Tankar, Reflektioner

Jag är en klyscha...

Jag vill vara unik men samtidigt vill jag vara som alla andra.

Jag tycker om snygga kläder, väskor, smycken och fixar mina naglar. Jag vill göra fransförlängning och ha råd med dyra märkeskläder. Jag vill ha marmorbord, vita väggar och roséfärgade ljuslyktor i min läghet. Jag vill vara rolig, charmig och snygg. Jag vill ha många följare på min instamgram och driva en stor blogg. Jag vill leva lyxliv och tjäna mycket pengar. Jag vill vara hon som har fler olika jobb och saker på gång hela tiden, varje dag. Jag vill vara upptagen och jag vill att andra ska se upp till mig pga det.

Jag vill vara annorlunda och min egen. Jag vill vara äkta och inte bry mig om utseende och materiella ting. Jag bryr mig om vår miljö och omvärd. Jag vill hjälpa till med det jag kan och skänka pengar till bättre behövande. Jag vill att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter. Jag drömmer om att volontärarbeta i Indien och Afrika.

Jag vill starta eget företag och bli framgångsrik inom mitt yrke. Jag vill leva lycklig med min pojkvän och 2-3 barn i framtiden. Jag vill bo i Stockholm och det fina storstadslivet. Jag vill ha råd med de dyra lägenheterna och jobba på ett flott kontor.

Jag vill flytta utomlands och hjälpa fattiga männiksor att få ett bättre liv. Jag vill ta hand om föräldralösa barn och ge dem en utbildning och en andra chans i livet. Jag vill hjälpa de som inte haft turen att födas i ett land som Sverige. Jag vill göra skillnad.

Allt det här vill jag göra och ibland stressar det mig att det är så mycket och så olika. Det känns som att jag inte kan lägga pengar på att fixa mina naglar varje månad som "alla" andra gör när jag egentligen vill vara annorlunda och inte bry mig om så "ytliga" saker. Det irriterar mig att jag är så ytlig, att jag blir glad av att fixa mina nalgar och sminka mig. Jag vill inte vara så, jag vill vara djup och meningsfull. Att jag gillar samma saker som alla andra vad gäller mode och inredning. Att jag bryr mig så mycket om hur jag ser ut, vad jag gör och hur andra ser på mig. Varför bryr jag min om mina följare på instagram och varför ska jag starta en blogg? Vem tror jag att jag är och varför kan jag inte sluta bry mig om alla andra?

Från och med nu tänker jag inte länge "skämmas" över att jag är klyschig eller att jag mår bra av allt det ytliga. Jag tänker låta mig själv vara precis så som jag vill vara. Det behöver inte vara det ena eller det andra, det går att vara flera olika saker på samma gång. Jag är alltid jag, men olika sidor av mig. Vill jag starta en blogg så gör jag det, det spelar ingen roll om alla andra också gör det, jag tänker göra det jag vill från och med nu.

Må hända att jag är en klyscha... men det är HELT okej.

Likes

Comments