Well, I know the feeling
Of finding myself stuck out on the ledge
And there ain't no healing
From cutting myself with the jagged edge
I'm telling you that, it's that bad
I laid out on the floor
And I´m not sure I can take this anymore

But anyway, Please let me be
In to of darkness and hate the light
'Cause you have faith in me
But I´m not gonna make it through another night


If somone can hear me now
Please, reaching out on the phone
To let me know that I´m not alone

But I’m not done
I´m far too young
And I hope the best is yet to come

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag tror vi gärna blir sådana vi stämplas som och det är därför jag avskyr stämplar. Det brukar kallas iatrogeniska stämplar. Dessa stämplar kan orsaka mer skada än det som de är menade att beskriva, som i det här fallet, bipolär sjukdom och psykisk ohälsa överlag. Kallar man någon för psykiskt funktionshindrad i skolregistret börjar lärare se det och behandlar barnet annorlunda. Forskningen visar att stämplingen i sig orsakar mer problem än det den beskriver, och ibland blir vi sådana som vi stämplas som.

Man reagerar när man satt en bra eller dålig stämpel på något. Det betyder att om man byter stämpel så förändras sin inre dialog om det som sker runt i kring en och så kan man också förändra sina reaktioner.

Det här är något jag vill att alla ska förstå. Vi har flera saker som triggar oss, frisk som sjuk. En av mina största trigger är min egna skapade krav på mig själv och jag tillåter inte mig själv att misslyckas. Det finns sådant som triggar stressreaktioner hos mig. Det är både fysiologiska och psykologiska reaktioner som är skadliga för mig. Resultatet är att jag försöker få ordning på omvärlden för att jag då tror att jag ska få ordning inombords. Problemet är att jag skapar mönster i min hjärna med detta beteende men det går faktiskt att bryta. Jag behöver inte rädda världen. Jag bidrar med det lilla jag kan och jag måste komma till slutsatsen att det är helt okej…

Likes

Comments

(Besök 11 på 5 Månader)

Jag stirrar långttråkigt på två skitfula tavlor på väggen där jag sitter ensam och väntar. Det knackar på dörren och läkaren kliver in och hälsar. Jag blir totalt mållös. Något som inte existerar i min värld. De som känner mig lägger knappast ordet blyg eller stum i en kategori om man ska beskriva mig. Jag stirrar på läkaren och tänker: ”Herregud ska jag dela hela min jävla livshistoria med dig?” Han hade ögon som man ville djupdyka i. Snygg. Ung. Trevlig med ett fint leende och en riktigt schysst småbusig frisyr. Jag som ALDRIG tappar fattningen i sådana här situationer. Jag kände hur en sträv plyschtunga började växa i käften. Jag började rapa upp det vanliga gällande min bipolaritet. Plötsligt tappar jag ord. Meningarna blir osammanhängande och jag kan inte möta hans blick utan ser på dörren. Vore en flykt helt okej nu?

Slutligen kom frågan, som alltid på psykakuten, om hur jag önskade mig rent medicinskt eftersom det är jag som känner mig själv bäst. Jag förklarade alltifrån dosering till depotmedicin och hur jag resonerade. Han antecknade frenetiskt och det var dags för honom att ringa bakjouren Jag blev återigen ensam och funderade hur läcker jag var med min urtvättade Puma-träningsoverall jag ärvt av brorsan? Plötsligt blev mitt besök på psykakuten en tävling i utseende och flirt.

När Herr Läkare kom tillbaka skrattade han milt för sig själv. Bakjouren hade låtit hälsa till mig att jag inte hade behövt önska hur min medicinering skulle se ut. Bakjouren hade tagit exakt samma beslut ändå. Återigen så fick jag beröm för min goda sjukdomsinsikt.

Herr Läkare började lägga upp schema med tider hur jag skulle ta medicinerna. Frenetiskt börja jag anteckna och darra med handen och precis när jag började skämmas för det, så såg jag att herr Läkare darrade likadant. Jag iakttog honom och insåg att hans beteende var en spegelbild av mitt eget. Recept skrevs ut och vi la undan pennorna då mitt besök var klart, eller? Bägge satt kvar och historierna flödade. På några minuter hann vi avhandla det viktigaste. Varför ville han bli läkare och jag jurist? Var vi tokiga som pluggade så länge med enorma studielån? Varför är jag numera kär i lastbilar istället? Vart bodde han? Vart bodde jag? Vad är fördelen med singellivet? Vilka intressen har vi? Har du barn? Vill du ha barn eller vill du jobba som bonde? Visst saknar familjen Kardashian hjärnceller som de istället förgyller deras arslen med? Frågorna blev fler än svaren tills vi insåg att vi var tvungna att bryta upp. Jag tackade för mig och han sa: ”Ha det så bra och du, jag är faktiskt 28 år.” Jag skrattade och vi sa hej då.

Så är det någon patient som fick vänta lite extra länge i psykakutens väntrum idag så ber jag INTE om ursäkt. Jag anser att detta var den exakta medicinering och dosering jag behövde…


Likes

Comments

”Han är ju sjuk i huvet!". Har du sagt det någon gång? Och har tänkt på vad du egentligen säger? Många psykiska sjukdomar används som nedvärderande skällsord som "schizo" eller "jävla psykfall". Vi måste tänka på hur vi pratar. Vi måste lära våra barn att sådana uttryck inte är okej.

Jag önskar hett att psykiatri vården kunde få upprättelse och högre status. Jag förstår fortfarande inte varför det anses som skamligt att vara psykiskt sjuk. Ofta kan psykisk ohälsa jämföras som en klassfråga, att det är förknippat med sociala problem. Fortfarande anses det inte som ”riktiga” sjukdomar, man ska bara ”rycka upp sig”. Men bipolär sjukdom eller schizofreni, är jätteallvarliga sjukdomar som leder till stora problem utan rätt behandling.

En annan vanlig missuppfattning är att psykiatri är "flummigt". Man förstår kanske inte att det finns effektiva, vetenskapliga metoder för att lindra eller ”läka” psykisk sjukdom. Det kommer hela tiden mer forskning och det höjer statusen. Läkemedlen blir bättre, nya metoder för att ställa diagnos, och olika former av hjärnröntgen verkar också lovande för framtiden. Det går att göra fascinerande mycket. Samtidigt måste man vara ödmjuk för att det fortfarande finns mycket som vi inte vet. Här behandlas sjukdomarna i vårt innersta.

Det är upp till dig vilka ord du använder. Det är upp till dig att vilja göra en förändring. Det är upp till dig hur du ska lära dina barn att tala … Ansvaret ligger helt på dig om du vill bidra till fördomar eller utveckling.

Likes

Comments

Jag har varit aktiv sedan barnsben. Man blir det när man har en storebror Fredrik som jagar en för att tvinga mig lukta på hans svettiga tubsockor. ; )Redan där vässar man armbågarna…


Mina hörlurar Åke och jag testade en halvmil med familjens nya tillskott...ljudförstärkaren Herman. Vi rensade kropp och själ idag.

Min psykiatriker i Gävle sa att jag skulle leva i fyrkanter. Han såg min reaktion och fortsatte. ”Ditt jobb är en fyrkant. I den finns det en kloss. När du levererat första leveransen med lastbilen så är det en kloss. Sedan fyller du på den med en kloss i taget.” Jag tyckte det lät jävligt konstigt men okej shoot. ”Vidare gäller detsamma i din träning. Du har fyrkanten och varje 100 meter är en kloss. För många klossar och det blir trångt i fyrkanten och kanterna spricker till fulländat maniskt tillstånd.”
Jag började förstå vad han ville komma tills han sa: ”Din måltid är en fyrkant.” Va fan? Finns väl inga klossar i den liksom? ”I den fyrkanten är måltiden din kloss. Detta innebär att du fokuserar på maten och om telefonen ringer så svarar du inte. Det är så här du måste leva för att inte gå in i maniska tillstånd och träningen är en stor del av dina manier. En mils PW blir två pass till på gymmet som sedan gör att du bokar upp dig på olika träningspass eftersom du bara sover 2-3 timmar per natt i manier.”

So boring. So fucking boring! Jag har under det här året bara kört PW en halvmil per gång tack vare detta. Inte ökat. Inte backat. Inte utvecklats. Inte sett några mätbara förväntningar eller resultat. Men även om jag fortfarande är hypoman har inget maniskt slått till sen jag började mina fyrkanter. Kanske är fyrkanter bättre än att springa i cirklar?

Likes

Comments

It´s my wall
I built it with my bear hands
and now you want to break it
but you dont understand

I´ve built it in 42 years
you can´t wreck something
I don´t want to disappear

Your battle is to change me in to your way
you never see that this is who I am
Take it or you don´t have to stay

You think I will be hole
by breaking down my wall
what you just don´t see
I´m not broken, this is just me…


The one who first said:
"Then they lived happylied ever after",
schould have his ass kicked so hard."

Likes

Comments

Jag är inget offer – det ordet beskriver bara vad jag råkat ut för. Inte heller är jag en överlevare för det antyder att jag kommit över allting. Även om omgivningen kan ha det jobbigt så förändrar det aldrig det faktum att det här är min kamp. Mitt krig. Det är jag som tar den här fighten. Ingen annan.

4 månader mellan öppens vårdens läkartider. ”Akut”-telefon tider på 10-14 dagar. Då har man bara ett alternativ kvar. Psykakuten. Avsnitt 9 på 5 månader.

Jag packar väskan med äpple och vatten utifall jag får hungerkänslor. Klär mig i den fulaste träningsoverallen och har självklart inget smink samt ser till att håret är flottigt. Det är ett stort plus om man också lukar lite svett. Man får ju inte se pigg ut på psykakuten. Då kan bemötandet bli helt annorlunda om man har otur. Sen växer sig ångesten starkare med tankar som ”Kommer jag att få hjälp idag?”

Det är en utmaning att sitta i ett väntrum i timmar med en skakande kropp och är så hypomanisk att man att man inte vet om man ska fortsätta flyga eller bryta ihop och landa. Egentligen spelar det ingen roll. Resultatet blir detsamma – allt börjar om. Förr kunde jag se min sjukdom som något positivt emellanåt. Drivkraften. Kreativiteten. Idag är det helt tvärtom. Klart som fan man vill vara frisk. Men ingen ser vad som pågår bakom mina kulisser och jag släpper inte in någon heller. Det är liksom skönast så.

Jag önskar bara att min själ skulle vara inlindad i bomull. Jag önskar bara att berg och dalbana är något jag endast åker på Liseberg. Jag önskar bara att mina tankar är som ett spegelblankt hav. Snälla, låt mig får uppleva det…om så bara för ett tag…


”UNDERNEATH


I´m a damage to myself

I´m walking disaster in secret

Someone said that I´m rasied a loser

But the blame is only mine

But there is a different side of me

I swear it, Underneath


I´m cold as hell, I know

I cant deny my repatuation

When you see me att my worse

Theres no one there to put me first


Daddy says he raised a winner

But I´m telling that I aint

I hide my diffucult feelings

But there is a different side of me

Belive it, Underneath…

Likes

Comments

Jag är patient. Jag arbetstränar. Har ni rätten att säga att ”ni inte har tid” att bemöta mig samt skriva ut min medicin? Jag mår dåligt men får inte höjd medicin på veckor för psykiatrin ”har inte tid.”

Idag var jag på psykakuten och skötaren morrade lite i expedition. När jag tröttnade på hans beteende pekade jag på hans formulär och sa:
”Det där är ett papper med ett namn för dig. För mig är det jag. Det är mitt liv. Ett liv som ni ansvarar för. Se mig nu i ögonen så ska jag berätta att jag heter Cecilia.”
Han såg upp för ett tag och blev genast lenare i käften.

”Så nästa gång du bemöter en patient så kom ihåg att vi kommer inte hit för skoj skull eller för att störa i ditt arbete då du ’inte har tid’. Så se på mig, jag är Cecilia och mår dåligt. Glöm inte det nästa gång.”
Det gav en mycket obehaglig men positiv effekt på honom.

Slutligen fick jag äntligen hjälp. Den hjälp jag väntat på sen augusti 2016. Bakjouren var solklar i sitt utlåtande. ”Att dalta för mycket med för få mg på en medicin när någon är manisk funkar inte. I sådana här fall måste man, ursäkta mitt uttryck, smacka på medicin för att du ska landa.”

Jag är helt jävla beroende av er psykiatrin och jag avskyr det. När öppen vården ”inte har tid” så får jag bo på psykakuten. När läkarna har ”för mycket att göra” så blir jag lidande. Eftersom alla ”inte har tid” så blir jag en fotboll mellan öppen vård och psykakuten. Och för att tillägga, man bemöter inte en svårt sjuk patient med orden ”vi har inte tid.” ALDRIG ska man lägga över det på en patient och ALDRIG kan dom neka dig vård.

Idag åkte jag iaf hem med ett leende på läpparna. Kanske nu den här gången, kanske funkar det nu men jag vet ju aldrig. Har ingen aning om världen gungar imorgon eller om de är spegelblankt.

Så när jag har kontakt med er kära psykiatrin framöver, när ni beter er spydigt och respektlöst, då har jag bara en sak att säga: ”Ursäkta men jag har inte tid med dig…”


Likes

Comments

När vi drabbats av något svårt i livet så kommer ofta frågan upp ”Varför just jag?”. Jag har tänkt en del på dom orden och om man sitter där i kärnfamiljen men snoriga barn och en frånvarande make och säger: ”Varför just jag?” så är svaret ganska enkelt. Du har ett val. Däremot om du blivit svårt drabbad på något sätt i livet som inte kan förändras, som till exempel en sorg av en förlorad anhörig, så använder vi oss ofta av ordet ”Varför just jag?”

Trots ett ganska tufft liv som kantats med mycket svårigheter innan min diagnos har jag aldrig ställt mig frågan ”Varför just jag?” och jag vet heller inte varför. Jag kom att tänka på det i en diskussion jag hade med min mamma som bekräftade att jag aldrig uttryckt det, allra minst under mina år som sjuk.

Visst har jag varit bitter, ledsen och arg över att jag drabbats av en svår diagnos som jag inte kan övervinna utan att jag måste hela tiden förlika mig till dess svängningar. Visst har jag uttryckt oro och funderingar när jag inser att inför varje skov blir mitt liv aldrig detsamma igen. Men varför har jag aldrig ställt mig frågan ”Varför just jag?”?

Jag vill inte framhäva mig som präktig i mitt tankesätt för det ska Gudarna veta att jag inte är. Jag har alltid visat upp hela mitt känsloregister i mina skov och den människa jag egentligen är utan min diagnos. Många gånger vill jag slå min bipolaritet på käften men jag blir bara mer förbannad när den reser sig upp mot mig igen. Gladeligen har jag alltid varit en extremt handlingskraftig människa vilket har gjort att jag konstant letar verktyg för att leva med det här. Men orden ”Varför just jag?” har inte funnits med i bilden så vitt jag kan minnas.

Jag väljer snarare att vända på det och det kanske låter konstigt. Jag sa till min mamma och boendestöd ”Varför inte jag?” Det kan drabba vem som helst och det är inte att jag vill sätta upp mig på piedestal när jag har den tanken. Ja jag har förlorat år av mitt liv men det kunde fan i mig varit värre.

”Varför inte jag?” är en fråga jag aldrig kommer att kunna besvara förutom att det finns ärftliga komponenter i mitt fall. ”Varför inte jag?” är något jag funderar över när någon värre sorg faller över mig. Om jag istället ställer mig frågan ”Varför just jag?” då skulle jag förmodligen gå sönder av analyser som mitt psyke redan gösköter själv, utan min närvaro, på alla områden.

Tanken ”Varför inte jag?” handlar inte om att vara större än andra. ”Varför inte jag?” handlar helt enkelt om acceptans

.

”Livet är en välsignelse. Det är inte lycka. En välsignelse är perfekt anpassad för just dig.”

Likes

Comments