Jag skulle inte slutat gått till kuratorn pappa, det var bajs av allt ihop. Tror både jag och Lars skulle behövt gå dit, få prata lite. Lars gick för tidigt, hans bubbla hade inte gått sönder när han började gå till en terapeut.

Kan du förstå känslan? Om din pappa skulle ha dött när du var 17? Liksom förstår du smärtan? Den du skulle behöva bära på varje dag, resten av ditt liv? Känna saknad exakt varje dag, varje jävla sekund som går, du känner tomhet. Som att ditt hjärta är sprucket, som att de aldrig mer läker, förns du själv är död.
Varje dag känner jag detta, smärta, saknad, som att mitt hjärta aldrig läker.

Kanske ska säga hade, jag var din flicka, pappasflicka.. Varför gjorde du såhär? Varför lämna du mig kvar här? Jag visade aldrig min kärlek, men de var inte du heller bra på. Du lämna ett tomrum inom mig, min älskade pappa. Alla oss.

Du kanske har sett att jag har pojkvän? Vet inte om du ser från himlen men det har jag iaf. Han är jätte gullig, jag älskar han verkligen. Han är min nya hjälte nu när du försvann. Han finns där när jag är ledsen, oftast över dig. Jag vet att han älskar mig, men känns som att jag ändå älskar han mer. Men oavsett hur mycket mer jag älskar han så läker aldrig jag, mitt hjärta blir aldrig helt för du gav mitt hjärta ett sånt stort hål, ett jävla stort hål. Jag är rädd för att Ted ska lämna mig, att han en dag tröttnar på våra bråk och att han en dag kommer ge upp om oss. Jag är så rädd för att bli av med en till som jag älskar så djävulskt mycket. Ska inte säga att han tagit din plats, för du kommer alltid finnas i mitt hjärta men liksom han finns i mitt halva hjärta, han försöker fixa det som hänt, se till så jag läker. Skulle jag förlora Ted skulle jag nog må lika dåligt som jag gjort nu när du försvann, fast han bara skulle göra slut så skulle jag inte klara de, jag skulle ge upp. Ted skulle inte finnas i mitt liv isf, de skulle vara förkrossande.
Hade önskat att du hade hunnit träffa han, du hade älskat han av hela ditt hjärta.

Men tillbaka till dig pappsen.
Mamma sa en sak härom dagen, hon frågade mig om hon trodde de var meningen, att du dog. Så min fråga till dig är, mår du bättre nu? När du inte kan älska dina barn som du kan göra på jorden. Mår du bättre av att veta att alla sörjer, jag mår skit, dels Lars. Att alla har gått igenom skit för att klara dessa dagar. Jag bara undrar, mår du verkligen bättre? Eller var de inte med mening att dö på det där sättet?

Vet du? Jag hade tänkt att ringa dig 8 på morgonen, den dagen du dog. Tänk om jag hade ringt? Du hade inte svarat, jag hade fått panik för att du inte ringde upp, de fick jag alltid.


När jag ligger i sängen och skriver detta vill jag somna in och vakna upp och allt har varit en dröm. Jag saknar dig så mycket och jag älskar dig mer än allt, fortfarande. Du är mitt allt och en dag ses vi, kanske när jag är gammal men kan hoppas att de inte tar så lång tid. Världens bästa du, glöm mig inte, snälla.. Kom ihåg mig som din dotter och sluta aldrig älska mig. För det kommer jag aldrig göra med dig, jag tänker på dig varje dag. Inte för att jag är rädd att glömma dig utan saknaden du lämnade, varje dag finns du med mig på nått sätt.

Kan skriva flera rader mer, men det blir jobbigt, grinat ett tag nu..
Men du måste lova mig en sak, vänta på mig? Tills jag kommer.

Likes

Comments


Efter 1 år och 7 månader bestämde jag mig för att skriva av mig.

Det är många gånger jag skrivit små snuttar, ungefär som en dagbok för att förklara för honom hur jag känner. Ställt massor av frågor till mig själv och försöka förstå vad som gick fel.
Du som läser detta kan aldrig sätta er i den sits som jag fått suttit i. Det där smärtan som finns i kroppen av att veta att han är borta, de gick från 110% glad till 0 på en sekund. Jag fick inte säga hejdå, inte försöka förstå vad som var fel, så man kanske kunde ha hjälpt till.

Att ta in att ens förälder var död tog ett tag, kanske upp till ett år. Jag kommer ihåg när jag tog upp telefonen flera gånger och slog hans nummer för att ringa men kom på mig när röstbrevlådan kom igång och la på direkt. Det vart som en vana, kändes som att han var utomlands och jag kunde inte nå honom, jag räknade med att få se han igen, jag önskade de iallafall.
Efter 3-4 månader började jag glömma hur hans röst lät, hur hårt han kramades och hur han luktade. Jag kan inte idag föreställa mig hur han ser ut i mitt huvud, för jag har glömt.

Den svåraste delen i mitt liv var nu, jag har sörjt, varit ledsen och arg och verkligen hatat han för de han gjorde när han visste att vi behövde honom. Han har nu missat en födelsedag, min 18 års dag. Kanske ingen big deal men att han inte var där kändes, nånting fattades. Förra året när min bror tog studenten grinade jag för jag visste att pappa inte var där och kunde visa hur stolt han var och jag själv var ju såklart stolt över honom.
I år var det min tur och innan dem öppnade dörrarna för att springa ut så kände jag bara tomhet, jag vela inte ut för jag visste att han skulle inte stå där och krama mig, hänga blommor på mig.
Jag vet att han hade velat stå där och varit stolt som min mamma var, på både min och Lars student. Men när jag gick ut på trappen tänkte jag knappt på han, det är sånt som tar. Jag får skuldkänslor så fort jag inte tänker på han för tror jag är elak för att en sekund av mina tankar inte går åt honom. Men allting jag gör i mitt liv, man har inte alltid tid att tänka på att man liksom tänker på han. För varje dag saknar och tänker jag på han, bara att ibland tänker man extra mycket men man vet att han alltid har tid nu och ser till så att man är okej och klarar sig här utan han.
Alla säger att jag inte ska lägga skulden på mig och tro att hans död har nånting med mig liksom, men så många tankar man haft, inte hörde av sig tillräckligt, inte sa älskar dig så fort man fick chansen. Men till slut inser man att man inte hade nå med de att göra.


Han mådde inte bra bara.


Vissa dagar vill jag bara ha en kram av han och veta att han finns där om det är nånting jag behöver, vill veta att han mår bra.
Han försökte alltid hjälpa mig när de var nått jag behövde, han var världens bästa. Han är det än men på ett annat sätt.


jag har insett att mitt liv kommer aldrig bli normalt. jag var beredd på att han skulle se mig bli "stor", växa och bli nånting här i världen. Nu kommer han bara se de uppifrån. Men tänk om han missar nå? Inte alltid håller koll på mig.


Jag gick till en kurator för att få prata lite, lätta mina känslor eftersom att jag inte kunde prata med mina vänner om de. Men till slut, när vi väl skulle börja prata om mina känslor till pappa och hur vi haft de, jag började känna hur ögonen vart fyllda med tårar men tyckte de var för pinsamt att sitta och grina framför nån helt okänd. Så jag slutade gå. Jag har aldrig riktigt pratat ut om mina känslor på riktigt, verkligen sagt allt jag vill säga. Många gånger jag börjat grina hos min pojkvän och bara grinat, inte kunnat förklara utan bara sagt "de är pappa". Jag vill inte prata om de heller för känns som att jag drar ner alla andra och gör dem ledsen eller deprimerad över just detta och sen var en hel dag förstörd.

I början av pappas bortgång, när jag var på stan. Vart jag än gick såg jag en flicka och hennes pappa, då såg jag alltid mig och pappa när jag var liten, om jag var i en affär och såg en rakad kille med ölmage så tyckte jag att jag alltid såg pappa. Man hoppades varje dag att de var nån som hade gjort ett sjukt skämt, att han bara skulle komma hem och knacka på dörren och säga att allt var fejk. Så många gånger jag önskat att få se han igen, vill se han le, skratta och vara min pappa.

Jag saknar han så himla mycket, han var den finaste pappa någonsin. Han var så älskad och en dag försvann han bara. Det har gått 1 år, 7 månader och 29 dagar sen han gick bort. Varje dag har varit lika svår, att veta att jag inte har nån pappa på jorden längre tar på mig.

Likes

Comments