Den "tunga" perioden är över för den här gången. Fortfarande så kan man känna sig lite tung i kroppen, lite orkeslös, stresskänslig och att man bara kan tappa andan ibland.

Men i fredas så fick jag iallafall lite goda nyheter.. Haft mycket krångel med a-kassan som tagit lång tid på sig, inte fått tillräckligt med intyg etc.. Men så i fredas var det en snäll själ där som förbarmade sig i mitt ärende. Och det känns så upplyftande. Löser många många frågetecken, funderingar och säkerligen det som utlöste den här jobbiga perioden.

Nu kan jag lägga tid och ork på det som snart ska komma.. Söka in till fler utbildningar, fortsätta med vår utredning och att jag ska bli moster igen i september.....

Angående utbildningen, så e de så svårt och veta vad man vill göra. Vården är inget alternativ att gå tillbaka till, iallafall inte vårdarbetet. För jag kommer inte kunna komma tillbaka dit och göra ett bra jobb. Och man måste trots allt kunna lägga all fokus på sin patient och det kan inte jag. När jag gick i väggen så satte det spår i mig, som sitter kvar. Nångång kanske det försvinner :)


Nu sitter jag o lyssnar på psykologpodden på spotify, himla bra. Och han nämner så många bra verktyg.


/💋




Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Så kom den där känslan återigen, känns som att det sitter ett berg på ditt bröst och trycker. Du känner att du inte kan ta ett djupt andetag utan börjar kippa efter andan.. men det går inte, du kan inte ta ett djupt andetag.. Det känns som att du ska kvävas.. I 3 dagar nu.. Har jag gått med det här. Jag får ingen luft, jag kan inte andas, jag kan inte tänka, jag kan inte nånting.
Man känner sig handlingsförlamad, man blir arg, gråter, irriterad. Att få en kram känns inte som ett alternativ, du trycks mot mig och jag kvävs ännu mer.

Vi är på väg nånstans och ska knyta mina skor, jag är tvungen att sätta mig ner för att gråta. Vad gråter jag för? Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Har varje morgon vaknat och haft ångest för att jag ens vaknade den här morgonen också. Varför? För att jag vill inte ha ännu en dag med en ångest som knyter en näve kring dina lungor. Det river i hjärtat. Tusen miljoner tankar som surrar i huvudet. Jag vill vara glad. Det här är inte jag.

Jag ser livet lite som ett EKG, det går upp och ner, upp och ner. Och just nu så är jag därnere. Men jag ska ta mig upp igen på toppen, jag vet inte hur. Men jag ska bara upp.

Och det kommer säkerligen finnas de som kommer döma mig för att jag skriver det här blogginlägget. Men ärligt talat, vem bryr sig? Det är okej att ha ångest och man ska aldrig vara rädd för att tala om det.
Det är trots allt en viktig fråga som man måste lyfta, allmänheten måste bli påmind om att psykisk ohälsa faktiskt existerar. Man behöver bara lite extra hjälp ibland.

Man får ta en dag i taget och det går. Så länge man vet att man inte är ensam.

Du är inte ensam, jag är inte ensam, vi är inte ensamma.







Likes

Comments

Contains affiliate links

Jaa, ni läste helt rätt.. För ett par dagar sen efter att ha sett en dokumentär på Netflix om hur växtbaserad kost kan främja min sjukdom på ett mycket positivt sätt, så tänkte vi att what the hell, vi provar!

Och dessutom så såg man egentligen vad kött gör mot kroppen. Det är helt otroligt vilka hälsovinster man får genom att käka växtbaserat. Så det ska bli väldigt intressant och se vad detta kan göra. Och samtidigt intressant och se hur träningsresultaten blir på en växtbaserad kost.

Dessutom, iom att jag äter metformin för min diabetes, så har jag märkt att min mage fungerar MYCKET bättre med den veganska kosten.

Ur ett vetenskapligt perspektiv så går det alldeles utmärkt att ha en allsidig och näringsrik kost, som är just växtbaserad. Du får i dig alla de proteiner, kolhydrater och kalorier utan att äta kött.


Vi har alltid haft kött i våra maträtter, men nu liksom känns det lite som att det kan kvitta. Vi kan göra ALLA maträtter, men utan kött.


Och det märkliga är att efter bara några dagar, så känner man sig redan lite piggare och blodsocker dipparna har varit ganska få, om jag ens haft någon..


Det svåra med att prova på veganskt är att göra olika saker till mat. Vi har gjort lite grytor och sådär baserade på linser och rotfrukter. Eller som idag så gjorde jag linsbiffar.

Skriver ner receptet för er som kan tänkas vara intresserade :)

3 dl linser kokta med 9 dl vatten.
3 Morötter
2 gula lökar
Svartpeppar & salt.

Strödbröd.

Jag kokade linserna och lät dem rinna av i ett durkslag samtidigt som de svalnade, mosade dem sedan i en skål.
Rev morötterna och kramade ur vätskan ur dem innan jag blandade i dem i linserna.
Finhackade löken och blandade i lins och morotsröran och kryddade efter smak.
Hällde i lite vatten för och "binda blandningen".
Sedan så formade jag blandningen till små biffar som jag sedan lade i strödbröd. Och stekte dem i bordssmör. Använde mig av Flora, som är ett veganskt smör.( den blåa förpackningen)


Så otroligt gött blev det kan jag lova. Även fast jag var lite skeptisk :D men det var absolut inte sista gången jag lagade det..

På bilden nedan så är det en bild på de färdiga linsbiffar, samt en bild på hela måltiden. Där är det lite ris, sallad, böngroddar, avokado, tomat och sparris.. SÅ gott.


#veganfood

Likes

Comments

​På senaste tiden så har jag mött många vänner och bekanta som hamnat i en depression eller har det jobbigt med sin ångest. Och när jag pratar med personen om det så ursäktar sig denne hela tiden för att denne sitter och berättar om sina problem. Varför då kan man ju då undra? Och då har en vän sagt att folk förstår inte när man pratar om psykiska problem eller väljer att titta bort. 

Är det på den nivån mänskligheten i Sverige ligger på just nu? Att man vänder bort ansiktet för att någon i ens närhet lider av psykisk ohälsa? 
Varför är det så tabubelagt att prata om psykisk ohälsa när det är så fruktansvärt enkelt för människor att prata om problem med den fysiska hälsan?
Folk har inga som helst problem att prata eller diskutera med varandra om man t.ex hade brutit ett ben eller arm. Men om man skulle berätta att man har fått en depression, då springer nästan folk bort, ifall de skulle bli smittade. 

Jag har ofta hört att den som lider eller drabbas av en depression, den är sjuk i huvudet och man pratar inte om såna  här problem. Psykiska problem är inget man ska diskutera med omvärlden så man kan lika gärna stå där ensam och gräva ner sina problem och tankar i en grav. 

Men varför? Varför är människan så sjukt feg? Varför är den så rädd för att möta den psykiska biten? Ofta tror jag att det kan vara brist på kunskap. Men kanske också rädsla för att HUR ska jag bemöta en person som fått en depression? 

Men ändå, att drabbas av en depression får bara inte vara tabubelagt att prata om, en deprimerad person behöver stöttningen mer än någon annan. 

När jag själv haft fått problem med en depression, så har flera i familjen men också vänner vänt mig ryggen. När jag berättade för en anhörig att jag gick i väggen och inte mådde alls bra, så vände den här personen mig ryggen. Jag talade om att jag fick ta läkemedel för att orka med dagen, den här personen vände mig fortfarande ryggen. 
Varför fanns denne inte vid min sida, kanske ett stöttande ord eller en varm kram skulle få det att kännas bättre. Nej istället så fick jag en sådan skam känsla i hela kroppen.

JAG skämdes för att jag var sjuk, JAG skämdes för att jag delade med mig av mina problem. JAG trodde att jag gjorde rätt som förväntade mig stöttning när jag var nere på botten. JAG hade fel. 

Jag lärde mig då att läsa av vilka personer man kan berätta saker för och vilka inte.  Men idag, fan heller. Jag är öppen med när och hur jag mår dåligt, och kan du inte ta det, så är det ditt problem, inte mitt. 

Men för att det ska bli ändring på det här skam och tabubelagda ämnet så måste man våga vara öppen, även fast det gör ont som tusan. Eller att man inte vågar. 


Jag hade en bekant som gick ut på nätet om att denne blivit inlagd på psyk och fick då kommentarer som: Varför berättar du något sådant? 

Och då blir jag bara så förbannad, vem är DU som ska komma och säga till vad man får och inte får skriva? Det kanske inte är lämpligt, anser du då? Men vad är det då egentligen som är lämpligt att lägga ut på nätet? Hade det varit mer okej om jag skrivit att jag ligger inne på sjukhuset för att jag brutit benet?

Den här tabun måste försvinna. Hallå? Det är ändå 2017 och alla vet att den psykiska ohälsan bara ökar. Och är det inte då dags att vi uppmärksammar den psykiska ohälsan på samma sätt som vi uppmärksammar den fysiska ohälsan?

Vi måste kunna känna att vi kan våga prata om våra problem utan att behöva skämmas eller känna om man postar ett lämpligt innehåll på nätet. 

Together we stay strong. 

Tillsammans kan man göra skillnad, våga prata med någon om hur du mår. Var inte rädd för att söka hjälp. Eller det viktigaste, om du själv ser någon som mår dåligt, VAR DÄR. Kanske behöver den här personen stöttning i att våga söka hjälp, var då den stöttning. Man behöver inte alltid säga de där rätta orden, för ibland så räcker inte ord till, men man kan alltid alltid lyssn.a 

Man får aldrig, aldrig glömma att man inte är ensam. 


#niäraldrigensamma
#suicidezero
#psykiskohälsa


/💋







Likes

Comments

Som vi har väntat på den här dagen.
Vi pratade om alla provsvaren och tester som har tagits, och det visade sig att allt såg bra ut. Vi fungerar bra.
Men så tog hon ett VUL, där det visade sig att jag hade ganska många äggblåsor på ena sidan, så det tenderar till att jag har pco.

Skönt att ha ett svar ändå. Så vi ska avvakta och se till efter sommaren, så att diabetes medicinen kan ställas in och stabiliseras osv osv, så får vi hoppas att vi har turen på vår sida ändå och inte behöver någon hjälp.

Men men i varje fall, om ett par dagar är det avresa till London, och jag är så sjukt nervös.. Alla som känner mig vet att jag stressar upp mig för minsta lilla ting... Men det ska nog gå bra :) Jag har ju trots allt Jocke vid min sida.


Men ska väl lägga mig i soffan och fortsätta kurera mig ifrån min hemska förkylning..


/💋









Likes

Comments

Nu sitter jag här framför datorn och hade tänkt formulera ett jätteintressant blogginlägg, men så ringde såklart telefonen och nu sitter jag är tom i huvudet ;D

Precis slängt på lite färg på brynen, depends... Den suger dock tyvärr, den ger liiiiite mörkare bryn i typ 3 dagar? 
Också lagt på en sån där peel off ansiktsmask, en sån där svart ansiktsmask som gör typ ruskig ont och dra bort :D

I varje fall, tidigare under veckan så fick jag reda på att jag fick godkänt i Matten. Thank u lord!! Jag trodde att jag hade failat totalt på nationella provet, men tydligen så hade jag fått precis de poängen som krävdes för godkänt. Jag typ grät av lycka!! Så jädra gött o ha klarat av det efter så många år. 

Och jag sitter och väntar på att min lärare ska betygsätta Engelskan nu också. Den vet jag att jag klarat också. Så ger mig själv en eloge för att jag klarat 2 svåra kurser på 10 veckor.
och nu när jag är klar, så är det lite såhär, att vad ska jag göra nu?  Jag har brist på fantasi över saker man kan göra. Som tur är är det helt underbart väder ute.


Imorgon ska jag åka iväg och göra nya naglar inför kommande London resa :) Så jag hoppas att det e fint väder imorgon också, så ska jag åka o lägga mig i solen lite hos mamma! Solen kommer ju inte på våran balkong förrän på eftermiddagen. 


Och idag är det 5 dagar kvar tills vi ska till BM. Jag är bara så nervös över vad nästa steg ska bli. Jag hoppas iallafall att det blir bra till slut o att vi får vårt plus :) 



/ 💋




Likes

Comments

​Jaha, ett tag sen man bloggade igen. Varit såå mycket att göra i skolan på sistone, och kommande vecka lär inte bli den lugnaste heller.. Massa nationella prov samt antagninsprovet till vårdadministratör utbildningen, som det ändå inte känns som att jag kommer klara.. Vad fan ska jag göra då? Har ju räknat med att läsa det i höst.. men jag kanske får tänka om helt enkelt :)  

För ca två veckor sen så var det återbesök till vårdcentralen för att få prata lite om mina provsvar och att glukosbelastningen jag gjorde för nån månad sen. och när jag sitter där så talar läkaren om att jag har diabetes... asså, aah.. jag blev typ chockad.. Och enligt denne så har jag gått med det en längre tid? 

Så börjat med läkemedlet metformin, som var bra att jag fick, för jag skulle evntuellt ha fått det i samband med fertilitetsutredningn också, man får det tydligen om man har pcos :)   Så, ah, bra på ett sätt.. Men ändå jobbigt o ha fått en sådan diagnons, blev lite som en käftsmäll. 
Det är alltid en kamp mellan mig och mig och livet.
När ska man tillåtas att ha det bra?  Det enda positiva som har hänt är att jag blev moster till en liten tjej för 2 veckor sen.. Har alltid undrat hur jag skulle känna när hon kommit till världen, men det märkligaste är att det var nog jobbigast när hon var gravid, då blev man påmind på ett helt annat sätt... 

Asså gud vad jag längtar till den dagen man plussar, OM man nu gör det... Det känns bara så långt borta.. Och tänk att något kan drabba en så jädra hårt.. 
Det är bara så himla mycket känslor hela tiden.. Man väntar på ägglossning och knarkar tester och sen är man tvungen att vänta 2 veckor på att mensen förhoppningsvis INTE ska komma, och man letar symtom HELA tiden. Kanske har det gått nu, och sen bestämmer sig mensen för att jävlas så den blir sen med typ 2 dagar. Och det lilla lilla hopp som man hade då, bara SLITS ifrån en. Vet inte hur många dumma tankar man tänker... 

Vad har jag gjort för fel för att få förtjäna detta? 
Efter allt man har gått igenom under alla alla år, är det inte min tur nu, är det inte VÅR tur att få känna och uppleva den där lyckan? 

Förresten så vill jag bara slå alla i ansiktet som säger att man ska slappna av och inte tänka på det.. För det går inte att sluta tänka på det..

Asså gud va jag ältar och skriver om samma saker hela tiden känner jag. Men ibland är det  bara så skönt att få utlopp för sina känslor. 

Men jaja, det e dags och försöka ta och slappna av o ta kvällen så man är fit for fight, för imorgon är det veckans första nationella, engelska :) 



/ 💋












Likes

Comments

Det var en hel evighet sen man bloggade...

Det har väl inte hänt SÅ mycket på fronten, mer än att jag har börjat plugga matte och engelska b, och jag allvarligt dör va svår matten är. Den vill jag bara säga upp mig ifrån..


och jag har varit skitdålig de senaste så något gym har det inte heller blivit.... :( fml..

Och INGET nytt på barnfronten heller, jag vill bara lägga mig under en sten.. Inte ens fått reda på MINA provsvar än.. såå aah, tappat hoppet lite...

inte ett dugg sugen på o blogga idag, men tänkte att man skulle ge en liiiiten update iaf..

En bra sak är iallafall att jag gjort en ny tatuering som jag ska försöka ta mig iväg o fylla i inom en snar framtid ^^





Likes

Comments

Ja, nu går jag in i vecka 2 med mitt kostschema. Känns fortfarande bra!
Oftast ser maten likadan ut från dag till dag ut.
Typ:
90 g färdigkoktris
80 g färdig köttförs/kyckling
150 g grönsaker

har även på en msk olivolja på ibland. Men, visst det blir ensidigt.. Men det funkar ändå :) Lyxar till det med något extra ibland på helgen, som typ nu i helgen så käkade vi tacos! Blir så möe goare när det känns som lyxmat ibland :D


Förra veckan blev det ett nytt pb i bänk också, 42.5 kg.. Det tar sig :D var ändå inte sååå länge sen jag knappt orkade ta bara skivstången :) Så framsteg helt klart..


feels good.



/ 💋











Likes

Comments

​Ja, den här veckan har mitt liv helt plötsligt tagit en helt annorlunda vändning än jag hade tänkt..

Jag har sagt upp mig ifrån mitt jobb som undersköterska. och det känns bara SÅ JÄVLA bra.. Jag har redan blivit av med mycket ångest och oro... Jag tror att det var ett väldigt bra beslut. Och jag ska sätta mig i skolbänken igen. Ska läsa upp lite betyg och sen söka en annan utbildning. 

Jag tror att det här kommer att bli så himla bra, jag har haft världens bästa stöttande pojkvän, utan han vore det inte möjligt <3 Nu är det bara 2 saker till som ska klaffa, så blir allt perfekt...


Blir ett ultrakort inlägg idag då jag är trött..



/ 💋



Likes

Comments