ahh, återigen känner man sig lurad av kroppen. jävla jävla kropp.

Det hela började med vad jag trodde va gravsymtom redan för lite mer än en vecka sen... lite stick o hugg därnere.. som i sin tur ledde till att jag haft ömma bröst sen dess o sen huvudvärk varje dag som bara ger med sig med en alvedon för att sen komma tillbaka.. Lite små illamående emellanåt.och denna tröttheten... trött typ hela tiden. och om jag typ drar ett game på datorn, så blir jag så trött så jag får bara lägga mig en stund... Tog ett gravtest för ca en vecka sen, som visade ett suuuuuuuuuper svagt streck.. Som i sin tur visade sig vara ett spökstreck. Idag sitter jag här med fortfarande liite ömma bröst och trött, bim om 2-3 dagar.. Jag började med femal balans förra cykeln, för att jag har så hemsk pms.. har nog hjälpt lite iaf tror jag, inte ledsen o är inte så sur o grinig, de e väl nångång man tänt till på bf men inget mer.. Tror de här tabletterna har bidragit till att man har ömma bröst längre och e trött.. Så man fick väl lite andra pms symtom istället... Men man känner ju att mensen e typ på ingång för den där värken..
Man blir bara ledsen och förtvivlad, lurad igen.. Undrar om det är så att man bara tänker så jävla möe på det så att man tillslut får alla dessa symtom. Hur länge ska man orka? Hur länge ska man orka få nederlag efter nederlag?
Folk säger, du måste slappna av och inte tänka på det.. Men det är allt annat än lätt kan jag lova. För har man velat nåt sånt såppas länge, då är det de enda man tänker på till slut. Det första man tänker på när man vaknar, det sista man tänker på innan man somnar.
Och jag har börjat känna skuld... Jag tänker ofta på att det är mitt fel att jag inte kan ge bf ett barn.. Mitt mitt mitt fel.. Det gör ju inte saken lättare precis..

Men jag har iallafall tagit mig mod till att boka en tid till en kurator.. Känner lite att det är en tung börda att bära själv. Och kanske blir det lite lättare att prata om det med någon som är oberoende.. Kanske hjälper det mig att inte va så stressad hela tiden. För stressar det gör jag, över minsta lilla.. Stress inför utbildning, stress inför julen, stress inför träning, städning, ekonomi.. ja, tamejfan allt man kan komma på. Och jag tror att jag behöver verktyg för att släppa lite på saker och ting emellanåt. För de går inte i längden.

Allt har vart kaos ända sen jag blev sjukskriven för i juni förra året, jag är inte längre samma person.. Och jag vill ha tillbaka gamla mig..Nångång så!


Något jag iallafall gläds åt är att jag blev moster åt en liten kille för 2 veckor sen. Ska inte sticka under stolen med att jag inte e lite avis.. :) men jag gläds ändå för deras skull!! Fina fina killen, o så underbart med en pojk. Känns lite ovanligt och börja säga systerson..? Roligt o han är mer än välkommen till familjen, hoppas man snart kan åka och hälsa på dem, lilla familjen.

Jaja, men kanske borde se till o få lite saker gjorda istället för att sitta här o gnälla som vanligt :)


#ofrivilligtbarnlös

#meetoo

/💋

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Känns som att tiden mellan inläggen blir allt längre och längre.. Men de senaste veckorna har jag bara varken haft lust eller ork till att skriva något.
Har haft några melt downs.. Som på riktigt tagit knäcken på mig. Har tagit en del svåra beslut dessutom..

Ska iväg på ett möte i september gällande en större del av framtiden och min hälsa, hoppas innerligt på ett bra och ett positivt svar.
Annars är allt sig likt med diabetesmöten hit och diabetesmöten dit. Så sjukt tröttsamt om ja får säga det. Jag e så trött på att va sjuk. Jag vill bli jag igen.

Har kommit till den punkt i livet där jag till och med börjat ta steget ifrån de sociala delarna. Jag har ingen lust och träffa vänner längre, jag orkar knappt träffa min familj. Undrar bara när det ska vända. När jag ska sluta att stöta undan folk.
Nackdelen är ju att många inte förstår varför, fastän man har förklarat varför, men i dont care. Finns dom inte när jag har de som jobbigast så fuck off på dem. Det lilla bara att få ett sms av nån skulle göra så möe.
Sen kanske jag inte visar måendet så mkt.

Men de e alltid lättare att se glad ut, hjälpa någon annan, finnas där för nån annan. För då slipper man tänka på sig själv, man slipper alla frågor hela tiden.

Jaja, jag sitter med slingfärg i håret, tänkte att jag skulle ljusa upp lite i mitt mörka hår... Som det ser ut nu har det inte gått så bra, jag har lyckats bleka HALVA mitt ögonbryn och det syns inte ett skit ljusare i färgen.. Feels good :)


/💋









Likes

Comments

Den "tunga" perioden är över för den här gången. Fortfarande så kan man känna sig lite tung i kroppen, lite orkeslös, stresskänslig och att man bara kan tappa andan ibland.

Men i fredas så fick jag iallafall lite goda nyheter.. Haft mycket krångel med a-kassan som tagit lång tid på sig, inte fått tillräckligt med intyg etc.. Men så i fredas var det en snäll själ där som förbarmade sig i mitt ärende. Och det känns så upplyftande. Löser många många frågetecken, funderingar och säkerligen det som utlöste den här jobbiga perioden.

Nu kan jag lägga tid och ork på det som snart ska komma.. Söka in till fler utbildningar, fortsätta med vår utredning och att jag ska bli moster igen i september.....

Angående utbildningen, så e de så svårt och veta vad man vill göra. Vården är inget alternativ att gå tillbaka till, iallafall inte vårdarbetet. För jag kommer inte kunna komma tillbaka dit och göra ett bra jobb. Och man måste trots allt kunna lägga all fokus på sin patient och det kan inte jag. När jag gick i väggen så satte det spår i mig, som sitter kvar. Nångång kanske det försvinner :)


Nu sitter jag o lyssnar på psykologpodden på spotify, himla bra. Och han nämner så många bra verktyg.


/💋




Likes

Comments

Så kom den där känslan återigen, känns som att det sitter ett berg på ditt bröst och trycker. Du känner att du inte kan ta ett djupt andetag utan börjar kippa efter andan.. men det går inte, du kan inte ta ett djupt andetag.. Det känns som att du ska kvävas.. I 3 dagar nu.. Har jag gått med det här. Jag får ingen luft, jag kan inte andas, jag kan inte tänka, jag kan inte nånting.
Man känner sig handlingsförlamad, man blir arg, gråter, irriterad. Att få en kram känns inte som ett alternativ, du trycks mot mig och jag kvävs ännu mer.

Vi är på väg nånstans och ska knyta mina skor, jag är tvungen att sätta mig ner för att gråta. Vad gråter jag för? Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Har varje morgon vaknat och haft ångest för att jag ens vaknade den här morgonen också. Varför? För att jag vill inte ha ännu en dag med en ångest som knyter en näve kring dina lungor. Det river i hjärtat. Tusen miljoner tankar som surrar i huvudet. Jag vill vara glad. Det här är inte jag.

Jag ser livet lite som ett EKG, det går upp och ner, upp och ner. Och just nu så är jag därnere. Men jag ska ta mig upp igen på toppen, jag vet inte hur. Men jag ska bara upp.

Och det kommer säkerligen finnas de som kommer döma mig för att jag skriver det här blogginlägget. Men ärligt talat, vem bryr sig? Det är okej att ha ångest och man ska aldrig vara rädd för att tala om det.
Det är trots allt en viktig fråga som man måste lyfta, allmänheten måste bli påmind om att psykisk ohälsa faktiskt existerar. Man behöver bara lite extra hjälp ibland.

Man får ta en dag i taget och det går. Så länge man vet att man inte är ensam.

Du är inte ensam, jag är inte ensam, vi är inte ensamma.







Likes

Comments

Contains affiliate links

Jaa, ni läste helt rätt.. För ett par dagar sen efter att ha sett en dokumentär på Netflix om hur växtbaserad kost kan främja min sjukdom på ett mycket positivt sätt, så tänkte vi att what the hell, vi provar!

Och dessutom så såg man egentligen vad kött gör mot kroppen. Det är helt otroligt vilka hälsovinster man får genom att käka växtbaserat. Så det ska bli väldigt intressant och se vad detta kan göra. Och samtidigt intressant och se hur träningsresultaten blir på en växtbaserad kost.

Dessutom, iom att jag äter metformin för min diabetes, så har jag märkt att min mage fungerar MYCKET bättre med den veganska kosten.

Ur ett vetenskapligt perspektiv så går det alldeles utmärkt att ha en allsidig och näringsrik kost, som är just växtbaserad. Du får i dig alla de proteiner, kolhydrater och kalorier utan att äta kött.


Vi har alltid haft kött i våra maträtter, men nu liksom känns det lite som att det kan kvitta. Vi kan göra ALLA maträtter, men utan kött.


Och det märkliga är att efter bara några dagar, så känner man sig redan lite piggare och blodsocker dipparna har varit ganska få, om jag ens haft någon..


Det svåra med att prova på veganskt är att göra olika saker till mat. Vi har gjort lite grytor och sådär baserade på linser och rotfrukter. Eller som idag så gjorde jag linsbiffar.

Skriver ner receptet för er som kan tänkas vara intresserade :)

3 dl linser kokta med 9 dl vatten.
3 Morötter
2 gula lökar
Svartpeppar & salt.

Strödbröd.

Jag kokade linserna och lät dem rinna av i ett durkslag samtidigt som de svalnade, mosade dem sedan i en skål.
Rev morötterna och kramade ur vätskan ur dem innan jag blandade i dem i linserna.
Finhackade löken och blandade i lins och morotsröran och kryddade efter smak.
Hällde i lite vatten för och "binda blandningen".
Sedan så formade jag blandningen till små biffar som jag sedan lade i strödbröd. Och stekte dem i bordssmör. Använde mig av Flora, som är ett veganskt smör.( den blåa förpackningen)


Så otroligt gött blev det kan jag lova. Även fast jag var lite skeptisk :D men det var absolut inte sista gången jag lagade det..

På bilden nedan så är det en bild på de färdiga linsbiffar, samt en bild på hela måltiden. Där är det lite ris, sallad, böngroddar, avokado, tomat och sparris.. SÅ gott.


#veganfood

Likes

Comments

​På senaste tiden så har jag mött många vänner och bekanta som hamnat i en depression eller har det jobbigt med sin ångest. Och när jag pratar med personen om det så ursäktar sig denne hela tiden för att denne sitter och berättar om sina problem. Varför då kan man ju då undra? Och då har en vän sagt att folk förstår inte när man pratar om psykiska problem eller väljer att titta bort. 

Är det på den nivån mänskligheten i Sverige ligger på just nu? Att man vänder bort ansiktet för att någon i ens närhet lider av psykisk ohälsa? 
Varför är det så tabubelagt att prata om psykisk ohälsa när det är så fruktansvärt enkelt för människor att prata om problem med den fysiska hälsan?
Folk har inga som helst problem att prata eller diskutera med varandra om man t.ex hade brutit ett ben eller arm. Men om man skulle berätta att man har fått en depression, då springer nästan folk bort, ifall de skulle bli smittade. 

Jag har ofta hört att den som lider eller drabbas av en depression, den är sjuk i huvudet och man pratar inte om såna  här problem. Psykiska problem är inget man ska diskutera med omvärlden så man kan lika gärna stå där ensam och gräva ner sina problem och tankar i en grav. 

Men varför? Varför är människan så sjukt feg? Varför är den så rädd för att möta den psykiska biten? Ofta tror jag att det kan vara brist på kunskap. Men kanske också rädsla för att HUR ska jag bemöta en person som fått en depression? 

Men ändå, att drabbas av en depression får bara inte vara tabubelagt att prata om, en deprimerad person behöver stöttningen mer än någon annan. 

När jag själv haft fått problem med en depression, så har flera i familjen men också vänner vänt mig ryggen. När jag berättade för en anhörig att jag gick i väggen och inte mådde alls bra, så vände den här personen mig ryggen. Jag talade om att jag fick ta läkemedel för att orka med dagen, den här personen vände mig fortfarande ryggen. 
Varför fanns denne inte vid min sida, kanske ett stöttande ord eller en varm kram skulle få det att kännas bättre. Nej istället så fick jag en sådan skam känsla i hela kroppen.

JAG skämdes för att jag var sjuk, JAG skämdes för att jag delade med mig av mina problem. JAG trodde att jag gjorde rätt som förväntade mig stöttning när jag var nere på botten. JAG hade fel. 

Jag lärde mig då att läsa av vilka personer man kan berätta saker för och vilka inte.  Men idag, fan heller. Jag är öppen med när och hur jag mår dåligt, och kan du inte ta det, så är det ditt problem, inte mitt. 

Men för att det ska bli ändring på det här skam och tabubelagda ämnet så måste man våga vara öppen, även fast det gör ont som tusan. Eller att man inte vågar. 


Jag hade en bekant som gick ut på nätet om att denne blivit inlagd på psyk och fick då kommentarer som: Varför berättar du något sådant? 

Och då blir jag bara så förbannad, vem är DU som ska komma och säga till vad man får och inte får skriva? Det kanske inte är lämpligt, anser du då? Men vad är det då egentligen som är lämpligt att lägga ut på nätet? Hade det varit mer okej om jag skrivit att jag ligger inne på sjukhuset för att jag brutit benet?

Den här tabun måste försvinna. Hallå? Det är ändå 2017 och alla vet att den psykiska ohälsan bara ökar. Och är det inte då dags att vi uppmärksammar den psykiska ohälsan på samma sätt som vi uppmärksammar den fysiska ohälsan?

Vi måste kunna känna att vi kan våga prata om våra problem utan att behöva skämmas eller känna om man postar ett lämpligt innehåll på nätet. 

Together we stay strong. 

Tillsammans kan man göra skillnad, våga prata med någon om hur du mår. Var inte rädd för att söka hjälp. Eller det viktigaste, om du själv ser någon som mår dåligt, VAR DÄR. Kanske behöver den här personen stöttning i att våga söka hjälp, var då den stöttning. Man behöver inte alltid säga de där rätta orden, för ibland så räcker inte ord till, men man kan alltid alltid lyssn.a 

Man får aldrig, aldrig glömma att man inte är ensam. 


#niäraldrigensamma
#suicidezero
#psykiskohälsa


/💋







Likes

Comments

Som vi har väntat på den här dagen.
Vi pratade om alla provsvaren och tester som har tagits, och det visade sig att allt såg bra ut. Vi fungerar bra.
Men så tog hon ett VUL, där det visade sig att jag hade ganska många äggblåsor på ena sidan, så det tenderar till att jag har pco.

Skönt att ha ett svar ändå. Så vi ska avvakta och se till efter sommaren, så att diabetes medicinen kan ställas in och stabiliseras osv osv, så får vi hoppas att vi har turen på vår sida ändå och inte behöver någon hjälp.

Men men i varje fall, om ett par dagar är det avresa till London, och jag är så sjukt nervös.. Alla som känner mig vet att jag stressar upp mig för minsta lilla ting... Men det ska nog gå bra :) Jag har ju trots allt Jocke vid min sida.


Men ska väl lägga mig i soffan och fortsätta kurera mig ifrån min hemska förkylning..


/💋









Likes

Comments

Nu sitter jag här framför datorn och hade tänkt formulera ett jätteintressant blogginlägg, men så ringde såklart telefonen och nu sitter jag är tom i huvudet ;D

Precis slängt på lite färg på brynen, depends... Den suger dock tyvärr, den ger liiiiite mörkare bryn i typ 3 dagar? 
Också lagt på en sån där peel off ansiktsmask, en sån där svart ansiktsmask som gör typ ruskig ont och dra bort :D

I varje fall, tidigare under veckan så fick jag reda på att jag fick godkänt i Matten. Thank u lord!! Jag trodde att jag hade failat totalt på nationella provet, men tydligen så hade jag fått precis de poängen som krävdes för godkänt. Jag typ grät av lycka!! Så jädra gött o ha klarat av det efter så många år. 

Och jag sitter och väntar på att min lärare ska betygsätta Engelskan nu också. Den vet jag att jag klarat också. Så ger mig själv en eloge för att jag klarat 2 svåra kurser på 10 veckor.
och nu när jag är klar, så är det lite såhär, att vad ska jag göra nu?  Jag har brist på fantasi över saker man kan göra. Som tur är är det helt underbart väder ute.


Imorgon ska jag åka iväg och göra nya naglar inför kommande London resa :) Så jag hoppas att det e fint väder imorgon också, så ska jag åka o lägga mig i solen lite hos mamma! Solen kommer ju inte på våran balkong förrän på eftermiddagen. 


Och idag är det 5 dagar kvar tills vi ska till BM. Jag är bara så nervös över vad nästa steg ska bli. Jag hoppas iallafall att det blir bra till slut o att vi får vårt plus :) 



/ 💋




Likes

Comments

​Jaha, ett tag sen man bloggade igen. Varit såå mycket att göra i skolan på sistone, och kommande vecka lär inte bli den lugnaste heller.. Massa nationella prov samt antagninsprovet till vårdadministratör utbildningen, som det ändå inte känns som att jag kommer klara.. Vad fan ska jag göra då? Har ju räknat med att läsa det i höst.. men jag kanske får tänka om helt enkelt :)  

För ca två veckor sen så var det återbesök till vårdcentralen för att få prata lite om mina provsvar och att glukosbelastningen jag gjorde för nån månad sen. och när jag sitter där så talar läkaren om att jag har diabetes... asså, aah.. jag blev typ chockad.. Och enligt denne så har jag gått med det en längre tid? 

Så börjat med läkemedlet metformin, som var bra att jag fick, för jag skulle evntuellt ha fått det i samband med fertilitetsutredningn också, man får det tydligen om man har pcos :)   Så, ah, bra på ett sätt.. Men ändå jobbigt o ha fått en sådan diagnons, blev lite som en käftsmäll. 
Det är alltid en kamp mellan mig och mig och livet.
När ska man tillåtas att ha det bra?  Det enda positiva som har hänt är att jag blev moster till en liten tjej för 2 veckor sen.. Har alltid undrat hur jag skulle känna när hon kommit till världen, men det märkligaste är att det var nog jobbigast när hon var gravid, då blev man påmind på ett helt annat sätt... 

Asså gud vad jag längtar till den dagen man plussar, OM man nu gör det... Det känns bara så långt borta.. Och tänk att något kan drabba en så jädra hårt.. 
Det är bara så himla mycket känslor hela tiden.. Man väntar på ägglossning och knarkar tester och sen är man tvungen att vänta 2 veckor på att mensen förhoppningsvis INTE ska komma, och man letar symtom HELA tiden. Kanske har det gått nu, och sen bestämmer sig mensen för att jävlas så den blir sen med typ 2 dagar. Och det lilla lilla hopp som man hade då, bara SLITS ifrån en. Vet inte hur många dumma tankar man tänker... 

Vad har jag gjort för fel för att få förtjäna detta? 
Efter allt man har gått igenom under alla alla år, är det inte min tur nu, är det inte VÅR tur att få känna och uppleva den där lyckan? 

Förresten så vill jag bara slå alla i ansiktet som säger att man ska slappna av och inte tänka på det.. För det går inte att sluta tänka på det..

Asså gud va jag ältar och skriver om samma saker hela tiden känner jag. Men ibland är det  bara så skönt att få utlopp för sina känslor. 

Men jaja, det e dags och försöka ta och slappna av o ta kvällen så man är fit for fight, för imorgon är det veckans första nationella, engelska :) 



/ 💋












Likes

Comments

Det var en hel evighet sen man bloggade...

Det har väl inte hänt SÅ mycket på fronten, mer än att jag har börjat plugga matte och engelska b, och jag allvarligt dör va svår matten är. Den vill jag bara säga upp mig ifrån..


och jag har varit skitdålig de senaste så något gym har det inte heller blivit.... :( fml..

Och INGET nytt på barnfronten heller, jag vill bara lägga mig under en sten.. Inte ens fått reda på MINA provsvar än.. såå aah, tappat hoppet lite...

inte ett dugg sugen på o blogga idag, men tänkte att man skulle ge en liiiiten update iaf..

En bra sak är iallafall att jag gjort en ny tatuering som jag ska försöka ta mig iväg o fylla i inom en snar framtid ^^





Likes

Comments