Sjuksköterskorna berättar om deras arbetsmiljö i Västmanlands Läns Tidning.
I dagarna kommer det svar från politiker och jag har blivit tillfrågad att sedan bemöta politikerna..

Enjoy the first set!

http://www.vlt.se/opinion/debatt/sjukskoterskebristen-inom-psykiatrin-ar-akut


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det har gått en månad sedan jag satt inlåst på avdelning 94. Jag har haft 17 dagar i frihet. Jag var bara sjukskriven i två dagar och började sedan jobba direkt. För min del var det ett sätt att tugga in rutinerna direkt och jag mådde knappast sämre än när jag skrevs in på psykiatriska avdelningen. På jobbet blev jag bra bemött när jag kom tilbaks. Jag vill helst att folk inte gör någon stor grej av det men samtidigt måste jag ha respekten för min omgivning att jag faktiskt satt inlåst för faran av mitt eget liv. Jag sitter inte i deras oro utan har nog med att undra om jag själv kommer få tillbaka livet i någon form överhuvudtaget. Så, har så lite som 17 dagar gett något resultat?

Huvudet känns betydligt renare. Jag rensades hårt på mediciner och idag kan jag tänka klart. En ny medicin, som jag ätit förr, sattes in och jag hade inte så mycket tilltro till den. Nu 17 dagar senare fungerar den utmärkt. Den måste justeras men fortsätter det så här så ser jag ett hopp som jag inte sett sedan år 2013. Jag inser också att mediciner jag haft, som inte fungerat, kan plötsligt funka i ett annat maniskt skov. Mina manier är oerhört olika varandra. Men när det kommer till mediciner är jag oftast försiktigt optimistisk.

En dag ska jag skriva om mina reflektioner gällande själva vården där jag satt inlåst. I dagsläget är det helt enkelt för tidigt. Däremot är jag rejält skrämd över hur Västerås Psykiatri Öppen Vård behandlar mig. Jag hade en återbesökstid 9 dagar efter min utskrivning där min läkare frågade mig vilken medicin jag ville ha, vad jag ville att hon skulle göra och mycket mer uppfuckade saker. Dom som känner mig vet att jag biter ifrån men den här gången blev det bara för mycket. Total förlamning som försvar och en själ som redan gjort sitt val innan besöket var över. Jag kommer försöka att byta landsting och hoppas på ett positivt svar. All denna byråkrati tar tid men energi för fight finns nu. Det här är mitt liv och aldrig mer kommer någon få rätten att misshandla mig som jag blivit senaste åren.

Så 17 dagar i frihet – vad har jag gjort? Kanske inte så mycket mer än jobb, vila eller liknande. Vräkt i mig våfflor och druckit Pepsi Max men så idag ringde jag mamma och klagade om hur uttråkad jag är. Rastlösheten äter upp mig inifrån. Ingenting att göra. Ett friskhetstecken. Jag behöver alltså utöka min arbetstid och se över mitt liv. Fortsätta att avgränsa mig från sådant som inte är bra för mig. Högst upp på listan står det att välja bättre matintag, ekonomiska beslut och träning. Det är dags att börja leva på allvar.

Mina föräldrar har två adrenalinbarn. Ett av dom är igång sedan länge och jag…, jag är snart på väg tillbaka…

”Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Av viljan att finnas kvar
Och den himmel jag visste fanns
Ska jag hitta där någonstans…”

Likes

Comments

Min inläggning på avdelning 94 kan liknas vid en föreläsning. Medmänniskor vill skriva och berätta sin historia och anhöriga har många frågor. På föreläsningar undrar människor hur jag kan vara så stabil och vad jag äter för mediciner. Sanningen är den att jag har föreläst med självmordstankar. Den andra sanningen är att jag inte är mer stabil än någon annan med bipolär sjukdom bara för att jag står på en scen. Jag utför bara mitt jobb och att svara på frågor om medicinering gör jag bara inte. Det är över min kompetens. 

Jag tycker det är viktigt att veta att min bipolaritet är min bipolära sjukdom. Min bipolära sjukdom är ytterst personlig och liknar ingen annans. Jag kan bara berätta min historia. Jag sitter inte på något facit.

Min bipolaritet är ytterst personlig. Med det menar jag att jag inte är lik andra människor med samma diagnos eller tvärtom. Som jag sagt förut uttrycker sig många om ”ups and downs”, vilket jag naturligtvis har, men utöver det så finns det så många andra skov som till exempel mitt senaste, aggreterad hypoman. Om sanningen ska fram har jag varit så förvirrad att jag inte funnit salen jag ska föreläsa i på grund av självmordtankar och när det skedde tog jag ett beslut, att bedriva mitt företag mer som en hobbyverksamhet. Detta för att slippa pressen på att jag alltid skulle vara närvarande för ingen kunde ju ersätta mig eller att jag måste hålla mig frisk för att kunna föreläsa. Det är ingen möjlighet med en psykisk kronisk sjukdom. Jag har aldrig ångrat det valet. Tvärtom, jag tycker det blir mer ”drag” i mina föreläsningar då jag är extra ”hungrig”. Vad jag däremot vet är att jag har inget facit att ge dig som hört av dig nu under min senaste slutna psykiatriska vård men jag kan ge dig ett tips.

Oftast vill människor tacka för min föreläsning (eller liknande) och bara skriva sin livshistoria men det finns alltid någon latent fråga och frågorna är allt flera från anhöriga. Man undrar över hur man ska ställa sig till partnerns bipolära sjukdom. Jag anser mig inte ha rätten att uttala mig om det då jag är den sjuka, inte den anhöriga. Vad jag däremot vet är att anhöriga inte får ramla ur sin anhörigroll. När du känner att du vårdar mer än att vara pojkvän eller mamma då vill jag i alla fall guida dig till den psykiatriska läkaren. Där ska det göras en riskanalys med psykiatrin, anhöriga och den patienten. Detta ska förstås göras när den patienten är i ett stabilt tillstånd. Ni ska samtliga vara överens om vårdplanen och detta papper ska alltid finnas tillhands. När du då kommer till psykiatriakuten kan du hänvisa till det dokumentet och det är bundet i ”laga kraft”, som det heter i juridikens värld. Alltså är psykiatrin skyldiga att göra det som står i riskanalysen. Bipolär sjukdom är en dödlig sjukdom så jag säger det igen till dig som inte förstår. BIPOLÄR SJUKDOM ÄR EN DÖDLIG SJUKDOM OCH SKA TAS PÅ STÖRSTA ALLVAR!

Många frågar mig också hur jag orkar. Orkar? Alternativet är att lägga sig ner och dö, något jag absolut velat göra många gånger, men jag är inte klar än med livet. Min kraft kommer av den smärta jag genomgår varje skov. Varje gång bipolariteten slår mig på käften har jag rest mig upp. Jag hoppas innerligt att jag kommer fortsätta med det.

Så, jag är bara en helt vanlig kvinna som lever med bipolär sjukdom. Att jag inte har några triggers gör det jobbigare att leva med sjukdomen Har jag haft sådana har det sett annorlunda ut men min skov växer sig på i småbitar successivt och sedan har helvetet brakat löst. Jag har inga direkt råd att ge dig förutom att du måste söka vård. Jag har varit jättedålig på det och har heller inte förstått att jag varit aggressiv hypoman i över 2 år men jag är också jättetacksam till mig själv att jag sa att nu får det vara nog och lade in mig.

Mitt facit till dig är att ta hand om dig och lära känna din bipolaritet. Har du inte kommit ”ur garderoben” så gör det omgående. När du lär känna din bipolaritet kan du också berätta det för dina anhöriga. När du kommit så långt har du kommit längre än du trodde var möjligt. Slå dig inte blodig mot din sjukdom utan ta den i handen och gå med den. Och ett facit jag absolut har är, sluta ALDRIG med dina mediciner. Byt om behov uppstår men sluta aldrig. Dina ”highes” har sönder mer än att dom är njutningsbara. Dina ”downs” är inte värda att uppleva. Hoppa över socker, vetemjöl och koffein i din kost så lovar jag att du blir mindre uppvarvad..och kom ihåg, och det går att leva med bipolär sjukdom....

Likes

Comments

Dom flesta har väl någon gång blivit så förbannad att dom sagt saker de inte borde. Efteråt har man bett om ursäkt och sedan är oftast saken ur världen. ”Att inte äga sina egna känslor” är något helt annat. För oss med psykiatriska diagnoser, dock allra helst i den bipolära världen, är tillgången till olika slags känslor oändligt och dom är betydligt starkare än hos någon som är frisk och när du sedan inte kan styra dom…ja, vill du veta min mörkaste bipolära hemlighet?

Jag ska berätta en hemlighet för dig. Något som du tycker är chockerande vansinnigt och jag håller med. Du kommer förmodligen se annorlunda på mig efter det. Jag skriver den här hemligheten här, öppet, för jag tycker helt enkelt du ska få ta del av den. Att ha en bipolär diagnos handlar inte bara om euforisk glädje och svåra depressioner eller enkelt kallad "ups and downs". Den handlar också om uppvarvade tillstånd av ilska eller helt plötsligt … någon annans död.

I skrivande stund är jag fortfarande inlagd på avdelning 94 i Västerås. Det har gått 6 dygn och medicinerna leker jojo med själen. Det är utsättningssymptom och insättningssymptom men ta mig fan inga "påsättningssymtom". Däremot har den medicinförgiftning jag fått sakta gjort mitt huvud ”renare.” Jag har en längre väg tillbaka än jag vill erkänna men jag har lagt in mig här och endast ett enda krav; att fullfölja. Jag har skakat, svettat, haft ångest, huvudvärk, illamående, yrsel och jag är fortfarande i ett ganska bedrövligt skick. Jag har förlorat över 4 kg på 6 dagar och när jag kommer ut i friska luften vet jag knappt vart jag är. Förvirringen är förlamande.

Jag har också en lång tid framför mig att reflektera över hur jag hamnade här men det var för ett par månader sedan något blev annorlunda. När jag var som mest medicinerad så följde jag slaviskt mina kriminalserier som vanligt. Efter ett tag insåg jag att en känsla inte stämde. Jag satt där som Cecilia men mina värderingar som jag alltid varit stolt över men just under dessa dagar fanns det en känsla som inte var ”normal”. Tanken var att det är ”okej” med mord. Vi kan diskutera fram och tillbaka gällande nödvärn men det är inte det som detta handlar om. Jag ville absolut inte mörda någon men jag tyckte helt enkelt att mord var okej i ren allmänhet. Mord var något banalt - vem bryr sig liksom? Det var väl här någonstans jag började känna att det var konstigt men inte mycket mer än så. Jag skyllde på min medicinering och att allt skulle stabilisera sig sen. Efter några dagar hade känslan försvunnit. Mord var inte okej igen i min värld igen och jag levde på. OM jag stannat upp då, vad hade hänt? Jag kan inte svara på det utan körde på mitt vanliga liv och det fungerade. Just det, det fungerade men mer än så var det inte.

Mitt i nuet har jag funderat på det här och det innebär just att jag kan inte äga mina egna känslor. Det kan vara en anhörig som smsar mig och frågar läget och jag blir totalt skitförbannad. Då menar jag på en skala du inte ens vet existerar. Jag tycker folk ska skita i att fråga hur jag mår, dom ska inte höra av sig för det triggar bara och det är just så jag känner nu i min aggreterade hypomani/mani. Brutal ilska. Nu vet jag att det är min aggressiva hypomani som talar och inte jag, Cecilia. Nu vet jag att det behöver medicineras för hur många personer vill umgås med någon som är arg hela tiden?

Bipolär typ 1; allt handlar inte om toppar och dalar. Det handlar om ALLA känslor och ALLA känslor blir förstärkta. När du sedan tagit dig ur det skovet måste du ”städa upp”. Ditt omdöme har inte varit bra för det är sjukligt men vilken människa förstår det? Dom har oftast bara vänt sig om och gått.

Mina känslor kan alltså periodvis vara väldigt sjuka och då äger jag dom inte. Om jag är hypoman och talar forcerat så kan jag ibland se gränserna. Jag har alltid varit pratglad men när jag inte kan ta ett steg bakåt och släppa in andra i konversationen då är det hypomani på högre nivå. När jag börjar flörta/ligga med killar och använder dom som spelkulor är jag så manisk att jag behöver läggas in. När depressionerna och ångesten trycker ner mig har jag bara ett alternativt, att leva andetag för andetag.

Den enda slutsatsen jag har kommit fram till är att vara aggreterad (=aggressiv) hypoman/mani är det absolut värsta jag genomgått (läs genomgår). Att ha svår ångest och vara så arg att värken av ilska inombords gör att man som 42-åring ger sig på döda ting, hatar sin bästa vän och kan bara känna avsky till sin egen familj är en mycket brutal känsla. Den äter upp mig bit för bit inombords och tar bitar av mig jag aldrig får tillbaka. Men nu sitter jag här och mord är långt ifrån okej. Att gå och lida så länge jag gjort gör jag inte om. Jag är mitt i livet och min sjukdom har tagit så mycket av mig och tiden av mitt liv och det är något jag är "normalt" arg över. Jag tycker det är okej att känna så. Jag tycker det är okej att inte alltid ha KBT-flosker tillhands om att det blir bättre. Visst hoppas jag det men jag måste få känna sorg över vad den tagit av mig och det är en känsla som jag "äger"...

Likes

Comments

Allt det där som jag trodde jag aldrig skulle få höra eller alla hemska histoirer jag sluppit har nu blivit min vardag. En vardag som kantas av kränkningar och inkompetenta människor. När jag redan blivit förminskad i hela min kropp och själ så insåg jag att det inte kommer att ta slut. När jag i min aggreterade hypomani gråter och skriker samtdigt som jag kastar en vattenflaska på min vägg så inser jag att jag kan inte leva så här längre....

Det har varit felaktiga mediciner och recept utskrivna utanför förmånen. Mer än tredubbla budskap om hur jag ska behandlas och ännu fler budskap hur jag blir bemött. När min vardag bestått av konstant hat mot älskvärda människor eller aggressivitet som tagit delar av mig som jag aldrig kommer få tillbaka så kom orden upp i mitt huvud: "Nej Cecilia, det här är inte okej att leva så här." Problemet är att jag aldrig lyssnat på mig själv fullt ut denna gång. Jag säger vad jag tycker, tänker och känner men fullföljer det aldrig.

Nu när jag sitter och skriver det här borde ju allting varit så enkelt. I mitt "riktiga" liv där Cecilia lever med jobb och familj skapar jag ett riktigt bra liv. I det "allvarliga" livet där sjukdomen håller på att ta mitt liv, där slår jag av allting och jag förstår inte varför. Jag är alldeles för stryktålig och tycker att det är okej att vården tabbar sig gång på gång. Jag visar mig mänsklig och förstående för dessa människor och organisation. Frågan är när jag själv borde göra det för mig? För Cecilia?

När en läkarvikarie ringde mig på min telefon tid förra veckan gällande min medicinering så minskade hon på medicin när jag egentligen borde höja. Jag argumenterade och stod på mig som alltid när hon till slut sa att hon ville överlägga med överläkaren. Några timmar senare så var beslutet detsamma trots min raka ryggrad när hon sedan säger: "Men lilla Cecilia, tror du vi kan trolla med knäna?" Jag gick i taket av hennes bemötande och hon upprepade denna mening vi tre tillfällen. Vid sista tillfället svarade jag "Ja du ska trolla med dina knän. Ja du ska göra det för det är din uppgift." Samtalet dog och jag blev nekad vård.

Jag är så inne i mitt eget huvud och hjärna gällande min bipolaritet att jag inte får plats med andra eller roliga saker i mitt liv. Behandla, behandlar och behandlas. Sedan kränkas och kastas till enorma väntetider. Må dåligt, dåligare och dåligast men ingen reagerar på mina skrik längre. Det är en del av min omgivnings vardag. Jag behöver inte skrika högt, ingen fattar ändå.

Så förutom den fantastiska kränkningen läkaren nedvärderande kastade ut sig så tog det en vecka till och då var det nog. Jag packade en väska, åkte till psykakuten och bestämde mig för att inte åka hem igen. Psykakuten höll med mig och jag skrevs in på min första inläggning någonsin sedan jag blev sjuk. Avdelning 94, rum 5 och graden av bevakningsskalan blev 2B, dvs att jag var så sjuk att jag inte fick gå utanför dörrarna och en gång i timmen passerade en skötare min dörr hela natten för att se att jag "skötte mig". Vad händer i ditt liv Cecilia, liksom? Jag fattar fortfarande inte varför jag är här men och andra sidan är det så att jag SKA verkligen vara här. Jag orkar bara inte. Hur mycket kan en själ ta? Hur långt inne i själen måste man riva upp känslor för att medicinenra bort dom? Tänk om mina Cecilia-känslor inte kommer finnas kvar? Vem är jag då? Och kommer jag kunna leva så? Jag lever ju inte fullt ut som Cecilia idag. Jag måste alltid tänka vad som finns runt hörnet. Om hotet är fulländat så jag blir ännu mer trasig..

Likes

Comments

Well, I know the feeling
Of finding myself stuck out on the ledge
And there ain't no healing
From cutting myself with the jagged edge
I'm telling you that, it's that bad
I laid out on the floor
And I´m not sure I can take this anymore

But anyway, Please let me be
In to of darkness and hate the light
'Cause you have faith in me
But I´m not gonna make it through another night


If somone can hear me now
Please, reaching out on the phone
To let me know that I´m not alone

But I’m not done
I´m far too young
And I hope the best is yet to come

Likes

Comments

Jag tror vi gärna blir sådana vi stämplas som och det är därför jag avskyr stämplar. Det brukar kallas iatrogeniska stämplar. Dessa stämplar kan orsaka mer skada än det som de är menade att beskriva, som i det här fallet, bipolär sjukdom och psykisk ohälsa överlag. Kallar man någon för psykiskt funktionshindrad i skolregistret börjar lärare se det och behandlar barnet annorlunda. Forskningen visar att stämplingen i sig orsakar mer problem än det den beskriver, och ibland blir vi sådana som vi stämplas som.

Man reagerar när man satt en bra eller dålig stämpel på något. Det betyder att om man byter stämpel så förändras sin inre dialog om det som sker runt i kring en och så kan man också förändra sina reaktioner.

Det här är något jag vill att alla ska förstå. Vi har flera saker som triggar oss, frisk som sjuk. En av mina största trigger är min egna skapade krav på mig själv och jag tillåter inte mig själv att misslyckas. Det finns sådant som triggar stressreaktioner hos mig. Det är både fysiologiska och psykologiska reaktioner som är skadliga för mig. Resultatet är att jag försöker få ordning på omvärlden för att jag då tror att jag ska få ordning inombords. Problemet är att jag skapar mönster i min hjärna med detta beteende men det går faktiskt att bryta. Jag behöver inte rädda världen. Jag bidrar med det lilla jag kan och jag måste komma till slutsatsen att det är helt okej…

Likes

Comments

(Besök 11 på 5 Månader)

Jag stirrar långttråkigt på två skitfula tavlor på väggen där jag sitter ensam och väntar. Det knackar på dörren och läkaren kliver in och hälsar. Jag blir totalt mållös. Något som inte existerar i min värld. De som känner mig lägger knappast ordet blyg eller stum i en kategori om man ska beskriva mig. Jag stirrar på läkaren och tänker: ”Herregud ska jag dela hela min jävla livshistoria med dig?” Han hade ögon som man ville djupdyka i. Snygg. Ung. Trevlig med ett fint leende och en riktigt schysst småbusig frisyr. Jag som ALDRIG tappar fattningen i sådana här situationer. Jag kände hur en sträv plyschtunga började växa i käften. Jag började rapa upp det vanliga gällande min bipolaritet. Plötsligt tappar jag ord. Meningarna blir osammanhängande och jag kan inte möta hans blick utan ser på dörren. Vore en flykt helt okej nu?

Slutligen kom frågan, som alltid på psykakuten, om hur jag önskade mig rent medicinskt eftersom det är jag som känner mig själv bäst. Jag förklarade alltifrån dosering till depotmedicin och hur jag resonerade. Han antecknade frenetiskt och det var dags för honom att ringa bakjouren Jag blev återigen ensam och funderade hur läcker jag var med min urtvättade Puma-träningsoverall jag ärvt av brorsan? Plötsligt blev mitt besök på psykakuten en tävling i utseende och flirt.

När Herr Läkare kom tillbaka skrattade han milt för sig själv. Bakjouren hade låtit hälsa till mig att jag inte hade behövt önska hur min medicinering skulle se ut. Bakjouren hade tagit exakt samma beslut ändå. Återigen så fick jag beröm för min goda sjukdomsinsikt.

Herr Läkare började lägga upp schema med tider hur jag skulle ta medicinerna. Frenetiskt börja jag anteckna och darra med handen och precis när jag började skämmas för det, så såg jag att herr Läkare darrade likadant. Jag iakttog honom och insåg att hans beteende var en spegelbild av mitt eget. Recept skrevs ut och vi la undan pennorna då mitt besök var klart, eller? Bägge satt kvar och historierna flödade. På några minuter hann vi avhandla det viktigaste. Varför ville han bli läkare och jag jurist? Var vi tokiga som pluggade så länge med enorma studielån? Varför är jag numera kär i lastbilar istället? Vart bodde han? Vart bodde jag? Vad är fördelen med singellivet? Vilka intressen har vi? Har du barn? Vill du ha barn eller vill du jobba som bonde? Visst saknar familjen Kardashian hjärnceller som de istället förgyller deras arslen med? Frågorna blev fler än svaren tills vi insåg att vi var tvungna att bryta upp. Jag tackade för mig och han sa: ”Ha det så bra och du, jag är faktiskt 28 år.” Jag skrattade och vi sa hej då.

Så är det någon patient som fick vänta lite extra länge i psykakutens väntrum idag så ber jag INTE om ursäkt. Jag anser att detta var den exakta medicinering och dosering jag behövde…


Likes

Comments

”Han är ju sjuk i huvet!". Har du sagt det någon gång? Och har tänkt på vad du egentligen säger? Många psykiska sjukdomar används som nedvärderande skällsord som "schizo" eller "jävla psykfall". Vi måste tänka på hur vi pratar. Vi måste lära våra barn att sådana uttryck inte är okej.

Jag önskar hett att psykiatri vården kunde få upprättelse och högre status. Jag förstår fortfarande inte varför det anses som skamligt att vara psykiskt sjuk. Ofta kan psykisk ohälsa jämföras som en klassfråga, att det är förknippat med sociala problem. Fortfarande anses det inte som ”riktiga” sjukdomar, man ska bara ”rycka upp sig”. Men bipolär sjukdom eller schizofreni, är jätteallvarliga sjukdomar som leder till stora problem utan rätt behandling.

En annan vanlig missuppfattning är att psykiatri är "flummigt". Man förstår kanske inte att det finns effektiva, vetenskapliga metoder för att lindra eller ”läka” psykisk sjukdom. Det kommer hela tiden mer forskning och det höjer statusen. Läkemedlen blir bättre, nya metoder för att ställa diagnos, och olika former av hjärnröntgen verkar också lovande för framtiden. Det går att göra fascinerande mycket. Samtidigt måste man vara ödmjuk för att det fortfarande finns mycket som vi inte vet. Här behandlas sjukdomarna i vårt innersta.

Det är upp till dig vilka ord du använder. Det är upp till dig att vilja göra en förändring. Det är upp till dig hur du ska lära dina barn att tala … Ansvaret ligger helt på dig om du vill bidra till fördomar eller utveckling.

Likes

Comments

Jag har varit aktiv sedan barnsben. Man blir det när man har en storebror Fredrik som jagar en för att tvinga mig lukta på hans svettiga tubsockor. ; )Redan där vässar man armbågarna…


Mina hörlurar Åke och jag testade en halvmil med familjens nya tillskott...ljudförstärkaren Herman. Vi rensade kropp och själ idag.

Min psykiatriker i Gävle sa att jag skulle leva i fyrkanter. Han såg min reaktion och fortsatte. ”Ditt jobb är en fyrkant. I den finns det en kloss. När du levererat första leveransen med lastbilen så är det en kloss. Sedan fyller du på den med en kloss i taget.” Jag tyckte det lät jävligt konstigt men okej shoot. ”Vidare gäller detsamma i din träning. Du har fyrkanten och varje 100 meter är en kloss. För många klossar och det blir trångt i fyrkanten och kanterna spricker till fulländat maniskt tillstånd.”
Jag började förstå vad han ville komma tills han sa: ”Din måltid är en fyrkant.” Va fan? Finns väl inga klossar i den liksom? ”I den fyrkanten är måltiden din kloss. Detta innebär att du fokuserar på maten och om telefonen ringer så svarar du inte. Det är så här du måste leva för att inte gå in i maniska tillstånd och träningen är en stor del av dina manier. En mils PW blir två pass till på gymmet som sedan gör att du bokar upp dig på olika träningspass eftersom du bara sover 2-3 timmar per natt i manier.”

So boring. So fucking boring! Jag har under det här året bara kört PW en halvmil per gång tack vare detta. Inte ökat. Inte backat. Inte utvecklats. Inte sett några mätbara förväntningar eller resultat. Men även om jag fortfarande är hypoman har inget maniskt slått till sen jag började mina fyrkanter. Kanske är fyrkanter bättre än att springa i cirklar?

Likes

Comments