara bra såhär

Likes

Comments