Var ett tag sen jag la ut nått men glömde helt bort denna blogg. Jag har väll i stort sett tänkt skriva saker om pappa, skriva av mig om mina känslor osv. Jag kan inte alltid lägga ut biblar på Facebook och Instagram, funkar inte så jävla bra.
Gått 3 år nu.
Sjukt att det gått så lång tid sen det hände, 3 år går riktigt fort. Varje år, månad när det är den 18onde eller att den 18onde närmar sig får jag panik. Vill inte se datumet på telefonen, vill inte tänka vad som hände just det datumet några år tillbaka. Detta året var jag riktigt nervös inför den dagen. Jag hade innan den 18onde haft det riktigt tungt i livet. Mycket som hände runt om med vänner osv. Jag hamnade jätte mycket i svaga svackor bara för att det var så mycket runt om som drog ner mig. När dagen kom insåg jag inte att det var en pappa dag, tror jag har bearbetat allt under dessa 3 år och vuxit eller vad man ska säga. Jag tänkte knappt på pappa denna dagen, jag försökte vara underhållande hela dagen för att inte tänka på han..
Det sjukaste är att jag minns allt i minsta lilla detalj, klockan 10:18 ringde mamma mig den 18 november och bad om att få prata med min lärare i skolan och sen helt plötsligt möttes jag av en ledsen mamma när jag kom hem. Gått sån lång tid men ändå minns jag allt. All smärta, just när hon sa "gumman, din pappa dog inatt" det sitter kvar. Får svårt att andas när jag tänker på allt från denna dagen, den var så jobbig och den är det fortfarande. Jag vill inte ens tänka på att jag aldrig mer får träffa han, blir knäsvag av tanken. Jag vet att han är död men jag kommer nog aldrig vilja inse det. Det gör så ont.
Under hur livet hade sett ut om detta inte hände för 3 år sedan? Hade jag fortfarande haft en sån här attityd, hade jag fortfarande haft dåliga dagar som slutat i gråt varje kväll? Hade hela jag varit annorlunda? Detta har påverkat mig så mycket fast det kanske inte märks. Jag är svagare än någon annan, men ändå starkare än för 2 år sedan. Jag har hittat styrkan men även förlorat den.. Jag tar ett steg i taget här i livet, ett steg närmare lyckan.
Ta hand om era nära och kära

Likes

Comments


Efter 1 år och 7 månader bestämde jag mig för att skriva av mig.

Det är många gånger jag skrivit små snuttar, ungefär som en dagbok för att förklara för honom hur jag känner. Ställt massor av frågor till mig själv och försöka förstå vad som gick fel.
Du som läser detta kan aldrig sätta er i den sits som jag fått suttit i. Det där smärtan som finns i kroppen av att veta att han är borta, de gick från 110% glad till 0 på en sekund. Jag fick inte säga hejdå, inte försöka förstå vad som var fel, så man kanske kunde ha hjälpt till.

Att ta in att ens förälder var död tog ett tag, kanske upp till ett år. Jag kommer ihåg när jag tog upp telefonen flera gånger och slog hans nummer för att ringa men kom på mig när röstbrevlådan kom igång och la på direkt. Det vart som en vana, kändes som att han var utomlands och jag kunde inte nå honom, jag räknade med att få se han igen, jag önskade de iallafall.
Efter 3-4 månader började jag glömma hur hans röst lät, hur hårt han kramades och hur han luktade. Jag kan inte idag föreställa mig hur han ser ut i mitt huvud, för jag har glömt.

Den svåraste delen i mitt liv var nu, jag har sörjt, varit ledsen och arg och verkligen hatat han för de han gjorde när han visste att vi behövde honom. Han har nu missat en födelsedag, min 18 års dag. Kanske ingen big deal men att han inte var där kändes, nånting fattades. Förra året när min bror tog studenten grinade jag för jag visste att pappa inte var där och kunde visa hur stolt han var och jag själv var ju såklart stolt över honom.
I år var det min tur och innan dem öppnade dörrarna för att springa ut så kände jag bara tomhet, jag vela inte ut för jag visste att han skulle inte stå där och krama mig, hänga blommor på mig.
Jag vet att han hade velat stå där och varit stolt som min mamma var, på både min och Lars student. Men när jag gick ut på trappen tänkte jag knappt på han, det är sånt som tar. Jag får skuldkänslor så fort jag inte tänker på han för tror jag är elak för att en sekund av mina tankar inte går åt honom. Men allting jag gör i mitt liv, man har inte alltid tid att tänka på att man liksom tänker på han. För varje dag saknar och tänker jag på han, bara att ibland tänker man extra mycket men man vet att han alltid har tid nu och ser till så att man är okej och klarar sig här utan han.
Alla säger att jag inte ska lägga skulden på mig och tro att hans död har nånting med mig liksom, men så många tankar man haft, inte hörde av sig tillräckligt, inte sa älskar dig så fort man fick chansen. Men till slut inser man att man inte hade nå med de att göra.


Han mådde inte bra bara.


Vissa dagar vill jag bara ha en kram av han och veta att han finns där om det är nånting jag behöver, vill veta att han mår bra.
Han försökte alltid hjälpa mig när de var nått jag behövde, han var världens bästa. Han är det än men på ett annat sätt.


jag har insett att mitt liv kommer aldrig bli normalt. jag var beredd på att han skulle se mig bli "stor", växa och bli nånting här i världen. Nu kommer han bara se de uppifrån. Men tänk om han missar nå? Inte alltid håller koll på mig.


Jag gick till en kurator för att få prata lite, lätta mina känslor eftersom att jag inte kunde prata med mina vänner om de. Men till slut, när vi väl skulle börja prata om mina känslor till pappa och hur vi haft de, jag började känna hur ögonen vart fyllda med tårar men tyckte de var för pinsamt att sitta och grina framför nån helt okänd. Så jag slutade gå. Jag har aldrig riktigt pratat ut om mina känslor på riktigt, verkligen sagt allt jag vill säga. Många gånger jag börjat grina hos min pojkvän och bara grinat, inte kunnat förklara utan bara sagt "de är pappa". Jag vill inte prata om de heller för känns som att jag drar ner alla andra och gör dem ledsen eller deprimerad över just detta och sen var en hel dag förstörd.

I början av pappas bortgång, när jag var på stan. Vart jag än gick såg jag en flicka och hennes pappa, då såg jag alltid mig och pappa när jag var liten, om jag var i en affär och såg en rakad kille med ölmage så tyckte jag att jag alltid såg pappa. Man hoppades varje dag att de var nån som hade gjort ett sjukt skämt, att han bara skulle komma hem och knacka på dörren och säga att allt var fejk. Så många gånger jag önskat att få se han igen, vill se han le, skratta och vara min pappa.

Jag saknar han så himla mycket, han var den finaste pappa någonsin. Han var så älskad och en dag försvann han bara. Det har gått 1 år, 7 månader och 29 dagar sen han gick bort. Varje dag har varit lika svår, att veta att jag inte har nån pappa på jorden längre tar på mig.

Likes

Comments