Det saknas läkare och sjuksköterskor. Det saknas tid att uppdatera min journal. Det finns inte resurser så det räcker till mig. Orsaker men även undanflykter, jag har hört dom alla från psykiatrin. Jag har från uppväxten till nutid, anhöriga som arbetar på chefsnivå inom vården och som hela tiden pratar om att det saknas pengar, tid och resurser. Jag är ganska ”skadad” och insatt i ämnet. Självklart fattar jag grejen men vet ni vad? Det skiter jag i nu. Det är stopp. Jag skiter totalt i om organisationen ska göras om eller inte. Jag skiter totalt i vilka politiker eller läkare som tar vilka beslut. Det är nog nu. Jag tycker inte synd om er längre och nickar inte förstående. Jag ler inte glatt tillbaka mer. Jag är patient, lider och har rätt till vård.

Över 12 års tid har jag hört ursäkterna. Jag kan dom utantill. Dom är detsamma som mina anhöriga pratat om. Frustrationen över att sjuksköterskorna inte orkar eller en organisation som fallerar utan stålar. Jag bryr mig inte längre. That´s it! När ska vi börja prata om oss patienter som varken får tillräcklig eller korrekt vård? Du som jobbar inom området har åtminstone valet att sluta. Jag har inte valet att bli frisk från min kroniska bipolaritet.

Jag är så trött på det här snacket och har varit så förstående. Jag är inte dummare än så att jag inte förstår problematiken men hallå, här är jag. Jag är patient och mår skitdåligt. När ska vi lyfta fram det – ordentligt? Vi som lider i det tysta. Vi som nickar förstående. Vi som kastas som bowlingkäglor från läkare till läkare som många gånger är helt utan kompetens. Problem i organisation, personal eller stålar ska inte läggas på mig. Jag är patient.

Västerås Psykiatri hyrde in en läkare från Göteborg år 2011 och jag skulle, återigen, få en ny läkare vilket blev han. Jackpot för en gångs skull. Då fick jag min bipolära diagnos och det av en läkare från ett annat landsting. En som lyssnade och såg mig. En diagnos 6 år efter insjuknandet! Hallå där, kan vi tala om det liksom? 6 års inpumpade av olika psykofarmaka preparat i min kropp innan en diagnos? Eller min journal på 500 sidor som blivit så totalt sågad av ett annat landsting på grund av bristande information? Eller när en läkare säger till mig ”Jag kan inte göra mer för dig” och där sitter jag med en kronisk sjukdom och en kronisk sjukdom slutar man ALDRIG att behandla. Ska vi tala om det för en stund?

Det tog tydligen över 12 år för mig att få nog. Snacka om tålamod. När jag efter min inläggning i augusti inte blev bättre kände jag att jag behövde ”rensa” omkring mig och få nya perspektiv på min situation. Jag ”sparkade” jag både min läkare och sjuksköterska. Dom hade fått 3 år av mig utan resultat och jag hade fått en medicinförgiftning av dom. Jag mådde bara sämre. Jag mår fortfarande skit. Trots att psykiatrin är en öppen vård och jag har rätten att välja läkare fick jag slita för det. Jag fick en ny sjuksköterska som är suverän. Jag fick till slut en läkare som jag trivdes med direkt på första mötet och jag ska snart på det andra. Men vet ni vad? Sedan tar dom henne ifrån mig på grund av omorganiseringar. Min läkare vill ha mig kvar och behandla mig då hon upptäckt andra saker utöver min bipolaritet. Så vad är problemet? Jo, jag fyller på fel dag i månaden, den dag som inte är hennes patienter. Jo men ursäkta att min mamma inte höll mig i magen två dagar extra. Så nu står jag alltså helt utan läkare … men bra jobbat psykiatrin. Fabolus!

Jag kommer inte att ge mig. Jag rensar upp kring mig för att få in det bästa och kompetentaste för mig men försök inte med snack om stålar och stora personalproblem. Jag skiter i det nu. Det är djungelns lag. Jag först. Jag är från och med nu helt egocentrisk gällande min vård. Så ni andra, ni där uppe på dom höga hästarna, trilla inte ner för jag kommer då fan inte hjälpa er upp igen...

(Fortsättning följer)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det var det 15 augusti i år som jag lyfte luren och ringde till mitt boendestöd. Det var mitt första samtal till henne under alla våra år då jag har enklare för sms. Jag förklarade att mina elva besök på psykakuten under fem månaders tid hade tagit ut sin rätt. Öppen vården hjälpte mig inte utan ignorerade mig totalt. Jag klargjorde för mitt boendestöd att jag dagen efter tänkte packa min väska och åka till psykakuten med en skillnad – att inte åka hem utan att bli inlagd.

Dagen efter kom mitt boendestöd och vi åkte upp till psykakuten tillsammans. Det var inte bara antalet gånger i brist på hjälp utan jag hade också suttit i det där förbannade väntrummet både påskafton och midsommarafton i år. Storhelger för mig var helt enkelt vårdvistelser.
Jag har en fantastisk familj och bästa vän men det fanns, och fortfarande finns, vissa gånger jag inte vill ha dom med. Det blir för mycket, för påträngande. Anhörigas tårar kan jag inte ta hänsyn till. För handen på hjärtat, hur tufft det än är att vara anhörig, så är det inte dom som är sjuka. Det här är min resa. Jag måste få bestämma vägen. Jag måste få ta mina beslut om så än felaktiga. Däremot kan jag min bipolaritet så väl att det snart växer ut en fucking gloria på min skalle.

Väl på plats blev det inga vilda diskussioner på psykakuten. Läkarens samtal till bakjouren och jag blev inlagd. Vägen till avdelningen från psykakuten minns jag inte förutom att jag hade två skötare med mig. Jag kände mig totalt avtrubbad men pratade oforcerat med dom. Att dom pallade! Jag tycker min storebror babblar mycket men han ligger inte ens i SM när jag ligger i VM som manisk. Skötarna rensade ur min väska på saker jag kunde självskada mig med. Jag blev tilldelad mitt rum och fick instruktioner om olika saker som mobil, sladdar och annat jag inte minns. Jag minns att jag fick bevakningskod 2B, dvs den strängaste. Jag fick därför, bland annat, inte vistas utanför huset utan förblev inlåst.

Den första natten fanns en skötare sittande vid sängen och/eller inkommande en gång i halvtimmen. Man sover fantastiskt med all jäkla tillsyn när man har den strängaste bevakningskoden … typ not. Allt för att hålla koll på att jag inte skulle ta mitt liv. Sängen var 80 cm bred täckt med ett tjockt blått galonöverdrag. Lägg sedan ett lakan på det så får du se hur bra du sover när du åker kana i sängen hela natten samtidigt som du är på väg att ramla ur den. Det var faktiskt ett bland de få grejer jag blev riktigt irriterad på. Som patient inom psykiatrin är sömnen vår medicin. Sover du inte ordentligt så blir du mer manisk som sedan leder till en psykos och ja … du förstår helheten. Jag får nog starta en stiftelse och samla in pengar för endast sängar till sluten vårdens avdelningar.

Dagen efter fick jag träffa Dr. Fredrik. För mig en mycket kompetent och bra bemötande läkare. Jag diggar nämligen tydligenhet och vara klara med snacket på en kvart. Han anmärkte på min medicinering dock minns jag inte orden han använde men i stil med ”det här knockar en elefant”. Han förklarade hur han ville HALVERA allt på två dygn (!) och sedan sätta in en annan medicinering. Vi ska ha klart för oss att jag åt två stämningstabiliserande, en antipsykotisk medicin som var totalt överdoserad, lugnande medel, sömnmedicin … ja you name it. Jag svarade kort: ”Gör vad du vill”. Han menade på att han vill ha en dialog med patienten och att det känns bra för mig. Jag förstod honom och svarade igen: ”Du får göra vad du vill. Jag sitter framför dig helt dimmig i huvudet, ångest, manisk och har alla möjliga symptom. Jag är förstoppad och har inte gått på toaletten på 6 dygn. Jag är utöver det medicinförgiftad. Tacka Öppen Vården för det. Vill du lösa det? Så fine, gör vad du vill.” Fredrik förklarade att avgiftningen kommer bli hänsynslös tuff. Skakningar, ångest, kräkningar, trasiga nerver, huvudvärk, lös i magen … sådana saker ingen kan förstå om man inte varit där. Återigen svarade jag: ”Kör!” Jag hade nämligen gett upp min situation långt innan jag skrevs in…

Jag klarade mig ganska bra ändå måste jag säga. Jag förväntade mig fosterställning, skrika efter skötare efter lugnande medicin och annat. Istället hade jag mest ont i magen och vi kämpade med min förstoppning som Öppen Vården ställt till med på grund av alla mediciner. Kanske var det därför jag klarade mig från det värsta. Jag vet faktiskt inte. Har man till exempel ”bara” svår ångest vill man vara inlåst för sig själv i ett rum men jag satt framför tvn. Mycket märkligt!

Saker och ting fungerar annorlunda mellan psykiatrivård och annan vård. Det är ju inte som så att man kliver upp på psykiatriska avdelningar och lägger på sig lite mascara och sprayar håret lite, som på vissa avdelningar inom primärvården. Här funkar det långt ifrån så. Psyket är något helt annat. Här hade vi skägg, okammat hår som var flottigt efter en ECT-behandling, trassligt i en tofs som inte tvättats på dagar för att nämna något. Att duscha var ett krafttag. Vi stank nog periodvis. Skillnaden var att vi förstod varandra.

När jag, på egen hand, skulle gå ut på verandan för frisk luft tyckte jag något saknades. Jag minns inte om handtaget var borta men i nästa sekund slog det mig att det ändå var låst och att jag inte fick gå ut i alla fall. Jag kände nu hur min ångest trängt sig ur varenda por, svetten hade en lukt av ammoniak så jag funderade på en dusch istället och jag klädde av mig lite, virade handduken om mig och gick in i duschrummet som låg mitt emot mitt rum. Suck, ingen duschslang. Jag började inse mer och mer hur det vardagliga jag hade hemma inte existerade där jag var nu. Om jag behövde ladda min mobil fick den ligga i ett inlåst rum och laddas då sladden kunde vara ett kreativt vapen för självmord. Men jag blev varken arg eller ledsen utan tog det för var det var. Låsta dörrar och saknade duschslangar var helt korrekt på en sluten avdelning för att inte självskada sig. I min värld var jag ju inlagd och tänkte inte i banorna att jag faktiskt var inlåst.

Att vårdas på en sluten psykiatrisk avdelning, där jag tillbringar tiden med andra patienter på ett begränsat utrymme innanför låsta dörrar, är en säregen upplevelse. Jag som manisk blev ju ”alldeles för mycket” för en depressiv person. Eftersom jag i stabilt tillstånd redan är social så tog jag mycket plats men hade inga problem att navigera med andra patienter. Dom allra flesta kom till mig när dom ville prata om något. Jag såg ju ”så stark ut”. Jag vet att jag är en ganska orubblig person men även en stark person behöver utrymme. Dom gränserna behöver jag jobba på men ändå körde jag på … På fikapauserna eller rökpauserna ”styrde jag upp” samtalen, att vi var alla där av samma orsaker men med olika diagnoser. Jag ville att alla skulle känna sig som en del av flocken. När läkaren gav mig 4B i bevakningsgrad, dvs. att jag fick vistas inom sjukhusområdet samt gå till Ica Skiljebo, så var det toppen med frisk luft. Vad gjorde jag istället? Inte ens om jag hade ett ärende själv så började jag återigen styra upp flocken dvs. hjälpa dom andra. Jag samlade in pengar, lappar om vad dom ville ha och knallade iväg. En och annan betalade inte ens tillbaka. Då kommer min favoritskötare, vi kan kalla honom Max, och tog mig åt sidan och sa: ”Cecilia, att du är en ynnest omtänksam person märkte jag första dagen, men hur vore det att tänka på dig själv?” Jag började skratta och sa att det har jag hört förr … av vänner, familj, psykologer, läkare, kuratorer etc. Jag förklarade också att jag försökt ändra på det men jag trivs att hjälpa andra. Max svarade: ”Det är fina egenskaper Cecilia och jag hör vad du säger men se dig omkring. Här som du vistas nu finns inte tillfälle för det. Det handlar om dig nu.”

Jag hade inte förändrats alls. Samma omtänksamma Cecilia utan begränsningar till sitt eget mående. Omtänksam på fel sätt liksom. Men, märkligt nog, tog jag åt mig Max ord för dom var formulerade på ett annat sätt och jag hade respekt för honom.
Trots min oförmåga att sätta gränser så gillade jag det kollektiva boendet jag levde i på avdelningen. Att leva tillsammans med olika människor som jag gjorde gav mig många intressanta perspektiv.

Efter 10 dagars berg och dalbana, den 25 augusti, på sluten psykiatrisk vårdavdelning kändes det lite som att lämna ett hem, en familj. Jag minns reaktionerna när jag blev utskriven där bland annat Max sa: ”Cecilia, du är praktexemplaret på en sluten psykiatrisk avdelning. Du skrivs in, du rensas på mediciner och du får sedan nya. När du kom hängde du inte riktigt med, hade olika symptom och du pratade precis som en manisk person gör. Nu ler du och dina ögon glittrar. Det är underbart för en skötare att se. Du är alltid välkommen tillbaka men ärligt talat, jag hoppas för din skull att vi aldrig ses igen.” Vi skrattade och jag förstod hans ord. När jag tog upp mina grejer för att gå gav han mig en riktigt high five.

Jag hade varit inlåst för fara för mitt eget liv men jag skäms inte. Jag har inte skuldkänslor. Jag har inga sådana där typiska drag för skamsenhet eller liknande. Jag bara undrar hur JAG kunde hamna på sluten psykiatrisk avdelning? Det svaret kommer nog en dag och inget jag fördjupar mig i nu.

Så här i efterhand upplever jag att mångas resonemang att det var som att jag låg inne för någon sjukdom som skulle åtgärdas, deras tankar finns inte på att jag var inlåst för fara för mitt eget liv. Så för att förtydliga för samtliga som läser detta så låg jag på ”Sluten Psykiatrisk Vård Avdelning 94”. Det innebär att jag är lika sjuk som den person som ligger på IVA men jag är psykiskt sjuk. I själva allvaret finns ingen skillnad. Lär er det, för det är kunskap!

När jag stängde ytterdörren till avdelning 94 så ropade Max efter mig att skriva en bok till och jag gav honom ”tummen upp” tillbaka. Jag vinkade till alla medmänniskor igenom glasdörren och stoppade mina hörlurar i öronen för promenaden hem. Mitt huvud var inte dimmigt längre. Jag har nog aldrig varit så ”klar” i skallen på många år. Jag plockade fram en låt på mobilen när jag kom åt en gammal spellista jag inte använt på länge. Jag misstänker att låten av Bon Jovi var ett tecken på min framtid:

”It´s my life and it´s now or never. I ain´t gonna live forever, I just want to live while I´m alive”:

TILL DIG MAX: Många skötare borde lära sig av dig. Du talar och lyssnar till människan, inte diagnosen.

Likes

Comments

Det har gått en månad sedan jag satt inlåst på avdelning 94. Jag har haft 17 dagar i frihet. Jag var bara sjukskriven i två dagar och började sedan jobba direkt. För min del var det ett sätt att tugga in rutinerna direkt och jag mådde knappast sämre än när jag skrevs in på psykiatriska avdelningen. På jobbet blev jag bra bemött när jag kom tilbaks. Jag vill helst att folk inte gör någon stor grej av det men samtidigt måste jag ha respekten för min omgivning att jag faktiskt satt inlåst för faran av mitt eget liv. Jag sitter inte i deras oro utan har nog med att undra om jag själv kommer få tillbaka livet i någon form överhuvudtaget. Så, har så lite som 17 dagar gett något resultat?

Huvudet känns betydligt renare. Jag rensades hårt på mediciner och idag kan jag tänka klart. En ny medicin, som jag ätit förr, sattes in och jag hade inte så mycket tilltro till den. Nu 17 dagar senare fungerar den utmärkt. Den måste justeras men fortsätter det så här så ser jag ett hopp som jag inte sett sedan år 2013. Jag inser också att mediciner jag haft, som inte fungerat, kan plötsligt funka i ett annat maniskt skov. Mina manier är oerhört olika varandra. Men när det kommer till mediciner är jag oftast försiktigt optimistisk.

En dag ska jag skriva om mina reflektioner gällande själva vården där jag satt inlåst. I dagsläget är det helt enkelt för tidigt. Däremot är jag rejält skrämd över hur Västerås Psykiatri Öppen Vård behandlar mig. Jag hade en återbesökstid 9 dagar efter min utskrivning där min läkare frågade mig vilken medicin jag ville ha, vad jag ville att hon skulle göra och mycket mer uppfuckade saker. Dom som känner mig vet att jag biter ifrån men den här gången blev det bara för mycket. Total förlamning som försvar och en själ som redan gjort sitt val innan besöket var över. Jag kommer försöka att byta landsting och hoppas på ett positivt svar. All denna byråkrati tar tid men energi för fight finns nu. Det här är mitt liv och aldrig mer kommer någon få rätten att misshandla mig som jag blivit senaste åren.

Så 17 dagar i frihet – vad har jag gjort? Kanske inte så mycket mer än jobb, vila eller liknande. Vräkt i mig våfflor och druckit Pepsi Max men så idag ringde jag mamma och klagade om hur uttråkad jag är. Rastlösheten äter upp mig inifrån. Ingenting att göra. Ett friskhetstecken. Jag behöver alltså utöka min arbetstid och se över mitt liv. Fortsätta att avgränsa mig från sådant som inte är bra för mig. Högst upp på listan står det att välja bättre matintag, ekonomiska beslut och träning. Det är dags att börja leva på allvar.

Mina föräldrar har två adrenalinbarn. Ett av dom är igång sedan länge och jag…, jag är snart på väg tillbaka…

”Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Av viljan att finnas kvar
Och den himmel jag visste fanns
Ska jag hitta där någonstans…”

Likes

Comments

Min inläggning på avdelning 94 kan liknas vid en föreläsning. Medmänniskor vill skriva och berätta sin historia och anhöriga har många frågor. På föreläsningar undrar människor hur jag kan vara så stabil och vad jag äter för mediciner. Sanningen är den att jag har föreläst med självmordstankar. Den andra sanningen är att jag inte är mer stabil än någon annan med bipolär sjukdom bara för att jag står på en scen. Jag utför bara mitt jobb och att svara på frågor om medicinering gör jag bara inte. Det är över min kompetens. 

Jag tycker det är viktigt att veta att min bipolaritet är min bipolära sjukdom. Min bipolära sjukdom är ytterst personlig och liknar ingen annans. Jag kan bara berätta min historia. Jag sitter inte på något facit.

Min bipolaritet är ytterst personlig. Med det menar jag att jag inte är lik andra människor med samma diagnos eller tvärtom. Som jag sagt förut uttrycker sig många om ”ups and downs”, vilket jag naturligtvis har, men utöver det så finns det så många andra skov som till exempel mitt senaste, aggreterad hypoman. Om sanningen ska fram har jag varit så förvirrad att jag inte funnit salen jag ska föreläsa i på grund av självmordtankar och när det skedde tog jag ett beslut, att bedriva mitt företag mer som en hobbyverksamhet. Detta för att slippa pressen på att jag alltid skulle vara närvarande för ingen kunde ju ersätta mig eller att jag måste hålla mig frisk för att kunna föreläsa. Det är ingen möjlighet med en psykisk kronisk sjukdom. Jag har aldrig ångrat det valet. Tvärtom, jag tycker det blir mer ”drag” i mina föreläsningar då jag är extra ”hungrig”. Vad jag däremot vet är att jag har inget facit att ge dig som hört av dig nu under min senaste slutna psykiatriska vård men jag kan ge dig ett tips.

Oftast vill människor tacka för min föreläsning (eller liknande) och bara skriva sin livshistoria men det finns alltid någon latent fråga och frågorna är allt flera från anhöriga. Man undrar över hur man ska ställa sig till partnerns bipolära sjukdom. Jag anser mig inte ha rätten att uttala mig om det då jag är den sjuka, inte den anhöriga. Vad jag däremot vet är att anhöriga inte får ramla ur sin anhörigroll. När du känner att du vårdar mer än att vara pojkvän eller mamma då vill jag i alla fall guida dig till den psykiatriska läkaren. Där ska det göras en riskanalys med psykiatrin, anhöriga och den patienten. Detta ska förstås göras när den patienten är i ett stabilt tillstånd. Ni ska samtliga vara överens om vårdplanen och detta papper ska alltid finnas tillhands. När du då kommer till psykiatriakuten kan du hänvisa till det dokumentet och det är bundet i ”laga kraft”, som det heter i juridikens värld. Alltså är psykiatrin skyldiga att göra det som står i riskanalysen. Bipolär sjukdom är en dödlig sjukdom så jag säger det igen till dig som inte förstår. BIPOLÄR SJUKDOM ÄR EN DÖDLIG SJUKDOM OCH SKA TAS PÅ STÖRSTA ALLVAR!

Många frågar mig också hur jag orkar. Orkar? Alternativet är att lägga sig ner och dö, något jag absolut velat göra många gånger, men jag är inte klar än med livet. Min kraft kommer av den smärta jag genomgår varje skov. Varje gång bipolariteten slår mig på käften har jag rest mig upp. Jag hoppas innerligt att jag kommer fortsätta med det.

Så, jag är bara en helt vanlig kvinna som lever med bipolär sjukdom. Att jag inte har några triggers gör det jobbigare att leva med sjukdomen Har jag haft sådana har det sett annorlunda ut men min skov växer sig på i småbitar successivt och sedan har helvetet brakat löst. Jag har inga direkt råd att ge dig förutom att du måste söka vård. Jag har varit jättedålig på det och har heller inte förstått att jag varit aggressiv hypoman i över 2 år men jag är också jättetacksam till mig själv att jag sa att nu får det vara nog och lade in mig.

Mitt facit till dig är att ta hand om dig och lära känna din bipolaritet. Har du inte kommit ”ur garderoben” så gör det omgående. När du lär känna din bipolaritet kan du också berätta det för dina anhöriga. När du kommit så långt har du kommit längre än du trodde var möjligt. Slå dig inte blodig mot din sjukdom utan ta den i handen och gå med den. Och ett facit jag absolut har är, sluta ALDRIG med dina mediciner. Byt om behov uppstår men sluta aldrig. Dina ”highes” har sönder mer än att dom är njutningsbara. Dina ”downs” är inte värda att uppleva. Hoppa över socker, vetemjöl och koffein i din kost så lovar jag att du blir mindre uppvarvad..och kom ihåg, och det går att leva med bipolär sjukdom....

Likes

Comments

Dom flesta har väl någon gång blivit så förbannad att dom sagt saker de inte borde. Efteråt har man bett om ursäkt och sedan är oftast saken ur världen. ”Att inte äga sina egna känslor” är något helt annat. För oss med psykiatriska diagnoser, dock allra helst i den bipolära världen, är tillgången till olika slags känslor oändligt och dom är betydligt starkare än hos någon som är frisk och när du sedan inte kan styra dom…ja, vill du veta min mörkaste bipolära hemlighet?

Jag ska berätta en hemlighet för dig. Något som du tycker är chockerande vansinnigt och jag håller med. Du kommer förmodligen se annorlunda på mig efter det. Jag skriver den här hemligheten här, öppet, för jag tycker helt enkelt du ska få ta del av den. Att ha en bipolär diagnos handlar inte bara om euforisk glädje och svåra depressioner eller enkelt kallad "ups and downs". Den handlar också om uppvarvade tillstånd av ilska eller helt plötsligt … någon annans död.

I skrivande stund är jag fortfarande inlagd på avdelning 94 i Västerås. Det har gått 6 dygn och medicinerna leker jojo med själen. Det är utsättningssymptom och insättningssymptom men ta mig fan inga "påsättningssymtom". Däremot har den medicinförgiftning jag fått sakta gjort mitt huvud ”renare.” Jag har en längre väg tillbaka än jag vill erkänna men jag har lagt in mig här och endast ett enda krav; att fullfölja. Jag har skakat, svettat, haft ångest, huvudvärk, illamående, yrsel och jag är fortfarande i ett ganska bedrövligt skick. Jag har förlorat över 4 kg på 6 dagar och när jag kommer ut i friska luften vet jag knappt vart jag är. Förvirringen är förlamande.

Jag har också en lång tid framför mig att reflektera över hur jag hamnade här men det var för ett par månader sedan något blev annorlunda. När jag var som mest medicinerad så följde jag slaviskt mina kriminalserier som vanligt. Efter ett tag insåg jag att en känsla inte stämde. Jag satt där som Cecilia men mina värderingar som jag alltid varit stolt över men just under dessa dagar fanns det en känsla som inte var ”normal”. Tanken var att det är ”okej” med mord. Vi kan diskutera fram och tillbaka gällande nödvärn men det är inte det som detta handlar om. Jag ville absolut inte mörda någon men jag tyckte helt enkelt att mord var okej i ren allmänhet. Mord var något banalt - vem bryr sig liksom? Det var väl här någonstans jag började känna att det var konstigt men inte mycket mer än så. Jag skyllde på min medicinering och att allt skulle stabilisera sig sen. Efter några dagar hade känslan försvunnit. Mord var inte okej igen i min värld igen och jag levde på. OM jag stannat upp då, vad hade hänt? Jag kan inte svara på det utan körde på mitt vanliga liv och det fungerade. Just det, det fungerade men mer än så var det inte.

Mitt i nuet har jag funderat på det här och det innebär just att jag kan inte äga mina egna känslor. Det kan vara en anhörig som smsar mig och frågar läget och jag blir totalt skitförbannad. Då menar jag på en skala du inte ens vet existerar. Jag tycker folk ska skita i att fråga hur jag mår, dom ska inte höra av sig för det triggar bara och det är just så jag känner nu i min aggreterade hypomani/mani. Brutal ilska. Nu vet jag att det är min aggressiva hypomani som talar och inte jag, Cecilia. Nu vet jag att det behöver medicineras för hur många personer vill umgås med någon som är arg hela tiden?

Bipolär typ 1; allt handlar inte om toppar och dalar. Det handlar om ALLA känslor och ALLA känslor blir förstärkta. När du sedan tagit dig ur det skovet måste du ”städa upp”. Ditt omdöme har inte varit bra för det är sjukligt men vilken människa förstår det? Dom har oftast bara vänt sig om och gått.

Mina känslor kan alltså periodvis vara väldigt sjuka och då äger jag dom inte. Om jag är hypoman och talar forcerat så kan jag ibland se gränserna. Jag har alltid varit pratglad men när jag inte kan ta ett steg bakåt och släppa in andra i konversationen då är det hypomani på högre nivå. När jag börjar flörta/ligga med killar och använder dom som spelkulor är jag så manisk att jag behöver läggas in. När depressionerna och ångesten trycker ner mig har jag bara ett alternativt, att leva andetag för andetag.

Den enda slutsatsen jag har kommit fram till är att vara aggreterad (=aggressiv) hypoman/mani är det absolut värsta jag genomgått (läs genomgår). Att ha svår ångest och vara så arg att värken av ilska inombords gör att man som 42-åring ger sig på döda ting, hatar sin bästa vän och kan bara känna avsky till sin egen familj är en mycket brutal känsla. Den äter upp mig bit för bit inombords och tar bitar av mig jag aldrig får tillbaka. Men nu sitter jag här och mord är långt ifrån okej. Att gå och lida så länge jag gjort gör jag inte om. Jag är mitt i livet och min sjukdom har tagit så mycket av mig och tiden av mitt liv och det är något jag är "normalt" arg över. Jag tycker det är okej att känna så. Jag tycker det är okej att inte alltid ha KBT-flosker tillhands om att det blir bättre. Visst hoppas jag det men jag måste få känna sorg över vad den tagit av mig och det är en känsla som jag "äger"...

Likes

Comments

Allt det där som jag trodde jag aldrig skulle få höra eller alla hemska histoirer jag sluppit har nu blivit min vardag. En vardag som kantas av kränkningar och inkompetenta människor. När jag redan blivit förminskad i hela min kropp och själ så insåg jag att det inte kommer att ta slut. När jag i min aggreterade hypomani gråter och skriker samtdigt som jag kastar en vattenflaska på min vägg så inser jag att jag kan inte leva så här längre....

Det har varit felaktiga mediciner och recept utskrivna utanför förmånen. Mer än tredubbla budskap om hur jag ska behandlas och ännu fler budskap hur jag blir bemött. När min vardag bestått av konstant hat mot älskvärda människor eller aggressivitet som tagit delar av mig som jag aldrig kommer få tillbaka så kom orden upp i mitt huvud: "Nej Cecilia, det här är inte okej att leva så här." Problemet är att jag aldrig lyssnat på mig själv fullt ut denna gång. Jag säger vad jag tycker, tänker och känner men fullföljer det aldrig.

Nu när jag sitter och skriver det här borde ju allting varit så enkelt. I mitt "riktiga" liv där Cecilia lever med jobb och familj skapar jag ett riktigt bra liv. I det "allvarliga" livet där sjukdomen håller på att ta mitt liv, där slår jag av allting och jag förstår inte varför. Jag är alldeles för stryktålig och tycker att det är okej att vården tabbar sig gång på gång. Jag visar mig mänsklig och förstående för dessa människor och organisation. Frågan är när jag själv borde göra det för mig? För Cecilia?

När en läkarvikarie ringde mig på min telefon tid förra veckan gällande min medicinering så minskade hon på medicin när jag egentligen borde höja. Jag argumenterade och stod på mig som alltid när hon till slut sa att hon ville överlägga med överläkaren. Några timmar senare så var beslutet detsamma trots min raka ryggrad när hon sedan säger: "Men lilla Cecilia, tror du vi kan trolla med knäna?" Jag gick i taket av hennes bemötande och hon upprepade denna mening vi tre tillfällen. Vid sista tillfället svarade jag "Ja du ska trolla med dina knän. Ja du ska göra det för det är din uppgift." Samtalet dog och jag blev nekad vård.

Jag är så inne i mitt eget huvud och hjärna gällande min bipolaritet att jag inte får plats med andra eller roliga saker i mitt liv. Behandla, behandlar och behandlas. Sedan kränkas och kastas till enorma väntetider. Må dåligt, dåligare och dåligast men ingen reagerar på mina skrik längre. Det är en del av min omgivnings vardag. Jag behöver inte skrika högt, ingen fattar ändå.

Så förutom den fantastiska kränkningen läkaren nedvärderande kastade ut sig så tog det en vecka till och då var det nog. Jag packade en väska, åkte till psykakuten och bestämde mig för att inte åka hem igen. Psykakuten höll med mig och jag skrevs in på min första inläggning någonsin sedan jag blev sjuk. Avdelning 94, rum 5 och graden av bevakningsskalan blev 2B, dvs att jag var så sjuk att jag inte fick gå utanför dörrarna och en gång i timmen passerade en skötare min dörr hela natten för att se att jag "skötte mig". Vad händer i ditt liv Cecilia, liksom? Jag fattar fortfarande inte varför jag är här men och andra sidan är det så att jag SKA verkligen vara här. Jag orkar bara inte. Hur mycket kan en själ ta? Hur långt inne i själen måste man riva upp känslor för att medicinenra bort dom? Tänk om mina Cecilia-känslor inte kommer finnas kvar? Vem är jag då? Och kommer jag kunna leva så? Jag lever ju inte fullt ut som Cecilia idag. Jag måste alltid tänka vad som finns runt hörnet. Om hotet är fulländat så jag blir ännu mer trasig..

Likes

Comments

Well, I know the feeling
Of finding myself stuck out on the ledge
And there ain't no healing
From cutting myself with the jagged edge
I'm telling you that, it's that bad
I laid out on the floor
And I´m not sure I can take this anymore

But anyway, Please let me be
In to of darkness and hate the light
'Cause you have faith in me
But I´m not gonna make it through another night


If somone can hear me now
Please, reaching out on the phone
To let me know that I´m not alone

But I’m not done
I´m far too young
And I hope the best is yet to come

Likes

Comments

Jag tror vi gärna blir sådana vi stämplas som och det är därför jag avskyr stämplar. Det brukar kallas iatrogeniska stämplar. Dessa stämplar kan orsaka mer skada än det som de är menade att beskriva, som i det här fallet, bipolär sjukdom och psykisk ohälsa överlag. Kallar man någon för psykiskt funktionshindrad i skolregistret börjar lärare se det och behandlar barnet annorlunda. Forskningen visar att stämplingen i sig orsakar mer problem än det den beskriver, och ibland blir vi sådana som vi stämplas som.

Man reagerar när man satt en bra eller dålig stämpel på något. Det betyder att om man byter stämpel så förändras sin inre dialog om det som sker runt i kring en och så kan man också förändra sina reaktioner.

Det här är något jag vill att alla ska förstå. Vi har flera saker som triggar oss, frisk som sjuk. En av mina största trigger är min egna skapade krav på mig själv och jag tillåter inte mig själv att misslyckas. Det finns sådant som triggar stressreaktioner hos mig. Det är både fysiologiska och psykologiska reaktioner som är skadliga för mig. Resultatet är att jag försöker få ordning på omvärlden för att jag då tror att jag ska få ordning inombords. Problemet är att jag skapar mönster i min hjärna med detta beteende men det går faktiskt att bryta. Jag behöver inte rädda världen. Jag bidrar med det lilla jag kan och jag måste komma till slutsatsen att det är helt okej…

Likes

Comments